Betänkande

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelser om målsägandens rättigheter. I nuläget blir målsäganden underrättad om flera av de rättigheter som nämns i paragrafen, men någon underrättelseskyldighet finns inte inskriven i lag. Sakkunniga har framhållit att polisen bör få textmallar motsvarande de lagfästa underrättelserna, antingen fastställda genom förordning av statsrådet eller på något annat sätt, till exempel genom försorg av justitieministeriet, som svarar för lagberedningen. Enligt uppgift tillsatte justitieministeriet den 6 oktober 2015 en arbetsgrupp för att främja brottsoffers rätt till information. Arbetsgruppen ska ta fram innehåll till myndigheternas informationsmaterial till brottsoffer om deras rättigheter och tillgängliga stödtjänster. Uppdraget är formulerat på så sätt att informationen ska gå att använda för olika formulär och broschyrer och för att uppdatera webbsidorna. Utskottet anser att detta är motiverat. 

I sin granskning av propositionen har utskottet också gått in på om de föreslagna bestämmelserna är tillräckligt tydliga i fråga om den tidpunkt då målsäganden enligt paragrafen ska underrättas om sina rättigheter. Paragrafen kräver att målsäganden får information om sina rättigheter utan ogrundat dröjsmål. Syftet med bestämmelsen är att se till att målsäganden redan i början av förundersökningen får grundläggande information om sina rättigheter för att kunna dra nytta av dem och får behövligt stöd och skydd. Utskottet anser att målsäganden i enlighet med artikel 4.1 i direktivet bör få grundläggande information om de rättigheter som avses i paragrafen utan ogrundat dröjsmål efter den första kontakten med förundersökningsmyndigheten. Enligt utredning kan målsäganden få informationen till exempel samtidigt som den skriftliga bekräftelsen på anmälan om brottet. På grund av att situationerna är olika ser utskottet det som motiverat att bestämmelsen inte mer noggrant anger när informationen ska lämnas ut. Ytterligare uppgifter kan lämnas till målsäganden senare beroende på brottsoffrets behov och hur relevanta dessa uppgifter är i varje skede av förfarandena. Utskottet betonar att det är viktigt att så tidigt som möjligt meddela brottsoffret vilka stödtjänster det finns. 

 

Paragrafen föreskriver om en skyldighet att göra en personlig bedömning av målsäganden för att fastställa behovet av särskilt skydd. Förundersökningsmyndigheten bör göra bedömningen utan ogrundat dröjsmål. Syftet med bedömningen är att identifiera målsägandens sårbarhet och behov av särskilt skydd och fastställa vilka särskilda åtgärder målsäganden eventuellt behöver. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 22 i direktivet. 

I sin bedömning av propositionen har utskottet granskat om skyldigheten att höra åklagaren enligt propositionen redan ingår i 5 kap. i den gällande förundersökningslagen om samarbete mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren vid förundersökningen och om brottmål som åklagaren ska underrättas om. Utskottet har också gått in på om skyldigheten att höra åklagaren i den särskilda situation som det nu är fråga om behövs bland annat för den fortsatta handläggningen av ärendet och för att minska belastningen på målsäganden. 

Utifrån en utredning ser utskottet det som viktigt att förundersökningsmyndigheten hör åklagaren innan den bedömer om det behövs sådana särskilda åtgärder som påverkar huvudförhandlingen i målet. Med hänsyn till belastningen på målsäganden är det viktigt att förundersökningsmyndigheten och åklagaren samarbetar kring förundersökningen när bedömningen görs. Principen bör vara att bedömningen inte ska behöva göras på nytt av något annat skäl än att omständigheterna förändrats betydligt. Förundersökningsmyndighetens skyldighet att höra åklagaren när bedömningen görs kan inte entydigt stödja sig på 5 kap. 3 § i förundersökningslagen om förundersökningsmyndighetens och åklagarens skyldighet att samarbeta. Inte heller tillämpningsområdet för anmälningsskyldigheten enligt 5 kap. 1 § i förundersökningslagen sammanfaller med den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att höra åklagaren. Skyldigheten att höra åklagaren enligt propositionen gäller brottmål där målsägandens personliga omständigheter eller brottets natur kräver det. Skyldigheten att höra åklagaren gäller alltså i fråga om sådana kategorier av offer som enligt artikel 22.3 och 22.4 i direktivet kräver särskild uppmärksamhet vid den personliga bedömningen, så som offer för sexualbrott, människohandel, våld i nära relationer och brott som begåtts mot barn. Förundersökningsmyndigheten ska höra åklagaren också i andra brottmål där det enligt förundersökningsmyndighetens bedömning kan finnas behov av särskilda åtgärder vid huvudförhandlingen. 

Följaktligen anser utskottet att paragrafens 3 mom. i enlighet med propositionen behöver innehålla en bestämmelse om att höra åklagaren. 

Paragrafens 4 mom. föreskriver i vilka fall som den personliga bedömningen ska göras på nytt. Bedömningen ska göras på nytt, om de omständigheter som bedömningen vilat på förändras avsevärt. Det kan till exempel röra sig om att man får vetskap om ett hot mot målsäganden först efter att den ursprungliga bedömningen har gjorts. Enligt bestämmelsen kan bedömningen göras på nytt också om det annars finns grundad anledning till det. Det är alltså också möjligt att göra en ny bedömning om det finns skäl till det t.ex. därför att det vid den ursprungliga bedömningen inte har framgått att målsäganden behöver särskilt skydd. Beslutet om att göra en ny bedömning efter avslutad förundersökning ska fattas av åklagaren. 

Utskottet har granskat frågan om också lagstiftningen om åklagare och domstol bör innehålla bestämmelser om att göra bedömningar på nytt och övervägt vilken myndighet som bör ha ansvaret för att en ny bedömning görs efter avslutad förundersökning. Utskottet anser att lagen inte behöver kompletteras med några noggrannare bestämmelser än de föreslagna om att göra bedömningar på nytt efter avslutad förundersökning. I sådana fall bör man gå till väga på det sätt som är lämpligast i praktiken. Om åklagaren i motsats till förundersökningsmyndigheten anser att måls-äganden behöver särskilt skydd kan åklagaren ändra myndighetens bedömning och underrätta domstolen om den nya bedömningen. I enlighet med 5 kap. 2 § i förundersökningslagen kan åklagaren efter behov begära att förundersökningsmyndigheten gör en bedömning, om detta till exempel kräver att målsäganden hörs. Domstolen bedömer för sin del om det behövs särskilda åtgärder när den tillämpar de i föreliggande 9 a § nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken och lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar. Utskottet anser således att lagen inte heller i fråga om domstolarna behöver kompletteras med några särskilda bestämmelser om bedömningar. 

 

I 17 kap. 51 och 52 § i rättegångsbalken ska det enligt propositionen tas in bestämmelser om att personer som behöver särskilt skydd ska kunna höras vid huvudförhandlingen skyddade på ett sådant sätt att de inte kan ses, på så sätt att en part inte är närvarande eller via videokonferens. Utskottet har granskat bestämmelsernas konsekvenser för hur omedelbar bevisningen är och hur svarandens frågerätt tillgodoses. Utskottet har också sett närmare på 17 kap. 51 § 1 mom. 1 punkten och 52 § 1 mom. 4 punkten i rättegångsbalken, där det står att förfarandena får användas om de behövs för att skydda mot ett hot mot liv eller hälsa. Utskottet anser att bestämmelserna behöver kompletteras enligt propositionen för att de här förfarandena som redan nu är i användning ska kunna användas framöver i situationer där behovet av särskilt skydd beror på något annat än ett hot mot liv eller hälsa. Tillämpningen av bestämmelserna kräver enligt 51 och 52 § att den som hörs behöver skydd och att domstolen i det specifika fallet bedömer att det är lämpligt att använda det särskilda förfarandet vid hörandet. När domstolen överväger om förfarandet är lämpligt bör den göra en samlad bedömning av situationen med hänsyn till vilken effekt förfarandet har när det gäller hur omedelbar bevisningen är och hur svarandens frågerätt fullföljs.  

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om en anmälan till målsäganden eller någon annan person om att en fånge frigivits eller avlägsnat sig från fängelset. Målsäganden i ett brott enligt 2 mom. som riktar sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid eller i ett sexualbrott ska enligt förslaget ha rätt att, om han eller hon önskar det, få en anmälan om att en fånge eller en häktad har frigivits eller, på vissa villkor, annars avlägsnat sig från fängelset. I 4 kap. 19 § i den föreslagna förundersökningslagen står det att målsäganden ska underrätta förundersökningsmyndigheten eller åklagaren om han eller hon vill få en anmälan om frigivning. Målsäganden ska uppge sina kontaktuppgifter för att anmälan ska kunna lämnas. Förundersökningsmyndigheten eller åklagaren ska underrätta domstolen om målsägandens begäran. När domstolen beslutar om häktning enligt 2 kap. 2 § i häktningslagen eller dömer svaranden till ovillkorligt fängelsestraff enligt 2 kap. 1 a § i fängelselagen ska den förmedla informationen om målsägandens begäran till Brottspåföljdsmyndigheten. 

Enligt den aktuella paragrafen är Brottspåföljdsmyndigheten skyldig att underrätta målsäganden om frigivningen, om målsäganden enligt 4 kap. 19 § i förundersökningslagen har meddelat att han eller hon vill få en anmälan. Enligt bestämmelserna får Brottspåföljdsmyndigheten alltså inte informationen om målsägandens begäran från målsäganden själv, utan från domstolen i enlighet med det ovan beskrivna förfarandet. Utskottet anser att detta i viss mån är oklart i de föreslagna bestämmelserna. Utskottet menar därför att 4 § 2 mom. behöver preciseras till denna del. 

Utskottet har också noterat att paragrafen inte innehåller några bestämmelser om anmälan till målsäganden i det fall att fängelsestraffet verkställs i en annan stat. Inte heller direktivet föreskriver om hur offret ska underrättas om frigivningen av en fånge i det fall att fängelsestraffet verkställs i en annan stat. Efter att fängelsestraffet överförts för att verkställas i en annan stat har Brottspåföljdsmyndigheten enligt utredning inte längre vetskap om när fången friges och alltså ingen faktisk möjlighet att göra anmälan om frigivningen. Eftersom det inte går att underrätta målsäganden om att fången frigivits om fängelsestraffet överförs för att verkställas i en annan stat anser utskottet att målsäganden i sådana fall lämpligen bör underrättas om att verkställigheten överförts. Utskottet föreslår att föreslagna 4 § 2 mom. kompletteras till denna del. 

Utskottet har också granskat frågan om målsäganden vid sidan av informationen om frigivning från fängelset bör få veta om den frigivna fången eventuellt har utvisats till sitt hemland och hur länge ett eventuellt inreseförbud gäller. Utskottet anser dock att frågorna om utvisning och inreseförbud helt och hållet faller utanför kraven i direktivet. De har inte heller utretts i anknytning till det föreliggande lagstiftningsprojektet. Därför menar utskottet att det inte går att ändra lagstiftningen i fråga om dem nu i samband med den aktuella propositionen. 

 

Paragrafen ska kompletteras med ett nytt 2 mom. Utskottet påpekar att 16 kap. 1 § i häktningslagen också föreslås bli ändrad i en annan proposition (RP 49/2015 rd) som är under behandling i riksdagen. Behandlingen bör således samordnas. Ingressen i lagförslaget bör justeras. 

Paragrafens 1 mom. föreskriver om villkoren för medling i brott. Det föreslås att momentet kompletteras på så sätt att en förutsättning för medling är att den misstänkte erkänner händelseförloppet vid gärningen till väsentliga delar. Formuleringen bygger på direktivets artikel 12.1 c där det står att medling är möjlig om förövaren har bekräftat de grundläggande sakförhållandena i ärendet. Men enligt utredning finns det risk för att den föreslagna lydelsen förorsakar oklarhet och begränsar möjligheterna att använda medling. Det är problematiskt att villkora dialogen vid medlingen med att den misstänkte ska ha erkänt. Men utskottet påpekar att ett erkännande av händelseförloppet vid gärningen till väsentliga delar inte innebär att den misstänkte erkänner brottet. Däremot betyder det att parterna till väsentliga delar är överens om vad som inträffat. Kravet motsvarar den praxis som iakttas redan nu i samband med medling vid brott. Den föreslagna formuleringen är således inte avsedd att begränsa användningen av medling. Även om ordet "bekräftat" i direktivet inte betyder att den misstänkte ska ha erkänt brottet anser utskottet att villkoret i momentet bör omformuleras till att "den misstänkte bekräftar de huvudsakliga sakförhållandena i händelseförloppet" för att eventuella oklarheter ska undvikas.