Motivering
Markanvändningsavtal
I 11 § i den gällande markanvändnings-
och bygglagen föreskrivs om markanvändningsavtal.
Grundlagsutskottet ansåg en gång att bestämmelsen
står i samklang med dåvarande rättspraxis,
eftersom ett markanvändningsavtal inte omintetgör
sådana mål och substanskrav i fråga om
planläggningen som ställts upp i lagen (GrUU
38/1998 rd, s. 8/I). I föreslagna
nya 91 b § 1 mom. föreskrivs
explicit att det i markanvändningsavtalen kan avtalas med
bindande verkan om innehållet i planerna. Ett bindande avtal
kan enligt 2 mom. ingås först när ett
utkast eller förslag till plan har varit offentligt framlagt.
Paragrafens 1 mom. begränsar ett markanvändningsavtals
inverkan på den kommunala prövningen av innehållet
i planerna. Avtalets eventuella inverkan på förfarandet
utgör en viktig fråga med tanke på 20 § 2
mom. i grundlagen, där det sägs att det allmänna
skall verka för att var och en har möjlighet att
påverka beslut i frågor som gäller den
egna livsmiljön. Med tanke på denna bestämmelse
i grundlagen kunde 91 b § 2 mom. vara
ett problem, om bestämmelsen inte tolkas så att
avtalets bindande verkan kan följa först efter
det att tiden för framläggning har gått
ut. Det är lämpligast att avtal kan ingås
med bindande verkan tidigast när kommunens motiverade kommentarer
till anmärkningarna mot planförslaget har lagts
fram. Det är skäl att överväga
en justering i formuleringen.
Utvecklingskostnadsersättning
Enligt 91 a § är de markägare inom
ett område som detaljplaneras vilka har avsevärd
nytta av detaljplanen skyldiga att delta i kostnaderna för samhällsbyggandet.
Det förblir förmodligen öppet i lagförslaget
i vilken mån villkoret "avsevärd nytta" kan ha
självständig betydelse jämfört
med begränsningarna till exempel i 91 c § 4 mom.
och 91 e § 1 mom. Saken bör preciseras.
Markanvändningsavtal kan ingås om deltagande
i kostnaderna, vilket är det primära sättet. Om
avtal inte ingås kan kommunen utifrån 91 c § ta
ut en särskild utvecklingskostnadsersättning hos
markägaren. Den består av den värdestegring
på en tomt enligt detaljplanen som har uppstått
på grund av byggrätt, utökad byggrätt
eller ändrade användningsmöjligheter
som i detaljplanen i princip har anvisats för tomten.
I 121 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs om kommunernas
beskattningsrätt. Däremot finns det inte bestämmelser
om kommunala avgifter i grundlagen. Dessa avgifter brukar indelas
i offentligrättsliga och privaträttsliga avgifter.
En offentligrättslig kommunal avgift kan bygga på bestämmelser
i lag, men det har också ansetts möjligt att påföra
dem direkt med stöd av den kommunala självstyrelsen
(jfr 13 § 2 mom. i kommunallagen). Den viktigaste skillnaden
mellan statliga skatter och avgifter med tanke på 81 § i
grundlagen anses vara att avgiften utgör ett vederlag (RP
1/1998 rd, s. 135/II). Villkoret för
att en penningprestation skall karaktäriseras som avgift är
inte full kostnadsmotsvarighet. Men ju större avgiften
blir jämfört med kostnaderna för att
producera en tjänst, desto närmare ligger det
till hands att betrakta prestationen som en konstitutionell skatt.
I 91 d och 91 e § föreskrivs om de kostnader som
skall beaktas när utvecklingskostnadsersättningen
fastställs. I 91 f § föreskrivs att ersättningens
maximibelopp är 60 procent av den värdestegring
som detaljplanen medför för en tomt. Utvecklingskostnadsersättningen
utgår från att den är ett vederlag, men
till sin nivå är ersättningen bunden
vid en faktor som är oberoende av vederlagskaraktären,
nämligen värdestegringen på tomten. Utvecklingskostnadsersättningen
har vissa drag av blandad penningprestation. Med hänsyn
till den principiella vederlagskaraktären som inverkar
på ersättningens storlek och till att offentliga
avgifter normalt inte behöver ha ovillkorlig kostnadsmotsvarighet,
ser utskottet på ersättningen som en avgift i kategorierna
skatter och avgifter. Bestämmelserna om utvecklingskostnadsersättningen
i lagförslaget är i ljuset av detta konstitutionellt
korrekta.
Andra synpunkter
Planändringar.
Lagförslaget lämnar det öppet om
och hur en redan betald avtalsbaserad avgift eller utvecklingskostnadsersättning
beaktas vid en senare planändring, till exempel när ändringen
innebär att tidigare ersatt utökad byggrätt
inskränks. Föreslagna 91 m § gäller
enbart beslut att inte ta ut utvecklingskostnadsersättning
som ännu inte betalts. Saken bör lämpligen
preciseras i förlängningen. Utskottet anmärker
på regeln i 91 b § om att markanvändningsavtal
inte heller bör inverka på senare bedömningar
av om en ändring av planen behövs eller inte.
Ändringssökande.
Ändring i beslut om fastställande av utvecklingskostnadsersätting
får enligt 189 a § sökas genom kommunalbesvär.
Men besvärsrätten bestäms utifrån
förvaltningsprocesslagen, dvs. är uteslutande
partens sak. Av kommunalbesvär följer att besvärsgrunderna måste
specificeras redan i besvärsskriften, medan förvaltningsbesvär
medger större frihet på denna punkt. Det är
värt att notera att kommunalbesvär med avvikelse
från förvaltningsbesvär är ett
s.k. kassatoriskt rättsmedel. Detta betyder att besvärsinstansen
inte kan ändra beslutet på grund av besvären,
t.ex. beloppet av utvecklingskostnadsersättning, utan bara återförvisa ärendet
till första instans. Kommunalbesvär leder i detta
sammanhang till ett onödigt tungrott och trögt
besvärsförfarande. Saken kräver ytterligare
bedömning vid den fortsatta behandlingen.