2.1  Tillämpningsområde

Den gällande förordningen tillämpas på insolvensförfaranden som inbegriper en juridisk eller fysisk persons samtliga borgenärer och där gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och en förvaltare utses. De förfaranden vars syfte är att sanera företag hör inte till förordningens tillämpningsområde i alla medlemsstater. I den nya förordningen har tillämpningsområdet utvidgats att gälla alla förfaranden vars syfte är att sanera företag och som inleds till följd av sannolik (hotande) insolvens innan företaget blivit insolvent. Under vissa förutsättningar gäller den nya förordningen även sådana förfaranden där gäldenären helt eller delvis bevarar rådigheten över sina tillgångar. 

Förfaranden vars syfte är att åtgärda privatpersoners ekonomiska ställning hör bara i ett fåtal medlemsstater till den gällande förordningens tillämpningsområde. Den omarbetade förordningens tillämpningsområde har emellertid utvidgats så att den oftare än för närvarande blir tillämplig också på sådana förfaranden. 

Förordningen tillämpas (enligt artikel 1.1) på offentliga kollektiva förfaranden, inbegripet interimistiska förfaranden, vilka grundar sig på lagstiftning om insolvens och i vilka, för räddnings-, skuldsanerings-, omstrukturerings- eller likvidationsändamål, en gäldenär helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och en förvaltare utses (led a) eller en gäldenärs tillgångar och verksamhet är föremål för kontroll eller övervakning av en domstol (led b). Tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden hör också till förordningens tillämpningsområde (led c). Enligt skäl 10 i förordningens ingress inbegriper domstolens kontroll i led b situationer där domstolen endast ingriper efter överklagande av en borgenär eller andra berörda parter.  

I bilaga A finns en uttömmande förteckning över de förfaranden som omfattas av förordningens tillämpningsområde. 

För Finlands del tillämpas förordningen på konkurs, företagssanering och skuldsanering för privatpersoner. Den gällande förordningen 1346/2000 tillämpas på konkurs och företagssanering. I och med att tillämpningsområdet utvidgas nämns också skuldsanering för privatpersoner i bilaga A till den nya förordningen. Till följd av detta finns det skäl att justera vissa bestämmelser i lagen om skuldsanering för privatpersoner (57/1993, nedan skuldsaneringslagen). 

Utanför förordningens tillämpningsområde faller enligt artikel 1.2 försäkringsföretag, kreditinstitut, värdepappersföretag samt andra företag eller institut, i den utsträckning dessa omfattas av direktiv 2001/24/EG, samt företag för kollektiva investeringar. En motsvarande begränsning av tillämpningsområdet föreskrivs också i den gällande förordningen. 

2.2  Domstolarnas behörighet

Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen (centre of main interests, COMI) finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande (artikel 3.1). Förordningen blir såsom förut tillämplig bara då platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom EU. Definitionen av platsen för de huvudsakliga intressena har preciserats i förordningen. Enligt artikeln är platsen för de huvudsakliga intressena den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man. Ett motsvarande omnämnande finns i den gällande förordningens ingress, vilket innebär att det inte är fråga om någon ändring i sak. 

I ingressen konstateras det att förordningen bör innehålla ett antal garantier för att förhindra att forum shopping används i bedrägligt syfte eller missbrukas. Syftet med flera av de nya bestämmelserna om domstolarnas behörighet är uttryckligen att förhindra forum shopping.  

Bestämmelsen om att sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena för bolag och andra juridiska personer, om inte annat visas, kvarstår i den omarbetade förordningen. För bekämpande av forum shopping har den artikel där platsen för de huvudsakliga intressena definieras dock utökats med en bestämmelse om att denna presumtion gäller endast om sätet inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en period av tre månader innan ansökan om att inleda ett insolvensförfarande har inlämnats. 

Artikeln har också utökats med en presumtion om platsen för de huvudsakliga intressena för personer som är verksamma som näringsidkare eller yrkesutövare. För en sådan persons del anses platsen för de huvudsakliga intressena vara den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe, om inte annat visas. På samma sätt som för företag gäller presumtionen dock endast om det huvudsakliga verksamhetsstället inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en period av tre månader innan ansökan om att inleda ett insolvensförfarande har inlämnats. 

För en privatperson ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara personens hemvist, om inte annat visas. Presumtionen gäller om hemvisten inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en period av sex månader innan ansökan om att inleda ett insolvensförfarande har inlämnats. 

Enligt förordningens ingress ska det emellertid vara möjligt att bryta presumtionen om att sätet, det huvudsakliga verksamhetsstället eller hemvisten är platsen för de huvudsakliga intressena. Den behöriga domstolen i en medlemsstat ska göra en noggrann bedömning av om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen faktiskt finns i den medlemsstaten. 

Då det är fråga om ett företag ska det vara möjligt att bryta presumtionen när företagets huvudkontor är beläget i en annan medlemsstat än den där det har sitt säte, och när en övergripande bedömning av alla relevanta faktorer på ett sätt som kan fastställas av tredje part visar att centrum för företagets ledning och övervakning samt för tillvaratagande av företagets intressen finns i den andra medlemsstaten. När det gäller en privatperson som inte är verksam som enskild näringsidkare eller yrkesutövare, ska det vara möjligt att bryta presumtionen exempelvis om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken denne har sin hemvist eller om det kan fastställas att den huvudsakliga anledningen till att denne flyttade var att ansöka om insolvensförfarande inom den nya jurisdiktionen och detta påtagligt skulle vara till nackdel för de borgenärers intressen vilkas förehavanden med gäldenären ägde rum före flyttningen (skäl 30). 

Förhållandet mellan huvudinsolvensförfaranden, sekundära insolvensförfaranden och territoriella insolvensförfaranden har bevarats oförändrat. Med ett huvudinsolvensförfarande avses ett insolvensförfarande som inleds i den stat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns och vars verkningar omfattar gäldenärens samtliga tillgångar. Ett sekundärt insolvensförfarande är ett lokalt insolvensförfarande som inleds efter att huvudinsolvensförfarandet har inletts. Med ett territoriellt insolvensförfarande avses ett lokalt insolvensförfarande som inleds i det fall att inget huvudinsolvensförfarande har inletts. 

När platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom en medlemsstats territorium, har domstolen i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett sekundärt eller territoriellt insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den andra medlemsstaten. Verkningarna av sekundära och territoriella insolvensförfaranden omfattar endast egendom som finns inom den medlemsstats territorium där förfarandet inletts. 

Den reglering som berör sekundära insolvensförfaranden har ändrats så att ett sekundärt insolvensförfarande inte måste vara ett likvidationsförfarande. Ett sekundärt insolvensförfarande kan således enligt förordningen också vara ett förfarande vars syfte är att sanera ett företag (artikel 3.2 och 3.3). I 2 § i lagen om företagssanering (47/1993, nedan företagssaneringslagen) definieras saneringsförfarandets objekt. En del av ett bolag kan inte vara föremål för företagssanering. Detta innebär att ett sekundärt insolvensförfarande i Finland måste gälla hela bolaget. Saneringen omfattar dock bara bolagets tillgångar i Finland. I praktiken kan ett sekundärt insolvensförfarande inte vara ett företagssaneringsförfarande i den situation där huvudinsolvensförfarandet är ett likvidationsförfarande. Problem uppkommer också i den situation där företagssanering söks såsom territoriellt insolvensförfarande. 

Små preciseringar har gjorts i förordningens bestämmelser om inledande av ett territoriellt insolvensförfarande, bl.a. genom att förordningen har utökats med en uttrycklig bestämmelse om en myndighets rätt att begära att ett territoriellt insolvensförfarande ska inledas (artikel 3.4). Denna precisering har gjorts med tanke på förfarandena i sådana medlemsstater där en myndighet kan ansöka om att ett insolvensförfarande ska inledas utan att själv vara borgenär. I artikeln förtydligas också systematiken för de olika förfarandenas del genom ett konstaterande om att ett territoriellt insolvensförfarande blir ett sekundärt insolvensförfarande när ett huvudinsolvensförfarande inleds. 

Förordningen har utökats med en ny artikel som gäller prövning av behörighetsfrågan (artikel 4). Enligt denna artikel ska domstolen på eget initiativ pröva om den är behörig. Sådana förfaranden där det förutsätts att parterna ska åberopa avsaknaden av behörighet, vilka iakttas i vissa medlemsstater, kan således inte längre tillämpas. För Finlands del kräver artikeln inte några lagändringar. I beslutet om att ett insolvensförfarande ska inledas ska det dessutom anges om domstolens behörighet grundar sig på artikel 3.1 eller 3.2 (dvs. om det är fråga om ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt eller sekundärt insolvensförfarande). Till denna del föreslås kompletteringar av den paragraf i konkurslagen (120/2004) som gäller beslutet att försätta gäldenären i konkurs och den paragraf i företagssaneringslagen som gäller innehållet i beslutet om att inleda förfarandet. 

I artikeln finns dessutom en bestämmelse som berör sådana förfaranden där insolvensförfarandet kan inledas i enlighet med nationell rätt utan domstolsbeslut, vilka används i vissa medlemsstater (artikel 4.2). 

Förordningen ger gäldenären och borgenärerna rätt att söka ändring i ett beslut om att ett huvudinsolvensförfarande inleds på grundval av internationell behörighet (artikel 5). I övrigt fastställs rätten att söka ändring enligt nationell lag. 

Förordningen har utökats med en ny bestämmelse om behörigheten att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet eller har ett nära samband med insolvensförfarandet (artikel 6). Enligt denna artikel ska domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet eller har ett nära samband med detta, såsom en talan om återvinning (artikel 6.1). Denna artikel motsvarar de riktlinjer som EU-domstolen omfattat i sin rättspraxis. 

Förvaltaren kan väcka en talan som hänför sig till ett insolvensförfarande också tillsammans med en talan på privaträttens område vid en domstol i den medlemsstat inom vars territorium svaranden har hemvist, förutsatt att denna domstol är behörig enligt förordning (EU) nr 1215/2012 (Bryssel I-förordningen). En talan anses ha samband med en annan talan om de har ett sådant samband att en gemensam handläggning och ett gemensamt avgörande är påkallat för att undvika att oförenliga avgöranden meddelas i separata förfaranden (artikel 6.2 och 6.3). Som exempel på ett sådant fall där denna artikel kan bli tillämplig nämns i förordningens ingress en situation där förvaltaren avser att kombinera en talan om ställföreträdaransvar på grundval av insolvenslagstiftning med en talan grundad på bolagslagstiftning eller allmänna skadeståndsregler (skäl 35). 

Förordningens behörighetsbestämmelser är direkt tillämpliga, och de kräver således inte någon nationell lagstiftning. Bestämmelserna i den nationella lagen ska dock ses över så att de blir förenliga med förordningen. 

2.3  Tillämplig lag

Förordningens bestämmelser om tillämplig lag har i huvudsak bevarats oförändrade. Tre artiklar har utökats med kompletteringar, men dessa påverkar inte de gällande lagvalsreglerna. 

Den artikel som gäller avtal om fast egendom har utökats med en behörighetsbestämmelse. Enligt denna bestämmelse ska den domstol som inledde huvudinsolvensförfarandet vara behörig att godkänna uppsägningen eller ändringen av avtal om förvärv av eller nyttjanderätt till fast egendom när den medlemsstats lagstiftning som är tillämplig på avtalen kräver att ett sådant avtal får sägas upp eller ändras endast efter godkännande av den domstol vid vilken insolvensförfarandet har inletts, och inget insolvensförfarande har inletts i den medlemsstaten (artikel 11.2). 

Artikeln gällande den lag som ska tillämpas på anställningsavtal har likaså utökats med en behörighetsbestämmelse, som i fråga om sitt innehåll avviker från den ovan beskrivna bestämmelsen som gäller avtal om fast egendom. Domstolarna i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande får inledas är behöriga att godkänna uppsägningen eller ändringen av ett anställningsavtal även om inget insolvensförfarande har inletts i den medlemsstaten. Medlemsstatens myndigheter har samma behörighet (artikel 13.2). 

Dessa bestämmelser har tagits in i förordningen på grund av att vissa medlemsstaters lagstiftning kräver att en domstol ska godkänna uppsägningen av avtal som berör fast egendom samt anställningsavtal. Syftet med bestämmelserna är att undvika situationer där ingen medlemsstats domstol är behörig. 

Dessutom har förordningen ändrats så att verkningarna av ett insolvensförfarande på pågående skiljeförfaranden regleras på motsvarande sätt som dess verkningar på pågående rättegångar. Verkningarna av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller pågående skiljeförfaranden beträffande egendom eller rättigheter som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser regleras uteslutande i lagen i den medlemsstat där rättegången pågår eller där skiljedomstolen har sitt säte (artikel 18). 

De ovan beskrivna ändringarna kräver inte några ändringar i den nationella lagen. 

2.4  Insolvensregister

I förordningen förpliktas medlemsstaterna inom sitt territorium upprätta och upprätthålla ett eller flera register där uppgifter om insolvensförfaranden offentliggörs (artikel 24.1). 

I förordningen anges det uttryckligen vilka uppgifter som ska ingå i registret (artikel 24.2). Registret kan därutöver innehålla även andra uppgifter. Uppgifterna ska offentliggöras i insolvensregistret snarast möjligt efter det att ett insolvensförfarande har inletts. 

De nationella registren ska kopplas samman via den europeiska e-juridikportalen, som ska fungera som en allmän åtkomstpunkt till information i systemet. Uppgifterna ska dock lagras i nationella databaser, inte i den europeiska e-juridikportalen. Systemet innefattar en sökfunktion som kan användas på alla unionens officiella språk. Kommissionen fastställer med hjälp av genomförandeakter de faktorer som hänför sig till systemets tekniska realisering (artiklarna 25 och 28). 

Upprättandet, underhållet och det framtida utvecklandet av systemet för sammankoppling av insolvensregister ska finansieras genom unionens allmänna budget, medan varje medlemsstat ska bära kostnaderna för att upprätta och anpassa sina nationella insolvensregister så att de blir kompatibla med den europeiska e-juridikportalen, samt kostnaderna för att förvalta, driva och underhålla de nationella registren (artikel 26). 

Den föreskrivna information som avses i artikel 24.2 ska vara tillgänglig kostnadsfritt via systemet för sammankoppling av insolvensregister. Om en medlemsstat inkluderar annan än föreskriven information i registret, får den dock ta ut en avgift för denna information (artikel 27.1 och 27.2). 

Förordningen förpliktar medlemsstaterna att göra uppgifter om insolvensförfaranden som berör bolag samt näringsidkare och yrkesutövare tillgängliga för allmänheten via systemet för sammankoppling av insolvensregister. För sådana privatpersoners del som inte är verksamma som enskilda näringsidkare eller yrkesutövare ges däremot vissa möjligheter till undantag i förordningen. Motsvarande möjligheter till undantag gäller också enskilda näringsidkare och yrkesutövare i sådana fall där insolvensförfarandet berör bara deras privatekonomi, inte deras verksamhet som näringsidkare eller yrkesutövare. 

För det första får medlemsstaterna som villkor för tillgången till föreskriven information om privatpersoner uppställa kompletterande sökkriterier för den söktjänst som kommissionen tillhandahåller (artikel 27.3). I ingressen nämns gäldenärens personnummer, adress och födelsedatum samt den behöriga domstolens domkrets som exempel på kompletterande sökkriterier (skäl 79). Då kompletterande sökkriterier krävs är det t.ex. inte möjligt att göra en sökning enbart med personens namn, utan den som söker information måste ha närmare kännedom om den person som är föremål för insolvensförfarandet. 

Som villkor för tillgången till föreskriven information om privatpersoner kan medlemsstaterna för det andra kräva att informationen begärs hos en behörig myndighet. I detta fall är informationen inte tillgänglig direkt via internet, utan den måste särskilt begäras av en myndighet. Medlemsstaterna får även bestämma att tillgång till denna information ges endast på villkor att ett legitimt intresse föreligger (artikel 27.4). 

Begäran om information ska kunna sändas på elektronisk väg med hjälp av en standardblankett via den europeiska e-juridikportalen. Då det ställs krav på ett legitimt intresse ska den person som begär information kunna motivera sin begäran med hjälp av kopior av relevanta dokument. Den behöriga myndigheten ska ge den person som begär informationen svar inom tre arbetsdagar. Den person som begär informationen är inte skyldig att tillhandahålla en översättning av de handlingar som motiverar hans eller hennes begäran och inte heller att bära de översättningskostnader som eventuellt orsakas den behöriga myndigheten (artikel 27.4). I förordningen bestäms det inte på vilket språk den behöriga myndigheten ska lämna ut informationen. 

Uppgifter om privatpersoner som inte är verksamma som enskilda näringsidkare eller yrkesutövare behöver enligt förordningen inte föras in i insolvensregistret. I detta fall krävs det att kända utländska borgenärer särskilt underrättas om den domstol hos vilken beslutet om att inleda insolvensförfarandet får överklagas och den tidsfrist inom vilken överklagandet ska ges in eller en hänvisning till kriterierna för beräkningen av denna tidsfrist. Insolvensförfarandet får inte påverka fordringar från sådana utländska borgenärer som inte har mottagit den aktuella informationen (artikel 24.4). 

Förordningens bestämmelser om insolvensregister är av ”direktivkaraktär” och kräver ändringar i den nationella lagen. Lagen om konkurs- och företagssaneringsregistret (137/2004) ska således ses över. Bestämmelser om det register som berör skuldsanering för privatpersoner finns i förordningen om skuldsanering för privatpersoner (58/1993, nedan skuldsaneringsförordningen). I samband med översynen finns det emellertid skäl att överföra bestämmelserna till lagnivå. 

2.5  Verkställighet

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet av beslut kvarstår i det närmaste oförändrade i förordningen. Den artikel som innehåller hänvisningsbestämmelser om verkställigheten av beslut har uppdaterats så att den är förenlig med den gällande unionslagstiftningen. Vid verkställigheten iakttas artiklarna 39—44 och 47—57 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan Bryssel I-förordningen) (artikel 32.1). 

I den omarbetade Bryssel I-förordningen har exekvaturförfarandet slopats. En dom som har meddelats i en annan medlemsstat ska inte längre föras till domstolen i den verkställande staten för att förklaras verkställbar där. I stället är en verkställbar dom som har meddelats i en medlemsstat direkt verkställbar i alla medlemsstater. En dom som har meddelats i en annan medlemsstat ska således verkställas på samma sätt som en nationell dom som har meddelats i den verkställande staten. 

För verkställighetens del krävs inga ändringar i den nationella lagen. 

2.6  Sekundärt insolvensförfarande

Med ett huvudinsolvensförfarande avses ett insolvensförfarande som inleds i den stat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns och vars verkningar omfattar gäldenärens samtliga tillgångar. Med ett sekundärt insolvensförfarande avses ett lokalt insolvensförfarande som inleds efter att huvudinsolvensförfarandet har inletts och som omfattar tillgångarna bara i den stat där förfarandet inleds. En närmare redogörelse för begreppen huvudinsolvensförfarande, sekundärt insolvensförfarande och territoriellt insolvensförfarande samt för behörigheten att inleda dessa förfaranden finns ovan i avsnitt 2.2. 

Förordningen har utökats med en artikel där det bestäms att förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får göra ett ensidigt åtagande gentemot lokala borgenärer i syfte att undvika att ett sekundärt insolvensförfarande inleds (artikel 36). Det är inte under några omständigheter obligatoriskt att göra ett sådant åtagande, men det är möjligt ifall man vill förhindra att ett sekundärt insolvensförfarande inleds. 

Avsikten med åtagandet är att garantera att de lokala borgenärerna i samband med huvudinsolvensförfarandet behandlas på samma sätt som om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts. I fråga om tillgångar som finns i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas iakttas då i stället för lagen i den stat där huvudinsolvensförfarandet inletts de bestämmelser om hur tillgångarna ska fördelas och om företrädesordningen som gäller i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas (artikel 36.1 och 36.2).  

I förordningen anförtros förvaltaren behörigheten att göra ett ovan avsett åtagande. Enligt 14 kap. 2 § i konkurslagen utövas beslutanderätten i konkursboet av borgenärerna till den del saken inte enligt lag ska avgöras eller skötas av boförvaltaren. Enligt konkurslagen hör det således inte till boförvaltarens uppgifter att göra ett dylikt åtagande, men i förordningen bemyndigas boförvaltaren till detta. Förordningen hindrar dock inte att boförvaltaren inhämtar borgenärernas beslut om saken innan ett eventuellt åtagande görs. 

Enligt huvudregeln i 29 § i företagssaneringslagen har gäldenären rätt att bestämma om sin egendom och verksamhet även efter att saneringsförfarandet har inletts. För vissa åtgärder behöver gäldenären dock samtycke av utredaren. Enligt 31 § i företagssaneringslagen har utredaren rätt att föra talan för gäldenärens räkning vid rättegångar och andra därmed jämförbara förfaranden. Likaså har utredaren rätt att för gäldenärens räkning framställa yrkanden och anhängiggöra rättegångar och andra därmed jämförbara förfaranden och att i dessa ärenden föra talan för gäldenärens räkning. 

I förordningen ges utredaren självständig behörighet att göra ett ovan avsett åtagande. Denna behörighet kan anses vara förenlig med andan i 31 § i företagssaneringslagen. I de fall där det blir aktuellt att göra ett åtagande kan det emellertid vara motiverat för utredaren att diskutera saken med företrädare för gäldenärsbolaget och med borgenärsdelegationen eller, om en sådan inte har tillsatts, med de största borgenärerna. 

Åtagandet ska göras på det officiella språket i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas (artikel 36.3). Åtagandet ska göras skriftligen och med iakttagande av eventuella övriga formkrav och krav för godkännande i fråga om fördelningen av tillgångarna i den stat där huvudinsolvensförfarandet inletts (artikel 36.4). 

Åtagandet ska godkännas av de kända lokala borgenärerna. På godkännande av åtagandet tillämpas de regler för kvalificerad majoritet och omröstning som är tillämpliga på antagande av rekonstruktionsplaner enligt lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kunde ha inletts (artikel 36.5). Denna artikel kan anses vara motstridig, eftersom det kan antas att åtagandet har bedömts vara behövligt med tanke på likvidationsförfaranden. I artikeln föreskrivs det nämligen att bestämmelserna om saneringsförfaranden ska tillämpas trots att huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarande som någon ansökt om skulle vara likvidationsförfaranden. Om alltså ett huvudinsolvensförfarande har inletts i en annan medlemsstat och de lokala borgenärerna i Finland ombes godkänna ett ovan avsett åtagande, ska 49−55 § i företagssaneringslagen tillämpas på godkännandet av åtagandet. Omröstningen sker utanför domstolen, eftersom det är fråga om en situation där inget saneringsförfarande har inletts i Finland. 

Åtagandet är bindande för boet. Om ett sekundärt insolvensförfarande inleds trots åtagandet, ska förvaltaren returnera de eventuella tillgångar som denne hade överfört från den medlemsstat där det sekundära förfarandet inleds, eller behållningen av dessa (artikel 36.6). 

En förvaltare som har gjort ett åtagande ska informera de lokala borgenärerna om den planerade fördelningen innan tillgångarna och behållningen fördelas. Lokala borgenärer får bestrida fördelningen hos domstolen i den medlemsstat där huvudinsolvensförfarandet har inletts, för att åstadkomma en fördelning som överensstämmer med villkoren för åtagandet och tillämplig lag (artikel 36.7). På konkurs tillämpas till denna del i Finland de bestämmelser om förslag till utdelningsförteckning och fastställande av utdelningsförteckningen som ingår i 13 kap. i konkurslagen. När det gäller företagssanering söks ändring på samma sätt som då ändring söks i fastställandet av ett saneringsprogram. 

Lokala borgenärer får vända sig till domstolen i den medlemsstat där huvudinsolvensförfarandet har inletts för att kräva att förvaltaren vidtar alla de lämpliga åtgärder som är tillgängliga enligt lagstiftningen i den stat där huvudinsolvensförfarandet har inletts och som är nödvändiga för att säkerställa efterlevnaden av villkoren för åtagandet. Lokala borgenärer får även vända sig till domstolarna i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas för att begära att domstolen vidtar tillfälliga åtgärder eller skyddsåtgärder för att säkerställa att förvaltaren efterlever villkoren för åtagandet (artikel 36.8 och 36.9). Förvaltaren är ansvarig för alla skador som denne kan ha vållat lokala borgenärer till följd av att denne inte har uppfyllt de skyldigheter och krav som fastställs i artikeln (artikel 36.10). 

Rätten att inleda ett sekundärt insolvensförfarande har begränsats i det fall där ett åtagande har blivit bindande enligt artikel 36. I detta fall ska en begäran om ett sekundärt insolvensförfarande framställas inom 30 dagar från det att godkännandet för åtagandet har meddelats (artikel 37.2). 

Förordningen har utökats med bestämmelser om begäran och beslut om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas. En domstol som mottar en begäran om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas ska omedelbart underrätta förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar i huvudinsolvensförfarandet om begäran och ge denne möjlighet att yttra sig om begäran (artikel 38.1). 

Om förvaltaren har gjort ett åtagande enligt artikel 36, får ett sekundärt insolvensförfarande inte inledas om förvaltaren motsätter sig detta och om åtagandet ger tillräckligt skydd för lokala borgenärers allmänna intressen (artikel 38.2). 

I artikeln finns även särskilda bestämmelser om tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden (artikel 38.3), som torde ha en anknytning till det förfarande för tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden som avses i artikel 1.1 led c. 

Den domstol som mottar en begäran om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas får på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet inleda en annan typ av insolvensförfarande som förtecknas i bilaga A än den typ man ursprungligen ansökt om, förutsatt att villkoren för att inleda denna typ av förfarande enligt nationell rätt är uppfyllda och detta förfarande är det lämpligaste både med tanke på de lokala borgenärernas intressen och för att samstämmighet ska uppnås mellan huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarandet. Gäldenärens insolvens får dock inte prövas på nytt (artikel 38.4). 

Syftet med denna artikel är att ge förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet behörighet att begära att en annan typ av insolvensförfarande ska inledas än vad exempelvis en lokal borgenär har begärt. Förutsättningarna för inledande av insolvensförfarandet bestäms enligt lagen i den medlemsstat där förfarandet ska inledas. Därutöver ska domstolen göra en avvägning av saken med beaktande av de lokala borgenärernas intressen och samstämmigheten mellan insolvensförfarandena. Med samstämmighet mellan insolvensförfarandena avses uppenbarligen att det är ändamålsenligt att båda förfarandena är antingen likvidationsförfaranden eller saneringsförfaranden. Förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat kan t.ex. i Finland ansöka om företagssanering i ett sådant fall där huvudinsolvensförfarandet är ett saneringsförfarande, men det i Finland lämnats in en konkursansökan i syfte att inleda ett sekundärt insolvensförfarande. I detta fall tillämpas företagssaneringslagens bestämmelser om handläggning av en ansökan om företagssanering och en konkursansökan som är anhängiga samtidigt (24 § 1 mom. i företagssaneringslagen).  

Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får överklaga beslutet om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande i den medlemsstat där det sekundära insolvensförfarandet har inletts (artikel 39). 

Vidare har den artikel där det bestäms att förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet och förvaltaren i ett sekundärt insolvensförfarande ska samarbeta och kommunicera med varandra preciserats (artikel 41). Förordningen har även utökats med bestämmelser om samarbete och kommunikation mellan domstolar (artikel 42) och samarbete och kommunikation mellan förvaltare och domstolar (artikel 43). Förordningens bestämmelser är direkt tillämpliga och kräver inte någon nationell lagstiftning. 

Samarbetet ska ske inom de gränser som följer av de berörda staternas nationella lagstiftning, eftersom samarbetet inte får strida mot de nationella bestämmelser som ska tillämpas på någotdera insolvensförfarandet. Det samarbete som avses i förordningen kräver således t.ex. inte att sekretessbelagda uppgifter lämnas ut, och den bestämmelse i artikel 42 som gäller domstolens möjlighet att utse en oberoende person eller ett oberoende organ att sköta samarbetet på dess vägnar blir inte tillämplig i Finland. 

Förordningen har även utökats med nya bestämmelser om verkningarna av att ett insolvensförfarande avslutas (artikel 48). Syftet med denna artikel är att hindra att det uppkommer en situation där insolvensförfarandet inte längre kan fortgå med stöd av nationell lag på grund av att bolaget har upplösts. 

Enligt artikeln ska avslutandet av ett insolvensförfarande inte hindra en fortsättning av övriga insolvensförfaranden beträffande samma gäldenär som fortfarande pågår vid den tidpunkten (artikel 48.1). Om ett insolvensförfarande rörande ett bolag eller en annan juridisk person i den medlemsstat där bolaget eller den juridiska personen har sitt säte skulle innebära upplösning av bolaget eller den juridiska personen, ska bolaget eller den juridiska personen inte upphöra att existera förrän övriga insolvensförfaranden beträffande samma gäldenär har avslutats eller förvaltaren eller förvaltarna i ett sådant förfarande har gett sitt samtycke till upplösningen (artikel 48.2). 

I 20 kap. 25 § 2 mom. i aktiebolagslagen (624/2006) och i 5 kap. 8 § i lagen om öppna bolag och kommanditbolag (389/1988) bestäms det att bolaget har upplösts när slutredovisningen i konkursen har godkänts, om ingen egendom återstår efter konkursen. Motsvarande bestämmelser finns också i lagar som berör andra sammanslutningar, såsom i stiftelselagen (487/2015). Om bolaget har sitt säte i Finland och ett konkursförfarande pågår i Finland samtidigt som insolvensförfaranden rörande samma bolag pågår i andra medlemsstater, ska slutredovisningen således inte godkännas innan de insolvensförfaranden som pågår i andra medlemsstater har avslutats eller förvaltarna i dessa förfaranden har gett sitt samtycke till att slutredovisningen godkänns. 

Bestämmelserna om omvandling av ett sekundärt insolvensförfarande har omarbetats något (artikel 51). På begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får domstolen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts besluta om omvandling av det sekundära insolvensförfarandet till en annan typ av insolvensförfarande. Insolvensförfarandet ska omfattas av förordningens tillämpningsområde, men det behöver inte vara fråga om ett likvidationsförfarande, såsom enligt den gällande förordningen. De villkor som föreskrivs för inledande av den begärda typen av förfarande i nationell rätt ska vara uppfyllda och förfarandet ska vara det lämpligaste med tanke på de lokala borgenärernas intressen och för att samstämmighet ska uppnås mellan huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarandet. 

Syftet med denna bestämmelse är att göra det möjligt att omvandla ett sekundärt insolvensförfarande till ett likvidationsförfarande då huvudinsolvensförfarandet är ett likvidationsförfarande, och till ett saneringsförfarande då huvudinsolvensförfarandet är ett saneringsförfarande. I artikeln nämns det att den typ av förfarande som inleds ska vara det lämpligaste med tanke på de lokala borgenärernas intressen, medan det i motsvarande artikel i den gällande förordningen (artikel 37) talas om intressena för borgenärerna i huvudinsolvensförfarandet. I artikeln konstateras det dessutom uttryckligen att omvandlingen kräver att de villkor som föreskrivs för inledande av förfarandet i nationell rätt ska vara uppfyllda. 

I 24 § 4 mom. i företagssaneringslagen anges de förutsättningar under vilka gäldenären på ansökan av en borgenär kan försättas i konkurs efter att ett saneringsförfarande inletts. Det förutsätts antingen att konkursansökan grundar sig på en försummad betalning av en skuld som uppkommit efter att saneringsansökan blev anhängig eller att gäldenären var insolvent när förfarandet inleddes och förhållandena var sådana som nämns i 7 § 1 mom. 1 punkten i företagssaneringslagen. Enligt den sist nämnda bestämmelsen får ett saneringsförfarande inte inledas om gäldenären är insolvent och det är sannolikt att insolvensen inte kan undanröjas med hjälp av saneringsprogrammet eller att ny insolvens kan förhindras endast för en kort tid. 

Enligt 29 § i företagssaneringslagen får gäldenären efter att ett företagssaneringsförfarande inletts överlämna sin egendom till konkurs endast med utredarens samtycke. 

Utredaren är däremot inte behörig att ansöka om att en gäldenär som är föremål för företagssanering ska försättas i konkurs. Genom förordningen ges emellertid förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet sådan behörighet till den del det är fråga om ett sekundärt insolvensförfarande. Ifall ett lokalt företagssaneringsförfarande har inletts i Finland, kan företaget på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet försättas i konkurs. I detta fall krävs det dock förutom att de villkor som nämns i artikel 51 är uppfyllda dessutom att det föreligger sådana förutsättningar för att försätta gäldenären i konkurs som anges i 2 kap. i konkurslagen.  

Enligt 24 § 3 mom. i företagssaneringslagen ska en ansökan om ett saneringsförfarande som har gjorts medan gäldenären är i konkurs lämnas utan prövning. I detta sammanhang bör man överväga huruvida bestämmelsen ska kunna tillämpas i det fall där det sekundära insolvensförfarande som har inletts i Finland är konkurs, och förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet i enlighet med artikel 51 begär att förfarandet ska omvandlas till företagssanering. 

Om artikel 51 tolkas så att hänvisningen till nationell rätt anses innefatta de villkor som föreskrivs i den nationella processlagstiftningen, ska den begäran som förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet framställer lämnas utan prövning. Om hänvisningen däremot endast anses gälla de materiella förutsättningarna för att förfarandet ska kunna inledas, står 24 § 3 mom. i företagssaneringslagen i strid med artikel 51 i förordningen. Det finns inte visshet om hur artikeln ska tolkas. I propositionen föreslås det att 24 § 3 mom. i företagssaneringslagen ska ändras så att en ansökan om företagssanering kan prövas i den situation som avses i artikel 51. Ett saneringsförfarande kan i detta fall inledas om de villkor som föreskrivs för inledande av förfarandet i förordningen och i företagssaneringslagen är uppfyllda. 

Förordningens bestämmelser om sekundära insolvensförfaranden är direkt tillämpliga, och de kräver inte i övrigt några ändringar i den nationella lagstiftningen. 

2.7  Upplysningar till borgenärer och anmälan av deras anspråk

Utländska borgenärers rätt att anmäla fordringar i ett insolvensförfarande har preciserats genom ett omnämnande av att anmälan får göras med hjälp av alla de kommunikationsmetoder som godtas enligt lagstiftningen i den stat där förfarandet inleds. Det är inte obligatoriskt att anlita en advokat eller annan jurist enbart i syfte att anmäla fordringar (artikel 53). Med en utländsk borgenär avses en borgenär som har hemvist eller säte i en annan medlemsstat än den stat där förfarandet inletts, inklusive skattemyndigheter och socialförsäkringsorgan i medlemsstaterna (artikel 2.12). 

Skyldigheten att underrätta kända utländska borgenärer om att ett insolvensförfarande har inletts kvarstår oförändrad (artikel 54.1 och 54.2). Det är obligatoriskt att tillhandahålla underrättelsen med hjälp av ett standardformulär, förutom då det är fråga om insolvensförfaranden som rör en enskild person som inte bedriver någon närings- eller yrkesverksamhet, under förutsättning att borgenärerna inte är skyldiga att anmäla sina fordringar för att de ska beaktas i förfarandet (artikel 54.4). Med detta torde man avse att det inte är obligatoriskt att bevaka fordringarna inom en viss tidsfrist. 

Formuläret ska översändas till utländska borgenärer på det officiella språket i den stat där förfarandet inletts eller på ett av unionens institutioners officiella språk, som den staten har angett att den kan godta (artiklarna 54.3 och 55.5). 

Denna artikel kräver inga ändringar i den nationella lagen. I praktiken är det viktigt att boförvaltarna och utredarna är medvetna om att det är obligatoriskt att använda standardformuläret. 

När det gäller skuldsanering för privatpersoner måste man beakta att hörandet av borgenärerna kan ske redan innan det fattats beslut om att skuldsanering ska inledas, om ett förslag till betalningsprogram har fogats till ansökan om skuldsanering (52 a § i skuldsaneringslagen). Förordningen har emellertid utarbetats med tanke på insolvensförfaranden som berör företag, vilket innebär att en ordagrann tolkning av förordningen ställvis gör den svår att tillämpa på skuldsanering för privatpersoner. Att höra borgenärerna redan innan beslutet om inledande av skuldsanering fattas kan inte anses strida mot förordningens syfte. Ifall betalningsprogrammet utarbetas av utredaren, ska borgenärerna dock alltid höras efter att beslutet om inledande av skuldsanering har fattats (54 § 2 mom. 3 punkten i skuldsaneringslagen). 

Däremot torde det inte vara tillräckligt att borgenärerna bara hörs genom gäldenärens försorg i samband med ett s.k. tvångsförlikningsförfarande (38 a § och 52 a § 2 mom. i skuldsaneringslagen). Detsamma gäller snabbt fastställande av saneringsprogram enligt det s.k. Nopsa-förfarandet, då bara gäldenären har hört borgenärerna (92 § i företagssaneringslagen). 

Utländska borgenärer får anmäla sina fordringar med hjälp av ett standardformulär. Det är dock inte obligatoriskt att använda standardformuläret för anmälning av fordringar (artikel 55.1). 

Borgenärerna får anmäla sina fordringar på vilket som helst av unionens institutioners officiella språk. Anmälan anses ha inkommit i tid om den inom den föreskrivna tidsfristen har lämnats in på något av dessa språk. Det kan dock krävas att borgenären tillhandahåller en översättning av anmälan till det officiella språket i den stat där förfarandet inletts, eller till ett annat språk som den medlemsstaten har angett att den kan godta. Varje medlemsstat ska ange om den utöver sitt eget eller sina egna språk godtar ytterligare något av unionens institutioners officiella språk för anmälan av fordringar (artikel 55.5). 

Finland har i anslutning till flera förordningar inom privaträttens område godtagit att engelska vid sidan av finska och svenska används för översättning av handlingar. Till dessa förordningar hör bl.a. förordningen (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande, förordningen (EG) nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, förordningen (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande och förordningen (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur. Översättningar till engelska bör på motsvarande sätt godkännas också i samband med den aktuella förordningen. I praktiken har man redan med stöd av den gällande förordningen godtagit att fordringar anmäls på engelska. Eftersom Finland ska ange vilka språk som godtas, ska en bestämmelse om saken tas in i lagen. I propositionen föreslås därmed ändringar i 12 kap. 14 § 2 mom. och 23 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen, i 71 § i företagssaneringslagen och i 54 § i skuldsaneringslagen. 

Fordringarna ska anmälas inom den tidsfrist som föreskrivs i lagstiftningen i den stat där förfarandet inletts. För utländska borgenärer ska tidsfristen vara minst 30 dagar i detta fall från det att beslutet om att inleda ett insolvensförfarande offentliggjordes i insolvensregistret i den stat där förfarandet inletts. Om en medlemsstat med stöd av artikel 24.4 inte upprättar något insolvensregister gällande insolvensförfaranden som berör privatpersoner, räknas tidsfristen på 30 dagar från det att borgenären i enlighet med artikel 54 har blivit underrättad om att förfarandet inletts (artikel 55.6). 

I samband med konkurs fastställer boförvaltaren bevakningsdagen efter att boförteckningen blivit klar. Bevakningsdagen ska infalla tidigast en månad och senast två månader efter att den bestämdes (12 kap. 5 § i konkurslagen). Bevakningsdagen kan således aldrig infalla tidigare än vad som anges i förordningen. Konkurslagen är därmed förenlig med förordningen, men det bör noteras att bevakningar som inkommit innan bevakningsdagen fastställts ska anses ha inkommit i tid. 

I samband med företagssanering och skuldsanering för privatpersoner fastställer domstolen vilken dag borgenärerna senast skriftligen ska meddela utredaren sina yrkanden, om de avviker från vad gäldenären anmält (71 § 1 mom. 3 punkten i företagssaneringslagen och 54 § 2 mom. 2 punkten i skuldsaneringslagen). Alternativt kan domstolen bestämma att utredaren ska fastställa dagen. Den minimitidsfrist på 30 dagar som anges i förordningen medför inte något behov av ändringar i den nationella lagstiftningen. Då den nämnda dagen fastställs ska domstolen eller utredaren dock ta hänsyn till att utländska borgenärer ska ges en sådan tidsfrist som föreskrivs i förordningen för anmälan av sina fordringar. 

Förordningen har också utökats med en bestämmelse om att borgenären ifall det råder tvivel i fråga om en fordran ska ges möjlighet att lägga fram ytterligare bevis för att fordran föreligger och för dess storlek (artikel 55.7). 

2.8  Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern

Förordningen har utökats med ett nytt kapitel V, som gäller insolvensförfaranden för bolag som hör till samma koncern. Dessa bestämmelser tillämpas endast i den mån förfaranden som berör olika medlemmar i samma koncern har inletts i fler än en medlemsstat (skäl 62). 

Förordningen innehåller bestämmelser om samarbete och kommunikation mellan förvaltare (artikel 56), mellan domstolar (artikel 57) och mellan förvaltare och domstolar (artikel 58). Bestämmelserna påminner om de förpliktelser rörande samarbete och kommunikation som gäller huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden. 

Förvaltaren får, i den utsträckning det är lämpligt för att främja en effektiv förvaltning av förfarandena, höras i eventuella förfaranden som inletts med avseende på andra medlemmar i samma koncern och, under de förutsättningar som anges i förordningen, begära att en åtgärd i samband med realiseringen av tillgångar i det förfarande som inletts med avseende på en annan medlem i samma koncern skjuts upp, samt ansöka om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner (artikel 60.1). 

Samordningsförfarandet och uppskjutandet av realiseringen av tillgångar uppställs i förordningen som alternativa sätt för att möjliggöra samordnad rekonstruktion av en koncern. 

Domstolen ska på förvaltarens begäran helt eller delvis skjuta upp en åtgärd i samband med realiseringen av tillgångar, om en rekonstruktionsplan har lagts fram och det förefaller finnas rimliga chanser för att den lyckas, uppskjutandet är nödvändigt för att säkerställa ett korrekt genomförande av rekonstruktionsplanen och rekonstruktionsplanen skulle gynna borgenärerna i det förfarande för vilket uppskjutandet har begärts (artikel 60.1 och 60.2). Innan domstolen fattar beslut om saken ska den höra förvaltaren i det förfarande för vilket uppskjutande har begärts. Uppskjutandet får gälla högst tre månader. Denna tidsfrist får förlängas, men uppskjutandets sammanlagda varaktighet får dock inte överstiga sex månader. Domstolen får dessutom anmoda förvaltaren att vidta lämpliga åtgärder som är tillåtna enligt nationell rätt för att garantera borgenärernas intressen i förfarandet (artikel 60.2). 

En förvaltare som har utsetts för ett insolvensförfarande som har inletts med avseende på en koncernmedlem får begära att ett samordningsförfarande för koncerner ska inledas vid en domstol som har behörighet i fråga om insolvensförfarandet för en av medlemmarna i koncernen (artikel 61.1). Om begäran framställs vid domstolar i flera olika medlemsstater ska varje domstol utom den där talan väcktes först förklara att den inte är behörig (artikel 62). Förordningen innehåller också bestämmelser om val av domstol för samordningsförfaranden för koncerner (artikel 66). 

Begäran ska åtföljas bl.a. av ett förslag på person som ska utses till koncernsamordnare, en beskrivning av det föreslagna samordningsförfarandet och en kostnadskalkyl (artikel 61.3). 

Den domstol som har mottagit begäran ska under vissa förutsättningar meddela de förvaltare i insolvensförfaranden rörande koncernmedlemmar som nämnts i begäran om att begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner har mottagits och om den föreslagna samordnaren, samt ge förvaltarna möjlighet att bli hörda (artikel 63). 

En förvaltare får invända mot att det insolvensförfarande för vilket han eller hon har utsetts ska omfattas av samordningsförfarandet för koncerner och mot att den föreslagna personen utses till samordnare. Invändningen ska lämnas till domstolen inom 30 dagar från det att förvaltaren har mottagit meddelandet. Invändningen får göras med hjälp av ett standardformulär. Innan förvaltaren fattar beslut om saken ska denne ha erhållit alla eventuella godkännanden som kan krävas enligt lagstiftningen i den stat som har inlett det förfarande för vilket förvaltaren har utsetts (artikel 64). I propositionen föreslås det att beslutet om deltagande i ett samordningsförfarande för koncerner ska fattas av boförvaltaren när det gäller konkurs och av utredaren när det gäller företagssanering. Sådana godkännanden som avses i artikel 64.3 kan således inte komma i fråga i samband med ett insolvensförfarande som har inletts i Finland. 

Om förvaltaren har invänt mot samordningsförfarandet för koncerner ska det förfarande för vilket förvaltaren har utsetts inte omfattas av samordningsförfarandet. Samordnaren har inga befogenheter i fråga om en koncernmedlem som inte omfattas av samordningsförfarandet, och denna medlem ska inte orsakas några kostnader av förfarandet (artikel 65). 

Då domstolen fattar beslut om att ett samordningsförfarande för koncerner ska inledas, ska den utse en samordnare, besluta om samordningens art och fastställa en kostnadsuppskattning och en uppskattning av den andel som koncernmedlemmarna ska stå för (artikel 68). 

En förvaltare får efter att domstolen har fattat beslut om att ett samordningsförfarande för koncerner ska inledas begära att det förfarande för vilket han eller hon har utsetts ska omfattas av samordningsförfarandet. Samordnaren fattar beslut om saken på de grunder som nämns i artikeln. Varje deltagande förvaltare eller varje förvaltare vars begäran om att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta ett förfarande har avslagits får överklaga samordnarens beslut i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts (artikel 69). 

Finlands lagstiftning innehåller inga bestämmelser om samordning av insolvensförfaranden som avser medlemmar i samma koncern. Av de allmänna bestämmelserna om ändringssökande är det inte möjligt att härleda hur ändring enligt den nationella lagstiftningen ska sökas i samordnarens beslut. Det föreslås således att en bestämmelse om saken ska tas in i konkurslagen och företagssaneringslagen. 

Samordnaren ska vara opartisk (artikel 71). Samordnaren ska ta fram rekommendationer för ett samordnat genomförande av insolvensförfarandena och lägga fram en detaljerad samordningsplan (artikel 72). Förvaltarna ska beakta samordnarens rekommendationer och innehållet i samordningsplanen, men de är inte tvungna att följa dem ens delvis (artikel 70). I förordningen finns också bestämmelser om samarbete mellan förvaltarna och samordnaren (artikel 74). Utnämningen av samordnaren kan under vissa förutsättningar återkallas (artikel 75). 

Samordnarens arvode ska vara skäligt, stå i proportion till de utförda uppgifterna och motsvara rimliga utgifter. När samordnaren har slutfört sina uppgifter ska denne fastställa den slutliga kostnadsredovisningen och hur stor andel varje medlem ska betala, samt överlämna redogörelsen till varje deltagande förvaltare och till den domstol som inlett samordningsförfarandet. Förvaltarna får invända mot kostnadsredovisningen. Kostnadsredovisningen ska fastställas av domstolen. Om en invändning framställs mot kostnadsredovisningen ska domstolen fatta beslut om den summa som ska betalas till samordnaren och om den andel som varje medlem ska betala. Förvaltarna får överklaga domstolens beslut i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts (artikel 77). Vid överklagandet av domstolens beslut iakttas det som bestäms om överklagande av domstolens beslut i konkursärenden och företagssaneringsärenden. 

Förordningens bestämmelser om samordningsförfaranden för koncerner är direkt tillämpliga, och de medför inte behov av några andra lagändringar än vad som refererats ovan.  

2.9  Förordningens tillämpning och övergångsbestämmelser

Förordningen börjar tillämpas den 26 juni 2017. Artikel 24.1, som förpliktar medlemsstaterna att upprätta insolvensregister, tillämpas dock först från och med den 26 juni 2018, och artikel 25, som gäller sammankoppling av insolvensregister, tillämpas från och med den 26 juni 2019. Artikel 86, där medlemsstaterna förpliktas tillhandahålla information om sin nationella insolvenslagstiftning, tillämpas redan från och med den 26 juni 2016. 

I artikel 84 finns bestämmelser om förordningens tillämpning i tiden. Förordningen tillämpas endast på insolvensförfaranden som inleds efter den 26 juni 2017. 

Den gällande förordningen tillämpas fortsättningsvis på sådana insolvensförfaranden som hör till dess tillämpningsområde och som har inletts före den 26 juni 2017. 

Dessa bestämmelser innebär att beslut om skuldsanering för privatpersoner erkänns i andra medlemsstater först då beslutet om att skuldsanering ska inledas har fattats tidigast den 26 juni 2017. Det räcker alltså inte att betalningsprogrammet har fastställts tidigast den nämnda dagen.  

3.1  Domstolarnas behörighet

Förordningens bestämmelser om domstolarnas behörighet är direkt tillämpliga, och de kräver inte någon nationell lagstiftning. Det finns dock behov av att justera den nationella lagstiftningen till denna del, så att den inte står i strid med förordningen. 

I 7 kap. 1 § 1 mom. i konkurslagen finns en bestämmelse om att det i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 1346/2000 om insolvensförfaranden föreskrivs om finska domstolars behörighet i frågor som gäller försättande av en gäldenär i konkurs, när platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Finland eller i någon annan sådan medlemsstat i Europeiska unionen på vilken förordningen tillämpas. 

Denna bestämmelse är av informativ karaktär, och det är motiverat att den kvarstår i konkurslagen. Bestämmelsen ska ändras så att hänvisningen berör den nya förordningen. Detsamma gäller bestämmelsen av informativ karaktär i 1 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen, där det bestäms att rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska iakttas i stället för konkurslagens bestämmelser, om ärendet har sådan anknytning till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen som avses i förordningen och förordningen tillämpas på nämnda medlemsstat. 

I företagssaneringslagen finns inga informativa hänvisningar till förordningen, och företagssaneringslagen innehåller inte heller några bestämmelser om domstolens internationella behörighet. I propositionen föreslås det därmed att företagssaneringslagen ska utökas med bestämmelser som motsvarar 1 kap. 2 § 2 mom. och 7 kap. 1 § 1 mom. i konkurslagen.  

Enligt 2 § 1 mom. i skuldsaneringslagen kan skuldsanering samt reglering av borgens- och säkerhetsansvar beviljas en person med hemvist i Finland. I avvikelse från den gällande förordningen ska den nya förordningen tillämpas också på skuldsanering för privatpersoner. Kravet på hemvist i Finland står emellertid i strid med förordningen. Skuldsaneringslagens krav på att gäldenären ska ha hemvist i Finland ska därför slopas. I stället ska platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen vara avgörande. 

Kravet på hemvist ska slopas också på grund av att EU-domstolen i målet Ulf Kazimierz Radziejewski mot Kronofogdemyndigheten i Stockholm (C-461/11) har konstaterat att artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken skuldsanering endast får beviljas gäldenärer med hemvist i landet. Domstolen ansåg att den svenska lagens krav på hemvist i landet utgjorde en förbjuden begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare. 

Vidare föreslås det att skuldsaneringslagen ska utökas med en motsvarande bestämmelse som ingår i 1 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen om när förordningens bestämmelser ska tillämpas i stället för skuldsaneringslagen. 

I 54 § 1 mom. i skuldsaneringslagen bestäms det att ändring inte får sökas i ett beslut om att skuldsanering ska inledas. Denna bestämmelse behöver inte ändras, trots att det i artikel 5.1 i förordningen bestäms att gäldenären eller en borgenär får väcka talan vid domstol mot ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande på grundval av internationell behörighet. Gäldenären och borgenärerna har nämligen rätt att i ett senare skede söka ändring i beslutet om att skuldsanering ska inledas, dvs. i samband med beslutet om fastställande av betalningsprogrammet. Eftersom det således finns rätt att söka ändring i sakfrågan, kan 54 § 1 mom. i skuldsaneringslagen inte anses stå i strid med förordningen. Det faktum att ändringssökandet infaller senare är snarare till fördel för utländska borgenärer, eftersom det då finns mer tid att utarbeta ändringsansökan. 

I 7 kap. 12 § 1 mom. i konkurslagen och i 71 § 1 mom. i företagssaneringslagen finns bestämmelser om vilka uppgifter som ska ingå i beslutet om att försätta gäldenären i konkurs och i beslutet om att företagssanering inleds. Dessa bestämmelser ska för tydlighetens skull, i enlighet med artikel 4.1 i förordningen, utökas med ett omnämnande av att det ska uppges huruvida domstolens behörighet grundar sig på artikel 3.1 eller 3.2. I artikel 3.1 regleras behörigheten att inleda ett huvudinsolvensförfarande och i artikel 3.2 regleras behörigheten att inleda ett territoriellt eller sekundärt insolvensförfarande. En motsvarande bestämmelse behövs inte i fråga om skuldsanering, eftersom skuldsanering bara kan vara ett huvudinsolvensförfarande. 

3.2  Insolvensregister

3.3  Sekundära insolvensförfaranden

Förordningens bestämmelser om sekundära insolvensförfaranden är direkt tillämpliga, och de kräver inte några ändringar i den nationella lagen. Det är emellertid oklart om 24 § 3 mom. i företagssaneringslagen står i strid med artikel 51 i förordningen. Enligt momentet ska en ansökan om saneringsförfarande som har gjorts medan gäldenären är i konkurs lämnas utan prövning. Artikel 51 kräver å sin sida att domstolen under de förutsättningar som nämns i artikeln får besluta att ett sekundärt insolvensförfarande ska omvandlas till en annan typ av insolvensförfarande. 

Enligt artikeln ska bl.a. villkoren i nationell rätt för att inleda den andra typen av förfarande vara uppfyllda för att förfarandet ska kunna omvandlas till denna typ. Eftersom det till denna del inte finns visshet om huruvida de nämnda villkoren omfattar bara de materiella eller också de processuella förutsättningarna i nationell lag, föreslås det att 24 § 3 mom. i företagssaneringslagen ska ändras så att domstolen ska kunna pröva ansökan i de situationer som avses i förordningen. Dessutom ska det föreskrivas om möjligheten att hejda konkursförfarandets förlopp på motsvarande sätt som i den situation där gäldenären överklagar avslagsbeslutet efter att en ansökan om företagssanering har avslagits och gäldenären har försatts i konkurs. 

3.4  Språket för anmälan av fordringar och översättningar

Av de orsaker som nämnts ovan i avsnitt 2.7 ska konkursbevakningar och borgenärernas meddelanden om sina yrkanden i samband med företagssanering och skuldsanering kunna lämnas in förutom på finska eller svenska även på engelska. Finland ska i enlighet med artikel 55.5 i förordningen meddela att Finland godtar användning av engelska för anmälan av fordringar. 

Om en bevakningsskrift inte är avfattad på finska eller svenska, ska boförvaltaren enligt 12 kap. 14 § 2 mom. i konkurslagen se till att skriftens innehåll till behövliga delar översätts till någotdera av dessa språk. Boförvaltaren ska bedöma behovet av en översättning, och är enligt momentet vid behov skyldig att se till att skriften blir översatt. Detta moment ska dock ändras så att boförvaltaren i första hand ska kräva att borgenären ska lämna in en översättning. Dessutom ska det anges att också en översättning till engelska godtas. 

Enligt 23 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen får kostnaderna för översättning av bevakningsskriften dras av från den utdelning som tillfaller borgenären, om skriften har avfattats på ett språk som inte är ett officiellt språk i någon av Europeiska unionens medlemsstater och kostnaderna inte kan betraktas som obetydliga. Denna bestämmelse innebär att Finland godtar översättningar till alla Europeiska unionens officiella språk och att översättningskostnaderna täcks med boets medel.  

Förordningen hindrar inte att översättningskostnaderna påverkar den utdelning som tillfaller borgenären, om borgenären lämnar in en bevakningsskrift som har avfattats på något annat språk än det officiella språket eller ett av de officiella språken i den stat där förfarandet har inletts eller något annat språk som den medlemsstaten har angett att den kan godta, och borgenären inte heller lämnar in en översättning av skriften trots att det krävs med stöd av artikel 55.5. Det kan inte anses motiverat att kostnaderna för översättning av bevakningsskriften skulle påverka de övriga borgenärernas utdelning. Av dessa orsaker föreslås det att översättningskostnaderna alltid ska kunna dras av från den utdelning som tillfaller den berörda borgenären, om inte en översättning av bevakningsskriften till finska, svenska eller engelska har lämnats in. 

Företagssaneringslagen innehåller inga bestämmelser om det språk som ska användas för anmälan av fordringar. I propositionen föreslås det att 71 § i företagssaneringslagen ska utökas med en bestämmelse om att borgenären får lämna in ett meddelande om sina yrkanden på finska, svenska eller engelska. Däremot föreslås det inte att någon bestämmelse som motsvarar 12 kap.14 § i konkurslagen ska tas in i företagssaneringslagen, och det förutsätts således inte att utredaren ska se till att meddelandet översätts. Ifall borgenären inte på begäran lämnar in en översättning av meddelandet till något av de angivna språken, är utredaren inte skyldig att beakta det meddelande som avfattats på ett främmande språk. 

Det föreslås även att 54 § i skuldsaneringslagen ska utökas med en motsvarande bestämmelse om att meddelanden om fordringar får lämnas in på finska, svenska eller engelska. 

3.5  Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern

Förordningens bestämmelser om insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern är direkt tillämpliga, och de kräver i huvudsak inte några ändringar i den nationella lagen. Den nationella lagstiftningen ska dock utökas med bestämmelser om vem som har rätt att fatta beslut om deltagande i samordningsförfaranden för koncerner.  

Enligt propositionen ska det i 14 kap. 5 § 1 mom. i konkurslagen och 8 § 1 mom. i företagssaneringslagen tas in uttryckliga bestämmelser om att boförvaltaren i samband med konkurs och utredaren i samband med företagssanering ska kunna fatta beslut om deltagande i ett sådant samordningsförfarande för koncerner som avses i förordningen. Det krävs inte något särskilt godkännande för beslutet av borgenärerna eller borgenärsdelegationen. Om boförvaltaren eller utredaren fattar beslut om att inte delta i ett samordningsförfarande, är denne själv behörig att invända mot deltagandet. 

Boförvaltaren och utredaren ska klara av att agera tämligen snabbt, eftersom en invändning enligt förordningen ska lämnas in inom 30 dagar. Om ingen invändning görs, är det inte längre möjligt att frigöra sig från samordningsförfarandet eller från de kostnader som förfarandet medför. Däremot är det möjligt att senare ansluta sig till förfarandet. 

Beslutanderätten i ett konkursbo utövas av borgenärerna, förutom i de frågor som hör till boförvaltarens exklusiva beslutanderätt. Det skulle vara naturligt att ge borgenärerna rätt att fatta beslut om deltagande i ett samordningsförfarande för koncerner. Det finns dock skäl att till denna del göra ett avsteg från den normala fördelningen av befogenheter mellan borgenärerna och boförvaltaren. Detta beror framför allt på den tidsfrist som fastställs för beslutsfattandet i förordningen och på följderna av att tidsfristen överskrids. 

Det tar tid att sammankalla ett borgenärssammanträde, i synnerhet då det är fråga om ett stort konkursbo. Vidare ska tiden och platsen för ett borgenärssammanträde som hålls före bevakningsdagen publiceras i konkurs- och företagssaneringsregistret senast två veckor före sammanträdet. Dessutom kan det hända att en eventuell borgenärsdelegation eller de största borgenärerna sinsemellan skulle behandla frågan innan borgenärssammanträdet sammankallas. Den tidsfrist på 30 dagar som föreskrivs i förordningen skulle således i sämsta fall hinna löpa ut innan man hunnit fatta beslut om saken. I ett sådant fall orsakas konkursboet avsevärda kostnader av samordningsförfarandet även om deltagandet i förfarandet inte gynnar konkursboet på något sätt. Det är dock sannolikt att boförvaltaren i praktiken har den bästa uppfattningen om huruvida det är gynnsamt att delta i samordningsförfarandet eller inte. Avsikten är att boförvaltaren i praktiken ska höra en eventuell borgenärsdelegation eller de största borgenärerna före beslutsfattandet, så att också borgenärernas synpunkter blir beaktade. 

I samband med företagssanering har utredaren de bästa förutsättningarna att bedöma om det är gynnsamt att delta i ett samordningsförfarande för koncerner eller inte. I samband med företagssaneringsförfarandet är det inte naturligt att ge borgenärerna eller gäldenären rätt att fatta beslut om saken, och den tidsfrist som uppställts för invändningar i förordningen kunde också i detta sammanhang visa sig vara alltför kort. Utredaren ska i praktiken enligt prövning höra gäldenären, borgenärerna och borgenärsdelegationen innan utredaren fattar sitt beslut om saken och gör en eventuell invändning. 

I artikel 69.4 konstateras det att samordnarens beslut om att avslå en begäran om att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta ett insolvensförfarande får överklagas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts. Finlands lagstiftning innehåller inga bestämmelser om samordningsförfaranden för koncerner. Eftersom det i förordningen hänvisas till den nationella lagstiftningen, föreslås det att 23 kap. 3 § i konkurslagen och 96 § 4 mom. i företagssaneringslagen ska utökas med bestämmelser om överklagande. Beslut av samordnaren ska kunna överklagas hos den tingsrätt som har avgjort ansökan om att ett samordningsförfarande för koncerner ska inledas. Beslutet ska överklagas inom 30 dagar från det att förvaltaren har fått del av samordnarens beslut. 

Samordningsförfaranden för koncerner kommer sannolikt att aktualiseras mycket sällan, och detsamma gäller således också överklagande enligt de föreslagna bestämmelserna. 

4.1  Konsekvenser för statsfinanserna och för myndigheternas verksamhet

Förnyelsen av konkurs- och företagssaneringsregistret och skuldsaneringsregistret har ekonomiska konsekvenser, framför allt på grund av att uppgifter som berör konkurser och företagssaneringar samt skuldsanering för näringsidkare kommer att bli tillgängliga via det allmänna datanätet. Dessutom föreslås smärre ändringar i fråga om registrens informationsinnehåll, och registrens gränssnitt i förhållande till andra register ska utvecklas. Förordningen kräver att de föreslagna ändringarna genomförs, vilket innebär att Finland inte har något spelrum till denna del. 

EU-finansiering på 317 000 euro har söks för att täcka de kostnader som ändringen av de nationella registren medför. Självriskandelen i samband med EU-finansieringen är 105 500 euro. Ett beslut om EU-finansieringen torde fås i mars 2017. Om ingen EU-finansiering beviljas, innebär ändringarna i de nationella registren utgifter på 250 000 euro för år 2018. Förnyelsen av konkurs- och företagssaneringsregistret och skuldsaneringsregistret medför kostnader på grund av ändringar i registrens informationsinnehåll, offentliggörande av registren i det allmänna datanätet, samordnande av registren med tingsrätternas datasystem (Tuomas/AIPA) samt inhämtande av information ur befolkningsdatasystemet. Reformerna sköts inom ramarna för rambesluten för statsfinanserna samt de budgetenliga anslagen.  

I propositionen möjliggörs i viss utsträckning överföring av uppgifter från konkursombudsmannens ärendehanteringssystem för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti) till konkurs- och företagssaneringsregistret. För närvarande är det möjligt att överföra uppgifter enbart åt andra hållet. Lagförslagen har formulerats så att godkännandet av dem inte förutsätter att information ska kunna överföras åt båda hållen, utan det är fråga om en möjlighet som kan utnyttjas i samband med den framtida utvecklingen. Detta utvecklingsarbete kräver finansiering på uppskattningsvis 20 000 euro, som ska anvisas inom ramen för Kosti-systemets årliga utvecklingsbudget. 

Enligt artikel 26 i förordningen svarar varje medlemsstat också för anpassandet av sina nationella insolvensregister så att de blir kompatibla med den europeiska e-juridikportalen. Enligt artikel 25.2 ska kommissionen senast den 26 juni 2019 godkänna vissa tekniska specifikationer i anslutning till registren. För närvarande finns det inte kännedom om vilka tekniska krav kommissionen ställer på registren, och därför är det inte möjligt att upprätta någon noggrann kostnadskalkyl till denna del. Enligt dagens uppgifter kan kostnaderna stiga till ca 500 000 euro under åren 2018—2019, varav största delen torde realiseras år 2019. En närmare kostnadskalkyl fås i början av 2017. 

I propositionen föreslås det, i enlighet med förordningens krav, att registren ska få användas avgiftsfritt i det allmänna datanätet och att även utdragen ur registret ska vara avgiftsfria. För närvarande uttas en avgift för registerutdrag, i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten. År 2017 är avgiften för ett utdrag 22 euro. Avgiften var densamma också år 2015 och 2016. 

År 2015 levererades 3 949 avgiftsbelagda utdrag ur konkurs- och företagssaneringsregistret, och avgifterna för utdragen uppgick till 86 878 euro. Samma år levererades 499 utdrag ur skuldsaneringsregistret, och avgifterna för utdragen ur detta register var 10 978 euro. Dessa inkomster påverkar inte Rättsregistercentralens budget, men efter att lagändringarna trätt i kraft kommer staten att gå miste om inkomsterna. 

I propositionen föreslås inte några ändringar i bestämmelserna om att avgifter tas ut för uppgifter som lämnas ut i form av massutlämnande. I bestämmelserna om massutlämnande föreslås inte heller några andra ändringar. De massutlämnanden som gjordes ur konkurs- och företagssaneringsregistret år 2015 gav staten inkomster på ca 85 000 euro, och massutlämnandena ur skuldsaneringsregistret gav inkomster på ca 33 000 euro. Det faktum att uppgifterna görs tillgängliga via det allmänna datanätet förväntas knappast alls påverka kreditupplysningsföretagens behov av att få uppgifter i form av massutlämnande direkt ur registret, eftersom insamlingen av uppgifter via det allmänna datanätet sker manuellt och därmed kräver mer arbete. Propositionen förväntas därför inte påverka de inkomster som inflyter till staten på grundval av massutlämnandena. 

I och med att uppgifterna om konkurser och företagssanering görs tillgängliga via det allmänna datanätet kommer det inte längre att finnas behov av att leverera utdrag ur konkurs- och företagssaneringsregistret. Det arbete som hänför sig till utdragen och till faktureringen för dem uppskattas motsvara sammanlagt ett halvt årsverke. Samtidigt är det dock möjligt att det faktum att utdragen ur skuldsaneringsregistret blir avgiftsfria leder till en ökad efterfrågan på utdrag och därmed även till en ökning av arbetet i anslutning till dem. Som helhet förväntas den arbetsmängd som hänför sig till utdragen minska, men i så liten utsträckning att propositionen inte påverkar Rättsregistercentralens budget eller personalmängd. 

I propositionen föreslås det att kungörelse i den officiella tidningen inte längre ska utgöra huvudregeln i konkurs- och företagssaneringsärenden. En del av kungörelserna slopas helt och hållet, och när det gäller vissa kungörelser kommer behovet av dem att prövas av boförvaltaren eller utredaren. År 2015 föranledde kungörelserna i den officiella tidningen kostnader på ca 300 000 euro (+ mervärdesskatt). Om kungörelse på grundval av prövning i fortsättningen används bara i fem procent av fallen, minskar kostnaderna för kungörelserna i den officiella tidningen med ca 285 000 euro (+ mervärdesskatt). 

En del av kungörelsekostnaderna ingår i domstolsavgiften. Domstolsavgifterna har höjts genom den lag om domstolsavgifter (1455/2015) som trädde i kraft den 1 januari 2016. Domstolsavgifterna höjdes så att de närmar sig självkostnadsvärdet för ärendenas behandling, men är trots detta fortfarande avsevärt lägre än självkostnadsvärdet. Kungörelsekostnaderna beaktades dock inte då bestämmelserna om rättegångsavgifter i konkurs- och företagssaneringsärenden utarbetades. Av denna orsak föreslås ingen sänkning av avgifterna i detta sammanhang. Besparingen kommer dels borgenärerna och dels staten till godo. Statens besparing förväntas på årsnivå uppgå till ca 200 000 euro. 

Eftersom kungörelserna inte längre kommer att höra till domstolens uppgifter, minskar också arbetsmängden för domstolarnas kanslipersonal i någon mån. Minskningen av arbetsmängden är emellertid så liten att den inte påverkar domstolarnas budget eller personalmängd. 

Det faktum att förordningens tillämpningsområde utvidgas så att det även omfattar skuldsanering för privatpersoner innebär att den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen blir mer krävande i samband med gränsöverskridande fall. Inom den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen krävs tillräcklig kännedom om förordningens innehåll. Detta förutsätter att det ordnas utbildning om saken. Förordningen och de lagändringar som den föranleder förväntas dock endast ha små konsekvenser för den ekonomiska rådgivningens och skuldrådgivningens klientel, och konsekvenserna torde framträda närmast inom huvudstadsregionen. Konsekvenserna bedöms vara så små att propositionen inte påverkar budgeten för den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen. 

De frågor som gäller propositionens konsekvenser för statsfinanserna och för myndigheternas verksamhet avgörs när det fattas beslut om planen för de offentliga finanserna och statsbudgeten. 

4.2  Konsekvenser för företagen och för gäldenärernas och borgenärernas ställning

Genom propositionen strävar man efter att göra det lättare för borgenärerna att få information om konkurs- och företagssaneringsförfarandena. Informationen kommer att vara tillgänglig enkelt och avgiftsfritt i ett och samma register i det allmänna datanätet. Registret kommer att ha goda sökegenskaper, och uppgifter kan sökas enligt olika sökkriterier, i enlighet med det aktuella behovet. Borgenärerna behöver inte längre söka information om förfarandena med hjälp av kungörelser. Att söka information med hjälp av kungörelser har varit besvärligt och tidskrävande. 

Antalet kungörelser som publiceras om konkurs- och företagssaneringsförfarandena i den officiella tidningen förväntas minska på det sätt som refererats ovan i avsnitt 4.1. Detta leder till att förutom domstolarnas även boförvaltarnas arbetsmängd i viss mån minskar. Omsättningen för det företag som ger ut den officiella tidningen minskar likaså i den utsträckning som beskrivits ovan. 

Propositionen förväntas inte ha några konsekvenser för kreditupplysningsföretagens verksamhet eller för hur uppgifter söks ur kreditupplysningsregistren. För företags och privatpersoners del grundar sig behovet av att söka information i kreditupplysningsregistren på att man i kreditupplysningsregistren kombinerar uppgifter ur flera olika myndighetsregister och därmed skapar en helhetsbild av ett företags kreditvärdighet. 

Genom förordningen och den nationella lagstiftning som kompletterar förordningen underlättas anmälandet av fordringar i gränsöverskridande fall. Fordringar får för det första anmälas med hjälp av ett standardformulär, som finns tillgängligt på alla EU:s officiella språk. För det andra ska utländska borgenärer ha rätt att anmäla sina fordringar inom en tidsfrist på minst 30 dagar från det att beslutet om inledande av ett insolvensförfarande offentliggjordes i insolvensregistret i den stat där förfarandet inletts, eller från det att borgenärerna underrättades om att förfarandet inletts. För det tredje är rättslig representation inte nödvändig i samband med anmälan av fordringar. Dessa ändringar kan förväntas gynna i synnerhet små och medelstora företag, för vars del anmälandet av fordringar med stöd av den gällande insolvensförordningen enligt kommissionens bedömning har orsakat både problem och kostnader.  

I och med att skuldsanering erkänns i andra stater förbättras gäldenärens ställning och möjligheter till fri rörlighet över gränserna t.ex. på grund av arbete. De föreslagna ändringar som berör skuldsaneringsregistret förväntas däremot inte ha några betydande konsekvenser för gäldenärens ställning, eftersom systemet i huvudsak kvarstår oförändrat. 

Förordningen och den nationella lagstiftning som kompletterar förordningen har även mer generella ekonomiska och samhälleliga konsekvenser. Exempelvis kan förordningens nya behörighetsbestämmelser leda till att uppsåtlig forum shopping bland EU:s medlemsstater minskar. Utvidgningen av förordningens tillämpningsområde till olika typer av saneringsförfaranden främjar å sin sida sanering av livskraftiga företag i gränsöverskridande fall. Förordningen kan därmed effektivera de gränsöverskridande insolvensförfarandena och samtidigt främja förutsättningarna för att den inre marknaden ska fungera väl, vilket även påverkar finländska företags tillväxtmöjligheter och framgång.