Allmän motivering
Allmänt
Kulturutskottet konstaterar att bakgrunden till propositionen är
en officiell anmärkning från kommissionen den
21 februari 2014 angående 25 i och 47 § i upphovsrättslagen.
Enligt kommissionen strider bestämmelserna mot artikel
3 i direktiv 2001/29/EG (upphovsrättsdirektivet) och
artikel 8.2 i direktiv 2006/115/EG (direktivet
om närstående rättigheter). Den gällande upphovsrättslagen
har till denna del fått sitt innehåll med utgångspunkt
i grundlagsutskottets ståndpunkt (GrUU 7/20015
rd, s. 6/II). Propositionens utgångspunkt är
att grunderna för en rättslig bedömning
av genomförandet av en begränsning av de grundläggande
rättigheterna har ändrats väsentligt
såväl juridiskt som reellt efter den bedömningen
som presenterades i grundlagsutskottet år 2005 och att
det i nuläget därför finns starka skäl
för en omvärdering av frågan. Grundlagsutskottet
har i sitt utlåtande kommit fram till att det som sägs
i propositionen om ändrade förhållanden
möjliggör en uppdatering av grundlagsutskottets
ståndpunkt från 2005. Men grundlagsutskottet har
emellertid på det sätt som framgår nedan
ställt vissa villkor för att lagen ska kunna stiftas
i vanlig lagstiftningsordning.
Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs
och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget,
men med följande synpunkter och ändringsförslag.
Distributionsskyldighet
Kulturutskottet understyrker att föreliggande proposition
endast gäller upphovsrättsersättningar
för vidaresändning inom ramen för distributionsskyldigheten
(s.k. must carry). För vidaresändning som inte
omfattas av distributionsskyldighetet har hittills betalats ersättningar. Med
distributionsskyldigheten avses att de som erbjuder nättjänster
i kabeltelevisionsnätet är skyldiga se till att
kanaler av samhällelig betydelse är tillgängliga
också i kabelnätet.
Bestämmelser om distributionsskyldigheten finns i informationssamhällsbalken
(917/2014, 227 §). Det finns inalles 7 kanaler,
fyra public service-kanaler och tre kommersiella kanaler, som
omfattas av distributionsskyldigheten. Distributionsskyldigheten
för de kommersiella kanalerna gäller till den
31 december 2016 och tanken är att distributionsskyldighetens
omfattning ska omprövas före det. Grundlagsutskottets
bedömning att förhållandena har ändrats
sedan 2005 grundar sig delvis på att antalet kanaler med
distributionsskyldighet har minskat stadigt. Det betyder att den
föreslagna skyldigheten att betala upphovsrättsersättningar
för vidaresändning som omfattas av distributionsskyldigheten har
begränsats i samma mån. Skyldigheten är
nu ett lindrigare ingrepp i teleföretagens egendomsskydd än
vad det var tidigare.
I 227 § 1 mom. i informationssamhällsbalken föreskrivs
att teleföretag som tillhandahåller nättjänster
i kabeltelevisionsnät är skyldiga att utan ersättning
distribuera allmännyttigt televisions- och radioprogramutbud.
I paragrafens 6 mom. sägs det att bostadsaktiebolag, fastighetsaktiebolag
och med dem jämförbara förvaltare av
centralantennsystem ska se till att programutbud och tjänster
som avses i 1 mom. tillhandahålls användarna i
oförändrad form och samtidigt som den ursprungliga
sändningen.
Enligt propositionsmotiven till informationssamhällsbalken
avses med teleföretag en aktör som tillhandahåller
nättjänster eller kommunikationstjänster
till en på förhand oavgränsad krets av
användare, det vill säga utövar allmän televerksamhet.
Den fullständiga begränsning av upphovsrätten
som i gällande 25 i § i upphovsrättslagen
har kopplats till distributionsskyldigheten och den i propositionen
föreslagna rätten till ersättning för vidaresändning
av material som omfattas av distributionsskyldigheten gäller
teleföretag som tillhandahåller "nättjänster
i kabeltelevisionsnät som huvudsakligen används
för sändning av televisions- och radioprogramutbud
och som en betydande del av nätets slutanvändare
använder som huvudsaklig väg att ta emot televisions-
och radioutsändningar ".
Med stöd av bestämmelserna i informationssamhällsbalken
och motiveringarna till dem i regeringens proposition är
det klart att 25 i § i upphovsrättslagen och de ändringar
som föreslås i den inte kan tillämpas
på bostadsaktiebolag, fastighetsaktiebolag och med dem
jämförbara förvaltare av centralantennsystem.
Vidaresändning och upphovsrätt
Utskottet konstaterar att vidaresändning av televisionsprogram är
en från upphovsrättslig synpunkt betydelsefull åtgärd
som den som vidaresänder bör ha tillstånd
till för sin egen affärsverksamhet och som det
ska betalas avtalad ersättning för. Däremot
behövs det inget tillstånd för vidaresändning
av sådant som omfattas av distributionsskyldigheten, eftersom
vidaresändningen då grundar sig på lag.
I propositionen förslås det att lagens 25 i § 2
mom. kompletteras med en skyldighet att betala upphovsrättsersättning
för vidaresändning. Vid utfrågningen
av sakkunniga var innehållet i och avgränsningen av
begreppet vidaresändning förmål för
mycket diskussion.
Enligt expertisen baserar sig det internationella skyddet för
upphovsrätten vid utsändning och vidaresändning
på artikel 11 bis i Bernkonventionens Parisutformning (1971).
Enligt Bernkonventionen får konventionsparterna i sin lagstiftning
föreskriva villkor för tillämpningen
av de i artikeln nämnda rättigheterna. Men villkoren
får inte kränka upphovsmännens moraliska rättigheter
eller rätt till ersättning. Avgörande med
tanke på vidaresändning är att vidaresändningen
av den ursprungliga utsändningen sköts av en annan
aktör än det ursprungliga sändarföretaget.
Också EU-lagstiftningen erkänner upphovsmännens
rätt vid vidaresändning. I satellit- och kabeldirektivet
(93/83/EEG) föreskrivs särskilt om
vidaresändning via kabel av urspungliga televisions- och
radioprogram från andra medlemsländer. I det så kallade
informationssamhällsdirektivet (2001/29/EG)
föreskrivs det om upphovsmännens rättigheter
vid utsändning och vidaresändning.
Enligt utredning till utskottet har begreppet vidaresändning
en innebörd som definieras i ovan nämnda avtal
och direktiv och som för klarhetens skull bör
följas också i den nationella lagstiftningen.
Utskottet återkommer till denna fråga i detaljmotiveringen.
Verkställande och uppföljning
De sakkunniga har understrukit att det system som gäller
program som omfattas av distributionsskyldigheten trots ändringarna
i lagstiftningen fortsättningsvis måste vara tillgängliga till
ett skäligt pris för konsumenterna. Den ersättningsrätt
som rättsinnehavarna tillerkänns kommer att öka
teleföretagens kostnader och de kommer sannolikt att överföras
på prisen för det avgifter som tas ut hoskonsumenterna
för konsumenttjänster. Utskottet konstaterar att
det är främst konsumenterna som i form av en utökad och
mångsidigare kommunikation drar nytta av distributionsskyldigheten,
som begränsar sig till bara ett fåtal kanaler.
Detta ligger även i den allmänna yttrandefrihetens
intresse. Kabelaktörerna, dvs. teleföretagen,
får förstärkning av en allt större
kundkrets och kan också sälja kommersiella tevetjänster
till den.
Utskottet understryker att det finns all anledning att följa
förhandlingarna mellan parterna, ersättningsnivån
och andra detaljer. Grundlagsutskottet har baserat sitt utlåtande
delvis på den bedömningen att ersättningsskyldigheten
till sin storleksordning i praktiken torde bli betydligt lägre
- 0,03 euro/hushåll/kanal - än år
2005, enligt propositionsmotiven (s. 14/II).
Kulturutskottet finner det viktigt att alla förhandlingsparter
så snabbt som möjligt försöker finna
gemensamma förhandlingsförfaranden så att
tolkningsmöjligheterna i praktiken undanröjs.
Detaljmotivering
25 i §.
Under sakkunnigutfrågningen har det påpekats
att propositionsmotiven ifrågasätter den utgångspunkt
som också konstaterats i detta betänkande, nämligen
att innehållet i begreppet vidaresändning redan
har definierats på ett internationellt bindande sätt.
Men så som i propositionsmotiven nu är utformade
kan enligt sakkunnigyttrandena i praktiken hela rätten
till ersättning äventyras. Enligt undervisnings-
och kulturministeriets utredning är avsikten med skrivningarna
i motiveringen inte att göra det möjligt för
sändarföretaget och teleförtaget att
avtala så att teleföretagets verksamhet med avseende
på upphovsrätten skulle kunna betraktas som något annat än
vidaresändning.
Kulturutskottet konstaterar att när det gäller vidaresändning är
verksamhetens juridiska natur den avgörande faktorn. Det
otydliga skrivningen i det sista stycket på sid. 11 i
propositionen ska inte beaktas som grund för tolkning av begreppet
vidaresändning.
När den rätt till ersättning som
avses i propositionen regleras bör utgångspunkten
vara den allmänna princip som gäller vid tillämpningen av
upphovsrättslagen, nämligen att den som utnyttjar
ett verk på ett upphovsrättsligt relevant sätt
ansvarar för ersättningen. Det är med
andra ord i regel vidaresändaren som svarar för
ersättningarna. Kulturutskottet menar att det är
viktigt att bestämmelsen är klar och entydig i
detta avseende för att man ska kunna säkerställa
att behövliga tillstånd skaffas och ersättningar
betalas på vederbörligt sätt.
Utskottet noterar att det ursprungliga sändarföretaget
i praktiken kan betala ersättning på en tredje
parts, dvs. vidaresändarens, vägnar. Eventuella
avvikande betalningsarrangemang ska i praktiken kunna redovisas
på basis av enskilda progran och rättsinnehavare,
eftersom det är fråga om rättsinnehavarnas
individuella och subjektiva rätt till ersättning.
Vid behov ska det alltså gå att bevisa att det
i ett avtal uttryckligen kommits överens om rätt
till vidaresändning och att ersättning betalts
för denna rätt. På detta sätt kan
man ubndvika dubbel ersättning vid vidaresändning.
Det ursprungliga sändarföretaget måste
alltså överväga i vilken utsträckning
och med vilka avtal det är berett att utöver egna
sändningsrättigheter också skaffa andra
aktörer rättigheter och betala ersättningar
på deras vägnar. Utskottet betonar vikten av gemensam
avtalspraxis för att alla parter trots sekretessklausuler
i avtal beträffande affärshemligheter o.dyl. är
tillräckligt väl informerade om avtalade och eventuellt
betalda ersättningar så att ingen av misstag betalar
dubbla ersättningar.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande framhållit
att om sändarföretaget avtalat om vidaresändning
med rättsinnehavaren och betalat ersättning för
detta, ska rättsinnehavaren enligt propositionen (RP, s.
12/I, 14/I) inte ha rätt till ersättning
av vidaresändaren. Det finns ingen EU-rättslig
grund för dubbel ersättning, och en sådan
tolkning motsvarar inte heller grundlagsutskottets tidigare ståndpunkt
i samma fråga. För att den föreslagna
bestämmelsen inte ska bli problematisk med tanke på proportionalitetskravet och
det aktuella övergripande perspektivet måste kulturutskottet
precisera bestämmelsen så att den motsvarar propositionsmotiven.
Detta är en förutsättning för
att lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Kulturutskottet föreslår att paragrafens 2 mom.
preciseras så att ersättningsskyldigheten uttryckligen
ska åvila vidaresändaren men så att upphovsmannen
har rätt till ersättning av vidaresändaren
för vidaresändning, såvida ersättning inte
redan har betalts i samband med att sändningsrättigheter
skaffades. Den som åberopar redan betald ersättning
ska kunna bevisa att betalning har skett. Utskottets ändringsförslag
genomför grundlagsutskottets krav på att det inte ska
kunna betalas dubbla upphovsrättsersättningar
för vidaresändning dock så att bestämmelsen
tryggar rättsinnehavarnas rätt till den ersättning
som avses i propositionen.
Samtidigt med denna proposition behandlar riksdagen även
regeringens proposition med förslag till lag om ändring
av upphovsrättslagen (RP 181/2014). I nämnda
proposition ingår ett förslag om att införa
rubriker till alla paragrafer i lagen. Kulturutskottet föreslår
att man för att undvika förvirring förser
de nu aktuella paragraferna med rubrik.
47 §.
I propositionen föreslås en strykninga av den
sista meningen i 2 mom., enligt vilken ersätting enligt
25 i § inte behöver betalas för vidaresändning.
Utskottet understöder förslaget. För att
förhindra dubbel ersättning och i övrigt
med hänvisning till det som sägs i samband med
25 i § föreslår utskottet ett tillägg
till 2 mom., där det föreskrivs om vidaresändarens
ansvar för ersättning för sådan
vidaresändning som avses i 25 i §, om inte vidaresändaren
kan visa att ersättning redan har betalts.
Med hänvsining till det som sägs i samband med
motiven till 25 i § kompletterar utskottet paragrafen med
en rubrik.
48 §.
I paragrafens 4 mom. hänvisas det till hela 25 i §.
Hänvisningen är nödvändig för
att sändning inom ramen för distributionsskyldigheten även
i fråga om tevebolags rättigheter ska betraktas
som en tillåten begränsning av upphovsrätten.
På grund av den ändring som föreslås
i paragrafens 2 mom. om rätten till ersättning måste
hänvisningen i 48 § begränsas till enbart
1 mom. i 25 i §. Utskottet föreslår att
momentet preciseras i enlighet med detta.
Med hänvsining till det som sägs i samband med
motiven till 25 i § kompletterar utskottet paragrafen med
en rubrik.
Lagrubrik och ingress.
Lagrubriken och ingressen måste också de ändras
på grund av de ändringar utskottet har föreslagit
ovan.