Motivering
Vid riksmötet 1998 noterade grundlagsutskottet med
hänvisning till 16 § i den då gällande
regeringsformen att bestämmelserna om sökande
av ändring i verkställigheten av fängelsestraff är
på förordningsnivå och huvudsakligen
innehåller ett besvärsförbud. Utskottet
påpekade att den grundläggande rättigheten
i 16 § 1 mom. regeringsformen i sista hand är
oberoende av bestämmelser på lägre nivå och
kan tillgodoses oavsett deras innehåll. Utskottet uttryckte önskemålet att
bestämmelserna om ändringssökande i fångvårdsförordningen
med det snaraste borde granskas och regleringen lyftas
upp till lagnivå (GrUU 12/1998 rd,
s. 7). — De synpunkter utskottet då kom fram med
grundar sig numera på 21 § i den nya grundlagen.
I och med propositionen blir det möjligt att överklaga
prövningsbeslut som påverkar den faktiska längden
på straffet. Revideringen borgar på denna punkt
för att fångar kommer i åtnjutande av
premisserna för rättsskydd enligt 21 § grundlagen.
Med hänsyn till 21 § grundlagen är
lagförslaget relevant dels för att besvärsrätten
i 7 kap. 1 § 2 mom. inte gäller andra "rättigheter
och skyldigheter" för fångar än de som
nämns i 1 mom., dels för att 1 mom. 3 punkten
inrymmer en begränsning som till följd av 2 mom.
samtidigt kringskär besvärsrätten.
En fånge har enligt 7 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten
rätt att söka ändring i ett beslut som
gäller senareläggning av villkorlig frigivning
efter att han eller hon avtjänat två tredjedelar
av sitt straff. Däremot får ändring inte
sökas i beslut genom vilket villkorlig frigivning framskjuts
efter att en fånge avtjänat hälften av
sitt straff. Detta är en följd av 7 kap. 1 § 2
mom. i förslaget och 2 kap. 13 § om villkorlig
frigivning.
Begränsningarna i besvärsrätten beror
enligt propositionen (s. 17) på att det "särskilda
skäl" som enligt 2 kap. 13 § 1 mom. krävs
för villkorlig frigivning fastställs schematiskt
utifrån en föreskrift som justitieministeriets
fångvårdsavdelning kom med 1995. I 7 § 3
mom. grundlagen föreskrivs att rättigheterna för
den som har berövats sin frihet skall tryggas genom lag
och därför kan en administrativ bestämmelse
av denna typ inte på ett giltigt sätt, inte ens
med hänsyn till 80 § 1 mom. grundlagen, binda
den prövningsrätt lagen ger den behöriga
myndigheten i beslutssituationen i fråga. Mot bakgrunden
av 21 § grundlagen hänförs fängelsemyndighetens
beslut inte till olika kategorier beroende på om fången
friges villkorligt efter att ha avtjänat hälften
eller två tredjedelar av sitt straff. För att lagförslaget
till denna del skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning
krävs därför att tilllämpningsområdet
för 7 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten utvidgas till
att generellt gälla senareläggningsbeslut med
stöd av 2 kap. 13 §.
På grund av förbudet i 7 kap. 1 § 2
mom. får ändring i beslut enligt 1 mom. inte sökas även om
de gäller fångars rättigheter och skyldigheter.
Regeringen påpekar (s. 17 andra spalten) att begränsningen
avses vara tillfällig, eftersom en kommitté för
närvarande bereder bestämmelser om utvidgat ändringssökande.
Motiveringen till förslaget är på sätt
och vis förståelig. Men trots det kommer man inte
ifrån att en så allmän och i motiveringen
ospecificerad förbudsbestämmelse strider mot 21 § 1
mom. grundlagen. Med hänsyn till att det handlar om ett
mellanstadium krävs för vanlig lagstiftningsordning
att 2 mom. stryks i lagförslaget, vilket innebär
att en fånges rätt att få sina "rättigheter och
skyldigheter behandlade vid domstol eller något annat oavhängigt
rättskipningsorgan" direkt grundar sig på denna
grundlagsbestämmelse. I avsaknad av särskilda
bestämmelser följer tågordningen vid
besvär den i den förvaltningsrättsliga
lagskipningen utstakade linjen. När besvärsrätten
uttryckligen också utsträcks till disciplinstraff,
blir det inte längre nödvändigt att direkt
tillämpa grundlagen i den utsträckning det slopade
momentet hade krävt samtidigt som situationen blir klarare;
disciplinstraff är a priori beslut som avses i 21 § 1
mom. grundlagen.
I propositionen föreslås att tingsrätten
skall vara första instans för en förvaltningsmyndighets
beslut. Detta är exceptionellt med hänsyn till
bestämmelserna i 98 och 99 § grundlagen om domstolsväsendets
grundstruktur och domstolarnas uppgifter. Men i det här
fallet är förslaget motiverat, eftersom beslut
enligt 7 kap. 1 § 1 mom. påverkar strafftidens
faktiska längd. I 7 § 3 mom. grundlagen föreskrivs
att straff som innefattar frihetsberövande får
dömas ut endast av domstol. En logisk konsekvens av detta är
att besvär över administrativa beslut som fattas
i verkställighetsskedet och som påverkar straffets längd
skall gå över den domstolslinje där de egentliga
fängelsestraffen döms ut.