Allmän motivering
Propositionen föranleds av förändringar
i förundersökningsmyndigheternas omvärld
och av det faktum att kriminaliteten har blivit allt mer organiserad
och yrkesmässig. Målet är att utredningen
av grov, yrkesmässig och organiserad brottslighet skall
bli effektivare, likaså spårningen av vinning
av brott. Ett annat mål är att förhindra
att färre brott utreds. För att målen
skall kunna nås föreslår regeringen bl.a.
att villkoren för tillstånd att använda
tvångsmedel som utgör ett intrång i den
enskildes frihet lindras och att tvångsmedel och teletvångsmedel
som gäller person samt för teknisk övervakning
utvidgas. Brottsoffrens rättsliga villkor förstärks
bland annat genom ändringar som ger brottsoffer bättre möjligheter
att få ersättning för skada.
Av de orsaker som nämns i propositionen och på grundval
av erhållen utredning finner utskottet förslaget
nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker
lagförslagen, men anför följande anmärkningar
och ändringsförslag.
Översyn av lagstiftningen
Förundersökningslagen och tvångsmedelslagen är
från 1987. Under årens lopp har de ändrats många
gånger om. En omfattande reform av tvångsmedelslagen
godkändes 1995. Då tilläts teletvångsmedel
och teknisk övervakning vid förundersökning
av brott. Genom en ändring 1999 tilläts det att
teknisk avlyssning och optisk övervakning tillämpas
på fångar.
Lagutskottet menar att förundersökningslagen
och tvångsmedelslagen kräver en genomgripande översyn.
Förundersökningsmyndigheterna har fått
större befogenheter gradvis i flera etapper, vilket har
lett till att lagarna är svårlästa.
Den gällande lagstiftningen är inte heltäckande.
Grundlagsutskottet påpekar till exempel att förundersökningslagen
inte säger någonting om vilken grad av misstanke
det krävs för att en person skall behandlas som
misstänkt, till exempel bli förhörd som
misstänkt.
Bestämmelserna är långt ifrån
tydliga. Det går av allt att döma inte att förtydliga
dem i omfattande delreformer. Så föreslås
till exempel 5 kap. 1 § om husrannsakan i tvångsmedelslagen bli ändrad.
I den nya paragrafen finns den inkonsekvensen kvar att den bevisning
som krävs i 1 mom. framgår först av 2
mom. På detta stadium av behandlingen går det
inte längre att göra några genomgripande ändringarna
i lagtexten.
Tillsynen över användningen av tvångsmedel
Inrikesministeriet övervakar användningen
av teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation.
Ministeriet skall årligen lämna en berättelse
till riksdagens justitieombudsman om hur tvångsmedlen har
använts. Sedan 1995 har riksdagens justitieombudsman i
sin berättelse haft ett avsnitt om teletvångsmedel.
Det är viktigt att se till att rättssäkerheten fungerar
samtidigt som de befogenheter som gör intrång
i medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter
utvidgas. Senast 2000 påpekade utskottet att tillsynsförfarandet
inte uppfyller de krav som riksdagen ställde när
systemet godkändes. De föresta åren var
berättelserna från ministeriet mestadels statistiska
uppräkningar, som inte tillät någon laglighetsövervakning
i enskilda fall.
I berättelsen för 2001 från riksdagens
justitieombudsman (B 14/2002 rd) sägs
att ministeriet har vidtagit åtgärder för
att undanröja missförhållandena visavi övervakningen
och användningen av teletvångsmedel och att berättelserna från
ministeriet är mer konkreta än tidigare.
Utskottet noterar att övervakningen i efterhand har
förbättrats, vilket är ett positivt framsteg.
Men övervakningen i efterhand är av sekundär
betydelse visavi den lagliga användningen av tvångsmedel.
Det primära är att förundersökningsmyndigheterna
och domstolarna fattar lagenliga beslut och att tvångsmedel
används i enlighet med besluten.
Offentligt ombud
I propositionen förselås att en ny institution,
offentligt ombud, införs för de fall då teknisk
avlyssning gäller lokaler som används för
stadigvarande boende. Det offentliga ombudet skall bevaka rättigheterna
för den misstänkte och andra som omfattas av teknisk
avlyssning.
Grundlagsutskottet menar i sitt utlåtande att det kan
vara på sin plats att det finns en utomstående
person som bevakar de berörda parternas intressen. Detta
för att besluten om tillstånd inte skall fattas
uteslutande utifrån förundersökningsmyndighetens
material. När rätten till teleavlyssning fogades
till tvångsmedelslagen övervägdes ett
förfarande med en särskild god man i samband med
att domstolen fattar beslut om teleavlyssning, påminner
grundlagsutskottet i sitt utlåtande. Då bedömdes
det dock att den gode mannen "vore helt beroende av det material
som förundersökningsledaren framlägger
för domstolen. Han skulle också sakna möjlighet
att framlägga motbevisning" (RP 22/1994 rd, s.
16, första spalten). Systemet ansågs inte förbättra domstolens
praktiska möjligheter att beakta den misstänktes
intressen. Dessutom antogs den advokat som skulle vara god man fungera
som ett slags "rättssäkerhetsgisslan". I propositionen
anförs enligt grundlagsutskottet inga omständigheter
som skingrar misstankarna om att det handlar om ett skenbart rättssäkerhetsarrangemang.
Lagutskottet anser det vara nödvändigt att
införa ett offentligt ombud. Behandlingen av en anhållan
om att få använda teknisk avlyssning som tvångsmedel
blir på sätt och vis tvåpartsrelation
i och med att det offentliga ombudet deltar vid behandlingen. Då tvingas
den tjänsteman som anhåller om att få använda
tvångsmedlet att motivera sin anhållan samtidigt
som domstolen måste väga för och emot
tillståndet. Det offentliga ombudet har rätt att
yrka på teknisk avlyssning och får tillgång
till de uppgifter som läggs fram för domstolen.
Ombudet kan också ställa frågor till
den som anhåller om tillstånd. Dessutom kan det
offentliga ombudet anföra besvär över
beslutet.
Om systemet införs bör det dessutom på allvar övervägas
att utvidga bestämmelserna till teleavlyssning, påpekar
grundlagsutskottet.
Enligt uppgifter till lagutskottet skulle det årligen
kosta mellan 75 000 och 100 000 euro att bevaka
de berörda parternas intressen, om bestämmelserna
utsträcks till teleavlyssning. Beloppet är uträknat
på att domstolarna årligen föreläggs
ungefär 500 fall av teleavlyssning och att en advokat vore
offentligt ombud. Arvodet beräknas vara ungefär
lika stort som vid häktningsärenden.
Utskottet menar att det vore motiverat att utsträcka
bestämmelserna till beslut om teleavlyssning. I själva
verket är detta den enda konsekventa lösningen
eftersom det frångicks när teleavlyssning infördes
med motiveringen att övervakningen kan vara ineffektiv.
Berättelserna från riksdagens justitieombudsman
och avgörandena i fråga om teleavlyssning visar
klart och tydligt att rättssäkerheten måste
förbättras i frågor som gäller
tvångsmedel. Därför anser utskottet att
en breddning av systemet med offentligt ombud lämpligen
kan tas upp till debatt om några år, när
man ser hur bestämmelserna utfaller när det gäller
teknisk avlyssning.
Utredning om hur tvångsmedel har använts
Grundlagsutskottet föreslår att lagutskottet
allvarligt överväger att begära en utredning
av regeringen om hur de nya befogenheterna har främjat
individens och samhällets säkerhet.
Förslaget från grundlagsutskottet stämmer överens
med en tidigare ståndpunkt från lagutskottet (LaUU
7/2000 rd). Lagutskottet har ansett att det är
befogat att göra en utredning av hur effektiv efterhandsövervakningen är
och hur den fungerar. Dessutom har utskottet ansett det nödvändigt
att utreda vilken betydelse teletvångsmedel, teknisk övervakning
och teknisk observation har för förundersökning
av brott. Utskottet anser det fortfarande nödvändigt
att en utredning görs och föreslår därför
ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande
1).
Misstänkta
I förslaget till tvångsmedelslag ingår
uttrycket "den som misstänks för brott" i flera
paragrafer. Både grundlagsutskottet och förvaltningsutskottet
påpekar detta. Uttrycket har inte tidigare använts
i betydelsen åtgärdsvillkor. Snarare pekar uttrycket
på processuell status. Det finns ingen anledning att använda
uttrycket som allmänt begrepp i betydelsen "grad av bevisning".
Därför föreslår utskottet att
det i samband med bevisningsvillkoret används "som skäligen är
misstänkt".
Ekonomiska konsekvenser
I propositionen sägs (s. 30) att reformen inte har några
betydande ekonomiska konsekvenser. Utskottet tar inte ställning
till om användningen av tvångsmedel, och därmed
också kostnaderna, ökar av att sannolikhetskravet
sänks när det gäller anhållan
och häktning. Enligt utskottet är det i vilket
fall som helst motiverat att antalet rannsakningsfångar
på senare år har ökat relativt sett mer än
antalet fångar i andra grupper. Så fanns det till
exempel den 1 januari 1999 394 rannsakningsfångar. Den
1 december 2002 var siffran uppe i 778. Fångvården
måste få större och tryggade resurser
när rannsakningsfångarna, häkningsfångarna
och fångar som avtjänar förvandlingsstraff
för böter blivit allt fler de senaste åren.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av förundersökningslagen
24 §.
Enligt 2 mom. får förhör som regel
inte hållas mellan klockan 21 och 6. Människors dygnsrytm
har ändrats och därför föreslår
utskottet att förhör som regel inte skall få hållas mellan
klockan 22 och 7.
29 §.
Paragrafen föreskriver om vad en misstänkt
skall informeras om före ett förhör.
Grundlagsutskottet lyfter fram de språkliga rättigheterna
och påpekar att parterna före ett förhör
alltid bör ta upp frågan om vilket språk
som skall användas. Enligt grundlagsutskottet kan en bestämmelse
om detta lämpligen tas in i 29 §.
Den 4 februari 2003 antog riksdagen en ny språklag
och en lag om ändring av förundersökningslagen.
I 37 § i förundersökningslagen ingår en
bestämmelse om rätten att använda sitt
eget språk vid förundersökning. Därför
behöver 29 § i förundersökningslagen
inte kompletteras på det sätt som grundlagsutskottet
föreslår.
30 §.
Paragrafen föreskriver om vittne vid förhör.
Enligt den första satsen i 1 mom. skall på begäran
av den som förhörs ett trovärdigt vittne som är
ojävigt enligt 7 kap. 43 § i rättegångsbalken
vara närvarande vid förhöret. Enligt
utskottet är det inte lämpligt att den tjänsteman
som utreder ärendet är vittne vid ett förhör
i samma mål.
33 §.
Paragrafen föreskriver att vårdnadshavaren,
intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare
har rätt att vara närvarande när en person
under 15 år förhörs. Enligt den gällande bestämmelsen
skall vårdnadshavaren, intressebevakaren eller in annan
laglig företrädare utan undantag beredas tillfälle
att vara närvarande vid förhöret. Om
en omyndig som är över femton år förhörs
skall de likaså utan undantag beredas tillfälle
att vara närvarande om de har rätt att föra
talan i stället för eller vid sidan av sin huvudman.
Bestämmelserna betyder att varje vårdnadshavare
och intressebevakare skall ges tillfälle att vara närvarande.
Bestämmelserna i 1 och 2 mom. föreslås
bli ändrade så att vårdnadshavaren, intressebevakaren
eller någon annan laglig företrädare
har rätt att vara närvarande vid förhöret.
Det räcker således med att förundersökningsmyndigheten
tillåter att var och en som har rätt att föra
den misstänktes talan har rätt att vara närvarande
vid förhöret om det inte är förbjudet
med stöd av 3 mom. Men åtminstone en
företrädare skall beredas möjlighet att
vara närvarande vid förhöret utom när
ett förhör måste göras omedelbart.
Enligt utskottet är det inte att rekommendera att en
omyndig person förhörs utan att en företrädare
för honom eller henne är närvarande.
För bekämpningen av brott är det viktigt
att vårdnadshavaren är närvarande när
en person under 15 år som misstänks för
ett brott förhörs. De tillfällen då personer
under femton år förhörs utan att vårdnadshavaren är
närvarande bör i mån av möjlighet
begränsas till de fall som avses i 14 § i förordningen
om förundersökning och tvångsmedel (det
utreds om en person som fyllt femton år har varit delaktig
i brott eller för att återfå egendom,
förundersökning utförs av särskilda skäl
eller på begäran av socialnämnden).
Utskottet föreslår smärre språkliga ändringar i
3 mom.
38 a §.
Utskottet föreslår smärre språkliga ändringar
i 4 mom.
39 §.
Regeringen föreslår att skyldigheten att läsa
upp den protokollförda berättelsen för
den förhörde slopas. Dessutom preciseras bestämmelserna
om ljud- och bildupptagning av förhör och bestämmelserna
om befogenhet att utfärda förordning.
I samband med propositionen om en ny språklag
godkände riksdagen en lag där 39 § i
förundersökningslagen ändras. Lagen avses
träda i kraft den 1 januari 2004. Om 39 § ändras
också i detta sammanhang hinner ändringen bara
vara i kraft en månad. Eftersom det vore orationellt föreslår
utskottet att paragrafen stryks i lagförslaget.
39 a §.
Paragrafen har bestämmelser om när ett förhör
av målsäganden eller ett vittne skall videofilmas
eller någon annan därmed jämförbar bildupptagning
göras. En bildupptagning måste göras
av förhöret om förhörsberättelsen
skall användas som bevis vid rättegången
och den förhörde på grund av sin unga ålder
eller sin utvecklingsnivå sannolikt inte kan höras
personligen där utan att det medför olägenhet
för honom eller henne.
Samtidigt med denna proposition behandlar lagutskottet proposition RP
190/2002 rd där bestämmelserna
om bevisning i rättegångsbalken föreslås
bli ändrade. Enligt förslaget får en
berättelse som någon som inte har fyllt femton år eller
vars psykiska funktioner är störda har avgett
vid förundersökningen användas som bevis vid
domstol, när berättelsen har videobandats eller
lagrats genom någon jämförbar bild- och ljudupptagning.
Utskottet föreslår att bestämmelserna
samordnas. Ordet "bildupptagning" ersätts med "bild- och
ljudupptagning" och "utvecklingsnivå" med uttrycket "psykisk
funktionsstörning". Dessutom föreslår
utskottet att "eller" i början av satsen ersätts
med "och".
Bestämmelsen om förhör med en ung
person är problematisk eftersom där inte ingår
någon garanti för den åtalades rättssäkerhet
att hans biträde får vara med vid förhöret
och att denne får ställa frågor till
den förhörde, påpekar grundlagsutskottet
i sitt utlåtande. Utgångspunkten vid videoinspelning är
nämligen att den unga personen sedan inte kommer att förhöras
personligen vid rättegången. Därför
bör förfarandet redan i förundersökningsfasen
uppfylla villkoren för en rättvis rättegång.
Lagutskottet anser grundlagsutskottets ståndpunkt vara
motiverad och föreslår att paragrafen kompletteras
med en bestämmelse som förbättrar den
misstänktes rättssäkerhet. Enligt den
nya bestämmelsen skall den misstänkte ha möjlighet att
ställa frågor till den som förhörs.
Om den misstänkte så vill skall frågorna
få ställas av hans eller hennes ombud eller biträde.
Den som leder förhöret kan dock bestämma
att frågorna skall ställas till den som förhörs
genom förmedling av den som leder förhöret.
45 §.
I propositionen ändras behörighetsvillkoren
för biträden i 2 mom. Ändringen gör
att valet av biträde begränsas ytterligare.
Enligt 2 punkten får den inte vara biträde
som i ett ärende som gäller det brott som undersöks eller
ett brott som har ett direkt samband med det är eller har
varit biträde för någon vars intressen står
i strid med en parts intressen. Utskottet mena att den föreslagna
jävsgrunden inte är motiverad av brottsutredningsskäl.
Det är klart att en och samma biträde inte kan
biträda två brottslingar som skyller på varandra
eller beskriver varandras medverkan i brottet på olika
sätt. Utskottet föreslår att punkten
stryks. När 2 punkten stryks måste hänvisningen
i den punkt som blir 4 punkten ändras.
Enligt 3 punkten får den inte vara biträde
som i ett ärende som gäller det brott som undersöks eller
ett brott som har ett direkt samband med det är biträde
för någon annan som misstänks för brott,
om uppgiften som biträde för parten kunde försvåra
utredningen av saken. Grundlagsutskottet påpekar att förslaget är
av betydelse med avseende på artikel 6.3 c i Europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna. Där
sägs att den som är anklagad för ett
brott skall ha som minimirättighet att försvara
sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde
som han själv har utsett.
Även om den föreslagna bestämmelsen
inskränker den misstänktes rätt att utse
sitt biträde enbart vid förundersökningen
av ett brott och även om undersökningsledarens
beslut i sig styrs av principen om objektivitet i förundersökningen
måste villkoren i bestämmelsen vara striktare angivna.
Därmed blir det mindre sannolikt att det i praktiken fattas
enskilda beslut som står i strid med konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Förvägran
att anlita ett visst biträde kan anses acceptabelt om det
grundar sig på tungt vägande skäl som
har med brottsutredningen att göra. Grundlagsutskottet
föreslår att jävsbestämmelsen
skärps på följande sätt: "Om
uppgiften som biträde för parten kan förmodas försvåra
utredningen av saken i betydande grad".
47 §.
Enligt det gällande 43 § 2 mom. skall målsäganden
och den som har förhörts som part omedelbart underrättas
om att saken inte överlämnas till åklagaren
eller att förundersökningen avbryts. Bestämmelserna
föreslås bli lyfta övertill 47 § med
undantag för skyldigheten att informera om att förundersökningen
avbryts.
Inte minst med avseende på målsägandens
sekundära åtalsrätt är det viktigt
att han eller hon blir underrättad om att förundersökningen
avbryts. Därför föreslår utskottet
att bestämmelsen kompletteras med en skyldighet att informera målsäganden
och den som har förhörts om att förundersökningen
skall avbrytas.
I förundersökningslagen ingår inga
bestämmelser om att förundersökningen
avbryts. Den gällande regleringen är uppenbart
bristfällig om man ser till parternas rättsskydd
och rättssäkerhet. På detta stadium kan
lagen inte kompletteras på den punkten. Därför
påpekar utskottet att det med avseende på målsägandens
sekundära åtalsrätt är viktigt
att undersökningsledaren fattar beslut om att avbryta förundersökningen
i så god tid att målsäganden kan utnyttja
sin åtalsrätt innan den preskriberas.
2. Lag om ändring av tvångsmedelslagen
1 kap. Gripande, anhållande och häktning
6 §. Anhållningsberättigad tjänsteman.
I paragrafen räknas de tjänstemän
upp som har rätt att göra anhållningar. Ändringarna
i 1 punkten beror i första hand på omorganiseringar.
Principen är att befogenheten att anhålla och
de anknytande befogenheterna att använda tvångsmedel
bara skall innehas av tjänstemän som verkligen
behöver dem i sin tjänsteutövning. Vissa
tjänstesbenämningar har ändrats sedan
regeringen lämnade sin proposition. Utskottet föreslår
att vissa av tjänstebenämningarna därför ändras.
Vidare föreslår utskottet att ordningsföljden
på tjänstebenämningarna ändras
eftersom polisinspektör bara används inom den
högsta ledningen inom polisen.
Utskottet föreslår också att vissa
tjänstebenämningar ändras i 4 punkten,
där tjänstemän med rätt att
göra anhållanden vid gränsbevakningsväsendet
räknas upp.
22 §. Ny behandling av ett häktningsärende.
Regeringen föreslår att ett häktningsärende
tas upp till ny behandling bara om den häktade begär
det. Enligt gällande lag skall domstolen ta upp ärendet
till behandling med två veckors intervaller.
Grundlagsutskottet anser att reformen kan betyda problem för
de grundläggande fri- och rätttigheter som avser
personlig frihet och rättvis rättegång
om den häktade av ovetskap eller något annat skäl
inte kan bedömma om en ny behandling behövs eller
inte. Det kan till exempel vara fråga om förändringar
i förhållandena som inverkar på grunderna
för häktningsbeslutet. Nuvarande praxis bör
lämpligen fortsätta (tidsintervallet kan möjligen
justeras), anser grundlagsutskottet. Ett annat alternativ att det
för dem som begärts häktade under förundersökningen
ex officio ordnas en försvarsadvokat eller att undersökningsledaren
förpliktas att hålla domstolen underrättad
om eventuella ändringar.
Lagutskottet föreslår att paragrafen får
en ny bestämmelse i 2 mom. Bestämmelsen förpliktar undersökningsledaren
att underrätta domsolen och den häktade om omständigheter
som gör att det inte finns någon anledning att
hålla den häktade häktad längre.
2 kap. Reseförbud
3 §. Myndighet som meddelar reseförbud.
Det har rått ovisshet om tjänstemannen med
rätt att göra anhållanden har rätt
att besluta om reseförbud efter att domstolen har avvisat
häktningsyrkandet. Utskottet accepterar tolkningen i rättslitteraturen
att en tjänsteman då inte längre har
rätt att besluta om reseförbud. Reseförbud är
ett alternativ till häktning och när domstolen
avvisar häktningsyrkandet måste den också uttala
sig om reseförbudet.
3 kap. Skingringsförbud och kvarstad
1 §. Förutsättningar för
skingringsförbud och kvarstad.
Sannolikhetsvillkoret för skingringsförbud
och kvarstad föreslås i propositionen sänkas. Åtgärden
skall inte längre kräva misstanke på sannolika
skäl, utan det räcker med misstanke. Med hänvisning
till den allmänna motiveringen föreslår
utskottet att "den som misstänks för brott" ändras
till "... den som skäligen är misstänkt
för brott".
Skadeståndsansvaret för skador som orsakas genom
civilrättsliga säkringsåtgärder är
strängt. Det har framkastats förslag om att det
sänkta sannolikhetsvillkoret bör balanseras upp
med att skadeståndsansvaret vid skingringsförbud
och kvarstad blir strängare. Enligt lagutskottet är förslaget
befogat. I sitt utlåtande lägger förvaltningsutskottet
fram motiverade synpunkter på varför skadeståndsansvaret
måste ändras. lagutskottet påpekar att
de skadeståndsrättsliga frågorna inte
kan lösas eller de skadeståndsrättsliga
bestämmelserna ändras i detta sammanhang. Därför är
det viktigt att tillämpningen av de nya bestämmelserna
följs upp och att åtgärder vidtas för
att se över skadeståndsbestämmelserna
om det visar sig vara nödvändigt. utskottet föreslår att
ett förslag till uttalande i saken godkänns (Utskottets
förslag till uttalande 2).
4 §. Hävning av skingringsförbud
och kvarstad.
Utskottet föreslår smärre språkliga
justeringar i 2 mom.
5 kap. Husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning
1 §. Husrannsakan för att eftersöka
föremål.
Med hänvisning till den allmänna motiveringen föreslår
utskottet att "som är i den misstänktes besittning" ändras
till "som är i den persons besittning som skäligen är
misstänkt". Dessutom föreslår utskottet
att 2 mom. i början ändras till "en plats som är
i den persons besittning som skäligen är misstänkt
för brottet".
10 §. Förutsättningar för
kroppsvisitation.
Regeringen sänker sannolikhetskravet på kroppsvisitation.
Också räckvidden för kroppsvisitation föreslås
bli utvidgad i och med att lindrig skadegörelse fogas till
förteckningen över brott där tvångsmedel
får användas.
Sannolikhetskravet kommer inte fram i 1 mom. utan först
i 2 mom. Utskottet föreslår att paragrafen förtydligas
genom att sannolikhetskravet flyttas upp till 1 mom. Bestämmelsen
blir tydligare när de brott där det i förundersökningen är
tillåtet att företa kroppsvisitation räknas upp
i den ordning som de kommer i strafflagen. Dessutom skall förteckningen
kompletteras med lindrig bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel
och innehav av inbrottsredskap, som redan nu ingår i paragrafen.
Dessutom föreslår utskottet att 2 mom. börjar som
följer: "Den som skäligen inte är misstänkt för
brott..."
11 §. Förutsättningar för
kroppsbesiktning.
Kroppsbesiktning får också företas
på personer som inte är misstänkta för
brott när DNA-profilen skall bestämmas eller någon
annan liknande undersökning göras. I sådana
fall är kroppsbesiktning tillåten bara vid förundersökning
av grova brott eftersom maximistraffet skall vara fängelse
i minst fyra år.
Grundlagsutskottet har bedömt den utvidgade räckvidden
för kroppsbesiktning med avseende på skyddet för
den personliga friheten och integriteten i 7 § och skyddet
för privatlivet i 10 § i grundlagen. Grundlagsutskottet
kommer fram till slutsatsen att räckvidden för
personbesiktning för en utomstående blir alltför
vidlyftig med tanke på proportionalitetsprincipen. Villkoret
för behandling i vanlig lagstiftningsordning är
att lagförslaget skärps på denna punkt,
till exempel så att den utredning som kroppsbesiktningen
skall ge klarhet i måste ha större betydelse för
utredning av brottet än vad som föreslås
i propositionen och att utredningen inte kan inhämtas på något
annat sätt utan oskäligt besvär, anser
grundlagsutskottet.
Med hänvisning till utlåtande från
grundlagsutskottet föreslår lagutskottet att 2
mom. ändras till att kroppsbesiktning är tillåten
om undersökningen är mycket viktig för
utredningen av brottet av den orsaken att det vore omöjligt
eller betydligt svårare att utreda brottet när
bara lindrigare medel är tillåtna.
5 a kap. Teleavlyssning, teleövervakning och teknisk
observation
1 §. Definitioner.
Regeringen ändrar laghänvisningen i 1 mom.
Eftersom telelagen har upphävts och ersatts med telemarknadslagen (396/1997).
Efter att regeringen lämnade sin proposition har telemarknadslagen ändrats
till kommunikationsmarknadslagen genom lag 489/2002. Nyligen,
den 4 februari 2003, antog riksdagen en ny kommunikationsmarknadslag,
genom vilken den gällande kommunikationsmarknadslagen upphävs.
Utskottet föreslår att hänvisningen ändras
till att gälla den nyaste kommunikationsmarknadslagen och
att begreppen i 1 och 2 punkten ändras i överensstämmelse
med begreppen i den nya lagen. Dessutom föreslår
utskottet att räckvidden för teleavlyssning inte ändras.
I sak motsvarar den ändrade bestämmelsen den gällande
definitionen.
Med allmänt kommunikationsnät avses ett kommunikationsnät
som tillhandahålls för en grupp användare
som inte har avgränsats i förväg. Med
ett kommunikationsnät som är kopplat till det
allmänna kommunikationsnätet avses ett nät
med en avgränsad grupp användare, men som är
kopplat till det allmänna kommunikationsnätet
och därifrån man till exempel kan ringa direkt
till det allmänna kommunikationsnätet.
2 §. Förutsättningar för
teleavlyssning.
I propositionen föreslås paragrafen vara uppdelad
på två moment. I 1 mom. räknas de brott
upp där tillstånd för teleavlyssning
kan beviljas för förundersökningen. Räckvidden
för teleavlyssning föreslås också omfatta
grovt sexuellt utnyttjande av barn och grov skadegörelse.
Riksdagen godkände 1995 på förslag
av utskottet ett uttalande vari förutsätts att
teleavlyssningsbestämmelsernas användbarhet och
teleavlyssningens betydelse för brottsutredningar följs noggrant
och att det samtidigt påbörjas ett lagberedningsarbete
med sikte på att teleavlyssningsbestämmelserna
också skall gälla grova ekonomiska brott, vilka
definierats på vederbörligt sätt.
Dessutom finns det ett nytt 2 mom. där räckvidden
för teleavlyssning utvidgas till de grövsta ekonomiska
brotten i samband med drivande av rörelse eller utövning
av yrke, där synnerligen stor vinning eftersträvas
eller som begås särskilt planmässigt.
Sedan regeringen lämnade sin proposition har paragrafen ändrats
två gånger. Paragrafen har fått ett 2
mom. som tillåter att tillstånd för teleavlyssning
ges när någon skäligen är misstänkt för
- folkmord, förberedelse
till folkmord, brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott
mot förbudet mot biologiska vapen
- brott enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 2—7 punkten
eller 2 mom. som begåtts i terroristiskt syfte, för
beredelse till brott som begås i terroristiskt syfte, ledande
av terroristgrupp, främjande av en terroristgrupps verksamhet,
finansiering av terrorism eller
- straffbart försök till ovan nämnda
brott.
Också 1 mom. har kompletterats i 6 punkten har grovpenningtvätt
lagts till och i 7 punkten har kapning av fartyg ändrats
till kapning.
På grund av de ändringar som antagits efter att
propositionen lämnades till riksdagen föreslår
utskottet att brottsrubriceringarna i 2 mom. flyttas över
till 1 mom. som nya 1 och 10 punkter och att grov penningtvätt
läggs till i den punkt som blir 8 punkten. I den punkt
som blir den nya 9 punkten görs en justering som beror
på ändringarna i brottsrubriceringarna.
Med anledning av 2 mom. i propositionen påpekar grundlagsutskottet
att teleavlyssning kan utsträckas till brott som äventyrar
den enskildes eller samhällets säkerhet. Enligt
grundlagsutskottet begränsar inte propositionen teleavlyssning
till den typen av brott eftersom bestämmelserna också omfattar
grova brott i samband med drivande av rörelse eller utövning
av yrke, när gärningsmannen genom brottet eftersträvar
synnerligen stor vinning eller brottet begås särskilt planmässigt.
Enligt grundlagsutskottet kan lagförslaget behandlas i
vanlig lagstiftningsordning om det ändras så att
rätten till teleavlyssning kräver att båda
villkoren skall vara uppfyllda. Lagutskottet föreslår
att 2 mom. ändras på det sätt som grundlagsutskottet
föreslår.
Grundlagsutskottet uppmärksammar att 2 § 2 mom.
eventuellt är ett problem när det gäller
exaktheten. Brottsrekvisitet för dessa brott inbegriper
redan nu stor vinning eller planmässighet. Det betyder
att möjligheterna att tillgripa tvångsmedel i
praktiken inte bara begränsas till de grövsta
gärningsformerna av dessa grova brott, vilket regeringen
avsett i propositionen. Rent generellt dras gränsen mellan
ett brott och en grov gärningsform av brottet först
utifrån en samlad bedömning, då det de
facto finns risk för att tvångsmedel tillgrips
också när det inte är fråga
om en grov gärningsform av brottet, understryker grundlagsutskottet.
Lagutskottet menar att det finns fog för grundlagsutskottets
oro inför tillämpningen av 2 mom. I motiven till
propositionen preciserar regeringen vad som avses med synnerligen
stor vinning och med att brottet begås särskilt
planmässigt. Den domstol som beslutar om tillstånd för
teleavlyssning måste vara extra noga med att villkoren
i lagen uppfylls. Förundersökningsmyndigheterna
måste specificera och motivera sin anhållan om
teleavlyssning exakt och i fullgod omfattning. Med hänvisning
till den övervakning av teletvångsmedel som riksdagens
justitieombudsman utövar anser utskottet det nödvändigt
att förundersökningsmyndigheterna och domarna
får mer utbildning och nya anvisningar i frågan
och att inrikesministeriets tillsyn effektiviseras. Ovan föreslår
utskottet att det utreds hur tvångsmedel används,
vilka effekter de har och hur rättssäkerheten
fullföljs.
3 §. Förutsättningar för
teleövervakning.
Enligt 1 mom. 1 punkten krävs det att någon
skall vara misstänkt för ett brott för
vilket det lindrigaste straffet är fängelse i
minst fyra år, för att teleövervakning
skall få sättas in. I propositionen ändras
lagrummet till att teleövervakning får sättas
in om det strängaste straffet för det undersökta
brottet är fängelse i minst fyra år.
Därmed är villkoren för teleövervakning
desamma som för teknisk observation i 5 a kap. 4 § 1
mom. 1 punkten. Räckvidden för tvångsmedlet
utökas en aning eftersom det strängaste straffet
för vissa av brotten är fängelse i fyra år,
men det lindrigaste straffet fängelse bara i 14 dagar.
Bland denna typ av brott märks sexuellt utnyttjande och
sexuellt utnyttjande av barn.
På senare år har koppleribrotten blivit allt
mer organiserade, yrkesmässiga och betydligt grövre.
Utskottet har lyft fram den negativa utvecklingen och påpekat
att bestämmelserna om sexualbrott i strafflagen
bör kompletteras med en bestämmelse om grovt koppleri LaUU
22/2002 rd. I detta sammanhang föreslår
utskottet att räckvidden för teleövervakning
vid förundersökning utsträcks till koppleri.
Sedan propositionen lämnades till riksdagen har lagen ändrats
så att teleövervakning kan tilllämpas
vid förundersökning av förberedelse till brott
i terroristiskt syfte. Därför föreslår
utskottet att 1 mom. får en ny 4 punkt om denna typ av brott.
Dessutom föreslår utskottet att brottsrubriceringarna
i 2 punkten ordnas i den ordning som de kommer i strafflagen och
att ett onödigt ord stryks.
3 a §. Inhämtande av uppgifter om mobilteleapparaters
läge.
Utskottet föreslår att formuleringen i paragrafen
ses över och att hänvisningen ändras
på grund av att 3 § 1 mom. får en ny
4 punkt.
Grundlagsutskottet påpekar att det i den fortsatta
behandlingen av propositionen bör utredas om bestämmelserna
om sekretess för mobilteleapparaters läge är
heltäckande. Också förvaltningsutskottet
uppmanar lagutskottet att göra en bedömning av
sekretessbestämmelserna. Med anledning av anmärkningarna
påpekar laguskottet att 24 § 1 mom. 31 punkten
i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har kompletterats
genom en lag som trädde i kraft 2002. Enligt tillägget är
handlingar som innehåller uppgifter om mobilteleapparaters
läge sekretessbelagda handlingar.
4 §. Förutsättningar för
teknisk avlyssning.
Teknisk observation, som omfattar teknisk avlyssning, optisk övervakning
och teknisk spårning, regleras i den gällande
lagen i 4 §. För tydlighetens skull har villkoren
för de olika typerna av teknisk observation delats upp
på flera olika paragrafer, 4, 4 a och 4 b §.
I 4 § 1 mom. ingår inga ändringar
i sak beträffande teknisk avlyssning. Sedan propositionen lämnades
till riksdagen har 4 § ändrats så att
teknisk observation får tillämpas när
förberedelse till brott som begås i terroristiskt
syfte undersöks. Utskottet föreslår därför
att en ny 4 punkt om denna typ av brott fogas till 1 mom.
Räckvidden för teknisk avlyssning föreslås bli
utvidgad. Enligt 3 mom. får teknisk avlyssning också utföras
i lokaler som är avsedda för stadigvarande boende
om den misstänkte sannolikt vistas där. I sin
bedömning av den föreslagna bestämmelsen
påpekar grundlagsutskottet att de brott som avses i 5 a
kap. 2 § 1 mom.är den typ av brott som avses i
10 § 3 mom. i grundlagen, där det finns en klausul
om begränsning av hemligheten i fråga om förtroliga
meddelanden. Med hänsyn till den tekniska avlyssningens
särskilda natur och antalet personer som kan komma att
avlyssnas samt att de inte nödvändigtvis alla är
misstänkta för brott, kan teknisk avlyssning inte
utsträckas till alla brottstyperna i fråga om
man ser till nödvändighetskriteriet i 10 § 3 mom.
i grundlagen. Befogenheten blir inte nödvändig
bara på grund av en iakttagelse om dess effektivitet. Grundlagsutskottet
kommer fram till slutsatsen att ett villkor för vanlig
lagstiftningsordning är att teknisk avlyssning begränsas
till högförräderibrott, våldsbrott,
allmänfarliga brott och de grövsta formerna av
narkotikabrott.
På grund av utlåtandet från grundlagsutskottet
föreslår lagutskottet att det i 3 mom. räknas upp
de brott som uppfyller de villkor som grundlagsutskottet ställer
och i fråga om vilka teknisk avlyssning vid förundersökningen
också får utsträckas till lokaler där
den misstänkte sannolikt vistas.
Teknisk avlyssning i lokaler som är avsedda för
stadigvarande boende är ett intrång i kärnan
i skyddet för hemfriden och privatlivet. Därför krävs
det särskilda villkor och begränsningar för när
ett sådant tvångsmedel får användas.
Därför tillåts teknisk avlyssning i lokaler
som är avsedda för stadigvarande boende bara vid
förundersökning av de allvarligaste brotten, som
det finns en uttömmande förteckning över
i lagen. Tillstånd för att använda tvångsmedel
kan bara beviljas av en domstol. Samtidigt som domstolen beslutar
om tillstånd för tvångsmedel måste den
förordna om ett offentligt ombud som skall bevaka den misstänktes
och andra berörda parters intressen.
Domstolen kan bevilja tillstånd bara om det annars
vore omöjligt eller väsentligt svårare
att utreda brottet. Förundersökningsmyndigheten måst
således kunna visa att det är väsentligt
svårare och till och med omöjligt att utreda brottet med
andra tvångsmedel som gör mindre intrång
i rättigheter. Formuleringen ställer stränga
krav på tillstånd för tvångsmedel.
För att det offentliga ombudet de facto skall kunna bevaka
de personers rättigheter som utsätts för
teknisk avlyssning är myndigheterna skyldiga att lämna
fullgod information om det misstänkta brottet, förundersökningen
och vilka andra tvångsmedel som kan komma i fråga.
För att teknisk avlyssning skall få utföras
i en lokal som är avsedd för stadigvarande boende måste
det vara sannolikt att den misstänkte vistas där.
Av bestämmelsen framgår det således klart
att teknisk avlyssning måste avbrytas omedelbart när
det upptäcks att den misstänkte inte vistas i
lokalen eller har gått ut ur den.
Grundlagsutskottet påpekar att det är ett
problem i sig för hemfridsskyddet hur en avlyssningsanordning
skall installeras och tas bort. Med anledning av 4 § 4
mom. gör regeringen det inte klart hur detta skall ordnas.
Saken bör tas upp vid den fortsatta beredningen, påpekar grundlagsutskottet.
En bestämmelse med den föreslagna lydelsen ger
givetvis inte någon rätt att i hemlighet skaffa
sig tillträde till ett område som omfattas av
hemfriden för att installera en anordning, utan det måste
finnas en explicit bestämmelse om detta. Lagutskottet föreslår
att momentet ändras på det sätt som grundlagsutskottet
föreslår.
4 a §. Förutsättningar för
optisk övervakning.
Med hänvisning till kompletteringen i 4 § 1 mom.
föreslår utskottet att brottsförteckningen
i 4 a § 2 mom. också kompletteras med förberedelse
till brott som begåtts i terroristiskt syfte. Dessutom
föreslår utskottet att 4 mom. kompletteras på samma
sätt som 4 § 4 mom.
4 b §. Förutsättningar för
teknisk spårning.
Utskottet föreslår att 4 mom. ändras
på samma sätt som 4 mom. i de två tidigare
paragraferna.
5 §. Beslut om åtgärd.
Precis som i den gällande lagen sägs det i
1 mom. att behörig domstol är den domstol som
avses i 1 kap. 9 § eller någon annan domstol där
handläggningen lämpligen kan ske. Grundlagsutskottet
anser att den senare delen av bestämmelsen är
för vittomfattande och otydlig, vilket utgör ett
problem med hänsyn till de grundläggande fri-
och rättigheterna. Formuleringen bör preciseras.
Med beaktande av den princip som framgår av lagens 1 kap.
9 § är det motiverat att endast tingsrätten är
behörig i dessa ärenden. Lagutskottet föreslår
att momentet preciseras på detta sätt.
Enligt grundlagsutskottet är det konstitutionellt viktigt
att tillstånd för teleavlyssning i brådskande
situationer med stöd av 2 mom. kan beviljas av en tjänsteman
med rätt att göra anhållanden. När
rätten att tillämpa teleavlyssning togs in i tvångsmedelslagen
ansåg grundlagsutskottet det vara en väsentlig
rättssäkerhetsfråga att ett villkor för
tillstånd alltid är ett tillstånd som
en oberoende domstol har beviljat i ett enskilt fall på grundval
av en konkret misstanke om brott (GrUU 8/1994
rd, s. 2). Det aktuella förslaget innebär
att polisen kan utföra teleavlyssning och avsluta åtgärden
innan tillståndet från domstolen har kommit. I
sådana fall blir det inte alls fråga om någon
utompolisiär bedömning av villkoren för
teleavlyssning. Grundlagsutskottet menar att detta inte står
i samklang med 10 § i grundlagen som tryggar hemligheten
i fråga om förtroliga meddelanden. För
teleavlyssning skall det alltid krävs tillstånd
av en domstol. Lagförslaget måste ändras
på denna punkt för att det skall kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning. Vid den fortsatta behandlingen gäller
det att se till att domstolssystemet fungerar oberoende av tidpunkt.
Grundlagsutskottet anser det vara riktigt att undantagsförfarandet
inte gäller teknisk avlyssning inom områden som
omfattas av hemfriden enligt 4 § 3 mom. Med hänsyn
till denna bestämmelse förblir det oklart vad
5 § 1 mom. 6 punkten har för betydelse.
På grundval av utlåtandet från grundlagsutskottet
föreslår lagutskottet att 1 mom. 1 och 6 punkten
inte skall nämnas i 2 mom. När 1 punkten inte
längre nämns är det i likhet med nuläget tingsrätten
som skall besluta om teknisk avlyssning och optisk övervakning,
när avlyssningsapparatur eller optisk utrustning skall
installeras i ett fordon som används av den misstänkte
eller i en lokal där den misstänkte vistas.
Enligt vad lagutskottet har erfarit har justitieministeriet
vidtagit åtgärder för att ändra
tingsrätternas joursystem för att tillstånd
för teleavlyssning skall kunna behandlas dygnet runt.
6 a §. Offentligt ombud.
Samtidigt som domstolen handlägger en anhållan
om tillstånd att få utföra teknisk avlyssning
i lokaler som är avsedda för stadigvarande boende
skall den förordna ett offentligt ombud som skall bevaka
den misstänktes intressen och anda personers intressen som
kan bli avlyssnade. En advokat eller ett offentligt rättsbiträde
kan förordnas till offentligt ombud.
Enligt formuleringen 2 mom. skall det offentliga ombudet med
omsorg och enligt god advokatsed ta tillvara intressena för
den misstänkte som avlyssningen gäller. Helt utan
grunder har andra personer som omfattas av åtgärden
och deras intressen ställts utanför räckvidden
för bestämmelsen, trots att det är det
offentliga ombudets sak att bevaka deras intressen. Utskottet föreslår
att momentet kompletteras på denna punkt.
6 c §. Arvode och ersättning till ett offentligt
ombud.
Utskottet fogar numret i författningssamlingen till
lagen i 1 mom.
13 §. Bevaring av överskottsinformation och 14 §.
Ersättning.
Utskottet föreslår smärre språkliga
justeringar i paragraferna.
Ingressen.
Ingressen måste ses över och justeras i överensstämmelse
med de lagar som har stiftats efter att propositionen lämnades
till riksdagen.
3. Lag om ändring av 1 kap. lagen om rättegång
i brottmål
8 b §. (Ny).
I propositionen föreslås att lagen om rättegång
i brottmål får en ny 8 a § i 1 kap. Paragrafen
föreskriver om överläggningar mellan åklagaren
och en part innan beslut om väckande av åtal fattas.
Dessutom sägs att åklagaren i brådskande
ordning skall avgöra om åtal skall väckas,
om den misstänkte är yngre än 18 år.
Kapitlet har redan fått en 8 a §, med bestämmelser
om när åklagaren får avstå från
att yrka på förverkande. På grund av
sitt innehåll passar bestämmelserna bättre
in i 8 a §. Därför föreslår utskottet
att den gällande 8 a § blir en ny 8 b §.
14 §. (Ny).
En målsägande har sekundär åtalsrätt.
Han eller hon får väcka åtal bara om
allmänna åklagaren har beslutat att inte väcka åtal
för brottet.
Enligt grundlagsutskottet handlar målsägandens åtalsrätt
i sista hand om rätten att få sin sak behandlad
i domstol, en rätt som är skyddad enligt 21 § i
grundlagen. Därför är det inte lämpligt
att lagen saknar bestämmelser om målsägandens
rätt att få sin sak behandlad i domstol när polisen
antingen inte gör någon förundersökning
eller hänskjuter ärendet till åklagaren.
Med hänvisning till grundlagsutskottets synpunkter föreslår
laguskottet att 14 § 1 mom. får en bestämmelse
om att målsäganden själv får
väcka åtal när förundersökningsmyndigheten
eller åklagaren har beslutat att ingen förundersökning görs
eller att den avbryts eller avslutas.
Ingressen.
Ingressen måste justeras i enlighet med den gällande
lagen. Dessutom måste den ändras på grund
av de ändringar som utskottet föreslår.
6. Lag om ändring av 17 kap. 11 § rättegångsbalken
I rättegångsbalken har 17 kap. 11 § bestämmelser
om rätten att använda bild- och ljudupptagningar
vid rättegång. Paragrafen föresås
få ett nytt 4 mom., som säger att förhör
med barn och psykiskt störda får videofilmas eller
tas upp på band på något annat sätt.
Enligt bestämmelsen kan upptagningen beaktas vid rättegången.
Då hörs inte målsäganden eller
vittnet därutöver vid rättegången,
om domstolen bedömer att det skulle förorsaka
personen allvarliga olägenheter.
Samtidigt med propositionen behandlar lagutskottet en proposition
RP 190/2002 rd med förslag till lag om ändring
av vissa bestämmelser i rättegångsbalken
om bevisning, brådskandeförklaring och extraordinärt ändringssökande.
I propositionen föreslås i likhet med den föreliggande
propositionen att 17 kap. 11 § i rättegångsbalken
får en bestämmelse som tillåter att förhör
med barn och psykiskt störda videobandas eller lagras genom
någon annan jämförbar bild- och ljudupptagning
i bevisningssyfte.
För samordningens skull har utskottet antagit den föreslagna
bestämmelsen utifrån propositionen. Därför
föreslår utskottet att det sjätte lagförslaget
avböjs.
7. Lag om ändring av 10 kap. 9 § strafflagen (Nytt
lagförslag)
10 kap. Om förverkandepåföljderna
9 §. Yrkande av förverkandepåföljd.
I samband med det tredje lagförslaget föreslår
utskottet att 1 kap. 8 a § i lagen om rättegång
i brottmål blir 8 b §. På grund
av detta föreslår utskottet att hänvisningen
i 10 kap. 9 § 2 mom. i strafflagen till 8 a § ändras
till en hänvisning till 8 b §.