Allmänt

Rådets förordning (EU) 2017/1939 om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EPPO) antogs 2017. Förordningen kallas nedan EPPO-förordningen. Den rättsliga grunden för att inrätta EPPO finns i artikel 86 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Enligt artikeln ska EPPO föra talan för brott som omfattas av dess behörighet vid medlemsstaternas behöriga domstolar. 

EPPO består av ett centralt åklagarkontor, som har säte i Luxemburg, och av europeiska delegerade åklagare, som är verksamma i medlemsstaterna. EPPO är behörig att som oberoende åklagarmyndighet inom EU utreda brott som riktar sig mot unionens budget och åtala dem som misstänks för brott i nationella domstolar. Bakom inrättandet av EPPO ligger ett behov av att effektivare än nu bekämpa brott som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen, till exempel subventions- och tullskattebedrägerier som riktar sig mot unionens medel. De brotten utreds inte i tillräcklig utsträckning i alla medlemsstaterna, vilket har bedömts orsaka unionen och medlemsstaterna betydande skador. Med stöd av den rättsliga grunden för EPPO är det möjligt att senare utsträcka myndighetens befogenheter till att även omfatta gränsöverskridande grov brottslighet (artikel 86.4 i EUF-fördraget). Europeiska rådet ska dock besluta med enhällighet om en sådan utvidgning efter Europaparlamentets godkännande och efter att ha hört kommissionen. 

EPPO inrättas som ett instrument för fördjupat samarbete. Enligt de uppgifter som finns i dag kommer 21 av EU:s medlemsstater, utöver Finland, att delta i verksamheten i det skede när myndigheten inrättas. Meningen är att EPPO ska inleda sin verksamhet i början av 2021. Det slutliga datumet ska fastställas genom ett beslut av kommissionen innan verksamheten inleds. 

EPPO-förordningen är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsstaterna. Det krävs dock kompletterande nationell lagstiftning för att förtydliga bestämmelserna i den. Regeringen föreslår att det i detta syfte stiftas en ny lag om Finlands deltagande i Europeiska åklagarmyndighetens verksamhet (lagförslag 1, EPPO-lagen). Dessutom föreslår man nödvändiga ändringar i en del gällande lagar på grund av förordningen. De viktigaste förslagen i EPPO-lagen hänför sig till nomineringen av och behörigheten för de europeiska åklagarna och de europeiska delegerade åklagarna som hör till EPPO:s anställda, utredningen av brottmål som omfattas av EPPO:s behörighet och de tvångsmedel som används därvid samt till dataskyddet och EPPO:s rätt att få information. 

EPPO:s materiella behörighet gäller som utgångspunkt de brott enligt det så kallade direktivet om EU-bedrägerier (EU) 2017/1371 som skadar unionens finansiella intressen. Vid det nationella genomförandet av direktivet försäkrade man sig om att kriminaliseringsförpliktelserna i direktivet uppfylls och att tillämpningsområdet för finsk straffrätt är tillräckligt omfattande när det gäller de brott som hör till EPPO:s behörighet. Man ändrade bland annat strafflagens 1 kap. om tillämpningsområdet för finsk straffrätt (RP 231/2018 rd). 

Sedan 2013 har det förts intensiva förhandlingar om förordningen om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (COM (2013)534 slutl.). Lagutskottet gav flera utlåtanden under förhandlingarna (LaUU 23/2013 rd, LaUU 11/2014 rd, LaUU 1/2015 rd, LaUU 9/2015 rd, LaUU 20/2016 rd, LaUU 2/2017 rd, LaUU 10/2017 rd och LaUU 2/2013 rd). Lagutskottet ansåg att förordningsförslaget om Europeiska åklagarmyndigheten var ytterst betydelsefullt, eftersom det innebar ett betydligt mer långtgående straffrättsligt samarbete än det som grundar sig på ömsesidigt erkännande och tillnärmning av den materiella straffrätten. Lagutskottet var kritiskt till förslaget men bedömde att innehållet i det under förhandlingarna ändrades i en för Finland positiv riktning (LaUU 10/2017 rd). 

En väsentlig sak som lagutskottet lyfte fram under förhandlingarna var att behörighetsarrangemangen mellan åklagaren och förundersökningsmyndigheterna inte behöver ändras i Finland. Som det framgår av propositionen ändrar förordningens bestämmelser inte de finska myndigheternas behörighetsarrangemang vid förundersökning (RP, s. 40). Förvaltningsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen det vara viktigt att det inte föreslås några ändringar i behörighetsförhållandena mellan åklagaren och förundersökningsmyndigheterna i fråga om till exempel vem som leder utredningar (FvUU 26/2020 rd). 

En annan sak som lagutskottet under förhandlingarna om förordningsförslaget ansåg vara viktig var att förordningen inte medför någon skyldighet att utsträcka förutsättningarna för att utföra utredningsåtgärder som ingriper i de grundläggande rättigheterna till att omfatta andra brott än de vid vars utredning sådana åtgärder får utföras under de förutsättningar som anges i den nationella lagstiftningen. Det framgår av propositionen att förordningen inte kräver att nya tvångsmedel tas in i tvångsmedelslagen eller att de nationella villkoren eller förfarandena för användning av tvångsmedel ändras jämfört med nuläget (s. 34). 

Sammantaget sett anser lagutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Lagutskottet håller med förvaltningsutskottet om att det är en motiverad utgångspunkt att endast företa sådana kompletteringar i lagstiftningen som är nödvändiga för att klarlägga bestämmelser i förordningen (s. 88). Lagutskottet välkomnar likaså den utgångspunkt i propositionen enligt vilken det inte ska skapas lösningar som avviker från de fungerande nationella arrangemangen för de ärenden som omfattas av EPPO:s behörighet. 

Med hänvisning till det som sägs ovan tillstyrker lagutskottet lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag som särskilt gäller de preciseringsbehov som framgår av grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 39/2020 rd). Grundlagsutskottet har förutsatt att regleringen kompletteras när det gäller den högsta laglighetskontrollen och behandlingen av åtal mot en minister för att EPPO-lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

De europeiska delegerade åklagarna

Enligt artikel 13.1 i EPPO-förordningen ska de europeiska delegerade åklagarna agera på EPPO:s vägnar i sina respektive medlemsstater och ha samma befogenheter som nationella åklagare när det gäller utredningar, lagföring och väckande av talan, utöver och med förbehåll för de särskilda befogenheter och den särskilda ställning som tillkommer dem och på de villkor som anges i förordningen. Enligt punkt 2 i artikeln ska det finnas två eller flera europeiska delegerade åklagare i varje medlemsstat. Förordningen möjliggör att de europeiska delegerade åklagarna även kan utöva verksamhet som nationella åklagare i den utsträckning som detta inte hindrar dem från att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen (artikel 13.3). Redan under förhandlingarna om förordningsförslaget ansågs det positivt att EPPO fungerar decentraliserat så att det finns delegerade åklagare i medlemsstaterna som fortfarande är behöriga att handlägga även nationella brottmål (se U 64/2013 rd, LaUU 23/2013 rd). 

I propositionen föreslår regeringen nationella bestämmelser, som kompletterar förordningen, om de europeiska delegerade åklagarnas ställning i det finländska straffprocessystemet. Meningen är att Finland i det första skedet ska utse två europeiska delegerade åklagare. Eftersom antalet brottmål som omfattas av EPPO:s behörighet förväntas vara litet i Finland föreslås det i enlighet med principen om dubbla hattar att de europeiska delegerade åklagarna ska ha samma befogenheter när de sköter sina uppgifter som åklagare har enligt finsk lag (5 § i lagförslag 1) och att de europeiska delegerade åklagarna även ska få utöva verksamhet som nationella åklagare (6 § i lagförslag 1). Det föreslås också att en europeisk delegerad åklagare ska utnämnas för viss tid till en tjänst som åklagare vid Åklagarmyndigheten, om han eller hon inte har utnämnts till en åklagartjänst (4 § 4 mom. i lagförslag 1). 

EPPO:s driftsutgifter täcks ur dess budget, och finansieringen av EPPO ingår i EU:s budget. Enligt en utredning som utskottet fått ska EPPO svara för lönen till de europeiska delegerade åklagarna till den del dessa sköter brottmål som omfattas av EPPO:s behörighet. Vid den tidpunkten när regeringens proposition lämnades pågick det fortfarande närmare diskussioner om fördelningen av de europeiska delegerade åklagarnas arbetsinsats mellan EPPO och nationella åklagaruppgifter samt om lönebikostnaderna, inklusive sociala avgifter samt arbetslöshetsförsäkrings- och arbetspensionsavgifter (se RP, s. 74 och 75). Propositionen har dock överlämnats till riksdagen och ansökningsförfarandet för de delegerade åklagarna inletts, eftersom EPPO kan inleda sin verksamhet redan i början av 2021. 

Förhandlingarna om lönebetalningen och lönebikostnaderna pågår fortfarande när propositionen nu behandlas i riksdagen. Man vet därför inte bland annat om EPPO ska betala lönebikostnaderna för de europeiska delegerade åklagarna. Enligt en inkommen utredning måste man, om EPPO inte betalar dem, utreda huruvida det är finska staten som ska stå för kostnaderna eller om de ska betalas av de europeiska delegerade åklagarna själva. 

Lagutskottet menar att uppgiften om vem som i sista hand ska svara för de här lönebikostnaderna är viktig med tanke på anställningsförhållandet och rekryteringen av åklagarna i fråga. Det är beklagligt att frågan fortfarande är öppen, eftersom tydliga anställningsvillkor kan påverka viljan att söka sig till uppgiften som europeisk delegerad åklagare. Enligt en inkommen utredning förefaller det som om det inte utifrån EPPO-förordningen är helt klart hur frågan om betalning av lönebikostnaderna ska lösas. Enligt uppgift kommer medlemsstaterna att välja olika lösningar. 

Med hänvisning till det som står ovan och förvaltningsutskottets utlåtande (FvUU 26/2020 rd, s. 2) anser lagutskottet att det är motiverat att justitieministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet och riksåklagarens byrå tillsammans utreder hur rätten till social trygghet och pension enligt det nationella systemet ska ordnas för de i Finland verksamma europeiska delegerade åklagarna. I denna helhet ingår de premier och avgifter samt förmåner som gäller pension, olycksfall i arbetet, yrkessjukdomar och sjukförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. Det är viktigt att man i förhandlingarna om att inleda EPPO:s verksamhet strävar efter att säkerställa så bra rättigheter som möjligt för de europeiska delegerade åklagarna också i fråga om dessa premier, avgifter och förmåner och att situationen har klarlagts innan verksamheten inleds. Enligt en aktuell bedömning krävs det lagändringar för att ordna den sociala tryggheten på exakt samma sätt som för åklagare som arbetar med nationella uppgifter. Man blir således tvungen att göra eventuella ändringar separat från propositionen. 

Laglighetskontroll som utövas av de högsta laglighetsövervakarna

Artikel 6.1 i EPPO-förordningen gäller EPPO:s oberoende. Enligt denna punkt ska de europeiska åklagarna och de europeiska delegerade åklagarna verka i hela unionens intresse, enligt den definition som ges i lagstiftning, och får varken be om eller ta emot instruktioner från någon person utanför Europeiska åklagarmyndigheten, någon av medlemsstaterna i Europeiska unionen eller någon av unionens institutioner, organ eller byråer vid fullgörandet av sina skyldigheter enligt förordningen. Medlemsstaterna i EU och unionens institutioner, organ och byråer ska respektera EPPO:s oberoende och inte försöka påverka myndigheten vid utförandet av dess uppgifter. Enligt artikel 5.3 i förordningen ska nationell lagstiftning gälla i den utsträckning ett ärende inte regleras av förordningen. 

I propositionen bedöms bland annat förhållandet mellan EPPO:s oberoende och laglighetskontrollen av EPPO:s verksamhet (RP, s. 90—93). Regeringen säger att det bland annat i ljuset av de ovannämnda artiklarna i förordningen inte kan anses att förordningen kategoriskt begränsar de högsta laglighetsövervakarnas laglighetskontroll i nuvarande form, som allmänt riktar sig till de europeiska delegerade åklagarnas och den europeiska åklagarens åtalsverksamhet i finska domstolar. Enligt regeringen beror detta bland annat på att oberoendet enligt artikel 6 uttryckligen gäller oberoende när åtgärder utförs i ett enskilt åtalsärende. Det föreslås inte några särskilda bestämmelser till dessa delar i EPPO-lagen. Under sakkunnigutfrågningen i lagutskottet kom det emellertid fram att den högsta laglighetskontrollens förhållande till den europeiska åklagaren och de europeiska delegerade åklagarna inte är helt klart. 

Enligt 108 och 109 § i grundlagen ska justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman övervaka att domstolarna och andra myndigheter samt tjänstemännen, offentligt anställda arbetstagare och också andra, när de sköter offentliga uppdrag, följer lag och fullgör sina skyldigheter. Enligt grundlagsutskottet är det särskilt viktigt att få klarhet i frågan om huruvida EPPO-förordningen gör det möjligt att rikta laglighetskontrollen till de europeiska delegerade åklagare och den europeiska åklagare som avses i EPPO-förordningen, eftersom det i åklagarens verksamhet är fråga om betydande utövning av offentlig makt (GrUU 39/2020 rd, s. 4 och 5). Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande anser lagutskottet det beklagligt att de högsta laglighetsövervakarnas ställning i förhållande till EPPO-förordningen inte bedömdes redan under beredningen av förordningen. I kommande projekt finns det skäl att beakta frågor av detta slag redan i förhandlingsfasen. 

Enligt grundlagsutskottet avses i förordningen med oberoende, med beaktande av förordningens syfte och mål, framför allt rättskipningsmässigt oberoende. Grundlagsutskottet fäster också uppmärksamhet vid att bestämmelserna i EPPO-förordningen förutsätter att EPPO i sina utredningar och åtal följer medlemsstatens nationella lagstiftning. Enligt grundlagsutskottets utlåtande innebär det oberoende som tryggas i EPPO-förordningen således inte något krav på immunitet för EPPO-åklagarna från den laglighetskontroll som de högsta laglighetsövervakarna utövar. En sådan utgångspunkt bör enligt grundlagsutskottet för tydlighetens skull också framgå av lagstiftningen. Det är ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Lagutskottet föreslår på det sätt som anges närmare i detaljmotiven att en ny 18 § fogas till lagförslag 1 med anledning av grundlagsutskottets utlåtande. 

Inom den laglighetskontroll som utövas av de högsta laglighetsövervakarna är tjänsteåtal det strängaste sättet att ingripa i lagstridig verksamhet. Enligt 110 § i grundlagen (731/1999) fattas beslut om väckande av åtal mot en domare för lagstridigt förfarande i en ämbetsåtgärd av justitiekanslern eller justitieombudsmannen. Dessa kan utföra åtal eller förordna att åtal ska väckas också i andra ärenden som omfattas av deras laglighetskontroll. 

Grundlagsutskottet behandlar i sitt utlåtande 110 § i grundlagen och den omständigheten att förordningen förutsätter att det anges vilken nationell myndighet som ska besluta om behörighetsfördelningen i situationer där det uppstår meningsskiljaktighet mellan den nationella åklagarmyndigheten och EPPO om vem som är behörig i fråga om ett brott som börjat utredas i Finland och där EPPO enligt sin åsikt kunde utöva sin behörighet (artikel 25.6 i EPPO-förordningen). I 9 § 1 mom. i lagförslag 1 i propositionen anges riksåklagaren som den nationella myndigheten i fråga. Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas detta dock inte om justitiekanslern i statsrådet eller riksdagens justitieombudsman är nationell åklagarmyndighet i ärendet. När justitiekanslern i statsrådet eller riksdagens justitieombudsman är nationell åklagarmyndighet i ärendet, ska de enligt bestämmelsen föra ett ärende som gäller utövande av behörighet till Helsingfors tingsrätt för avgörande. Grundlagsutskottet betonar betydelsen av att riksåklagarens beslutanderätt inte ska omfatta behörighetskonflikter mellan de högsta laglighetsövervakarna och EPPO. Grundlagsutskottet noterar dock att tingsrätten är domför med ordföranden ensam och att tingsrättens avgörande inte får överklagas genom besvär. Grundlagsutskottet anser att avgörandets betydelse i sak förutsätter åtminstone att besvärsförbudet slopas (se GrUU 39/2020 rd, s. 5). 

Lagutskottet föreslår på det sätt som anges närmare i detaljmotiven att 9 § i lagförslag 1 ses över i fråga om besvärsförbudet. 

Behandling av ministeransvarighetsärenden

I 114—116 § i grundlagen föreskrivs det om åtal mot minister, inledande av undersökning som gäller ministeransvarighet samt om förutsättningarna för väckande av åtal mot en minister. Närmare bestämmelser om behandling av ministeransvarighetsärenden finns i lagen om riksrätten och behandling av ministeransvarighetsärenden (196/2000). 

Även om det i propositionen (s. 98) konstateras att de ärenden som ska behandlas av EPPO normalt kan antas vara andra än ministeransvarighetsärenden, torde det likväl vara möjligt att EPPO, när ett sådant ärende eventuellt kommer upp, tar ärendet till behandling på grund av dess stora principiella betydelse (se GrUU 39/2020 rd, s. 5—6). 

Vid behandlingen av ett ministeransvarighetsärende är det enligt grundlagsutskottet fråga om ett särdrag i Finlands författningsenliga system som föreskrivs på grundlagsnivå och som det antagligen inte är meningen att ingripa i genom EPPO-förordningen. I praktiken kan EPPO-förordningen påverka ministeransvarighetsärenden så att när ett ministeransvarighetsärende omfattas av den materiella behörighet som avses i artikel 22 i EPPO-förordningen, ska EPPO ha den rätt att ta ärendet till behandling som avses i artiklarna 25, 26 och 27 i förordningen. Det är inte fråga om att bestämmelserna i EPPO-förordningen i materiellt hänseende skulle stå i strid med grundlagen eller lagen om riksrätten och behandling av ministeransvarighetsärenden. Det är närmast fråga om att en EPPO-åklagare i ministeransvarighetsärenden skulle kunna ha den ställning som i fråga om ministeransvarighetsärenden föreskrivs för riksåklagaren i 114 § 3 mom. i grundlagen och i 4 och 10 § i lagen om riksrätten och behandling av ministeransvarighetsärenden. Enligt grundlagsutskottets uppfattning har syftet med EPPO-förordningen inte varit att skapa en konflikt mellan förordningen och den institutionella reglering som föreskrivs i Finlands grundlag och i lagen om riksrätten och behandling av ministeransvarighetsärenden (GrUU 39/2020 rd, s. 6). 

Enligt grundlagsutskottet kan man av artikel 29 i EPPO-förordningen, som gäller upphävande av privilegier eller immunitet, dra den slutsatsen att avsikten har varit att respektera de relevanta institutionella arrangemangen i medlemsstaterna och att det således inte förutsätts att EPPO ska ha större möjligheter än de nationella åklagarmyndigheterna att väcka åtal. Den särskilda ordning för behandling av ministeransvar och den höjda tröskel för åtal som föreskrivs i grundlagen går i linje med det som sägs i artikel 29 i förordningen. Enligt grundlagsutskottet leder tillämpningen av EPPO-förordningen inte till någon konflikt med grundlagen, om den europeiska delegerade åklagaren utfärdar en i artikeln nämnd begäran till den högsta laglighetsövervakaren, som behandlar den som en fråga som hör till dess behörighet i enlighet med laglighetsövervakarens prövningsrätt, och efter eget gottfinnande eventuellt vidtar de åtgärder som föreskrivs i 115 § i grundlagen. Grundlagsutskottet anser det dock vara klart att grundlagens bestämmelser om förutsättningarna för väckande av ministeråtal ska tolkas tillsammans med de övriga bestämmelserna i grundlagen. I artikel 29 ställs det inte heller några innehållsmässiga krav på beslutsfattandet enligt de nationella förfaranden som det hänvisas till i artikeln. Riksdagens beslutsfattande i det förfarande som avses i 114 § 2 mom. i grundlagen är bundet av det som i 114 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs om riksåklagaren. 

Grundlagsutskottet anser att lagförslag 1 i propositionen bör preciseras så att dess förhållande till 114 § 3 mom. i grundlagen tydligt framgår (GrUU 39/2020 rd, s. 6). Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att preciseringen kan göras exempelvis genom en bestämmelse enligt vilken en sådan begäran som avses i artikel 29 i förordningen ska göras hos den högsta laglighetsövervakaren, som avgör den med iakttagande i tillämpliga delar av det som föreskrivs om behandlingen av laglighetsövervakningsärenden. 

Lagutskottet föreslår på det sätt som anges närmare i detaljmotiven att en ny 19 § fogas till lagförslag 1 med anledning av grundlagsutskottets utlåtande. 

Tjänsteansvar

Enligt artikel 5.3 i förordningen ska nationell lagstiftning gälla i den utsträckning ett ärende inte regleras av förordningen. Enligt uppgift från justitieministeriet innehåller förordningen inga särskilda bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar för europeiska åklagare eller europeiska delegerade åklagare. 

Enligt artikel 96.6 i EPPO-förordningen ska de europeiska delegerade åklagarna vara fullständigt integrerade i sina nationella åklagarmyndigheter. Enligt skäl 43 i ingressen, som kompletterar punkten, bör förfarandet för utnämning av de europeiska delegerade åklagarna säkerställa att de är integrerade på operativ nivå i sina nationella rättssystem, rättsliga strukturer och lagföringsstrukturer. Utskottet anser att det som sägs ovan kan tillmätas betydelse också i bedömningen av de europeiska delegerade åklagarnas nationella ställning och deras anställningsförhållande till finska staten. 

Lagutskottet konstaterar för tydlighetens skull följande i fråga om den europeiska åklagarens och de europeiska delegerade åklagarnas tjänsteansvar: Enligt 4 § i den föreslagna EPPO-lagen utnämns en europeisk delegerad åklagare för viss tid till en tjänst som åklagare vid Åklagarmyndigheten, om han eller hon inte har utnämnts till en åklagartjänst. De europeiska delegerade åklagarna kommer alltså att tjänstgöra som åklagare vid Åklagarmyndigheten. Enligt 40 kap. 11 § 1 punkten i strafflagen avses med tjänsteman bland andra den som står i tjänsteförhållande eller därmed jämförbart anställningsförhållande till staten. Enligt de uppgifter som utskottet fått från justitieministeriet kan definitionen i punkt 1 utifrån det som konstaterades i fråga om förordningen ovan också anses innefatta de europeiska delegerade åklagarna. Dessutom är också 40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen av betydelse med avseende på både de europeiska delegerade åklagarna och den europeiska åklagaren. Enligt 5 punkten avses med person som utövar offentlig makt a) den till vars uppgifter enligt lag eller förordning hör att meddela för andra bindande förordnanden eller att besluta om andras intressen, rättigheter eller skyldigheter eller som med stöd av lag eller förordning i sin uppgift reellt ingriper i någon annans intressen eller rättigheter, samt b) den som enligt lag eller förordning eller enligt ett uppdrag som han eller hon med stöd av lag eller förordning fått av en myndighet ska delta i beredningen av sådana beslut som avses i a-punkten genom att göra framställningar eller förslag till beslut, utarbeta utredningar eller planer, ta prover eller utföra inspektioner eller på något annat motsvarande sätt. Lagutskottet anser utifrån inkommen utredning att det när det gäller både den europeiska åklagarens och de europeiska delegerade åklagarnas åtalsverksamhet i Finland är fråga om sådan utövning av offentlig makt som avses i 40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen. Därför är det väsentligt att bestämmelserna om tjänstemän i 40 kap. 12 § 1 mom. i strafflagen enligt det kapitlet också tillämpas på personer som utövar offentlig makt. 

Enligt artikel 96.5 i EPPO-förordningen ska EPPO och dess personal omfattas av protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Det är enligt uppgift fråga om en återkommande standardbestämmelse i EU-rättsakter. En sådan bestämmelse ingår bland annat i artikel 70 i förordning (EU) 2018/1727 om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust). Enligt artikel 11 a i protokollet har EU:s tjänstemän och övriga anställda inom varje medlemsstats territorium och oberoende av statstillhörighet immunitet mot rättsliga förfaranden vad avser handlingar som de har begått i sin tjänsteutövning. Enligt artikel 17 i protokollet ska dock EU:s tjänstemän och övriga anställda beviljas privilegier, immunitet och lättnader endast om det ligger i unionens intresse. Var och en av unionens institutioner ska därför upphäva den immunitet som har beviljats en tjänsteman eller en annan anställd, om institutionen anser att upphävandet av immuniteten inte strider mot unionens intresse. Enligt en bedömning som justitieministeriet lämnat lagutskottet kan det i en situation där det är fråga om straffrättsligt tjänsteansvar för den europeiska åklagaren eller europeiska delegerade åklagare inte med stöd av protokollets bestämmelser motiveras att EU:s intresse förutsätter att de har immunitet mot rättsliga förfaranden. 

Lagutskottet föreslår i anslutning till det straffrättsliga ansvaret att 27 § i lagen om Åklagarmyndigheten (lagförslag 4) ändras på det sätt som närmare anges i detaljmotiven så att det är klart vem som är åklagare i en eventuell process om tjänstebrott som gäller den europeiska åklagaren eller en europeisk delegerad åklagare.