I propositionen föreslås det att det stiftas en helt ny lag som ska ersätta lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet (1573/1993). Den nuvarande lagen har varit i kraft sedan 1994, då Finland tillträdde Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Sedan dess har rörligheten över gränserna mångdubblats. Lagstiftningen har ändrats ett flertal gånger och genomförandet av de många migrationsdirektiven har inte gjort den mindre komplicerad.
I den föreslagna lagen fastställs det när en person ska betraktas som i Finland bosatt vid tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet. Det är fråga om bosättningsbaserade förmåner som Folkpensionsanstalten verkställer, dvs. förmåner i enlighet med folkpensionslagen (568/2007), barnbidrag, förmåner för personer med funktionsnedsättningar, garantipension, bostadsbidrag för pensionstagare, moderskapsunderstöd, allmänt bostadsbidrag och underhållsstöd. Enligt lagförslaget är en person som omfattas av den bosättningsbaserade sociala tryggheten också sjukförsäkrad i Finland enligt sjukförsäkringslagen (1224/2004) och berättigad till rehabiliteringsförmåner enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005). Också sådan bosättning i Finland som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) ska avgöras enligt den föreslagna lagen.
En viktig målsättning för propositionen är att förtydliga lagstiftningen i gränsöverskridande fall och rikta bosättningsbaserade förmåner mer specifikt till invånare som omfattas av Finlands jurisdiktion. Propositionen syftar också till jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter och till att underlätta administrativa förfaranden.
I propositionen sägs det att de centrala principerna för den bosättningsbaserade sociala tryggheten, det vill säga boendet, skattefinansiering och jämlikhet, kvarstår. Den föreslagna lagstiftningen förbättrar i synnerhet de personers ställning som kommer till Finland för att arbeta en kortare period. Å andra sidan vill man skärpa tidsgränserna i fråga om bosättningsbaserad social trygghet för dem som flyttar bort från Finland. Tanken är att de som rent fysiskt vistas i Finland och deltar i finansieringen av systemet bättre än nu ska få tillgång till de bosättningsbaserade förmånerna.
De föreslagna ändringarna påverkar endast marginellt utgifterna för vårt system för social trygghet. När det gäller personer som kommer till Finland handlar det om en ökning på cirka 2,5 miljoner euro i utgifter för social trygghet per år och cirka 1,1 miljoner euro per år i försäkringsintäkter. I fråga om personer som lämnar Finland beräknas propositionen sänka utgifterna för social trygghet med uppskattningsvis 1,8 miljoner euro per år.
Social- och hälsovårdsutskottet ställer sig bakom propositionens syften och tillstyrker lagförslaget utan ändringar. Det är särskilt välkommet att lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet förtydligas eftersom den blivit så komplicerad efter otaliga partiella ändringar. En begripligare lagstiftning borgar för en bättre rättssäkerhet för förmånstagarna och gör lagstiftningen mer förutsebar. För att systemet med social trygghet ska vara rättvist är det också viktigt att de personer som deltar i finansieringen av systemet i så stor utsträckning som möjligt ska vara delaktiga av de bosättningsbaserade förmånerna.
Personer som kommer till Finland
Arbetstagare och företagare
Ett betydelsefullt ändringsförslag är att man i första hand ska bedöma om de förutsättningar som gäller arbete är uppfyllda för att avgöra om förmånslagstiftningen ska tillämpas på personer som kommer till Finland som arbetstagare eller företagare. Om det gäller personer som inte arbetar och inte heller bedriver motsvarande verksamhet, tas enligt förslaget ställning till deras stadigvarande boende i Finland.
Det föreslås att tillämpningen av förmånslagstiftningen på grundval av arbete i Finland ändras så att det nuvarande kravet på att arbetet ska pågå i minst fyra månader slopas. Definitionen av arbete som berättigar till bosättningsbaserade förmåner utgår enligt förslaget inte längre från arbete som beträffande arbetstiden per vecka och lönen uppfyller arbetsvillkoret enligt utkomstskyddet för arbetslösa utan från månadsinkomsterna, som minst måste motsvara beloppet av grunddagpenningen, dvs. 696,60 euro på 2018 års nivå. Den som arbetat sex månader i Finland och registrerat sig som arbetslös arbetssökande har enligt förslaget rätt till efterskydd, vilket innebär att hen kan bevara sin status som arbetstagare under tre månader, dock högst till dess att det uppehållstillstånd som berättigat till att arbeta upphör att gälla.
Ändringen innebär att också de personer som kommer till Finland för ett kortvarigt jobb blir delaktiga av sådana bosättningsbaserade förmåner under den tid de arbetar här som hör till tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (nedan EU-förordning 883/2004). I ett tidigare betänkande om bosättningsbaserad social trygghet har social- och hälsovårdsutskottet sett det som ett problem med hänsyn till de grundläggande principerna för bosättningsbaserad social trygghet att den steg för steg utsträcks till dem som vistas här tillfälligt (ShUB 26/2013 rd). Ett rättvist system skulle kräva att det skapade ett läge där skyldigheter och rättigheter är i jämvikt och att ingen går miste om sina intjänade rättigheter.
Utskottet menar att de föreslagna ändringarna är viktiga för att öka jämlikheten mellan arbetstagare som kommer till Finland för kortvariga arbetsförhållanden och de som arbetar här under en längre period eller som är fast bosatta. Detta trots att det innebär att den bosättningsbaserade sociala tryggheten nu blir mer omfattande för den först nämnda kategorin. I EU-fördraget tryggas arbetstagarnas jämlikhet oberoende av medborgarskap.
I praktiken innebär det att personer med kortvariga anställningar i Finland blir sjukförsäkrade här, vilket medför rätt till förmåner enligt sjukförsäkringslagen mot att de betalar sjukförsäkringspremier i Finland. Den föreslagna ändringen gagnar också arbetsgivarna, för om arbetsgivaren har betalat lön under sjukdomstid i enlighet med arbetsavtalslagen och kollektivavtal, betalar Folkpensionsanstalten sjukdagpenning till arbetsgivaren för de personer som är sjukförsäkrade här. Utöver de förmåner som nämns i sjukförsäkringslagen har de som kommer till Finland för en kortvarig anställning rätt till barnbidrag. I fråga om barn från länder utanför EU krävs det emellertid att barnet följer med arbetstagaren till Finland.
Den förslagna inkomstgränsen som motsvarar arbetsmarknadsstödet är lättare för alla arbetstagare att nå än det krav på arbete som motsvarar arbetsvillkoret och som hittills har varit kriteriet. I fråga om deltidsanställda kan det dock innebära att kravet skärps något. Den föreslagna inkomstgränsen är cirka 100 euro högre än den nuvarande minimiinkomstgränsen vid deltidsanställning, som är cirka 594 euro i branscher som saknar kollektivavtal. De som antingen deltidsarbetar eller arbetar oregelbundet uppfyller emellertid inkomstkravet också i låglönebranscher, när deras arbetstimmar motsvarar ungefär två veckor, sägs det i propositionsmotiven. Räknat enligt medeltimlönen uppfylls kravet inom jordbruks- och trädgårdsbranschen när arbetsinsatsen omfattar 72—73 timmar per månad. Inom städbranschen är det fråga om 65 timmars arbete, inom biträdande uppgifter i byggbranschen 49 timmars arbete per månad, och närvårdares arbetsinsats motsvarar kravet vid 58 timmars arbete per månad.
Utskottet menar att förslaget till en inkomstgräns som motsvarar grunddagpenningen är klargörande. Med tanke på systemets transparens anser utskottet det motiverat att binda granskningen till inkomsten, eftersom Folkpensionsanstalten från början av 2019 och arbetslöshetskassorna från och med 2020 kommer att få inkomstuppgifterna ur det nationella inkomstregistret.
Andra än arbetstagare
Utskottet ser det som lyckat att boendevillkoren för andra än de som kommit till Finland för att arbeta har samordnats i lagförslaget. Bedömningen av om en person som kommer från ett land som tillämpar EU-lagstiftning är bosatt i Finland ska primärt utgå från EU-förordningarna 883/2004 och 987/2009. I fråga om en person som, utan att vara arbetstagare, flyttar till Finland från ett land som inte tillämpar EU-lagstiftning bedöms dennes stadigvarande bosättning i Finland med beaktande av 4 § i lagen om hemkommun (201/1994).
Studerande
Till skillnad från i nuläget kan enligt förslaget personer som kommer till Finland enbart för att studera betraktas som bosatta i Finland vid tillämpning av den förmånslagstiftning som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004, om de uppfyller kravet på stadigvarande bosättning. Förmåner som omfattas av lagstiftningen om samordning av social trygghet är enligt EU-förordningen 883/2004 förmåner i enlighet med folkpensionslagen, barnbidrag, förmåner för personer med funktionsnedsättningar, garantipension och bostadsbidrag för pensionstagare.
Utskottet konstaterar att studerande som kommer till Finland från ett annat EU-land i allmänhet anses vara familjemedlem till en arbetstagare i utreselandet och därmed delaktig av landets sociala trygghet. Studerande som kommer från ett annat EU-land kommer därför att omfattas av den föreslagna regleringen endast om de inte längre omfattas av utreselandets sociala trygghet. Tredjelandsmedborgare som kommer till EU-området för att studera är med stöd av direktivet 2016/801/EU om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete berättigade till likabehandling vad beträffar sådana förmåner på vilka EU-förordningen 883/2004 ska tillämpas.
Utskottet konstaterar vidare att när det gäller studerande förutsätter registreringen av uppehållsrätt eller erhållande av uppehållstillstånd att kravet på tillgångar som är tillräckliga för vistelsen eller kravet på en tryggad försörjning är uppfyllt. En studerande som kommer till Finland ska således kunna visa att hen har tillräckliga medel för sitt uppehälle i landet. När det gäller personer från tredjeländer ska de ytterligare ha en privat sjukförsäkring.
Utskottet anser att den föreslagna regleringen är ändamålsenlig eftersom den förbättrar ställningen för studerande som kommer till Finland när det gäller bosättningsbaserad social trygghet och främjar även jämlikheten bland studerande. Den föreslagna regleringen eliminerar den konflikt som ingår i den gällande lagstiftningen när en studerandes bosättningsland på grundval av bestämmelserna om rätt att välja tillämplig lag i EU-lagstiftningen om samordning av social trygghet är Finland, medan en person som kommer till Finland enbart för att studera inte med stöd av den nationella lagstiftningen betraktas som bosatt i Finland, varvid hen inte heller är berättigad till bosättningsbaserad social trygghet.
Personer som kommer till Finland enbart för att studera är inte enligt lagförslaget berättigade till förmåner som faller utanför området för EU-förordningen 883/2004 såvida de inte har andra band till Finland. Sådana förmåner är moderskapsunderstöd, allmänt bostadsbidrag och underhållsstöd. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att social- och hälsovårdsutskottet noga bör utreda och överväga om den nu föreslagna regleringen kan motiveras även om avgränsningen i propositionen inte utestänger studerande i lika stor utsträckning från systemet för social trygghet som den specialbestämmelse som i utlåtandet GrUU 22/2004 betraktades som relevant för lagstiftningsordningen, eftersom den föreskrev att en studerande som kommer till Finland enbart för att studera inte anses vara bosatt i Finland och alltså inte omfattas av bosättningsbaserad social trygghet.
Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att när det gäller de nämnda begränsade förmånerna motsvarar förslaget gällande lagstiftning enligt vilken den som kommer till Finland enbart för att studera inte har rätt till bosättningsbaserad social trygghet. I fråga om den gällande regleringen sägs det i social- och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB 17/2004 rd att den stämmer överens med europabestämmelserna och därmed bygger på ömsesidighet, vilket i grundlagsutskottets utlåtande GrUU 22/2004 rd ansetts vara en godtagbar grund för avgränsning. Utskottet konstaterar att studerande som kommer till Finland från ett annat EU-land i första hand är delaktiga av utreselandets sociala trygghet. Om studerande inte längre omfattas av den sociala tryggheten i utreselandet är det motiverat att på det sätt som regeringen föreslår begränsa deras rätt till bosättningsbaserad social trygghet till de förmåner som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004.
Utskottet understryker vidare att om en studerande skapar andra band till Finland såsom arbete eller familj och avsikten med vistelsen inte enbart är studier får hen rätt också till förmåner som faller utanför området för EU-förordningen 883/2004, om villkoren för dessa förmåner uppfylls.
Personer som lämnar Finland
Tillfällig vistelse utomlands
Enligt propositionen kan en person som tillfälligt vistas utomlands bibehålla sin bosättningsbaserade sociala trygghet under sex månader i stället för nuvarande tolv månader. Den insnävade tidsgränsen vid utomlandsvistelse försvagar rätten till bosättningsbaserad social trygghet i synnerhet för andra än studerande som bedriver heltidsstudier utomlands och andra som vistas utomlands tillfälligt. Däremot kan företagare fortsatt omfattas av den bosättningsbaserade sociala tryggheten under tolv månader om deras pensionsförsäkring i Finland är i kraft.
Den nya tidsgränsen motiveras i propositionen med att syftet med de bosättningsbaserade förmånerna är att säkerställa den sociala tryggheten för de personer som vistas i landet. Den nuvarande gränsen på tolv månader är dessutom enligt propositionen lång i en internationell jämförelse.
Utskottet understryker att den föreslagna tidsgränsen på sex månader för dem som tillfälligt vistas i en annan EU-stat i praktiken är flexiblare eftersom boendet bedöms utifrån EU-lagstiftning. Lagstiftningen om samordningen av de sociala trygghetssystemen i EU förutsätter alltid att den person saken gäller är försäkrad i något EU-land.
Utsända arbetstagare, forskare, missionärer och biståndsarbetare
Enligt förslaget ska utsända arbetstagare, inklusive missionärer och biståndsarbetare, samt forskare och stipendiater under sin vistelse utomlands likställas i högst fem år med personer som är bosatta i Finland. Enligt gällande lagstiftning kan utsända arbetstagare omfattas av finsk social trygghet i högst tio år. I den gällande lagstiftningen är ställningen för dem som lämnar Finland på grund av långvariga utlandskommenderingar inte i balans med finansieringen av förmåner, sägs det i propositionen. Den föreslagna ändring harmoniserar den nationella lagstiftningen och de andra EU-ländernas lagstiftning.
Utskottet konstaterar att den bosättningsbaserade sociala tryggheten är relativt ointressant för dem som vistas länge utomlands. Det är närmast barnbidragen och förmånerna enligt sjukförsäkringslagen som blir aktuella. Både arbetsgivaren och arbetstagaren ska oavsett den bosättningsbaserade sociala tryggheten se till att försäkringsskyddet är tillräckligt under hela utlandskommenderingen. Om finländska anställningsvillkor ska tillämpas på kommenderingen ska arbetsgivaren betala arbetstagaren lön för sjuktid under sjukledigheten i enlighet med arbetsavtalslagen och kollektivavtal. En finländsk arbetsgivare kan också teckna arbetspensions- och olycksfallsförsäkring i Finland trots att den som försäkringen gäller inte skulle betraktas som bosatt i Finland utifrån bestämmelserna om bosättningsbaserad social trygghet.
Utskottet ser det som positivt att maken till en utsänd arbetstagare med avvikelse från dagens praxis kan arbeta i destinationslandet i över fyra månader utan att detta påverkar den bosättningsbaserade social tryggheten. Det här förbättrar makens ställning på arbetsmarknaden och ökar jämställdheten.
Studerande och forskare
Utskottet finner det lämpligt att studerande som bedriver heltidsstudier utomlands kan bibehålla sin rätt till bosättningsbaserad social trygghet tills heltidsstudierna upphör. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i sitt utlåtande fäst avseende vid att det vid studier utomlands kan förekomma avbrott som förlänger vistelsen. Det är vanligt förekommande vid utländska universitet att man först erhåller studierätt för en lägre examen och först efter att den har avlagts kan söka rätt att avlägga högre examen. Social- och hälsovårdsutskottet förenar sig om arbetslivs- och jämställdhetsutskottets syn att det är viktigt att avvikande sätt att organisera studierna i andra länder beaktas när man överväger om det rör sig om heltidsstudier och hur lång tid de tar.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets säger i sitt utlåtanden att det är viktigt att kunna bedriva andra än heltidsstudier utomlands utan att förlora förmåner. När det gäller andra än personer som bedriver heltidsstudier utomlands begränsar insnävningen av tidsgränsen för tillfällig vistelse utomlands möjligheten att omfattas av bosättningsbaserad social trygghet. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet fäster vidare uppmärksamhet vid hur den sociala tryggheten ska ordnas för praktikanter och forskare. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att om det rör sig om ett anställningsförhållande bestäms den sociala tryggheten i enlighet med arbetstagarstatus trots att vederbörande i huvudsak är forskare eller studerande.