Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Oikeusturva ja sen tuottaminen on tällä hetkellä hyvin ajankohtainen aihe. Oikeusministeriön asettama neuvottelukunta on helmikuussa 2013 antanut ehdotuksensa oikeudenhoidon uudistamisohjelmaksi vuosille 2013—2025. Ohjelma sisältää kymmeniä ehdotuksia oikeudenhoidon uudistamiseksi. Osa ohjelman sisältämistä ehdotuksista on sellaisia, joilla toteutuessaan saattaa olla vaikutuksia myös kansalaisille aiheutuviin oikeuskuluihin.

Oikeudenkäynnistä asianosaiselle aiheutuvia kuluja voivat olla esimerkiksi asianosaisen omat kulut ja avustajanpalkkiot, asianosaisen nimeämille todistajille maksettavat todistajanpalkkiot ja tuomioistuimen perimät käsittelymaksut. Lisäksi asianosainen, joka häviää riita-asian, on velvollinen korvaamaan kaikki vastapuolensa tarpeellisista toimenpiteistä johtuvat kohtuulliset oikeudenkäyntikulut, jollei toisin säädetä. Yksittäisissä asioissa oikeudenkäyntikulut kokonaisuudessaan saattavat muodostua varsin suuriksi, vaikka tuomioistuinten perimät käsittelymaksut ovat nykyisellään varsin vähäisiä.

Oikeuskulut eivät kuitenkaan aina jää asianosaisen itsensä vastattaviksi. Oikeusapulain mukaista julkista oikeusapua annetaan valtion varoin henkilölle, joka tarvitsee asiantuntevaa apua oikeudellisessa asiassa ja joka taloudellisen asemansa vuoksi ei kykene itse suorittamaan sen hoitamisen vaatimia menoja. Oikeusapua annetaan korvauksetta tai osakorvausta vastaan henkilölle, jonka käyttövara ja varallisuus eivät ylitä valtioneuvoston asetuksella vahvistettavaa määrää. Kansalaisilla on myös mahdollisuus varautua oikeudellisen avun tarpeeseensa oikeusturvavakuutuksella.

Oikeusavun kehittäminen on otettu hallitusohjelmaan. Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos on selvittänyt julkisen oikeusavun kohdentumista ja julkaisee vielä tämän vuoden aikana tutkimuksen toisen osan, joka koskee oikeusturvavakuutusta. Oikeusministeriö ottaa selvitykset huomioon arvioidessaan oikeusavun kattavuutta.

Julkinen oikeusapu ja oikeusturvavakuutukset eivät korvaa vastapuolen oikeudenkäyntikuluja, jos oikeusapua saava henkilö tai vakuutuksenottaja häviää asiansa tuomioistuimessa. Vastapuolen oikeudenkäyntikulujen osalta lähtökohta kuitenkin on, että hävinneen asianosaisen korvausvelvollisuus ulottuu vain tarpeellisiin toimenpiteisiin ja kohtuullisiin kuluihin. Mikäli toimenpiteiden tarpeellisuus ja kulujen kohtuullisuus eivät korvausvaatimuksessa toteudu, vaatimus voidaan riitauttaa. Nykyisenkin lain mukaan tuomioistuin voi myös viran puolesta alentaa asianosaisen maksettavaksi tuomittavien oikeudenkäyntikulujen määrää, jos niiden tuomitseminen täysimääräisesti olisi kokonaisuutena arvioiden ilmeisen kohtuutonta. Korvauksia oikeudenkäyntikuluista voidaan myös jättää kokonaan tuomitsematta, jos asia on ollut siten oikeudellisesti epäselvä, että kantajalla on ollut perusteltu syy oikeudenkäyntiin. Pääsääntö kuitenkin on ja kuuluukin olla, että oikeudenkäynnin hävinnyt henkilö on velvollinen korvaamaan vastapuolelle oikeudenkäyntiin liittyvistä tarpeellisista toimenpiteistä johtuvat kohtuulliset kulut.

Joissain tapauksissa riitainen asia saattaa olla ratkaistavissa myös muutoin kuin riita-asian oikeudenkäynnissä. Oikeudenkäynnissäkin tuomioistuin on velvollinen jo asian valmistelussa selvittämään, onko asiassa edellytyksiä sovinnolle. Nykyään on voimassa myös laki riita-asioiden sovittelusta ja sovinnon vahvistamisesta yleisissä tuomioistuimissa. Sen mukaan asia, joka ei ole tuomioistuimessa oikeudenkäyntiasiana käsiteltävänä, voidaan ottaa soviteltavaksi riidan osapuolen tai osapuolten hakemuksesta. Tuomioistuinsovittelulla pyritään asian sovinnolliseen ratkaisuun. Tuomioistuinsovittelun edellytyksenä on, että asia soveltuu soviteltavaksi ja sovittelu on tarkoituksenmukaista osapuolten vaatimuksiin nähden. Tuomioistuinsovittelua on toistaiseksi käytetty oikeusturvakeinona melko vähän.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Rättsskyddet och rättsskyddsmedlen är ett ytterst aktuellt tema just nu. En delegation tillsatt av justitieministeriet överlämnade i februari 2013 sitt förslag till ett reformprogram för rättsvården för åren 2013—2025. Programmet innehåller tiotals förslag för att reformera rättsvården. En del av dessa förslag är sådana att om de genomförs kan de inverka även på de rättegångskostnader som åsamkas medborgare.

Kostnader som orsakas en part av en rättegång är t.ex. partens egna kostnader och biträdets arvoden, arvoden till vittnen som åberopats av parten samt domstolens handläggningsavgifter. Därtill är den part som förlorar ett tvistemål skyldig att ersätta alla motpartens skäliga rättegångskostnader som föranletts av nödvändiga åtgärder, om inte något annat bestäms i lag. I enskilda fall kan beloppet av de totala rättegångskostnaderna bli relativt stort, trots att domstolarnas handläggningsavgifter för närvarande är rätt låga.

Parten behöver dock inte alltid själv svara för sina rättegångskostnader. En person som behöver sakkunnig hjälp i en rättslig angelägenhet och som på grund av sin ekonomiska ställning inte själv kan betala utgifterna för att sköta saken kan enligt rättshjälpslagen beviljas offentlig rättshjälp med statlig finansiering. Rättshjälp beviljas kostnadsfritt eller mot partiell ersättning den vars disponibla medel och förmögenhet inte överstiger ett belopp som fastställs genom förordning av statsrådet. Med tanke på ett eventuellt behov av rättslig hjälp kan medborgarna också ta en rättsskyddsförsäkring.

Enligt regeringsprogrammet ska rättshjälpsverkamheten utvecklas. Rättspolitiska forskningsinstitutet har utrett inriktandet av offentlig rättshjälp. Utredningens andra del, som gäller rättsskyddsförsäkringar, ska publiceras ännu i år. Justitieministeriet ska beakta dessa utredningar vid bedömningen av den offentliga rättshjälpens omfattning.

Offentlig rättshjälp och rättsskyddsförsäkringar ersätter inte motpartens rättegångskostnader, om rättshjälps- eller försäkringstagaren förlorar sitt mål i domstolen. När det gäller ersättningsskyldigheten för motpartens rättegångskostnader är utgångspunkten dock att skyldigheten omfattar enbart nödvändiga åtgärder och skäliga kostnader. Om de åtgärder eller kostnader som anges i ersättningsanspråket inte kan anses nödvändiga eller skäliga, kan anspråket bestridas. Redan enligt den gällande lagen kan domstolen på tjänstens vägnar sänka beloppet av de rättegångskostnader som parten ska dömas att betala, om det bedömt som en helhet skulle vara uppenbart oskäligt att förplikta parten att ersätta motpartens rätttegångskostnader. Domstolen kan också helt låta bli att döma ut ersättning för rättegångskostnaderna, om målet rättsligt har varit så oklart att käranden har haft grundad anledning till rättegång. Huvudregeln är och bör vara att den förlorande parten är skyldig att ersätta alla motpartens skäliga rättegångskostnader som föranletts av nödvändiga åtgärder.

I vissa fall kan det vara möjligt att avgöra ett tvistigt mål också genom något annat förfarande än rättegång. Också vid en rättegång är domstolen redan under förberedelsen skyldig att utreda om det i målet finns förutsättningar för förlikning. Lagen om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar trädde i kraft år 2011. Enligt lagen kan en sak som inte är föremål för rättegång bli föremål för medling på ansökan av en part eller parterna i tvisten. Genom medling i domstol eftersträvas en uppgörelse i godo. Förutsättningar för medling i domstol är att saken är lämplig för medling och att medling är ändamålsenlig med hänsyn till parternas yrkanden. Hittills har medling i domstol använts som rättsskyddsmedel i ganska liten utsträckning.