Betänkande

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 3/2015 rd) att aggressionsbrott enligt förslaget är en särskild typ av brott. De personer som kan straffas är ledare i position att faktiskt bestämma över eller leda en stats politiska eller militära åtgärder. 

I grundlagens 113 § om republikens presidents straffrättsliga ansvar står det att riksdagen ska meddelas brottet om justitiekanslern, justitieombudsmannen eller statsrådet anser att republikens president har gjort sig skyldig till landsförräderibrott, högförräderibrott eller brott mot mänskligheten. Om riksdagen då med tre fjärdedelar av de avgivna rösterna beslutar att åtal ska väckas, ska riksåklagaren utföra åtal vid riksrätten och presidenten under tiden avhålla sig från ämbetsutövning. I andra fall får åtal inte väckas mot presidenten med anledning av en ämbetsåtgärd. 

När Romstadgan skulle sättas i kraft ansåg grundlagsutskottet att begreppet "brott mot mänskligheten" i 113 § i grundlagen bör tolkas självständigt och att innebörden inte nödvändigtvis är förknippad med det som 11 kap. i strafflagen föreskriver som straffbart i egenskap av brott mot mänskligheten (GrUU 45/2000 rd). Enligt motiveringen (s. 34) i den nu aktuella propositionen bör tolkningen av 113 § i grundlagen utgå från att den ska täcka in åtminstone alla av de allvarligaste internationella brotten enligt Romstadgan. Enligt definitionen förutsätts det att en angreppshandling uppenbart strider mot FN-stadgan, vilket med beaktande av förbudet mot väpnat våld i stadgan också stöder en tolkning att aggressionsbrottet antingen kan ses som en form av krigsförbrytelse enligt 113 § eller som ett brott mot mänskligheten i grundlagens mening. Enligt propositionsmotiven är det således inte behövligt att ändra 113 § i grundlagen. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 3/2015 rd) att den föreslagna regleringen inte är något problem i konstitutionellt hänseende. 

Den föreslagna straffbestämmelsen om aggressionsbrott i 11 kap. 4 a § i strafflagen består av ett grundläggande brottsrekvisit som beskrivs i 1 mom., en standardbestämmelse om straffbarhet för försök (2 mom.) och definitioner på angreppshandling av en stat (3 och 4 mom.). 

Enligt den föreslagna bestämmelsen om aggressionsbrott i 11 kap. 4 a § 1 mom. i strafflagen ska den dömas för gärningen som är i position att faktiskt bestämma över eller leda en stats politiska eller militära åtgärder och utför en angreppshandling som till sin karaktär, svårighetsgrad och omfattning uppenbart strider mot Förenta nationernas stadga. Med angreppshandling avses enligt det föreslagna 3 mom. att en stat brukar vapenmakt mot en annan stats suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta nationernas stadga. I det föreslagna 4 mom. definieras vilka handlingar som är angreppshandlingar oavsett krigsförklaring. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 3/2015 rd) att det i fråga om legalitetsprincipen för det första är betydelsefullt att det grundläggande rekvisitet i det föreslagna 1 mom. i 11 kap. 4 a § i strafflagen och definitionen i 3 mom. utgår från att angreppshandlingen strider mot FN-stadgan. Enligt grundlagsutskottet ska de normerna med tillhörande brottskriterier alltså beaktas när straffansvaret bedöms i enskilda fall. För kravet på exakthet har det enligt grundlagsutskottet också betydelse att de som enligt den föreslagna bestämmelsen kan göra sig skyldiga till aggressionsbrott uteslutande är personer i position att faktiskt bestämma över eller leda en stats politiska eller militära åtgärder. Grundlagsutskottet anser därför att de föreslagna 1, 3 och 4 mom. uppfyller kraven enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen. Också lagutskottet anser att det föreslagna regleringssättet är motiverat (LaUU 4/2015 rd). 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande (LaUU 4/2015 rd) att en angreppshandling måste genomföras för att kunna bestraffas. Enligt lagutskottet kan villkoret för en genomförd angreppshandling av en stat enligt brottskriterierna anses gälla alla faser i ett straffbart förfarande, det vill säga såväl genomförande som planering, förberedelse och inledning. Villkoret kan således på föreslaget sätt anses gälla aggressionsbrott, försök till aggressionsbrott och förberedelse till aggressionsbrott. 

Men lagutskottet säger i sitt utlåtande att enligt propositionen har en genomförd angreppshandling av en stat inte uttryckligen uppställts som villkor för straffansvar vid försök eller förberedelse till aggressionsbrott i de föreslagna 4 a och 4 b § i 11 kap. i strafflagen. Utrikesutskottet håller med lagutskottet om att förslaget inte kan anses vara tydligt nog i detta avseende. Därför anser lagutskottet att det tydligt måste framgå av straffbestämmelsen för aggressionsbrott, liksom för försök och förberedelse, att brottet är straffbart endast om en angreppshandling av en stat faktiskt äger rum. Utskottet håller med lagutskottet om att 11 kap. i lagförslag 2 behöver kompletteras med en ny begränsning som placeras i 14 a §, varvid 14 a § i propositionen blir 14 b §. 

Enligt leden till artikel 25.2 i Romstadgan utsträcker sig internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion förutom till förövare också till anstiftare och medhjälpare när brottet verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det. Enligt artikel 8 a i stadgan kan endast en person som är i position att faktiskt bestämma över eller leda en stats politiska eller militära åtgärder begå ett agg-ressionsbrott. Denna avgränsning enligt stadgan omfattar tolkad tillsammans med artikel 25.3 i stadgan också medhjälpare och anstiftare. Den nya punkt 3 a befäster detta, eftersom bestämmelserna i artikel 25 enligt den endast ska tillämpas på personer som är i position att faktiskt bestämma över eller leda en stats politiska eller militära åtgärder. 

Lagutskottet fäster i sitt utlåtande (LaUU 47/2015 rd) vikt vid att det i propositionen föreslås en mer omfattande kriminalisering än i stadgan, där kravet på att straffansvaret ska vara begränsat till en särskild ledande position inte ska gälla anstiftare eller medhjälpare. Propositionen utgår från att 5 kap. 7 § 2 mom. i strafflagen kan tillämpas på aggressionsbrott. Momentet föreskriver att en anstiftare eller medhjälpare inte är fri från straffansvar på den grund att han eller hon inte berörs av en sådan särskild personlig omständighet som utgör straffbarhetsgrund för gärningsmannens gärning. 

Utrikesutskottet håller med lagutskottet om att det är motiverat att nationella straffbestämmelser så strikt som möjligt motsvarar bestämmelserna i stadgan. Utskottet anser liksom lagutskottet att samma krav på ledarställning som enligt 11 kap. 4 a § i lagförslag 2 gäller förövaren också bör gälla anstiftare och medhjälpare. 

Utskottet håller därmed med grundlagsutskottet om att det i den nya 14 a § i 11 kap. i lagförslag 2 ska tas in ett nytt 2 mom. om ansvaret för anstiftare och medhjälpare. 

Bestämmelserna i 11 kap.12—14 § i lagförslag 2 gäller förmans ansvar, underlåtenhet att anmäla brott av en underlydande samt regeringens befallning och befallning av förman. Utskottet anser liksom lagutskottet att förslagen i lagförslag 2 är motiverade i fråga om 11 kap. 12 och 13 § för att den nationella lagstiftningen fortfarande ska överensstämma med Romstadgan. Tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna i 12 och 13 § blir mycket snävt: utöver kraven på uppsåtlighet och medvetenhet skulle kretsen av förövare både i fråga om förman och underlydande begränsas till personer som faktiskt kan bestämma över eller leda statens politiska eller militära åtgärder. I praktiken kan det bli fråga om en situation mellan kommendören för försvarsmakten och kommendören för en försvarsgren. 

Utskottet håller med lagutskottet om att aggressionsbrott bör lämnas utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen om ansvarsfrihet i 11 kap. 14 § i strafflagen på samma sätt som folkmord och brott mot mänskligheten när gärningarna är uppenbart rättsstridiga. Till aggressionsbrott hänför sig principiellt en lika stark presumtion om uppenbar rättsstridighet som till folkmord och brott mot mänskligheten. När kretsen av gärningsmän begränsas till ledarna kan de knappast anses vara ovetande om lagstridigheten i en befallning om ett aggressionsbrott eller förberedelse till ett sådant brott. Utskottet föreslår att ändringsförslaget som gäller 11 kap. 14 § i lagförslag 2 stryks. 

Enligt 11 kap. 14 a § i lagförslag 2 är det riksåklagaren som ska besluta om att väcka åtal för agg-ressionsbrott. 

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att de personer som ska kunna åtalas enligt de föreslagna 4 a och 4 b § i 11 kap. i lagförslag 2 är bland andra republikens president och medlemmarna av statsrådet. Det är riksdagen som enligt 113 § och 114 § i grundlagen ska besluta om åtal ska väckas mot dem med anledning av deras ämbetsåtgärder. Grundlagsutskottet konstaterar att det alltså inte går att i en vanlig lag föreskriva att beslutet om att väcka åtal ska fattas på något annat sätt i dessa fall. Vidare säger grundlagsutskottet att den föreslagna 14 a § i 11 kap. i lagförslag 2 till sin ordalydelse står i strid med de nämnda bestämmelserna i grundlagen. Därför måste den ändras så att den inte står i konflikt med grundlagen. Ändringen är enligt grundlagsutskottet en förutsättning för att lagförslag 2 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Lagutskottet påpekar vidare i sitt utlåtande att paragrafen också bör nämna försök till aggressionsbrott, eftersom bestämmelsen om åtalsrätt givetvis är avsedd att också gälla försök och förberedelse till brottet. Utskottet håller med lagutskottet om detta och föreslår att bestämmelsen om åtalsrätten ändras och blir 14 b §, på grund av den tidigare föreslagna begränsningsbestämmelsen i den nya 14 a §. 

Utskottet omfattar lagutskottets ståndpunkt och föreslår att 11 kap. 4 a § 4 mom. 7 punkten i lagförslag 2 preciseras för att formuleringen ska motsvara bestämmelsen om aggressionsbrott i artikel 8 a punkt 2 led g i Romstadgan. I och med preciseringen täcker punkten inte bara in situationer där en stat sänder legosoldater eller andra i punkten avsedda trupper eller grupper, utan också situationer där någon annan sänder de i punkten avsedda grupperna på statens vägnar. 

Slutsatser 

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslag 1 och 3 utan ändringar och lagförslag 2 med ändringar med de ställningstaganden som framgår av betänkandet.