Allmän motivering
Lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen
() trädde i kraft den
29 september 2006. Lagen innehåller allmänna bestämmelser
om behandlingen av häktade, anhållna och gripna
i förvar hos polisen och är en allmän
författning för behandlingen av sådana
personer.
I propositionen föreslås ändringar
i 13 kap. som innehåller specialbestämmelser om
häktade. Via hänvisningarna motsvarar de föreslagna ändringarna
bestämmelserna i det lagförslag som gäller ändring
av häktningslagen (RP 45/2014 rd).
Den propositionen har riksdagen redan godkänt, och lagen
träder i kraft den 1 maj 2015. Med tanke på hänvisningstekniken är
det viktigt att också denna lag träder i kraft
samtidigt som häktningslagen.
Endast de nödvändiga författningstekniska hänvisningarna
till häktningslagen har å andra sidan gjorts,
eftersom arbetet med totalreformen av lagen om behandlingen av personer
i förvar hos polisen snart kommer att inledas vid inrikesministeriet.
Sammantaget anser utskottet att propositionen är behövlig
och ändamålsenlig. Utskottet tillstyrker lagförslaget
med följande synpunkter och ändringsförslag.
Noterat om propositionen
I propositionsmotiven sägs det att användningen av
hänvisningsteknik gör det lättare att
upptäcka de skillnader som finns t.ex. i fråga
om behandlingen av häktade enligt häktningslagen
och behandlingen av häktade, anhållna eller gripna som
hålls i förvar i polisens lokaler. Utskottet har
emellertid kommit fram till att lagförslaget är
en utmaning med avseende på hänvisningstekniken,
som gör lagen svårläst. Lösningen
med laghänvisningar är trots allt motiverad eftersom det
samtidigt pågår en mer omfattande översyn av
författningarna.
Utskottet konstaterar att man i samband med reformen i möjligaste
mån måste komma ifrån denna hänvisningsteknik.
Den modell man nu gått in för leder i praktiken
till att lagen om behandlingen av personer i förvar hos
polisen och häktningslagen ständigt måste
jämföras med varandra.
Enligt förslaget till 8 § får genom
förordning av statsrådet närmare bestämmelser
utfärdas om det som avses i 13 kap. Utskottet påpekar
att det i andra kapitel i lagen finns bestämmelser som bemyndigar
att utfärda närmare bestämmelser om samma
saker. Därmed ställs det särskilt höga krav
på att statsrådets förordning bereds
med största noggrannhet.
På s. 12 i propositionsmotiven behandlas det besöksförbud
som avses i 9 kap. 8 § i häktningslagen. I förslaget
till 13 kap. 3 § 7 punkten i lagen om behandlingen av personer
i förvar hos polisen finns det emellertid ingen hänvisning
till den paragrafen. Enligt utredning till utskottet ströks
hänvisningen till häktningslagen i samband med
beredningen, men av ouppmärksamhet blev den kvar i motiveringstexten.
Bestämmelser om ändringssökande
Kapitel 17 om ändringssökande i lagen om behandlingen
av personer i förvar hos polisen är uppbyggd
enligt den gällande häktningslagen så att
det endast finns bestämmelser om överklagbara
beslut. De nya bestämmelserna om ändringssökande
i häktningslagen är utformade så att överklagbara
respektive icke-överklagbara beslut nämns separat.
I detta lagförslag utgår man i 13 kap. om ändringssökande
i fråga om häktade från en struktur som
ligger nära de ändrade bestämmelserna
i häktningslagen.
Enligt motiven till bestämmelsen om ändringssökande
i 6 § är utgångspunkten att det inte ska
vara möjligt att besvära sig över ett
beslut direkt hos förvaltningsdomstolen, utan att den häktade
ska kunna begära omprövning av beslutet hos polischefen
för polismyndigheten. Först det beslut som fattas
med anledning av omprövningsbegäran ska kunna överklagas
genom besvär hos förvaltningsdomstolen. I fråga
om processen för sökande av ändring iakttas
i övrigt bestämmelserna i 17 kap., vilket framgår
av hänvisningsbestämmelsen i 7 § i lagförslaget.
Häktningslagen har kompletterats med möjligheten
att överklaga förvaltningsdomstolens beslut, om
högsta förvaltningsdomstolen meddelar besvärstillstånd.
Motsvarande ändring föreslås inte i denna
lag. Enligt utredning till utskottet övervägdes
detta under beredningen, men möjligheten till överklagande
hos högsta förvaltningsdomstolen ingår
inte i lagförslaget eftersom bestämmelsen i praktiken
skulle vara en död bokstav.
Enligt utredning är den genomsnittliga behandlingstiden
i högsta förvaltningsdomstolen ungefär
ett år. Med beaktande av denna omständighet och
att en häktad inte får hållas i polisens förvaringslokal
längre än fyra veckor, om det inte finns särskilt
vägande skäl för detta (2 kap. 1 § 3
mom. i häktningslagen), är det inte ändamålsenligt
att föreskriva om rätt att överklaga
hos högsta förvaltningsdomstolen. Utskottet påpekar
i detta sammanhang att resonemanget kring ändringssökande
ytterligare talar för vikten av en total översyn
av lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen.
Beslutanderätt för chefen för förvaringslokalen
Enligt propositionsmotiven är 4 § om beslutanderätten
för chefen för förvaringslokalen en ny bestämmelse
i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen.
I den föreskrivs om beslutanderätten för
chefen för förvaringslokalen eller den anhållningsberättigade
tjänsteman som förordnats till chefens ställföreträdare
i de frågor som avses i 13 kap. Utskottet påpekar
att om det i förvaret samtidigt finns personer som berövats
sin frihet på olika grunder, kan de tillämpliga
bestämmelserna bli svåra att överblicka.
Sammanfattning
Lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen
har varit i kraft i åtta år. Utskottet menar att
det finns skäl att få en sammanhållen
utvärdering av hur lagen fungerat. Utskottet föreslår
följande uttalande: Riksdagen förutsätter
att regeringen skyndsamt bereder en totalrevidering av lagen om
behandlingen av personer i förvar hos polisen (Utskottets
förslag till uttalande).