Motivering
Allmänt
Lagens syfte är att trygga konfidentialitet och integritetsskydd
vid elektronisk kommunikation samt att främja dataskydd
vid elektronisk kommunikation och en balanserad utveckling av en mångfald
av elektroniska kommunikationstjänster. Målen
med propositionen stämmer överens med skyddet
för privatlivet och hemligheten i fråga om förtroliga
meddelanden i 10 § i grundlagen. Förslaget spelar
en roll också med avseende på skyddet för
yttrandefriheten i 12 § 1 mom. i grundlagen. Friktionsfria
kommunikationstjänster är en viktig förutsättning
för yttrandefriheten vid elektronisk kommunikation.
Propositionen reglerar i första hand relationerna mellan
privata aktörer, till exempel mellan teleföretag
och de som abonnerar på kommunikationstjänster
av dem. I en sådan konstellation regleras parternas rättigheter
och skyldigheter i första hand genom avtal mellan abonnenten och
tjänstetillhandahållaren. En viktig punkt med
tanke på avtal mellan parterna är att elektronisk
kommunikation över huvud taget inte kan existera utan att
tjänstetillhandahållaren har rätt att
använda konfidentiella identifieringsuppgifter, till exempel
för att meddelanden ska gå fram till mottagaren
eller för att fel ska kunna åtgärdas.
I 22 § i grundlagen förpliktas det allmänna
att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och
de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Förpliktelsen
gäller också inbördes förhållanden mellan
privatpersoner. Enligt förarbetena till bestämmelsen
gäller förpliktelsen främst lagstiftaren,
vars uppgift är att precisera de allmänt uttryckta
fri- och rättigheterna i grundlagen så att deras
verkningar också sträcker sig till förhållandet
mellan privatpersoner (RP 309/1993 rd, s. 79—80).
Lagförslaget uppfyller denna skyldighet för det
allmänna framför allt när det gäller
yttrandefriheten och hemligheten i fråga om förtroliga
meddelanden inom sektorn för elektronisk kommunikation.
I detta sammanhang spelar till exempel bestämmelserna om
förbud att yppa eller utnyttja uppgifter om konfidentiell kommunikation
(4 och 5 §) och skyldigheten att handha dataskyddet (19 §)
en roll. Bestämmelserna om behandling av meddelanden, identifieringsuppgifter
och lokaliseringsuppgifter (3 och 4 kap.) är av betydelse
också med avseende på skyddet för privatlivet
och personuppgifter i 10 § i grundlagen. Det bör
observeras att lagförslaget dessutom innehåller
flera bestämmelser som ingriper i och begränsar
de grundläggande fri- och rättigheterna.
Lagtekniskt sett är förslaget mycket svårbegripligt
på flera ställen. Detta kan delvis förklaras
med sakens karaktär. Dessutom påverkas utformningen
av att lagförslaget på vissa punkter genomför
EU-rätten. Utskottet understryker med eftertryck att till
exempel de allmänna kraven på att bestämmelserna
om de grundläggande fri- och rättigheterna ska
vara exakta och noga avgränsade och kravet på god
lagskrivning också gäller författningar
som nationellt genomför EU-rättsakter.
Till vissa delar förefaller lagförslaget vara
en halvmesyr. Till exempel 7 § 1 mom., som gäller villkoren
för när uppgifter om en tjänst får
registreras på användarens terminalutrustning,
förefaller enligt formuleringen att också gälla
användaren själv trots att det självfallet
inte är meningen. Med stöd av formuleringen i
2 mom. är det svårt att sluta sig till vilken
regel och personkrets i 1 mom. som inte gäller registrering
och användning av uppgifter enligt 2 mom. Det är oklart
vad 2 mom. förbjuder respektive tillåter. Det
finns många ställen i lagförslaget som
kräver att oklarheter av den här typen rättas
till. Också lagrubriken bör ses över
i enlighet med kraven på god lagskrivning.
I lagförslaget omfattar "behandling" av meddelanden,
identifieringsuppgifter och lokaliseringsuppgifter ett mycket stort
område. Enligt 2 § 14 punkten avses med
behandling "insamling, registrering, organisering, användning, översändande,
utlämnande, lagring, ändring, samkörning,
blockering, utplåning, förstöring och
andra motsvarande åtgärder". Samma typ av breda
definitioner ingår också i personuppgiftslagen
och i den gällande lagen om integritetsskydd vid telekommunikation
och dataskydd inom televerksamhet. Vid en utvärdering av
personuppgiftslagen har utskottet sagt följande om lagformuleringstekniken:
"Enligt utskottet blir regleringens klarhet allmänt sett
lidande av denna teknik som samtidigt också gör
regleringen inexaktare, vilket inte saknar betydelse med tanke på regleringens
koppling till de grundläggande fri- och rättigheterna"
(GrUU 25/1998 rd, s. 3).
Problemet med den mycket breda definitionen lindras något
av kravet i 8 § 3 mom. att behandlingen måste
vara förknippad med ändamålet. Behandling
enligt 9—14 § är enligt paragrafen tillåten
bara i den omfattning som behandlingens ändamål
kräver. I 5 § ingår relevanta bestämmelser
om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande av uppgifter.
Ett problem är ändå att definitionen
på behandling också innehåller utlämnande
av uppgifter. Enligt motiven till propositionen kan uppgifter på grund
av 8 § 3 mom. bara lämnas ut till de som har rätt
att behandla uppgifterna i relevanta situationer. På grund
av kravet på exakthet anser utskottet det viktigt att lagen
får en bestämmelse om detta.
Utgångspunkter för bedömningen
Yttrandefriheten.
I skyddet för yttrandefriheten enligt 12 § 1
mom. i grundlagen ingår rätten att framföra,
sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden
utan att någon i förväg hindrar detta.
I grundlagen uppfattas yttrandefriheten i ett vitt perspektiv
och medieneutralt (RP 309/1993 rd, s.
60). I andra sammanhang har utskottet ansett kommunikationen via
datanät innefatta många särdrag av den
typen som kan lyfta fram nya perspektiv på yttrandefriheten
och bestämmelserna om den (GrUU 60/2001
rd, s. 2, GrUB 14/2002 rd,
s. 3, andra spalten). På grund av de tekniska lösningarna
vid kommunikation på nätet har detta att göra
till exempel med behovet att med hjälp av lagstiftning
förbättra dataskyddet och främja en friktionsfri
funktion i kommunikationssystemen.
Hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden.
Enligt 10 § 2 mom. i grundlagen är brev- och
telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga
meddelanden okränkbar. Med stöd av 3 mom. kan
det genom lag bestämmas om begränsningar i meddelandehemligheten som är
nödvändiga vid utredning av bland annat brott
som äventyrar individens eller samhällets säkerhet.
Grundlagsutskottet har ansett att det också i fall då det
finns en konkret och specificerad misstanke om brott (GrUU
2/1996 rd, s. 2) kan vara fråga om att
utreda brott i den mening som bestämmelsen avser.
Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s.
57, andra spalten) är syftet med denna grundlagsbestämmelse
framför allt att skydda innehållet i ett förtroligt
meddelande mot utomstående. Detta innefattar till exempel
skydd mot att brev och andra förtroliga meddelanden öppnas
och förstörs (GrUU 30/2001 rd,
s. 2). Identifieringsuppgifterna ingår inte i kärnområdet
i den grundläggande fri- och rättigheten för
hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden.
Därför har grundlagsutskottet ansett det möjligt
att rätten att få identifieringsuppgifter inte är
bunden till vissa typer av brott, om bestämmelserna i övrigt uppfyller
de allmänna kraven på begränsningar av
de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU
7/1997 rd, s. 2, GrUU 26/2001
rd, s. 3, andra spalten).
Åtgärder för att tillgodose dataskyddet
Teleföretag och andra aktörer som avses i
20 § 1 mom. har med stöd av momentet
rätt att vidta omedelbara åtgärder för
att säkra dataskyddet, avvärja kränkningar
och eliminera störningar av dataskyddet. Som exempel på åtgärder
nämner bestämmelsen rätt att hindra att
meddelanden tas emot och att avlägsna skadliga program
ur meddelanden. Ett villkor för att åtgärderna
får vidtas är enligt 2 mom. att de är
nödvändiga för att trygga nät-
eller kommunikationstjänsterna eller kommunikationsmöjligheterna
för den som mottar ett meddelande. Ingrepp i ett meddelande
får göras bara när det på sannolika
skäl kan misstänkas att meddelandet innehåller
ett dataprogram eller en serie av programinstruktioner som avses i
strafflagens 34 kap. 9 a § 1 punkten om orsakande av fara
för informationsbehandling eller om meddelandet används
för den typ av störande post- och teletrafik som
avses i 38 kap. 5 § i strafflagen.
Den bärande principen med regleringen är att i
samtliga parters intresse garantera fungerande och säkra
datanät och på så sätt skapa
förutsättningar för yttrandefrihet och
skydd för förtroliga meddelanden på nätet.
De omständigheter som syftar till att främja och
trygga de grundläggande fri- och rättigheterna är
godtagbara och tungt vägande skäl för
begränsningar i den elektroniska kommunikationen på nätet.
Ingrepp i förtroliga meddelanden får inte göras
annat än vid misstanke om brott som det sägs i
bestämmelsen. I dagsläget kan det betraktas som
en risk för den enskildes och samhällets säkerhet
i vid bemärkelse, om någon äventyrar
datakommunikationerna och datasäkerheten. I detta givna sammanhang
medför bestämmelsen, enligt utskottet, inga problem
med avseende på skyddet för förtroliga
meddelanden i 10 § i grundlagen och innebär inte
att ett meddelande hindras i förväg på det
sätt som 12 § 1 mom. i grundlagen avser.
Med hänsyn till proportionalitetsprincipen är det
rätt att åtgärder bara kan vidtas om
de är nödvändiga för att trygga
nät- eller kommunikationstjänsterna eller kommunikationsmöjligheterna
för dem som mottar ett meddelande. Möjligheterna
att göra ingrepp i ett meddelande begränsas dessutom
av de särskilda villkor som nämns i bestämmelsen.
Också den sista meningen i 2 mom. pekar på att åtgärderna
ska stå i rätt proportion till ändamålet.
Paragrafen bör ändå kompletteras med
en bestämmelse om att åtgärderna ska
vidtas med hänsyn till det krav på omsorgsfullhet
som ingår i yttrandefriheten och att åtgärderna
måste stå i rätt proportion till hur
allvarlig störningen är.
Det är en liten brist med tanke på proportionalitetskravet
att bestämmelsen inte nämner att åtgärderna är
tillfälliga. Å andra sidan är det inbyggt
i kravet på nödvändighet att åtgärderna måste
upphöra eller avbrytas så snart som de inte längre
behövs. Detta bör dock sägas ut i bestämmelsen,
anser utskottet.
Kravet att bestämmelserna ska vara exakta och noga
avgränsade medför att förslaget är
problematiskt när det dels tillåter att en mottagare förhindras
att ta emot ett meddelande och ett program i ett meddelande kan
tas bort, dels att "andra nödvändiga åtgärder"
vidtas. Uttrycket är mycket tillåtande och inskränker åtgärderna
bara med hjälp av kravet på nödvändighet.
Utifrån formuleringen förefaller också andra åtgärder
av teknisk karaktär vara möjliga än bara
sådana som är jämförliga med
dem som specifikt anges i bestämmelsen. Bestämmelsen
måste preciseras till exempel med en passus om jämförliga åtgärder.
Annars kan lagförslaget inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Enligt motiven till propositionen kan det med stöd
av paragrafen också förhindras att ett meddelande
förmedlas, alltså inte bara att det tas emot.
På grund av kravet på exakthet måste
detta skrivas in i paragrafen. — Begreppet skadliga program
kan ges många betydelser vid reglering av kommunikation.
Därför är det inte helt problemfritt
med avseende på exakthetskravet att en tredje part gentemot
parterna i kommunikationen har rätt att ta bort skadliga
program ur meddelanden. I det aktuella fallet råder det
kanske ingen ovisshet om vilka skadliga program som avses. Ändå är
det bäst att bestämmelsen preciseras, påpekar
utskottet.
Bestämmelsen i 2 mom. om rätten att göra
ingrepp i innehållet i ett meddelande är inte
entydigt och medför därför svårigheter.
Det är oklart om bestämmelsen avser att ett meddelande
kontrolleras och raderas med hjälp av tekniska medel
eller om ett meddelande med stöd av bestämmelsen
också får öppnas och att någon
kontrollerar om det är skadligt. Lagförslaget
måste preciseras på den punkten.
Enligt motiven till propositionen kan åtgärderna
leda till att önskade och begärda meddelanden
inte kommer fram till mottagaren. I vissa fall kan beställaren
och användaren då åsamkas skada framför
allt om de inte får reda på åtgärderna
och de eventuella följderna. Därför är
bestämmelserna i 21 § 1 mom. nödvändiga.
De föreskriver att teleföretag och tillhandahållare
av mervärdestjänster är skyldiga att
informera om särskilda hot mot dataskyddet. Utskottet menar att
det dessutom kan behövas bestämmelser som föreskriver
att beställaren och användaren till exempel efter
att en störning eller kränkning har avvärjts
måste underrättas om vilka åtgärder som
vidtagits för att avvärja det särskilda
hotet mot dataskyddet och vilka konsekvenser åtgärderna
kan ha haft för kommunikationen.
Paragrafen måste dessutom formuleras bättre.
Det vore till fördel för tydligheten om till exempel
syftena med åtgärderna inte nämndes på så många
olika ställen i paragrafen. Formuleringen "har ... rätt
att vidta nödvändiga åtgärder ...
genom att vidta andra nödvändiga åtgärder"
i 1 mom. är tautologisk och måste ses över.
Passusen om misstanke i 2 mom. ("om det finns sannolika skäl
att misstänka") är så formulerad att den
inte gäller det brott enligt 38 kap. 5 § i strafflagen
som nämns i momentet. Den sista meningen bör också ses över,
eftersom formuleringen (utan att ... skyddet äventyras
i onödan) annars med sin kontradiktiva slutsats pekar mot
möjligheten till nödvändigt äventyrande
av rättigheter.
[Den sista meningen i 2 mom. kan till
exempel formuleras om på följande sätt:
"Åtgärderna skall utföras omsorgsfullt
och dimensioneras i relation till hur allvarlig störningen är.
När åtgärder vidtas får varken yttrandefriheten
eller skyddet för förtroliga meddelanden och privatlivet
begränsas mer än vad som är nödvändigt
för att trygga kommunikationsmöjligheten. Åtgärderna
skall upphöra genast när det inte längre finns
förutsättningar för dem enligt denna
paragraf."]
Anmärkningen gäller också formuleringarna
i 7 § 3 mom., 8 § 3 mom., 16 § 3
mom. och 29 § i lagförslaget.
Behandling av lokaliseringsuppgifter
Med stöd av 16 § 1 mom. får teleföretag,
de som tillhandahåller mervärdestjänster,
sammanslutningsabonnenter och personer som verkar för dessas
räkning behandla lokaliseringsuppgifter på de
villkor som närmare bestäms i 4 kap.
för att tillhandahålla och utnyttja mervärdestjänster.
Enligt 2 § 9 punkten avses med lokaliseringsuppgifter uppgifter
som anger en anslutnings eller terminalutrustnings geografiska position
och som används för annat ändamål än
för att utföra nät- eller kommunikationstjänster.
I konstitutionellt hänseende spelar skyddet för
privatlivet enligt 10 § i grundlagen en roll i sammanhanget.
Grundlagsparagrafen utgår från att den enskilde
har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad
inblandning av myndigheter eller andra utomstående (GrUU 36/2002
rd, s. 5, andra spalten, RP 309/1993
rd, s. 56, andra spalten). Bestämmelserna tangerar också skyddet
för rörelsefriheten enligt 9 § i grundlagen
(GrUU 36/2002 rd, s. 5, andra spalten).
Från grundlagssynpunkt är det av betydelse att
abonnenten med stöd av 17 § kan förbjuda
att lokaliseringsuppgifter behandlas och att behandling av lokaliseringsuppgifter
enligt 18 § dessutom kräver samtycke från
den som ska lokaliseras. Lagförslaget gäller således
inte en godtycklig eller ogrundad inblandning från tjänstetillhandahållarens
sida i vare sig privatlivet eller rörelsefriheten när
det gäller en tjänsteabonnent eller en tjänsteanvändare.
Förslaget medför i det hänseendet inga
svårigheter med avseende på grundlagen.
Rätt att få uppgifter
Enligt 33 § 1 mom. har kommunikationsministeriet, Kommunikationsverket
och dataombudsmannen rätt att av teleföretag och
av andra i momentet nämnda aktörer få uppgifter
om deras verksamhet i enlighet med lagförslaget för
att kunna utföra sina lagstadgade uppgifter och utan hinder
av sekretessbestämmelser eller andra begränsningar
som gäller utlämnande av uppgifter. Enligt motiven
till propositionen ska bestämmelsen förstås
extensivt så att den omfattar all affärsverksamhet
eller annan verksamhet som de i momentet nämnda aktörerna
bedriver, också den del som faller inom företagshemlighetens ram.
Enligt den sista meningen i momentet omfattar kommunikationsministeriets
rätt att få uppgifter inte konfidentiella meddelanden,
identifieringsuppgifter eller lokaliseringsuppgifter.
Förslaget är svårbegripligt. Med
stöd av den sista meningen kan man nämligen dra
en kontradiktorisk slutsats, att Kommunikationsverkets och dataombudsmannens
rätt att få uppgifter med stöd av 1 mom.
också gäller konfidentiella meddelanden och innehållet
i dem. Å andra sidan begränsas dessa myndigheters
rätt att få uppgifter genom 2 och 3 mom. i samma
paragraf. Bestämmelserna medför inga problem med avseende
på 10 § i grundlagen, om 1 mom. inte tolkas så att
det innebär en i förhållande till bestämmelserna
i 2 och 3 mom. självständig rätt att få uppgifter
om konfidentiella meddelanden och innehållet i dem. Det är
trots allt bäst att bestämmelserna preciseras.
Dessutom bör paragrafen preciseras så att myndigheternas
rätt att få uppgifter bara gäller uppgifter
som är nödvändiga för tjänsteutövningen,
trots att bestämmelsen i första hand
gäller andra uppgifter än sådana som är
av betydelse för skyddet av personuppgifter (jfr GrUU
14/2002 rd).
Enligt 2 mom. har Kommunikationsverket rätt att få nödvändiga
identifierings- och lokaliseringsuppgifter för att utreda
fel och störningar eller oklarheter i faktureringen. Bestämmelserna
medför inga problem med avseende på grundlagen.
Regleringen handlar om att säkerställa de tekniska
förutsättningarna och skydda konsumenten och har
ingenting att göra med innehållet i ett konfidentiellt
meddelande.
Kommunikationsverket och dataombudsmannen har rätt
att få identifierings- och lokaliseringsuppgifter också för
meddelanden som avses i 20 § 2 mom. för de syften
som nämns i 33 § 3 mom. Lagrummet gäller
meddelanden som innehåller sådana dataprogram
eller en sådan serie av programinstruktioner som avses
i 34 kap. 9 a § 1 punkten i strafflagen gällande
orsakande av fara för informationsbehandling och meddelanden
som används för att störa post- och teletrafik
på ett sätt som är straffbart enligt
38 kap. 5 § i strafflagen. Ett villkor är
också att det finns sannolika skäl att misstänka
att brottsrekvisitet för något av de brott som
räknas upp i 3 mom. uppfylls. Bestämmelserna medför
inga problem visavi 10 § i grundlagen. — Utskottet
har heller ingenting att anmärka mot 34 § 3 mom.
i konstitutionellt hänseende. Momentet föreskriver
om Kommunikationsverkets rätt att lämna ut identifieringsuppgifter
till aktörer som utnyttjats vid kränkning av dataskydd
eller som har utsatts för sådan kränkning.
Med tanke på en konsekvent lagstiftning är det
inte bra att skyldigheten att utplåna uppgifter som fåtts
med stöd av 33 § 3 mom. i 5 mom. också kopplas
ihop med behandlingen av civilmål och förvaltningsärenden.
I den finska lagtexten saknas ordet "vahingonteko" i 3 mom. 4 punkten.
Bestämmelserna i 35 § om teleföretags
skyldighet att lämna ut identifierings- och lokaliseringsuppgifter
till myndigheter som tar emot larm medför inga konstitutionella
problem (GrUU 24/2001 rd, s. 5). Bestämmelserna
i 36 § om myndigheternas rätt att få identifieringsuppgifter
för att förebygga, avslöja och utreda
brott stämmer överens med grundlagsutskottets
tidigare krav (GrUU 47/1996 rd, s. 3—4).
Direktmarknadsföring
I 7 kap. finns bestämmelser om begränsningar
i direktmarknadsföring inom elektronisk kommunikation.
Direktmarknadsföring som avses i 26 § 1 mom. får
bara gälla fysiska personer som på förhand
har gett sitt samtycke. Med stöd av 26 § 2 mom.
och 27 § 1 mom. är annan direktmarknadsföring
till fysiska personer och direktmarknadsföring till sammanslutningar
tillåtna om mottagaren inte explicit har förbjudit
marknadsföring. Enligt 28 § ska ett meddelande
som är avsett för direktmarknadsföring
klart och entydigt kunna identifieras som marknadsföring.
Med stöd av 29 § har teleföretag och
sammanslutningsabonnenter rätt att på begäran
av användaren hindra att direktmarknadsföring
kommer fram. Bestämmelserna måste bedömas
med hänsyn till yttrandefriheten som är skyddad
genom 12 § 1 mom. i grundlagen.
Skyddet för yttrandefriheten täcker i princip också in
reklam och marknadsföring, även om utskottet inte
har ansett att den typen av kommunikation ingår i kärnområdet
för yttrandefriheten (GrUU 23/2000 rd,
s. 6). Reklam och marknadsföring kan därför
beläggas med striktare begränsningar än
vad som är tillåtet inom det materiella kärnområdet
för yttrandefriheten (GrUU 60/2001 rd,
s. 4). Å andra sidan måste bestämmelserna
om reklam och marknadsföring uppfylla de generella villkoren
för en lag som begränsar de grundläggande
fri- och rättigheterna (GrUU 19/2002
rd, s. 3).
De föreslagna bestämmelserna bygger på att mottagaren
har möjlighet att tillåta, förbjuda eller
anhålla om att ett teleföretag eller en sammanslutningsabonnent
hindrar att meddelanden för direktmarknadsföring
skickas till honom eller henne. Enligt utskottet innefattar skyddet
för yttrandefriheten enligt 12 § 1 mom. i grundlagen
också rätten att låta bli att ta emot
meddelanden. Med avseende på de grundläggande
fri- och rättigheterna finns det således godtagbara
grunder för bestämmelser som bygger på mottagarens
vilja. Regleringen innebär inget generellt hinder för
direktmarknadsföring och är inte heller i övrigt
orimligt för den som bedriver marknadsföring.
Förslaget medför följaktligen inga problem
med tanke på grundlagen.
Övrigt
Identifieringsuppgifter för publicerade meddelanden.
Enligt 4 § 2 mom. är ett meddelande och dess
identifieringsuppgifter inte konfidentiella om det kan tas emot
allmänt.
Skyddet för yttrandefriheten i 12 § 1 mom.
i grundlagen skyddar också anonym kommunikation. Detta
framgår till exempel av 16 § i lagen om yttrandefrihet
i masskommunikation, som föreskriver om källskydd
och rätt till anonymitet. I 17 § i samma lag finns
bestämmelser om utlämnande av identifieringsuppgifter
för nätmeddelanden. Paragrafen anger under vilka
villkor en domstol kan ålägga administratörerna
att lämna ut de identifieringsuppgifter som behövs
för att utreda vem som är avsändaren
till ett nätmeddelande.
När det gäller identifieringsuppgifter för
publicerade meddelanden strider 4 § 2 mom. i lagförslaget
mot yttrandefrihetsbestämmelserna i 12 § 1 mom.
i grundlagen. Identifieringsuppgifter måste strykas i bestämmelsen.
Annars kan lagförslaget på den punkten inte behandlas
i vanlig lagstiftningsordning.
Dataskyddsavgift.
I 10 kap. finns bestämmelser om att teleföretag
som utövar anmälningspliktig eller koncessionsberoende
verksamhet är skyldiga att betala en årlig dataskyddsavgift.
Dataskyddsavgifterna ska motsvara de totalkostnader som Kommunikationsverket
enligt lagen har i fråga om teleföretagen. Avgiftens
storlek regleras med stöd av 39 §.
I konstitutionellt hänseende är dataskyddsavgiften
en skatt (GrUU 61/2002 rd, s. 5—7, GrUU 66/2002
rd, s. 3—5, GrUU 67/2002 rd,
s. 3—4, GrUU 3/2003 rd, s.
2—3). Enligt 81 § 1 mom. i grundlagen ska det
bestämmas om statsskatt genom lag, som ska innehålla
bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten
och skattens storlek samt om de skattskyldigas rättsskydd. Förslaget
uppfyller kraven i grundlagen på en skattelag.
Kommunikationsverkets normgivningsbemyndigande.
Normgivningsbemyndigandet för Kommunikationsverket
måste bedömas med avseende på 80 § 2
mom. i grundlagen. Enligt lagrummet kan också andra myndigheter än
de som nämns i 1 mom. genom lag bemyndigas att utfärda
rättsnormer i bestämda frågor, om det
med hänsyn till föremålet för
regleringen finns särskilda skäl och regleringens
betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller
förordning. Tillämpningsområdet för
bemyndigandet ska vara exakt avgränsat.
Enligt 19 § 1 mom. i lagförslaget ska de aktörer
som nämns i momentet handha dataskyddet för sina
tjänster. Med stöd av 3 mom. kan Kommunikationsverket
ge närmare föreskrifter om dataskydd för
de tjänster som avses. Av allt att döma överlåts
dataskyddet för tjänster mycket öppet
på Kommunikationsverket, som får reglera frågan
genom föreskrifter. Befogenheten begränsas dock
av definitionen på dataskydd i 2 § 13 punkten.
Enligt definitionen avses med dataskydd administrativa och tekniska åtgärder
genom vilka säkerställs att uppgifter är
tillgängliga endast för dem som har rätt
att använda dem, att uppgifterna inte kan ändras
av andra än dem som har rätt till detta och att
uppgifterna och informationssystemen kan utnyttjas av dem som har
rätt att använda uppgifterna och systemen. De
administrativa och tekniska åtgärder som behövs
för att handha dataskyddet kan enligt propositionens motiv
gälla säkerhet för verksamheten, datatrafiken,
datorutrustningen, programmen och datamaterialet. Denna typ av bestämmelser
som dels preciserar skyldighetens innehåll, dels begränsar
Kommunikationsverkets normgivningsbefogenhet bör lämpligen
tas in i lagen.
Grundlagsutskottet vill ytterligare påminna om att
80 § 1 och 2 mom. i grundlagen innebär en direkt
begränsning av tolkningen av bemyndigandebestämmelsen,
liksom av de bestämmelser som utfärdas med stöd
av bemyndigandet. Kommunikationsverket kan således inte
genom föreskrifter utfärda allmänna rättsregler
om till exempel frågor som på grund av sin betydelse
i sak måste regleras genom lag eller förordning.
Specificering av räkningar.
I 24 § i lagförslaget ingår bestämmelser
om abonnentens och användarens rätt att få en
detaljerad specificering av räkningar. Det får
inte gå att identifiera den andra parten i en specificering
som abonnenten får. Däremot måste specificeringen
vara komplett när den går till användaren.
I sådana fall har grundlagsutskottet ansett det proportionellt
sett riktigt med avseende på skyddet för förtroliga meddelanden
att den som är skyldig att betala en räkning bara
har rätt att få icke-fullständiga telekontaktnummer
(GrUU 47/1996 rd, s. 4, andra spalten).
Bestämmelserna stämmer överens med utskottets
uppfattning på denna punkt.
Barns rätt att föra sin talan.
Med stöd av 16 § 4 mom. är det vårdnadshavaren
som nekar till behandling av lokaliseringsuppgifter och ger samtycke
per tjänst när det gäller barn som är
yngre än femton år och intressebevakaren när
det gäller någon annan omyndig person, om detta
inte är omöjligt på grund av det tekniska
genomförandet av tjänsten. En likadan bestämmelse
om rätten att föra någons talan i fråga
om barn under femton år och andra omyndiga personer ingår
i 24 § 3 mom. och 37 § 2 mom. I det förra
fallet är det vårdnadshavaren eller intressebevakaren som
för en omyndig persons talan i ett ärende som
gäller fullständiga uppgifter om en räkning. Det
senare fallet gäller användarens rätt
att få identifieringsuppgifter av ett teleföretag
om var en anslutning eller en terminalutrustning finns vid en viss
tidpunkt.
Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn bemötas
som jämlika individer och ha rätt till medinflytande
enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller
dem själva. De grundläggande fri- och rättigheter
som garanteras i grundlagen skyddar i princip också minderåriga
och andra omyndiga personer. Men enligt förarbetena till reformen
av de grundläggande fri- och rättigheterna hänför
sig frågan till vem det är som för en omyndig
persons talan i frågor som gäller de grundläggande
fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd,
s. 25, andra spalten, och s. 48, andra spalten). Utifrån
detta har grundlagsutskottet ansett att lagstiftningen vad beträffar
de grundläggande fri- och rättigheterna kan innehålla
ordningsbetonade bestämmelser om minderåriga.
Restriktionerna måste dock kunna motiveras på ett
acceptabelt sätt med tanke på skyddet av de grundläggande
fri- och rättigheterna (GrUU 33/1997
rd, s. 2—3).
Med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna
finns det godtagbara skäl för bestämmelserna
och de hänför sig i fråga om barn under
femton år i sista hand till den uppgift det allmänna
påförs genom 19 § 3 mom. i grundlagen,
att stödja familjerna och andra som svarar för
omsorgen om barn så att de har möjligheter att
trygga barnens välfärd och individuella uppväxt.
Enligt 4 § 2 mom. i lagen angående vårdnad
om barn och umgängesrätt ska vårdnadshavaren
samtala om saken med barnet, om det med beaktande av barnets ålder
och utveckling samt frågans natur är möjligt.
När vårdnadshavaren fattar beslutet ska han eller
hon ta hänsyn till barnets åsikt och önskemål.
Bestämmelserna påverkar inte behandlingsordningen
för lagförslaget.