Motivering
Övervakad frihet på prov
Övervakad frihet på prov har funnits i Finland sedan
2006. Fångar kan placeras utanför fängelse
med tekniska anordningar eller någon annan form av övervakad
frihet på prov tidigast sex månader före
villkorlig frihet. Bestämmelser om frihet på prov
finns i strafflagen, lagen om förfarandet vid frigivning
av långtidsfångar och fängelselagen och
i förordningar. Den gällande lagstiftningen har
kommit till med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 21/2005
rd).
Regeringen föreslår en ny lag om övervakad frihet
på prov som ska innefatta de flesta bestämmelser
om frihet på prov. Lagen får mer exakta bestämmelser
om frihet på prov: syfte, förutsättningar,
innebörd och verkställighet. Bland de viktigaste
reformerna märks att läkemedelsbehandling är
ett villkor för övervakad frihet på prov
för sexualförbrytare och att teknisk övervakning är
ett villkor för frihet på prov när en fånge
deltar i verksamhet utanför fängelset eller är
placerad utanför fängelset. Utgångspunkten är att
bestämmelserna om teknisk övervakning vid frihet
på prov så långt som möjligt
ska motsvara bestämmelserna om verkställighet
av övervakningsstraff som har kommit till genom grundlagsutskottets
medverkan (GrUU 30/2010 rd).
Övervakning
2 § 2 mom. i lagförslag 2 sägs det
att övervakad frihet på prov innebär
en skyldighet enligt verkställighetsplanen för
den som placerats i frihet på prov att stanna i sin bostad,
delta i anvisad verksamhet och iaktta andra skyldigheter som föreskrivs
i den lagen. Enligt 7 § 1 mom. i lagförslag 2 övervakas
den som placerats i frihet på prov med hjälp av
tekniska anordningar som installeras i bostaden, ges till personen
eller fästs runt personens handled, vrist eller midja eller med
en kombination av sådana anordningar. Enligt 10 § 1
mom. 3 punkten i lagförslag 4 kan också fångar
som arbetar, deltar i praktik, studerar eller deltar i verksamhet
utanför fängelset och fångar som är
placerade på institution utanför fängelset övervakas
med samma tekniska metoder. Bestämmelserna medför
inga problem med avseende på den personliga integriteten
i 7 § 3 mom. i grundlagen. I det här
sammanhanget kan intrånget anses obetydligt och nödvändigt med
hänsyn till straffets art (GrUU 30/2010
rd).
Förslaget är heller inget problem med avseende
på skyddet för hemfriden och privatlivet i 10 § 1
mom. i grundlagen eftersom den tekniska utrustningen enligt 7 § 1
mom. i lagförslag 2 inte får möjliggöra
sådan teleavlyssning eller optisk övervakning
enligt 5 a kap. 1 § i tvångsmedelslagen som inkräktar
på hemfriden (se GrUU 30/2010 rd).
Tillträde till bostaden
På grundval av 7 § 3 mom. i lagförslag
2 ska Brottspåföljdsmyndigheten göra övervakningsbesök
i bostaden och på det ställe där personen deltar
i verksamhet. En tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten
och en biträdande övervakare i dennes sällskap
har rätt att oanmälda få tillträde
till personens bostad för att övervaka att han
eller hon fullgör sin skyldighet att stanna i sin bostad
och att vara drogfri. En tjänsteman på Brottspåföljdsmyndigheten
har också rätt att få tillträde
till bostaden för att installera, reparera och ta bort
tekniska övervakningsanordningar.
Ett villkor för frihet på prov är
enligt 3 § 2 mom. att de i samma bostad som fången
boende personer som uppnått myndighetsåldern av sin
egen bestämda vilja har samtyckt till att friheten på prov
verkställs i bostaden. Dessutom ska personer under 18 år
tillfrågas om sin åsikt. Frihet på prov
får inte börja verkställas om en minderårig
av grundad anledning motsätter sig verkställigheten
och till sin ålder och utvecklingsnivå är
mogen att bedöma frågan.
Tillträde till bostaden är betydelsefull med tanke
på hemfridsskyddet i 10 § 1 mom. i grundlagen.
Enligt den så kallade kvalificerade lagreservationen i
3 mom. kan det genom lag bestämmas om åtgärder
som ingriper i hemfriden, om de är nödvändiga
för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna
eller för att utreda brott. Övervakad frihet på prov
handlar om straffverkställighet som inte explicit ingår
i de undantag som nämns i bestämmelsen. Detta
slag av mycket noga avgränsade rättigheter visavi
hemfriden som är nödvändiga för
att införa den nya straffarten och som kan karaktäriseras
som kortvariga besök kan grundas på att den dömde
och de som bor i bostaden ger sitt samtycke, har utskottet ansett
i samband med övervakningsstraff (GrUU 30/2010
rd). I sak motsvarar förslaget den reglering
av övervakningsstraff som utskottet har medverkat till,
och utskottet har ingenting att invända mot bestämmelserna
i konstitutionellt hänseende.
Kontroll av drogfrihet
Utifrån 18 § i lagförslag 2 får
den som är placerad i frihet på prov inte använda
droger som avses i 3 § 1 mom. i narkotikalagen (373/2008),
alkohol eller något annat berusningsmedel och inte heller
vara påverkad av något dopningsmedel som avses
i 44 kap. 16 § i strafflagen eller vara påverkad
av något berusningsmedel. För kontroll av att
personen är drogfri är han eller hon utifrån
19 § 1 mom. skyldig att på anmodan lämna
urin- eller salivprov eller utandningsprov. Om personen utan giltig
orsak vägrar lämna utandningsprov, urinprov eller
salivprov kan det bestämmas att han eller hon ska lämna
ett blodprov. En förutsättning för att
få frihet under prov är att fången åtar
sig att inte använda dessa substanser och går
med på att drogfriheten kontrolleras.
Bestämmelserna är betydelsefulla med avseende
på den personliga integriteten i 7 § 3 mom. i
grundlagen. Där sägs det att den personliga integriteten
inte får kränkas godtyckligt eller utan laglig
grund. Skyldigheten att gå med på att lämna
prover eller göra utandningsprov bygger inte på att
personen måste vara misstänkt för att
ha använt berusningsmedel eller vara berusad. I sak stämmer
reglerna överens med 2 c kap. 8 § 2 mom.
om övervakad frihet på prov i strafflagen och
bestämmelserna i 16 kap. 7 § 3 mom. i fängelselagen
och de utgör inget problem med avseende på grundlagen
(se GrUU 20/2005 rd, se också GrUU
12/1998 rd).
Läkemedelsbehandling mot återfall i sexualbrott
Regeringen föreslår läkemedelsbehandling
av sexualförbrytare som ett led i det straffrättsliga påföljdssystemet.
Läkemedelsbehandlingen sätts in under den övervakade
friheten på prov och villkorlig frihet. Enligt 4 § 1
mom. i det andra lagförslaget kan det för övervakad
frihet på prov ställas som villkor att fången
förbinder sig att fortsätta iaktta den läkemedelsbehandling
för att förebygga återfall i sexualbrott
som en läkare på Brottspåföljdsmyndigheten
förordnar och övervakningen av den. Dessutom kan
det ställas som villkor att fången ska iaktta
förordnanden om psykosocial behandling och psykosocialt stöd.
Då måste fången också gå med
att fortsätta med läkemedelsbehandlingen och eventuella
andra anknutna former av behandling och stöd och att förordnanden övervakas
vid villkorlig frihet.
Bestämmelserna är betydelsefulla med avseende
på skyddet för den personliga friheten och integriteten
i 7 § 1 och 3 mom. i grundlagen. Dessutom är skyddet
för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i
grundlagen av betydelse. Det inbegriper bland annat den enskildes
rätt att bestämma över sig själv
och sin kropp, liksom frihet att bestämma om sitt sexuella
beteende (RP 309/1993 rd, GrUU
15/2001 rd, GrUU 17/2006 rd).
Bestämmelser om skyddet för privatlivet finns
också i artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
I samband med läkemedelsbehandlingen bör det noteras
att artikel 10.3 i FN:s internationella konvention och medborgerliga
och politiska rättigheter föreskriver att kriminalvårdssystemet
ska innefatta behandling av intagna och dess huvudsakliga syfte
ska vara deras bättring och återanpassning i samhället.
Syftet med läkemedelsbehandlingen är att påverka
personens sexuella beteende, bland annat genom hormonell läkemedelsbehandling
och psykologiska behandlingsformer. Enligt propositionen avser begreppet
behandling i detta sammanhang vanligen att förändra
beteende och tankemodeller, inte botande behandling i egentlig mening.
En förutsättning är att fången
går med på läkemedelsbehandling och samtycker
till att den övervakas. Samtycket ska ges skriftligt. Innan behandlingen
sätts in ska Brottspåföljdsmyndighetens
läkare informera personen om effekterna av behandlingen.
Dessutom ska läkaren informera om följderna av
att läkemedlen sätts ut. Enligt 23 § 1
mom. i det andra lagförslaget kan den som är placerad
i övervakad frihet på prov återkalla sitt
samtycke till läkemedelsbehandling genom en anmälan
till Brottspåföljdsmyndigheten. Kravet på samtycke
från fången ligger i linje med Europarådets
konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och
sexuella övergrepp som trädde i kraft
i Finland 2011.
Även om det krävs samtycke, måste
läkemedelsbehandlingen i detta sammanhang bedömas med
avseende på inskränkningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna, eftersom den införlivas
i det straffrättsliga påföljdssystemet
och ställs som krav för att fången ska
placeras i övervakad frihet på prov, som är
mindre frihetsberövande än fängelse.
Men det handlar inte om tvångsvård oberoende av
personens vilja.
Grundlagsutskottet har ansett (se GrUU 27/1998
rd, GrUU 19/2000 rd, GrUU
31/2005 rd, GrUU 16/2010 rd, GrUU
30/2010 rd) att samtycke från en person
vars grundläggande fri- och rättigheter kringskärs
i sig kan spela en viss roll vid en konstitutionell bedömning
och att den huvudsakliga frågan i så fall är
vad som är rättsligt relevant att betrakta som
samtycke i en viss situation. Utskottet har dessutom ansett det
klart att skyddet för de grundläggande fri- och
rättigheterna som rättslig fråga inte
alltid kan förlora i betydelse bara för att det
föreskrivs i lag att någon åtgärd
kräver att den som saken gäller ger sitt samtycke.
Skyddet kan inte i vilket som helst ärende vara beroende
av den behöriga personens samtycke. Utskottet har krävt
att en lag som utifrån samtycke ingriper i skyddet för
de grundläggande fri- och rättigheterna bland
annat ska vara noggrann och exakt, innehålla bestämmelser
om hur samtycke ges och återkallas, säkerställa
att samtycket är genuint och grunda sig på fri
vilja och vara nödvändig.
När det bedöms om samtycket är genuint
och grundar sig på fri vilja, måste det beaktas
att fången genom att gå med på läkemedelsbehandling
skaffar sig en mycket betydande fördel, när han
eller hon får lämna fängelset för övervakad frihet
på prov. I det här sammanhanget kan man inte alltid
utgå från att samtycket är helt frivilligt. Än
så länge är det mycket sällsynt
att sexualförbrytare på eget initiativ ber att
få läkemedelsbehandling (s. 8). Det bör
noteras att fångars möjligheter att delta i medicinsk
forskning enligt 10 § i lagen om medicinsk forskning är mer
begränsade än för andra eftersom de anses ha
begränsade möjligheter att fatta ett helt frivilligt
beslut om att delta. I det aktuella fallet är samtycket
dock inte bara skenbart eftersom fången inte automatiskt
går miste om övervakad frihet på prov
om han eller hon vägrar (jfr GrUU 16/2010
rd). Utskottet anser att det handlar om en exceptionell åtgärd
som mycket kraftfullt ingriper i privatlivet och den personliga
integriteten och att inskränkningen av de grundläggande fri-
och rättigheterna inte uteslutande kan vara beroende av
personens samtycke.
Syftet med bestämmelserna är att förebygga återfall
i sexualbrott och att därmed garantera andras personliga
integritet (s. 50). Sexualbrott kan vara en mycket allvarlig kränkning
av offrets fysiska integritet och sexuella självbestämmanderätt.
Det finns skäl för läkemedelsbehandling
och annan behandling för att minska risken för återfall
i sexualbrott och övervakning av behandlingarna som kräver
samtycke från fången och de är godtagbara
med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna
samtidigt som de stärker skyddet för den personliga
integriteten.
För bestämmelsernas proportionalitet spelar det
en väsentlig roll att läkemedelsbehandling bara
ges till fångar som löper åtminstone
medelstor risk att återfalla i sexualbrott. I motiven påpekar
regeringen att läkemedelsbehandling vanligen inte har bestående
effekter (s. 51). Läkemedelsbehandlingen övervakas
alltid dels för att följa upp läkemedelsanvändningen,
dels för att garantera riskfri behandling och bevaka hälsotillståndet
med avseende på eventuella biverkningar. Dessutom är
läkemedelsbehandling vid straffverkställighet
tidsmässigt begränsad till längst den
tid som övervakad frihet på prov och villkorlig
frihet pågår.
Läkemedelsbehandling som villkor för övervakad
frihet på prov måste regleras i lag eftersom man
enligt 7 § 3 mom. i grundlagen inte får ingripa
i den personliga integriteten utan lagfäst grund. De föreslagna
bestämmelserna uppfyller detta krav och likaså kravet
på samtycke och möjlighet att återkalla
samtycke. Med tanke på kravet på exakthet och
noggrann avgränsning förefaller bestämmelsens
formulering att ge myndigheterna en mycket omfattande rätt
att bestämma vilken typ av brott personen ska ha begått
för att få läkemedelsbehandling. Enligt
4 § 1 mom. i det andra lagförslaget kan det för övervakad
frihet på prov ställas som villkor att fången
förbinder sig att fortsätta iaktta den läkemedelsbehandling
för att förebygga återfall i sexualbrott som
han eller hon har ordinerats. Förslaget bör preciseras
och bara gälla personer som dömts till fängelse
för sexualbrott, anser utskottet.
Övervakning av läkemedelsbehandlingen
Enligt 20 § 2 mom. i det andra lagförslaget
och 12 c § 1 mom. i det tredje lagförslaget ska Brottspåföljdsmyndigheten
avtala med ett universitetssjukhus eller en enhet inom den specialiserade
sjukvården om övervakningen av läkemedelsbehandlingen.
Bestämmelserna är viktiga med avseende på 21 § i
grundlagen som föreskriver att var och en har rätt
att få sin sak behandlad av en myndighet som är
behörig enligt lag. Också 2 § 3 mom.
i grundlagen är betydelsefull. Enligt momentet ska all
utövning av offentlig makt bygga på lag och lag
noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. Därför
har utskottet ofta ansett att det inte är adekvat i konstitutionellt
hänseende att genom avtal från en myndighet till
en annan överföra en behörighet som riktas
mot den enskilde och som omfattar offentlig makt (se. t.ex. GrUU
11/2004 rd, GrUU 35/2008 rd).
Av denna orsak bör det sägas ut i lagen vilket
universitetssjukhus och vilken enhet inom den specialiserade sjukvården
som avses.
Påföljder vid brott mot skyldigheterna
Enligt 26 § i det andra lagförslaget kan frihet
på prov återkallas för viss tid eller
helt och hållet om personen gör sig skyldig till
brott eller bryter grovt eller med uppsåt mot skyldigheterna
i den aktuella lagen. Personen måste då återförpassas
till fängelset och avtjäna den återkallade delen
av frihet på prov. Det är fängelsedirektören
som ska fatta beslutet. Enligt 40 § 1 mom. 4 punkten
kan personen vända sig till regiondirektören på Brottspåföljdsmyndigheten
med en begäran om omprövning av beslutet. På grundval
av 20 kap. 12 § 1 mom. i fängelselagen får
regiondirektörens beslut överklagas genom besvär till
förvaltningsdomstolen. Begäran om omprövning
ska behandlas skyndsamt.
Bestämmelsen är betydelsefull med avseende på 7 § 3
mom. i grundlagen som säger att straff som innefattar frihetsberövande
bara får dömas ut av domstol. Enligt förarbetena är
det tänkt att bestämmelsen ska täcka
in alla typer av frihetsberövande som i sak är
ett straff. Därför har ordet frihetsberövande
ett större tillämpningsområde än
begreppet fängelse som används i strafflagen (RP
309/1993 rd). I motiven till propositionen sägs
det att återkallelse av frihet på prov inte är
ett nytt eller självständigt straff som innehåller
frihetsberövande i den mening som 7 § 3 mom.
i grundlagen avser. Det är en period inom ramen för
det ursprungliga fängelsestraffet med strängare övervakning
(s. 48). Den föreslagna regleringen motsvarar i sak den
gällande lagstiftningen, som stiftats med grundlagsutskottets
medverkan (GrUU 21/2005 rd).
Artikel 5 i Europakonventionen innehåller bestämmelser
om vars och ens rätt till frihet och den anger i vilka
fall någon får berövas frihet. Frihetsberövande är
inget entydigt begrepp och dess förhållande till
bestämmelser om mindre inskränkningar i rörelsefriheten
enligt fjärde tillläggsprotokollet är
i viss mån suddigt och beroende av graden av frihetsberövande.Pellonpää,
Matti — Gullans, Monica — Pölönen,
Pasi — Tapanila, Antti: Euroopan ihmisoikeussopimus, Helsinki
2012, s. 393.
Om återförpassning till fängelse
anses ingå i tillämpningsområdet för
artikel 5, måste också artikel 5.4 tillämpas.
Den föreskriver att var och en som berövas friheten
genom arrestering eller på annat sätt ska ha rätt
att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten
av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet
inte är lagligt.
Utskottet har ansett att omprövning på sätt och
vis kan betraktas som det första steget i överklagande
trots att förfarandet inte sker i domstol (GrUU
32/2012 rd). Obligatorisk omprövning
som förutsättning för överklagande är inte
helt problemfritt med avseende på kravet på snabb
prövning.