1.1  Koncentrering av säkerhetsutredningar till skyddspolisen

Syftet med säkerhetsutredningsförfarandet är att skydda centrala samhällsintressen genom att personalens tillförlitlighet säkerställs genom kontroll av uppgifterna om tjänstemännens, arbetstagarnas och arbetssökandenas bakgrund. Inhämtande av säkerhetsutredningar är således en viktig metod för att trygga personalsäkerheten som ett led i myndigheternas och organisationernas arbete för informationssäkerhet och också som ett led i övrig verksamhet för att trygga säkerheten. 

I säkerhetsutredningslagen (726/2014) föreskrivs om förutsättningarna för säkerhetsutredningar och om förfarandet vid genomförande av sådana, vilka uppgifter som ska användas för en säkerhetsutredning, samtycke av och rätt till information för den som utredningen gäller, uppgiftsskyldigheten för den som ansöker om säkerhetsutredning och den som utredningen gäller, giltigheten av säkerhetsutredningar och intyg över säkerhetsutredningar samt om återkallelse av intyg samt samkörning av personregister för att kontrollera att den som utredningen gäller är oförvitlig och tillförlitlig och om de åtgärder som ska genomföras med anledning av samkörningen. 

I säkerhetsutredningslagen ingår bestämmelser om de behöriga myndigheter som kan fatta beslut om huruvida en säkerhetsutredning ska göras. Skyddspolisen fattar i regel beslut om huruvida en normal säkerhetsutredning av person eller en säkerhetsutredning av företag ska göras. Dessutom gör skyddspolisen en begränsad säkerhetsutredning av person, om en sådan behövs för att uppfylla en internationell förpliktelse som gäller informationssäkerhet. En av Polisstyrelsen utsedd enhet inom polisförvaltningen fattar beslut om huruvida en begränsad säkerhetsutredning av person ska göras, om inte ärendet hör till skyddspolisen eller huvudstaben. Huvudstaben fattar beslut om huruvida en säkerhetsutredning av person eller en säkerhetsutredning av företag ska göras. En förutsättning är att den som säkerhetsutredning av person gäller arbetar eller kommer att arbeta inom försvarsmakten eller sköter ett uppdrag på förordnande av försvarsmakten eller säkerhetsutredningen hänför sig till verksamhet eller upphandling inom försvarsmakten. På motsvarande sätt fattar huvudstaben beslut om huruvida en säkerhetsutredning av företag ska göras om det är fråga om ett företag som sköter eller kommer att sköta ett uppdrag på förordnande av försvarsmakten eller av ett företag som hänför sig till upphandling inom försvarsmakten. 

Syftet med säkerhetsutredningslagen som trädde i kraft vid ingången av 2015 var att koncentrera handläggningen av begränsade säkerhetsutredningar till en av Polisstyrelsen utsedd enhet inom polisförvaltningen. Vid sidan av enheter inom polisförvaltningen gör även skyddspolisen och huvudstaben begränsade säkerhetsutredningar i enlighet med vad som föreskrivs i 9 § i säkerhetsutredningslagen. Trots lagändringen gjordes det under 2015 fortfarande begränsade säkerhetsutredningar vid alla 11 polisinrättningar, eftersom arbetet med att utveckla ett i 7 kap. i säkerhetsutredningslagen avsett riksomfattande informationssystem, inklusive elektroniska tjänster, för förvaltning av säkerhetsutredningar ännu inte har slutförts. Enligt Polisstyrelsens uppfattning har det inte av ekonomiska och operativa orsaker och av orsaker som hänför sig till kundbetjäningens smidighet varit ändamålsenligt att koncentrera utredningarna. 

Antalet säkerhetsutredningar har varit relativt oföränderligt mellan skyddspolisen och de andra enheterna inom polisförvaltningen. På årsnivå har skyddspolisen gjort cirka 18 000 normala säkerhetsutredningar, varav cirka 5 500 har varit avgiftsfria, och cirka 200 omfattande säkerhetsutredningar. Skyddspolisens intäkter från tillstånden i fråga om normala säkerhetsutredningar har varit cirka 1 200 000 euro per år under de senaste tre åren. I enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) har intäkterna från de avgiftsbelagda utredningarna och därmed också verksamhetsområdet motsvarat kostnaderna. Kostnaderna enligt lagen om grunderna för avgifter till staten för avgiftsfria normala säkerhetsutredningar uppskattas vara cirka 561 000 euro på årsnivå. År 2016 är prestationsavgiften 102 euro enligt inrikesministeriets förordning om polisens avgiftsbelagda prestationer 2016 (1484/2015). 

Enligt den lokala polisens arbetstidsbokföring används det årligen cirka 8,6 årsverken till att göra begränsade säkerhetsutredningar vid den lokala polisen. Personresursen enligt arbetstidsbokföringen innefattar inte resurser som är indirekt bundna till verksamheten exempelvis i ledningsuppgifter vid ämbetsverket, ämbetsverkets ekonomi-, dokument- och personalförvaltning eller dess allmänna rådgivning. Enligt en utredning som gjordes i samband med beredningen medverkar närmare hundra tjänstemän vid den lokala polisen i att göra begränsade säkerhetsutredningar. Största delen av dem använder bara en liten del av sin arbetstid till dessa uppgifter. Sju personer utför uppgiften på heltid, det vill säga för över femtio procent av sin arbetstid, och endast en person utför uppgiften för hundra procent av sin arbetstid. 

Enligt Polisstyrelsens uppgifter har polisinrättningarna på årsnivå gjort cirka 30 000 avgiftsbelagda begränsade säkerhetsutredningar och dessutom cirka 6 800 avgiftsfria begränsade säkerhetsutredningar (år 2015). När avgiftsfria begränsade säkerhetsutredningar räknas som intäkter från tillstånd, utgör de en andel på cirka 300 000 euro per år (prestationsavgiften 44 euro år 2015). 

Skyddspolisens organisatoriska ställning ändrades från ingången av 2016 så att den i fortsättningen är en polisenhet vid inrikesministeriet, när den tidigare lydde under Polisstyrelsen. I enlighet med den tidigare organisationsstrukturen har Polisstyrelsen ålagt skyddspolisen att sköta uppgifter i anknytning till begränsade säkerhetsutredningar från ingången av 2016. I samband med detta förflyttades till skyddspolisen med stöd av 5 § i statstjänstemannalagen (750/1994) åtta tjänstemän som arbetat med begränsade säkerhetsutredningar vid polisinrättningar. På grund av ändringen i skyddspolisens administrativa ställning är det för tydlighetens skull skäl att föreskriva om saken med en särskild bestämmelse i lagen. Det är ändamålsenligt att alla säkerhetsutredningar som har handlagts av inrikesförvaltningen överförs till skyddspolisen genom en ändring av säkerhetsutredningslagen, för att säkerställa kontinuitet och enhetlig handläggning av utredningarna. 

Syftet med denna proposition är att överföra alla säkerhetsutredningar som har gjorts av inrikesministeriets förvaltningsområde till skyddspolisen. Detta främjar det mål, som tas upp redan i förarbetena till lagen, om att koncentrering förbättrar säkerhetsutredningarnas kvalitet, förenhetligar förfarandena och praxis för tillämpningen och utvecklar kompetensen. Koncentreringen till en organisation underlättar vägledningen och utbildningen och därmed förenhetligandet av förfarandena. Likformiga och konsekventa tillvägagångssätt effektiviserar verksamheten och säkerställer att inte bara företagen utan också de som är föremål för utredningarna behandlas jämlikt. 

Propositionen har också konsekvenser för projektet med att upprätta ett register över säkerhetsutredningar enligt 48 § i säkerhetsutredningslagen. Också i fråga om registerprojektet har ansvaret överförts till skyddspolisen från ingången av 2016. 

1.2  Ändringar i undantag från betalningsskyldighet

För säkerhetsutredningar som görs med stöd av säkerhetsutredningslagen tas det i enlighet med 60 § i lagen ut en avgift med iakttagande av lagen om grunderna för avgifter till staten. Avgift tas dock inte ut för genomförande av en sådan säkerhetsutredning av person som den behöriga myndigheten gör på ansökan av en annan myndighet inom samma förvaltningsområde eller på ansökan av en läroanstalt. 

Under de senaste åren har det inom inrikesministeriets förvaltningsområde årligen lämnats cirka 12 500 ansökningar om avgiftsfria säkerhetsutredningar. Dessa ansökningar fördelas enligt följande: 

Den kalkylerade förlusten av intäkterna från tillstånden när det gäller dessa utredningar är 850 000 euro per år beräknat enligt prestationsprincipen. I uppskattningen ingår också de kommunala räddningsverken, som trots att de enligt säkerhetsutredningslagen har varit skyldiga att betala för säkerhetsutredningar har fått avgiftsfria säkerhetsutredningar. 

Enligt 60 § i säkerhetsutredningslagen tas det inte ut en avgift för genomförande av en sådan säkerhetsutredning av person som den behöriga myndigheten gör på ansökan av en annan myndighet inom samma förvaltningsområde eller på ansökan av en läroanstalt. Enligt inrikesministeriets anvisning (SMDno 2010/1275) avses med detta säkerhetsutredningar som görs på ansökan av inrikesministeriet, dess avdelningar eller de myndigheter och läroanstalter som lyder under dessa eller av Förvaltningens IT-central eller Krishanteringscentret (CMC Finland). Enligt statistiken har polisinrättningarna dessutom gjort cirka 600 stycken avgiftsfria begränsade säkerhetsutredningar och skyddspolisen två normala säkerhetsutredningar 2015. 

Det föreslås att undantaget från betalningsskyldighet inom inrikesministeriets förvaltningsområde slopas, eftersom grundregeln enligt 4 § i lagen om grunderna för avgifter till staten är att prestationer ska vara avgiftsbelagda. Prestationerna prissätts i regel enligt självkostnadsvärdet. I 6 § i lagen om grunderna för avgifter till staten finns det bland annat bestämmelser om när det är möjligt att avvika från prestationens självkostnadsvärde eller eventuellt inte alls uppbära en avgift. Huvudregeln enligt 4 mom. i paragrafen är att när det bestäms att en avgift ska tas ut för en prestation, tas avgiften också ut hos statliga myndigheter. Det får bara av särskilda skäl bestämmas att ingen avgift tas ut. Enligt förarbetet till lagen om grunderna för avgifter till staten (RP 176/1991 rd) ska statliga myndigheter i regel ta ut avgifter hos andra statliga myndigheter. Avgifterna främjar också effektiviteten i myndigheternas inbördes verksamhet. På detta sätt påförs kostnaderna den myndighet som i sista hand orsakar dem. Enligt 3 mom. i paragrafen får det bestämmas att en avgift inte alls ska tas ut bland annat av orsaker som hänför sig till rättsvård. Av särskilda skäl får det bestämmas att en avgift inte alls ska tas ut hos en viss grupp. En sådan orsak som hänför sig till rättsvård och som leder till att en avgift inte tas ut av en viss grupp kan exempelvis vara behovet att säkerställa att personalen i inrikesförvaltningen är tillförlitlig, eftersom personalen ofta har tillgång till känsliga uppgifter om enskilda personer och uppgifter som är känsliga med tanke på allmän ordning och säkerhet och eftersom personalen sköter uppgifter som kräver särskild tillförlitlighet med tanke på statens inre säkerhet. Därtill kan ett sådant särskilt skäl enligt 4 mom. till att inte ta ut avgift av en annan statlig myndighet exempelvis vara de kostnader som orsakas av intern fakturering inom samma förvaltningsområde. 

Enligt 8 § i lagen om grunderna för avgifter till staten beslutar varje ministerium om vilka prestationer inom dess förvaltningsområde är avgiftsbelagda enligt självkostnadsvärdet, och för vilka prestationer och på vilka grunder en avgift uppbärs med avvikelse från självkostnadsvärdet. I praktiken fattar ett ministerium dessa beslut genom att utfärda avgiftsförordningar som gäller förvaltningsmyndigheter. Ändringen innebär att prissättningen av säkerhetsutredningar omfattas av bestämmelserna i lagen om grunderna för avgifter till staten, vilket förtydligar prissättningen av polisens prestationer. Därtill innebär ändringen att det blir enklare att ordna resurser när den enhetliga verksamheten i fortsättningen baserar sig på en enda finansieringskälla. 

1.3  Övriga ändringar

I samband med dessa ändringar görs också de behövliga tekniska ändringar som lagändringen och andra skäl föranleder. Dessutom görs i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004) en ändring av teknisk natur i 20 a § som gäller ändringssökande. 

2.1  Ekonomiska konsekvenser

Enligt de föreslagna bestämmelserna är i fortsättningen även myndigheter inom inrikesministeriets förvaltningsområde och läroanstalter i regel skyldiga att betala för säkerhetsutredningar på det sätt som föreskrivs i säkerhetsutredningslagen. Ändringen gäller inte säkerhetsutredningar som görs av huvudstaben. 

Med betalningsskyldigheten täcks de kostnader som orsakas av att göra säkerhetsutredningar. De kostnader som betalningsskyldigheten medför täcks ur varje myndighets och läroanstalts omkostnader. Hittills har polisen i flera års tid på egen bekostnad utan kompensation av inrikesministeriets ämbetsverk och läroanstalter skött säkerhetsutredningarna inom hela förvaltningsområdet. Avsikten är nu att avstå från detta förfarande i samband med att säkerhetsutredningarna koncentreras till skyddspolisen. På detta sätt är verksamheten förenlig med lagen om grunderna för avgifter till staten och täcker de kostnader som skyddspolisen orsakas av att göra säkerhetsutredningar. Senare kan man bedöma om en del av säkerhetsutredningarna ska lämnas in avgiftsfritt i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten, men heller detta medför inget behov av anslagsöverföring inom inrikesministeriets förvaltningsområde. Frågan behandlas i samband med den årliga beredningen av inrikesministeriets förordning om polisens avgiftsbelagda prestationer. Varje ämbetsverk och läroanstalt beslutar om att ansöka om säkerhetsutredningar och svarar för de kostnader som medförs därav. De årliga kostnaderna som orsakats de olika ämbetsverken kan uppskattas på basis av de säkerhetsutredningar som gjordes 2015 enligt följande: polisorganisation 458 000 euro, gränsbevakningsväsendet 83 000 euro, nödcentralsverket 19 000 euro, räddningsverk 25 000 euro, Polisyrkeshögskolan 69 000 euro, Räddningsinstitutet 11 000 euro och Gräns- och sjöbevakningsskolan 6 000 euro. 

För ett enskilt ämbetsverk handlar det inte om en stor kostnadspost, och kostnaderna beror helt på hur många ansökningar om säkerhetsutredning det görs. I fråga om betalning av säkerhetsutredningarna finns det ingen grund för anslagsöverföringar från polisens anslag till ämbetsverk inom inrikesministeriets förvaltningsområde. Polisen kan inte kompensera utgifter som är en del av den normala verksamheten inom andra verksamhetsområden. Skyddspolisen är den myndighet som beviljar säkerhetsutredningar, och säkerhetsutredningarna medför kostnader bland annat i form av personalkostnader. Dessa utgifter ska täckas med de avgifter som tas ut för säkerhetsutredningar enligt principerna för normal avgiftsbelagd verksamhet. 

Det är inte fråga om en proposition med förslag till budgetlag, och propositionen förutsätter inga anslagsöverföringar. Propositionen föranleder heller inget behov av tilläggsanslag i budgeten för inrikesministeriets förvaltningsområde eller i kommunernas budget. Begränsade säkerhetsutredningar har koncentrerats till skyddspolisen från och med den 1 januari 2016 med stöd av en föreskrift som Polisstyrelsen utfärdat 2015. Till följd av detta förflyttades åtta personer till skyddspolisen för att sköta uppgiften. Deras löneutgifter täcks med intäkterna från säkerhetsutredningarna, så till den del har det inte uppstått ett behov av anslagsöverföring. 

När registret över säkerhetsutredningar tas i bruk i enlighet med säkerhetsutredningslagen, får de centrala myndigheterna som behöver säkerhetsutredningar användarbehörighet till registret för att kontrollera om det har gjorts en säkerhetsutredning om personen tidigare. Detta minskar såväl skyddspolisens arbetsmängd som myndigheternas kostnader när antalet upprepade säkerhetsutredningar om en och samma person minskar. Också intyg över säkerhetsutredningar minskar antalet upprepade säkerhetsutredningar. Ansvaret i arbetet med att utveckla registret över säkerhetsutredningar överfördes till skyddspolisen från och med ingången av 2016 varvid behövliga anslag överfördes under polisens moment till skyddspolisen. 

I 50 § har användarbehörigheten till registret över säkerhetsutredningar begränsats till tjänstemän vid riksdagens kansli, ministerier och försvarsmaktens enheter. Det är ändamålsenligt att användarbehörigheten till registret över säkerhetsutredningar utvidgas till tjänstemän utsedda av republikens presidents kansli och ämbetsverk inom inrikesministeriets förvaltningsområde, så att det är möjligt att kontrollera giltiga säkerhetsutredningar och undgå onödiga ansökningar. 

2.2  Konsekvenser för myndigheterna

I propositionen föreslås det att handläggningen av begränsade säkerhetsutredningar koncentreras till skyddspolisen. Ändringen gäller inte säkerhetsutredningar som görs av huvudstaben. 

Polisinrättningarna har gjort cirka 4 000 begränsade säkerhetsutredningar per år för sina egna behov. Polisinrättningarnas behov har samband med fastighetsskötsel av polishusen och sedvanliga rekryteringar. Behoven varierar till exempel på basis av pågående byggprojekt. I samband med ändringen av behörigheten överförs på skyddspolisens ansvar också de utredningar som polisinrättningarna tidigare har gjort för sina egna behov. Ändringen kan fördröja rekryteringsprocesserna och reagerandet på brådskande fall, till exempel om det uppstår fel i anläggningarna på fastigheten. 

2.3  Konsekvenser för personalen

Polisstyrelsen har ålagt skyddspolisen att från och med ingången av 2016 sköta uppgifter i anknytning till begränsade säkerhetsutredningar. I samband med detta överfördes från den lokala polisen till skyddspolisen åtta tjänster och tjänsteinnehavare med stöd av 5 § i statstjänstemannalagen och med tjänsteinnehavarnas samtycke för att sköta uppgifter i anknytning till säkerhetsutredningar. Därför har denna ändring i säkerhetsutredningslagen inga ytterligare konsekvenser för personalen. 

Skyddspolisen ska ha tillräckliga personalresurser för dem som svarar för att bereda, presentera och avgöra utlåtanden och för uppgifter med anknytning till stödfunktioner. Också behovet av personalresurser inom dokumentförvaltningen ska beaktas. För jämförelsens skull kan det nämnas att närmare hundra tjänstemän medverkade i arbetet med säkerhetsutredningar när utredningarna ännu gjordes vid den lokala polisen. Största delen av dem använde bara en liten del av sin arbetstid till detta. Eftersom det handlar om en offentligrättslig avgiftsbelagd uppgift som motsvarar kostnaderna i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten, blir kostnaderna för verksamheten täckta helt och hållet med prestationsavgifter också när det gäller stöduppgifter och andra allmänna kostnader. 

3.1  Om koncentreringen av säkerhetsutredningar till skyddspolisen

Remissinstanserna understödde förslaget att koncentrera säkerhetsutredningar till skyddspolisen. I yttrandena fördes det bland annat fram att detta bidrar till enhetlig handläddning av säkerhetsutredningar och till bättre kvalitet på utredningarna. Polis-styrelsen anser att de nyttor med koncentreringen som presenteras i propositionen re-dan för närvarande har blivit verkställda delvis, och att de i framtiden högst sannolikt kommer att verkställas i bredare omfattning. Separat konstateras det att koncentreringen säkerställer på bästa sätt kvaliteten på och utvecklingen av säkerhetsutredningar i fråga om såväl förfaranden som praxis för tillämpning. Koncentreringen underlättar också vägledning och utbildning. Också med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna är det uppenbart att systematiska förfaranden säkerställer och effektiviserar att de fysiska personer och företag som utredningen gäller behandlas på ett jämlikt och jämförbart sätt. 

Polisstyrelsen anser dessutom att det är viktigt att bevara de resurser som uttryckligen riktas till skyddspolisens verksamhet med säkerhetsutredningar. Enligt Polisstyrelsen är det också viktigt att även i fortsättningen säkerställa att Polisstyrelsens och dess underlydande polisenheters tillgång till säkerhetsutredningar är effektivt garanterad som en riskhanteringsmekanism för deras verksamhet. Eftersom polisen är den ledande myndigheten med ansvar för den inre säkerheten, är det viktigt att dess riskhanteringsmetoder inte försvåras och att det inte bildas strukturer som antingen direkt eller indirekt kan påverka polisens säkerhetssituation, hindra eller försvåra polisenheternas verksamhet och därmed ens delvis äventyra totalsäkerheten i samhället. 

3.2  Ändringar i undantag från betalningsskyldighet

Finansministeriet konstaterar att man genom avgiftsbelagda säkerhetsutredningar kan påverka efterfrågan så att inhämtandet av utredningar bedöms allt grundligare. Finansministeriet anser att inrikesministeriet i samband med lagstiftningsprojektet och beredningen av sin budgetproposition ska bedöma hur mycket anslag som ska överföras främst från skyddspolisen till myndigheter och läroanstalter i och med att de i fortsättningen måste betala för tjänsten (utredningarna) som hittills har varit avgiftsfri. Finansministeriet konstaterar också att förordningen om polisens avgiftsbelagda prestationer ska ses över i samband med lagändringens ikraftträdande. 

I utlåtanden av inrikesministeriets förvaltningsområde tas det upp vilka ekonomiska konsekvenser det medför att säkerhetsutredningarna blir avgiftsbelagda och uppskattas hur stora kostnader de olika ämbetsverken orsakas av detta. Uppskattningen motsvarar i huvudsak de uppskattningar som presenterades i kapitlet om ekonomiska konsekvenser. I dessa uppskattningar ingår inte administrativa kostnader som orsakas den som ansöker om säkerhetsutredning, såsom avgifter för behandling av fakturor och de serviceavgifter som Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning (Palkeet) tar ut. Remissinstanserna anser det inte vara ändamålsenligt att kostnaderna överförs från ett ämbetsverk till ett annat. Om säkerhetsutredningarna i enlighet med förslaget blir avgiftsbelagda, anser remissinstanserna att kostnaderna ska beaktas som ett tillägg i varje ämbetsverks anslagsram. Polisstyrelsen lyfter också fram att polisen sedan 2014 har avstått från intern fakturering mellan de olika polisenheterna. 

I sitt yttrande konstaterar Polisstyrelsen också att utvidgningen av betalningsskyldigheten till inrikesministeriets förvaltningsområde kan medföra en risk att myndigheterna på grund av besparingar främst ansöker om begränsade säkerhetsutredningar. Sådana försök att undvika kostnader medför en ökad säkerhetsrisk för polisen. 

I sitt yttrande fäster Polisstyrelsen också avseende vid att det under 2016 förflyttades från polisinrättningar till skyddspolisen åtta tjänstemän som gör begränsade säkerhetsutredningar. Dessa förflyttningar har dragits av i polisinrättningarnas ramar för årsverken. Polisen har alltså redan en gång gjort en betydande satsning för att möjliggöra bättre omständigheter för säkerhetsutredningar. Detta bör beaktas som en grund för kostnadseffekterna. 

Enligt Polisstyrelsen torde de nämnda konsekvenserna tillsammans utgöra ett sådant i 6 § 4 mom. i lagen om grunderna för avgifter till staten avsett särskilt skäl på basis av vilket det åtminstone inom polisens verksamhetsområde är motiverat att inte göra ändringar i betalningsskyldigheten. 

Räddningsavdelningen, Räddningsverkens partnerskapsnätverk och Kommunförbundet konstaterar i sina yttranden att också räddningsverken i praktiken har varit befriade från betalningsskyldigheten. Förslaget ökar därmed också kommunernas kostnader, vilket strider mot den allmänna riktlinjen i regeringsprogrammet. De tre remissinstanserna anser att denna ändring som ökar de kommunala räddningsverkens betalningsandel inte ska genomföras inom ramen för det nuvarande kommunala räddningsväsendet. Däremot anser de att det är motiverat att den eventuella ändringen görs som en del av projektet för en reform av räddningsväsendet från och med 2019, och att kostnadseffekterna ska bedömas som en helhet. 

Utrikesministeriet och försvarsministeriet fäste uppmärksamhet vid det framtida behovet av att se över avgiftsbelagda säkerhetsutredningar av företag, i synnerhet med tanke på finländska företags internationella konkurrenskraft och deras likvärdiga möjligheter att delta i anbudsförfaranden. Informationssäkerhetsarrangemangen utgör i allt bredare omfattning en faktor som påverkar företagens konkurrenskraft, och inom EU erbjuder andra stater avgiftsfritt motsvarande tjänster för att verifiera informationssäkerhetsnivån. Avgifterna för säkerhetsutredningar av företag kan försätta finländska företag i ofördelaktigare ställning när de deltar i internationella anbudsförfaranden. 

3.3  Utlämnande av uppgifter ur registret över säkerhetsutredningar

I yttrandena konstateras det att det är viktigt att snabbt inrätta ett register över säker-hetsutredningar med stöd av lagen som trädde i kraft vid ingången av 2016 och att utvidga detta registers användarbehörigheter. Denna utvidgning av användarbehörigheter torde begränsa onödiga ansökningar om säkerhetsutredningar och minska de kostnader som orsakas därav. Utrikesministeriet och försvarsministeriet anser att det vore bra att samtidigt se över om också republikens presidents kansli ska ha möjlighet att få uppgifter från registret över säkerhetsutredningar. I yttranden av representater för räddningsväsendet konstateras det att räddningsverk ska ordnas möjlighet att själv kontrollera uppgifterna i det register över säkerhetsutredningar som tas i bruk i enlighet med säkerhetsutredningslagen. Försvarsministeriet påpekade dock också att antalet personer som ges användarbehörighet till registret ska vara begränsat.