Motivering
Legalitetsprincipen
I strafflagens 3 kap. 1 § föreslås
en ny bestämmelse om den straffrättsliga legalitetsprincipen. I
1 mom. sägs att en person får betraktas som skyldig
till ett brott endast på grund av en gärning som
uttryckligen var straffbar enligt lag när den begicks.
Straff och andra straffrättsliga påföljder
skall enligt 2 mom. grunda sig på lag. Förslaget
motsvarar till sitt innehåll den straffrättsliga
legalitetsprincipen i grundlagens 8 §, även
om lydelsen inte är identisk.
Det föreslagna 2 mom. kommer med ett som man kan betrakta
som förtydligande påpekande att också andra
straffrättsliga påföljder än
straff skall grunda sig på lag. När revideringen
av de grundläggande fri- och rättigheterna var
uppe i riksdagen, ansåg grundlagsutskottet att ett sådant
påpekande inte behövdes, eftersom det inte går
att undvika något generella uttryck i en grundlag (GrUB
25/1994 rd, s. 8 första spalten). Utskottet
menade dock att ett påpekande av detta slag inte stod i
strid med den då aktuella propositionen i innehållsligt
hänseende. Kravet på att också andra
straffrättsliga påföljder än
straff skall grunda sig på lag ingår i legalitetsprincipen
i grundlagens 8 §.
Ordet "uttryckligen" i det föreslagna 1 mom. understryker
kravet på exakthet, ett av elementen i den straffrättsliga
legalitetsprincipen. I samband med behandlingen av revideringen
av de grundläggande fri- och rättigheterna fann grundlagsutskottet
det problematiskt att lägga till ordet i grundlagsbestämmelsen
i fråga, eftersom kravet på exakthet generellt
sett hade ansetts ingå i lagförbehållen
i bestämmelserna om de grundläggande fri- och
rättigheterna och eftersom detta generella krav eventuellt
hade urholkats med tanke på tolkningen genom ett sådant
tillägg (GrUB 25/1994 rd, s.
8 andra spalten). Men utskottet underströk att kravet på exakthet
utgör ett viktigt led i den straffrättsliga legalitetsprincipen.
Det finns inga konstitutionella hinder för att återge
innehållet i en grundlagsbestämmelse i en lag, även
om det inte bör eftersträvas. Rättsligt sett är
det onödigt med upprepningar. En vanlig lag utmärks
inte av samma bindande effekt för lagstiftaren som grundlagen
och också om en grundlagsbestämmelse upprepades
i lag skulle det inte ha någon betydelse för grundlagens
tilllämplighet i en rättskipningssituation.
Men legalitetsprincipen utgör trots allt ett så viktigt
element i straffrättens allmänna läror
och värdegrund att en bestämmelse lik den i grundlagen också är
motiverad i strafflagen. De föreslagna bestämmelserna
i 3 kap. 1 § påverkar inte lagstiftningsordningen.
I likhet med 8 § i grundlagen kräver 3 kap.
1 § i lagförslaget att straff som följer
på brott skall definieras i lag (se RP 309/1993
rd, s. 54 första spalten). På denna
punkt påtalade grundlagsutskottet nyligen strafflagens
formulering när det gäller ordningsbot (GrUU
20/2002 rd, s. 7). Det rimmar bättre
med den straffrättsliga legalitetsprincipen, menar utskottet,
om det framgår direkt av lagen att ordningsbot kan bestämmas som
straff för förseelser som avses i lagen än
att ordningsbot kan bestämmas som ett konkret straff först
genom förordning. För en sådan reglering
talar också 80 § i grundlagen. Den gällande
strafflagens 2 a kap. 9 § uppfyller inte det straffrättsliga
legalitetskravet i detta hänseende. Paragrafen bör
därför ses över redan i samband med behandlingen
av denna proposition.
Enligt 3 kap. 2 § 5 mom. i lagförslaget får
en straffbestämmelse sitt exakta innehåll av beteendenormer
som ingår antingen i en lag eller i författningar
eller föreskrifter som har givits med stöd av
den. Den straffrättsliga legalitetsprincipen ställer
särskilda krav på s.k. blancostraffbestämmelser,
bl.a. när det gäller innehållet och bemyndigandekedjornas
exakthet (se GrUB 25/1994 rd, s. 8 andra
spalten). För att dessa krav skall bli beaktade på behörigt
sätt måste momentet omformuleras för
att inte ens indirekt ge en antydan om möjligheten att
stifta öppna blancostraffbestämmelser (exempelvis:
"Får en straffbestämmelse i lagen sitt exakta
innehåll av beteendenormer som ingår i en lag och i
författningar ...").
När det gäller den straffrättsliga
legalitetsprincipen har grundlagsutskottet ibland fäst
uppmärksamheten på allmänt formulerade öppna blancostraffbestämmelser
som förekommit i lagförslagen (se t.ex. GrUU
15/1996 rd, s. 2 andra spalten, GrUU
20/1997 rd, s. 3 andra spalten). Regeringen bör
enligt utskottet definitivt utreda i vilken utsträckning
en på denna teknik baserad straffrättslig reglering är
förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen
och ta itu med att se över bestämmelserna ifall
utredningen ger anledning till det.
Principen om lindrigare lag
Bestämmelser om den s.k. principen om lindrigare lag
föreslås ingå i 3 kap. 2 § i
strafflagen. Om en ny lag som trätt i kraft efter att brottet
begåtts leder till ett lindrigare slutresultat, skall enligt
2 mom. den tillämpas när domen meddelas. Men denna
regel tillämpas bara i begränsad utsträckning
i fullföljdsdomstolen. Undantagsregeln i 3 mom. säger
att en ny lag som har trätt i kraft sedan målet
avgjordes i första instans skall tillämpas endast
om något straff för gärningen inte skall
dömas ut enligt den nya lagen eller om tillämpningen
av den lag som gällde vid tidpunkten för gärningen
skulle leda till ett väsentligt strängare slutresultat.
I dagsläget ingår undantagsbestämmelsen
i 3 § 2 mom. i förordningen om införande
av strafflagen.
Begränsningen i tillämpningen av principen om
lindrigare lag bör främst bedömas utifrån
artikel 15 i den internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter (MP-konventionen). I motsats till
8 § i grundlagen och artikel 7 i Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna säger
den uttryckligen: "Om efter brottets begående ny lag stiftas
som föreskriver att ett lindrigare straff skall tillämpas,
kan den skyldige komma i åtnjutande härav".
Konventionsbestämmelsens lydelse tyder på att
den i bestämmelsen avsedda principen om lindrigare lag
inte är begränsad i tid. Principen kan förutsätta
att också en laga kraft vunnen dom mildras. FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter har konstaterat att de som
väntar på att ett dödsstraff skall verkställas
bör ha rätt att bli delaktiga av en lindrigare
lag som trätt i kraft efter det att domen avkunnades.
[CCPR/CO/70/TTO,
stycke 7]
I en ansedd kommentar till MP-konventionen menar
författaren att konventionsstaterna är skyldiga
att tillämpa artikel 15 i konventionen utan tidsbegränsningar
i fråga om alla oåterkalleliga straff, men för andra
straff tills den sista rättsinstansen kommit med sin slutliga
dom.
[Se Manfred Nowak, UN Covenant on Civil and Political Rights.
CCPR Commentary, 1993, s. 278—280.]
Begränsningen
i fråga om fullföljdsdomstolens skyldighet att
följa principen om lindrigare lag är inte förenlig
med denna tolkning.
Eftersom dubierna mot lagförslagets 3 kap. 2 § 3
mom. är starka när det gäller kravet
i artikel 15 i MP-konventionen, bör momentet strykas.
Användning av maktmedel
I 4 kap. 6 § i strafflagen föreslås
regler för användning av maktmedel för
utförande av tjänsteuppdrag eller av någon
annan jämförbar orsak. Paragrafen säger
ingenting om vem som har rätt att använda maktmedel,
utan meningen är att senare föreskriva om detta
för varje myndighet eller uppgift separat. Detta kan anses
korrekt med hänsyn till bl.a. kravet på att regleringen
skall vara noga avgränsad.
När maktmedel används får enligt
2 mom. endast sådana åtgärder tillgripas
som är nödvändiga för att uppdraget
skall kunna utföras och som utifrån en helhetsbedömning
skall anses försvarliga med beaktande av hur viktigt och
brådskande uppdraget är, hur farligt motståndet är
samt situationen också i övrigt. Skrivningen i
ett antal lagar med fullmakt för myndigheter att använda
maktmedel föreslås i detta sammanhang bli ändrade
så att den sammanfaller med utformningen av momentet när
det gäller nödvändighets- och försvarbarhetsaspekten.
Enligt propositionen skall åtgärder där
maktmedel brukas vara nödvändiga för
att uppdrag som föreskrivs i respektive lagar skall kunna
utföras och vara försvarlig med hänsyn
till proportionalitetsprincipen.
Användning av maktmedel innebär i praktiken
alltid intrång i individens grundlagsfästa grundläggande
fri- och rättigheter. Det bör understrykas att
hänsyn absolut måste tas till nödvändighets-
och proportionalitetskraven såväl när
maktmedel brukas som när maktmedlen bedöms i straffrättsligt
hänseende. Av denna anledning och för att regleringen
skall vara exakt är det motiverat att bestämmelser
om kraven ingår inte bara i strafflagens allmänna
del utan också i alla speciallagar med maktmedelsfullmakter.