Allmänt

I propositionen föreslås det en översyn av sättet på vilket muntlig bevisning dokumenteras i tingsrätten och tas emot i fullföljdsdomstolen, om ändring söks i saken. Upptagning av muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten på en bild- och ljudupptagning och mottagande av sådan bevisning i fullföljdsdomstolen är en reform som är betydande både principiellt och i praktiken och som upprepade gånger har varit aktuell på 2000-talet. I propositionsmotiven beskrivs bakgrunden till och beredningen av ärendet (s. 4—6). 

Också lagutskottet har länge påpekat behovet av en reform och att möjligheterna bör utredas. År 2009 väcktes i riksdagen en lagmotion där det föreslogs att det i fråga om berättelser av personer som hörs i bevissyfte i tingsrätterna ska göras bild- och ljudupptagningar, som hovrätten i sin huvudförhandling ska använda som underlag för sin bedömning av trovärdigheten av bevisningen (LM 63/2009 rd). Reformen kunde dock inte genomföras utifrån lagmotionen, eftersom lagutskottet ansåg att en så här betydande reform krävde en separat lagberedning och en noggrann bedömning av behovet av och möjligheterna att genomföra reformen samt dess ekonomiska och övriga konsekvenser. Lagutskottet ansåg det dock viktigt att utreda dessa frågor (LaUB 4/2010 rd, s. 9). 

År 2014 fäste lagutskottet i samband med utvidgningen av systemet med tillstånd till fortsatt handläggning återigen uppmärksamhet vid upptagningen av bevisning som tas emot i tingsrätterna och påskyndade utarbetandet av en utredning om detta (LaUB 24/2014 rd, s. 6). Riksdagen godkände lagutskottets förslag uttalande om att regeringen snabbt ska utreda behovet av och möjligheterna till att införa ett system där fullföljdsdomstolen tar emot muntlig bevisning med hjälp av bild- och ljudupptagningar som gjorts i tingsrätten (RSv 308/2014 rd — RP 246/2014 rd). 

Enligt den nu aktuella propositionen ska en bild- och ljudupptagning göras av den muntliga bevisning som tas emot i tingsrätten. Om ändring söks i målet, tar hovrätten och högsta domstolen emot muntlig bevisning som dokumenterats genom denna upptagning. Vittnen och andra som förhörts i tingsrätten kallas inte längre till hovrätten eller högsta domstolen för att avge sin berättelse på nytt. 

Avvikelser från denna princip kan enligt propositionen göras i två situationer. Av särskilda skäl kan en person som förhörts i tingsrätten kallas till fullföljdsdomstolen för att avge sin berättelse helt och hållet på nytt. Då beaktas inte bild- och ljudupptagningar. När det är nödvändigt för att utreda ett ärende kan rätten efter att ha tagit del av bild- och ljudupptagningen dessutom ställa tilläggsfrågor till en person som förhörts i tingsrätten om saker som han eller hon inte har berättat om i den inspelade berättelsen. 

Enligt propositionen visas en bild- och ljudupptagning i fullföljdsdomstolen med parterna och allmänheten närvarande. Om fullföljdsdomstolen anser det lämpligt, kan muntlig bevisning dock läggas fram vid huvudförhandlingen endast genom hänvisning. Då tar fullföljdsdomstolen del av bild- och ljudupptagningen utan att parterna och allmänheten är närvarande. 

Förutom fullföljdsdomstolarna kan tingsrätten i vissa situationer ta emot muntlig bevisning genom en tidigare bild- och ljudupptagning i samma ärende. Det kan bli aktuellt exempelvis när ärendet återförvisas till tingsrätten. 

I propositionen föreslås det dessutom vissa ändringar i rättegångsförfarandet som stöder reformen. 

Grundlagsutskottet har lämnat utlåtande (GrUU 43/2021 rd) om propositionen. Enligt grundlagsutskottet kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Syftet med propositionen är att förbättra riktigheten i den bedömning av bevisningen som görs vid sökande av ändring, att effektivisera förfarandet för ändringssökande samt att minska de kostnader och andra olägenheter som ändringssökande medför för parter och vittnen (s. 18). Syftet med propositionen är dessutom att stärka hovrättens roll som den domstol som kontrollerar riktigheten i tingsrättens avgörande genom att tyngdpunkten i rättegången i allt högre grad flyttas över till tingsrätten. Samtidigt främjas användningen av informationsteknik i rättegångsförfarandet. 

Lagutskottet anser att propositionen och dess syften i princip är motiverade. Det är viktigt att förbättra kvaliteten på den muntliga bevisning som fullföljdsdomstolen har tillgång till. Därmed stärks rättsskyddet. I och med reformen får hovrätten och högsta domstolen tillgång till färskare och bättre bevisning än för närvarande. Det är exempelvis i brottmål också av betydelse att målsägandena och vittnena med stöd av de föreslagna bestämmelserna i regel inte behöver träffa den åtalade på nytt. 

Sammantaget anser lagutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Lagutskottet tillstyrker lagförslagen i propositionen, men med följande kommentarer och ändringsförslag. 

Tröskeln för tilläggsförhör och omförhör

Enligt propositionen ska personer som förhörts i tingsrätten i princip inte personligen förhöras på nytt i hovrätten och högsta domstolen. Det finns två undantag: omförhör och tilläggsförhör. Bestämmelser om dessa finns i den föreslagna nya 15 a § i 26 kap. i rättegångsbalken (lagförslag 1). 

Med omförhör avses ett helt nytt förhör i fullföljdsdomstolen med en person som förhörts i tingsrätten. Den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten beaktas då inte. Förutsättningen är att det finns ”särskilda skäl” för det. Med tilläggsförhör avses att nya frågor ställs till en person efter det att hans eller hennes berättelse i tingsrätten har tagits emot i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning. En förutsättning för detta är att det ”behövs” för utredningen av målet. 

Lagutskottet har vid behandlingen av propositionen bedömt de ovannämnda trösklarna för förhör. Utskottet konstaterar att fastställandet av den rätta höjden på tröskeln för tilläggsförhör och omförhör är en av de viktigaste frågorna i lagförslagen. 

Utifrån inkommen utredning konstaterar lagutskottet att en alltför låg tröskel kan leda till att onödig muntlig bevisning tas emot i fullföljdsdomstolen, vilket skulle försvåra uppnåendet av propositionens mål. Det kan också inverka på hovrätternas behandlingstider och på hur väl deras resurser räcker till. 

Å andra sidan kan en alltför hög tröskel leda till att hovrätten och högsta domstolen inte får kännedom om all relevant bevisning. Det kan göra det svårt att nå ett materiellt riktigt avgörande. Dessutom kan det uppmuntra till alltför grundliga vittnesförhör i tingsrätten. 

För närvarande begränsas inte upptagningen av muntlig bevisning i hovrätten på det sätt som föreslås i propositionen. Utgångspunkten är att all åberopad och betydelsefull muntlig bevisning tas emot på nytt i hovrätten. Propositionen leder således i vilket fall som helst till en klar förändring. 

Sammantaget anser lagutskottet att den föreslagna tröskeln för tilläggsförhör är motiverad till denna del. 

När det gäller tröskeln för omförhör anser utskottet att en höjning av tröskeln till en högre nivå än propositionens ”särskilda skäl” kunde leda till en alltför sträng tillämpningspraxis. Grundlagsutskottet hänvisar i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 43/2021 rd, s. 2) till att ett omförhör är möjligt bara av särskilda skäl och konstaterar att utifrån formuleringen i bestämmelsen är tröskeln för omförhör relativt hög. 

I sitt utlåtande (GrUU 43/2021 rd, s. 3) konstaterar grundlagsutskottet att enligt artikel 6.3 d i Europakonventionen har var och en som blivit anklagad för brott rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom. Denna rätt ingår också i de garantier för en rättvis rättegång som nämns i grundlagen (RP 309/1993 rd, s. 74, GrUU 39/2014 rd, s. 2, och GrUU 31/2005 rd, s. 4/I—II). Grundlagsutskottet har förhållit sig restriktivt till en reglering, där svarandens rätt till förhör vid huvudförhandlingen i brottmål begränsas, men ansett att det i vissa särskilda fall är möjligt att begränsa rätten till förhör också i underrätten (GrUU 39/2014 rd, s. 3—4). 

Grundlagsutskottet understryker också att artikel 6 i Europakonventionen och den beslutspraxis som gäller den ska beaktas vid bedömningen av om det finns särskilda skäl eller inte. Detta nämns också i propositionen (s. 75). Lagutskottet instämmer i grundlagsutskottets ståndpunkt och anser att ett omförhör ska hållas om det behövs för att trygga en rättvis rättegång. 

I ljuset av det som sägs ovan och efter att ha bedömt propositionen och den inkommen utredning anser lagutskottet det korrekt att det ska krävas ”särskilda skäl” för omförhör. 

Som utskottet säger ovan är tröskeln för tilläggsförhör och omförhör en av de viktigaste frågorna i reformen. Därför är det viktigt att bevaka reformens konsekvenser uttryckligen ur denna synvinkel. Även om utskottet anser att den tröskel för tilläggsförhör och omförhör som föreslås i propositionen är motiverad, bör de vid behov omprövas om det visar sig befogat för att trygga en rättvis rättegång eller till exempel av orsaker som hänför sig till hovrätternas resurser eller behandlingstider. 

Indexering

Enligt propositionen ska en bild- och ljudupptagning göras av förhör i tingsrätten (22 kap. 6 § i lagförslag 1). Enligt propositionsmotiven (s. 65) ska sparade berättelser vid behov indexeras, vilket enligt propositionsmotiven innebär att man ska ange de ställen som behandlar olika frågor, såsom olika teman eller åtalspunkter. Enligt motiven bidrar indexeringen av berättelsen till att underlätta förberedelsen av målet och förkorta huvudförhandlingen. 

Utifrån propositionen och inkommen utredning anser lagutskottet att indexeringen av de inspelade berättelserna i vissa situationer är en motiverad och viktig del av det nya förfarandet. Det kan göra det lättare att vid huvudförhandlingen i hovrätten fokusera på relevanta frågor och förkorta förhandlingen. Indexering är motiverat särskilt när berättelsen är lång och gäller flera olika ämnesområden. 

Å andra sidan är det uppenbart att det kan vara svårt att indexera en berättelse, eftersom ett vittne inte alltid rapporterar om händelserna på ett konsekvent sätt. Indexeringen blir också onödig, om ändring inte söks i målet. I mindre ärenden är det inte heller till någon nytta. Lagutskottet anser det därför motiverat att propositionen utgår från att indexering görs endast enligt behov och att behov föreligger närmast när berättelsen är lång och gäller flera separata ämnesområden. Således är det domstolen som avgör när indexering behövs. 

Enligt inkommen utredning är avsikten att indexeringen ska göras med hjälp av ett videoupptagningssystem. Utskottet anser därför att det är viktigt att indexeringen tekniskt sett kan genomföras så lätt som möjligt under huvudförhandlingens gång. Dessutom är det av betydelse att det föreslås att den faktiska möjligheten att indexera berättelserna förbättras genom förslag som gäller förberedelsen av ärenden i tingsrätten. 

Enligt propositionen ska indexeringen göras av tingsrätten. Utifrån inkomna uppgifter anser lagutskottet att detta är ändamålsenligt. Indexeringen av berättelsen är en del av bild- och ljudupptagningen, vilket i sin tur utgör en del av mottagandet av muntlig bevisning. Endast tingsrätten kan indexera berättelsen när den läggs fram vid huvudförhandlingen. En separat indexering skulle kräva avsevärd tid, vilket skulle medföra kostnader. 

I propositionens lagförslag finns inga bestämmelser om indexering eller anteckning om indexering i tingsrättens protokoll, utan frågan behandlas i propositionsmotiven. Lagutskottet anser utifrån inkommen utredning att lösningen är korrekt och att det inte är nödvändigt att föreskriva om indexering i lag. I propositionen föreslås det att 22 kap. 6 § i rättegångsbalken ändras så att det i bestämmelsen föreskrivs om att ”göra” bild- och ljudupptagningar i tingsrätten. Utskottet anser att indexering av en bild- och ljudupptagning i vissa situationer utgör ett led i att ”göra” en bild- och ljudupptagning. Det är ändamålsenligt att i motiveringen till lagen närmare beskriva och definiera den verksamhet som det föreskrivs om i lagen. 

I enlighet med det som sägs ovan anser utskottet att den föreslagna indexeringslösningen i princip är ändamålsenlig. Utskottet betonar dock att innan reformen sätts i kraft genom en separat lag måste det stå klart att det finns fungerande och klara tekniska lösningar som möjliggör indexering. I det sammanhanget måste också tillräckliga resurser reserveras för utbildningen, och personalen måste ges möjlighet att delta i utbildningen. Utskottet anser dessutom att det är viktigt att man i samband med indexeringen noga följer hur förfarandet fungerar och vilka konsekvenser det har bland annat för resursanvändningen. 

Förhörspersoner som behöver särskilt skydd

Lagutskottet har i samband med behandlingen av propositionen också bedömt ställningen för ett brottsoffer eller någon annan som behöver skydd i en situation där rätten spelar in en berättelse som han eller hon lämnar på ett sådant sätt att han eller hon inte kan ses, genom videokonferens eller utan att svaranden är närvarande (17 kap. 51 och 52 § i rättegångsbalken). 

Bestämmelserna grundar sig på tanken att det hos den som ska höras, till exempel ett vittne eller ett brottsoffer, ibland kan orsaka ångest att möta svaranden eller någon annan person vid rättegången. Under exceptionella omständigheter kan det också utgöra ett hot mot honom eller henne. Hotet dämpas vid huvudförhandlingen förutom genom skyddsarrangemang också genom att man vid behov förhindrar direkt kontakt med svaranden, exempelvis genom insynsskydd. 

I till exempel EU:s brottsofferdirektiv konstateras det att man på detta sätt kan undvika att utsätta brottsoffret för obehag under domstolsförfarandet, i synnerhet till följd av visuell kontakt med förövaren, dennes familj, medhjälpare eller allmänheten (direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF, skäl 53). 

Det är alltså fråga om obehag eller hot som orsakas av att möta svaranden vid huvudförhandlingen. Sådant obehag, för att inte tala om hotet, uppstår inte på grund av att berättelsen spelas in. 

Det ligger tvärtom i offrets och vittnets intresse att göra en bild- och ljudupptagning av berättelsen. Tack vare den kan han eller hon i allmänhet undvika ett nytt förhör och möte med svaranden i hovrätten, om ändring söks i tingsrättens avgörande. 

Kärnan i en rättvis rättegång är å andra sidan kravet på att parterna ska ha tillgång till och möjlighet att yttra sig över allt rättegångsmaterial i sin egen sak. Därför kan varken svaranden eller någon annan part hindras från att se upptagningen vare sig vid en rättegång i hovrätten eller i högsta domstolen eller särskilt i domstolens lokaler. 

Utifrån det som sägs ovan och inkommen utredning anser lagutskottet att det i princip inte finns skäl att låta bli att göra en bild- och ljudupptagning av en berättelse som lämnats bakom ett insynsskydd (”skärm”), genom videokonferens eller utan att någon viss person är närvarande. 

I propositionen har man dock identifierat att bild- och ljudupptagningar i vissa mycket exceptionella fall i sig kan medföra fara för den som förhörs. Så är fallet exempelvis när det är fråga om ett anonymt vittne, det vill säga ett vittne som förhörs i ett allvarligt brottmål och vars identitet och kontaktuppgifter inte röjs för att garantera hans eller hennes säkerhet. I propositionen föreslås det därför att endast ljud ska spelas in när ett anonymt vittne hörs (17 kap. 53 § i lagförslag 1). 

Utifrån inkommen utredning anser lagutskottet dock att det inte helt kan uteslutas att det i praktiken också kan förekomma andra situationer där det är lika motiverat att dölja ett brottsoffers, en annan svarandes eller ett vittnes utseende för allmänheten och parterna som att dölja ett anonymt vittnes utseende. Utöver anonyma vittnen kan detta främst vara fallet i exceptionella omständigheter där den förhördes liv eller hälsa hotas av ett konkret, allvarligt och olagligt hot som ökar sannolikheten för att hotet realiseras om hans eller hennes utseende avslöjas genom upptagningen. Frågan kan aktualiseras till exempel när den som ska förhöras deltar i ett vittnesskyddsprogram enligt lagen om vittnesskyddsprogram (88/2015). 

För närvarande är det vid huvudförhandlingen möjligt att hemlighålla utseendet för allmänheten och parterna till exempel genom insynshinder eller andra arrangemang. Vid övergången till ett förfarande där det alltid görs en bild- och ljudupptagning av muntlig bevisning som tas emot i tingsrätten är dessa åtgärder enligt utskottet inte tillräckliga för att hemlighålla den förhördes utseende. 

Trots att dessa situationer är sällsynta anser utskottet att undantaget för anonyma vittnen när det gäller bildupptagningar bör utvidgas i lagen jämfört med vad som föreslås i propositionen. 

Med anledning av det som sägs ovan föreslår utskottet på det sätt som anges närmare nedan i detaljmotiven att 22 kap. 6 § i lagförslag 1 kompletteras med ett nytt 3 mom., enligt vilket endast ljud ska spelas in om det är nödvändigt för att hemlighålla ett anonymt vittnes identitet eller om det finns något annat särskilt vägande skäl till det. 

När det gäller förhör av personer i behov av särskilt skydd har lagutskottet fäst uppmärksamhet vid frågan om att göra en bild- och ljudupptagning av förhör av barn. Enligt propositionen ska också en bild- och ljudupptagning göras av en berättelse som ett barn avgett i tingsrätten. Lagutskottet konstaterar utifrån inkommen utredning att det är exceptionellt att barn under 15 år hörs i domstol, oberoende av barnets ställning i förfarandet. Lagstiftningen innehåller också särskilda bestämmelser om barn i åldern 15—17 år. Tack vare en bild- och ljudupptagning behöver barnet vanligen inte komma till hovrätten för att berätta om saker och ting en andra gång. Det kan bedömas att det obehag som föranleds av att förhöras på nytt i hovrätten typiskt är större för ett barn än för en vuxen. Därför finns det vägande skäl för att göra en bild- och ljudupptagning uttryckligen av barnets berättelse. Redan nu kan förhör av ett barn i vissa situationer ersättas med en videofilmad berättelse som barnet avger vid förundersökningen (17 kap. 24 § 3 mom. i rättegångsbalken). Propositionen innebär på sätt och vis att användningsområdet för detta tillvägagångssätt, som bedöms vara förenligt med barnets bästa, utvidgas, eftersom man i hovrätten i stället för ett personligt förhör kan använda sig av en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. 

Lagutskottet konstaterar att ett barnet kan omfattas av tillämpningsområdet för lagutskottets förslag till 22 kap. 6 § 3 mom. i lagförslag 1, som beskrivs närmare nedan i detaljmotiven, när det gäller situationer där endast ljud spelas in vid förhöret. Momentet tillämpas dock inte enbart på den grunden att den som ska förhöras är ett barn. 

Offentligheten för bild- och ljudupptagningar samt integritetsskyddet för dem som förekommer på upptagningar

Offentligheten för bild- och ljudupptagningar avgörs enligt de allmänna bestämmelserna om sekretess för rättegångshandlingar, som det nu inte föreslås några ändringar i. Bestämmelser om dem finns i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). Bild- och ljudupptagningar är sekretessbelagda bland annat när de innehåller känsliga uppgifter om omständigheter som har samband med någons privatliv, hälsotillstånd eller handikapp eller med socialvård som personen erhållit (9 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar). Detta är typiskt till exempel i samband med sexualbrott. Om en bild- och ljudupptagning är sekretessbelagd, har endast parterna i målet rätt att ta del av den. Om en bild- och ljudupptagning inte är sekretessbelagd, har var och en rätt att ta del av den. 

I propositionen har man dock identifierat en oro för integritetsskyddet för personer som förekommer på bild- och ljudupptagningar, och därför föreslås det att skyddet stärks på olika sätt. För det första lämnas endast ljudet i en bild- och ljudupptagning ut utanför domstolen; upptagningen får endast ses i domstolens lokaler (13 § i lagförslag 3). Vidare ska bild- och ljudupptagningen visas så att tittarna inte kan smygfilma den (RP, s. 87). De som tittar på en bild- och ljudupptagning kan utsättas för en säkerhetskontroll och föremål som lämpar sig för bildupptagning tas ifrån dem (5 § i lagförslag 6). Bild- och ljudupptagningar förvaras endast 30 dagar från det att det ärende i vilket de har gjorts har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft (22 kap. 10 § i lagförslag 1). Beroende på situationen och förhållandena kan enligt uppgift också olika straffrättsliga åtgärder vidtas mot spridning av upptagningar. Det kan till exempel vara fråga om spridande av information som kränker privatlivet (24 kap. 8 § i strafflagen) eller sekretessbrott (38 kap. 1 § i strafflagen). I fråga om domstolarnas personal är bestämmelserna om tjänstebrott i 40 kap. i strafflagen av betydelse. 

Lagutskottet anser att det förfarande som valts i propositionen är motiverat och att den föreslagna regleringen i dessa avseenden är ändamålsenlig. Utskottet har också tidigare ansett att offentlighet vid rättegångar är en av de viktigaste garantierna för en rättvis rättegång (LaUB 24/2006 rd, s. 2). 

Som det sägs ovan innehåller propositionen en bestämmelse om att den som vill titta på bild- och ljudupptagningar kan utsättas för säkerhetskontroll och att fråntas föremål som lämpar sig för bildupptagning (5 § 3 mom. i lagförslag 6). Säkerhetskontroll och fråntagande av upptagningsmedier förutsätter dock grundad anledning att misstänka att personen har för avsikt att ta bilder av bild- och ljudupptagningen. Utskottet har vid behandlingen av propositionen bedömt hur tydlig tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen är samt huruvida man i stället för den lösning som föreslås i propositionen i princip alltid bör ta ifrån en person som vill se en bild- och ljudupptagning föremål som lämpar sig för bildupptagning. 

Enligt erhållen utredning har man vid beredningen av propositionen stannat för den föreslagna lösningen, eftersom man bedömer att bild- och ljudupptagningar i första hand kommer att ses av journalister som utifrån dem skriver nyheter om rättegångar och av parternas biträden som tittar på upptagningarna för att göra framställningar hos hovrätten. Om föremål som lämpar sig för bildupptagning undantagslöst tas bort, leder det till att journalister och biträden blir tvungna att utföra sitt arbete utan mobiltelefoner, surfplattor och datorer, som alla numera kan ta bilder. Det kan påverka bland annat den faktiska offentligheten vid rättegångar. 

Lagutskottet anser dock att det bör beaktas att också skyddet för den personliga integriteten och personuppgifter som förekommer på upptagningen är grundlagsfästa rättigheter. Säkerhetskontroll och det att föremål som lämpar sig för bildupptagning fråntas den som vill titta på en upptagning är av stor betydelse för tillgodoseendet av dessa rättigheter. Dessutom bör det beaktas att upptagningar kan ses inte bara av parterna och deras assistenter samt journalister utan även av andra utomstående personer. Lagutskottet anser därför att fråntagande av föremål som lämpar sig för bildupptagning förbättrar integritetsskyddet och skyddet för personuppgifter samt den personliga säkerheten för dem som förekommer på upptagningarna. Bestämmelserna är då också entydiga och därför lätta att tillämpa vid säkerhetskontroller. 

Det kan också bedömas att fråntagandet av upptagningsmedier inte inverkar på rättegångens offentlighet, eftersom det endast är fråga om vilka föremål man kan ha med sig när man tittar på en bild- och ljudupptagning. Parterna har under alla omständigheter rätt att se upptagningen. De har också rätt att ta del av ljudet i en bild- och ljudupptagning exempelvis genom att beställa en kopia av det, vilket motsvarar nuläget. Detsamma gäller allmänheten, om bild- och ljudupptagningen inte är sekretessbelagd. I själva verket påverkas rättegångens offentlighet positivt av att även bildupptagningen kan ses i efterhand. 

Därför anser utskottet att det med avvikelse från det som föreslås i propositionen är mer motiverat att en person som tittar på en bild- och ljudupptagning utan undantag kan fråntas föremål som lämpar sig för bildupptagning. Lagutskottet föreslår därför att 5 § 3 mom. i lagförslag 6 justeras på det sätt som anges närmare nedan i detaljmotiven. Utskottet föreslår också vissa andra ändringar i momentet. 

Utskottet ser det som viktigt att på det sätt som konstateras nedan i avsnittet om ikraftträdande och uppföljning bevaka hur integritetsskyddet för personer som förekommer på bild- och ljudupptagningar tillgodoses och hur regleringen fungerar. I anknytning till detta finns det anledning att följa fenomenet och den föränderliga omvärlden samt bedöma om det är motiverat att med straffrättsliga medel ingripa i spridningen av bild- och ljudupptagningar i större utsträckning än för närvarande. 

Resurser

Propositionen redogör ingående för de ekonomiska konsekvenserna och förhållandet till budgetpropositionen (s. 31, 32, 91 och 92). Enligt utredning till utskottet orsakas kostnaderna mest av det informationssystem som ska utvecklas för att göra och återge bild- och ljudupptagningar. Priset på detta så kallade videoupptagningssystem kan i nuläget uppskattas endast grovt, eftersom det är fråga om ett helt nytt informationssystem och behövlig utrustning måste installeras i ett stort antal olika sammanträdessalar. 

Enligt regeringens bedömning medför videoupptagningssystemet en engångskostnad på cirka 4,4—7,35 miljoner euro, och driftskostnaderna för det är cirka 2,5—3,8 miljoner euro per år (s. 32—34). Även om bedömningen baserar sig på bästa tillgängliga sakkunskap, är det enligt uppgift fråga om en förhandsbedömning, och det går inte att på förhand exakt uppskatta kostnaderna för den här typen av projekt. 

Enligt utredning till utskottet innehåller budgetpropositionen för 2022 ett anslag på 3,74 miljoner euro för utgifter av engångsnatur för genomförandet av videoupptagningssystemet 2022. Dessutom har 2,5 miljoner euro reserverats för projektet i statsbudgeten för 2021 och 2 miljoner euro i budgeten för 2020. Åren 2020—2022 har alltså sammanlagt 8,24 miljoner euro anvisats för projektet. Dessutom har det i planen för de offentliga finanserna reserverats 2 miljoner euro för ändamålet från och med 2023. 

Å andra sidan kan förslaget enligt propositionen också spara statliga medel. I propositionen uppskattas beloppet grovt taget till nästan en miljon euro per år. I enskilda rättegångar kan beloppet vara större (RP, s. 39). 

Lagutskottet anser att det är nödvändigt att det reserveras tillräcklig finansiering för projektet när det framskrider. Justitieministeriet kommer också enligt uppgift att beakta preciseringen av kostnaderna i den kommande ram- och budgetberedningen, så att projektet tillförsäkras tillräckliga resurser. 

Utöver bild- och ljudupptagningssystemet har resursfrågan också samband med domstolarnas resurser. 

Enligt uppgift från justitieministeriet kan reformen öka arbetsmängden vid domstolarna, men den kan genomföras inom ramen för domstolarnas nuvarande resurser, med undantag för videoupptagningssystemet, för vilket det som tidigare nämnts har reserverats tilläggsfinansiering. 

Utskottet noterar också särskilt de utbildningsbehov som reformen medför. Reformen ställer krav på processledningen som avviker från det vanliga, särskilt i tingsrätterna. Behovet av utbildning i processledning har beaktats i propositionen enligt den bedömning som gjorts av Domstolsverket, som ordnar utbildningen (RP s. 36). I kostnadskalkylen för videoupptagningssystemet ingår dessutom behövlig teknisk utbildning för ibruktagandet (RP, s. 32 och 33). 

Lagutskottet konstaterar att propositionen i vilket fall som helst kan öka arbetsmängden vid domstolarna åtminstone något. Utskottet anser därför att det är ytterst viktigt att reformens konsekvenser för resurserna följs noggrant och att tillräckliga resurser tryggas också i fråga om de eventuella behov av tilläggsresurser som reformen medför. Utskottet betonar i likhet med grundlagsutskottet (GrUU 43/2021 rd, s. 4) anslagen för att finansiera och driva systemet måste vara tillräckligt stora och att genomförandet av reformen inte får leda till besparingar i övriga utgifter för rättsväsendet. Utskottet betonar därför att kostnaderna för systemet måste vara kända innan reformen träder i kraft genom en separat lag och att tillräckliga resurser för systemet måste reserveras. 

Det är nödvändigt att sörja för de resurser som reformen kräver också för att lagutskottet redan länge i olika sammanhang har fäst allvarlig uppmärksamhet vid den alltför knappa basfinansieringen av domstolsväsendet. Utskottet har även i övrigt uttryckt oro över att anslagen inom justitieministeriets förvaltningsområde är otillräckliga och dess konsekvenser för verksamhetsförutsättningarna för aktörerna inom förvaltningsområdet (se bl.a. LaUU 18/2021 rd och LaUU 11/2021 rd och de tidigare utlåtanden som det hänvisas till där). Otillräckliga anslag återspeglas i behandlingstiderna och försvagar rättssäkerheten. 

Vid behandlingen av planen för de offentliga finanserna i våras ansåg lagutskottet att en korrigering av situationen förutsätter en väsentlig permanent och omedelbar höjning av basfinansieringen för justitieministeriets förvaltningsområde och dess aktörer (LaUU 11/2021 rd). Eftersom anslagen för rättsvården är otillräckliga, antalet ärenden ökar, behandlingstiderna är långa och personalen belastas, ansåg lagutskottet dessutom att det är motiverat att statsrådet kommer med en särskild redogörelse om frågan. Detta var enligt utskottet viktigt för att trygga och stärka rättsstaten och för att värna om rättsvårdens verksamhetsförutsättningar. Under hösten har lagutskottet i flera sammanhang talat för att redogörelsen bör utarbetas snabbare och lämnas under innevarande valperiod (se LaUU 18/2021 rd, LaUU 17/2021 rd och LaUU 16/2021 rd). 

I samband med behandlingen av propositionen har utskottet fått en utredning från justitieministeriet enligt vilken regeringen har beslutat inleda beredningen av en redogörelse för rättsvården. Avsikten är att redogörelsen ska lämnas hösten 2022. Utskottet välkomnar detta och anser att redogörelsen bör ge en lägesbild och i så bred utsträckning som möjligt föreslå behövliga korrigerande åtgärder, med beaktande av inte bara resursfrågor utan också strukturfrågor och lagstiftningsfrågor. Det är angeläget att riksdagen får redogörelsen före utgången av 2022. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Ikraftträdande och uppföljning

Propositionen förutsätter att ett informationssystem utvecklas för mottagande och upptagning av muntlig bevisning. Den exakta tidpunkten för färdigställandet av informationssystemet är dock ännu inte klar. Övergången till det nya förfarandet förutsätter att informationssystemet är klart. Därför föreslås det i propositionen att de föreslagna lagarna ska träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms särskilt genom lag, och en separat proposition om detta kommer att lämnas. Enligt propositionen är målet att övergå till ett nytt förfarande vid ingången av 2023 (s. 92). 

Lagutskottet understryker att informationssystemen och de tekniska lösningarna måste vara klara och driftssäkra innan reformen träder i kraft. Dessutom ska man sörja för behövlig utbildning och annan beredskap inför reformen. Också de resurser som behövs måste tryggas inför ikraftträdandet. Utskottet ser det som viktigt att lagutskottet får en utredning om detta i samband med propositionen om reformens ikraftträdande. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 2). 

Lagutskottet påpekar att propositionen avser en synnerligen betydande reform. Utskottet understryker i likhet med grundlagsutskottet (GrUU 43/2021 rd, s. 2) behovet av noggrann uppföljning av regleringen och dess konsekvenser. Lagutskottet anser därför att det är viktigt att regeringen följer hur översynen angående mottagande och upptagning av muntlig bevisning i de allmänna domstolarna fungerar och vilka konsekvenser den har samt lämnar en utredning om saken senast fem år från det att reformen trätt i kraft. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 3). 

Utredningen bör utöver konsekvenserna för resurserna också behandla bland annat tröskeln för tilläggsförhör och omförhör samt indexering. 

Det är i utredningen också viktigt att ägna uppmärksamhet vid integritetsskyddet för den som förekommer på en bild- och ljudupptagning, liksom vid att rättegången faktiskt är offentlig och att regleringen fungerar i fråga om säkerhetskontroller enligt 5 § i lagförslag 6. Vid dessa kontroller kan den som vill se en bild- och ljudupptagning fråntas ett föremål som lämpar sig för bildupptagning medan han eller hon tar del av bild- och ljudupptagningen. I anknytning till detta finns det anledning att följa fenomenet och den föränderliga omvärlden samt bedöma om det är motiverat att med straffrättsliga medel ingripa i spridningen av bild- och ljudupptagningar i större utsträckning än för närvarande. I fortsättningen är det också motiverat att bedöma videoupptagning av förundersökningsberättelser och ett mer omfattande utnyttjande av sådana upptagningar än för närvarande.