Motivering
Allmänt
Utskottet erfar att det huvudsakliga syftet med denna lag är
att främja ett tryggt hobbyskytte. Propositionen togs fram
av en arbetsgrupp som tillsattes av inrikesministeriet i april 2012.
I den deltog företrädare för alla berörda
aktörer som var relevanta för beredningen, dvs.
jägarna, försvarsorganisationerna, sportskyttarna,
fritidsskyttarna och vapennäringsidkarna.
Enligt inkommen utredning kan lagberedningen anses ha blivit
skött på ett föredömligt sätt.
Propositionen har i allt väsentligt och på ett bra
sätt lyckats beakta de olika intressegruppernas synpunkter.
Arbetsgruppens förslag var enhälligt från
skyttarnas sida. Utskottet konstaterar att lagberedningen bör
ske lika grundligt och bredbasigt när man eventuellt i
framtiden ser över hela skjutvapenlagen.
Den aktuella propositionen utgör en fortsättning
på den ändring av skjutvapenlagen som trädde
i kraft den 13 juni 2011. Ändringarna 2011 gick ut på att
effektivisera tillståndsmyndigheternas möjligheter
att få information, införa strängare
villkor för tillstånd till eldhandvapen och genomföra
bestämmelserna i rådets direktiv om kontroll av
förvärv och innehav av vapen. Den aktuella propositionen
gäller särskilt skjutbanor. Det framgår
av propositionsmotiven att förordningen från 1915,
som gäller anläggande och drift av skjutbanor,
anses vara knapphändig och hopplöst föråldrad
till sitt innehåll. Dessutom föreslår
regeringen ändringar i skjutvapenlagen, lagen om behandling
av personuppgifter i polisens verksamhet, ordningslagen och strafflagen.
Enligt förslaget ska effektiva luftvapen också börja
omfattas av bestämmelserna, medan gasvapen beaktats redan
tidigare. Bestämmelserna om fjädervapen ändras
inte. Enligt inhämtad utredning ska inte alla bestämmelser
i skjutvapenlagen tillämpas på effektiva luftvapen.
I den föreslagna 2 a § i lagförslag 2
definieras effektiva luftvapen som år 1950 eller därefter
tillverkade föremål där pipans minsta
inre diameter är över 6,35 millimeter och som är
konstruerade att använda metallkulor. Utskottet påpekar
att det under de senaste åren på marknaden dykt
upp luftvapen som är lika effektiva som skjutvapen. Allmän
ordning och säkerhet och även konsekvensen kräver
att dessa luftvapen omfattas av samma bestämmelser som
skjutvapen, menar utskottet.
Utskottet har konsekvent i sina tidigare ställningstaganden
i fråga om skjutvapen (t.ex. FvUB 16/2010
rd) betonat att skjutvapenrelaterad verksamhet är
tillåten endast med uttryckligt myndighetstillstånd.
Med andra ord har ingen någon absolut rätt att
skaffa sig och inneha skjutvapen. Syftet med lagstiftningen om skjutvapen är
att minska risken för våld och olyckor i samband
med sådana vapen. De bör stå under särskild
samhällelig kontroll.
Utskottet vill påpeka att det inte är meningen att
genom redan införda och de nu föreslagna bestämmelserna
i våra skjutvapenlagar obefogat eller osakligt ingripa
eller begränsa den jakt, det sport- och fritidsskytte,
det försvarsarbete eller den vapennäring som utövas
av breda lager i Finland.
Ansvarsfulla vapenintresserade som också förvarar
sina vapen på godtagbart sätt utgör inget
hot mot allmän ordning och säkerhet, understryker
utskottet. Det är utskottets mening att det också ligger
i dessas intresse att samhället på tillbörligt
sätt sörjer för vapensäkerheten.
Det finns mer än 600 000 personer med tillstånd
att inneha skjutvapen i Finland, vilket innebär att regelverket
om vapen måste vara så tidsenligt och tydligt
som möjligt.
I sitt utlåtande (GrUU 13/2014 rd)
om propositionen anser grundlagsutskottet att lagförslagen
kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet
går särskilt in på de bestämmelser
som gäller näringsfrihet och vapenförvaring,
ordningsstadgan för skjutbanor och läkarnas anmälningsskyldighet.
Dess synpunkter på dessa frågor presenteras närmare
senare i detta betänkande.
Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs
och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen
med de synpunkter och ställningstaganden som framgår
av betänkandet.
Skjutbanornas betydelse för jakt, hobbyverksamhet
och försvarsarbete
Det behövs organiserad verksamhet för att
sportskytte och fritidsskytte ska kunna utövas. Det är främst
inom skytteklubbar och reservistföreningar som verksamheten
pågår. I många fall sköts banunderhållet
och myndighetskontakterna med frivilliga krafter och gemensamt.
Enligt uppgift finns det inget i den nya regleringen som skulle
hindra att en sådan verksamhetskultur fortsätter.
Utskottet påpekar att man inte på något
sätt bör göra det svårare att
starta en skjutbana. Jakt, sportskytte och reservistverksamhet kräver
alla tre ändamålsenliga övningsplatser.
Enligt inkommen utredning är bristen på skjutbanor
ett praktiskt problem särskilt i glesbygden. Och läget är
inte väsentligt bättre i huvudstadsregionen heller.
Det finns cirka 600 skjutbanor i hela landet. Antalet nya tillståndsansökningar
sedan 2010 har varit 2—3 per år, och i praktiken
har de gällt ändringar av befintliga tillstånd.
Upp till hälften av banorna är sådana
av jaktföreningar och jaktvårdsföreningar ägda
banor där man övar skytte ett par gånger
inför jaktsäsongen eller skjuter in vapen och
ordnar skjutprov som krävs för jakt på hjortdjur.
Det är viktigt att se till att det finns tillräckligt
med skjutbanor i hela landet. I detta sammanhang vill utskottet
erinra om att den i 2010 års betänkande hade ett
uttalande där det förutsatte att regeringen på alla
vis driver på ett adekvat skjutbanenät.
Anläggning och klassificering av skjutbanor
I 3 § i lagförslag 1 (lagen om skjutbanor)
föreslås en indelning av skjutbanorna i följande
tre kategorier: småskaliga skjutbanor, skjutbanor och sportskyttecentrum.
Enligt den bestämmelsen kan skjutbanor vara inomhusbanor
eller utomhusbanor. Luftvapenbanorna och bågskyttebanorna
ligger således utanför definitionen.
Grundlagsutskottet menar i sitt utlåtande att det med
utgångspunkt i de grundläggande fri- och rättigheterna,
och i synnerhet med hänsyn till den personliga säkerheten
och skyddet för hälsan, finns godtagbara och vägande
skäl till att det ska krävas tillstånd
för att anlägga och driva skjutbanor och att anläggning
och drift av banor för småskalig användning
ska bli beroende av anmälan.
En småskalig skjutbana är enligt förslaget
ett ställe eller ett utrymme avsett för högst
10 000 skott per år. Om antalet skott är betydligt
större krävs det skjutbanetillstånd för
verksamheten. Enligt propositionsmotiven är skjutbanor
som jaktföreningar driver för skjutprov, skytteträning
och inskjutning av vapen typiska exempel på småskaliga
skjutbanor. Den som anlägger en sådan skjutbana
ska lämna in en anmälan till Polisstyrelsen, som
ska kunna uppställa villkor för att banan ska
få drivas.
I motiveringen till 4 § (tillståndsplikt och
anmälningsplikt) i lagförslag 1 sägs
det att förslaget att skjutbanor som används i
mindre utsträckning, dvs. småskaliga skjutbanor,
ska vara beroende av anmälan är motiverat eftersom
säkerhetsaspekterna i samband med att sådana banor
anläggs kan säkerställas genom enklare
administrativa förfaranden än när det är
fråga om större skjutbanor. De småskaliga
skjutbanorna är mindre och har en enklare konstruktion,
och då är det lättare att sörja
för användarnas och utomståendes säkerhet.
Något som utskottet finner särskilt viktigt är den
synpunkten i motiveringen att den föreslagna anmälningsplikten
i praktiken bara innebär förenklade förfaranden
när en bana anläggs — kraven på säkerhet
och tillsyn motsvarar i praktiken det som krävs av banor
som måste ha tillstånd.
I samband med utfrågningen förde fritidsskyttarnas
företrädare och försvarsorganisationerna fram
att till och med en enstaka skytt lätt kan få antalet
skott att överstiga gränsen på 10 000
på en småskalig skjutbana. Utskottet erfar att
den föreslagna gränsen för antalet skott
när det gäller att starta småskaliga
skjutbanor är en noga övervägd kompromiss
där olika synpunkter vägts in, däribland
kraven i miljölagstiftningen.
Enligt inhämtad utredning hör uppemot 400 av
landets omkring 600 skjutbanor till kategorin småskaliga
skjutbanor. Det finns tio skjutbanor för mer än
500 000 skott och cirka 40 för mer än 100 000
skott. Också mot bakgrund av detta är den föreslagna
banindelningen i 3 § motiverad. Det är viktigt
att följa hur de nya bestämmelserna fungerar och
utvärdera de olika effekterna för de småskaliga
skjutbanornas del, påpekar utskottet.
Den som vill anlägga och driva en skjutbana där
det avfyras mer än 10 000 skott per år ska ansöka
om tillstånd hos Polisstyrelsen. Skjutbanor där
det finns banor för flera olika skyttegrenar och där
man får avfyra mer än 300 000 skott per år
ska betraktas som sportskyttecentrum.
Ett sådant centrum definieras som ett område eller
utrymme med banor för flera grenar, och därmed
kan de användas för olika typer av hobbyskytte
på bred front. Tillståndsförfarandet
för dessa centrum ska motsvara tillståndsförfarandet
för de skjutbanor som avses ovan, men den föreslagna
tillståndsmyndigheten, Polisstyrelsen, ska vid behov kontrollera
att sportskyttecentrumet uppfyller kraven enligt den nya lagen och
tillståndsvillkoren. Med andra ord kommer skyldigheten
att övervaka centrumen att vara strängare än
i fråga om de andra skjutbanorna.
Tillståndsärendenas sysselsättande
verkan har hittills varit 0,3 årsverken på årsnivå för
Polisstyrelsen. I propositionsmotiven står det att behandlingen
av tillstånd och anmälningar och de resurser som
behövs för tillsynen kan komma att öka
något när den nya lagstiftningen har trätt
i kraft. Enligt inkommen utredning till utskottet kommer polisens
arbetsmängd inte att förändras märkbart
genom den nya lagstiftningen. Exempelvis kan polisen inom ramen
för tillgängliga resurser sköta tillsynen över
banorna i samband med annan patrullering.
Enligt uppgift övervägde arbetsgruppen i samband
med beredningen också andra alternativ än polisen
som tillståndsmyndighet. Men arbetsgruppen ansåg ändå Polisstyrelsen
vara det bästa alternativet. Utskottet finner att den föreslagna
modellen är motiverad med avseende på allmän
ordning och säkerhet. När det gäller
att bedöma konstruktionernas säkerhet eller miljöfrågor
kommer polisen att ta till stöd från andra myndigheter
(till exempel regionförvaltningsverken och närings-,
trafik- och miljöcentralerna).
Andra kommentarer om skjutbanor
Anläggning av en skjutbana (5 §) kräver
att en skytteförening eller någon annan organisation
på grundval av syftet med verksamheten är lämplig att
driva en skjutbana. Om sökanden är en enskild
ska han eller hon till sina personliga egenskaper vara lämplig
att driva en skjutbana. Enligt propositionsmotiven får
det att banan drivs inte äventyra allmän ordning
eller säkerhet eller medföra fara för
dem som använder banan.
Varje skjutbana ska ha en ordningsstadga (9 §).
Dessutom ska varje bana ha en banansvarig (10 §), som ska övervaka
att banan är säker och att ordningsstadgan och
tillståndsvillkoren iakttas vid banan. En bana ska inte
få tas i bruk utan den banansvariges godkännande.
Det föreslås att den banansvarige ska ha rätt
att kontrollera att den som använder skjutbanan har rätt
att utöva skytte på banan. Den banansvarige och den
skjutledare som eventuellt tillsatts för skjutningen ska
ha rätt att avbryta sådan verksamhet som äventyrar
säkerheten eller strider mot ordningsstadgan. Enligt propositionsmotiven
kan den banansvarige inte alltid finnas på plats när skjutbanan
används. Bland annat typen av skjutbana, antalet användare
och var banan är belägen kommer att påverka övervakningsfrekvensen, övervakningens
omfattning och hur övervakningen genomförs.
Skjutbanetillståndet ska kunna återkallas (7 §),
om banan inte är trygg för användarna,
om banan äventyrar allmän ordning och säkerhet
eller om tillståndshavaren inte iakttar tillståndsvillkoren
eller inte längre är lämplig att driva
banan. När det gäller småskaliga skjutbanor
ska verksamheten på motsvarande sätt kunna förbjudas.
I fråga om återkallelse konstaterar grundlagsutskottet
att drift av en skjutbana är en mycket speciell form av
näringsverksamhet där det av säkerhetsskäl
krävs att tillståndshavaren är särskilt
omsorgsfull och noggrant följer tillståndsvillkoren.
Vidare säger utskottet att det i fråga om regleringens
proportionalitet också har betydelse att Polisstyrelsen
med stöd av 7 § 3 mom. i lagförslag 1
i stället för att återkalla skjutbanetillståndet
kan ge tillståndshavaren en varning, om återkallelse
av tillståndet vore oskäligt. Mot denna bakgrund är
de föreslagna bestämmelserna inte problematiska
med tanke på näringsfriheten.
Enligt den föreslagna 12 § ska landskapsförbundet
göra upp en utvecklingsplan som innehåller en
uppskattning av ett tillräckligt antal sportskyttecentrum
och andra skjutbanor i landskapet och av förläggningsbehovet
för dem och se till att utvecklingsplanen hålls
uppdaterad. Regeringen skriver att alla landskapsförbund
hade möjlighet att yttra sig om denna bestämmelse.
Vissa ställde sig positiva till den nya regleringen, medan
vissa motsatte sig den. Det fanns också förbund
som inte direkt tog ställning till frågan.
Utifrån de utlåtanden utskottet bett en del
av förbunden inkomma med kan det konstateras att de förbund
som välkomnar de nya bestämmelserna anser att
utvecklingsplanen för skjutbanorna hör nära
ihop med landskapsplaneringen och att det därmed faller
sig naturligt att landskapsförbunden upprättar
dem. Däremot ansåg de förbund som motsatte
sig uppgiften att de inte har vare sig de resurser eller den expertis
som krävs.
Utskottet slår fast att uppgiften att samordna markanvändningen
på landskapsnivå ankommer på landskapsförbunden.
Den planeringsskyldighet som förbunden påförs
i den föreslagna paragrafen kommer förvisso att
innebära merarbete, men när konstruktionen av
skjutbanor tas med i den övriga landskapsplaneringen ökar
arbetsmängden inte oskäligt mycket enligt utskottets bedömning.
Det övergripande samhällsintresset och skjutsäkerhets-
och miljöaspekterna talar för reglering av den
föreslagna typen.
Dessutom vill utskottet i fråga om 12 § påpeka
att landskapsförbunden ska höra centrala jakt- och
sportskytteorganisationer när skjutbanorna utvecklas. I
motiveringen till paragrafen står det att exempelvis jaktvårdsföreningarna är
tänkbara organisationer som ska höras i fråga
om jakt. Dessutom nämns Suomen Ampumaurheiluliitto ry:s
och Reserviläisurheiluliitto ry:s medlemsföreningar
som relevanta sportskytteorganisationer.
För klarhets skull konstaterar utskottet att även
om de viktigaste försvarsorganisationerna — exempelvis
Reservofficersförbundet och Reservistförbundet — hör
till förbundet Reserviläisurheiluliitto måste
landskapsförbunden höra både takorganisationerna
och deras viktigaste medlemsorganisationer när de utvecklar
skjutbanorna.
Syftet med att höra organisationsfältet är
att se till att fritidsskyttarna kan utöva sin hobby i sitt
eget landskap utan att behöva åka långt
från hemtrakterna. Dessutom försöker
man minimera utövandet av skytte i sandtag och på andra ställen
i terrängen.
Sporadisk eller småskalig skjutning
I 2 § 2 mom. 2 punkten i lagförslag 1 föreslås
bestämmelser om att lagen inte ska tillämpas på utrymmen
eller områden för sporadisk eller småskalig
skjutning med skjutvapen. Med sporadisk skjutning avses enligt utskottets
mening exempelvis sedvanliga skjuttävlingar för
reservister och även älgskidskyttetävlingar.
Dessutom har skjutning ibland ordnats i samband med upplevelseturism,
och om den är sporadisk och småskalig ligger den
utanför lagens räckvidd. Också inskjutning
av skjutvapen inför jakt ska anses vara sporadisk skjutning.
Enligt inhämtad utredning begränsas inte markägarnas
rätt att skjuta på egen mark genom lagförslaget.
Den föreslagna lagen innehåller ingen sådan
undantagsbestämmelse i fråga om skjutning, men
enligt 2 § och propositionsmotiven ska småskalig
skjutning ligga utanför tilllämpningsområdet.
Lagen ska heller inte gälla skjutning som utövas
av utomstående i markägarens sällskap.
Däremot står det i motiveringen att verksamheten
i princip ska anses höra till tilllämpningsområdet
när utomstående skjuter självständigt
med markägarens tillstånd.
Utskottet erfar att arbetsgruppens ståndpunkt trots
det som sägs ovan var att exempelvis medlemmar av älgjaktlag
med markägarens tillstånd ska få skjuta
in sina gevär utan att markägaren är närvarande.
Utskottet instämmer i detta och påpekar att den
mening i motiveringen som talar om att skjuta självständigt
avser regelbunden verksamhet. I detta avseende är motiveringen dåligt
formulerad.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att lagens föreslagna
tillämpningsområde efter de preciseringar som
utskottet föreslår blir motiverat och ändamålsenligt.
Samtidigt vill utskottet understryka att det är fråga
om småskalig skjutning i lagens mening också när
utomstående skjuter på markägarens mark
i dennes frånvaro. Om markägaren gett sitt tillstånd
till sådan skjutning och skjutningen är småskalig
och sker oregelbundet, ligger den utanför lagens tillämpningsområde.
Förvaring av skjutvapen
Regeringen föreslår ändringar i skjutvapenlagens
bestämmelser om förvaring av skjutvapen och vapendelar.
Dessutom föreslår regeringen bestämmelser
om tillfällig förvaring av skjutvapen. Ändringarna
innebär också att möjligheten att förvara
vapen nedmonterade i delar utan låssystem försvinner,
och syftet är att förhindra att vapen som förvaras
hemma råkar i händerna på barn eller
utomstående som befinner sig i lägenheten.
Regeringen ställer nu striktare krav för tillståndshavaren
när det handlar om att förvara ett särskilt
farligt skjutvapen, exempelvis ett automatvapen, eller tillsammans
flera än fem skjutvapen. Skjutvapnen ska då förvaras
i ett sådant låst säkerhetsskåp
som avses i förordning av inrikesministeriet eller i förvaringslokaler
som godkänts av polisen. Säkerhetsskåp
krävs dock inte, om förvaringsutrymmet har godkänts
av polisinrättningen på förvaringsorten.
En ny möjlighet som införs är kommersiell
förvaring som näringsverksamhet.
Förordningen om säkerhetsskåp som är
avsedda för förvaring av skjutvapen fastställer
säkerhetsskåp som uppfyller kraven i standarden SFS
5870 som godkända säkerhetsskåp. Godkända är
enligt förordningen dessutom säkerhetsskåp
som i fråga om de krav som gäller säkerhetsskåpens
säkerhetsnivå minst överensstämmer
med kraven i en annan, motsvarande i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet godkänd
standard för säkerhetsskåp. Inga ändringar
föreslås när det gäller de tekniska
kraven på ett säkerhetsskåp.
En övergångsperiod på fem år
från lagens ikraftträdande föreslås
för förvärv av ett säkerhetsskåp.
Genom övergångsperioden vill man se till att det
finns ett tillräckligt stort utbud av skåp på marknaden,
samtidigt som prisutvecklingen hålls så måttlig
som möjligt. Enligt uppgift omfattas några tusen
personer för närvarande av skyldigheten att ha
säkerhetsskåp. I fortsättningen kommer
den att gälla omkring 68 000 personer. Det handlar alltså om
en stor förändring. Under sakkunnigutfrågningen
framfördes det att flera vapenintresserade redan tidigare
självmant skaffat sig ett vapenskåp som uppfyller
de nya kraven.
Förvaltningsutskottet anser att de föreslagna bestämmelserna är
motiverade med tanke på vapensäkerheten. Grundlagsutskottet
kommer i sitt utlåtande fram till att det finns godtagbara
och tungt vägande skäl för de nya bestämmelserna om
vapenförvaring. Dessutom är bestämmelserna
tillräckligt exakta och noga avgränsade enligt grundlagsutskottet.
Bärande, transport och tillfällig förvaring
av skjutvapen
I 106 a § i den föreslagna ändringen
av skjutvapenlagen föreslår regeringen bestämmelser
om bärande, transport och tillfällig förvaring
av skjutvapen. Enligt 1 mom. får skjutvapen transporteras
på allmän plats och i lokaler som allmänheten
har tillträde till endast oladdade i skyddsfodral och bäras
och transporteras där endast då det finns godtagbara
skäl till det. Vapen får transporteras med vilket
fordon som helst bara vapnet är oladdat i skyddsfodral
eller placerat i ett skyddat utrymme.
I fordon får skjutvapen bara förvaras temporärt
i samband med användning eller transport av vapnet. Skjutvapnet
ska då vara inlåst eller annars under lås
och förvaras på ett sådant sätt
att det inte kan upptäckas från utsidan av fordonet (106
a § 3 mom.). Vapnet kan vara inlåst till exempel
i bilens låsta passagerarutrymme eller bagageutrymme.
Enligt motiveringen räcker det inte med att skjutvapnet är
i en skyddspåse eller i ett skyddsfodral eller under ett
klädesplagg på ett sådant sätt
att utomstående kan sluta sig till att det rör sig
om ett vapen. Vapnet ska täckas med exempelvis en jacka
eller filt på ett sätt som döljer formen
på vapnet, skyddspåsen eller skyddsfodralet.
Enligt sakkunniga som utskottet har hört är avsikten
med den föreslagna 106 a § att göra en sådan
situation laglig där en person tillfälligt lämnar
sitt fordon under resan till en plats där vapnet enligt
avsikt ska användas. Med andra ord är det fråga
om ett särskilt undantag i förhållande
till de övriga förvaringskraven. Personen kan
stiga ur fordonet exempelvis för att tanka eller lämna
fordonet under jakt där man rör sig i skogen turvis
med hagelgevär, turvis med gevär. I sådana
lägen förvaras det andra vapnet tillfälligt
i bilen.
Syftet är att förhindra lägen där
ett vapen förvaras i en bil eller något annat
fordon utan att förvaringen är kopplad till att
vapnet ska användas eller transporteras. Således är
det till exempel inte möjligt att packa ned vapen i bilen
kvällen innan inför en resa följande
dag eller att kontinuerligt förvara vapen i bilen eller
något annat fordon.
Enligt inkommen utredning går det att tillfälligt
förvara ett vapen i exempelvis fordon med öppet
flak medan man tankar eller tar en kaffepaus, om man lyckas placera
vapnet i en låst bil t.ex. bakom sätet så att
vapnet inte kan ses utifrån. På det öppna
flaket får vapnet under inga omständigheter lämnas.
Vapen får transporteras med moped eller terränghjuling
oladdade i skyddsfodral, liksom hittills.
Enligt sakkunniga som utskottet hört går det att
genomföra de nya bestämmelserna om att bära
och förvara vapen utan oskäligt besvär.
I praktiken har de som har vapenlicens redan nu gjort på det
sätt som lagförslaget säger. Enligt organisationsfältet
blir läget klarare och vapensäkerheten bättre
när rådande praxis skrivs in i lag. Utskottet
instämmer i den här synpunkten.
Andra kommentarer om skjutvapenlagen
Regeringen föreslår ett nytt 2 mom. till 11 § i skjutvapenlagen.
Enligt det ska gasspray som förs in eller överförs
till eller saluförs i Finland till sitt innehåll
vara sådan att den som sprayen används mot inte
förorsakas bestående skador. I detta sammanhang
avses med införsel transport till Finland från
ett land utanför EU. De transportbegrepp som används
i lagen definieras i 16 § i den gällande
lagen. På finska definieras dock inte begreppet "maahantuonti" i
16 §. För klarhets skull påpekar utskottet
att "maahantuonti" avser samma sak som "tuonti" (införsel), som
definieras i 16 § och avser transport till Finland från
någon annan plats än en medlemsstat i EU.
I den föreslagna 19 § 1 mom. 8 punkten föreskrivs
det om undantag från tillståndsplikten för effektiva
luftvapen. Enligt den är utförsel och överföring
från Finland, kommersiell transitering, och förvärv
och innehav av effektiva luftvapen för privata ändamål
inte beroende av tillstånd, om förvärvaren
eller innehavaren har rätt att inneha ett skjutvapen. Utskottets
uppfattning är att undantag enligt den punkten emellertid inte
gäller överföring eller införsel
av effektiva luftvapen till Finland. Sådan överföring
och införsel följer gängse förfarande,
dvs. det krävs då tillstånd till effektivt
luftvapen.
Den yrkesutbildade hälso- och sjukvårdspersonalens
anmälningsrätt och anmälningsskyldighet
Den 13 juni 2011 trädde bestämmelser om läkarnas
anmälningsskyldighet och andra yrkesutbildade hälso-
och sjukvårdsanställdas anmälningsrätt
i kraft. I den relevanta paragrafen (114 §) står
det att läkare är skyldiga och andra yrkesutbildade
personer inom hälso- och sjukvården har rätt
att oberoende av sekretessbestämmelserna till polisen anmäla
en person som den yrkesutbildade utifrån patientuppgifter
och efter att ha träffat personen av grundad anledning
anser vara olämplig att inneha skjutvapen på grundval
av personens hälsotillstånd eller uppförande.
I sitt betänkande om skjutvapenlagen från 2010
ansåg utskottet det vara nödvändigt att komplettera
den anmälningsrätt som yrkesutbildad hälso-
och sjukvårdspersonal har med en skyldighet för
läkare att trots sekretessbestämmelserna till
polisen anmäla en person som de utifrån patientuppgifter
och efter att ha träffat personen av grundad anledning
anser vara olämplig att inneha skjutvapen, vapendelar,
patroner eller särskilt farliga projektiler på grundval
av personens hälsotillstånd eller uppförande. Lagförslaget
preciserades då med avseende på läkarnas
anmälningsskyldighet.
Utskottet påpekade då att villkoren för
anmälningsskyldigheten inte avviker från villkoren
för anmälningsrätten med avseende på skyddet
för privatlivet för den som genomgår
bedömning. Det framgår av motiveringen till betänkandet
att det rör sig om att bedöma var gränsen
går för att en anmälan ska göras.
Utifrån läkarnas utbildning och erfarenhet kan
detta anses ingå i deras kompetens. Utskottet ansåg
vidare att frågan måste bedömas på samma
sätt som andra lagstadgade ansvarsfrågor för
yrkesutbildad hälso- och sjukvårdspersonal. Närmare
bestämmelser om de grunder utifrån vilka läkarna
ska bedöma om det föreligger skyldighet att anmäla
utfärdades genom förordning av statsrådet.
Regeringen föreslår nu att 114 § 1
mom. i skjutvapenlagen (lagförslag 2) ändras så att
läkarnas anmälningsskyldighet gäller
i två lägen. Det första fallet är
när en person vid en rättspsykiatrisk undersökning
(t.ex. en sinnesundersökning eller farlighetsbedömning)
har konstaterats vara farlig för sig själv eller
för någon annan. Det andra fallet där
skyldigheten inträder är när en person
på grund av ett självmordsförsök
har tagits in för psykiatrisk vård oberoende av
patientens vilja med stöd av mentalvårdslagen ().
Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att de
föreslagna bestämmelserna, som avgränsar
och preciserar de gällande reglerna för anmälningsskyldigheten,
inte är problematiska med avseende på grundlagen.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse
om att läkare och andra yrkesutbildade hälso-
och sjukvårdsanställda trots bestämmelser
om sekretess har rätt att göra en skjutvapenanmälan
om han eller hon av grundad anledning utifrån en persons
patientuppgifter och efter att ha träffat personen anser
att denne till sitt hälsotillstånd är olämplig
att inneha vapen, projektiler eller sprängämnen.
Det är viktigt att anmälan utformas på ett
sätt som gör det möjligt för
polisen att utifrån den närmare börja
utreda grunderna för en återkallelse av tillståndet
(114 § 3 mom.). Det ligger också i den anmälda
personens intresse att saken utreds i oklara fall, menar utskottet.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att bestämmelser
om anmälningsförfarandet och innehållet
i skjutvapenanmälan samt bestämmelser om den personal
vid polisen som har rätt att behandla anmälningarna
får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Utskottet anser det vara angeläget att särskilt
följa och bedöma lagändringens effekter i
förhållande till rådande anmälningspraxis;
det finns nämligen också tungt vägande
argument för de gällande bestämmelserna.
I lagförslag 3 (lag om ändring av lagen om
behandling av personuppgifter i polisens verksamhet) föreslår
regeringen att polisen ska ha rätt att bevara inkomna anmälningar
i tre år. I dagens läge förstör
polisen anmälningarna om de inte ger anledning till fortsatta åtgärder.
Enligt uppgift till utskottet kan man genom att möjliggöra bevaringen
undvika situationer där en person kan ansöka om
skjutvapentillstånd strax efter ett läkarbesök
då polisen inte längre har några uppgifter
om personens olämplighet. De uppgifter som enligt förslaget
ska bevaras inbegriper inte detaljerade uppgifter om personens hälsotillstånd.
Det ska bara vara fråga om läkarens bedömning
om att personen i fråga är olämplig att inneha
skjutvapen. Utskottet anser de nya bestämmelserna vara
motiverade.