Motivering
Allmänt
Statsrådets redogörelse om de mänskliga
rättigheterna drar upp riktlinjer för Finlands
politik i fråga om de grundläggande och mänskliga
rättigheterna i hemlandet, i Europeiska unionen och i internationell
verksamhet. Internationella och nationella frågor behandlas
i ett tätare inbördes samband än förr.
EU:s betydelse som aktör i fråga om grundläggande
och mänskliga rättigheter har ökat och
EU-lagstiftningen har en betydande inverkan på utfallet
av de mänskliga rättigheterna också nationellt.
Förvaltningsutskottet anser att statsrådets redogörelse är
behövlig och beskriver aktuella frågor. Redogörelsen
fokuserar mer än förr på vissa teman
och utvecklingsområden. I fråga om dem öppnar
den för närmare detaljstudier, men samtidigt blir
bilden av läget i fråga om grundläggande
och mänskliga rättigheter i Finland relativt snäv.
Nationella handlingar om grundläggande och mänskliga
rättigheter
Förvaltningsutskottet anser det ändamålsenligt att
det också framöver utarbetas både en
redogörelse om mänskliga rättigheter
och ett nationellt handlingsprogram. För att en helhetsbild
ska framträda kunde redogörelsen innehålla
en mer heltäckande beskrivning av hur de grundläggande
och mänskliga rättigheterna genomförs
i Finland. Utskottet ställer sig bakom riktlinjen i redogörelsen
att man under nästa regeringsperiod bör utarbeta
Finlands andra nationella handlingsprogram för grundläggande
och mänskliga rättigheter där verksamhetens
prioriteringar fastställs och tillräckliga resurser
avsätts för genomförandet av planen.
Debatten om prioriteringar kan underlättas av att de framtida
handlingsprogrammen gör tydligare skillnad mellan den människorättspolitik
som ska genomföras under regeringsperioden och den långsiktigare politiken.
Att prioritera och avancera stegvis är motiverat på grund
av begränsade resurser, men samtidigt måste kontinuiteten
hållas i blickpunkten.
Uppföljningen av de grundläggande och mänskliga
rättigheterna samt informationsgången
Utskottet inskärper att tillgodoseendet av de grundläggande
och mänskliga rättigheterna måste följas
upp och utvärderas systematiskt. I den nationella handlingsplanen
2012—2013 konstaterades att ett framgångsrikt
arbete för de grundläggande och mänskliga
rättigheterna förutsätter att effekten
av verksamheten utvärderas. Utskottet understöder
utvecklandet av internationellt jämförbara och
för det finländska samhället lämpliga
indikatorer för de grundläggande och mänskliga
rättigheterna, vilket också förutsätter
tillräckliga resurser för ändamålet.
Utskottet anser att arbetet kring indikatorerna med fördel
kunde utföras i samarbete med universiteten. Utöver
efterhandsbedömningen finns det orsak att betona också förhandsanalys
av effekterna av de grundläggande och mänskliga
rättigheterna, till exempel i samband med lagstiftningsprojekt.
Dessutom behöver mekanismerna för informationsgången
förbättras. Information om tillgodoseendet av
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
produceras av de internationella tillsynsorganen, de nationella
myndigheterna för laglighetskontroll och andra tillsynsmyndigheter,
domstolar samt självständiga människorättsaktörer.
Tillämpningen av sammanställningen och förmedlingen
av information i det praktiska arbetet bör ägnas
mer uppmärksamhet än för närvarande.
Det är ytterst viktigt att se till att informationen också löper
nerifrån upp. Enligt uppgift har exempelvis regionförvaltningsverken
inte deltagit i beredningen av handlingsprogrammet för
de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
På så sätt har till exempel den information
som samlats in i samband med utvärderingen av basservicen
inte förmedlats till beredarnas faktabakgrund.
Utveckling av strukturerna för de grundläggande
och mänskliga rättigheterna
Det finns en mycket stor variation av människorättsaktörer
och nya aktörer har tillkommit. Inom statsrådet
finns ett nätverk av kontaktpersoner för grundläggande
och mänskliga rättigheter. Flera ministerier har
bildat interna strukturer för sina egna förvaltningsområden. År
2012 inleddes verksamheten i Människorättscentret
och dess delegation, som utövar sin verksamhet i anslutning
till riksdagens justitieombudsmans kansli. Enligt utskottets uppfattning
har verkställandet och uppföljningen av de grundläggande
och mänskliga rättigheterna främjats
genom dessa åtgärder. Utskottet ser det som behövligt
att nätverket fortsätter sitt arbete, och att
alla ministerier deltar i nätverkets verksamhet.
Men i sin helhet är arkitekturen för mänskliga rättigheter
ganska splittrad och genom att samla styrkorna och resurserna kan
verksamheten effektiviseras. Utskottet ställer sig positivt
till att det inleds en utredning om de olika aktörernas roller,
arbetsfördelning och samarbete. Utredningen bör
också beakta synpunkter som gäller människorättsövervakarnas
opartiskhet.
Förvaltningsutskottet vill betona betydelsen av ett
tvärsektoriellt samarbete och koordination när
det gäller att effektivisera genomförandet av
de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Det är också viktigt att debatten om mänskliga
rättigheter inkluderar alla förvaltningsnivåer.
Utskottet vill särskilt understryka de kommunala och regionala
myndigheternas delaktighet i planeringen och verkställandet
av människorättsverksamheten. Också de
icke-statliga organisationerna har en central roll i verksamheten.
Enligt redogörelsen har dialogen med det civila samhället
på nationell nivå varit mer systematisk än
tidigare. Utskottet ser det som viktigt att den fortgår
och stärks ytterligare.
Fostran och utbildning i mänskliga rättigheter
Utöver effektiva och ändamålsenliga
strukturer kräver främjandet av de grundläggande
och mänskliga rättigheterna att fostran i grundläggande
och mänskliga rättigheter stärks både
nationellt, regionalt och lokalt. Tjänstemännen
och tjänsteinnehavarna intar en central roll vid genomförandet
av de grundläggande och mänskliga rättigheterna
som ansvariga för styrning, verkställande och övervakning.
I den utredning som Människorättscentret utgav
2014 sågs de främsta utmaningarna i utbildningen
av dels lärare och fostrare, dels tjänstemännen
i förvaltningen och de kommunala tjänsteinnehavarna. Utskottet
ser det som viktigt att medvetenheten och kompetensen i fråga
om de grundläggande och mänskliga rättigheterna
förbättras på alla nivåer och
att en positiv förvaltningskultur gynnas. Också de
förtroendevaldas människorättskompetens
bör stärkas.
Utskottet ställer sig bakom att en prioritering i nästa
handlingsprogram blir att fostran och utbildning i grundläggande
och mänskliga rättigheter stärks. Utvecklingsarbetet
kan utnyttja de centrala människorättsaktörerna
men dessutom också samarbete med universiteten. Utskottet anser
att det vore önskvärt att utreda exempelvis regionförvaltningsverkens
möjligheter och resurser att delta i att anordna utbildning.
Den inre säkerheten
Den inre säkerheten inkluderar en stor mängd myndigheter
i vilkas arbete genomförandet av de grundläggande
och mänskliga rättigheterna anknyter bland annat
till att utöva befogenheter men också exempelvis
att fatta förvaltningsbeslut. Inrikesministeriet har som
ministerium med ansvar för den inre säkerheten
medverkat i statsrådets nätverk för mänskliga
rättigheter inom sitt eget förvaltningsområde
men dessutom tillsatt ett nätverk vars syfte är
att utveckla uppföljningen och informationsgången
i frågor som gäller grundläggande och
mänskliga rättigheter samt öka att kompetensen
i dessa frågor inom förvaltningsområdet.
Ett syfte i synnerhet är att i fråga om inrikesministeriets
förvaltningsområde undersöka rekommendationer
av internationella tillsynsorgan och diskutera metoder för
att effektivisera genomförandet av rekommendationerna.
Polisen intar i det finländska samhället en viktig
roll när det gäller att trygga att de grundläggande
och mänskliga rättigheterna tillgodoses och att
främja att rättigheterna blir tillgodosedda. Det
betonas också i den nya polislagen ()
som innehåller en uttrycklig bestämmelse om att
polisen ska respektera de grundläggande rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna, och när
den utövar sina befogenheter välja det motiverbara
alternativ som bäst tillgodoser dessa rättigheter.
Inom gränsbevakningsväsendets ansvarsområde är
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
ständigt aktuella vid till exempel in- och utresekontroller
och vid brottsbekämpning. Gränsbevakningsväsendet är
i Finland ofta den första myndighet som möter
offer för människohandel.
Förvaltningsutskottet fäster uppmärksamhet vid
att utlänningsärenden förbigås
nästan helt i redogörelsen. Migrationsverket nämns
inte alls. Ändå är invandrings- och asylfrågorna
högaktuella. Finland har också fått rekommendationer av
de internationella tillsynsorganen i fråga om exempelvis
ställningen för asylsökande. I strategin
för invandringens framtid 2020 som är daterad
2013 fastställs invandrings- och integrationspolitiken.
Genomförandet av strategin stöds av ett handlingsprogram
som blev färdigt 2014.
Dessutom tryggar myndigheterna inom räddningsväsendet
genom sina uppgifter tillgodoseendet av de grundläggande
och mänskliga rättigheterna både i normalförhållanden
och i undantagsförhållanden enligt beredskapslagen ().
Relevanta för den inre säkerheten av de teman
som lyfts fram i redogörelsen är bland annat att
förebygga våld mot kvinnor och att bekämpa
hatbrott. Flera av åtgärderna och projekten i
det nuvarande programmet relaterar till dem. Utskottet inskärper
att dessa teman bör beaktas också vid beredningen
av nästa handlingsprogram för mänskliga
rättigheter. Utskottet menar att handlingsprogrammet som
ett tema bör inkludera förbättring av
brottsoffrens ställning som helhet och i synnerhet i fråga
om sårbara grupper, till exempel barn och etniska och andra
minoriteter.
Kommunernas roll vid tillgodoseendet av de grundläggande
och mänskliga rättigheterna
Kommunerna har ett betydande praktiskt inflytande på hur
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
tillgodoses. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna
(ESK-rättigheter) tillgodoses i vardagliga situationer
till exempel i skolorna, socialbyråerna, hälsovårdscentralerna och äldreboendena.
I de kommunala tjänsterna beaktas behoven hos specialgrupper
såsom till exempel funktionshindrade, och kommunerna arbetar
för att främja specialgruppernas delaktighet och
likställdhet genom olika åtgärder. Kommunerna är
också centrala aktörer i fråga om att
praktiskt förebygga våld i samarbete med andra
myndigheter och tredje sektorn.
ESK-rättigheterna är starkt resursbundna. Förändringar
i den ekonomiska situationen inverkar direkt på tillgodoseendet
av rättigheterna internationellt, nationellt och på det
lokala planet. ESK-rättigheterna kan främjas effektivare genom
att man tryggar tillräckliga resurser för både
tillgodoseendet och övervakningen. Av redogörelsen
framgår att det finns betydande regionala skillnader i
Finland när det gäller tillgodoseendet av rättigheterna.
Ett problem när det gäller efterkontrollen av
tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga
rättigheter som kommunen ansvarar för är
att det inte bedöms hur statens finansieringsansvar för
tillgodoseendet blir skött. Staten blir inte fri från
sitt ansvar för att tillgodose de grundläggande
rättigheterna enbart genom att överföra
ansvaret för uppdraget till kommunerna.
Den offentliga maktens ansvar för att de grundläggande
och mänskliga rättigheterna tillgodoses försvinner
inte genom olika slags administrativa arrangemang. Utskottet instämmer med
redogörelsen i att ESK-rättigheternas bindande
karaktär är särskilt viktig när
tjänster som tidigare legat på den offentliga
sektorns ansvar överförs på privata aktörer.
De grundläggande och mänskliga rättigheternas
betydelse behöver erkännas också i upphandlingsprocesserna.
Alla åtgärder för att främja
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
kräver inte nödvändigtvis ökade
resurser, utan tillgodoseendet kan också gynnas genom ett
positivt attitydklimat. Kommunerna kan bidra till att visa riktningen till
exempel i fråga om att arbeta för jämställdhet
och för att förebygga diskriminering och intolerans.
Som den demokratiska nivå som befinner sig närmast
medborgarna erbjuder kommunerna också goda möjligheter
till inflytande över beslutsfattandet i den egna livssfären
och på så sätt till att de mänskliga
rättigheterna tillgodoses.
Regionförvaltningsverken
Regionförvaltningsverken främjar tillgodoseendet
av de grundläggande och mänskliga rättigheterna
inom sina områden genom informationsstyrning, beviljande
av tillstånd, övervakning och bedömning
samt genom att handlägga klagomål och vissa rättelse-
och besvärsärenden. Verken övervakar
att undervisnings-, ungdoms-, biblioteks- och idrottstjänster,
tjänster inom social- och hälsovården
samt veterinärmedicin och livsmedelstillsyn genomförs
lagenligt inom kommunerna. I verkens uppgifter ingår att
bevilja privata aktörer inom områdets social-
och hälsovård tillstånd och att övervaka
dem. Verken utvärderar också utbudet och tillgängligheten
i fråga om basservicen. Verken övervakar att arbetarskyddslagstiftningen
iakttas och beviljar tillstånd enligt miljöskydds-
och vattenlagen. Verken ska också bedöma och förebygga
hälsorisker som orsakas av miljön. Som
specialuppgift sköter verken också romaniärenden.
Regionförvaltningsverken har genom sina uppgifter en
mångsidig kontakt med hur de grundläggande och
mänskliga rättigheterna tillgodoses lokalt. I
samband med de övervaknings- och klagomålsärenden
som aktualiseras hos regionförvaltningsverken syns det
till exempel ofta att kommunerna har en trängd ekonomi och
att framtiden är oviss. Antalet klagomål ökar också till
följd av strukturella omställningar eller av att ärenden
behandlas i offentligheten. De ekonomiska resurserna och kännedomen
om ESK-rättigheterna varierar mellan olika kommuner och
påverkar tillgången och kvaliteten på tjänsterna.
Det inverkar i sin tur på hur den regionala jämlikheten
genomförs.
På grund av den stora mängden klagomåls- och övervakningsärenden
har regionförvaltningsverken under de senaste åren
tvingats fokusera på efterkontroll. Anhopningen av övervaknings-
och klagomålsärenden i regionförvaltningsverken
har minskats genom ett tilläggsanslag som beviljats 2014.
Men i fortsättningen går regionförvaltningsverken
in för att satsa på föregripande kontroll
och att stärka dialogen mellan kommunerna och tjänsteproducenterna.
De föregripande insatserna har möjliggjorts genom
lagändringar (till exempel lagen om ändring av
förvaltningslagen ).
Enligt utredning kommer regionförvaltningsverken och Valvira dessutom
att tillsammans utveckla en mer systematisk egenkontroll för
kommunerna och tjänsteproducenterna. Bland annat genom
dessa åtgärder bättre framförhållning
i fråga om att trygga de grundläggande rättigheterna
och jämlikheten mellan medborgarna.
Utskottet anser det angeläget att vid beredningen och
verkställandet av det nationella handlingsprogrammet beakta
regionförvaltningsverkens lokalkännedom och resurstilldelning
samt utnyttja verkens kompetens och kunskapsbas som en del av uppföljningen
och rapporteringen i fråga om de grundläggande
och mänskliga rättigheterna.