Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Oikeudenkäynnistä aiheutuu aina kustannuksia kantajalle ja kanteeseen vastaavalle vastaajalle. Oikeudenkäymiskaaren 21 luvussa säädetään asianosaisen velvollisuudesta korvata vastapuolen oikeudenkäyntikulut, toisin sanoen siitä, miten aiheutuneet kustannukset jaetaan asianosaisten kesken. Lähtökohtana on, että oikeudenkäynnin voittavan asianosaisen on saatava tarpeelliset ja kohtuulliset kulunsa korvatuiksi.

Riidattomassa velkomusasiassa, joka ratkaistaan yksipuolisella tuomiolla, ei kuitenkaan ole kysymys varsinaisesta oikeusriidasta, vaan yleensä ulosottoperusteen hankkimisesta perintää varten. Vastaaja saattaa olla maksukyvytön tai joskus maksuhaluton. Näitä asioita koskee mainitun luvun 8 c §:ssä oleva erityissäännös, jonka mukaan tuomioistuimen tulee viran puolesta arvioida vastapuolen maksettavaksi tuomittavien oikeudenkäyntikulujen määrä ottaen huomioon haastehakemuksen edellyttämä tarpeellisen työn määrä, saatavan suuruus ja välttämättömät kulut. Pykälä säädettiin vuonna 1999, jolloin tarkoituksena oli kohtuullistaa ja yhtenäistää asioissa tuomittavien kulujen määrää (HE 107/1998 vp).

Tarkemmat säännökset mainitun pykälän mukaan tuomittavien oikeudenkäyntikulujen määristä on annettu oikeusministeriön asetuksella (1311/2001). Asetuksen rahamääriä on tarkistettu useampana vuotena oikeudenkäyntimaksujen ja ansiotasoindeksin nousun vuoksi. Merkittäviä tasokorotuksia ei ole tehty. Viimeksi rahamääriä on korotettu kuluvan vuoden alusta 12 päivänä joulukuuta 2008 annetulla oikeusministeriön asetuksella (836/2008).

Voimassa olevan asetuksen mukaan vaaditut oikeudenkäyntikulut tuomitaan korkeintaan perustaksan tai korkean taksan määräisinä velan pääoman määrän mukaan. Jos velan pääoma on 250 euroa tai vähemmän, perustaksa on 210 euroa ja korkea taksa 292 euroa. Perustaksan mukaista oikeudenkäyntikuluvaatimusta ei tarvitse eritellä tarkemmin. Taksat sisältävät muun muassa valtiolle perittävän 79 euron suuruisen oikeudenkäyntimaksun.

On tärkeää huolehtia siitä, ettei velallisten kulurasitus muodostu kohtuuttomaksi, erityisesti silloin, kun peritään pieniä saatavia. Huomiota on kiinnitettävä paitsi oikeudenkäyntikuluihin, myös yksityisen perinnän perintäkuluihin ja täytäntöönpanovaiheen ulosottomaksuihin. Esimerkiksi pienituloisilta perittäviä ulosottomaksuja alennettiin ulosottolain uudistuksessa vuonna 2007.

Toisaalta on huolehdittava siitä, että myös pienten saatavien velkojat voivat saada oikeussuojaa tuomioistuimista. Oikeudenkäyntikulujen korvauksen tarkoituksena on korvata voittaneelle asianosaiselle aiheutuneet kulut. Kulujen määrä ei ole suoraan riippuvainen perittävän saatavan määrästä. Pienenkin saatavan perinnästä oikeudenkäynnissä aiheutuu kustannuksia, ja esimerkiksi asian laadullinen vaativuus saattaa kasvattaa niitä. Oikeudenkäyntikulukorvausten taso ei saa olla niin matala, että pienet saatavat jäisivät käytännössä sen vuoksi perimättä.

Oikeusministeriön asettama, tiedoksiantoa oikeudenkäynnissä pohtinut työryhmä luovutti mietintönsä 31 päivänä maaliskuuta 2009. Työryhmä ehdotti muun muassa, että riidattomasta asiasta valtiolle perittävä oikeudenkäyntimaksu ja vastaavasti vastapuolen oikeudenkäyntikulujen korvaus porrastettaisiin haasteen tiedoksiantotavan mukaan. Ehdotuksen mukaan nykyinen 79 euron oikeudenkäyntimaksu alennettaisiin 69 euroon. Asioissa, joissa haasteen on joutunut antamaan tiedoksi haastemies, maksu nostettaisiin 89 euroon. Kulurasitus jakautuisi siten nykyistä paremmin. Työryhmä on tehnyt myös muita ehdotuksia, jotka keventäisivät tiedoksiantoja erityisesti riidattomissa asioissa. Työryhmän mietintö on parhaillaan lausuntokierroksella, jonka perusteella päätetään jatkovalmistelusta.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

En rättegång orsakar alltid kostnader för käranden och den svarande som avger svaromål. I 21 kap. i rättegångsbalken föreskrivs om parts skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader, med andra ord hur de rättegångskostnader som har uppstått ska fördelas mellan parterna. Utgångspunkten är att den part som vinner rättegången ska få sina nödvändiga och skäliga rättegångskostnader ersatta.

I ett ostridigt fordringsmål som avgörs genom en tredskodom är det dock inte fråga om en egentlig rättstvist utan i allmänhet om att skaffa en utsökningsgrund för indrivningen. Svaranden kan vara insolvent eller någon gång betalningsovillig. För dessa mål gäller specialbestämmelsen i 8 c § i nämnda kapitel. Enligt bestämmelsen ska domstolen på tjänstens vägnar och med beaktande av den arbetsmängd som krävts för upprättande av stämningsansökan, fordringsbeloppet och nödvändiga kostnader pröva beloppet av de rättegångskostnader som motparten ska dömas att ersätta. Paragrafen stiftades år 1999 och avsikten var då att åstadkomma att beloppen i målen blir skäliga och att förenhetliga beloppen (RP 107/1998 rd).

Närmare bestämmelser om rättegångskostnader som ska dömas ut i mål som avses i nämnda paragraf har utfärdats i en förordning av justitieministeriet (1311/2001). Beloppen i förordningen har setts över under flera år på grund av höjningar av rättegångsavgifterna och inkomstnivåindex. Några betydande nivåhöjningar har inte gjorts. Senast har beloppen i förordningen höjts vid ingången av detta år med en förordning av justitieministeriet som utfärdades den 12 december 2008 (836/2008).

Enligt gällande förordning döms de yrkade rättegångskostnaderna ut enligt skuldkapitalet högst enligt en grundtaxa eller en förhöjd taxa. Om skuldkapitalet är 250 euro eller mindre, är grundtaxan 210 euro och den förhöjda taxan 292 euro. Yrkande på rättegångskostnader enligt grundtaxan behöver inte specificeras närmare. Taxorna inkluderar bl.a. en rättegångsavgift till staten på 79 euro.

Det är viktigt att sörja för att kostnadsbelastningen för gäldenären inte blir oskälig, särskilt då små fordringar drivs in. Man bör fästa uppmärksamhet förutom vid rättegångskostnaderna också vid indrivningskostnaderna för privat indrivning och utsökningsavgifterna i utsökningsskedet. T.ex. sänktes utsökningsavgifterna för personer med små inkomster vid reformen av utsökningslagen år 2007.

Å andra sidan bör man sörja för att också borgenärerna vid små fordringar ska kunna få rättsskydd av domstolarna. Avsikten med ersättning av rättegångskostnader är att ersätta den vinnande parten för dess kostnader. Beloppet av kostnaderna är inte direkt beroende av beloppet av den fordran som drivs in. Det uppstår kostnader för att i en rättegång driva in tom. en liten fordran, och till exempel att arten av målet är krävande kan öka kostnaderna. Nivån på ersättningen av rättegångskostnader får inte vara så låg att små fordringar på den grunden i praktiken inte drivs in.

Den arbetsgrupp som justitieministeriet tillsatt och som har dryftat delgivning i rättegång överlät sitt betänkande den 31 mars 2009. Arbetsgruppen föreslog bl.a. att rättegångsavgiften till staten för ostridiga tvistemål och på motsvarande sätt ersättningen för motpartens rättegångskostnader ska graderas enligt sättet för stämningsdelgivning. Enligt förslaget sänks den nuvarande rättegångsavgiften på 79 euro till 69 euro. I mål där man har varit tvungen att låta en stämningsman delge stämningen höjs avgiften till 89 euro. Kostnadsbelastningen fördelas på detta sätt bättre än för närvarande. Arbetsgruppen lade också fram andra förslag som underlättar delgivningarna särskilt i ostridiga mål. Arbetsgruppens betänkande är som bäst på remiss utifrån vilken man besluter om den fortsatta beredningen.