Motivering
Beslutsförfarandet i anslutning till EU:s stridsgrupper
För att en beredskapsenhet i händelse av en
kris snabbt ska kunna sättas in utan dröjsmål
som beror på det nationella beslutsfattandet, fastställer krishanteringslagen
ett särskilt beslutsförfarande gällande
stridsgruppensStridsgrupp är en något vilseledande
benämning. Det betyder inte att det är frågan
om en "stridande" grupp, utan namnet syftar på dess
storlek och struktur. Som allmän militär term
avser stridsgrupp en bataljon som förstärkts med
vissa stödförband och som har kapacitet till självständig
verksamhet. beredskap. Utskottet påpekar längre
fram i detta betänkande att beslut om kostnaderna för
insatsen kan bromsa upp det snabbare förfarande som avses
i krishanteringslagen.
Republikens president och statsrådets utrikes- och
säkerhetspolitiska ministerutskott intog den 30 oktober
2014 en positiv hållning till att försätta
en militär avdelning i hög beredskap. Statsrådet
hör nu riksdagen genom att lämna en redogörelse
i enlighet med 3 § 3 mom. lagen om militär krishantering
(211/2006). Därigenom kan hela riksdagen delta
i beslutsfattandet i detta skede. Efter att riksdagen beslutat i
frågan fattar republikens president före jul utifrån
statsrådets förslag till avgörande beslut
om försättande av en militär avdelning
i hög beredskap. Försättande i hög
beredskap betyder att soldaterna i beredskapsenheten står
i fem dagars startberedskap för att delta i eventuella
insatser.
Om det under beredskapsperioden 2015 beslutas att stridsgruppen
ska sändas till någon kris, krävs det
först ett enhälligt beslut av de 26 medlemsstater
som medverkar i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken
(GSFP). (Danmark och Cypern deltar inte i GSFP.) Utskottet påpekar
att det inte behövs ett enhälligt beslut av samtliga
28 medlemsländer, som det sägs i redogörelsen.
En stridsgrupp i beredskap bör kunna inleda krishanteringsuppgifter
i ett krisområde inom tio dagar från det att EU-rådet beslutat
om en krishanteringsinsats.
Efter EU:s beslut tar republikens president och utrikes- och
säkerhetspolitiska ministerutskottet ställning
i frågan. Därefter hörs utrikesutskottet,
varefter presidenten fattar slutgiltigt beslut om deltagandet. Utrikesskottet
förutsätter att hörandet ska ske innan
kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik
(PSC) beslutar om huruvida insatsen är nödvändig.
Endast därigenom kan det säkerställas
att riksdagen har möjlighet att ta ställning i
frågan.
EU:s stridsgrupper och deras användning
Syftet med stridsgrupperna är att stärka EU:s
gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, utöka
dess verktygsarsenal inom krishanteringen och utveckla medlemsstaternas
militära kapaciteter och den militära samarbetsförmågan. Stridsgrupperna
ska kunna användas för avgränsade uppdrag
av begränsad längd som dimensionerats efter stridsgruppens
storlek. Det approximativa planeringsavståndet är
6 000 kilometer från Bryssel. Maximilängden för
en insats är fyra månader, men insatsen kan under
vissa villkor förlängas. Gruppens storlek är
cirka 2 500 soldater. EU:s stridsgrupper har hittills inte använts
i krishanteringsinsatser.
Efter att stridsgrupperna bildades (2004) har det uppstått
ett flertal utmaningar i fråga om användningen
av dem. Detta trots att bakgrunden till att grupperna bildades var
det praktiska behovet och erfarenheterna av snabbinsatser genom
den s.k. Artemis-insatsen.Artemis var EU:s krishanteringsinsats
i Demokratiska republiken Kongo i syfte att förhindra ett
folkmord år 2003. Insatsen genomfördes under ledning
av Frankrike och pågick i cirka tre månader. Sammanlagt
2 200 soldater från 16 länder deltog. Av länderna
hörde 13 till Europeiska unionen. Enligt redogörelsen är
de främsta orsakerna till att grupperna inte använts
bristande gemensam politisk vilja, bördefördelningsfrågor
och frågan om huruvida stridsgruppen lämpar sig
för det aktuella krishanteringsuppdraget. Kostnaderna för
eventuella insatser bärs liksom vid andra krishanteringsinsatser
i stor utsträckning av de deltagande länderna.
Utskottet anser att en orsak till att grupperna inte använts
också är den mer allmänna stiltje i fråga
om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som utskottet
lyft fram tidigare (UtUU 8/2013 rd).
Den internationella finanskrisen och eurokrisen har i flera år
stulit medlemsländernas uppmärksamhet. Föga
eller inget utrymme har funnits för att utveckla utrikespolitiken. Å andra
sidan har strävan till differentierad integration stärkts
genom den inrikespolitiska utvecklingen i vissa medlemsländer
(bl.a. grundlagsfrågorna i Holland och Irland). I synnerhet Tyskland
och Storbritannien, det land som ursprungligen tog initiativ till
stridsgruppskonceptet, är av inrikespolitiska skäl
ovilliga att utveckla den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken,
vilket också hindrar användningen av stridsgrupperna.
Den föregående höga representantens ovilja
att utveckla GSFP har bidragit till det rådande läget.
Att stridsgrupperna inte används beror också i
hög grad på att unionen inte har lyckats samlas
kring en gemensam utrikes- och säkerhetspolitisk strategi,
där stridsgruppernas verksamhet skulle kunna planeras.
Utskottet bedömer att det i framtiden kan bli ännu
svårare att utnyttja stridsgrupperna. Medlemsländernas
vilja och ekonomiska möjligheter att delta i krishanteringsuppgifter
minskar. Det har redan varit svårt att ordna beredskapsperioderna,
eftersom medlemsländernas resurser har varit bundna till
de pågående krishanteringsinsatserna. Det bör
också uppmärksammas att det territoriella försvaret
till följd av Ukrainakrisen får ökad
tyngd i Europa. I det nya säkerhetspolitiska läget
har enligt forskarna också förfaringssätten
för GUSP och krishanteringen i sin helhet börjat
ifrågasättas.
Utrikesutskottet har understött finländskt
deltagande i stridsgrupperna eftersom detta stöder EU:s
gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och
bidrar till att utveckla kapaciteter och samarbetet (senast i UtUU
8/2013 rd). Utskottet understryker dock att stridsgrupperna
kan öka EU:s strategiska trovärdighet endast om
det finns en verklig beredskap och förmåga att
sätta in dem. Viljan att använda stridsgrupperna
torde fortsättningsvis saknas, vilket undergräver
deras strategiska trovärdighet.
Det rådande läget är i längden
ohållbart och utskottet anser att Finland aktivt måste
främja en vidareutvecklad aktionsförmåga
för stridsgrupperna. I redogörelsen nämns
en modell där stridsgrupper i beredskap kunde utökas
med behövliga funktioner och specialförmågor
från villiga medlemsländer. Utskottet välkomnar
detta förslag. Utskottet har tidigare (UtUU 8/2013
rd) välkomnat möjligheten att gå framåt
också på initiativ av mindre ländergrupper
(artikel 44 i Lissabonfördraget).
Utskottet vill än en gång påpeka
att det är mycket viktigt öka tillgången
till stridsgrupperna, eftersom Finland enligt utredning till utskottet
håller på att utreda möjligheterna att överta rollen
som ledande nation i en stridsgrupp i slutet av årtiondet.
När övertagandet övervägs kommer
utskottet, till följd av de begränsade anslagen
för krishantering, att ägna större uppmärksamhet åt
verksamhetens effektivitet. Då blir stridsgruppens eventuella
tillgänglighet ett allt viktigare kriterium. Även
försvarsutskottet har påpekat detta (FsUU
11/2014 rd).
Stridsgruppernas betydelse för Finlands försvarsförmåga
Enligt redogörelsen har stridsgrupperna stor betydelse
för utvecklandet av Finlands krishanteringsberedskap och
försvarsmaktens kapaciteter. Deltagandet i snabbinsatsstyrkorna är
en del av utvecklandet av Finlands försvar, och deltagandet
i EU:s beredskapsperioder stöder detta mål. Finländsk
personal som deltagit i beredskapen har enligt redogörelsen
använts i olika krishanteringsinsatser.
Trots att grupperna inte har använts en enda gång
har de enligt försvarsutskottets utlåtande och
redogörelsen fått en etablerad roll för
utvecklingen av EU:s militära kapaciteter och den militära
samarbetsförmågan. Utskottet ser det som viktigt
att försvarsmaktens utbildning och reservövningar
på bred front och fullt ut utnyttjar Finlands långa
erfarenhet (4 gånger) av EU:s stridsgrupper.
Den nordiska stridsgruppen 1.1—30-6.2015 och det finländska
deltagandet
Finland förbereder sig för att delta i den
nordiska stridsgruppens (Nordic Battle Group, NBG) beredskapsperiod
1.1—30.6.2015. I stridsgruppen, som leds av Sverige, deltar även
Norge, Estland, Litauen, Lettland och Irland. Enligt redogörelsen
kan en eventuell insats komma i fråga i synnerhet i kriserna
i Afrika. Mellanösternområdet är ett
annat potentiellt användningsområde.
Stridsgruppen har bred kapacitet. Den består av stabsfunktioner,
en mekaniserad bataljon, en underrättelseavdelning, en
underhållsbataljon, ett stabskompani, en flygavdelning,
ett snabbinsatskompani samt ett pionjärkompani och radar-, skydds-,
militärpolis- och CIMIC-plutoner. Av gruppens 2 500 soldater
kommer cirka 1 900 från Sverige. De övriga länderna
deltar med styrkor på 50—175 soldater var.
Den helikopterenhet som Finland bidrar med är en del
av stridsgruppens flygavdelning. Den finländska avdelningen
består av arméns helikopterenhet och behövliga
stödelement samt av stabsofficerare som är placerade
vid stridsgruppens stab. Den totala numerären är
68 soldater. Helikopterenheten består av fyra NH90-helikoptrar
och 55 soldater. Dessutom ingår 13 finska soldater i stridsgruppens
stabs-, underhålls- och stödkomponenter. Personalen
består till övervägande del av anställda
vid försvarsmakten. Helikopterenhetens uppgift i en insats är
att genomföra medicinsk evakuering (Medical Evacuation,
MEDEVAC) med helikopter. Utskottet menar att kapaciteten till medicinsk
evakuering stärker inte bara det nationella försvaret
utan också försvarets kompetens när den
ger handräckning åt andra finländska
myndigheter.
Enligt redogörelsen har förberedelserna för beredskapsperioden
framskridit enligt planerna. Finland har deltagit i de många
utbildnings- och övningstillfällen som ledarnationen
har ordnat. Utöver detta har den finländska avdelningen övat
i hemlandet. Stridsgruppens kapacitet upprätthålls
genom övningar också under beredskapsperioden.
Utskottet menar att den övning på ministernivå som
Sverige arrangerade för deltagarstaterna i november 2014
gynnar den politiska viljan att vid behov använda trupperna.
I redogörelsens konstateras att endast färdigt utbildade
och utrustade trupper som är antecknade i truppregistret
ska ingå i snabbinsatsstyrkans beredskap. Det är
enligt utskottet en välkommen lösning, eftersom
det tillåter att verksamheten planeras långsiktigt
och ger maximal beredskap för försvarsmaktens
tre huvuduppgifter. Försvarsutskottet tillstyrker (FsUU
11/2014 rd) att Finland deltar i den nordiska
stridsgruppen.
Den nordiska stridsgruppen, insatsens kostnader och beslut
om kostnaderna
Kostnaderna för att inrätta den nordiska stridsgruppen,
utbilda den och försätta den i beredskap uppgår
totalt till 4,66 miljoner euro. Utrikesutskottet välkomnar
i likhet med försvarsutskottet att deltagandet i beredskapsperioder har
gjorts lättare, eftersom det bland annat sparar kostnader.
Den nya modellen ger avsevärda kostnadsinbesparingar. Kostnaderna
för att inrätta och utbilda enheten samt hålla
den i beredskap är nu cirka 4,6 miljoner euro, medan kostnaderna
under den föregående beredskapsperioden (2011)
uppgick till cirka 29 miljoner euro för deltagandet i två grupper
med 300 soldater.
Kostnaderna har beaktats i anslagen för militärkrishantering
i budgetarna för 2013 och 2014 och i budgetförslaget
för 2015. I budgetpropositionen för 2015 har det
inte reserverats några anslag för kostnader som
föranleds av en eventuell användning av stridsgruppen.
Den riktgivande kostnadskalkylen för en insats på 4
månader är cirka 7,5 miljoner euro. När
ett nationellt beslut om att sätta in stridsgrupperna i
en operation bereds är det enligt redogörelsen
meningen att den finansiering som behövs söks
via en tilläggsbudget.
Att godkänna kostnaderna för en insats först genom
en tilläggsbudget strider enligt utrikesutskottet i princip
mot det nationella snabba beslutsförfarande gällande
EU:s stridsgrupper som behandlats tidigare i detta betänkande.
Utskottet har vid flera tillfällen fäst uppmärksamhet
vid följderna av att anslagen för beredskapen
reduceras (UtUU 6/2014 rd). Ett förfarande
med tilläggsbudget innebär att för att
säkerställa riksdagens budgetmakt måste
frågan behandlas på nytt av hela riksdagen i det
fall att beslut fattats om att delta i en insats. Det betyder i
princip också att det kan uppstå en konflikt mellan
utrikesutskottets ståndpunkt och plenums ståndpunkt.
Enligt redogörelsen är den finländska
helikopterenhetens MEDEVAC-kapacitet en kritisk kapacitet med tanke
på verksamheten. Därför betalar EU som
en del av den gemensamma finansieringen av EU:s militära
krishantering inom ramen för finansieringsmekanismen Athena
huvuddelen av kostnaderna för transporten av helikopterenheten
till insatsområdet. Ersättningen betalas dock
ut i efterskott, så detta förfarande eliminerar
inte behovet av att ta upp kostnaderna i en tilläggsbudget.
I redogörelsen betonas användningen av den nordiska
stridsgruppen och ländernas vilja att delta i en eventuell
insats. Utrikesutskottet anser att det hade varit konsekvent att
inkludera kostnaderna för en eventuell insats i den kompletterande
budgetproposition som lämnades i november. Detta hade höjt
trovärdigheten för att gruppen vid behov verkligen
används.
Slutsats
Utrikesutskottet tillstyrker att en militär avdelning
försätts i hög beredskap som en del av
den EU-stridsgrupp som ställs upp av Sverige, Finland,
Norge, Estland, Litauen, Lettland och Irland för
beredskapsperioden 1.1—30.6.2015.