I proposition RP 114/2015 rd föreslås det att markanvändnings- och bygglagen ändras så att landskapsplaner och kommunernas gemensamma generalplaner inte längre behöver föras till miljöministeriet för fastställelse. Regeringen motiverar sitt förslag med att det bidrar till att avveckla byråkrati. 

Genom att fastställa landskapsplaner kontrollerar miljöministeriet att de är lagliga och att de riksomfattande målen för områdesanvändningen fullföljs. Fastställelseförfarandet har fungerat bra och den anknytande byråkratin har varit liten. Ministeriet har årligen behandlat fyra planer i genomsnitt enligt det här förfarandet.  

Fastställelsen har garanterat att planerna håller hög standard och är lagliga, förenliga med målen för markanvändningen och samordnade i hela landet. Ministeriet har utövat sin makt på ett mycket moderat sätt. Av 36 ändringar som ministeriet gjort i planerna har 30 fortsatt att gälla efter behandling i högsta förvaltningsdomstolen. Också planläggarna har varit nöjda: enligt en rapport från miljöministeriet vill 80 procent av planläggarna på landskapsförbunden att fastställelseförfarandet ska fortsätta.  

Om fastställelseförfarandet på ministeriet slopas finns risken att kvaliteten på planläggningen och tillståndet i miljön blir lidande. Landskapsförbunden kommer själva att kunna besluta om projekt som hittills gallrats ut som olagliga vid fastställelsen. De utgallrade projekten har vanligtvis varit av den typen att de kunnat få stora miljökonsekvenser i och med att de gällt trafik, samhällsstruktur och användning av naturresurser. Myndigheternas arbetsbörda kommer inte att minska väsentligt till följd av att fastställelseförfarandet slopas. Ministeriet och NTM-centralerna kommer att behöva stå till tjänst med konsultering och rådgivning för landskapsförbunden i mycket större utsträckning under planläggningsprocessen.  

I sin utredning "Alternativ till förfarandet med att fastställa landskapsplaner" (Miljöministeriets rapporter 1/2015) till miljöministeriet uppger sig Auvo Haapanala inte stödja tanken på att slopa fastställelseförfarandet. Enligt utredningen är det uppenbart att överklagandet kommer att öka om laglighetsövervakningen flyttas över från miljöministeriet till andra aktörer. Behandlingstiderna för besvär på miljöministeriet och i förvaltningsdomstolen tyder på att besvären inte kommer att behandlas snabbare om de flyttas över på förvaltningsdomstolens ansvar. Miljöministeriet är sedan tidigare insatt i landskapen och deras planläggning. Däremot känner förvaltningsdomstolarna inte till landskapsplanläggning eftersom de inte har behandlat ärenden av den typen.  

Enligt högsta förvaltningsdomstolen kommer det slopade fastställelseförfarandet också att innebära att den heltäckande övervakningen av innehållet i landskapsplanerna och lagligheten upphör (högsta förvaltningsdomstolens yttrande om propositionen till miljöministeriet). Även om det finns möjlighet att överklaga landskapsplaner hos förvaltningsdomstolen pekar högsta förvaltningsdomstolen på att förvaltningsdomstolens behörighet är begränsad. Med anledning av besvär över ett beslut att godkänna en plan kan domstolen bara ta ställning till om planen är förenlig med lag och bara på de grunder som anges i besvären. Planen vinner laga kraft även om den strider mot lag eller de riksomfattande målen för markanvändningen men inte överklagas, eller om den som överklagar den inte har tillräcklig expertis för att lägga fram rätt motivering. 

Regeringens förslag är en del av ett paket där de andra delarna fortfarande inte är avgjorda. Landskapen kommer att bli självstyrande social- och hälsovårdsområden. Hur de styrande organen kommer att väljas är ännu inte klart. Landskapen kanske också tar över andra uppgifter som regeringen ännu inte fattat principbeslut om, åtminstone inget offentligt beslut. Det är heller inte känt om de självstyrande landskapen kommer att ta över NTM-centralernas och regionförvaltningsmyndigheternas uppgifter eller om det över huvud taget kommer att finnas statliga miljömyndigheter som övervakar den regionala nivån och som landskapspolitikerna kan diskutera med när planerna förbereds.  

Propositionen kommer att leda till sämre kvalitet och laglighetsövervakning i fråga om planerna. Eftersom regeringen också har aviserat att den kommer att kringskära rätten att överklaga planer kan ändringarna sammantaget få betydande konsekvenser för laglighetsövervakningen av planer.  

Beslutsprocesserna kring landskapsplaner kan bli flexiblare och snabbare också utan att ministeriets rätt att fastställa planerna slopas. Exempelvis kan utlåtandena från andra ministerier eller behandlingen i statsrådet slopas, alternativt kan ett system införas där planer vinner laga kraft till de delar de inte har överklagats.  

I proposition RP 114/2015 rd föreslås det att markanvändnings- och bygglagen ändras så att landskapsplaner och kommunernas gemensamma generalplaner inte längre behöver föras till miljöministeriet för fastställelse. 

Vi vill lyfta fram att propositionen är behäftad med en rad problem som kommer att inverka på hur systemet fungerar och hur konsekvent olika intressegruppers synpunkter samordnas. Utskottet skrev inte in våra åsikter i betänkandet, så vi lägger fram dem i den här reservationen. 

En viktig fråga som lämnas obesvarad är hur de riksomfattande målen och de regionala intressena ska samordnas. Vem ska svara för styrningen av arbetet med planerna när miljöministeriet inte längre är med i bilden? Enligt propositionen ska NTM-centralerna fortfarande på ett allmänt plan övervaka planläggning, byggnation och områdesanvändning i kommunerna. Vi anser att det fortfarande behövs en stark regional styrning och övervakning. Hur det ska ordnas i framtiden när regionförvaltningen reformeras framgår inte av propositionen eller motiveringen.  

Ett mål i reformen är att de som deltar i arbetet med planerna ska kunna samverka bättre och växelverka effektivare i en tidigare beredningsfas. Det är en viktig princip och utfallet i praktiken måste noga bevakas. Hur det anknytande hörandet ska ordnas kommer att bero på landskapsförbunden. Det innebär ojämlika villkor för dem som är verksamma i olika regioner. Landskapsförbunden måste få en mer förpliktande skyldighet än vad som anges i propositionen när det gäller hur och när hörandet ska ordnas mellan olika ministerier och NTM-centralerna, så att de olika aktörerna verkligen växelverkar effektivt redan i början av planläggningsprocessen så som det är tänkt.  

Regeringsprogrammet innehåller skrivningar om att begränsa besvärsprocesserna. I fortsättningen måste det tas hänsyn till att det slopade förfarandet för att fastställa landskapsplaner innebär att besvärsförfarandet i det här sammanhanget inte längre kan begränsas på något sätt alls.