Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Miljöutskottet tillstyrker lagförslaget, men med vissa ändringar. 

Allmänt

I Finland finns det tusentals markområden som innehåller så stora mängder skadliga ämnen att de klassas som förorenade. Största delen är gamla soptippar, sågar, skjutbanor, impregneringsanläggningar och skrotningsanläggningar där verksamheten är nedlagd. Ofta kan inte saneringsansvaret läggas på den som orsakat skadan eftersom förorenaren inte längre existerar eller det inte går att ställa förorenaren till svars eftersom verksamheten var laglig när den pågick. De förorenade områdena är i många fall en risk för grundvattnet och för människors hälsa, och de har därför kartlagts sedan 1980-talet. Enligt vissa beräkningar finns det drygt 23 000 områden som misstänks vara eller som konstaterats vara förorenade. Mellan 1986 och 2012 sanerades inemot 4 900 områden. I de flesta fall har det varit nödvändigt att undanröja hälsoriskerna på områdena eftersom det har byggts bostäder där och föroreningarna har blivit ett hot mot viktiga grundvattenområden. Fram till nu har privatpersoner sanerat ungefär 60 procent och stat och kommuner ungefär 40 procent av områdena. 

Saneringsarbetet har huvudsakligen fått bidrag från oljeskyddsfonden och statens system för avfallshanteringsarbete. Oljeskyddsfonden har främst gett bidrag till att sanera tidigare bensinstationer där det funnits oljeföroreningar. Via statens system för avfallshanteringsarbete har sanering av gamla soptippar och liknande områden kunnat stödjas. Systemet uppfyller inte kraven i varken lagstiftningen om statsbidrag eller grundlagen. Därför föreslår utskottet att det ska ersättas med en ny lag om stödjande av sanering av förorenade områden. Utskottet framhåller att också lagstiftningen om oljeskyddsfonden måste ses över av skäl som hänför sig till unionsrätten. Oljeskyddsfonden ersätter kostnaderna för oljeskador och bekämpning av sådana skador på land och till sjöss, när det är okänt vem som är förorenaren eller när förorenaren inte själv är kapabel att ersätta kostnaderna. Utskottet understryker att oljeskyddsfonden spelar en stor roll för det praktiska arbetet för att mobilisera beredskap inför och bekämpa oljeskador (MiUU 11/2018 rd och MiUU 16/2018 rd). 

Vidare understryker utskottet att den föreslagna lagen är viktig och välkommen, men att den har begränsad effekt när det gäller sanering av förorenade områden utan huvudman. Enligt 2 § kan stöd beviljas precis som nu inom ramen för ett anslag som fastställs i statsbudgeten, och villkoret för stöd är enligt 6 § att det ska vara en allvarlig förorening. Enligt motiven till propositionen har årligen saneringar av 8–15 områden finansierats via det statliga systemet för avfallshanteringsarbete. Anslagen har uppgått till omkring 2,5–3 miljoner euro årligen. Det framgår inte av propositionen om anslagsnivån kan förväntas stiga när systemet ersätts tekniskt med en ny lag om stödjande av sanering av förorenade områden. I det här sammanhanget är det därför viktigt att det finns ett behov av att förbättra de sekundära miljöansvarssystemen för att förorenade riskområden utan huvudman ska kunna saneras och företagens miljöansvar ordnas enligt principen att förorenaren betalar när ett företag är insolvent. Detta är av relevans för att arbetet inte ska betalas ur statsbudgeten eller av kommunerna, understryker utskottet. Miljöministeriet har startat ett utvecklingsprojekt för sekundärt ansvar för miljöskador (TOVA). Utskottet ser helst att utredningen snabbt blir klar och att nödvändiga lagändringar läggs fram. 

Stödberättigande kostnader och sakkunnigtjänster

Till stöd berättigar enligt 9 § i lagförslag 1 kostnader för utredning av föroreningsgraden på ett område samt kostnader för planering, undersökning, bedömning och rapportering av sanering och saneringskostnaderna för området inklusive övriga behövliga kostnader. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland är statsbidragsmyndighet enligt lagen och bestämmer vilka kostnader som är godtagbara. Utskottet välkomnar att bestämmelsen är flexibel och tillåter att också andra behövliga kostnader för utredning och sanering kan vara stödberättigande. 

Utöver den föreslagna lagen tillämpas statsunderstödslagen på stöden, påpekar utskottet. Exempelvis bestämmelser om ansökan om statsunderstöd finns i 9 § i statsunderstödslagen. Hänvisningen i 6 § i lagförslaget är onödig eftersom det i princip räcker med den allmänna hänvisningen i 5 § 1 mom. Hänvisningen kan dock ha ett informativt värde för den som använder lagen och vara motiverad trots att anvisningarna för lagberedning säger att onödiga hänvisningar ska undvikas.  

I 8 § finns bestämmelser om sakkunnigtjänster. Avgiftsbelagda sakkunnigtjänster är enligt förslaget att planera, upphandla och genomföra utredning av föroreningsgraden och sanera i ett konkret fall. Också innehållsfrågor i nödvändiga tillstånd ingår i tjänsterna. Däremot är den skyldighet att ge rådgivning som ingår i förvaltningslagen en allmän skyldighet och ingår i förfarandet, exempelvis att inleda ett ärende och göra nödvändiga ansökningar och utredningar. I utfrågningen av sakkunniga ställdes frågan om det framgår hur avgiftsbelagd och avgiftsfri service ska hållas isär. Det är meningen att Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland och den sökande i förekommande fall ingår avtal om sakkunnigtjänster. Avtalet ingås på begäran av sökanden, och det ska framgå vad som är gratis rådgivning enligt förvaltningslagen och vad som är rådgivning via sakkunnigtjänsterna enligt 4 § 2 mom. Experttjänster kan självfallet också köpas av någon annan aktör. 

Lagförslaget innehåller nödvändiga bemyndiganden att genom förordning utfärda bestämmelser om vissa detaljer om det behövs. Det är viktigt att den nya lagen åtföljs av relevanta anvisningar, anser utskottet.