2.1  Lagen om ordnande av social- och hälsovård

Enligt 8 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) svarar välfärdsområdet för ordnandet av social- och hälsovården inom sitt område och har organiseringsansvaret för invånarnas social- och hälsovård. Enligt 7 § i lagen om välfärdsområden (611/2021) svarar välfärdsområdet för organiseringen av sina lagstadgade uppgifter, för tillgodoseendet av sina invånares lagstadgade rättigheter och för samordningen av tjänstehelheterna. Välfärdsområdet svarar även bland annat för valet av sätt att producera tjänster och åtgärder. Enligt 9 § får välfärdsområdet i princip producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. 

2.2  Socialvårdslagen

I 14 § 1 mom. i socialvårdslagen (1301/2014) finns bestämmelser om socialservice som tillgodoser behov och som hör till välfärdsområdets organiseringsansvar. Välfärdsområdet ska som en del av sitt organiseringsansvar även ansvara för att ordna de uppgifter som anges i 14 § 2 mom. i enlighet med vad som dessutom föreskrivs särskilt om dem, till exempel i lagen om stöd för närståendevård (937/2005) och i familjevårdslagen (263/2015).  

2.3  Lagen om stöd för närståendevård och tillämpningspraxis

Lagen om stöd för närståendevård

Stödet för närståendevård är en lagstadgad anslagsbunden socialservice som ingår i välfärdsområdets organiseringsansvar. Bestämmelser om närståendevård finns i lagen om stöd för närståendevård. Syftet med lagen är att främja det stöd för närståendevård som behövs genom att säkerställa tillgången till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster, vårdens kontinuitet och stödet för närståendevårdarna. I lagen avses med stöd för närståendevård att vård av och omsorg om en äldre, handikappad eller sjuk person ordnas i hemförhållanden med hjälp av en anhörig eller någon annan som står den vårdbehövande nära. Stödet för närståendevård är en helhet som utgörs av de tjänster som erbjuds den vårdbehövande och det vårdarvode, den ledighet och de tjänster som stöder närståendevården som tilldelas vårdaren. I 3 § i lagen om stöd för närståendevård finns bestämmelser om förutsättningar för beviljande av stöd. Enligt 8 § ingås ett uppdragsavtal om stöd för närståendevård mellan välfärdsområdet och vårdaren. En vård- och serviceplan enligt 7 § ska bifogas avtalet om närståendevård.  

Enligt 5 § i lagen om stöd för närståendevård betalas ett vårdarvode till närståendevårdaren som bestäms enligt hur bindande och krävande vården är. Vårdarvodet är minst 300 euro i månaden Vårdarvodena höjs enligt lagen om stöd för närståendevård varje kalenderår med den lönekoefficient som avses i 96 § i lagen om pension för arbetstagare (395/2006). År 2025 är minimiarvodet för stödet för närståendevård cirka 472 euro/månad. . Om närståendevårdaren under en tung behandlingsfas kortvarigt är förhindrad att arbeta för egen eller någon annans räkning, är arvodet minst 600 euro i månaden År 2025 är minimiarvodet för stödet för närståendevård under en tung belastningsfas cirka 944 euro/månad. , förutsatt att vårdaren under denna tid inte har  

1) arbetsinkomster som inte är ringa, 

2) rätt till specialvårdspenning enligt 10 kap. i sjukförsäkringslagen (1224/ 2004), 

3) rätt till alterneringsersättning enligt 13 § i lagen om alterneringsledighet (1305/ 2002). 

Vårdarvodet kan enligt avtal fastställas till ett lägre belopp än vad som föreskrivs ovan, om 

1) vården binder vårdaren i mindre utsträckning än vad som förutsätts i 4 § 1 mom. och behovet av vård och omsorg är ringa, eller 

2) vårdaren anför särskilda skäl till det. 

Enligt 6 § justeras vårdarvodena varje kalenderår med den lönekoefficient som avses i 96 § i lagen om pension för arbetstagare (395/2006). År 2025 är minimiarvodet för stödet för närståendevård 472,15 euro per månad. Beloppet av det vårdarvode som betalas under en tung behandlingsfas är minst 944,31 euro per månad.  

Välfärdsområdet kan, om det så önskar, betala högre arvoden än vad som föreskrivs i lagen på basis av hur bindande och krävande vården är. 

Antal personer som får närståendevård och närståendevårdare

År 2024 fanns det 52 400 personer som fick närståendevård i Finland Sotkanet (2025). Statistik- och indikatorbanken, Institutet för hälsa och välfärd. . Av alla personer som fick närståendevård var 21 procent under 18 år, 15 procent mellan 18 och 64 år och 64 procent över 65 år. Antalet personer under 18 år som får närståendevård har ökat under en längre tid, trots att antalet barn i befolkningen har minskat.  

Minnessjukdomar är den vanligaste orsaken till närståendevård – i cirka en tredjedel av fallen är orsaken en minnessjukdom. I ungefär vart fjärde fall är orsaken en fysisk sjukdom eller funktionsnedsättning, i drygt en tiondel av fallen en utvecklingsstörning och i knappt en tiondel av fallen en annan orsak, såsom en psykiatrisk sjukdom eller substansberoende. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-4022-2 

Antalet närståendevårdare i Finland uppgick till 51 400 under 2024. Av dessa var nästan 60 procent 65 år eller äldre. Sotkanet (2025). Statistik- och indikatorbanken, Institutet för hälsa och välfärd. Andelen kvinnor bland närståendevårdarna var 70 procent och andelen män 30 procent år 2023. Sett till åldersgrupper var andelen kvinnor som störst i åldersgruppen 15–54 år (79 %), medan andelen kvinnor och män i åldersgruppen över 85 år var lika stor, det vill säga 50 procent. Lite mer än hälften av närståendevårdarna var pensionärer och cirka en tredjedel var sysselsatta. De övriga huvudkategorierna – arbetslösa, studerande/skolelever och övriga utanför arbetskraften – utgjorde tillsammans drygt en tiondel. https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe202501215997 

Närståendevård och försörjning

Närståendevård kan ha negativa effekter på närståendevårdarnas ställning på arbetsmarknaden och deras inkomster. Exempelvis är sysselsättningsgraden och förvärvsinkomsterna lägre bland närståendevårdare än bland befolkningen i övrigt, och närståendevård försämrar särskilt försörjningssituationen för närståendevårdare i arbetsför ålder. Yngre närståendevårdare har i genomsnitt lägre förvärvsinkomster än jämnåriga, medan närståendevårdare som fyllt 68 år har högre genomsnittliga inkomster än sina jämnåriga i samtliga åldersgrupper. ; Enkät av Närståendevårdarnas förbund 2024; https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-691-379-0 

Närståendevårdare för ett barn är i regel en kvinna i arbetsför ålder som kan förvärvsarbeta utanför hemmet, eftersom barnet vistas i skola eller småbarnspedagogik. Att fortsätta med ett förvärvsarbete vid sidan av närståendevården, till exempel på deltid, förbättrar vårdarens möjligheter att återgå till arbetslivet efter att vården avslutats och tryggar ett bättre pensionsskydd. Förvärvsarbete kan främja närståendevårdarens välbefinnande genom att upprätthålla sociala relationer och ett liv utanför vården. Bättre försörjningsmöjligheter bidrar sannolikt också till ett ökat välbefinnande. https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-343-927-6 

Fastställandet av den lägsta arvodeskategorin för närståendevårdsstödet inom välfärdsområdena 2024

I lagen om stöd för närståendevård föreskrivs det på en allmän nivå om förutsättningarna för att bevilja stöd. Välfärdsområdena fastställer de närmare beviljningsgrunderna inom de ramar lagen tillåter. 

I alla välfärdsområden grundar sig beviljandet av stöd för närståendevård på en individuell helhetsbedömning av den vårdbehövandes och vårdarens situation. I bedömningen beaktas bland annat den vårdbehövandes hälsa och funktionsförmåga, behovet av vård och omsorg i personliga sysslor under dygnet samt övriga tjänster som beviljats den vårdbehövande och förhållandena i vilka vården ges.  

Enligt Institutet för hälsa och välfärds utredning https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-408-391-1 varierar beviljningsgrunderna och tillvägagångssätten för stödet för närståendevård mycket mellan välfärdsområdena. Vissa generaliseringar kan dock göras. I majoriteten av välfärdsområdena förutsätts det för att man ska beviljas den lägsta arvodeskategorin att den vårdbehövande har behov av vård och omsorg flera gånger dagligen och i flera personliga sysslor och/eller handledning och tillsyn.  

I den lägsta arvodeskategorin för närståendevårdsstöd räcker det i regel med omsorg under dagtid som beviljningsgrund; i ett välfärdsområde krävs dock behov av vård dygnet runt. Omsorgen som en sådan närståendevårdare ger bedömdes motsvara minst två hembesök per dygn från hemvården. När det gäller barn kräver välfärdsområdena redan i den lägsta arvodeskategorin att barnet, i förhållande till sin ålder, behöver en klart större mängd och högre kvalitet på vårdinsatser och/eller tillsyn och handledning än vad som är normalt. https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-408-391-1 

Vårdarvoden för stödet för närståendevård år 2025

I lagen om närståendevård finns bestämmelser om minimiarvodet inom stödet för närståendevård samt om det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas. Välfärdsområdena bestämmer antalet arvodeskategorier och vårdarvodenas nivå utifrån hur krävande och bindande vården är. Vårdarvodets belopp justeras enligt lagen om stöd för närståendevård varje kalenderår med den lönekoefficient som avses i 96 § i lagen om pension för arbetstagare.  

År 2025 betalade tio välfärdsområden ut högre arvoden än minimibeloppet. Ett välfärdsområde hade sänkt sitt lägsta vårdarvode för 2025, men arvodet är fortfarande högre än minimibeloppet. Välfärdsområdenas webbplatser 2024 och 2025, sammanställt av Institutet för hälsa och välfärd. 

Antalet klienter inom stödet för närståendevård, det vill säga personer som fick närståendevård, uppgick under 2024 till cirka 52 400. Sotkanet (2025). Statistik- och indikatorbanken, Institutet för hälsa och välfärd. Det förekommer variation i klientunderlaget, det vill säga inte alla klienter får stöd under hela året. Enligt en enkät som Institutet för hälsa och välfärd riktade till välfärdsområdena fanns det i ett tvärsnitt för en månad cirka 40 000 klienter och av dem hör cirka 70 procent till den lägsta arvodeskategorin för närståendevårdsstödet i sitt välfärdsområde. . Arvodena för 2025 har sammanställts av Institutet för hälsa och välfärd utifrån välfärdsområdenas webbplatser. https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-408-391-1 

2.4  Familjevårdslagen och tillämpningspraxis

Familjevårdslagen

Enligt familjevårdslagen är familjevård vård av eller annan omsorg om en person under en del av dygnet eller dygnet runt i familjevårdarens privathem eller i den vårdbehövandes hem. Välfärdsområdet ska enligt 3 § i familjevårdslagen ingå ett uppdragsavtal med familjevårdaren eller avtal om ordnande av familjevård med en producent av privat familjevård. I 11 § i familjevårdslagen finns bestämmelser om de frågor som parterna ska komma överens om i det avtal om familjevård som ingås mellan välfärdsområdet och en producent av privat familjevård. Professionell familjevård är sådan familjevård som ges i professionella familjehem med stöd av tillstånd enligt 7 § i lagen om privat socialservice. Lagen om privat socialservice har upphävts genom lagen om tillsyn över social- och hälsovården (741/2023), som trädde i kraft till största delen den 1 januari 2024 (nedan tillsynslagen ). I tillsynslagen ersätter ett nytt registreringsförfarande det tidigare tillstånds- och anmälningsförfarandet. I 10 § i familjevårdslagen anges att den som har ingått uppdragsavtal enligt familjevårdslagen inte står i ett sådant anställningsförhållande som avses i arbetsavtalslagen (55/2001) till det välfärdsområde som har ingått avtalet.  

Välfärdsområdet ingår med familjevårdaren ett uppdragsavtal, vars innehåll fastställs i 10 § i familjevårdslagen. Uppdragsavtalet är ett dokument där familjevårdaren och det välfärdsområde som placerar klienten avtalar klientspecifikt om ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i samband med familjevården. Ingen av avtalsparterna kan i princip ensidigt ändra avtalets innehåll under dess giltighetstid. Enligt familjevårdslagen ska parterna i uppdragsavtalet komma överens om bland annat storleken och utbetalningen av arvodet till familjevårdaren, vårdens beräknade längd och uppsägning av uppdragsavtalet.  

Enligt 12 § kan, om inte något annat har överenskommits i ett uppdragsavtal, avtalet sägas upp så att det upphör att gälla två månader efter uppsägningen.  

Om familjehemmet eller den vård som ges där vid tillsynen konstateras vara olämpliga eller bristfälliga, ska det välfärdsområde som svarar för ordnandet av vården enligt 12 § 2 mom. försöka se till att bristen avhjälps. Om bristen inte avhjälps inom utsatt tid eller inte kan avhjälpas utan oskäligt besvär eller inom en skälig tid, kan uppdragsavtalet hävas omedelbart. 

Enligt 21 § är familjevårdaren skyldig att anmäla förändringar i familjevården till den ansvariga arbetstagaren i det välfärdsområde som placerat den vårdbehövande och till det välfärdsområde där familjehemmet finns. 

Familjevårdens klienter och familjevårdare

Familjevård används för äldre, personer med funktionsnedsättning, barnskyddsklienter samt personer med psykisk ohälsa. Familjevård är avsedd att trygga vård och omsorg under familjeliknande förhållanden utifrån den vårdbehövandes behov. Familjevård kan ge möjlighet till vård under hemliknande förhållanden och till permanenta, nära människorelationer. Familjevård ger möjlighet att främja klientens grundtrygghet och sociala utveckling. Familjevården kan vara kontinuerlig och pågå i flera år eller årtionden.  

Familjevård i form av uppdragsförhållande används i klart störst utsträckning inom barnskyddet, där det totala antalet vårddygn uppgick till cirka 2,1 miljoner år 2024 Barnskyddets statistikrapport (på finska) 23/2025, s 19, https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2025042831818 . Inom familjevård för äldre uppgick antalet vårddygn till 191 000 och inom funktionshinderservicen till 148 000 år 2024 Sotkanet-indikatorer 1947 och 3468 .  

År 2024 hade välfärdsområdena inom barnskyddet uppdragsavtal med 4 900 familjer Lastensuojelu 2024, rapport (på finska) s. 18 . Av dessa var 900 familjer (18 %) närstående- eller släktfamiljer till barnet (Sotkanet-indikatorer 6416 och 6417). I slutet av 2023 fanns cirka 5 900 barn i familjevård enligt uppdragsavtal.  

I barnskyddslagen definieras familjevård som den primära formen av vård utom hemmet för ett barn som omhändertagits. Familjevård kan användas för att ordna vård och omsorg för ett barn i vård utom hemmet eller som en stödåtgärd inom öppenvården. Eftervård enligt barnskyddslagen kan även genomföras som familjevård fram till dess att rätten till eftervård upphör. Inom barnskyddet kan familjevård vara kortvarig eller gälla tills vidare. När det utvärderas om familjevård är lämpligt ska det iakttas hurdan helhet den vård som familjevårdaren ger utformar tillsammans med behövliga stödåtgärder. Familjevård enligt barnskyddslagen ges i praktiken i familjevårdarens hem, det vill säga i ett familjehem. 

Familjevård för äldre personer ges till dem som trots tillgång till hemvårdstjänster har svårt att klara av vardagen men ännu inte är i behov av serviceboende eller institutionsvård. Beslut om övergång till familjevård fattas av välfärdsområdet på basis av en bedömning av servicebehovet. I praktiken kan familjevård vara långvarig, kortvarig eller ges under en del av dygnet. Vid långvarig familjevård som ges dygnet runt bor den äldre personen i familjevårdarens privata hem och får där den vård och omsorg som behövs, eventuellt under flera års tid. Kortvarig familjevård dygnet runt ges i familjevårdarens eller den äldre personens hem och varar vanligtvis några dagar eller veckor. Familjevård under en del av dygnet (dag/kväll/natt) ordnas i familjevårdarens eller den äldre personens hem och erbjuder den äldre stimulans och omväxling samt stöd i vardagliga aktiviteter. Inom äldreomsorgen har kortvarig familjevård blivit allt vanligare, och denna utförs ofta av ambulerande familjevårdare i klientens hem.  

År 2022 fanns det 224 familjehem med uppdragsavtal för äldre personer (65 år fyllda). Antalet familjehem är minskande. (Sotkanet 2025.) De senaste uppgifterna om äldre klienter i olika former av familjevård är från 2021 (Ilmarinen m.fl. 2023). År 2021 fanns det drygt 3 300 äldre personer i familjevård enligt uppdragsavtal, och av dem fick de flesta antingen kortvarig familjevård (cirka 1 500 personer) eller familjevård under en del av dygnet (cirka 1 500 personer). I långvarig familjevård bodde 420 äldre personer i familjehem. Det fanns cirka 450 ambulerande familjevårdare som verkade i de vårdbehövandes egna hem. Det finns stora skillnader mellan välfärdsområdena både i hur vanliga de olika formerna av familjevård är och i antalet klienter. Bland uppgifterna ovan saknas svar från 13 kommuner. Antalet äldre personer i familjevård har överlag ökat något under en längre tid, och även antalet vårddygn har ökat. (Sotkanet 2025.) I synnerhet antalet äldre klienter som får vård av ambulerande familjevårdare har ökat.  

Omsorg, vård och nödvändigt stöd för ett barn, en ungdom eller en vuxen med funktionsnedsättning kan ordnas som familjevård antingen i familjevårdarens hem, det vill säga familjehemmet, eller i den vårdbehövandes eget hem. Familjevård kan vara kortvarig, långvarig eller ges under en del av dygnet.  

Boende och stöd för en person med psykisk sjukdom kan ordnas som familjevård antingen i familjevårdarens familjehem eller i den vårdbehövandes eget hem. Målet med familjevård för personer i psykisk rehabilitering är att stöda rehabiliteringen, förbättra och bevara funktionsförmågan, träna upp interaktionsförmågan samt öka personens förutsättningar att klara sig i sin närmiljö och i samhället. 

Familjevård enligt uppdragsavtal och försörjning

Välfärdsområdet ingår ett uppdragsavtal om vården med en familjevårdare. Välfärdsområdet ska ingå ett uppdragsavtal med familjevårdaren även i de fall där välfärdsområdet köper familjevården som en köptjänst av en privat tjänsteproducent. Genom uppdragsavtalet överförs det faktiska genomförandet av en offentlig förvaltningsuppgift till familjevårdaren. Araneva, Mirjam. Lastensuojelun perhehoito, Alma Talent, Helsinki 2018. s. 159 Observera att litteraturen hänvisar till tiden före social- och hälsovårdsreformen, då uppdragsavtal ingicks av kommunen och inte av välfärdsområdet. På grund av uppdragsförhållandets karaktär har familjevårdaren inget arbetsförhållande med välfärdsområdet.  I uppdragsavtalet ska parterna bland annat komma överens om storleken och utbetalningen av det arvode som betalas till familjevårdaren samt om ersättande av kostnader. I avtalet kommer man vidare överens om ersättning för de särskilda kostnader som följer av individuella behov hos den vårdbehövande.  

Enligt en enkät Rapport om familjevårdarnas socialskydd 2020 (på finska). https://www.perhehoitoliitto.fi/wp-content/uploads/2024/06/PE25A11.pdf som Förbundet för familjevård i Finland genomfört bland familjevårdare var tillsvidareavtal det klart vanligaste – 90 procent hade ett sådant. En del familjevårdare gav utöver långvarig familjevård också kortvarig vård dygnet runt eller vård under en del av dygnet.  

Bland dem som svarade var familjevårdare inom barnskyddet den största gruppen (429 personer), familjevårdare för äldre personer var 64, familjevårdare för en närstående eller släkting inom barnskyddet var 65 personer och familjevårdare för personer med funktionsnedsättning var 25. Nästan hälften av familjevårdarna inom barnskyddet var i åldern 41–50 år. I de övriga familjevårdsgrupperna var den största åldersgruppen 51–64 år.  

Enligt enkäten varierade heltidsarbetet som familjevårdare mellan de olika grupperna, och familjevårdens betydelse för försörjningen varierar. Inom barnskyddet och äldreomsorgen arbetade cirka 60 procent som familjevårdare på heltid, och bland familjevårdarna för personer med funktionsnedsättning var andelen tre av fyra. Familjevården har därmed stor betydelse för försörjningen. Av dem som var familjevårdare för en närstående eller släkting arbetade cirka 10 procent som familjevårdare på heltid. Tolkningarna av om familjevård är ett deltids- eller heltidsarbete varierar och är oförutsägbara i fråga om ansökningar om stöd. Det är familjevårdaren som bär ansvaret för de ekonomiska riskerna med familjevården. 

Det är ganska vanligt att familjevårdare också har ett annat heltids- eller deltidsarbete vid sidan om familjevården. Bland familjevårdarna för äldre personer hade knappt en tredjedel annat arbete, och inom barnskyddet var andelen cirka 40 procent. Bland familjevårdarna för äldre personer samt familjevårdarna för en närstående eller släkting var cirka en femtedel pensionärer, medan andelen i de övriga grupperna var ungefär en procent. För familjevårdarna inom barnskyddet var det vanligt att maken eller en annan vuxen i familjen hade ett annat heltidsarbete. Detta kan anses bidra till att stabilisera familjens försörjning. 

Det går inte att exakt ange nivåspannet för det arvode som betalas till familjevårdare, eftersom stödet till familjevårdaren bestäms bland annat utifrån den vårdbehövandes behov. Dessa behov framgår av den individuella vårdplanen. Enligt enkäten hade cirka tre fjärdedelar av dem som vårdar äldre personer eller personer med funktionsnedsättning upplevt att arvodet oväntat hade sänkts vid något tillfälle. Det berodde bland annat på att behovet av familjevård hade upphört (på grund av den vårdbehövandes försämrade hälsotillstånd eller dödsfall), att det inte hade funnits någon ny vårdbehövande när en person lämnat familjevården, att personen i vård behövt sjukhusvård under längre tid, att en kortvarig vistelse blivit inställd eller att familjevårdaren själv insjuknat. 

Enligt enkäten är familjevårdarens sociala trygghet svag, särskilt i fråga om arbetslöshetsersättning. En familjevårdare kan inte ansluta sig till en arbetslöshetskassa, och familjevård räknas inte in i arbetsvillkoret som ligger till grund för arbetslöshetsersättning. Vid förändringar sågs det som en möjlighet att återvända till arbete antingen på deltid eller heltid, men många faktorer påverkar möjligheten att få arbete – till exempel familjevårdarens utbildningsnivå, sysselsättningsläget inom branschen, längden på frånvaron från arbetsmarknaden, familjevårdarens ålder och om det finns en tidigare arbetsplats att återvända till. 

Arvode och kostnadsersättning för familjevård

Vårdarvodet inom familjevården samt dess minimibelopp och de högsta och lägsta beloppen för kostnadsersättning regleras i familjevårdslagen. De lagstadgade grundbeloppen justeras årligen. År 2025 är minimibeloppet för vårdarvode 944,34 euro per månad och minimibeloppet för kostnadsersättning 502,17 euro, medan startersättningens maximibelopp är 3 566,21 euro per person i familjevård. Vårdarvodet och kostnadsersättningen kan avtalas vara högre än minimibeloppet, eller om det finns särskilda skäl även lägre. I praktiken bestäms kostnaderna för familjevård i hög grad utifrån klientens behov och vårdberoende. Innehållet i familjevården kan också variera avsevärt mellan olika tjänster. Till exempel inom funktionshinderservicen eller äldreservicen övernattar klienten inte nödvändigtvis hos familjevårdaren, till skillnad från inom barnskyddet där familjevården ges dygnet runt. Det finns ingen samlad information om nivåerna för arvoden och ersättningar inom de olika välfärdsområdena. 

Familjevårdaren är skattskyldig för de arvoden och ersättningar som fås för familjevård. Kommunen eller samkommunen anmäler det utbetalda vårdarvodet och kostnadsersättningarna till inkomstregistret i enlighet med gällande anvisningar. Arbete som familjevårdare kan beskattas antingen som förvärvsverksamhet enligt inkomstskattelagen eller som näringsverksamhet enligt lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. I 25 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd föreskrivs om ersättningar som utbetalas i någon annan form än lön. Enligt denna är ett vederlag som erhållits för arbete, uppdrag eller tjänst, men som ändå inte är lön, en ersättning för arbete. I sitt beslut HFD 10.3.1997, liggare 561, ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att arvoden som på basis av socialvårdslagen och familjevårdslagen utbetalats till familjevårdare inte utgjorde sådan lön som avses i lagen om förskottsuppbörd, utan arbetsersättning som räknas som förvärvsinkomst. Familjevårdaren kan också verka som rörelseidkare med firma. Också då står hen i uppdragsförhållande till välfärdsområdet. I uppdragsavtalet kommer man överens om utbetalning av vårdarvode och kostnadsersättning till rörelseidkaren. https://www.vero.fi/sv/Detaljerade_skatteanvisningar/anvisningar/62203/beskattning-av-familjevardare3/ 

I 20 § i familjevårdslagen finns bestämmelser om social trygghet. Enligt den finns bestämmelser om pensionsskyddet för familjevårdare i uppdragsförhållande i pensionslagen för den offentliga sektorn (81/2016). Det vårdarvode som betalas enligt familjevårdslagen anses inom pensionssystemet vara en ersättning som betalas som kompensation för utfört arbete. Arvodet betraktas som en inkomst som berättigar till pension enligt 85 § i pensionslagen för den offentliga sektorn. Lagstadgad ersättning som betalas för uppsägningstid är också inkomst som berättigar till pension. Även normalt är lön under uppsägningstid inkomst som berättigar till pension, oberoende av om det föreligger arbetsskyldighet under perioden. De skattepliktiga kostnadsersättningar som betalas till familjevårdare är däremot inte sådana arbetsinkomster som berättigar till pension, eftersom de enligt lagens definition är kostnadsersättningar – även om de vid beskattningen betraktas som arbetsersättning och förvärvsinkomst.  

Enligt 20 § i familjevårdslagen ska ett välfärdsområde som ingått ett uppdragsavtal för familjevårdaren teckna försäkring enligt 3 § 1 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015). På familjevårdaren tillämpas vad som i den lagen föreskrivs om arbetstagare, och på välfärdsområdet tillämpas vad som i den lagen föreskrivs om arbetsgivare. Familjevårdare har därmed ett motsvarande skydd för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar som arbetstagare.  

Oförutsett upphörande av familjevård

Familjevård kan upphöra oförutsett i flera olika situationer. Familjevården kan upphöra oförutsett av orsaker som beror på familjevårdaren. Familjevårdaren kan själv oförutsett vilja avsluta familjevården. Familjevårdsklienten kan vilja byta plats för familjevård, vilket kan bero på den vårdbehövande men också på en orsak som har att göra med familjevårdaren.  

En orsak som inte beror på familjevårdaren kan till exempel uppstå om välfärdsområdet fattar beslut om placering i familjevård, varvid familjevården kan upphöra oförutsett på grund av välfärdsområdets beslut. Välfärdsområdet kan ändra kriterierna för beviljande av familjevård eller ändra de målgrupper som har rätt till familjevård inom välfärdsområdet. Familjevården kan upphöra oförutsett oberoende av familjevårdaren med mycket kort varsel om den vårdbehövandes behov förändras.  

Enligt exempel från Förbundet för familjevård i Finland kan familjevården för äldre personer upphöra oförutsett om den vårdade avlider eller om situationen kräver sjukhusvård eller mer intensiva tjänster. Enligt 21 c § i socialvårdslagen ordnas serviceboende med heldygnsomsorg för en person som dagligen, oberoende av tid på dygnet, behöver fortlöpande vård och omsorg eller krävande yrkesinriktad vård som det inte är möjligt eller förenligt med klientens intresse att ordna som hemvård, närståendevård, familjevård eller på något annat sätt.  

Att vården upphör oförutsett är vanligast inom barnskyddets familjevård. Vid långvarig familjevård inom barnskyddet är målet, förutom att erbjuda hemlik vård, att skapa nära mänskliga relationer. Utgångspunkten för familjevård inom barnskyddet är alltid barnets behov – man söker en lämplig familjevårdsfamilj för barnet. Inom barnskyddets familjevård kan placeringen avslutas oväntat, när familjevårdsplatsen måste bytas ut antingen till en annan familjevårdsfamilj eller till en barnskyddsanstalt. Enligt 50 § i barnskyddslagen ordnas anstaltsvård om vård av barn utom hemmet inte med hjälp av tillräckliga stödåtgärder kan ordnas som familjevård eller någon annanstans på ett sätt som motsvarar barnets bästa. Familjevården kan avbrytas oförutsett även av orsaker som inte beror på familjevårdaren eller barnet, till exempel på grund av att samarbetet med anhöriga inte fungerar. Inom barnskyddets familjevård kan vården upphöra plötsligt i situationer där vårdbehovet hos de placerade barnen blir så krävande att familjevård inte längre är möjlig. I familjer med flera placerade barn arbetar ofta båda vuxna som heltidsanställda familjevårdare, vilket innebär att en avslutad placering av en syskongrupp kan leda till ett omedelbart inkomstbortfall för hela familjen. Familjevården kan också upphöra om den vårdbehövande uppvisar utmanande beteende eller våldsamhet som äventyrar säkerheten för andra och kräver vård utanför familjehemmet. För vissa familjevårdsklienter kan det uppstå behov av att använda begränsande åtgärder enligt barnskyddslagen, vilka inte är möjliga inom familjevården. 

Inom barnskyddets familjevård kan det uppstå situationer där ett barn placeras i familjevård innan förvaltningsdomstolen har bekräftat omhändertagandet. Denna praxis har inom barnskyddet bedömts vara förenlig med barnets bästa, eftersom ett barn inte kan vänta på att förvaltningsdomstolens beslut, som kan dröja länge, behandlas innan barnet får komma till en familj. Placeringen grundar sig även då på ett beslut om placering enligt barnskyddslagen. I sådana situationer – särskilt om det rör sig om ett litet barn eller ett barn med särskilda behov – förutsätts det ofta att familjevårdaren stannar hemma för att ta hand om barnet. Detta kan innebära att familjevårdaren måste fatta betydande ekonomiska beslut, såsom att ta obetald tjänstledighet från sitt arbete. Om förvaltningsdomstolen sedan beslutar att barnet inte omhändertas kan familjevårdaren hamna i en situation där en vikarie ordnats på den egna arbetsplatsen exempelvis för ett år, men familjevården upphör snabbt. I värsta fall kan familjevårdaren då stå utan arbete och inkomst under resten av året, eftersom uppdragsavtalet bara har två månaders uppsägningstid och det kanske inte finns andra uppgifter att erbjuda. 

Inom barnskyddet kan den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter vid individuell övervakning av barnet upptäcka att familjevårdaren inte är lämplig för barnet i fråga eller för familjevård överhuvudtaget. På motsvarande sätt kan det uppdagas att familjevårdaren är olämplig för vård även av en annan familjevårdsklient. Orsaken till att familjevården upphör kan också vara till exempel misstanke om vanvård. I dessa fall rör det sig om upplösning av familjevård enligt 12 § i familjevårdslagen, och då tillämpas varken uppsägningstid eller den ersättning som föreslås här. 

Om familjevården upphör oförutsett försöker man i regel anvisa en ny klient till familjevårdaren. Det är dock inte alltid möjligt. En ny placering kan inte göras hos en familjevårdare som inte kan tillgodose den placerade klientens individuella behov. Vid placering i familjevård spelar gruppdynamiken en avgörande roll för om familjevården fungerar. Familjevårdaren har inte rätt till ett visst antal vårdbehövande, utan placeringarna i familjevård beslutas alltid av välfärdsområdet utifrån de vårdbehövandes behov. För heltidsanställda familjevårdare kan vårdarvodet dock vara den enda inkomstkällan. Plötsliga uppsägningar av placeringar påverkar då familjens inkomstnivå oförutsett och kraftigt, om ingen ny vårdbehövande anvisas under uppsägningstiden.  

För att förebygga fall där familjevården upphör oförutsett och för att hitta nya vårdbehövande kan vissa problem lösas på välfärdsområdesnivå genom att öka samarbetet, utveckla verksamhetsanvisningarna för familjevården och det stöd som erbjuds familjevårdarna samt genom att ingå uppdragsavtal baserade på dessa anvisningar där familjevårdens särskilda karaktär beaktas bättre än i dag. 

4.1  De viktigaste förslagen

Stödet för närståendevård

I propositionen föreslås det att 5 § i lagen om stöd för närståendevård ändras så att minimiarvodet inom stödet för närståendevård höjs och är 530 euro per månad från och med den 1 januari 2026. I propositionen har den årliga höjningen av minimiarvodet inom stödet för närståendevård med lönekoefficienten för 2026 uppskattats och den ingår i det nya minimiarvodet. Jämfört med 2025 stiger minimiarvodet med totalt cirka 58 euro i månaden, varav lagändringens inverkan är cirka 46 euro. 

Enligt propositionen ska det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas vara 968 euro per månad från och med den 1 januari 2026. Beloppet av det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas ändras så att det motsvarar det vårdarvode som justerats med lönekoefficienten 2026 och som avrundats till närmaste euro. Denna ändring ändrar i själva verket inte beloppet av det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas jämfört med det vårdarvode som med stöd av gällande bestämmelser skulle betalas 2026. Ändringen föreslås för att förtydliga bestämmelsen. Lagen om stöd för närståendevård trädde i kraft den 1 januari 2006 och minimiarvodena i den har årligen höjts med lönekoefficienten. Om endast minimiarvodet ändras och det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas kvarstår oförändrat, leder detta till att samma paragraf har minimiarvoden från olika tider.  

Det föreslås också att lagen om närståendevård uppdateras så att hänvisningen till alterneringsledighet i 5 § stryks. Lagen om alterneringsledighet har upphävts från och med den 1 augusti 2024. Ändringen är av teknisk natur.  

Familjevård

Det föreslås att 12 § i familjevårdslagen ändras så att om ett uppdragsavtal som gäller långvarig familjevård som ges dygnet runt eller under en del av dygnet i familjevårdarens hem oförutsett upphör av en orsak som inte beror på familjevårdaren, har familjevårdaren rätt att utöver det arvode som betalas för den uppsägningstid som avses i 1 mom. få en ersättning motsvararande en månads vårdarvode. Ersättningen betalas av det välfärdsområde med vilket familjevårdarens uppdragsavtal upphör. Rätt till ersättning föreligger inte om en ny vårdbehövande kan placeras eller placeras i familjevårdarens hem under uppsägningstiden.  

Förslagen gäller familjevård som grundar sig på ett uppdragsavtal mellan välfärdsområdet och familjevårdaren. Förslagen gäller inte professionell familjevård enligt 4 § i familjevårdslagen. Rätt till ersättning gäller inte heller familjevård som har ordnats med stöd av 4 § 3 mom. i lagen om stöd för närståendevård. 

Enligt familjevårdslagen är uppsägningstiden för ett uppdragsavtal två månader, om inte något annat har överenskommits. I propositionen förlängs ersättningen till familjevårdaren genom att det arvode som betalas för uppsägningstiden kompletteras med ett separat arvode för en månad. Sammanlagt får familjevårdaren därmed i regel ett tre månaders arvode i situationer där familjevården upphör oförutsett. Syftet med ersättningen är att stödja familjevårdare i uppdragsförhållande. Med hjälp av ersättningen kan familjevårdare i uppdragsförhållande bättre anpassa sin ekonomi i situationer där familjevården upphör oförutsett. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Alternativ

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

7.1  Lagen om stöd för närståendevård

5 §.Vårdarvode. I 1 mom. föreslås en ändring som innebär att minimiarvodet inom stödet för närståendevård höjs. Det arvode inom stödet för närståendevård som det föreskrivs om i 2 mom. och som betalas under en tung behandlingsfas ses över så att det motsvarar 2026 års nivå. I 2 mom. 3 punkten görs dessutom en teknisk ändring genom vilken hänvisningen till den upphävda lagen om alterneringsledighet stryks. I övrigt ändras paragrafen inte.  

Enligt 1 mom. ska minimiarvodet inom stödet för närståendevård vara 530 euro per månad från och med den 1 januari 2026. Minimiarvodet inom stödet för närståendevård höjs varje kalenderår med den lönekoefficient som avses i 96 § i lagen om pension för arbetstagare. I propositionen har höjningen för 2026 uppskattats och den ingår i det nya minimiarvodet. Totalt stiger minimiarvodet med cirka 58 euro i månaden jämfört med 2025, varav lagändringens inverkan är cirka 46 euro. Det nya minimiarvode enligt propositionen som träder i kraft den 1 januari 2026 höjs med lönekoefficienten följande gång den 1 januari 2027.  

Välfärdsområdet kan, om det så önskar, liksom för närvarande betala högre arvoden än vad som föreskrivs i lagen på basis av hur bindande och krävande vården är. Propositionen påverkar inte arvoden som är högre än de lagstadgade minimiarvodena, utan de höjs med lönekoefficienten den 1 januari 2026. 

Enligt 2 mom. ska det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas vara 968 euro per månad från och med den 1 januari 2026. Beloppet av det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas ändras så att det motsvarar det vårdarvode som justerats med lönekoefficienten 2026 och som avrundats till närmaste euro. Denna ändring ändrar i själva verket inte beloppet av vårdarvodet jämfört med det vårdarvode som med stöd av gällande bestämmelser skulle betalas 2026. Det minimiarvode enligt propositionen som betalas under en tung behandlingsfas och som träder i kraft den 1 januari 2026 höjs i enlighet med lagen om stöd för närståendevård med lönekoefficienten följande gång den 1 januari 2027. Ändringen görs för att förtydliga tolkningen av lagstiftningen. Lagen om stöd för närståendevård trädde i kraft den 1 januari 2006 och minimiarvodena i den har årligen höjts med lönekoefficienten. Om endast minimiarvodet ändras och det minimiarvode som betalas under en tung behandlingsfas kvarstår oförändrat, leder detta till att samma paragraf har minimiarvoden från olika tider. 

I 2 mom. 3 punkten i paragrafen hänvisas det till alterneringsersättning enligt 13 § i lagen om alterneringsledighet (1305/2002). Lagen om upphävande av lagen om alterneringsledighet (275/2024) trädde i kraft den 1 augusti 2024. De som börjat alterneringsledigheten före den 31 juli 2024 har haft rätt att ta ut den maximala alterneringsledigheten på 180 kalenderdagar. De sista alterneringsersättningarna betalades ut i början av 2025. Därför föreslås det att 5 § 2 mom. 3 punkten stryks. Ändringen är av teknisk natur. 

7.2  Familjevårdslagen

12 §.Uppsägning och hävning av uppdragsavtal. Det föreslås att nya 2, 3 och 4 mom. fogas till paragrafen. Det nuvarande 2 mom. blir av denna anledning ett nytt 5 mom. I det nya 2 mom. föreskrivs det om den ersättning som ska betalas till familjevårdaren i vissa oväntade situationer då ett uppdragsavtal upphör.  

Enligt 10 § 1 mom. 7 punkten i familjevårdslagen ska parterna i det uppdragsavtal som ingås mellan en familjevårdare och välfärdsområdet komma överens om uppsägning av uppdragsavtalet. Enligt 12 § 1 mom. kan, om inte något annat har överenskommits i ett uppdragsavtal, avtalet sägas upp så att det upphör att gälla två månader efter uppsägningen. I uppdragsavtalet mellan välfärdsområdet och familjevårdaren fastställs i allmänhet avtalets uppsägningstid. Familjevårdare har rätt till vårdarvode enligt uppdragsavtalet för avtalets uppsägningstid, och uppsägningstiden är med stöd av 12 § 1 mom. två månader, om inte något annat har överenskommits. 

Enligt det nya 2 mom. har familjevårdaren, om ett uppdragsavtal som gäller långvarig familjevård som ges dygnet runt eller under en del av dygnet i familjevårdarens hem oförutsett upphör av en orsak som inte beror på familjevårdaren, rätt att utöver det arvode som betalas för den uppsägningstid som avses i 1 mom. få en ersättning som motsvarar beloppet av det i uppdragsavtalet fastställda vårdarvodet för en månad.  

Som ett sådant oförutsett upphörande som avses i momentet kan betraktas till exempel en situation där avtalet plötsligt upphör på grund av en förändring i den vårdbehövandes servicebehov. Uppdragsavtalets längd påverkas i hög grad av vårdbehovet hos den vårdbehövande och kan under avtalets giltighetstid plötsligt ändras, varvid uppdragsavtalet kan upphöra tidigare än vad som ursprungligen hade bedömts utifrån vårdbehovet. Ovan i avsnitt 2.4 finns det exempel på situationer som kan anses vara oförutsedda på det sätt som avses i momentet. Eftervården av en ung person som blir vuxen och avslutandet av vård utom hemmet när en person blir myndig kan anses vara möjliga att förutse. Olika exempel tas också upp också under rubriken ”Oförutsett upphörande av familjevård” i avsnitt 2.4. Även till exempel en situation där en flytt till en annan familjevårdsplats planeras i flera månader kan inte betraktas som oförutsedd. I sådana fall har familjevårdaren möjlighet att påverka situationen. 

Ersättningen enligt det nya 2 mom. gäller endast när ett sådant uppdragsavtal upphör som gäller långvarig familjevård som ges dygnet runt eller under en del av dygnet i familjevårdarens hem. Familjevård kan ges kortvarigt eller långvarigt. I familjevårdslagen definieras inte långvarig eller kortvarig familjevård. Enligt 7 b § 2 punkten i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) betraktas som långvarig familjevård sådan familjevård som beräknas pågå i minst tre månader från det att den inleds eller om servicen de facto har varat i minst tre månader. 

Enligt det föreslagna 2 mom. gäller rätten till ersättning inte familjevård som har ordnats med stöd av 4 § 3 mom. i lagen om stöd för närståendevård (937/2005). Kortvarig familjevård, ambulerande familjevård, vård i den vårdbehövandes hem eller familjevård som ges i familjevårdarens hem till exempel endast under den tid närståendevårdaren är ledig är inte till sin natur sådana att de, om de upphör, skulle ha samma inverkan på familjevårdarens försörjning som när en vårdbehövande som varaktigt bor hos familjevårdaren flyttar bort. 

Den uppsägningstid som anges i momentet gäller inte situationer där uppdragsavtalet upphör av en oförutsedd orsak som beror på familjevårdaren. En sådan orsak kan vara att familjevårdaren själv oförutsett säger upp avtalet.  

Välfärdsområdena har olika praxis när det gäller betalningen av arvode och kostnadsersättningar i situationer där familjevården inte upphör utan avbryts för en tid av en orsak som inte beror på familjevårdaren. Sådana situationer kan vara till exempel sjukhusvård av den vårdbehövande eller ett längre besök hos anhöriga. I dessa fall fortsätter den vårdbehövandes boende i familjevård efter avbrottet. Den uppsägningstid som föreskrivs i momentet gäller endast situationer där vården upphör helt och hållet. 

Till 12 § i familjevårdslagen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket rätt till ersättning enligt 2 mom. inte föreligger, om en ny vårdbehövande kan placeras eller placeras i familjevårdarens hem under uppsägningstiden. Eftersom syftet med ersättningen är att förbättra försörjningen för familjevårdare i uppdragsförhållande i överraskande situationer där det inte längre finns någon som behöver vård, förbättrar ett nytt uppdrag familjevårdarens försörjning. I paragrafen förutsätts det dock inte att det arvode som fastställs i det nya uppdragsavtalet ska ligga på samma nivå som i det avslutade uppdragsavtalet. Beloppet av vårdarvodet överenskoms i uppdragsavtalet enligt hur krävande vården av den vårdbehövande är. Sådan placering av en vårdbehövande som avses i momentet kan göras och därmed ett nytt uppdragsavtal med familjevårdaren ingås också av något annat välfärdsområde än det välfärdsområde som varit part i det uppdragsavtal som oförutsett upphörde.  

Utifrån det föreslagna 3 mom. kan det uppstå en situation där en ny lämplig vårdbehövande kan placeras hos familjevårdaren, men där placeringen inte framskrider under uppsägningstiden av en orsak som beror på familjevårdaren. I detta sammanhang bör det beaktas att den vårdbehövande har bedömts vara lämplig för placering hos familjevårdaren. Till exempel när det gäller familjevård inom barnskyddet är det inte enbart fråga om att hitta en klient, utan om att samordna behoven och familjevårdarens färdigheter. I sådana fall ska rätten att få ersättning vara beroende av något som beror på den vårdbehövande och som innebär att den vårdbehövande inte anses vara lämplig för placeringen.  

Enligt det nya 4 mom. ska ersättningen betalas av det välfärdsområde med vilket familjevårdarens uppdragsavtal upphör. Ersättningen ska betalas till samma belopp som beloppet av vårdarvodet enligt det avslutade uppdragsavtalet.