Motivering
Administrativa påföljder
I det lagförslag som gäller ändring
av lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (lagförslag
1) föreslår regeringen komplettering av 4 kap.
om påföljder med nya bestämmelser om påföljdsavgifter
(16 § 3 mom.) och ordningsavgifter (20 a §). Enligt
bestämmelserna kan påföljdsavgift eller
ordningsavgift påföras den som bryter mot eller
underlåter att iaktta de förbud och skyldigheter
som nämns i EU:s förordning om integritet och öppenhet
på grossistmarknaderna för energi (Remit) och
som förtecknas i de berörda bestämmelserna.
De föreslagna bestämmelserna uppfyller de krav
som följer av grundlagen för denna typ av reglering
bl.a. i fråga om exakta och klara grunder för
avgiftsskyldighet och avgiftens storlek och i fråga om
rätt proportion på påföljderna
(se t.ex. GrUU 17/2012 rd, s. 5—6,
och de där nämnda utlåtandena).
Påföljdsavgiften kan enligt 16 § 5
mom. i lagförslag 1 inte påföras den
som är misstänkt för samma brott i en
förundersökning eller åtalsprövning
eller i ett brottmål som behandlas vid en domstol eller
den som för samma brott meddelats en lagakraftvunnen dom.
I 20 a § 4 mom. finns motsvarande bestämmelser
i fråga om ordningsavgift. Bestämmelserna är
i huvuddrag korrekt utformade med avseende på det s.k.
ne bis in idem-förbudet, som följer av internationella
människorättskonventioner och grundlagen (se GrUU
17/2003 rd, s. 2—4, och GrUU 9/2012 rd,
s. 3—4)Också i detta fall bygger bestämmelserna
på att det straffrättsliga påföljdssystemet
har företräde framför ett administrativt
påföljdssystem av straffkaraktär (se GrUU
9/2012 rd, s. 3—4). Utskottet påpekar
att förbudet mot dubbel straffbarhet inte nödvändigtvis
innebär någon sådan företrädesordning..
Utskottet påpekar ändå att lagförslaget
innebär att andra meningen i den gällande lagens
16 § 4 mom. utgår. Enligt den kan påföljdsavgift
inte heller påföras den som för samma
brott eller försummelse har påförts en påföljdsavgift
enligt konkurrenslagen. Förbudet mot dubbel straffbarhet
har ansetts täcka in också administrativa påföljder
av straffkaraktär för samma gärning,
vilket innebär att man till 16 § i lagändringen
bör lägga till en hänvisning till påföljdsavgifter
enligt konkurrenslagen. Bestämmelsen är korrekt
utformad så till vida att den också gäller
situationer där ett avgörande i sak har meddelats
i ett ärende som gäller påförande av
påföljdsavgift.
Rätt att få uppgifter och utföra
inspektioner
En behörig tjänsteman vid Energimyndigheten har
enligt 30 § 2 mom. i lagförslag 1 rätt
att utföra granskningar i lokaler som innehas av näringsidkare
som bedriver tillsyn underkastad verksamhet för att fullgöra
sina lagstadgade tillsynsuppgifter. Granskning får emellertid
inte utföras i utrymmen som används för
boende av permanent natur. Bestämmelserna är därför
inte problematiska med avseende på hemfridsskyddet i 10 § i
grundlagen. I praktiken har grundlagsutskottet emellertid ändå fäst
avseende vid att det i reglering som gäller granskningar
av tillsynskaraktär hos företag för klarhets
skull bör hänvisas till den allmänna
bestämmelsen om inspektioner i 39 § i förvaltningslagen
(se GrUU 3/2014 rd, s. 4/II,
och de där nämnda utlåtandena). Därför
bör lagförslaget också i det här
fallet kompletteras med en hänvisning till 39 § i
förvaltningslagen (se 153 § 1 mom. i gruvlagen
och 96 § 1 mom. i punktskattelagen). Om det t.ex. på grund
av typen av inspektion finns ett behov att till någon del
avvika från förvaltningslagens bestämmelser
måste det lagstiftas separat om detta i enlighet med kraven
i grundlagen.
Den tjänsteman som utför granskningen har enligt
30 § 2 mom. i lagförslaget också rätt
att granska näringsidkarens handlingar och data om de kan
ha betydelse vid skötseln av de tillsynsuppgifter som avses
i lagen. Denna befogenhet bygger på en för medlemsstaterna
förpliktande bestämmelse i Remit och den kan i
sig anses vara normal i det nu aktuella sammanhanget (jfr t.ex. 24 § i
lagen om Finansinspektionen). Såsom framgår av
propositionsmotiven (RP s. 56—57) har Energimyndigheten
inte med stöd av bestämmelsen rätt att
få tillgång till sådana privata meddelanden
som omfattas av de förtroliga meddelanden som föreskrivs
i 10 § i grundlagen.
Grundlagsutskottet fäster uppmärksamhet vid att
varken lagförslaget eller den gällande lagen innehåller
något motsvarande undantag från rätten
att få uppgifter och granska som i exempelvis 25 § i
lagen om Finansinspektionen i fråga om rättegångsombud,
rättegångsbiträden och advokater. Utskottet
har ansett att en sådan begränsning av tillgången
till information är betydelsefull med avseende på den
rätt att förhandla förtroligt med sitt
rättegångsbiträde som anknyter till 21 § 2
mom. i grundlagen och artikel 6 i Europakonventionen (GrUU
28/2008 rd, s. 3). Rätten till förtrolig
kommunikation mellan advokat och klient har erkänts som
en rättighet med anknytning till de grundläggande
fri- och rättigheterna också i EU-domstolens rättspraxis
(se t.ex. domen från domstolens stora avdelning i mål
C-550/07 P, Akzo Nobel Chemicals Ltd och Akcros Chemicals
Ltd mot Europeiska kommissionen, 14.9.2010). Den rätt att
utföra granskningar som avses i lagförslaget gäller
bara näringsidkares lokaler. Däremot kan den skyldighet
att lämna information och handlingar som föreskrivs
i det föreslagna 30 § 1 mom. gälla vilken
person eller huvudman som helst som avses i artikel 13.2 b i Remit.
Utifrån detta ter det sig som om det i viss mån
förblir oklart om skyldigheten att lämna information
också kan gälla advokater eller andra rättsliga
biträden. Om en sådan möjlighet inte är
utesluten på grundval av det nämnda led b i Remit
bör bestämmelserna kompletteras med samma undantagsbestämmelse
som i 25 § i lagen om Finansinspektionen.