2.1  Lagstiftning och praxis

Jaktvårdsavgiften 

Jaktvårdsavgiften höjdes senast 2013, då den höjdes från 30 till 33 euro. Enligt 3 § i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift ska i statsbudgeten årligen tas in ett anslag som motsvarar minst det belopp som samma år uppskattas flyta in i form av jaktvårdsavgifter beräknat enligt antalet jägare under de tre närmast föregående åren. Av detta anslag ska Finlands viltcentral och jaktvårdsföreningarna årligen anvisas statsandel för sina drifts- och kapitalutgifter och utgifter för jägarnas gruppförsäkring. Anslaget kan dessutom användas för 1) viltvårdsåtgärder, försöksverksamhet i anslutning till dessa och för övrigt främjande av vilthushållningen, 2) utgifter för stödjande av jaktmuseiverksamhet, 3) upplysningsarbete som utförs av landsomfattande jägar-organisationer som bygger på frivilligt medlemskap och för stöd till jaktföreningars projekt som främjar viltvården, 4) projekt som utförs av markägarna och som avsevärt förbättrar viltets livsmiljö. Jord- och skogsbruksministeriet beviljar ovan avsedda anslag för de ändamål som anges i 1 och 2 mom. Ministeriet kan samtidigt meddela närmare föreskrifter om användningen av anslaget. 

Trots att anslaget i bestämmelserna i lagen har uppgetts vara statsandel har, då det inte uttömmande har föreskrivits om bestämmandet av jaktvårdsföreningarnas statsandel i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift, ministeriet tillämpat statsunderstödslagen vid beviljandet av anslaget och anslaget har i praktiken beviljats som statsunderstöd. 

Jaktvårdsföreningarna 

Bestämmelser om jaktvårdsföreningar och deras uppgifter finns i viltförvaltningslagen. Sammanlagt finns det 295 jaktvårdsföreningar. En jaktvårdsförening är en självständig aktör vars verksamhet grundar sig på eget initiativ av jägare som betalat jaktvårdsavgift enligt lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift. Varje jaktvårdsförening har ett eget geografiskt verksamhetsområde. Jaktvårdsföreningen svarar för främjandet av en hållbar vilthushållning inom sitt verksamhetsområde, organiserar och främjar jägarnas frivilliga verksamhet samt sköter de offentliga förvaltningsuppgifter som föreskrivits för den. Jaktvårdsföreningarna har följande offentliga förvaltningsuppgifter: 1) att anordna i jaktlagen avsedda skjutprov och i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift avsedda jägarexamina, 2) att delta i terrängundersökningar som avses i 25 § i viltskadelagen (105/2009), 3) att bistå de myndigheter som svarar för tillsynen över efterlevnaden av jaktlagen vid övervakning av jakten, samt 4) andra offentliga förvaltningsuppgifter som föreningarna enligt viltförvaltningslagen eller någon annan lag ska sköta. Jaktvårdsföreningarna utfärdar också sådana intyg över sökandens aktiva utövning av hobby som krävs för förvärvstillstånd för vissa vapen och som föreskrivs i 45 § 2 mom. 1 punkten i skjutvapenlagen (1/1998). 

I statsbudgeten för 2017 anvisades jaktvårdsföreningarna ett anslag på sammanlagt 2,34 miljoner euro. För att vara organisationer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter är jaktvårdsföreningarna med tanke på deras ekonomiska resurser mycket små. Medeltalet för det statsunderstöd som jaktvårdsföreningarna får är ca 7 900 euro per förening. Statsunderstödet varierar från som minst 1 637 euro till som högst 47 253 euro, medeltalet är 6 844 euro. Under de senaste åren har statsunderstödet täckt i medeltal 55 procent av jaktvårdsföreningarnas utgifter för den ordinarie verksamheten. Jaktvårdsföreningarna får förutom statsunderstöd dessutom inkomster från avgifter de tar ut för sina prestationer, i synnerhet skjutprov. Bestämmelser om de avgifter som tas ut finns i jord- och skogsbruksministeriets förordning. Jaktvårdsföreningarnas medlemsantal varierar från som minst 80 till som mest 8 175 medlemmar. Största delen av jaktvårdsföreningarna är förhållandevis små, med tanke på medlemsantalet är 67 procent av föreningarna mindre än medeltalet (1 038 medlemmar).  

I jaktvårdsföreningarna sköts de lagstadgade uppgifterna och de offentliga förvaltningsuppgifterna till stor del som frivilligt arbete. Mängden frivilligt arbete uppskattades 2008 till ca 290 årsverken (Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, VFFI). I jaktvårdsföreningarna gick den mesta tiden åt till ledning av verksamheten och administration, nästa 70 årsverken. Värdet av det frivilliga arbetet var 7,1 miljoner euro, av detta var 6 miljoner utgifter för löner eller arvoden och 0,8 miljoner resekostnader. Kostnader ersattes med uppskattningsvis 1,3 miljoner euro. Jaktvårdsföreningarnas verksamhetsledare är anställda i arbetsavtalsförhållande, men endast en del av jaktvårdsföreningarna betalar lön till verksamhetsledaren. 

I statsrådets förordning om viltförvaltningen (171/2011) finns bestämmelser om uppgifterna för riksviltvårdsrådet, jaktvårdsföreningarnas regionmöten och Finlands viltcentrals styrelse när det gäller utarbetandet av förslag till resursfördelning för jaktvårdsföreningarna. Den nuvarande resursfördelningsmodellen har två nivåer. Det anslag till jaktvårdsföreningarna som anvisas i statsbudgeten delas först mellan viltcentralens verksamhetsområden i enlighet med vissa fördelningsgrunder och efter detta inom varje verksamhetsområde i enlighet med andra fördelningsgrunder i enlighet med förslaget från jaktvårdsföreningarnas regionmöte. Inom de olika regionerna har jaktvårdsföreningarnas fördelningsgrunder i praktiken varit olika. De mest använda grunderna vid resursfördelningen är olika stora andelar av den jämna fördelningen samt antalet medlemmar i föreningarna.  

Finlands viltcentral 

Bestämmelser om Finlands viltcentrals uppgifter finns i viltförvaltningslagen. En av de viktigaste uppgifterna för Finlands viltcentral är att stödja jaktvårdsföreningarna. Finlands viltcentral leder och utövar tillsyn över jaktvårdsföreningarnas verksamhet. Finlands viltcentrals uppgift enligt 2 § 2 mom. 7 punkten viltförvaltningslagen är främjande av jaktvårdsföreningarnas verksamhet och utbildning av jaktvårdsföreningarnas funktionärer.  

Statsrådet utnämner direktören vid Finlands viltcentral och chefen för offentliga förvaltningsuppgifter. Uppgiften för direktören vid Finlands viltcentral är att leda och utveckla Finlands viltcentrals verksamhet, med undantag för de offentliga förvaltningsuppgifterna, samt ansvara för verksamhetsresultatet. Direktören ska även sörja för beredningen av de ärenden som ska behandlas av Finlands viltcentrals styrelse och för verkställigheten av de beslut styrelsen fattar. Chefen för offentliga förvaltningsuppgifter svarar för skötseln av Finlands viltcentrals offentliga förvaltningsuppgifter enligt 2 § 1 mom. i viltförvaltningslagen. Chefen för offentliga förvaltningsuppgifter är oberoende vid fullgörandet av en offentlig förvaltningsuppgift. I lagen saknas bestämmelser av teknisk natur om de förfaranden som ska iakttas vid entledigande av och beviljande av avsked för direktören för Finlands viltcentral och chefen för offentliga förvaltningsuppgifter. 

Jägarregistret 

Enligt 24 § 1 mom. 32 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) är handlingar som innehåller bl.a. uppgifter om en persons levnadssätt, deltagande i föreningsverksamhet eller fritidssysselsättningar, familjeliv eller andra med dem jämförbara personliga förhållanden sekretessbelagda. Eftersom jakt är en fritidssysselsättning är därmed uppgifterna i jägarregistret sekretessbelagda, om inte något annat föreskrivs särskilt. 

Bestämmelser om jägarregistret finns i 7 a, 7 b och 7 c § i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift. Finlands viltcentral för med hjälp av automatisk databehandling ett register över jägare. Jägarregistret används för planering av jägarnas utbildning och för rådgivning, för tillsyn över jakten, för praktisk uppläggning av jakt- och viltvårdsverksamheten, för skötsel av andra uppgifter i samband med jakt och viltvård samt för uppgörande av statistik. Dessutom används jägarregistret för utredning av totalantalet personer som har betalat jaktvårdsavgift och som adressförteckning för utsändning av inbetalningskort för jaktvårdsavgift. Den registeransvarige kan ge utomstående i uppdrag att utföra uppgifter som hänför sig till registerföringen och användningen av registret.  

I jägarregistret antecknas för varje jägare följande uppgifter: 1) fullständigt namn, adress, hemkommun och personbeteckning, 2) årligen betalda jaktvårdsavgifter, 3) det jaktår som en betald avgift avser, 4) den jaktvårdsförening som jägaren är medlem i, samt 5) uppgifter om jägarnas gruppförsäkring. Den som under de fem senaste åren inte har betalt jaktvårdsavgiften avförs ur registret.  

Den registeransvarige får för åligganden enligt 7 a § lämna ut uppgifter ur jägarregistret till jord- och skogsbruksministeriet, Naturresursinstitutet och andra myndigheter, till jaktvårdsföreningarna samt till det försäkringsbolag som sköter jägarnas gruppförsäkring. Den registeransvarige får mot skälig avgift lämna ut i jägarregistret antecknade personers namn- och adressuppgifter också för direktmarknadsföring inom jaktbranschen, om den registrerade inte har förbjudit detta. Bestämmelser i övrigt om behandling av registeruppgifter finns i personuppgiftslagen (523/1999). 

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen (731/1999) är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Om skydd av personuppgifter föreskrivs närmare genom lag. I grundlagsutskottets etablerade praxis har det ansetts att registreringens syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna och tillåtna användningsändamål för uppgifterna ska dessutom vara omfattande och detaljerade (t.ex. GrUU 51/2002 rd och GrUU 21/2012 rd). 

Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. När offentliga förvaltningsuppgifter överförs på andra än myndigheter ska enligt förarbetet till grundlagen det vid bedömningen av ändamålsenligheten särskilt uppmärksammas dels förvaltningens effektivitet och övriga interna behov, dels enskilda personers och sammanslutningars behov (RP 1/1998 rd, s. 179/II). 

Skötsel av viltets livsmiljö 

Trots att 3 § 2 mom. 4 punkten i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift gör det möjligt att använda anslaget för projekt som utförs av markägarna och som avsevärt förbättrar viltets livsmiljö, har anslaget i praktiken inte räckt till för detta ändamål under se senaste åren. Många av stammarna för de viltarter som lever i skogs- och våtmarker har konstaterats vara på tillbakagång på grund av förändringar i deras livsmiljö. 

Undersökning av viltskador 

Till jaktvårdsföreningarnas offentliga förvaltningsuppgifter hör att som sakkunniga delta i terrängundersökningar av viltskador. I 46 § i viltskadelagen föreskrivs det med tanke på utredning av skador om ersättning av nödvändiga och skäliga kostnader för värdering av skador när det gäller landsbygdsnäringsmyndigheten och Finlands skogscentral. Jaktvårdsföreningarna ersätts dock inte för kostnader som orsakas av att de deltar i undersökningar. 

2.2  Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet

I Sverige ska den som bedriver jakt betala viltvårdsavgift varje jaktår. I dagsläget är viltvårdsavgiften 300 svenska kronor. Naturvårdsverket samlar avgifterna i Viltvårdsfonden ur vilken det på beslut av Sveriges regering årligen beviljas medel för organisationer och myndigheter som arbetar med jakt, vilt och naturvård. Medlen ska användas för att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jaktlagen. En ansenlig del av viltvårdsavgifterna delas ut till jägarförbunden, största delen får Svenska Jägareförbundet för att sköta det s.k. allmänna uppdraget (52,2 miljoner kronor). I allmänna uppdraget ingår bl.a. utbildning av jägare och jägarexamen. Dessutom ingår allmän information om jakt, praktisk jakt och information om viltvård, jaktövervakning, vilt och trafik (storviltsassistans) och yrkesutbildning. Den finansiering som anvisas Naturvårdsverket riktas till underhåll av jägarregistret 6,7 miljoner kronor och viltforskning (18 miljoner kronor). 

2.3  Nuläge

Jaktvårdsföreningarna 

Jaktvårdsföreningarna har fått nya och avsevärda utmaningar i anknytning till information och rådgivning om stora rovdjur och främjande av åtgärder för förhindrande av skador orsakade av stora rovdjur. Jaktvårdsföreningarnas uppgifter har under de senaste åren också utökats med uppgiften att utfärda intyg över aktivt utövande av hobby i enlighet med 45 § i skjutvapenlagen. Detta förutsätter för sin del att jaktvårdsföreningarnas skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter tryggas också med tanke på skjutvapenförvaltningen. 

Den stora andelen frivilligt arbete i jaktvårdsföreningarnas verksamhet har i praktiken lett till att verksamhetens aktivitetsgrad avsevärt varierar mellan jaktvårdsföreningarna. I dagsläget har inte jaktvårdsföreningarna inom alla områden tillräckliga resurser för att utföra uppgifter som på lokalnivå är viktiga med tanke på viltpolitiken, t.ex. rådgivning om åtgärder för förhindrande av viltskador, rådgivning och information om stora rovdjur och att som sakkunnig delta i undersökningar av viltskador. År 2015 ordnade inte 78 (26 procent) av jaktvårdsföreningarna förberedande kurser för jägarexamen. Annan utbildning för jägare, t.ex. jaktledare vid hjortdjursjakt, ordnades inte av 57 jaktvårdsföreningar (19 procent). Av jaktvårdsföreningarna ordnade endast 34 procent tillfällen med ungdoms- eller skolsamarbete för skolor och läroanstalter. 

Denna oroväckande utveckling äventyrar genomförandet av med tanke på viltpolitiken viktiga uppgifter på lokalnivå och medborgarnas tillgång till tjänster på olika håll i landet. En del av jaktvårdsföreningarna har under de senaste åren haft svårt att heltäckande organisera de inventeringar av stora rovdjur som baserar sig på frivilligt arbete av jägarna. Detta försvårar minskningen av skador orsakade av stora rovdjur samt skötseln av bestånden av stora rovdjur genom jakt, eftersom informationen från inventeringarna av stora rovdjur utgör grunden för bedömningen av bestånden av stora rovdjur och är därmed en nödvändig förutsättning för t.ex. de undantagslicenser som för förhindrande av skador beviljas för jakt av stora rovdjur. 

Vid sammankomster som ordnats för jaktvårdsföreningarna har i synnerhet lyfts fram jaktvårdsföreningarnas behov av stöd vid bl.a. utredning av miljötillstånd för skjutbanor och iståndsättning av skjutbanor, utvecklingsprojekt inom utbildning för ungdomar, uppföljning av stora rovdjur, verksamhet för regionala grupper för stora rovdjur och samarbetsgrupper för vargrevir, tillsyn över jakten och samarbete i anslutning till den, utveckling av gemensam praxis för verksamheten med viltassistans, utveckling av våtmarker och viltvårdsarbete, undervisning om bågskytte, IT-anskaffningar och utbildning i anknytning till digitalisering. 

Om det rådande läget fortgår bedöms frivilligarbetet minska betydligt i framtiden. För organiseringen av den aktiva verksamheten är det avgörande hur aktiv verksamhetsledaren är. I vissa jaktvårdsföreningar har det dock varit svårt att på frivilligbasis få nya verksamhetsledare. I dagsläget har många verksamhetsledare ofta inte resurser att genomföra aktiv verksamhet, t.ex. deltagande i undersökningar av viltskador, jägarutbildning samt skolsamarbete och ungdomsarbete.  

De offentliga förvaltningsuppgifter och lagstadgade uppgifter som ordnats via jaktvårdsföreningarna, t.ex. den inventering av viltbestånden och storviltsassistans som utförs frivilligt av jägare och organiseras av jaktvårdsföreningarna, är ur samhällets synvinkel som helhet sett dock mycket förmånliga arrangemang. Av dessa orsaker måste ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet stärkas och den frivilliga sammanslagningen av jaktvårdsföreningar stödas. 

Utifrån observationer som gjorts vid statens revisionsverks granskningar behöver förhållandet mellan den lagstadgade statsandelen för Finlands viltcentral och jaktvårdsföreningarna och statsunderstödslagen förtydligas. De fördelningsgrunder som inverkar på understödsbeloppet behöver föreskrivas i lag. I övrigt har det bedömts som nödvändigt att bestämmelserna i statsunderstödslagen, med tanke på villkoren för och tillsynen av användningen av anslaget, iakttas. Det största problemet i de nuvarande fördelningsgrunderna för jaktvårdsföreningarnas statsunderstöd är att de fördelningsgrunder för medlen som används inte på föreningsnivå styr medlen på ett för resultatet sporrande sätt, eftersom fördelningsgrunderna inte utgörs av resultatet av det arbete som jaktvårdsföreningen har utfört. För att effektivisera verkningsfullheten av viltpolitiken ska stats-understödet styras till jaktvårdsföreningarna utifrån den avkastning av deras arbete som inverkar på viltpolitiken. De grunder som används vid fördelningen av medlen bör därför ses över. I jaktvårdsföreningarna är man förhållandevis nöjda med den nuvarande fördelningspraxisen för medlen. Den jämna fördelning som används i de nuvarande modellerna för fördelningen av medlen leder till att statsunderstödet minskar när jaktvårdsföreningar slås samman. Detta kan leda till att frivilliga sammanslagningar av jaktvårdsföreningarna inte blir av, och därför ska översynen av fördelningen av medlen syfta till att eliminera faktorer som förhindrar sammanslagningar. 

I dagsläget tar beredningsprocessen för statsunderstöd till jaktvårdsföreningarna mycket lång tid, eftersom jaktvårdsföreningarnas regionmöte beslutar om grunderna för beredningen av förslaget till fördelning av medel för verksamhetsåret nästan två år på förhand. Förslaget behandlas vid jaktvårdsföreningarnas regionmöten och i viltcentralens organ på sammanlagt fyra olika administrativa nivåer före ministeriet fattar beslutet. Kopplingen till den normala beredningen av statsbudgeten fungerar inte på grund av denna långa beredningsprocess, så budgetmakten och beredningsorganets inflytande är ifrågasatta. Den nuvarande beredningsprocessen belastar många administrativa nivåer. Beredningsprocessens styrande verkan ser dock ut att vara liten, eftersom medlen traditionellt har fördelats enligt den inom området avtalade och etablerade fördelningsmodellen och prövning har använts endast i liten omfattning. Den administrativa börda som fördelningsprocessen för statsunderstödet orsakar på olika nivåer inom förvaltningen bör göras lättare genom en förenkling av processen. 

Finlands viltcentral 

Finlands viltcentral grundades 2011. Viltcentralens verksamhet har inletts raskt och resultatrikt bl.a. i fråga om främjande av hållbar vilthushållning, offentliga förvaltningsuppgifter samt utvecklande av den offentliga viltkoncernens gemensamma datasystem.  

På grund av att utmaningarna ökat för jaktvårdsföreningarna under den senaste tiden måste konstateras att Finlands viltcentral inte på ett tillräckligt sätt har förmått stödja och leda jaktvårdsföreningarnas verksamhet. Finlands viltcentral har inte förmått utföra den utbildningsuppgift som föreskrivs för den så att viltcentralen i tillräcklig omfattning gett jaktvårdsföreningarnas funktionärer stöd och färdigheter att svara mot de utmaningar som snabbt förändrats i verksamhetsmiljön. Konflikterna mellan jaktvårdsföreningar och olika myndigheter och inrättningar visar på att den för viltcentralen föreskrivna uppgiften att leda och utöva tillsyn över jaktvårdsföreningarna inte har organiserats inom Finlands viltcentral på ett sätt som förebygger konflikter. Om denna utveckling fortsätter hotar den att äventyra skötseln av de offentliga förvaltningsuppgifter som har anförtrotts jaktvårdsföreningarna i enlighet med de krav på god förvaltning som föreskrivs i 124 § i grundlagen. 

Finlands viltcentrals stöd till jaktvårdsföreningarna ska stärkas. De uppgifter som gäller att stödja jaktvårdsföreningarna och som föreskrivs i 2 § 2 mom. 7 punkten i viltförvaltningslagen behöver stärkas. Uppgiften att utbilda jaktvårdsföreningarnas funktionärer, som föreskrivs för Finlands viltcentral, behöver utvidgas att omfatta också jaktvårdsföreningarnas styrelsemedlemmar. Det finns behov av att i organisationen för Finlands viltcentral förtydliga ansvaret att dels stödja jaktvårdsföreningarna och dels leda och utöva tillsyn över dem. För att säkerställa god förvaltning behöver tillsynsuppgiften i fråga om jaktvårdsföreningarna avskiljas inom viltcentralen från den organisering av stödet till och ledningen av jaktvårdsföreningarna som sker under ledning av direktören till en oberoende offentlig förvaltningsuppgift. Som en ändring av teknisk natur behöver i viltförvaltningslagen tas in de bestämmelser som uteblev i samband med stiftandet av lagen när det gäller de förfaranden som ska iakttas vid entledigande av och beviljande av avsked för direktören för Finlands viltcentral och chefen för offentliga förvaltningsuppgifter. 

Jägarregistret 

Riksdagens biträdande justitieombudsman har fäst uppmärksamhet vid behovet av att uppdatera den rättsliga regleringen i fråga om att ge en privat aktör i uppdrag att utföra uppgifter som hänför sig till registerföringen av jägarregistret. Bestämmelserna om jägarregistret behöver preciseras med tanke på behoven för viltförvaltningen och kraven enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och grundlagen så att bestämmelserna är uppdaterade. 

Skötsel av viltets livsmiljö 

Enligt 3 § 2 mom. 4 punkten i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift är det möjligt att använda anslaget till projekt som utförs av markägarna och som avsevärt förbättrar viltets livsmiljö. I praktiken har anslaget inte räckt till för detta ändamål under de senaste åren. Många av stammarna för de viltarter som lever i skogs- och våtmarker har konstaterats vara på tillbakagång på grund av förändringar i deras livsmiljö. Viltförvaltningen har inte haft tillräckliga ekonomiska metoder för att åtgärda situationen. Det är därför behövligt att utveckla t.ex. nya verksamhets- och finansieringsmodeller som sporrar till frivillig naturvårdande skötsel för förbättring av levnadsvillkoren för vilt och som samtidigt i en mer omfattande utsträckning bevarar och ökar mångfalden i skogs- och våtmarksnatur. En del av de medel som flyter in på grund av den höjda jaktvårdsavgiften behöver styras till detta ändamål.  

Undersökning av viltskador 

Jaktvårdsföreningarna behöver ersättas för sitt deltagande i undersökningar enligt viltskadelagen så att jaktvårdsföreningarnas sakkunskap i högre utsträckning än tidigare kan utnyttjas vid undersökning av skador. Detta främjar kvaliteten på undersökningarna och förebygger också skador. Ersättningen av kostnader genomförs tydligast genom en ändring av viltskadelagen. 

3.1  Målsättning

Syftet med propositionen är att genom en höjning av jaktvårdsavgiften trygga utvecklingen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet och att stärka ledningen av verksamheten i fråga om de offentliga förvaltningsuppgifter som föreskrivits för jaktvårdsföreningarna och övriga uppgifter, i synnerhet för att förbättra kontrollen av skador och konflikter som orsakas av stora rovdjur. I och med att bestånden av stora rovdjur har brett ut sig till nya områden har skador och konflikter som orsakas av stora rovdjur ökat, och för att kontrollera dem ska jaktvårdsföreningarnas sakkunnighet stärkas i fråga om rådgivning, information och främjande av åtgärder för förhindrande av skador. Syftet är att trygga skötseln av viltbestånden och de på frivillig basis utförda viltinventeringarna som med tanke på regleringen av bestånden är nödvändiga och de uppskattningar av bestånden som görs med hjälp av inventeringarna. 

Syftet är att stödja utvecklingen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet, så att det synnerligen viktiga frivilliga arbete som kanaliseras genom jaktvårdsföreningarna tryggas. Största delen av den tilläggsfinansiering som fås genom höjningen av jaktvårdsavgiften styrs för att stärka ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet, sporra till frivilliga sammanslagningar samt till jaktvårdsföreningarnas regionalt eller nationellt betydande utvecklingsprojekt. Genom att stärka ledningen av verksamheten och med hjälp av frivilliga sammanslagningar stöds utbildningen, tillsynen över jakten samt organisering av de på mer aktiv frivillig verksamhet baserade viltinventeringarna och handräckning i fråga om stora rovdjur som jaktvårdsföreningarna ordnar. Dessa uppgifter främjar i en större omfattning de ur samhällets synvinkel sett viktiga effektmålen för viltpolitiken: vilthushållningen skapar välfärd, viltbestånden bevaras livskraftiga, jakten och viltvården är etisk och ansvarsfull och konflikter och skador som orsakas av vilt är under kontroll. Målet är att se över fördelningsgrunderna för statsunderstödet till jaktvårdsföreningarna så att grunderna stöder de nämnda med tanke på viltpolitiken viktiga uppgifter som jaktvårdsföreningarna genomför på lokalnivå. 

Syftet med propositionen är att öka stödet från Finlands viltcentral till jaktvårdsföreningarna genom att ändra bestämmelserna om jaktvårdsföreningarnas uppgifter. Målet är att säkerställa att en god förvaltning förverkligas genom att avskilja tillsynsuppgiften inom Finlands viltcentral till en ställning som oberoende offentlig förvaltningsuppgift och att stärka denna. 

Syftet är också att effektivisera förvaltningen genom att förenkla beredningsprocessen med många olika skeden för statsunderstöd. Syftet är att överföra beviljandet av och tillsynen över jaktvårdsföreningarnas statsunderstöd från jord- och skogsbruksministeriet till Finlands viltcentral som en offentlig förvaltningsuppgift. 

Propositionens syfte är att stärka skötseln av viltets livsmiljö genom att i fortsättningen styra en del av de medel som flyter in på grund av den höjda jaktvårdsavgiften till projekt som utförs av markägarna och som avsevärt förbättrar viltets livsmiljö. 

Propositionens syfte är att uppdatera bestämmelserna om jägarregistret i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift så att de motsvarar dels viltförvaltningens behov i dagsläget och dels kraven enligt grundlagen. 

3.2  Genomförandealternativ

Som ett alternativ till att höja jaktvårdsavgiften och stärka ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet bedömdes kostnaderna för att ordna jaktvårdsföreningarnas offentliga förvaltningsuppgifter och lagstadgade uppgifter, med tanke på att man beslutar att dessa uppgifter ordnas av staten i motsats till det nuvarande sättet genom i huvudsak jägarnas frivilliga arbete. Detta kräver att statliga myndigheter ordnar uppgifterna. Enligt en utredning 2008 uppgick värdet på det frivilliga arbetet inom vilthushållningen till 7,1 miljoner euro. Jämfört med det nuvarande anslaget för jaktvårdsföreningarna (2,34 miljoner euro) skulle detta alternativ medföra en extra utgift för staten på minst ca fem miljoner euro. Därmed är det med tanke på statsfinanserna ett avsevärt förmånligare alternativ att trygga jaktvårdsföreningarnas verksamhet, stärka ledningen av deras verksamhet och stödja frivilliga sammanslagningar av jaktvårdsföreningar. 

På grund av det frivilliga arbete som utförs i jaktvårdsföreningarna och de gamla fördelningsgrunderna för medel har det hos vissa jaktvårdsföreningar kunnat uppstå anmärkningsvärda överskott, i synnerhet på grund av utgifter som man sparat in på genom frivilligt arbete. Som ett alternativ till reglering av fördelningsgrunden för statsunderstödet till jaktvårdsföreningarna granskades tillämpning av 7 § i statsunderstödslagen utan någon reglering av fördelningsgrunden för statsunderstödet i lag. I detta fall kräver beviljandet av understödet separat bedömning för varje enskild jaktvårdsförening huruvida det finns behov av att bevilja understöd enligt 7 § i statsunderstödslagen. En sådan behovsbaserad prövning av stödet leder till att statsandelen för enskilda jaktvårdsföreningar skärs ner motsvarande det upplupna överskottet under tidigare år. En minskning av statsandelen motsvarande överskottet är inte skäligt för jaktvårdsföreningar som på ett sparsamt sätt skött sin ekonomi, då de trots det upplupna överskottet kunnat utföra sina uppgifter på ett bra sätt. Jaktvårdsföreningarna kan ha haft olika inkomstkällor och behov för vilka de har sparat överskottet. Separat prövning av behovet av statsunderstöd för alla 295 jaktvårdsföreningar kräver en ansenlig arbetsinsats hos statsbidragsmyndigheten, då det separat för varje förening ska utredas och vid beslutsfattandet beaktas eventuella överskott från tidigare år. Detta skulle avsevärt öka det administrativa arbetet, vilket inte är ändamålsenligt med tanke på att det genomsnittliga årliga statsunderstödet för jaktvårdsförening är ganska litet, dvs. endast ca 7 900 euro per år.  

Som alternativ granskades också att det statsunderstöd som beviljas jaktvårdsföreningarna också i fortsättningen beviljas av jord- och skogsbruksministeriet. Ur ministeriets synvinkel är det fråga om en verkställighetsuppgift och sådana uppgifter borde minskas på ministerienivå för att resurserna ska kunna användas till kärnuppgifter. Därmed försvårar detta alternativ att ministeriet koncentrerar sig på sina kärnuppgifter. Då blir möjligheten enligt statsunderstödslagen att bevilja stödet till Finlands viltcentral som delar ut stödet till jaktvårdsföreningarna tillämplig. I det fallet måste dock Finlands viltcentral i enlighet med kraven i statsunderstödslagen ingå ett avtal med varje jaktvårdsförening om användningen av och villkoren för stödet. Detta skulle innebära en stor administrativ börda för Finlands viltcentral och jaktvårdsföreningarna med beaktande av att antalet jaktvårdsföreningar sammanlagt är 295. Eftersom detta alternativ till genomförande innebär en anmärkningsvärd ökad administrativ börda anses det inte som ändamålsenligt. 

3.3  De viktigaste förslagen

Jaktvårdsavgiften höjs från 33 euro till 39 euro. Avgiftshöjningen behövs för att nå de samhälleliga effektmålen för viltpolitiken, i synnerhet för att stärka jaktvårdsföreningarnas verksamhet samt förhindra skador och mildra konflikterna orsakade av stora rovdjur. Det är viktigt att stärka ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet och stödja frivilliga sammanslagningar samt att stödja jaktvårdsföreningarnas regionalt och nationellt betydande utvecklingsprojekt för förebyggande av konflikter och skador orsakade av storvilt. Detta kräver ändringar också i uppgifterna för Finlands viltcentral så att viltcentralen på ett mer effektivt sätt än tidigare kan stödja jaktvårdsföreningarna.  

Det föreslås att lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift ändras så att det anslag som i statsbudgeten beviljas jaktvårdsföreningarna och Finlands viltcentral är statsunderstöd. Utgifterna för de uppgifter för Finlands viltcentral som föreskrivs i lag ska finansieras i sin helhet med statsunderstöd till den del avgifter för dem inte tas ut eller det inte erhålls annan finansiering för verksamheten. I fråga om det statsunderstöd som beviljas jaktvårdsföreningarna är Finlands viltcentral statsbidragsmyndighet. Beviljande av statsunderstöd och tillsyn över användningen av medlen ingår i viltcentralens offentliga förvaltningsuppgifter. I fråga om beslut om återkrav av statsunderstöd som beviljats av Finlands viltcentral är dock jord- och skogsbruksministeriet statsbidragsmyndighet. 

Det föreslås att bestämmelser om fördelningsgrunderna för jaktvårdsföreningarnas statsunderstöd tas in lagen på så sätt att statsunderstödet stödjer sådana lokala åtgärder som jaktvårdsföreningarna utför som är viktiga för de samhälleliga effektmålen för viltpolitiken. Som fördelningsgrund för statsunderstödet föreskrivs behovet av tjänster för ledning av verksamheten, tillsyn över jakten, uppgifter i anslutning till skötseln av bestånden av storvilt, utbildning och ungdomsarbete, uppmuntran till viltinventering samt behov av tjänster som krävs för arrangemang för licensjakt på statens områden enligt 8 § i jaktlagen. 

För de av jaktvårdsföreningarnas projekt som är mest betydande riksomfattande och regionalt anvisas finansiering. Sådana projekt kan vara t.ex. utredning av miljötillstånd för skjutbanor, uppföljning av bestånden av stora rovdjur, skötsel av storviltsbestånden och sådana projekt för utveckling av viltets livsmiljö och tillsyn av jakten som genomförs på fler än en jaktvårdsförenings område. 

Ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet stärks genom att största delen av de medel som inflyter på grund av den höjda jaktvårdsavgiften anvisas som ett stöd genom vilket jaktvårdsföreningarna erbjuds möjligheten till anställning av en professionell verksamhetsledare, om jaktvårdsföreningarna frivilligt går samman. Detta uppmuntrar jaktvårdsföreningarna att gå samman, eftersom de då får en betydligt starkare tjänst som verksamhetsledare. Enligt förslaget ska jaktvårdsföreningarna inte tvingas till sammanslagning. Jaktvårdsföreningarna kan också fortsätta sin verksamhet med verksamhetsledare på frivilligbasis och då bestäms finansieringen för jaktvårdsföreningen i enlighet med de fördelningsgrunder som föreskrivs i lagen utifrån resultatet av verksamheten. 

Viltförvaltningslagen ändras så att i fråga om uppgifterna för Finlands viltcentral stärks uppgiften att stödja och leda jaktvårdsföreningarna. Utbildningsuppgiften för Finlands viltcentral utvidgas till att gälla också jaktvårdsföreningarnas styrelsemedlemmar. Inom organisationen för Finlands viltcentral görs ansvaret att del stödja och leda jaktvårdsföreningarna och dels utöva tillsyn över dem tydligare. En jaktvårdsförening kan också komma överens med Finlands viltcentral att centralen anvisar dem en professionell verksamhetsledare som sköter uppgifterna för jaktvårdsföreningens verksamhetsledare. För att säkerställa god förvaltning behöver tillsynsuppgiften i fråga om jaktvårdsföreningarna inom viltcentralen avskiljas så att den är oberoende från den organisering av stödet till och ledningen av jaktvårdsföreningarna som sker under ledning av direktören. Ställningen för tillsynsuppgiften i fråga om jaktvårdsföreningarna preciseras och det föreslås att den föreskrivs som en offentlig förvaltningsuppgift för viltcentralen. Samtidigt föreslås som en komplettering av teknisk natur att det i lagen tas in de bestämmelser som uteblev i samband med stiftandet av viltförvaltningslagen i fråga om förfaranden som ska iakttas vid entledigande av och beviljande av avsked för direktören och chefen för offentliga förvaltningsuppgifter. 

Genom propositionen tryggas de ekonomiska förutsättningarna för utvecklingen av Finlands viltcentral, i synnerhet för att täcka kostnaderna för att stärka stödet till jaktvårdsföreningarna och ledningen och tillsynen av dem, att höja andelen sakkunniga bland personalen vid viltcentralen, de ökande underhållskostnaderna för datasystemet Omariista samt kostnaderna för tilläggspensionsförsäkringen. 

Bestämmelserna om jägarregistret i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift preciseras. Bestämmelserna i 7 a § 2 mom. i lagen föreslås bli ändrad så att de uppgifter som en privat aktör med tillräckliga tekniska och kunskapsmässiga förutsättningar kan ges i uppdrag att sköta i fråga om registerföringen och uppgifter i anslutning till användningen av registret föreskrivs uttömmande i momentet. De uppgifter som nämns ovan är offentliga förvaltningsuppgifter, varför det i 7 a § föreslås ett nytt 3 mom. med bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar i anknytning till uppgifterna. Det är meningen att utöka det föreslagna nya 3 mom. också med heltäckande hänvisningar till allmänna förvaltningslagar. Bestämmelserna i 7 b § om uppgifter som antecknas i jägarregistret föreslås bli preciserade och uppdaterade på det sätt som verksamheten inom viltförvaltningen kräver. Bestämmelserna i 7 c § om utlämnande av uppgifter föreslås bli preciserade. 

Med medel som flyter in på grund av höjningen av jaktvårdsavgiften effektiveras skötseln av livsmiljöerna för viltarter som är på tillbakagång genom att i fortsättningen styra en del av de influtna medlen till projekt som utförs av markägarna och som avsevärt förbättrar viltets livsmiljö. Detta viktiga arbete främjar samtidigt i en mer omfattande utsträckning t.ex. att mångfalden i skogs- och våtmarksnatur bevaras och ökar än bara för de viltarter som jagas. 

I viltskadelagen ändras 46 § så att kostnader som föranleds av jaktvårdsföreningarnas deltagande i undersökningar enligt viltskadelagen ersätts enligt faktiska kostnader av det anslag som anvisats för ersättning av skador. På detta sätt ökas jaktvårdsföreningarnas deltagande i undersökningar av viltskador, vilket ökar sakkunnigheten vid undersökningarna och den förebyggande rådgivning som ska ges i samband med dem. Jaktvårdsföreningarnas ökade deltagande bedöms i en anmärkningsvärd omfattning främja utförandet av undersökningar av viltskador och förebyggandet av skador. 

4.1  Ekonomiska konsekvenser

Den föreslagna höjningen av jaktvårdsavgiften bedöms medföra att det flyter in ca 1 790 000 euro i extra inkomster till staten. Beloppet av influtna medel är naturligvis beroende av antalet personer som betalar jaktvårdsavgift, eftersom alla som avlagt jägarexamen inte betalar jaktvårdsavgift varje år. Höjningen bedöms inte i någon avsevärd omfattning minska antalet jägare som betalar jaktvårdsavgift.  

Propositionen tryggar de ekonomiska förutsättningarna för att stärka ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet samt frivillig sammanslagning. Detta säkerställer att deras lagstadgade uppgifter och offentliga förvaltningsuppgifter utförs på ett resultatgivande sätt. I och med att jaktvårdsföreningarnas sakkunnighet stärks vid skötseln av bestånden av stora rovdjur, förhindrandet av skador och undersökningar i enlighet med viltskadelagen bedöms detta främja att skador orsakade av stora rovdjur förhindras och att ersättningar som staten betalar för skador orsakade av stora rovdjur minskar.  

Propositionen gör det möjligt att genomföra de nya uppgifter som överförs till Finlands viltcentral samt att utveckla de ekonomiska förutsättningarna i synnerhet för att stärka stödet till jaktvårdsföreningarna och ledningen och tillsynen över dem. Dessutom tryggar propositionen förutsättningarna för att höja andelen sakkunniga bland personalen vid viltcentralen samt täcka de ökade underhållskostnaderna för datasystemet Omariista och kostnaderna för tilläggspensionsförsäkringen. Vid viltcentralen säkerställer propositionen också förutsättningarna för utveckling av jaktvårdsföreningarnas tillsynsuppgift vid jakt och ledningen av jaktvårdsföreningarna. 

Propositionen tryggar att det med tanke på det ekonomiska värdet för vilthushållningen ansenliga frivilliga arbetet (7,1 miljoner euro 2008) i fortsättningen kanaliseras för genomförande av de samhälleliga effektmålen för viltpolitiken. Detta minskar statens utgiftsbehov med uppskattningsvis minst fem miljoner euro jämfört med att det frivilliga arbetet inte kunde säkerställas via jaktvårdsföreningarna till stöd för genomförandet av viltpolitiken.  

4.2  Konsekvenser för myndigheterna

Genom propositionen tryggas ett resultatrikt genomförande som uppfyller villkoren för god förvaltning av jaktvårdsföreningarnas offentliga förvaltningsuppgifter och andra lagstadgade uppgifter, i synnerhet med tanke på förebyggande av konflikter och skador orsakade av stora rovdjur. Jaktvårdsföreningarnas deltagande i undersökningar av viltskador i egenskap av sakkunniga främjar ett sakkunnigt utförande undersökningarna. 

Överföringen av uppgiften att bevilja statsunderstöd till jaktvårdsföreningarna från jord- och skogsbruksministeriet till Finlands viltcentral främjar överföringen av uppgifter av verkställighetsnatur från ministerienivå till underlydande förvaltning och främjar därmed att jord- och skogsbruksministeriet koncentrerar sig på sina kärnuppgifter. 

4.3  Konsekvenser för miljön

Med hjälp av stöd till jaktvårdsföreningarnas utbildningsverksamhet säkerställs att jägarna sörjer för skötseln av viltbestånden i enlighet med de av samhället fastställda förvaltningsplanerna för bevarande och ökande av naturens mångfald. Stöd till jaktvårdsföreningarna för engagemang i viltinventeringar främjar utförandet av heltäckande viltinventeringar som görs på basis av frivilligt arbete. Uppgifterna från viltinventeringarna är nödvändiga för att säkerställa viltbeståndens livskraft och hållbar jakt. Med hjälp av dem får man också i större utsträckning från samhällssynpunkt sett värdefull information om miljöns tillstånd. 

Livsmiljön för vilt förbättras när en del av de medel som flyter in på grund av höjningen av jaktvårdsavgiften i framtiden i enlighet med lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift kan anvisas för genomförande av projekt som utförs av markägarna och som avsevärt förbättrar viltets livsmiljö. Detta främjar i större utsträckning t.ex. att mångfalden i skogs- och våtmarksnatur bevaras och ökar. 

4.4  Samhälleliga konsekvenser

En stärkning av ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet och deras sakkunskap främjar bättre kontroll över konflikter och skador orsakade av stora rovdjur än tidigare och att jägarna sköter regleringen av viltbestånden i enlighet med samhällets målsättning bl.a. så att de skador som viltet orsakar hålls på en kontrollerad nivå. De tillfällen som jaktvårdsföreningarna ordnar i samverkan med skolor och läroanstalter främjar för sin del att medborgarna upprätthåller och utvecklar sitt förhållande till naturen samt påvisandet av de olika effekterna som vilthushållningen har på människors välmående och vetskapen om vikten av att naturens mångfald bevaras. Jaktvårdsföreningarnas förberedande kurser för jägarexamen samt annan utbildning för jägare, t.ex. utbildning för jaktledare, främjar säkert ordnande av jakt, som är viktigt för samhället med tanke på alla som rör sig i naturen. Stöd för tillsyn över jakten främjar en heltäckande tillsyn och ökar synbarheten, vilket minskar tjuvjakt. 

5.1  Beredningsskeden och beredningsmaterial

Regeringspropositionen har beretts vid jord- och skogsbruksministeriet.  

Reformen av fördelningsgrunderna för statsunderstöd till jaktvårdsföreningarna har beretts på ett sätt som inkluderat jaktvårdsföreningarna och i samarbete med Finlands viltcentral. För jaktvårdsföreningarna ordnades inkluderande tillfällen i Rovaniemi den 14 november 2016, i Kuopio den 15 november 2016, i Vanda den 21 november 2016, i Tammerfors den 22 november 2016 och i Uleåborg den 30 november 2016. Kallelse till de inkluderande tillfällena skickades till alla jaktvårdsföreningar och i tillfällena deltog företrädare för sammanlagt 154 jaktvårdsföreningar. Utifrån synpunkter som fördes fram vid tillfällena utarbetades en rapport till alla jaktvårdsföreningar över hur beredningsarbetet framskred och den skickades per e-post till alla jaktvårdsföreningar den 16 januari 2017. Samtidigt sändes en elektronisk enkät till alla jaktvårdsföreningar med syftet att få mer detaljerade synpunkter för den fortsatta beredningen. Jaktvårdsföreningarna ombads svara på den elektroniska enkäten under tiden 16–31 januari 2017. På enkäten svarade 182 jaktvårdsföreningar. 

Beredningen behandlades vid ett seminarium för ordförandena för viltvårdsråden i Kuopio den 17 januari 2017. Beredningen behandlades i riksviltvårdsrådet den 28 februari 2017. Beredningen behandlades vid jaktvårdsföreningarnas regionmöten i Kuopio den 16 mars 2017, i Tavastehus, Luumäki och Keuru den 23 mars 2017, i Ylihärmä den 24 mars 2017, i Rovaniemi den 25 mars 2017, i Uleåborg och Borgå den 26 mars 2017, i Kangasala, Kontiolax och Suomussalmi den 28 mars 2017 samt i Jämijärvi, S:t Michel och Pikis den 30 mars 2017. Sakkunniga vid Finlands viltcentral och ordförandena för viltvårdsråden gjordes delaktiga i utvecklandet av nya verksamhetsmodeller vid den offentliga viltvårdskoncernens strategiseminarium den 10–11 maj 2017 i Tusby. 

5.2  Remissyttranden och hur de har beaktats

Propositionen har varit på remiss. Sammanlagt 67 yttranden gavs. Yttrande har getts av finansministeriet, miljöministeriet, Renbeteslagsföreningen, Polisstyrelsen, Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK ry, Finlands naturskyddsförbund rf, Forststyrelsen, Suomen Metsästäjäliitto - Finlands Jägarförbund ry, Naturresursinstitutet, Luonnonsuojeluliitto Tapiola ry, Suomen Susi 2013 ry, Finlands viltcentral och det regionala viltrådet i Egentliga Finland samt av jaktvårdsföreningarna Askola-Pukkila, Enontekis, Forssa-Tammela, Haapajärvi-Reisjärvi, Haapavesi, Halso, Hattula-Kalvola, Hausjärvi-Riihimäki, Hyrynsalmi-Ristijärvi, Tavastehus, Härmä, Ilmola, Janakkala, Jurva, Kajana, Kauhajoki, Kaustby, Kiuruvesi, Kyrkslätt, Kolari, Kurikka, Kuusamo, Kyrönmaa, Kelviå-Ullava, Laihela, Lakeus, Lapinlahti, Lappajärvi-Vimpeli, Lempäälä, Lestijärvi, Marttilanejden, Mynämäki, Nivala, Nurmijärvi, Paltamo, Peräseinäjoki, Pyhäjärvi, Pöytyä, Brahestadsnejden, Renko, Rimito-Merimasku, Salla, Salonejden, Sastamala, Savukoski, Siikais, Sodankylä, Suomussalmi, Tenala, Östermark, Tuupovaara, Vakka-Suomi, Vetil och Ylistaro.  

Merparten av yttrandena understödde propositionens mål. I yttrandena föreslogs en precisering av det förfarande som tillämpas vid fastställande av de kriterier som används som fördelningsgrunder för statsunderstöd. Med stöd av bemyndigandet i förslaget får genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om beviljande av statsunderstöd. 

Finansministeriet fäste vikt vid bestämmelsen i 3 paragrafen i förslaget till lag om ändring av lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift som gäller storleken av det anslag som tas in i statsbudgeten och ansåg det motiverat att bestämmelsen formuleras på samma sätt som till exempel i lagen om fiske. Den gällande bestämmelsen enligt vilken det i statsbudgeten ska årligen tas in ett anslag som motsvarar minst det belopp som samma år uppskattas flyta in i form av jaktvårdsavgifter beräknat enligt antalet jägare under de tre föregående åren, jämnar ut de årliga variationerna i anslaget. Detta är viktigt eftersom största delen av anslaget går till Finlands viltcentrals, jaktvårdsföreningarnas och Finlands Jaktmuseums omkostnader som kan orsakas osäkerhet av större årliga variationer. Den gällande formuleringen gör det möjligt att ta in även ett större anslag vid vanlig budgetberedning om det finns särskilt vägande skäl därtill. Denna möjlighet kan behövas i vissa fall, varför formuleringen inte ändras till denna del.  

Finansministeriet föreslog att i lagen ska finnas en bestämmelse om jaktvårdsföreningarnas skyldighet att betala tillbaka det oanvända statsunderstödet. I propositionen har tagits in en bestämmelse om att det oanvända understödet ska betalas tillbaka inom två år. Finansministeriet fäster också vikt vid att jord- och skogsbruksministeriet utövar tillsyn över den nya offentliga förvaltningsuppgiften som ges Finlands viltcentral. Detta har säkrats med bestämmelsen i 1 § i viltförvaltningslagen och till denna del har motiveringen till propositionen förtydligats. 

Finlands Jägarförbund föreslår att jaktvårdsavgiften ska halveras för personer under 18 år för att väcka unga jägares intresse för jakt som hobby. Avsikten är att denna ändring ska stödja unga att börja med jakt som hobby, eftersom det även i övrigt är kostnadskrävande att börja med hobbyn. De största hindren för att börja med jakt som hobby är särskilt i södra Finland och i städerna snarare att det är svårt för unga att bli medlemmar i en jaktförening och dessutom att det ordnas mycket få vildmarksläger för unga. Som exempel kan nämnas att 2016 ordnade endast 33 procent av jaktvårdsföreningarna vildmarksevenemang tillsammans med skolor. Genom propositionen strävar man efter att öka jaktvårdsföreningarnas samarbete med ungdomar och skolor genom att införa detta ändamål som en fördelningsgrund för statsunderstöd till jaktvårdsföreningar. I det första utkastet till lagförslag föreslogs inga ändringar av 3 § 2 mom. i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift, så de medel som inflyter i form av jaktvårdsavgifter kan även framöver användas för upplysningsarbete som utförs av landsomfattande jägarorganisationer som bygger på frivilligt medlemskap. En höjning av jaktvårdsavgiften möjliggör också att allt större understöd i framtiden kan beviljas för att främja jakt som hobby bland unga, t.ex. till de Metso-ungdomsläger som ordnas av Finlands Jägareförbund. En del av remissinstanserna ansåg att de medel som inflyter i form av jaktvårdsavgifter också ska riktas till genomförandet av projekt som förbättrar viltets livsmiljö, men en del av jaktvårdsföreningarna ansåg att jaktvårdsavgifterna är otillräckliga för detta ändamål och ansåg att det behöver utvecklas mer omfattande finansieringskanaler för detta ändamål. 

Finlands Jägarförbund föreslår att det görs en grundlig utredning av organisering, roller och ansvar inom hela det aktörsfält som viltförvaltningen och frivilligorganisationerna utgör. Finlands Jägarförbund föreslår att möjligheten att förlägga den operativa ledningen av de nuvarande jaktvårdsföreningarna till de regionala viltcentralerna och på så sätt nå en högre kostnadseffektivitet än tidigare utreds. Av jaktvårdsföreningarnas yttranden kan dock dras slutsatsen att Finlands viltcentral snarast möjligt ska börja stödja jaktvårdsföreningarnas frivilliga sammanslagningar. I syfte att öka kostnadseffektiviteten ska arbetet med att stödja frivilliga sammanslagningar inledas under ledning av de regionala kontoren vid Finlands viltcentral i form av projekt. I projektet ska man även, i enlighet med vad Finlands Jägarförbund föreslog i sitt yttrande, på regional nivå också granska frivilligorganisationernas roller och uppgifter samt möjligheterna för frivilligorganisationerna, jaktföreningarna och de aktiva jägarna inom den tredje sektorn att producera tjänster. För att kunna genomföra detta, krävs det att jaktvårdsavgiften höjs i enlighet med förslaget. 

Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK föreslog att 46 § i viltskadelagen inte ska ändras i detta sammanhang och att jaktvårdsföreningarna inte ska ersättas för kostnader för deltagande i viltskadeutredningar. Att en företrädare för jaktvårdsföreningen deltar i terrängundersökningarna i allt högre grad, vilket är syftet med förändringen, ger dock den skadelidande, såsom skogsägaren, en personlig möjlighet att av företrädaren för jaktvårdsföreningen få information om målen med regleringen av älgstammen i regionen och påverka dessa mål, vilket förbättrar speciellt skogsägarens möjligheter att påverka regleringen av den lokala älgstammen i syfte att minska skadorna. Således bidrar ersättandet av kostnaderna till att minska viltskadorna och de konflikter som hänför sig till dem, och därför ingår ersättandet av kostnader till jaktvårdsföreningar i propositionen. 

Renbeteslagsföreningen föreslog att det för utredningarna reserveras ett separat anslag eller att de ersätts av de anslag som reserverats för ersättning för skador som orsakats av rovdjur endast i det fall att skadeståndet kan betalas till de skadelidande till fullt belopp. När det gäller skador på ren finns bestämmelser om terrängundersökning av skador på ren och avgifter för terrängundersökningen för närvarande dock inte i lag utan i statsrådets förordning om viltskador (309/2013). Således ska bestämmelsen i den gällande förordningen tillämpas på ersättande av kostnader för jaktvårdsföreningens deltagande i undersökningar av skador på ren. Om skadorna på ren och kostnaderna för terrängundersökning av skador på ren överstiger det maximibelopp som reserverats i budgetpropositionen, minskas ersättningarna för både skador och undersökningskostnader med samma procentandel. Om jaktvårdsföreningarna deltar i terrängundersökning av skador på ren föranleder det kostnader på uppskattningsvis högst 25 000–30 000 euro, vilket är en mycket liten andel i förhållande till ersättningarna för skador på ren. Finlands viltcentral tar fasta på att självkostnadsvärdet för terrängundersökningen ska omfatta inte bara resekostnader utan också allmänna kostnader och timersättning för använd arbetstid.  

Renbeteslagsföreningen föreslog också att lagen eller jägarnas gruppförsäkring ska ändras så att den också ska omfatta ersättningar för skador orsakade av jakthundar. Jägarens ansvarsförsäkring täcker de personskador som den försäkrade orsakar en annan person med ett skjutvapen, som definieras i försäkringsvillkoren, i samband med jakt. Jägarens privata olycksfallsförsäkring täcker igen de olycksfallsskador som den försäkrade orsakar sig själv vid jakt. Jägarförsäkringen täcker således inte skador på egendom.  

En olycksfallsförsäkring för jakthund som ingår i försäkringen ger skydd för en jakthund som ägs av den försäkrade eller en familjemedlem som bor i samma hushåll som den försäkrade, mot skador som inträffar när hunden deltar i storviltsassistans på uppdrag av polisen eller en nödcentral. 

Eftersom skolningen av en jakthund och ägarens agerande är av stor betydelse när det gäller att minska risker för skador orsakade av hundar och eftersom frivilliga hundförsäkringar finns tillgängliga på marknaden anses det inte ändamålsenligt att utvidga den lagstadgade försäkringen.  

De skador som hundar orsakar på renar är det däremot viktigt att förebygga genom rådgivning och information samt ökat informationsutbyte mellan renskötare. 

Finlands viltcentral har i sitt yttrande fäst vikt vid den övergångsperiod som man behöver när man börjar tillämpa de nya fördelningsgrunderna för statsunderstöd. Övergångsperioden ska förlängas så att statsunderstöden 2018 kommer att bestämmas enligt de gamla grunderna som tillämpades år 2017. År 2019 ska hälften av statsunderstödet fastställas enligt de fördelningsgrunder som tillämpades 2017 och hälften enligt de nya grunderna. Från och med 2020 ska statsunderstöden fastställas enbart enligt de nya fördelningsgrunderna. 

Enligt Finlands viltcentral ska rätten att leda arbetet och arbetsgivaråtagandena för de personer som arbetar som jaktvårdsföreningens verksamhetsledare härröra från samma instans, och därför har motiveringen i propositionen preciserats till denna del.