1.  Strafflagen

10 kap. Om förverkandepåföljder

1 §. De allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd.

I paragrafen föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd. I föreslagna 3 mom. föreskrivs om de processuella förutsättningarna för att döma ut en förverkandepåföljd fastän det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller åtal inte väcks mot gärningsmannen eller gärningsmannen inte döms till straff. Utskottet föreslår en språklig precisering så att det klart framgår att det rör sig om alternativa förutsättningar. 

2 §. Förverkande av vinning.

I paragrafen föreskrivs om vad som gäller för att vinning ska kunna dömas förverkad. Paragrafens 1 mom. preciseras så att det framgår vad som avses med vinning. Med ekonomisk vinning av ett brott avses egendom som härrör direkt från brottet eller ersättande egendom för denna egendom samt avkastning på dem, värde av egendom och avkastning samt värde av inbesparing som härrör från brottet. Lagutskottet understryker att förteckningen i momentet inte är uppgjord i prioritetsordning för vilken typ av vinning som ska förverkas. Domstolen kan därför pröva om vinningen ska dömas förverkad i form av ett objekt eller dess värde. Avsikten med att ta in en definition av begreppet vinning i lagen har inte varit att påverka domstolspraxis i den bemärkelse att det oftast är ett värde som döms förverkat. Lagutskottet anser att förslaget är motiverat och också betydelsefullt med hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt 8 § i grundlagen. Grundlagsutskottet har likaså fäst avseende vid detta i sitt utlåtande (GrUU 8/2016 rd). 

Ett nytt 4 mom. handlar om att döma vinning förverkad hos tredje man. Enligt förslaget kan till förverkandepåföljd dömas dels den som har haft vinning av ett brott, dels den till vilken det i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet har överförts vinning, om personen kände till eller hade grundad anledning att misstänka att vinningen hade samband med ett brott, eller om personen erhållit vinningen som gåva eller annars utan vederlag. Lagutskottet påpekar att den föreslagna bestämmelsen inte står i samklang med det som krävs i artikel 6 i direktivet. Artikeln kräver att förverkandepåföljd ska kunna dömas ut åtminstone i fall där förvärvaren visste eller hade bort veta att syftet med överföringen eller förvärvet var att undvika förverkande. Enligt föreslagna 4 mom. är insikten kopplad till vetskap om egendomens natur av ekonomisk vinning av brott. 

Lagutskottet anser att 4 mom. bör omformuleras så att det motsvarar direktivet när det gäller vetskap, dvs. så att vetskapen hänför sig till syftet med överlåtelsen av egendomen. Utskottet föreslår att momentet ändras på detta sätt. Utskottet understryker emellertid att ändringen inte eliminerat kravet på vetskap eller grundad misstanke. I praktiken är den substantiella ändringen relativt ringa, för om en person känner till eller misstänker att syftet med en egendomsöverföring är att undgå förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet gäller det att hen på motsvarande sätt också känner till eller har grundad anledning att misstänka att egendomen är vinning av brott eller motsvarande annan egendom. 

3 §. Utvidgat förverkande av vinning.

I paragrafen finns bestämmelser om utvidgat förverkande av vinning. Utvidgat förverkande av vinning innebär att man under vissa förutsättningar kan döma egendom förverkad hos en person om egendomen har sitt ursprung i brottslig verksamhet. Det här betyder att också egendom som inte har sitt ursprung i en specifik och uttryckligen tillräknad gärning kan dömas förverkad. Utvidgat förverkande är möjligt redan nu enligt gällande lag. Men i propositionen föreslås det att tillämpningsområdet utsträcks ytterligare. 

I 1 mom. ingår bland annat de kriterier som ska gälla vid prövning av möjligheten att tillämpa utvidgat förverkande. Förverkandepåföljden är enligt propositionen beroende av prövning. Vid prövningen ska det förutom andra omständigheter särskilt beaktas om egendomen uppenbarligen har sitt ursprung i annan brottslig verksamhet än brottslig verksamhet som ska anses obetydlig och om det är nödvändigt att döma ut förverkandepåföljden för att nya brott ska kunna förebyggas samt om en betydande del av den berörda personens inkomster upprepade gånger fås genom brottslig verksamhet. 

Lagutskottet har i det här sammanhanget fäst avseende vid om bestämmelsen om utvidgat förverkande i motsats till vad som föreslås borde vara tvingande samt till frågan om de föreslagna kriterierna för prövning inskränker möjligheten att döma till utvidgat förverkande. 

Lagutskottet konstaterar att förverkandepåföljd är en av prövning beroende åtgärd också enligt gällande lag. När det gäller sakkonfiskation utgår lagstiftningen från att tvingande reglering behövs när egendomen är av ett särskilt farligt slag. I andra fall måste det anses tillräckligt att överväga behovet av förverkandepåföljd från fall till fall (RP 80/2000 rd). Utvidgat förverkande av vinning kan vara en synnerligen sträng påföljd om den riktas mot värdefull egendom och därför kan tvingande förverkanderegler leda till ett oskäligt resultat som de facto kan ses som ett straff. Förverkandepåföljder har trots allt karaktären av en säkringsåtgärd och får inte användas som ett straff (RP 80/2000 rd). Behovsprövningen utgör samtidigt en motvikt till att svaranden enligt propositionen har bevisbördan i fråga om egendomens lagliga ursprung. Direktivet innehåller inget absolut krav på att vinning döms förverkad. Lagutskottet har kommit fram till att det är motiverat att tillämpning av den föreslagna bestämmelsen ska vara beroende av prövning på det sätt som föreslås i propositionen. 

Enligt utredning är kriterierna för att döma till utvidgat förverkande synnerligen stränga enligt nuvarande rättspraxis. Avsikten med propositionen är emellertid att göra det möjligt att oftare än för närvarande döma till utvidgat förverkande av vinning. Men om bestämmelsen är dispositiv och saknar kriterier som styr användningen, finns det en risk att rättspraxis inte förändras trots den nya bestämmelsen. Syftet med de kompletterande kriterierna för prövning och motiveringarna till dem är att främja en utveckling där möjligheten att döma till utvidgat förverkande av vinning utnyttjas oftare. Utskottet anser därför att det finns skäl att ta in prövningsstyrande kriterier i paragrafen och förordar bestämmelsen i den föreslagna utformningen. 

Utskottet påpekar dock att kriterierna inte är uteslutande eller kumulativa. I bestämmelsen sägs att de tre nämnda kriterierna ska beaktas förutom andra omständigheter och att alla kriterier inte behöver vara för handen på en och samma gång. Om det exempelvis är klart att egendomen kommer att användas för att begå nya brott kan redan den omständigheten vara tillräcklig för att döma till utvidgat förverkande av vinning. Å andra sidan kan de andra omständigheter som avses i bestämmelsen vara tillräckliga för att direkt motivera en förverkandepåföljd trots att de kriterier som nämns i bestämmelsen inte är tillämpliga. Också i propositionen konstateras att det är fråga om en helhetsbedömning (RP s. 40). 

9 §. Behandling av mål om förverkandepåföljd.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur förverkandepåföljdsmål ska behandlas. I 4 mom. föreskrivs om vem som är skyldig att åberopa och invända eller lägga fram bevis. Enligt momentet ska käranden åberopa de omständigheter som yrkandet grundar sig på, samt styrka dem. Käranden har dock inte bevisbördan för ursprunget till egendom som avses i 3 §, det vill säga sådan egendom som kan bli föremål för ett yrkande om utvidgat förverkande av vinning. Sådan egendom kan dömas förverkad, om inte svaranden gör sannolikt att egendomen har sitt ursprung i annan än brottslig verksamhet. Bestämmelsen föreskriver om omvänd bevisbörda i fråga om egendomens ursprung om utvidgat förverkande av vinning aktualiseras. 

Regleringen av bevisbördan är ett element i den viktiga principen om rättvis rättegång. Den så kallade oskuldspresumtionen är central och innebär att den åtalade ska betraktas som oskyldig till dess hens skuld har fastställts på ett lagligt sätt. Oskuldspresumtionen kan bland annat härledas ur artikel 6.2 i människorättskonventionen och 21 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 60/2010 rd). I regel bygger straffprocessen på att åklagaren har bevisbördan och ska bevisa den åtalades skuld. 

De sakkunniga som utskottet har hört har haft divergerande uppfattningar om den omvända bevisbördan. De som stöder den föreslagna ändringen påtalar särskilt de utmaningar som den gällande lagstiftningen medför i konkreta situationer. Enligt utredning har utvidgat förverkande i rättspraxis förekommit närmast då man vid genomsökning har funnit gömda penningsummor av betydande belopp som stått i klar disproportion till svarandens ekonomiska omständigheter utan att denne har kunnat lägga fram trovärdig bevisning för pengarnas lagliga ursprung. I de flesta fall har det förverkandeutlösande brottet vid utvidgat förverkande av vinning varit ett narkotikabrott och ibland ett dopningsbrott. I dessa situationer kan åklagaren uppfylla den nuvarande lindrigare bevisbördan, alltså hävda att det finns skäl att misstänka att egendomen har sitt ursprung i brottslig verksamhet. Svarandens ekonomiska ställning kan också utredas i samband med förundersökningen. I sådana fall fungerar den gällande bestämmelsen bra. Men om man i samband med den kriminella verksamhet som bedrivs för att erhålla vinning samtidigt vidtar åtgärder för att dölja vinningen är situationen en helt annan. Vid invecklade arrangemang för att dölja egendomens ursprung och för att få det att se ut som om ursprunget vore lagligt, exempelvis genom att utnyttja så kallade skatteparadis, är det enligt utredning till utskottet ibland omöjligt att reda ut ursprunget vid förundersökningen. Det här kan vara fallet i synnerhet när det rör sig om allvarlig ekonomisk brottslighet. Efter att ha övervägt saken anser lagutskottet att det kan anses föreligga vägande samhällsrelaterade skäl och godtagbara grunder för att ingripa i ovan beskrivna situationer på det sätt som avses i den föreslagna ändringen. Utskottet framhåller att om det rör sig om laglig egendom är det företrädesvis lätt för ägaren att skaffa fram behövliga bevis för det och göra sannolikt att egendomen har ett lagligt ursprung. 

Att den som yrkar på förverkandepåföljd har bevisbördan är emellertid förknippat med en viktig och vedertagen straffprocessuell princip och att vända upp och ner på den principen är ett stort steg som kräver att i synnerhet relationen till oskuldspresumtionen dryftas. 

Grundlagsutskottet anför i sitt utlåtande (GrUU 8/2016 rd) att det väsentliga vid den statsförfattningsrättsliga bedömningen av föreslagna 4 mom. i 10 kap. 9 § i strafflagen är att den omvända bevisbördan inte alls gäller det avgörande som upphäver oskyldighetspresumtionen, dvs. tillräknandet. Grundlagen och Europakonventionen förutsätter att åklagaren har bevisbördan inte bara för själva brottet utan också för att svaranden har fått tillgångar vid brottstidpunkten, sägs det i utlåtandet. När åklagaren har uppfyllt sin bevisskyldighet kan bevisbördan flyttas över till svaranden som genom lag kan åläggas en skyldighet att ge en trovärdig alternativ förklaring till de ökade tillgångarna. Denna typ av presumtioner som det föreskrivs om i lag ska enligt Europadomstolens praxis vara rimliga och beakta försvarets rättigheter på behörigt sätt. Förslaget ligger till dessa delar inom ramen för grundlagens 21 § och artikel 6.2 i Europakonventionen. Enligt utredning och utifrån grundlagsutskottets utlåtande anser lagutskottet att det inte finns några med oskuldspresumtionen sammanhängande hinder för att godkänna förslaget. Utskottet poängterar att det endast rör sig om bevisbördan för egendomens ursprung, inte för skuldfrågan. 

Grundlagsutskottet anser att det i sig är klart att det vanligen är den som en viss egendom har påträffats hos som bäst kan bevisa ägarskap och ursprung. Med tanke på svarandens rättssäkerhet är det ändå skäl att understryka att bevisbördan inte bör lyftas över på svaranden, om inte påståendet om egendomens brottsliga ursprung är objektivt sett motiverat och underbyggt med adekvata fakta (se också GrUU 33/2000 rd, s. 3/II). Grundlagsutskottet anser vidare att det föreslagna 4 mom. i 10 kap. 9 § i strafflagen bör preciseras så att det bättre stämmer överens med detta. Utskottet anser också att det är viktigt att man inte vid förfarandet ställer orimliga krav på när svaranden ska anses ha gjort sannolikt att egendomen har ett lagligt ursprung. 

Också lagutskottet anser att det i sig är klart att det vanligen är den som en viss egendom har påträffats hos som bäst kan bevisa ägarskap och ursprung. Förslaget kan därmed anses stå i linje med de allmänna principerna om hur bevisbördan ska fördelas. Men lagutskottet lyfter också fram grundlagsutskottets ståndpunkt att det är viktigt att man inte vid förfarandet ställer orimliga krav på när svaranden ska anses ha gjort sannolikt att egendomen har ett lagligt ursprung. 

Lagutskottet håller också med grundlagsutskottet om att bevisbördan inte bör lyftas över på svaranden, om inte påståendet om egendomens brottsliga ursprung är objektivt sett motiverat och underbyggt med adekvata fakta. 

I det förslagna momentet ingår allmänna bestämmelser om förverkandepåföljder samt om bevisbördan och åberopsbördan, vilken gäller alla typer av förverkandepåföljder. Enligt momentet ska käranden åberopa de omständigheter som yrkandet grundar sig på. Åberopsbördan läggs utan undantag på käranden och denne måste därmed anföra de omständigheter hen anser att visar att egendomen har sitt ursprung i brott. Åberopsbördan gäller såväl konkreta fakta som omständigheter. Utskottet noterar att det i propositionen slås fast att enbart en allmän hänvisning till brottslig verksamhet inte räcker (RP s. 44). Rent allmänt gäller att åberopsbördan inte fullgörs bara med hänvisningar till abstrakta rekvisitselement i strafflagens bestämmelser. Däremot kan åberopsbördan gälla exempelvis fakta om vilka konkreta egendomsposter respektive inkomster svaranden har. Det är också möjligt att med effektivt resultat åberopa att en viss mängd kontanter har påträffats hos svaranden. Om åklagaren åberopar omständigheter som saknar betydelse för ärendets avgörande är följden att yrkandet förkastas. Resultatet blir detsamma om åklagaren uppfyller åberopsbördan på ett bristfälligt sätt, det vill säga försummar att åberopa sådant som är nödvändigt för att yrkandet ska kunna godkännas. 

Lagutskottet anser att det föreslagna momentet jämte motiven i den föreslagna formen påvisar och uppfyller den absoluta förutsättning enligt vilken en invändning om egendomens brottsliga ursprung ska vara objektivt sett motiverad och stödjas av tillräckliga fakta. Motsvarande krav gäller också i allmänhet förverkandepåföljder oberoende av vad som föreskrivs om bevisbördans fördelning. Eventuella kompletteringar av momentet skulle kunna leda till kontradiktoriska slutsatser bland annat om att åberopsbörda inte föreligger i andra situationer. Detta skulle vara ett problem med avseende på svarandens möjligheter till adekvat försvar. Lagutskottet anser dock att i de fall då bevisbördan är omvänd ska det av konkreta omständigheter kunna göras den konklusionen att egendomen har sitt ursprung i brottslig verksamhet. 

Det finns också skäl att dryfta problematiken med omvänd bevisbörda med hänsyn till skyddet mot självinkriminering. Detta skydd innebär att kravet på rättvis rättegång omfattar rätten att inte vittna mot sig själv och att inte bidra till att den egna skulden bevisas. Detta skydd är ett av kriterierna för en rättvis rättegång i linje med 21 § i grundlagen (GrUU 34/2012 rd, s. 3, RP 309/1993 rd, s. 79/I). Även Europadomstolen har i sin praxis ansett att självinkrimineringsskyddet hänför sig till kärnområdet för en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 8/2016 rd) bedömt propositionen också med hänsyn till skyddet mot självinkriminering. I utlåtandet sägs det att propositionen inte är problematisk med tanke på skyddet mot självinkriminering eftersom den omvända bevisbördan inte gäller själva skuldfrågan. Lagutskottet framhåller att den föreslagna regleringen inte tvingar någon att vittna mot sig själv eller bidra till att ens egen skuld bevisas. Utifrån utredning och grundlagsutskottets utlåtande anser lagutskottet att propositionen inte är problematisk med avseende på skyddet mot självinkriminering. Men lagutskottet har samma uppfattning som grundlagsutskottet om att det trots allt kan uppstå situationer i rättspraxis då självinkrimineringsskyddet åberopas. Lagutskottet omfattar också det som sägs i grundlagsutskottets utlåtande om att regleringen inte får leda till kränkningar av självinkrimineringsskyddet.  

Förslaget till omvänd bevisbörda kan ha konsekvenser för det internationella samarbetet vid verkställighet av förverkandepåföljder, eftersom direktivet inte kräver omvänd bevisbörda. I propositionen görs emellertid den bedömningen att konsekvenserna för samarbetet kommer att vara ringa. Lagutskottet anser att omständigheter som gäller det internationella samarbetet inte är något hinder för att införa de föreslagna bestämmelserna om omvänd bevisbörda. 

Utifrån utredning till utskottet och en sammantagen bedömning anser lagutskottet att förslaget i 4 mom. till omvänd bevisbörda kan godkännas.