Allmän motivering

Lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen () trädde i kraft den 29 september 2006. Lagen innehåller allmänna bestämmelser om behandlingen av häktade, anhållna och gripna i förvar hos polisen och är en allmän författning för behandlingen av sådana personer.

I propositionen föreslås ändringar i 13 kap. som innehåller specialbestämmelser om häktade. Via hänvisningarna motsvarar de föreslagna ändringarna bestämmelserna i det lagförslag som gäller ändring av häktningslagen (RP 45/2014 rd). Den propositionen har riksdagen redan godkänt, och lagen träder i kraft den 1 maj 2015. Med tanke på hänvisningstekniken är det viktigt att också denna lag träder i kraft samtidigt som häktningslagen.

Endast de nödvändiga författningstekniska hänvisningarna till häktningslagen har å andra sidan gjorts, eftersom arbetet med totalreformen av lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen snart kommer att inledas vid inrikesministeriet.

Sammantaget anser utskottet att propositionen är behövlig och ändamålsenlig. Utskottet tillstyrker lagförslaget med följande synpunkter och ändringsförslag.

Noterat om propositionen

I propositionsmotiven sägs det att användningen av hänvisningsteknik gör det lättare att upptäcka de skillnader som finns t.ex. i fråga om behandlingen av häktade enligt häktningslagen och behandlingen av häktade, anhållna eller gripna som hålls i förvar i polisens lokaler. Utskottet har emellertid kommit fram till att lagförslaget är en utmaning med avseende på hänvisningstekniken, som gör lagen svårläst. Lösningen med laghänvisningar är trots allt motiverad eftersom det samtidigt pågår en mer omfattande översyn av författningarna.

Utskottet konstaterar att man i samband med reformen i möjligaste mån måste komma ifrån denna hänvisningsteknik. Den modell man nu gått in för leder i praktiken till att lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen och häktningslagen ständigt måste jämföras med varandra.

Enligt förslaget till 8 § får genom förordning av statsrådet närmare bestämmelser utfärdas om det som avses i 13 kap. Utskottet påpekar att det i andra kapitel i lagen finns bestämmelser som bemyndigar att utfärda närmare bestämmelser om samma saker. Därmed ställs det särskilt höga krav på att statsrådets förordning bereds med största noggrannhet.

På s. 12 i propositionsmotiven behandlas det besöksförbud som avses i 9 kap. 8 § i häktningslagen. I förslaget till 13 kap. 3 § 7 punkten i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen finns det emellertid ingen hänvisning till den paragrafen. Enligt utredning till utskottet ströks hänvisningen till häktningslagen i samband med beredningen, men av ouppmärksamhet blev den kvar i motiveringstexten.

Bestämmelser om ändringssökande

Kapitel 17 om ändringssökande i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen är uppbyggd enligt den gällande häktningslagen så att det endast finns bestämmelser om överklagbara beslut. De nya bestämmelserna om ändringssökande i häktningslagen är utformade så att överklagbara respektive icke-överklagbara beslut nämns separat. I detta lagförslag utgår man i 13 kap. om ändringssökande i fråga om häktade från en struktur som ligger nära de ändrade bestämmelserna i häktningslagen.

Enligt motiven till bestämmelsen om ändringssökande i 6 § är utgångspunkten att det inte ska vara möjligt att besvära sig över ett beslut direkt hos förvaltningsdomstolen, utan att den häktade ska kunna begära omprövning av beslutet hos polischefen för polismyndigheten. Först det beslut som fattas med anledning av omprövningsbegäran ska kunna överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. I fråga om processen för sökande av ändring iakttas i övrigt bestämmelserna i 17 kap., vilket framgår av hänvisningsbestämmelsen i 7 § i lagförslaget.

Häktningslagen har kompletterats med möjligheten att överklaga förvaltningsdomstolens beslut, om högsta förvaltningsdomstolen meddelar besvärstillstånd. Motsvarande ändring föreslås inte i denna lag. Enligt utredning till utskottet övervägdes detta under beredningen, men möjligheten till överklagande hos högsta förvaltningsdomstolen ingår inte i lagförslaget eftersom bestämmelsen i praktiken skulle vara en död bokstav.

Enligt utredning är den genomsnittliga behandlingstiden i högsta förvaltningsdomstolen ungefär ett år. Med beaktande av denna omständighet och att en häktad inte får hållas i polisens förvaringslokal längre än fyra veckor, om det inte finns särskilt vägande skäl för detta (2 kap. 1 § 3 mom. i häktningslagen), är det inte ändamålsenligt att föreskriva om rätt att överklaga hos högsta förvaltningsdomstolen. Utskottet påpekar i detta sammanhang att resonemanget kring ändringssökande ytterligare talar för vikten av en total översyn av lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen.

Beslutanderätt för chefen för förvaringslokalen

Enligt propositionsmotiven är 4 § om beslutanderätten för chefen för förvaringslokalen en ny bestämmelse i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen. I den föreskrivs om beslutanderätten för chefen för förvaringslokalen eller den anhållningsberättigade tjänsteman som förordnats till chefens ställföreträdare i de frågor som avses i 13 kap. Utskottet påpekar att om det i förvaret samtidigt finns personer som berövats sin frihet på olika grunder, kan de tillämpliga bestämmelserna bli svåra att överblicka.

Sammanfattning

Lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen har varit i kraft i åtta år. Utskottet menar att det finns skäl att få en sammanhållen utvärdering av hur lagen fungerat. Utskottet föreslår följande uttalande: Riksdagen förutsätter att regeringen skyndsamt bereder en totalrevidering av lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (Utskottets förslag till uttalande).