7
Specialmotivering
7.1
Lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster
3 §.Stödtjänster.
Det föreslås att
1 mom.
7 punkten, som innehåller bestämmelser om meddelandeförmedlingstjänsten, förenklas jämfört med den gällande lagen. Detta är motiverat eftersom mer omfattande bestämmelser om meddelandeförmedlingstjänsten i fortsättningen föreslås i ett eget kapitel. I 1 mom. 7 punkten slopas omnämnandet av att en handling med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten kan delges elektroniskt eller per post. I fortsättningen ska det i punkten hänvisas till delgivning allmänt utan specificering av de olika delgivningssätt som meddelandeförmedlingstjänsten möjliggör. Det här behövs också på grund av de ändringar som föreslås i lagen om elektronisk kommunikation. Förenklingen av paragrafen påverkar inte sakinnehållet utan med meddelandeförmedlingstjänsten avses fortfarande tjänsten Suomi.fi-meddelanden.
5 §.Användning av stödtjänster vid offentliga uppdrag.
Det föreslås att skyldigheten enligt 1 mom. att använda stödtjänsterna förtydligas genom att förutsättningarna för att avvika från skyldigheten flyttas till 7 §. Användningsskyldigheten förtydligas också genom en enklare formulering än i det gällande 1 mom. Avsikten med de ändringar som föreslås i 1 mom. tillsammans med de ändringar som föreslås i 7 § är å ena sidan att förtydliga skyldigheten för statliga förvaltningsmyndigheter, ämbetsverk, inrättningar och affärsverk, myndigheter i välfärdsområden och myndigheter i välfärdssammanslutningar, kommunala myndigheter när de sköter sina lagstadgade uppgifter samt domstolar och andra rättskipningsorgan att använda stödtjänsterna och å andra sidan att förtydliga förfarandet för avvikande från användningsskyldigheten. Enligt förslaget ändras inte bestämmelserna i paragrafen jämfört med den gällande lagen i fråga om de myndigheter och de stödtjänster som användningsskyldigheten gäller.
Det föreslås dessutom att omnämnandet i 1 mom. av stödtjänstens tillgänglighet slopas liksom omnämnandet av att det serviceavtal för en tjänst som anskaffats självständigt och som motsvarar stödtjänsten i fråga har löpt ut. Alla gemensamma stödtjänster för e-tjänster som avses i 3 § 1 mom. 1–4, 7 och 8 punkten är tillgängliga och åtta år efter stiftandet av lagen bedöms det inte längre i någon större utsträckning finnas serviceavtal för tjänster som anskaffats självständigt. Denna typ av tjänster ska alltså redan inom ramen för gällande lagstiftning bedömas i relation till undantagsgrunderna gällande användningsskyldigheten enligt lagen om stödtjänster. Om det i vissa situationer finns serviceavtal som ännu är i kraft föreslås myndigheterna ha möjlighet att ansöka om undantag från användningsskyldigheten med hänvisning till undantagsgrunderna, det vill säga om myndigheten av tekniska eller funktionella skäl eller av skäl som hänför sig till kostnadseffektiviteten eller informationssäkerheten nödvändigtvis måste använda andra tjänster. Myndigheterna har inte i nuläget fullt ut uppfyllt användningsskyldigheten enligt lagen om stödtjänster. Avsikten med de ändringar som förtydligar användningsskyldigheten är att öka användningsgraden för stödtjänsterna för att de syften som anges i 1 § ska uppfyllas bättre. En ökad användning av meddelandeförmedlingstjänsten hos allt fler myndigheter gynnar också de kunder inom förvaltningen som använder tjänsten, när delgivningar som förmedlas av olika myndigheter kan tillgås centraliserat i en tjänst.
7 §.Avvikelse från skyldigheten att använda stödtjänster.
Det föreslås att paragrafens rubrik ändras från Beslut som gäller skyldigheten att använda stödtjänster till Avvikelse från skyldigheten att använda stödtjänster. I och med den föreslagna ändringen beskriver rubriken bättre vad paragrafen handlar om.
Det föreslås att paragrafen görs mer logisk genom att den delas upp i tre moment. I
1 mom.
föreskrivs det om förfarandet för ansökan om undantag från användningsskyldigheten. En organisation som är användningsskyldig ska, liksom i nuläget, hos den som producerar stödtjänsten ansöka om undantag från användningsskyldigheten om den inte använder stödtjänsten i sin verksamhet. I nuläget har det gjorts väldigt få ansökningar om undantag från användningsskyldigheten, trots att myndigheterna har tillgång till egna tjänster som motsvarar stödtjänsterna. Av denna anledning föreslås det i 1 mom. en hänvisning till lagens 5 § 1 mom. som förtydligar kopplingen mellan paragraferna. Avsikten med ansökningsförfarandet är också i fortsättningen att främja användningen av gemensamma tjänster och på det sättet förbättra verksamheten inom den offentliga förvaltningen med avseende på tillgång, kvalitet, effektivitet, produktivitet och interoperabilitet. Det föreslås inte någon fastställd form för ansökan, men den som ansöker om undantag ska på serviceproducentens begäran lämna de uppgifter till serviceproducenten som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Organisationer som är skyldiga att använda stödtjänsten ska ansöka om undantag från sin användningsskyldighet om de i regel använder någon annan tjänst för sådan verksamhet som stödtjänsten är avsedd för. Användningsskyldigheten uppfylls till exempel inte om en organisation som är skyldig att använda tjänsten skapar en integration till stödtjänsten som gäller bara en av organisationens ärendegrupper, men i andra ärendegrupper använder en annan tjänst för motsvarande ändamål. I en sådan situation ska organisationen alltså ansöka om undantag från användningsskyldigheten. Ansökan om undantag från användningsskyldigheten kan göras på en gång gällande flera ärendegrupper. För att undvika en administrativ börda är det motiverat att organisationer som är skyldiga att använda tjänsten och som ansöker om undantag från användningsskyldigheten gör bara en ansökan om undantag från användningsskyldigheten som gäller alla sådana ärendegrupper där organisationen inte avser att använda stödtjänsten.
För att få avvika från skyldigheten att använda gemensamma stödtjänster för e-tjänster ska en myndighet som är användningsskyldig också i fortsättningen kunna påvisa objektiva grunder för avvikelsen. Bestämmelser om grunder för avvikelse finns i nuläget i 5 § 1 mom. i lagen om stödtjänster. För tydlighetens skull flyttas grunderna för avvikelse till 7 § och där till ett nytt
2 mom.
som gäller avvikelse från skyldigheten att använda stödtjänster.
Avsikten är inte att ändra grunderna för undantag från de gällande grunderna, utan också i fortsättningen kan en serviceproducent bevilja undantag från användningsskyldigheten, om den organisation som är skyldig att använda tjänsten av tekniska eller funktionella skäl eller av skäl som hänför sig till kostnadseffektiviteten eller informationssäkerheten nödvändigtvis måste använda andra tjänster i sin verksamhet eller i en del av den. Grunderna för undantag från användningsskyldigheten ska även i fortsättningen tolkas snävt. För att undantag ska kunna beviljas måste avvikelsen utgående från någon eller några av de grunder för undantag som nämns i bestämmelsen vara nödvändig enligt en objektiv bedömning. Innehållet i grunderna för undantag beskrivs närmare i samband med den proposition som ledde till att lagen om stödtjänster stiftades (RP 59/2016 rd, s. 42–43).
I
3 mom.
föreslås det bestämmelser om ett förfarande, där finansministeriet kan överta ett ansökningsärende som gäller undantag från användningsskyldigheten för avgörande eller serviceproducenten kan föra ärendet till ministeriet för avgörande. Bestämmelser om motsvarande förfarande finns i nuläget bland annat i 1 mom., varifrån de alltså nu flyttas till 3 mom. I momentet stryks samtidigt möjligheten för den som gjort ansökan om undantag från användningsskyldigheten att föra ärendet till finansministeriet för avgörande. På det sättet minskas den administrativa bördan i situationer där antalet ansökningar om undantag bedöms öka. Samtidigt uppdateras hänvisningen i momentet till styrningen av informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen i enlighet med lagen om informationshantering till en hänvisning till styrningen av informationshanteringen inom den offentliga förvaltningen.
2 a kap. Meddelandeförmedlingstjänst
I lagen föreslås det ett nytt 2 a kap. med bestämmelser om meddelandeförmedlingstjänsten. I kapitlet finns noggrannare bestämmelser än i den gällande lagstiftningen om användningen av meddelandeförmedlingstjänsten som en del av användarorganisationens verksamhet samt om förmedling av brevpost med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten. Kapitlet innehåller noggrannare bestämmelser än den gällande lagstiftningen och delvis bestämmelser av ett nytt slag också om att öppna ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten åt en kund inom förvaltningen, om att sända en notifikation om ett nytt meddelande som har kommit till kontot i meddelandeförmedlingstjänsten samt om att stänga kontot i meddelandeförmedlingstjänsten.
8 a §. Användning av meddelandeförmedlingstjänsten.
Utnyttjandet av meddelandeförmedlingstjänsten upplevs i nuläget för myndigheternas del vara delvis oklart. Avsikten är att med hjälp av den föreslagna paragrafen precisera vad meddelandeförmedlingstjänsten används för. Också innehållet i skyldigheten att använda meddelandeförmedlingstjänsten preciseras således i den föreslagna paragrafen.
Enligt
1 mom.
ska meddelandeförmedlingstjänsten användas vid användarorganisationens elektroniska delgivningsförfarande. Föremålen för elektronisk delgivning kan vara till exempel förvaltningsbeslut, förfarandebeslut, anmälningar, kallelser eller andra handlingar som påverkar behandlingen av ett ärende, såsom myndigheters och andras krav samt utredningar som kan påverka avgörandet av ett ärende. En användarorganisation som i lagens 5 § 1 mom. åläggs att använda meddelandeförmedlingstjänsten ska i regel använda tjänsten som en del av sitt elektroniska delgivningsförfarande. Avsikten med bestämmelsen är att en användarorganisation som är skyldig att använda meddelandeförmedlingstjänsten också utnyttjar den så heltäckande som möjligt när den delger handlingar elektroniskt. Avsikten är emellertid inte att begränsa myndigheternas möjligheter att utnyttja också andra elektroniska delgivningssätt i situationer där sådana är ändamålsenliga. Till exempel på grund av informationssäkerheten, när det är fråga om att nå en person eller av någon annan motsvarande orsak kan det i enskilda fall vara mer ändamålsenligt att använda något annat delgivningssätt, även om mottagaren är användare av meddelandeförmedlingstjänsten. Användning av meddelandeförmedlingstjänsten i elektroniskt delgivningsförfarande innebär såväl att besluten delges elektroniskt direkt i meddelandeförmedlingstjänsten som att det nya förfarande tillämpas som föreslås ingå i den nya lagen om elektronisk kommunikation, enligt vilken användarorganisationen delger ett beslut elektroniskt i sin egen e-tjänst, men skickar en notifikation om saken till meddelandeförmedlingstjänsten.
Enligt det föreslagna
2 mom.
kan meddelandeförmedlingstjänsten användas också för sändning och mottagande av andra elektroniska meddelanden mellan användarorganisationen och användarna. Det förekommer en stor mängd elektronisk kommunikation mellan myndigheterna och kunder inom förvaltningen som det inte alla gånger är ändamålsenligt att sköta via meddelandeförmedlingstjänsten. Sådan kommunikation sköts till exempel per e-post eller via myndigheternas egna e-tjänster. Meddelandeförmedlingstjänsten kan ändå också i fortsättningen användas även för kommunikation av det slaget. Med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten har en kund inom förvaltningen också möjlighet att inleda sitt ärende hos användarorganisationen om organisationen har gjort detta möjligt. Enligt 2 punkten i momentet kan meddelandeförmedlingstjänsten användas också för delgivningsförfarande som sker per post samt för sändning av andra brev. Med detta avses den nuvarande utskrifts-, kuverterings- och utdelningstjänsten som användarorganisationen, om den så vill, kan använda för att ordna utdelningen av sin brevpost centraliserat med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten.
8 b §.Sändning av notifikation.
Den föreslagna paragrafen innehåller närmare bestämmelser om förfarandena och ansvaren vid sändning av anmälningar, det vill säga så kallade notifikationer, när användarorganisationen använder meddelandeförmedlingstjänsten i sitt elektroniska delgivningsförfarande. När användarorganisationen sänder en ny delgivning till användarens konto i meddelandeförmedlingstjänsten ska den bifoga en notifikation enligt den nya 19 a § som föreslås i lagen om elektronisk kommunikation. Serviceproducenten för meddelandeförmedlingstjänsten ansvarar för det tekniska sändandet av notifikationen till användaren av tjänsten. Serviceproducenten ska i enlighet med 19 a § i lagen om elektronisk kommunikation skicka en notifikation till användaren av meddelandeförmedlingstjänsten när en handling som ska delges har kommit till meddelandeförmedlingstjänsten, om användaren har meddelat en elektronisk adress för detta ändamål till meddelandeförmedlingstjänsten. I paragrafen tas det inte separat ställning till hur meddelandet tekniskt sänds eller till den elektroniska adress som anges. I praktiken används notifikationer per e-post för närvarande i meddelandeförmedlingstjänsten, men regleringen möjliggör också till exempel notifikationer som sms.
Serviceproducenten skickar till användaren av meddelandeförmedlingstjänsten en notifikation som den ansvariga användarorganisationen definierat också om andra meddelanden som inkommer till meddelandeförmedlingstjänsten. Med hjälp av paragrafen elimineras den oklarhet och tolkningsbarhet som tidvis råder i nuläget i anslutning till användarorganisationens och serviceproducentens ansvar när användarorganisationen använder meddelandeförmedlingstjänsten som en del av sin verksamhet. Det vilar på användarorganisationens ansvar att definiera den notifikation om att ett nytt meddelande har skickats till användaren från meddelandeförmedlingstjänsten och serviceproducenten ansvarar för det tekniska sändandet till användarens elektroniska adress.
Möjligheten att få en notifikation gagnar i synnerhet dem som använder meddelandeförmedlingstjänsten. Den anmälan till en elektronisk adress om ett nytt meddelande som inkommit till meddelandeförmedlingstjänsten fungerar som en notifikation för användaren, som gör det lättare att följa det som händer i meddelandeförmedlingstjänsten. För närvarande är det obligatoriskt att ange en e-postadress för notifikationer i samband med att man börjar använda meddelandeförmedlingstjänsten. I fortsättningen, när ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten i enlighet med 8 d § öppnas på myndighetsinitiativ för dem som använder identifieringstjänsten för fysiska personer, kan angivande av en elektronisk adress inte längre förutsättas. En person måste kunna använda offentliga elektroniska e-tjänster med stark autentisering utan krav på att en elektronisk adress ska anges i samband med identifieringen. Om det är obligatoriskt att ange en adress innebär det i praktiken att personen innan kontot i meddelandeförmedlingstjänsten öppnas måste ha möjlighet att begära att kontot inte öppnas. Detta innebär i sin tur att öppnandet av ett konto de facto på motsvarande sätt som i nuläget grundar sig på personens uttryckliga samtycke. Då uppfylls de mål gällande prioritering av elektronisk delgivning och de besparingar som i propositionen eftersträvas genom ändringen sannolikt inte fullt ut.
En person ska på motsvarande sätt som i nuläget bekräfta sin elektroniska adress med en bekräftelsekod som skickas till adressen. Om personen inte bekräftar adressen i samband med öppnandet av kontot, öppnas kontot i meddelandeförmedlingstjänsten inte åt personen, men han eller hon kan fortsätta till den tjänst som han eller hon håller på att identifiera sig i. Om ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten inte öppnas åt en person av denna anledning, öppnas kontot på nytt på det sätt som avses i 8 d §, när personen följande gång använder identifieringstjänsten för fysiska personer. Personen informeras separat om detta i samband med identifieringshändelsen.
Den som använder meddelandeförmedlingstjänsten ansvarar för att hålla sin elektroniska adress uppdaterad i tjänsten. Ovan i avsnitt 2.2.4 beskrivs de åtgärder som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata vidtar för att säkerställa att användarens e-postadress är uppdaterad samt myndighetens ansvar i detta avseende. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata planerar en funktion med hjälp av vilken de som använder meddelandeförmedlingstjänsten regelbundet i meddelandeförmedlingstjänstens användargränssnitt kan påminnas om att uppdatera sin elektroniska adress. Dessutom planerar Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata en funktion, med hjälp av vilken användare i samband med att de identifierar sig i meddelandeförmedlingstjänsten kan uppmanas att uppdatera sin elektroniska adress för kontot i meddelandeförmedlingstjänsten, om Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har noterat att det inte går att skicka notifikationer till adressen. På detta sätt kan användarna stödjas i att hålla sin elektroniska adress uppdaterad och således kan det säkerställas att notifikationerna når användaren.
I andra hand ska användaren på det sätt som föreskrivs i 8 d § uttryckligen meddela att han eller hon inte vill ange en elektronisk adress. Då informeras personen om vilken betydelse notifikationerna har och om att personen aktivt ska följa sitt konto i meddelandeförmedlingstjänsten. Dessutom uppmanas personen att ta i bruk mobilapplikationen för Suomi.fi-meddelanden, där det också är möjligt för personen att med hjälp av push-meddelanden få vetskap om meddelanden som skickats till kontot.
8 c §. Leverans av brevpost.
Paragrafen föreslås innehålla närmare bestämmelser om leverans av brevpost med hjälp av den utskrifts-, kuverterings- och utdelningstjänst som ingår i meddelandeförmedlingstjänsten. Det är frivilligt för användarorganisationerna att använda utskrifts-, kuverterings- och utdelningstjänsten. Meddelandeförmedlingstjänsten erbjuder redan i nuläget en möjlighet för användarorganisationen att leverera brevpost centraliserat med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten. Användarorganisationen kan i enskilda fall av skäl som gäller möjligheten att nå mottagaren, informationssäkerhet eller någon annan omständighet använda brevpost i pappersform i stället för elektroniskt meddelande.
Utnyttjandet av utskrifts-, kuverterings- och utdelningstjänsten är i nuläget brokigt och i vissa fall har det funnits en risk för att den användarorganisation som ansvarar för delgivningen inte i slutändan fått veta om delgivningen har levererats till kunden inom förvaltningen elektroniskt eller per post. Syftet med den föreslagna paragrafen är att förtydliga det förfarande som ska tillämpas vid utnyttjande av den centraliserade brevpostegenskapen i anslutning till meddelandeförmedlingstjänsten. Om användarorganisationerna vill utnyttja utskrifts-, kuverterings- och utdelningstjänsten, ska organisationen särskilt begära att få tjänsten i bruk. Utskrifts-, kuverterings- och utdelningstjänsten gäller användarorganisationens alla delgivningar och andra meddelanden som levereras till meddelandeförmedlingstjänsten.
Enligt den föreslagna paragrafen skickar serviceproducenten en delgivning eller ett annat brev per post endast i situationer där användarorganisationen har angett detta som delgivnings- eller sändningssätt. Det är alltså möjligt för användarorganisationen att uttryckligen ange att en delgivning ska levereras endast som brevpost och då kan användarorganisationen utnyttja tjänsten också i situationer där elektronisk delgivning inte enligt organisationens bedömning är möjlig som delgivningssätt. Dessutom betraktas användarorganisationens begäran om att ta utskrifts-, kuverterings- och utdelningstjänsten i bruk som ett i paragrafen avsett meddelande om delgivnings- eller sändningssätt. Då kan användarorganisationen på motsvarande sätt som i nuläget sända delgivningen till meddelandeförmedlingstjänsten, varvid den i första hand delges elektroniskt och, om personen inte har ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten, som brev per post. Användarorganisationen får då ett meddelande av serviceproducenten om på vilket sätt delgivningen genomförts.
8 d §.Öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten.
I paragrafen föreslås det bestämmelser om öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten åt en myndig fysisk person utan att personen har begärt detta. Paragrafen innehåller också bestämmelser om de myndiga fysiska personer på vilka detta förfarande inte tillämpas. Dessutom föreskrivs det om öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten som sker på begäran. Med öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten avses att en person får meddelandeförmedlingstjänsten i användning och att myndigheter som använder meddelandeförmedlingstjänsten kan skicka delgivningar och andra meddelanden till personen elektroniskt till kontot i meddelandeförmedlingstjänsten. Uppgift om att en person har ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten antecknas i det register över användare av meddelandeförmedlingstjänsten som avses i 11 §. Också andra uppgifter om personen som är nödvändiga för öppnande av ett konto antecknas i samband med att kontot i meddelandeförmedlingstjänsten öppnas i det register över användare av meddelandeförmedlingstjänsten som avses i 11 §, om de inte redan har antecknats där. Uppgifterna kan redan ha antecknats i registret om kontot har varit öppnat tidigare men har stängts och serviceproducenten inte har raderat uppgifterna ur registret över användare av meddelandeförmedlingstjänsten, till exempel för att det har funnits meddelanden i tjänsten för vilka förvaringstiden ännu inte har löpt ut.
Enligt
1 mom.
öppnar serviceproducenten ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten åt en myndig person när personen identifierar sig med hjälp av den tjänst för identifiering av fysiska personer som avses i 3 § 1 mom. 4 punkten. Öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten förutsätter att den person som identifierar sig är myndig och har ett verktyg för stark autentisering som kan användas i identifieringstjänsten för fysiska personer och som han eller hon identifierar sig med i en e-tjänst inom den offentliga förvaltningen, såsom MittKanta eller MinSkatt. Öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten förutsätter i praktiken också att personen har en finländsk personbeteckning som antecknats i befolkningsdatasystemet och som förmedlas till meddelandeförmedlingstjänsten i samband med identifieringen.
Öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten med stöd av 8 d § 1 mom. gäller sådana ovan avsedda personer som inte har börjat använda kontot med samtycke som de gett med stöd av den gällande lagstiftningen eller som har begärt att kontot i meddelandeförmedlingstjänsten stängs och använder identifieringstjänsten för fysiska personer efter den tidsfrist som anges i 8 e §.
Förfarandet gäller endast den fysiska personen själv, då denna identifierar sig. Förfarandet gäller således inte till exempel en person som den som identifierar sig har vårdnaden om, en huvudman, en fullmaktsgivare eller en sammanslutning för vars räkning den fysiska personen ska sköta ärenden i en e-tjänst, vilket leder till att ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten öppnas i samband med identifieringen.
I samband med identifieringstransaktionen öppnas för personen en vy med information om att kontot öppnas och konsekvenserna av detta. I samband med vyn ska personen på det sätt som föreslås i momentet ange antingen sin elektroniska adress för sändande av notifikationer som avses i 8 b § eller att han eller hon inte vill ange en elektronisk adress. Om personen anger sin elektroniska adress ska han eller hon bekräfta den i samband med att kontot öppnas. Efter detta får personen en bekräftelse på att kontot öppnats. Efter vyn om öppnandet av kontot kan personen fortsätta att sköta det ärende i myndighetens tjänst som var orsaken till att han eller hon identifierade sig i identifieringstjänsten. Om personen redan har ett konto öppnat i meddelandeförmedlingstjänsten öppnas den nämnda vyn inte, utan personen fortsätter direkt till den tjänst som han eller hon identifierade sig i.
Ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten öppnas alltid i samband med elektronisk kommunikation, när identifieringstjänsten för fysiska personer används. Att en person identifierar sig i en e-tjänst inom den offentliga förvaltningen visar att personen förmår använda någon e-tjänst som administreras av en myndighet. Dessutom säkerställer det att personen använder något verktyg för stark autentisering som behövs för användning av kontot i meddelandeförmedlingstjänsten.
I samband med att ett konto öppnas informeras personen om att kontot öppnats och om konsekvenserna av detta samt om möjligheten att begära att kontot i tjänsten stängs på det sätt som avses i 8 e §. Tydlig information om möjligheten att stänga kontot i enlighet med det förfarande som föreslås i den nya 8 e § är av största vikt då det gäller att garantera personers jämlikhet och rättsskydd. På så sätt kan till exempel personer som använder elektroniska tjänster endast med assistans få information om öppnandet av kontot i meddelandeförmedlingstjänsten och om möjligheten att stänga kontot så att den som assisterar finns till hands för att stödja dem. Med tillräcklig information i samband med att kontot öppnas säkerställs det att användaren förstår vilka konsekvenser det att kontot öppnas har för det sätt på vilket myndigheternas delgivningar i fortsättningen huvudsakligen levereras. Skyldigheten att informera grundar sig på den gällande lagstiftning som beskrivs i avsnitt 2.7 och som är tvingande för serviceproducenter och användarorganisationer. Således finns det inget behov av att i lagen om stödtjänster särskilt föreskriva om informerande.
Enligt
2 mom.
öppnas ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten inte genom det förfarande som avses i 1 mom. åt en person som på basis av en uppgift som införts i det i lagen om förmyndarverksamhet avsedda registret över förmynderskapsärenden har förordnats en intressebevakare respektive fastställts en intressebevakningsfullmäktig. Serviceproducenten har rätt att behandla uppgifterna på den grund som föreskrivs i 9 § och 12 § 1 mom. i lagen om stödtjänster. Avgränsningen förutsätter att uppgiften kan hämtas registerbaserat, vilket i praktiken utesluter de personer, för vilka ingen uppgift om förordnad intressebevakare eller fastställd intressebevakningsfullmäktig har införts i registret över förmynderskapsärenden. I fråga om den sistnämnda gruppen finns det ingen registerbaserad information som kan utnyttjas i samband med att kontot öppnas. Det finns emellertid relativt få personer av det sistnämnda slaget, så en stor del av de personer som har intressebevakning eller av dem för vilka intressebevakningsfullmakt har fastställts utesluts de facto från öppnandet av konto på myndighetsinitiativ. På detta sätt tryggas att ett konto inte öppnas på myndighetsinitiativ för en person med nedsatt funktionsförmåga även om personen sköter ärenden elektroniskt och använder ett personligt identifieringsverktyg. För en sådan person är det möjligt att få ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten öppnat på sin begäran på det sätt som föreskrivs i 3 mom.
Enligt
3 mom.
öppnar serviceproducenten ett konto på begäran i andra situationer än de som avses i 1 mom. Avsikten med momentet är att göra det möjligt att i fortsättningen öppna ett konto också för personer för vilka konto inte öppnas på det sätt som föreskrivs i 1 mom. Med stöd av momentet kan ett konto öppnas också av en person som avses i 1 mom. Då kan en person som så önskar börja använda kontot innan han eller hon använder identifieringstjänsten för fysiska personer eller efter en begäran om att kontot ska stängas på nytt före den tidsfrist på sex månader som avses i 8 e §. Dessutom kan ett konto med stöd av momentet också i fortsättningen öppnas åt en juridisk person. Likaså kan en serviceproducent liksom i nuläget på begäran öppna ett konto åt en minderårig eller en person för vilken har förordnats intressebevakare eller fastställts intressebevakningsfullmäktig.
Meddelandeförmedlingstjänsten är en allmän elektronisk kanal för myndigheternas delgivningar och andra meddelanden. Därför grundar sig öppnande och användning av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten för minderåriga och personer med intressebevakning också i fortsättningen på den allmänna regleringen i lagen om förmyndarverksamhet, lagen om intressebevakningsfullmakt och lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt, som gäller dessa personer.
8 e §.Stängning av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten.
Enligt
1 mom.
stänger serviceproducenten ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten på begäran av användaren eller efter att ha fått kännedom om att användaren har avlidit. Med stängning av ett konto avses att information om att kontot stängs förs in i det register över användare av meddelandeförmedlingstjänsten som avses i 11 § och att det inte längre går att skicka delgivningar eller andra meddelanden elektroniskt till kontot. De meddelanden som finns på kontot bevaras dock på kontot tills de med stöd av 13 § ska avföras ur registret. Kontot kvarstår alltså passivt i bakgrunden så att de delgivningar och andra meddelanden som sänts dit tidigare fortfarande kan läsas.
Personen kan begära att kontot i meddelandeförmedlingstjänsten stängs genast efter att kontot har öppnats. I samband med att kontot öppnas informeras användaren om möjligheten att stänga kontot. Personen kan också när som helst efter att kontot öppnats begära att det stängs genom meddelande till serviceproducenten antingen i meddelandeförmedlingstjänsten eller på något annat sätt, såsom genom att besöka serviceproducentens serviceställe. Begäran om stängning av kontot kan för en persons räkning göras också till exempel elektroniskt av en person med fullmakt för detta med hjälp av den i 3 § 1 mom. 6 punkten i lagen om stödtjänster avsedda behörighetstjänsten eller av en person med fullmakt i pappersform som besöker ett serviceställe. Likaså kan en vårdnadshavare, intressebevakare eller intressebevakningsfullmäktig begära att kontot för den han eller hon har vårdnaden om, huvudmannen eller fullmaktsgivaren stängs, om företrädaren har rätt till detta enligt lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt, lagen om förmyndarverksamhet eller lagen om intressebevakningsfullmakt.
Begäran om stängning av kontot inbegriper inte någon prövningsrätt, utan serviceproducenten ska stänga kontot efter att ha fått en begäran om detta. På grundval av en begäran som gjorts i meddelandeförmedlingstjänsten stängs kontot i praktiken i samma stund som begäran har gjorts. Om begäran görs fysiskt i kundservicen, stänger serviceproducenten kontot när den har fått de uppgifter som behövs för stängningen. I båda fallen får personen en bekräftelse på att kontot i meddelandeförmedlingstjänsten har stängts.
Serviceproducenten stänger kontot också i det fallet att den får kännedom om att användaren har avlidit. Detta motsvarar gällande praxis. I praktiken får serviceproducenten informationen om att användaren har avlidit från befolkningsdatasystemet.
Om användningen av kontot behöver förhindras av någon orsak som är kopplad till informationssäkerhet är detta möjligt med stöd av 272 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014). Om inte något annat föreskrivs i lagen om stödtjänster eller i någon annan lag ska enligt 1 § 3 mom. i lagen om stödtjänster lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation tillämpas på förmedlingen av kommunikation och på behandlingen av meddelanden och förmedlingsuppgifter. I förvaltningsutskottets betänkande (FvUB 13/2016 rd) har bestämmelsen konstaterats gälla i synnerhet meddelandeförmedlingstjänsten. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation gör 272 § det möjligt för kommunikationsförmedlare och leverantörer av mervärdestjänster samt aktörer som handlar för deras räkning rätt att vidta nödvändiga åtgärder enligt 2 mom. för att sörja för informationssäkerheten. Paragrafens 2 mom. möjliggör bland annat automatiskt förhindrande eller automatisk begränsning av förmedling och mottagande av meddelanden,
Serviceproducenten kan på grund av denna reglering enligt sitt övervägande antingen stänga kontot på det sätt som avses i 8 e § eller låsa kontot så att det inte går att skicka meddelanden och delgivningar till kontot och det inte går att logga in på kontot för att läsa meddelanden. Detta kan aktiveras till exempel om det finns skäl att misstänka att någon annan än den åt vilken kontot har öppnats använder det obehörigt exempelvis på grund av dataintrång, personuppgiftsincident eller av någon annan orsak eller om en säker användning av kontot annars har äventyrats.
Enligt
2 mom.
ska serviceproducenten ändå öppna kontot i meddelandeförmedlingstjänsten på nytt om de villkor som anges i 8 d § 1 och 2 mom. och det har förflutit sex månader efter att kontot stängdes på användarens begäran. Detta innebär i praktiken att ett konto som användaren har begärt att få stängt öppnas på nytt om personen sköter ärenden elektroniskt och identifierar sig med hjälp av identifikationstjänsten för fysiska personer med ett verktyg för stark autentisering sex månader efter att kontot stängdes på personens begäran. Ett konto öppnas på nytt på motsvarande sätt som det öppnas på myndighetsinitiativ. I praktiken öppnas för personen då en motsvarande vy som i en situation där kontot öppnas enligt 8 d § 1 mom. Genom regleringen strävar man efter att säkerställa att de personer åt vilka det öppnats ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten och vilka i praktiken sköter ärenden elektroniskt tar kontot i meddelandeförmedlingstjänsten i aktiv användning. En person ska ändå ha möjlighet att också i denna situation begära att kontot stängs på det sätt som föreslås i 1 mom.
Personen kan i enlighet med 8 d § 3 mom. på sin begäran börja använda kontot i meddelandeförmedlingstjänsten på nytt inom den tidsfrist som avses i 2 mom. Om personen efter detta begär att kontot stängs, börjar en ny tidsfrist som avses i 2 mom. löpa från den tidpunkten.
Serviceproducenten kan helt ta bort ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten med stöd av 13 § 3 och 4 mom. i lagen om stödtjänster. Att kontot tas bort inverkar inte på tillämpningen av den föreslagna 8 d §.
11 §.Register över användare av meddelandeförmedlingstjänsten.
I det gällande
1 mom.
föreskrivs det om registrering av det samtycke som gäller delgivningsförfarande. Med stöd av registeranteckningen kan myndigheten delge en person som är införd i registret en handling via personens konto i meddelandeförmedlingstjänsten. För detta syfte ska registret innehålla information om användarna av meddelandeförmedlingstjänsten oavsett om kontot grundar sig på samtycke som getts med stöd av den gällande regleringen eller på användning av identifieringstjänsten för fysiska personer enligt den föreslagna 8 d § eller på begäran om öppnande av kontot. Därför föreslås det att momentet ändras så att det är fråga om ett register över användare av meddelandeförmedlingstjänsten, som serviceproducenten för i enlighet med gällande reglering för genomförande av elektronisk delgivning i anslutning till myndighetsverksamhet. Bestämmelser om bevarande och avförande av uppgifter i registret över användare av meddelandeförmedlingstjänsten finns i 13 § 3 och 4 mom. i lagen om stödtjänster. Serviceproducenten har också i fortsättningen med stöd av 12 § 5 mom. rätt att, när den tillhandahåller meddelandeförmedlingstjänsten till användarorganisationen lämna ut de uppgifter ur registret som är nödvändiga för att delgivningen ska kunna göras samt de uppgifter som behövs för att delgivningen med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten ska kunna verifieras.
I det gällande
2 mom.
föreskrivs det att samtycken kan registreras också så att det register som avses i 10 § utnyttjas tekniskt. Det föreslås att momentet ändras så att där ingår en bestämmelse om att det som föreskrivs i 10 § 2–4 mom. om förfarandet vid registrering ska tillämpas när viljeyttringar registreras. Det är i fortsättningen fråga om en registrering som grundar sig både på användning av identifieringstjänsten för fysiska personer och på begäran om öppnande av konto. Vid registreringen kan man också utan omnämnandet i lagen tekniskt utnyttja det register som avses i 10 §, varför omnämnandet av detta enligt förslaget stryks i momentet.
Det föreslås att
3 mom.
i paragrafen upphävs. I 3 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det om registrets tillförlitlighet och om att det meddelas separata bestämmelser om delgivningssätten. Det är fråga om informativ reglering som det inte finns något särskilt behov för. När 1 mom. ändras så att det inte längre är fråga om registrering av samtycke till delgivningsförfarande, utan om ett register över användare av meddelandeförmedlingstjänsten, anses det inte finnas någon motsvarande grund för en informativ bestämmelse om registeranteckningens tillförlitlighet som tidigare.
13 §.Bevarande av uppgifter som behandlas inom tjänsteproduktionen.
Det föreslås att
3 mom.
ändras i fråga om bevaringstiden för meddelanden som förmedlats med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten. Serviceproducenten ska i fortsättningen bevara meddelanden som förmedlats med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten i fem år, om användaren inte har raderat dem före det. Enligt den gällande lagen ska meddelandena bevaras i två år, vilket har bedömts vara en för kort tid i förhållande till handläggningstiden för många myndighetsärenden, i synnerhet ärenden som leder till ändringssökande. En användare av meddelandeförmedlingstjänsten kan ha ett ärende under behandling hos en myndighet i flera års tid och under den tiden behöver användaren kunna se handlingar som anknyter till ärendet. Meddelandeförmedlingstjänsten är en informationssäker tjänst där användaren enligt den föreslagna ändringen kan förvara behövliga handlingar under hela den tid ett ärende är under behandling. En längre bevaringstid gör det möjligt för användaren att ha säker åtkomst till sina viktiga handlingar i stället för att till exempel behöva förvara dem i pappersform i hemmet. Den föreslagna bevaringstiden på fem år har bedömts vara tillräcklig i förhållande till livscykeln för handläggningen av de flesta myndighetsärenden.
Användaren föreslås fortfarande ha möjlighet att också på eget initiativ radera meddelanden i meddelandeförmedlingstjänsten som förmedlats med hjälp av tjänsten. Således kan användaren till exempel från sitt konto i meddelandeförmedlingstjänsten radera sådana handlingar som han eller hon inte längre har något behov av att förvara i anslutning till behandlingen av ärendet. Dessutom kan användaren ta till vara delgivningar och andra meddelanden som inkommit till meddelandeförmedlingstjänsten. Bevaringstiden för meddelanden som förmedlats med hjälp av meddelandeförmedlingstjänsten inverkar inte på de bevaringstider som föreskrivs för myndigheterna i lag, utan uppgifterna och handlingarna ska i myndigheternas egna system bevaras hela den föreskrivna tiden. Uppgifter och handlingar som användaren raderat eller som utplånats från meddelandeförmedlingstjänsten efter den föreslagna tiden på fem år kan alltså fås av myndigheterna och ur deras informationssystem under hela den föreskrivna bevaringstiden. Om användaren till exempel på grund av den tid ändringssökandet tar behöver få handlingarna ännu efter att de har utplånats från meddelandeförmedlingstjänsten kan användaren begära dem av den myndighet eller besvärsinstans som behandlat ärendet. Meddelandeförmedlingstjänsten är inte myndighetens ärenderegister eller arkiveringstjänst, och bevaringstiden för handlingarna i tjänsten är således inte beroende av bevaringstiderna för delgivningar eller andra meddelanden som myndigheten levererar till tjänsten.
Momentet förbättras också språkligt på finska men det inverkar inte på innehållet.
24 §. Ändringssökande.
Det förslås att ett nytt
3 mom
. fogas till paragrafen. Momentet innehåller en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som innehåller bestämmelser om sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen. Därför föreslås det att också rubriken ”Begäran om omprövning” i den gällande paragrafen ändras till ”Ändringssökande” för att den ska motsvara paragrafens nya innehåll.
7.2
Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet
2 §.Tillämpningsområde.
I
1 mom.
föreskrivs det om tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation, som omfattar anhängiggörande och behandling av förvaltningsärenden, domstolsärenden, åtalsärenden och utsökningsärenden samt delgivning av beslut i nämnda ärenden som sker på elektronisk väg.
Det föreslås att tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation ändras så att det omfattar också förundersökning och polisundersökning, som i den gällande lagen lämnats utanför tillämpningsområdet. Det föreslås att begreppet andra brottmål används i lagen. Begreppet domstolsärende innefattar redan brottmål som behandlas i domstolarna. Det föreslås att begreppet andra brottmål innefattar åtalsärenden enligt den gällande lagen, och dessutom förundersökning och även brottmål som behandlas genom bötesförfarande. I momentet nämns inte längre separat åtalsärende, eftersom det ingår i begreppet andra brottmål.
Förundersökningsmyndigheter är enligt 2 kap. 1 § i förundersökningslagen utöver polisen Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Försvarsmakten. Lagen om elektronisk kommunikation är redan i nuläget tillämplig på dessa myndigheter när de handlägger förvaltningsärenden. Den gällande lagstiftningen om myndigheternas elektroniska tjänster är redan i nuläget i stor utsträckning tillämplig på förundersökningsmyndigheterna. Till exempel lagen om stödtjänster och lagen om informationshantering tillämpas också på förundersökningsmyndigheterna. Dessutom är regleringen i lagen om digitala tjänster frånsett 2 kap. tillämplig på förundersökningsmyndigheterna. I propositionen föreslås det att också tillämpningsområdet för 2 kap. i lagen om digitala tjänster ändras så att det gäller utförande av förundersökning och polisundersökning.
Polisundersökning utförs av polisen och avser enligt 6 kap. 1 § i polislagen (872/2011) annan undersökning som polisen enligt lag ska företa än förundersökning med anledning av brott. Polisundersökning är till exempel undersökning av dödsorsak och undersökning av fall där personer försvunnit. Polisundersökning utförs med iakttagande av förundersökningslagen till tillämpliga delar på det sätt som undersökningens art förutsätter.
Med bötesförfarande avses behandling och avgörande av ett bötesärende som utförs summariskt utanför domstol det vill säga som behandlas skriftligt med begränsad undersökning. Bestämmelser om bötesförfarande finns i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Beroende på brottet och fallet påförs påföljden av förundersökningsmyndigheten eller åklagaren. Vid bötesförfarande utnyttjas så kallad masspostning, varvid delgivningen med mottagarens samtycke redan i nuläget görs elektroniskt. Ändringen av tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation förtydligar ändå rättsgrunden för delgivning av böter som föreläggs i bötesförfarande även i detta förfarande, där en betydande mängd brottmål behandlas.
Av förundersökningsmyndigheterna har i synnerhet polisen utvecklat också sina e-tjänster i anslutning till förundersökning. Polisen tar årligen emot mer än 200 000 polisanmälningar elektroniskt i e-tjänsten, per e-post eller via någon annan elektronisk kanal. Det här är mer än hälften av den totala mängden polisanmälningar.
Med tanke på harmonisering och förtydligande av regleringshelheten gällande myndigheternas e-tjänster och elektronisk kommunikation är det motiverat att lagen om elektronisk kommunikation tillämpas också på förundersökning och polisundersökning.
Ändringen av tillämpningsområdet medför inga betydande nya skyldigheter för förundersökningsmyndigheterna jämfört med den gällande lagstiftningen. Ändringen av tillämpningsområdet innebär bland annat att förundersökningsmyndigheterna vid delgivning av till exempel förundersökningsbeslut i enlighet med 11 kap. 1 § i förundersökningslagen kan använda kostnadseffektivare elektronisk delgivning och i sina elektroniska tjänster till denna del stödja sig på allmän lagstiftning. Ändringen förtydligar också skyldigheterna gällande elektronisk skötsel av ärenden hos polisen och andra förundersökningsmyndigheter och kundernas rättigheter samt främjar digitaliseringsutvecklingen i samhället.
Vid förundersökning är det ändå även i fortsättningen nödvändigt att i vissa situationer delge en handling på annat sätt än elektroniskt. Till exempel en frihetsberövad person som är misstänkt för brott ska ha möjlighet att sätta sig in i underrättelsen om sina rättigheter enligt 4 kap. 17 § i förundersökningslagen och personen ska få ha handlingen i sin besittning under hela den tid han eller hon är frihetsberövad. En sådan underrättelse måste således i praktiken lämnas på papper.
Det föreslås att 1 mom. för tydlighetens skull ändras också så att ordet beslut i samband med delgivning stryks i den första meningen, eftersom lagen om elektronisk kommunikation av hävd tillämpas också på delgivning av andra myndighetshandlingar än beslut. Enligt 54 § i förvaltningslagen ska myndigheten utöver beslut delge också meddelanden, kallelser eller andra handlingar som inverkar på behandlingen av ärendet. Också till exempel allmänna domstolar delger i allmänhet andra handlingar än beslut, såsom stämningar och domar. Ändringen förtydligar lagens tillämpningsområde så att lagen om elektronisk kommunikation är tillämplig allmänt på delgivning av olika myndighetshandlingar. På grund av den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde behöver ordalydelsen i momentet också i övrigt förtydligas.
Trots den föreslagna ändringen i tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation omfattas förundersökning och polisundersökning inte heller i fortsättningen av tillämpningsområdet för förvaltningslagen. Förundersökningslagen innehåller heltäckande bestämmelser om det förfarande som ska tillämpas vid förundersökning. Enhetliga grundläggande bestämmelser om polisundersökning ingår i 6 kap. i polislagen.
Det föreslås att
3 mom.
upphävs på grund av ändringarna i 1 mom.
4 §.Definitioner.
I paragrafen föreskrivs det om definitioner i lagen om elektronisk kommunikation, som är elektronisk dataöverföringsmetod, elektroniskt meddelande och elektroniskt dokument.
Det föreslås att
1 mom.
2 punkten ändras tekniskt på grund av bestämmelserna i de nya 4 och 5 punkten.
Enligt förslaget ändras 1 mom. 3 punkten så att orden ”av ett beslut” stryks på motsvarande sätt som i lagens 2 § 1 mom. Ändringen behövs, eftersom lagen enligt praxis har tillämpats också på elektronisk delgivning av andra handlingar än beslut. Till denna del hänvisas det till motiveringen ovan i fråga om 2 § 1 mom. Vidare förtydligas ordalydelsen i bestämmelsen och momentet ändras i teknisk bemärkelse.
Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 4 punkt där begreppet meddelandeförmedlingstjänst definieras. Med meddelandeförmedlingstjänst avses den meddelandeförmedlingstjänst som avses i 3 § 1 mom. 7 punkten i lagen om stödtjänster och som hänvisar till den elektroniska tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Med hjälp av tjänsten är det möjligt för myndigheten att delge myndighetshandlingar elektroniskt i enlighet med 18 och 19 § i lagen om elektronisk kommunikation. Också det lagförslag som gäller ändring av lagen om stödtjänster innehåller reglering som preciserar meddelandeförmedlingstjänsten och användningen av den.
Det föreslås att det till 1 mom. fogas också en ny 5 punkt där begreppet elektronisk tjänst definieras. Med elektronisk tjänst avses en e-tjänst som en myndighet ansvarar för. Som exempel på elektroniska tjänster kan nämnas Skatteförvaltningens tjänst MinSkatt och Folkpensionsanstaltens tjänst MittFPA.
I 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om stödtjänster definieras begreppet elektronisk tjänst på ett rätt liknande sätt som e-tjänster som en användarorganisation ansvarar för. Enligt förarbetena till lagen om stödtjänster är avsikten att definitionen av elektronisk tjänst ska täcka alla sådana tjänster där en person kommunicerar eller sköter förvaltnings- eller andra ärenden elektroniskt i riktning mot en användarorganisation (RP 59/2016 rd, s. 36).
I den elektroniska tjänsten kan man på samma sätt som i meddelandeförmedlingstjänsten delge myndighetshandlingar elektroniskt. En elektronisk tjänst är också en digital tjänst som avses i 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om digitala tjänster. I 6 § i lagen om digitala tjänster finns bestämmelser om elektronisk identifiering av en tjänsteanvändare. Av 6 § i lagen om digitala tjänster och bland annat av kravet på identifiering av mottagaren av en delgivning enligt 18 § i lagen om elektronisk kommunikation följer att en e-tjänst som används för elektronisk delgivning i praktiken ska vara sådan att användaren identifieras elektroniskt. Det föreslås att 18 § i lagen om elektronisk kommunikation ändras men att innehållet i kravet på identifiering i sak bevaras oförändrat.
11 §.När dokument anses ha inkommit inom utsatt tid.
I paragrafen finns bestämmelser om när dokument som har lämnats in till myndigheten anses ha inkommit inom utsatt tid. Det föreslås att rubriken ändras på grund av de ändringar som görs i 1 mom., eftersom bestämmelsen i fortsättningen gäller också andra dokument än sådana som myndigheten inbegärt.
Det föreslås att
1 mom.
ändras så att bestämmelsen i stället för dokument som en myndighet inbegärt i fortsättningen gäller alla elektroniska dokument som har lämnats in till myndigheten. Detta förtydligar regleringen avseende tidsfristen för när elektroniska dokument inkommer jämfört med nuläget, eftersom tidsfristen för när ett elektroniskt dokument som en part lämnar in på eget initiativ har inkommit med stöd av gällande lagstiftning fastställs på ett annat sätt än tidsfristen för ett dokument som myndigheten inbegärt. De lagstiftningsändringar som föreslås i propositionen bedöms också öka antalet dokument som lämnas in till myndigheterna i elektronisk form, varför det är motiverat att harmonisera också regleringen av tidsfristerna för inlämnande av elektroniska dokument.
Enligt den gällande lagstiftningen fastställs tidsfristen för ankomst av ett annat dokument än ett sådant som en myndighet inbegärt, till exempel ett dokument som inleder ett ärende, i allmänhet utifrån myndighetens öppettider. Det saknar betydelse om det är fråga om ett dokument som lämnats in elektroniskt eller ett dokument som lämnats in på något annat sätt. Enligt 6 § 1 mom. i lagen om beräknande av laga tid (150/1930) ska missnöjesanmälan, inlämnande av ändringsansökan, bemötande därav, tjänsteansökan och andra åtgärder som ska vidtas inom en bestämd tid vid domstol eller någon annan myndighet eller vid en officiell förrättning ske senast den sista dagen av den bestämda tiden. Ska åtgärden vidtas i ett ämbetsverk, ska det ske före utgången av verkets öppettid, och ska åtgärden vidtas vid en domstols sammanträde eller någon annan förrättning, ska det ske före sammanträdets eller förrättningens slut. Lagen om elektronisk kommunikation har stiftats efter lagen om beräknande av laga tid, och dess 11 § utgör en specialbestämmelse i förhållande till den ovannämnda 6 § i lagen om beräknande av laga tid. Lagen om beräknande av laga tid ska emellertid i övriga fall i fråga om tidsfristerna även för elektroniska handlingar tillämpas tillsammans med lagen om elektronisk kommunikation på så sätt att bland annat beräkningen av bestämd dag sker i enlighet med bestämmelserna i lagen om beräknande av laga tid. Om bestämd dag infaller bland annat på en söckenlördag eller en helgdag betraktas således som bestämd dag i enlighet med 5 § i lagen om beräkning av laga tid den första söckendagen därefter.
Bestämmelser om myndigheternas öppettider ingår i lagen om grunderna för tillgången till statliga tjänster och placeringen av funktioner (728/2021) samt statsrådets förordning om statliga myndigheters minimiöppethållning (1203/2022), som utfärdats med stöd av den lagen. Med stöd av den nämnda lagstiftningen är det möjligt för myndigheten att i viss mån själv bestämma om sina öppettider.
Det att den bestämda tid då en elektroniskt inlämnad handling har inkommit är beroende av om det är fråga om en handling som myndigheten inbegärt eller en handling som lämnats in på eget initiativ kan bedömas orsaka förvirring i synnerhet bland andra än professionella aktörer. I allmänhet är användningen av myndigheternas elektroniska tjänster inte bunden till öppettiderna vid myndigheternas servicepunkter, vilket är ägnat att fördunkla betydelsen av en bestämd tid som är knuten till servicepunkternas öppettider. Enligt 4 § i lagen om digitala tjänster ska myndigheterna se till att de digitala tjänster som de ansvarar för och de andra elektroniska dataöverföringsmetoder som de använder också finns tillgängliga vid andra tider än under myndigheternas servicepunkters öppettider. Således är det möjligt att yrka på rättelse eller anföra besvär till exempel i en myndighets elektroniska tjänst också under andra tider än myndighetens öppettider. I rättspraxis har till exempel bristfälliga anvisningar om sökande av ändring tolkats till partens fördel så att en elektroniskt inlämnad handling som inleder ett ärende inte har kunnat lämnas utan prövning på den grunden att handlingen har inkommit under tidsfristen, men efter ämbetsverkets öppettid (t.ex. HFD:2024:22, MAO:474/2024 28.8.2024).
Ändringen innebär till exempel i fråga om sökande av ändring att den tidsfrist som tillämpas på en besvärsskrift som lämnats in elektroniskt avviker något från den tidsfrist som tillämpas på en besvärsskrift som lämnats in fysiskt eller per post. Den sistnämnda ska vara framme senast den sista dagen under tidsfristen innan myndigheten stänger för dagen. Elektroniskt kan ändring sökas ännu senare under samma dag.
På grund av den föreslagna ändringen är det inte motiverat att i 1 mom. separat nämna typerna av handlingar vid namn. Också den sista meningen i 1 mom. blir överflödig på grund av ändringen och det föreslås därför att den stryks.
18 §.Bevislig elektronisk delgivning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om bevislig elektronisk delgivning.
I
1 mom.
föreskrivs det bland annat om förutsättningarna för användning av bevislig elektronisk delgivning. Det föreslås att ordalydelsen i momentet förtydligas och att momentet inte längre ska innehålla bestämmelser om partens samtycke till elektronisk delgivning. Den sista meningen i momentet ska också strykas av orsaker som presenteras nedan.
Bestämmelsen ska även framöver bygga på utgångspunkten enligt den gällande lagen att bevislig elektronisk delgivning kan användas för delgivning av en sådan handling som enligt lag ska sändas med post mot mottagningsbevis eller delges bevisligen på annat sätt. Avgörande i detta avseende är således att delgivningen är bevislig. Eftersom lagen om elektronisk kommunikation till sin natur är en allmän lag som gäller elektronisk delgivning kan en myndighet när lagen är tillämplig direkt med stöd av lagen om elektronisk kommunikation använda bevislig elektronisk delgivning när lagstiftningen om delgivning förutsätter något bevisligt delgivningssätt. Av det faktum att lagen om elektronisk kommunikation till sin natur är en allmän lag som gäller elektronisk delgivning och av regleringen i lagen följer att det inte finns något behov av att i en speciallag föreskriva särskilt om användningen av ett elektroniskt delgivningssätt. Inte heller de enskilda förfarandebestämmelserna om delgivningssätt behöver i regel ändras för att ett elektroniskt delgivningssätt ska kunna utnyttjas. Således är en bestämmelse i en speciallag om användning av ett visst bevisligt delgivningssätt, såsom delgivning med mottagningsbevis per post, inte i princip ett hinder för elektronisk delgivning.
Enligt 60 § 1 mom. i förvaltningslagen ska en delgivning verkställas per post mot mottagningsbevis, det vill säga bevisligt, om den gäller ett förpliktande beslut och tiden för sökande av ändring eller någon annan tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från det att beslutet delgavs. Dessutom innehåller speciallagstiftningen flera bestämmelser enligt vilka det har ansetts behövligt att en myndighetshandling delges bevisligt. Till exempel stämning till rättegång, också i brottmål, kan delges genom bevislig elektronisk delgivning.
Myndigheten ska också beakta de tilläggsvillkor för delgivning som eventuellt anges i förfarandebestämmelsen om delgivning och som gäller något annat än att delgivningen är bevislig. Vid elektronisk delgivning ska således beaktas till exempel eventuell reglering som gäller processadress eller angivande av delgivningsadress. Till exempel i lagstiftning som gäller domstolar förutsätts det ofta att delgivningen sänds till en processadress som delgivningens mottagare särskilt har meddelat domstolen (t.ex. 90 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden och 11 kap. 3 a § i rättegångsbalken). Den elektroniska adress eller en annan adress som delgivningens mottagare har meddelat ska då i princip användas vid delgivningen, om inte myndigheten med stöd av en specialbestämmelse i stället för den adress som mottagaren har meddelat kan använda en annan elektronisk adress. Samtidigt kan till exempel ett beslut om förundersökning enligt 11 kap. 1 § 3 mom. i förundersökningslagen (805/2011) sändas också till en adress som förundersökningsmyndigheten annars känner till. I sådana situationer kan således i fortsättningen också elektronisk delgivning användas.
Elektronisk delgivning är inte nödvändigtvis heller ett möjligt delgivningssätt i fråga om vissa handlingar till exempel för att delgivningen görs i en situation där delgivningens mottagare inte har någon möjlighet att logga in i elektroniska tjänster. Till exempel redogörs det ovan i specialmotiveringen till 11 § för en situation där en frihetsberövad person som är misstänkt för brott ska ha möjlighet att sätta sig in i den underrättelse om sina rättigheter enligt 4 kap. 17 § i förundersökningslagen som handlar om hans eller hennes rättigheter och personen ska få ha handlingen i sin besittning under hela den tid han eller hon är frihetsberövad. Ett motsvarande hinder för elektronisk delgivning kan vara också det att en person avtjänar ovillkorligt fängelsestraff, varvid fångens åtkomst till internet med stöd av fängelselagen kan vara mycket begränsad.
Det föreslås att bestämmelsen i 1 mom. om att telefax eller därmed jämförbart sätt inte får användas för bevislig delgivning stryks, eftersom sådana delgivningssätt inte annars heller uppfyller kravet i synnerhet i det föreslagna 3 mom. om informationssäker och bevislig identifiering av mottagaren. Denna ändring förändrar inte rättsläget jämfört med nuläget.
Det föreslås att den sista meningen i momentet stryks, varvid där inte längre förutsätts att myndigheten ska meddela att parten eller dennes företrädare kan hämta handlingen. Den gällande lagstiftningen är till denna del för teknisk och begränsar användningen av olika elektroniska delgivningssätt. Motsvarande reglering om notifikationer ingår också i de föreslagna nya 19 a och 19 b §, där det finns bestämmelser om notifikationer om elektroniska delgivningar som sänts till meddelandeförmedlingstjänsten och till e-tjänsten. En separat notifikation förutsätts emellertid inte om det vid bevislig elektronisk delgivning används en sådan elektronisk adress enligt den föreslagna 2 mom. 3 punkten som mottagaren angett.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt
2 mom.
med bestämmelser om vilken elektronisk kontaktuppgift myndigheten kan använda för att sända en elektronisk delgivning. Momentet ska tillämpas också genom den hänvisningsbestämmelse som föreslås gällande vanlig elektronisk delgivning enligt 19 §.
Propositionen utgår från att meddelandeförmedlingstjänsten, det vill säga tjänsten Suomi.fi-meddelanden, i fortsättningen i fråga om myndighetsbrev är ett slags elektronisk motsvarighet till en fysisk postlåda, dit myndigheter i fortsättningen i regel skickar elektroniska delgivningar. Elektronisk delgivning till tjänsten Suomi.fi-meddelanden förutsätter inte längre separat samtycke av mottagaren. Myndigheten kan skicka en handling som ska delges elektroniskt eller ett meddelande om en elektronisk delgivning till tjänsten Suomi.fi-meddelanden om mottagaren använder tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Däremot förutsätter elektronisk delgivning till någon annan elektronisk adress eller i en e-tjänst som inte är kopplad till tjänsten Suomi.fi-meddelanden samtycke i enlighet med den gällande lagen och dess tolkningspraxis att myndigheten har meddelats en elektronisk kontaktuppgift till vilken den elektroniska delgivningen eller i fråga om e-tjänster notifikationen om den elektroniska delgivningen ska sändas. Att samtycket i samband med elektronisk delgivning tas bort ur lagen i fråga om tjänsten Suomi.fi-meddelanden behandlas närmare i motiveringen till lagstiftningsordningen.
Enligt det föreslagna 2 mom. har myndigheten prövningsrätt när det gäller valet av elektroniskt delgivningssätt. En elektronisk delgivning kan enligt 2 mom. 1 punkten sändas till meddelandeförmedlingstjänsten, det vill säga till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Från meddelandeförmedlingstjänsten skickas enligt 19 a § en notifikation till den elektroniska adress som delgivningens mottagare har uppgett. Enligt 2 mom. 2 punkten kan myndigheten sända en elektronisk delgivning till myndighetens elektroniska tjänst. När myndigheten använder en elektronisk tjänst vid elektronisk delgivning ska den enligt 19 b § också skicka en notifikation om delgivningen till meddelandeförmedlingstjänsten. Om mottagaren eller myndigheten inte använder meddelandeförmedlingstjänsten skickas notifikationen till en annan elektronisk adress som mottagaren har uppgett för myndigheten för detta ändamål.
Enligt 2 mom. 3 punkten kan bevislig elektronisk delgivning sändas också till en annan elektronisk adress som mottagaren av delgivningen har uppgett som sin kontaktuppgift. Bestämmelsen motsvarar i praktiken förutsättningen i den gällande lagen om partens samtycke, eftersom den elektroniska adressen ska vara en sådan adress som personen har meddelat myndigheten. Den elektroniska kontaktuppgiften ska ha meddelats myndigheten i samband med handläggningen av ärendet, eller myndigheten ska på annat sätt tillräckligt försäkra sig om att den elektroniska adressen är aktuell.
Myndigheten ska för bevislig elektronisk delgivning använda en sådan elektronisk tjänst som också uppfyller kravet i 3 mom. om informationssäker och bevislig identifiering av delgivningens mottagare.
Meddelande av vilken elektronisk kontaktuppgift som helst innebär emellertid inte att myndigheten ska sända delgivningen med hjälp av den kontaktuppgiften. I praktiken har myndigheten inte nödvändigtvis tillgång till något sätt att sända delgivningen med hjälp av den kontaktuppgift som parten har meddelat. Samtidigt föreslås det inte på det sätt som i den gällande lagen någon begränsning av med hurdan teknik och vilka system en elektronisk delgivning kan genomföras.
Av annan lagstiftning kan dessutom följa begränsningar i användningen av en elektronisk delgivningsadress. Till exempel enligt 14 § i lagen om informationshantering ska en myndighet som överför sekretessbelagd information i det allmänna datanätet överföra informationen i ett krypterat eller på annat sätt skyddat format. Dessutom ska överföringen ordnas så att mottagaren verifieras eller identifieras på ett tillräckligt informationssäkert sätt, innan mottagaren kommer åt att behandla den överförda sekretessbelagda informationen. Också enligt 5 § i lagen om digitala tjänster ska myndigheterna ge alla en möjlighet att i sina ärenden för mottagande av elektroniska meddelanden och handlingar från en myndighet använda den meddelandeförmedlingstjänst som avses i lagen om stödtjänster eller någon annan tillräckligt informationssäker elektronisk dataöverföringsmetod, om myndigheten kan sända meddelandet eller handlingen i elektronisk form.
Det föreslås att 2 mom. flyttas till ett
3 mom.
på grund av det nya 2 mom. I momentet finns bestämmelser om identifiering av mottagaren av delgivningen. Momentet ändras i synnerhet på grund av ändringarna i 1 mom. Bestämmelsen förutsätter liksom den gällande lagen att mottagaren av delgivningen ska identifieras med hjälp av informationssäker och bevislig teknik. Liksom i den gällande lagen föreskrivs det inte i bestämmelsen om någon identifieringsteknik som uttryckligen ska användas. Bestämmelser om stark autentisering finns bland annat i autentiseringslagen. Liksom i den gällande lagen kan vid identifiering användas också andra tekniker som är informationssäkra och bevisliga.
Det föreslås att 3 mom. flyttas till ett
4 mom.
på grund av det nya 2 mom. I momentet finns bestämmelser bland annat om hur bevislig elektronisk delgivning sker och vid vilken tidpunkt. Momentet ändras i synnerhet på grund av ändringarna i 1 mom. I stället för hämta används uttrycket bekräfta som mottagen. Det nya uttrycket beskriver skeendet bättre också i tekniskt avseende. En delgivning kan bekräftas som mottagen med olika tekniska metoder. Det kan göras till exempel i meddelandeförmedlingstjänsten eller i en elektronisk tjänst i form av en separat förfrågan, varvid informationen om att den bevisliga delgivningen har tagits emot förmedlas direkt till myndigheten. Mottagaren av delgivningen kan också till exempel skicka myndigheten ett meddelande där personen meddelar att han eller hon har tagit emot delgivningen.
Om en elektronisk delgivning inte sker på det sätt som förutsätts i bestämmelsen tillämpas, på samma sätt som i den gällande lagen, vad som föreskrivs någon annanstans i lag. I praktiken kan myndigheten då verkställa den bevisliga delgivningen till exempel i enlighet med bestämmelserna i 60 § i förvaltningslagen eller någon annan tillämplig lag.
19 §.Vanlig elektronisk delgivning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vanlig elektronisk delgivning.
Paragrafens
1 mom.
innehåller bestämmelser om när vanlig elektronisk delgivning används och om villkoren för detta. Enligt förslaget ska momentet förtydligas och kompletteras med en hänvisning till bestämmelsen i 18 § 2 mom. om en elektronisk delgivningsadress. I paragrafen stryks kravet på samtycke på motsvarande sätt som i 18 § 1 mom. Villkoren för användning av en elektronisk delgivningsmetod fastställs i fortsättningen med stöd av 18 § 2 mom. och 19 b §. i lagen om elektronisk kommunikation i andra fall än när meddelandeförmedlingstjänsten används. Bestämmelsen om användning av en bevislig elektronisk delgivningsmetod flyttas enligt förslaget för tydlighetens skull till ett nytt 2 mom.
Den nya föreslagna formuleringen i momentet, ”en handling som enligt lag lämnas på något annat sätt än bevisligen” ändrar inte bestämmelsens tillämpningsområde, men ordalydelsen ändras så att den blir tydligare och mer enhetlig med 18 § 1 mom. Avsikten är att formuleringen ska klargöra det utgångsläge som ingår också i den gällande bestämmelsen, enligt vilken 19 § i lagen om elektronisk kommunikation är tillämplig i stor omfattning på de situationer där speciallagstiftningen innehåller bestämmelser om annan än en bevislig delgivningsmetod. Speciallagstiftningen innehåller många bestämmelser om delgivning av en handling till exempel ”per post” eller ”per brev”. Myndigheten kan således tillämpa bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation i en sådan situation och använda elektronisk delgivning utan att detta kräver särskild reglering. Inte heller de enskilda förfarandebestämmelserna om delgivningssätt behöver i regel ändras för att ett elektroniskt delgivningssätt ska kunna utnyttjas.
Ovan i motiveringen till 18 § redogörs det närmare för speciallagstiftning som det finns skäl att beakta när det gäller elektroniskt delgivningssätt, såsom bestämmelserna om att uppge processadress eller delgivningsadress eller situationer, där det inte nödvändigtvis är möjligt att använda ett elektroniskt delgivningssätt.
I momentet föreslås en hänvisning till det nya 18 § 2 mom., där det finns bestämmelser om delgivningsadresser till vilka myndigheten kan sända en elektronisk delgivning.
Det föreslås att bestämmelsen i 1 mom. om användning av bevislig delgivningsmetod flyttas till det nya
2 mom.
Bestämmelsen i den gällande lagen har orsakat tolkningsoklarheter om bestämmelsens förhållande bland annat till bestämmelsen i 60 § 1 mom. i förvaltningslagen, enligt vilken mottagningsbevis kan användas också i de fall där det av andra skäl är nödvändigt för att trygga en parts rättigheter. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att den är mer enhetlig med bestämmelsen i förvaltningslagen och tillämpning av bestämmelsen ger på motsvarande sätt som bestämmelsen i förvaltningslagen myndigheten möjlighet till prövning av när det är motiverat att använda en bevislig delgivningsmetod. Enligt förarbetena till förvaltningslagen kan användning av bevisligt delgivningssätt för att trygga en parts rättigheter komma i fråga till exempel när det vid behandlingen blir nödvändigt att för utredning av ärendet förrätta syn eller muntligt hörande, och personens närvaro vid förrättningen behövs för att ärendet ska kunna avgöras (RP 72/2002 rd, s. 123).
Avsikten med bestämmelsen är att förbättra rättssäkerheten för mottagaren av delgivningen, eftersom en bevislig delgivningsmetod är effektivare än vanlig delgivning, då den ger säkerhet om att delgivningen har ägt rum och nått mottagaren. Ökningen av antalet användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden samt det att bevislig elektronisk delgivning är en förmånlig delgivningsmetod gör det möjligt att använda snabb bevislig elektronisk delgivning flexibelt i situationer där delgivningen inte direkt enligt lag måste ske bevisligt, men ett bevisligt delgivningssätt ändå behövs för att partens rättigheter ska kunna tryggas. Enbart till exempel av informationssäkerhetsskäl eller för tillförlitlig identifiering av mottagaren behöver myndigheten emellertid inte nödvändigtvis använda bevislig delgivning. Till exempel när tjänsten Suomi.fi-meddelanden används vid vanlig elektronisk delgivning kan personen identifieras tillförlitligt och uppgifterna överförs krypterade i det allmänna datanätet.
Utöver förvaltningslagen innehåller också annan lagstiftning bestämmelser om när myndigheten ska använda en bevislig delgivningsmetod. Sådan reglering finns till exempel i 90 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, i 11 kap. 3 § och 11 kap. 3 a § i rättegångsbalken samt i 3 kap. 40 § i utsökningsbalken.
Det föreslås att 2 mom. på grund av det nya 2 mom. flyttas till ett
3 mom
., och att inga ändringar görs i det.
19 a §.Notifikation om delgivning i meddelandeförmedlingstjänsten.
Det föreslås att en ny 19 a § fogas till lagen, enligt vilken myndigheten ska underrätta mottagaren om en handling som delges och som har sänts till meddelandeförmedlingstjänsten, det vill säga till tjänsten Suomi.fi-meddelanden för delgivning. Redan i nuläget skickas en sådan så kallad notifikation till den e-postadress som användaren angett. Det föreslås att saken regleras på lagnivå särskilt av den anledningen att myndigheterna i fortsättningen kan sända elektroniska delgivningar till tjänsten Suomi.fi-meddelanden utan separat samtycke av mottagaren av delgivningen, när mottagaren är användare av tjänsten. Notifikationen kan således anses ha betydelse i synnerhet till den del att den elektroniska delgivningen effektivt kommer till mottagarens kännedom.
En notifikation förutsätts emellertid inte i alla situationer, utan endast om delgivningens mottagare har uppgett en elektronisk adress till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Det kan hända att en person inte har en lämplig elektronisk adress eller att han eller hon av någon annan anledning inte vill ha separata notifikationer. När ett konto öppnas i tjänsten Suomi.fi-meddelanden begärs en elektronisk kontaktuppgift av personen för sändande av notifikationer. Om personen inte meddelar en elektronisk kontaktuppgift informeras personen om att han eller hon själv regelbundet ska följa sitt konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden med tanke på delgivningar som sänds dit.
I paragrafen tas det inte separat ställning till hur meddelandet tekniskt sänds eller till den elektroniska adress som anges. För motsvarande ändamål har man vanligen använt meddelande per e-post eller sms.
Notifikationen till meddelandeförmedlingstjänsten om en inkommen delgivning skickas i tekniskt avseende av den serviceproducent som tillhandahåller meddelandeförmedlingstjänsten, som för närvarande är Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Bestämmelser om detta föreslås ingå i 8 b § i lagen om stödtjänster. Myndigheten ansvarar dock själv till exempel för innehållet i notifikationen och även i övrigt för att delgivningsförfarandet är lämpligt bland annat i enlighet med 54 § i förvaltningslagen. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska kunna visa att notifikationen har skickats från meddelandeförmedlingstjänsten men bär ändå inte ansvaret om notifikationen de facto inte når mottagaren av någon orsak som inte är beroende av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Till exempel i fråga om e-post är det möjligt att ett meddelande styrs till skräpposten eller att personens e-postlåda är full, vilket leder till att notifikationen de facto inte når mottagaren.
Det föreslås inga separata bestämmelser om innehållet i notifikationen, utan innehållet kan vara beroende till exempel av det tekniska genomförandet. Det är till exempel inte möjligt att i en notifikation som skickas som sms ge lika heltäckande information som i en notifikation som skickas per e-post. I fråga om innehållet i notifikationen härleds krav bland annat utifrån serviceprincipen enligt 7 § i förvaltningslagen och kravet på gott språkbruk enligt 9 § i förvaltningslagen. Krav som gäller innehållet i notifikationen kan också härledas ur annan lagstiftning, såsom den ovan beskrivna 14 § i lagen om informationshantering.
19 b §.Notifikation om delgivning i en elektronisk tjänst.
Det föreslås att till lagen fogas en ny 19 b §, som gäller en notifikation som skickas om en handling som delges i en elektronisk tjänst och som motsvarar den notifikation som det i 19 a § föreskrivs om i fråga om meddelandeförmedlingstjänsten.
I
1 momentet
föreslås det bestämmelser om att myndigheten måste underrätta mottagaren om en handling som delges och som har sänts till en elektronisk tjänst. Detta motiveras av motsvarande orsaker som konstateras gällande 19 a §. I den elektroniska tjänsten kan handlingen delges elektroniskt på det sätt som beskrivs i motiveringen till 2 mom. utan mottagarens separata samtycke när en notifikation om detta skickas till meddelandeförmedlingstjänsten. Det finns därför ett behov av att reglera skickandet av notifikation, för att en elektronisk delgivning effektivt ska komma till delgivningens mottagares kännedom.
I
2 mom.
föreslås det bestämmelser om vart notifikationen ska sändas. Av 18 § 2 mom. och den föreslagna 19 b § 2 mom. följer att myndigheten kan delge en handling i sin elektroniska tjänst utan separat samtycke av mottagaren om en notifikation om delgivningen sänds från den elektroniska tjänsten till meddelandeförmedlingstjänsten, det vill säga till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Vidare ska en notifikation enligt 8 b § i lagen om stödtjänster sändas till mottagarens elektroniska adress, om mottagaren har uppgett en sådan i meddelandeförmedlingstjänsten.
Om det inte är möjligt att skicka en notifikation från den elektroniska tjänsten till tjänsten Suomi.fi-meddelanden, till exempel för att tjänsten Suomi.fi-meddelanden inte har anslutits till den elektroniska tjänsten eller för att mottagaren inte har ett konto öppnat i meddelandeförmedlingstjänsten, ska notifikationen sändas till en annan elektronisk adress som mottagaren har meddelat myndigheten, såsom en e-postadress, eller skickas per sms. I detta fall förutsätter delgivning i myndighetens elektroniska tjänst att mottagaren av delgivningen på förhand har meddelat myndigheten en sådan elektronisk adress. När notifikationen skickas till en annan elektronisk adress än till meddelandeförmedlingstjänsten ska delgivningens mottagare i praktiken informeras om att han eller hon kan bli delgiven handlingar elektroniskt i den elektroniska tjänsten om han eller hon uppger en elektronisk adress och att han eller hon får en notifikation om delgivningen till den elektroniska adressen.
Enligt bestämmelsen ska en notifikation om en handling som delges i en elektronisk tjänst i första hand skickas till tjänsten Suomi.fi-meddelanden, men avsikten är ändå inte att förplikta myndigheterna att använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Bestämmelser om skyldigheten och rätten att använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden finns i lagen om stödtjänster.
På motsvarande sätt som i 19 a § föreslås det inte heller i 19 b § separata bestämmelser om vilken teknisk metod som ska användas för sändande av notifikationen. Myndigheten ansvarar för att på motsvarande sätt som i 19 a § visa att notifikationen har skickats, men myndigheten bär dock inte ansvaret för om notifikationen inte nått sin mottagare av någon orsak som är oberoende av myndigheten.
7.3
Lagen om tillhandahållande av digitala tjänster
3 §. Tillämpningsområde.
I 2 mom. finns bestämmelser om att lagens 2 kap. tillämpas på myndigheters digitala tjänster och andra elektroniska dataöverföringsmetoder som tillhandahålls allmänheten. I momentet utesluts förrättande av polisundersökning och förundersökning särskilt ur tillämpningsområdet för kap. 2. Det föreslås att tillämpningsområdet för lagen om digitala tjänster ändras så att det omfattar också förundersökning och polisundersökning.
Förundersökningsmyndigheter är enligt 2 kap. 1 § i förundersökningslagen utöver polisen Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Försvarsmakten. Tillgänglighetskraven i lagen om digitala tjänster är redan i nuläget tillämpliga på myndigheterna i fråga när dessa tillhandahåller digitala tjänster. Den gällande lagstiftningen om myndigheternas elektroniska tjänster gäller redan i nuläget i stor utsträckning förundersökningsmyndigheterna. Till exempel lagen om stödtjänster och lagen om informationshantering tillämpas också på förundersökningsmyndigheterna. Det föreslås också i propositionen att tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation ändras så att det gäller förundersökningsmyndigheter.
Polisundersökning utförs av polisen och avser enligt 6 kap. 1 § i polislagen (872/2011) annan undersökning som polisen enligt lag ska företa än förundersökning med anledning av brott. Polisundersökning är till exempel undersökning av dödsorsak och undersökning av fall där personer försvunnit. Polisundersökning utförs med iakttagande av förundersökningslagen till tillämpliga delar på det sätt som undersökningens art förutsätter.
Av förundersökningsmyndigheterna har i synnerhet polisen utvecklat också sina e-tjänster i anslutning till förundersökning. Polisen tar i nuläget emot mer än 200 000 polisanmälningar elektroniskt i e-tjänsten, per e-post eller via någon annan elektronisk kanal. Det här är mer än hälften av den totala mängden polisanmälningar. Med tanke på harmonisering och förtydligande av regleringshelheten gällande myndigheternas e-tjänster och elektronisk kommunikation är det motiverat att 2 kap. i lagen om digitala tjänster tillämpas också på förundersökning och polisundersökning.
7.4
Lagen om rättegång i förvaltningsärenden
15 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på innehållet i besvär.
I
2 mom.
finns bestämmelser om att uppge kontaktuppgifter för ändringssökanden och dennes lagliga företrädare eller ombud. Till momentet fogas ett krav på att ändringssökande utöver sitt namn och sina kontaktuppgifter ska uppge sin personbeteckning eller sitt företags- och organisationsnummer. Personbeteckningen behövs bland annat för utredande av om ändringssökanden kan delges handlingar som hänför sig till rättegången i förvaltnings- och specialdomstolarnas e-tjänst i enlighet med förfarandet i det nya 90 § 5 mom. Dessutom förutsätter delgivning i e-tjänsten att en personbeteckning har uppgetts. Det föreslås att motsvarande reglering om att uppge personbeteckning eller företags- och organisationsnummer fogas också till exempelvis rättegångsbalken. Personbeteckningen eller företags- och organisationsnumret ska meddelas förvaltningsdomstolen på lämpligt sätt. Det är således inte nödvändigt att ange personbeteckningen eller företags- och organisationsnumret i besvärsskriften, utan de kan meddelas också på annat sätt. Om besvär har anförts via förvaltnings- och specialdomstolarnas e-tjänst förmedlas personbeteckningen till domstolen direkt den vägen och identifierar samtidigt den person som anför besvär. Personbeteckningen behövs således också för att ändringssökanden ska kunna identifieras. Om ändringssökanden saknar personbeteckning kan för identifiering uppges till exempel födelsedatum eller någon beteckning som en myndighet använder för identifiering av personen, såsom Migrationsverkets kundnummer. Företags- och organisationsnumret behövs för identifiering av en juridisk person som är ändringssökande.
Personbeteckningen är en personuppgift. Skyldigheten att uppge den grundar sig emellertid på lag, och ska ha det godtagbara syfte som beskrivs ovan. Behandling av personbeteckningar behövs i domstolarnas rättskipningsuppgifter. Att personbeteckningen uppges bidrar till korrekt identifiering av mottagaren av delgivningen och minskar därmed risken för personuppgiftsincidenter. Parterna ska vid rättegång meddela domstolen också andra personuppgifter utifrån vilka en svarande eller ett vittne kan identifieras. Bestämmelser om behandling av personbeteckning finns i 29 § i dataskyddslagen (1050/2018) och i artikel 87 i den allmänna dataskyddsförordningen (2016/679).
Det föreslås dessutom att 2 mom. ändras så att ändringssökandens postadress och andra kontaktuppgifter ska uppges i besvärsskriften. Det är fråga om en klargörande ändring som gör att det entydigare än tidigare framgår av momentet att ändringssökandens postadress ska uppges i besvärsskriften. Ändringssökandens postadress behövs i nuläget bland annat vid fakturering av rättegångsavgiften. Vid behov är det också möjligt att använda postadressen som stöd för identifiering av ändringssökanden. Eftersom alla uppgifter som ska uppges med stöd av 2 mom. inte är kontaktuppgifter, föreslås det att 2 mom. ändras också så att förvaltningsdomstolen medan besvären är anhängiga ska underrättas utan dröjsmål om någon uppgift senare ändras.
I
3 mom.
föreskrivs det om en processadress till vilken handlingar som hänför sig till rättegången sänds. Det föreslås att momentet ändras så att man i besvärsskriften ska uppge en elektronisk adress eller en eventuell annan adress, till vilken handlingar som hänför sig till rättegången kan sändas. Liksom i den gällande lagen förutsätts således inte alltid att postadressen individualiseras som processadress, utan en elektronisk adress eller annan adress, det vill säga i praktiken postadressen, kan vara alternativ till varandra. Ändringssökanden ska emellertid enligt 15 § 2 mom. uppge också en postadress, även om den inte används som processadress.
I bestämmelsen anges först den elektroniska adressen, som för sin del styr ändringssökanden att uppge en elektronisk processadress, eftersom elektronisk delgivning är snabbare för parten och i många fall också ett tillgängligare alternativ. Dessutom effektiviserar en elektronisk processadress rättegången och minskar de kostnader som delgivningen av handlingar orsakar domstolen. Med elektronisk adress avses främst förvaltnings- och specialdomstolarnas e-tjänst eller en e-postadress. Det är inte i nuläget möjligt för förvaltningsdomstolen att skicka handlingar som ska delges direkt till tjänsten Suomi.fi-meddelanden, utan tjänsten Suomi.fi-meddelanden fungerar som notifikationskanal för e-tjänsten. Däremot är till exempel konton i gemenskapstjänster på sociala medier inte adresser i den bemärkelse som avses i bestämmelsen.
En eventuell annan adress avser i fortsättningen främst postadress. På samma sätt som i den gällande lagen ska det fortsättningsvis vara möjligt att använda en postadress som processadress. En postadress behöver användas som processadress till exempel om ändringssökanden inte har en elektronisk adress eller han eller hon inte kan sköta ärenden i e-tjänsten till exempel på grund av avsaknad av verktyg för stark autentisering.
Enligt förslaget ska det till 3 mom. också fogas en bestämmelse om att om en besvärsskrift eller en annan handling senare medan ärendet är anhängigt har skickats till förvaltningsdomstolens elektroniska tjänst ska det anses att den elektroniska tjänsten har uppgetts som processadress. Med förvaltningsdomstolens elektroniska tjänst avses förvaltnings- och specialdomstolarnas e-tjänst. Enligt de ändringar som föreslås i lagen om elektronisk kommunikation kan en myndighets elektroniska tjänst användas vid vanlig eller bevislig elektronisk delgivning om ett meddelande om en handling som ska delges i e-tjänsten skickas till meddelandeförmedlingstjänsten, det vill säga till tjänsten Suomi.fi-meddelanden eller till någon annan elektronisk adress som har meddelats myndigheten för sändande av notifikationer. Från förvaltnings- och specialdomstolarnas e-tjänst skickas en notifikation till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Om mottagaren av delgivningen inte använder tjänsten Suomi.fi-meddelanden får han eller hon en notifikation i e-posten eller som sms.
Om besvärsskriften eller senare när ärendet är anhängigt en annan handling har lämnats in via e-tjänsten är det motiverat att som processadress använda samma informationssäkra elektroniska miljö. Genom att rättegångsrelaterade handlingar delges i e-tjänsten kan det säkerställas också att handlingarna lämnas till rätt person, eftersom e-tjänsten förutsätter stark autentisering. Bestämmelsen hindrar dock inte ändringssökanden från att senare vid behov ange en annan adress som processadress, om ändringssökandens åtkomst till e-tjänsten till exempel av en eller annan orsak förhindras medan ärendet är anhängigt.
90 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vanlig delgivning och bevislig delgivning.
I
1 mom
. föreskrivs det om vanlig delgivning. Det förslås att bestämmelsen, för att elektronisk delgivning ska poängteras, ändras så att ett elektroniskt meddelande nämns före delgivning per brev. Ändringen inverkar inte på bestämmelsens materiella innehåll och domstolen kan fortfarande använda det delgivningssätt som mottagaren angett och som enligt domstolens övervägande är lämpligt. Genom bestämmelsen understryks emellertid det utgångsläge att till exempel om ändringssökanden har uppgett flera processadresser används en elektronisk adress bland dessa i första hand.
I
4 mom
. föreskrivs det om bevislig delgivning. Det föreslås att momentet ändras på motsvarande sätt som 1 mom. på så sätt att bevislig elektronisk delgivning nämns som första punkt i förteckningen så att elektronisk delgivning poängteras. Inte heller denna ändring inverkar på det materiella tillämpandet av bestämmelsen.
Det föreslås ett nytt
5 mom.
, enligt vilket delgivningen kan lämnas till förvaltningsdomstolens elektroniska tjänst, det vill säga till förvaltnings- och specialdomstolarnas e-tjänst också i det fall att en annan elektronisk adress än e-tjänsten har angetts som processadress.
Enligt 15 § 3 mom. och 90 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden delges handlingar från förvaltningsdomstolen till den processadress som mottagaren har uppgett. Således är det med stöd av de föreslagna bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation i princip inte möjligt att skicka en elektronisk delgivning till en annan elektronisk adress än den som har uppgetts, trots att ändringarna i lagen i sig möjliggör elektronisk delgivning utan samtycke till en e-tjänst om det skickas en notifikation om delgivningen från e-tjänsten till tjänsten Suomi.fi-meddelanden eller till någon annan elektronisk adress som mottagaren har uppgett för myndigheten för sändande av notifikationer. Bestämmelsen behövs för att handlingar ska kunna delges elektroniskt i en e-tjänst i så många situationer som möjligt, eftersom det är en informationssäker elektronisk miljö, där delgivningens mottagare identifieras med stark autentisering. En handling kan med stöd av momentet delges i e-tjänsten som vanlig elektronisk delgivning eller som bevislig elektronisk delgivning. Med delgivningens mottagare avses en fysisk person som är ändringssökande om han eller hon själv för sin talan och i annat fall ändringssökandens lagliga företrädare eller ombud.
I praktiken kan en annan elektronisk processadress till exempel vara en e-postadress. Det är inte i nuläget möjligt för förvaltningsdomstolen att skicka handlingar som ska delges direkt till tjänsten Suomi.fi-meddelanden, utan tjänsten Suomi.fi-meddelanden fungerar som notifikationskanal för e-tjänsten. E-tjänsten är i sin tur i regel ett mer informationssäkert alternativ än e-post, och dessutom kan delgivningens mottagare identifieras tillförlitligt som det konstaterats ovan. Bestämmelsen kan tillämpas oavsett vilken väg besvären har blivit anhängiga. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter emellertid att en annan elektronisk adress än e-tjänsten har uppgetts som processadress. Om besvären har anförts i e-tjänsten eller ändringssökanden senare, när ärendet varit anhängigt, har övergått till att använda e-tjänsten, fungerar e-tjänsten redan i princip som processadress i enlighet med den bestämmelse som föreslås i 15 § 3 mom. I detta fall kan 90 § 1 mom. eller 4 mom. 1 punkten tillämpas vid delgivningen.
Ordalydelsen i bestämmelsen ger förvaltningsdomstolen utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpning av bestämmelsen. En förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att delgivningens mottagare har ett i lagen om stödtjänster avsett konto öppnat i meddelandeförmedlingstjänsten. Detta visar att mottagaren av delgivningen använder ett verktyg för stark autentisering och således också har åtkomst till e-tjänsten. I praktiken ska förvaltningsdomstolen kontrollera saken i användarregistret för tjänsten Suomi.fi-meddelanden.
Enligt förslaget skickas en notifikation om delgivning i e-tjänsten till den elektroniska adress som mottagaren av delgivningen har uppgett som processadress, i praktiken främst till e-postadressen. Bestämmelsen tryggar att delgivningen är effektiv och att den går fram, eftersom delgivningens mottagare till den elektroniska adress som han eller hon har uppgett får information om att en handling har sänts. Det är fråga om en kompletterande specialbestämmelse i förhållande till det föreslagna 19 b § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation, enligt vilket notifikationen i första hand skickas till meddelandeförmedlingstjänsten, det vill säga till tjänsten Suomi.fi-meddelanden och i andra hand till en annan elektronisk adress som uppgetts. Bestämmelsen behövs på grund av regleringen om processadress i 15 § 3 mom. och den tryggar på det sätt som beskrivs ovan att delgivningen når fram i sådana situationer, där e-tjänsten inte har uppgetts som processadress.
7.5
Rättegångsbalken
5 kap. Om väckande av talan och förberedelse i tvistemål
2 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på innehållet i stämningsansökan. Enligt
2 mom.
ska i stämningsansökan uppges bland annat en processadress, med vilken avses den postadress eller eventuella andra till vilken kallelser, uppmaningar och meddelanden som gäller målet kan sändas.
Det föreslås att momentet ändras i fråga om processadressen så att käranden som sin processadress ska uppge en elektronisk eller eventuell annan adress. Även om bestämmelsen redan i nuläget gör det möjligt att uppge också en elektronisk adress som processadress uttrycker ändringen att utgångsläget är att en elektronisk adress uppges.
Ändringen behövs trots att det redan i nuläget är allmänt att en elektronisk adress uppges, i synnerhet när käranden har ett rättegångsombud eller ett rättegångsbiträde. Avsikten med ändringen är att försöka främja detta positiva förfarande, eftersom användningen av elektronisk processadress gör rättegången effektivare och minskar kostnaderna för delgivning av handlingar. Också sett utifrån syftet med propositionen, att främja digital myndighetskommunikation, är det viktigt att käranden kan nås elektroniskt.
En elektronisk adress kan avse till exempel ett konto i den meddelandeförmedlingstjänst som definieras i 3 § i lagen om stödtjänster, det vill säga för närvarande tjänsten Suomi.fi-meddelanden, men också en e-postadress eller i fortsättningen domstolarnas elektroniska tjänst. Däremot är till exempel konton i gemenskapstjänster på sociala medier inte adresser i den bemärkelse som avses i bestämmelsen.
Eftersom alla inte har faktiska förutsättningar för att använda elektroniska kommunikationsmedel är det med tanke på likabehandling och också rättsskyddet problematiskt om angivande av en elektronisk processadress förutsätts utan undantag. Därför ska också angivande av en annan än elektronisk adress, såsom postadress, kvarstå som en möjlighet.
För bättre läsbarhet i momentet föreslås det att bestämmelsen om processadress införs som en separat mening.
Till momentet fogas också en ny mening om angivande av personbeteckning eller företags- och organisationsnummer för parten, det vill säga käranden, svaranden och en eventuell annan part samt personbeteckning för en person som benämns vittne eller annan person som ska höras. Angivande av dessa uppgifter främjar behandlingen av ärendet i tingsrätten, eftersom uppgiften bidrar till identifiering av parterna och behövs vid delgivningen. Med hjälp av personbeteckningen eller företags- och organisationsnumret kan mottagaren av delgivningen identifieras, varvid delgivningen kan levereras till rätt mottagare. Detta accentueras vid elektronisk delgivning, där risken för att delgivningen skickas till fel person är större än till exempel vid delgivning genom stämningsman.
Skyldigheten att ange de nämnda uppgifterna anstränger inte nämnvärt käranden, eftersom bara sådana beteckningar som redan färdigt är kända förutsätts bli angivna. Svarandens personbeteckning eller företags- och organisationsnummer kan framgå till exempel av ett avtal mellan parterna. Käranden förutsätts alltså inte vidta några särskilda åtgärder för att utreda personbeteckningen eller företags- och organisationsnumret. Det finns emellertid inget hinder för att utreda företags- och organisationsnumret i offentliga källor såsom handelsregistret eller företags- och organisationsdatasystemet.
Personbeteckningen eller företags- och organisationsnumret ska meddelas tingsrätten på lämpligt sätt. Det är således inte nödvändigt att ange beteckningarna i stämningsansökan, utan de kan meddelas också på annat sätt. Därmed kommer personbeteckningen inte i stämningen till svarandens kännedom. Förslaget motsvarar bestämmelserna om lämnande av kontaktinformation (RP 32/2001 rd s. 31).
Personbeteckningen är en personuppgift. Skyldigheten att uppge den grundar sig emellertid på lag, och ska ha det godtagbara syfte som beskrivs ovan. Behandling av personbeteckningar behövs i domstolarnas rättskipningsuppgifter. Att personbeteckningen uppges bidrar till korrekt identifiering av mottagaren av delgivningen och minskar därmed risken för personuppgiftsincidenter. Parterna lämnar vid rättegång tingsrätten också andra personuppgifter utifrån vilka en svarande eller ett vittne kan identifieras. Bestämmelser om behandling av personbeteckning finns i 29 § i dataskyddslagen (1050/2018) och i artikel 87 i den allmänna dataskyddsförordningen (2016/679).
10 §.
I
3 mom
. föreskrivs det om kraven på innehållet i svaret. Momentet tillämpas också på uttalande som ges i ansökningsärende. Det föreslås att momentet ändras i fråga om meddelande av processadress samt svarandens personbeteckning eller företags- och organisationsnummer samt personbeteckningen för ett vittne eller en annan person som ska höras på samma sätt som kapitlets 2 § 2 mom. Motiveringen motsvarar den som föreslås för 2 §.
11 kap. Om delgivning i rättegång
3 §.
I
1 mom
. föreskrivs det om bevislig delgivning. Det föreslås att momentet ändras för främjande av elektronisk delgivning.
Momentet ändras för det första genom att ordningen på delgivningssätten ändras så att bestämmelser om bevislig elektronisk delgivning finns i 1 punkten och bestämmelser om delgivning med mottagningsbevis i 3 punkten. Bestämmelser om delgivning med delgivningskvitto finns också i fortsättningen i 2 punkten.
Avsikten med ändringen är att understryka betydelsen av bevislig elektronisk delgivning som delgivningssätt. Delgivning med delgivningskvitto och delgivning med mottagningsbevis är ändå i fortsättningen möjliga under samma förutsättningar som i nuläget.
Momentet ändras också genom att punkten om bevislig elektronisk delgivning förtydligas. Bevislig elektronisk delgivning avser delgivning som avses i 18 § i lagen om elektronisk kommunikation. Det är fråga om en hänvisning uttryckligen till delgivningssättet. Den bevisliga elektroniska delgivning som avses i lagen om elektronisk kommunikation kan således användas vid delgivning av alla handlingar, alltså också stämning i brottmål.
I propositionen föreslås det att också 18 § i lagen om elektronisk kommunikation ändras. I fortsättningen kan en handling delges bevisligt genom att den skickas som elektroniskt meddelande till meddelandeförmedlingstjänsten, e-tjänsten eller en annan elektronisk adress som mottagaren har angett som kontaktuppgift. Elektronisk bevislig delgivning till meddelandeförmedlingstjänsten förutsätter inte längre separat samtycke.
Ändringen av 18 § i lagen om elektronisk kommunikation innebär i rättegångar att alla handlingar i fortsättningen kan delges bevisligt också vid rättegång så som föreskrivs i den paragrafen. Det effektiviserar delgivningen och rättegångsförfarandet.
Den meddelandeförmedlingstjänst som avses i 18 § i lagen om elektronisk kommunikation definieras i 3 § i lagen om stödtjänster. För närvarande är det fråga om tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Med stöd av den föreslagna 8 d § i lagen om stödtjänster öppnas åt en fysisk person ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden när personen identifierar sig med hjälp av den identifieringstjänst för fysiska personer som aves i 3 § 1 mom. 4 punkten i den lagen. Det här kan bedömas öka antalet konton i tjänsten Suomi.fi-meddelanden och således förutsättningarna att verkställa bevisliga elektroniska delgivningar via tjänsten.
Att delgivningar skickas till meddelandeförmedlingstjänsten försvagar inte mottagarens rättsskydd. Elektronisk bevislig delgivning förutsätter för det första att mottagaren identifieras med en informationssäker och bevislig teknik. Därför kan man i fortsättningen minst på ett sätt som motsvarar nuläget säkerställa att delgivningen når rätt person. Användningen av meddelandeförmedlingstjänsten kan dessutom med stöd av 272 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation förhindras om serviceproducenten har orsak att misstänka att någon annan än den för vilken kontot har öppnats använder det obehörigt eller om säkerheten i användningen av kontot i meddelandeförmedlingstjänsten eller användarens rättsskydd annars äventyras.
En förutsättning för att delgivningen sker är enligt 18 § 4 mom. i lagen om elektronisk kommunikation kravet på att mottagaren av delgivningen bekräftar att handlingen har tagits emot. Om handlingen inte har bekräftats vara mottagen inom sju dagar från att det elektroniska meddelandet sändes, iakttas vid delgivningen vad som annanstans i lag föreskrivs om delgivning. På så sätt kan man i fortsättningen lika effektivt som i nuläget försäkra sig om att en handling som ska delges faktiskt kommer till mottagarens kännedom. Rättsskyddet för mottagaren av delgivningen tillgodoses också på så sätt att mottagaren får en notifikation om att ett meddelande kommit in på det sätt som föreskrivs i 19 a § i lagen om elektronisk kommunikation.
Personen kan dessutom alltid förhindra att delgivningar som är adresserade till honom eller henne skickas till meddelandeförmedlingstjänsten genom att begära att hans eller hennes konto stängs. Bestämmelser om detta ska enligt förslaget finnas i 8 § 1 mom. i lagen om stödtjänster.
Domstolar och åklagare är inte skyldiga att använda bevislig elektronisk delgivning vid delgivning av handlingar med stöd av 3 §. Domstolar och åklagare kan också i fortsättningen välja vilket av de delgivningssätt som nämns i paragrafen de använder i ett enskilt fall. Även om bevislig elektronisk delgivning ofta är det enklaste och förmånligaste delgivningssättet kan det finnas situationer, där det är mer motiverat att välja delgivning med mottagningsbevis eller delgivningskvitto. Bevislig elektronisk delgivning förutsätter till exempel i praktiken att mottagaren kan ta emot sådana delgivningar och vill göra det.
Det föreslås inga ändringar till exempel i bestämmelserna om delgivning genom stämningsman eller delgivning per telefon. Dessa och andra delgivningssätt kan i fortsättningen användas på samma sätt som i nuläget.
När mottagaren av delgivningen vistas utomlands och adressen där är känd, levereras delgivningen i enlighet med kapitlets 8 §. Om delgivningen inte har anförtrotts en part, ska domstolen se till att de handlingar som ska delges skickas så som föreskrivs separat eller så som man avtalat med den främmande staten i fråga. I Europeiska unionen tillämpas artikel 19 i delgivningsförordningen (2020/1784) vid elektronisk delgivning i ärenden av civil eller kommersiell natur och i brottmål tillämpas konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater, som antogs 2000 (den s.k. MLA 2000-konventionen, FördrS 56/2004).
3 a §.
I paragrafen föreslås bestämmelser om delgivning av andra handlingar än stämning. I
2 mom.
finns en bestämmelse om tidpunkten för delfåendet när en handling har postats. Eftersom den delgivning som avses i paragrafen med stöd av 19 § i lagen om elektronisk kommunikation kan ske också som vanlig elektronisk delgivning bidrar det till tydligare lagstiftning om det till momentet fogas en informativ hänvisning till det som föreskrivs i den paragrafens 3 mom. om tidpunkten för delfåendet. I enlighet med den paragraf som det hänvisas till anses mottagaren ha fått del av beslutet den tredje dagen efter att meddelandet postades, om inte något annat visas.
5 §.
I
2 mom.
föreskrivs det om en situation där det är svårt att kopiera någon annan handling som ska delges än en stämningsansökan, ett svaromål eller en skriftlig utsaga eller om en kopiering är oändamålsenlig. Det kan vara fråga om till exempel kartor, ritningar eller andra omfattande handlingar som ska presenteras som bevis (RP 16/1990 rd, s. 14). I sådana situationer kan domstolen besluta att materialet hålls tillgängligt i domstolen eller på någon annan lämplig plats som domstolen bestämmer.
Till domstolar kan också lämnas handlingar som det inte nödvändigtvis är svårt eller oändamålsenligt att kopiera hos domstolen, men som det kan vara svårt eller oändamålsenligt att överlämna till mottagaren av delgivningen. Sådana kan vara till exempel filer i ett ovanligt filformat eller stora filer. Orsaken till detta är att den meddelandeförmedlingstjänst som används vid elektronisk delgivning och i fortsättningen domstolarnas e-tjänst inte nödvändigtvis stöder alla slag av filer. Vid andra delgivningssätt kan det vara svårt eller oändamålsenligt att överlämna till exempel en videoinspelning eller en annan omfattande fil då det förutsätter användning av till exempel en minnessticka eller motsvarande utrustning.
För att situationer av det slag som beskrivs ovan ska kunna beaktas och för främjande av elektronisk delgivning föreslås det att momentet ändras så att domstolen kan besluta att materialet ska hållas tillgängligt också när det är svårt eller på grund av handlingens omfattning är oändamålsenligt att överlämna det till delgivningens mottagare. Omfattningen kan också i fortsättningen innebära såväl handlingens fysiska storlek som filstorleken.
I momentet finns bestämmelser också om var materialet kan hållas tillgängligt. Tänkbara platser är domstolens lokaler och andra lämpliga platser som domstolen bestämmer. I förarbetena för bestämmelsen ges som exempel ett postkontor nära mottagaren eller, i ett jorddomstolsärende, någon av lantmäteriverkets lantmäteribyråer eller den kommunala vägnämnden (RP 9/2005 rd s. 18).
Det föreslås att momentet till denna del ändras så att materialet också kan finnas tillgängligt genom att det på lämpligt sätt görs elektroniskt tillgängligt, om inte något annat föreskrivs i lag. Avsikten med ändringen är att göra det möjligt att utnyttja elektroniska metoder för tillgänglighållande. Till exempel en omfattande videoinspelning kan när tekniken utvecklas hållas tillgänglig i myndighetens informationssystem så att mottagaren av delgivningen via en visningsförbindelse kan se inspelningen. I fortsättningen kan ett alternativ också vara att en handling hålls tillgänglig i domstolarnas elektroniska tjänst, som för närvarande utvecklas, i en situation där e-tjänsten inte kan användas för delgivning av handlingen. Förslaget kan bedömas effektivisera förfarandet för tillgänglighållande i domstolen och underlätta parternas åtkomst till det material som med stöd av bestämmelsen hålls tillgängligt.
Sättet för tillgänglighållandet ska vara lämpligt. Hur lämpligt sättet för tillgänglighållande är ska bedömas framför allt utifrån om sättet är informationssäkert och faktiskt kan användas av mottagaren av delgivningen.
Domstolen kan inte besluta att ett material ska hållas tillgängligt för parten på det sätt som nu föreslås om något annat föreskrivs i lag. En bild- eller ljudinspelning kan således inte hållas tillgänglig om upptagningen enligt 13 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar kan lämnas ut bara genom att den hålls tillgänglig i domstolen.
Det föreslås att den sista meningen i momentet ändras så att det blir språkligt tydligare.
Momentet gäller fortfarande endast andra handlingar än stämningsansökningar, svaromål eller skriftliga utsagor som ska delges. Domstolen kan inte heller i fortsättningen med stöd av momentet bestämma om tillgänglighållandet av sådana. Bestämmelser om tillgänglighållande av svaromål, skriftliga utsagor och ändringsansökningar finns i 3 mom.
7 §.
Paragrafen gäller mellanhandsdelgivning som kan tillämpas när delgivningens mottagare kan antas hålla sig undan delgivningen.
Enligt
1 mom.
kan mellanhandsdelgivning utföras genom att handlingarna överlämnas till den lokala polisen om ingen av de personer som nämns i momentet träffas. Det föreslås att momentet ändras så att handlingarna alternativt kan överlämnas till domstolens kansli. Flera alternativ främjar att delgivningen faktiskt äger rum, eftersom det blir enklare att hämta handlingarna. Det finns i nuläget färre polisstationer än 1991 då lagen stiftades.
Samtidigt förbättras momentet språkligt på svenska.
Enligt
2 mom.
ska stämningsmannen, om mellanhandsdelgivning tillämpas, sända mottagaren ett meddelande om delgivningen per post. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att meddelandet ska sändas såväl per post som elektroniskt.
I fråga om postförsändelser innebär förslaget inte någon ändring jämfört med nuläget. Bestämmelsen om att meddelandet vid sidan av den elektroniska adressen uttryckligen ska sändas också till postadressen innebär att meddelandet trots bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation ska sändas till delgivningens mottagare också per post.
Trots utvecklingen av den elektroniska kommunikationen kan det fortfarande anses vara behövligt att meddelandet postas till mottagaren av delgivningen, eftersom det är fråga om personer som är svåra att nå. Om det över huvud taget blir nödvändigt att tillgripa mellanhandsdelgivning har mottagaren av delgivningen inte kunnat nås med primära metoder, som bland annat omfattar bevislig elektronisk delgivning. Även om mottagaren av delgivningen själv har valt att vara svår att nå, är det med tanke på att delgivningen faktiskt ska ske och således i sista hand att rättegången ska vara rättvis viktigt att åtminstone sträva efter att säkerställa att meddelandet om mellanhandsdelgivning faktiskt når mottagaren av delgivningen. Delgivningen inverkar väsentligt på hur parternas rätt till en rättvis rättegång tillgodoses (GrUU 9/2010 rd s. 2).
I fortsättningen ska stämningsmannen sända meddelandet om mellanhandsdelgivning till mottagaren av delgivningen förutom per post också till personens kända elektroniska adresser. Det kan främst vara fråga om ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden, men också mottagarens e-postadress, om stämningsmannen av någon anledning känner till den. Om mottagaren av delgivningen inte har någon elektronisk adress som är känd, räcker det att meddelandet sänds per post.
Bestämmelser om en motsvarande skyldighet finns i 8 kap. 3 och 5 § i lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009). De handlar om delgivning av varning och beslut om att ta en aktielägenhet i bolagets besittning i vissa situationer
På grund av att 2 mom. ändras ska också
3 mom.
om tidpunkten för när delgivningen sker ändras. Enligt det momentet anses delgivningen i fortsättningen ha skett när det meddelande som avses i 2 mom. har sänts. Om meddelandet har sänts till flera adresser är det avgörande vid vilken tidpunkt det första meddelandet sändes.
30 kap.Fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen
6 §.
I
3 mom.
föreskrivs det om uppgivande av processadress i en fullföljdsskrift som riktas till högsta domstolen i ett ärende som hovrätten har behandlat som andra fullföljdsinstans. Momentet tillämpas med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 13 § 3 mom. också i ärenden som hovrätten behandlat som första fullföljdsinstans.
Det föreslås att momentet ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. Motiveringen motsvarar den som föreslås för 5 kap. 2 §.
11 §.
I
2 mom.
föreskrivs det om uppgivande av processadress i ett bemötande som riktas till högsta domstolen i ett ärende som hovrätten har behandlat som andra fullföljdsinstans. Momentet tillämpas med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 15 § 1 mom. också i ärenden som hovrätten behandlat som första fullföljdsinstans.
Det föreslås att momentet ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. Motiveringen motsvarar den som föreslås för 5 kap. 2 §.
7.6
Lagen om ändring av rättegångsbalken
25 kap. Om fullföljd av talan från tingsrätt till hovrätt
16 §. I
1 mom.
föreskrivs det om uppgivande av processadress i en besvärsskrift som riktas till hovrätten. Momentet ska med stöd av den hänvisningsbestämmelse som ingår i 26 kap. 4 § 2 mom. också gälla ett bemötande.
Det föreslås att momentet ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås för 5 kap. 2 §. Dessutom föreslås det att en mening infogas om meddelande av personbeteckning på grunder som likaså framgår i anslutning till 5 kap. 2 §. Skyldigheten gäller bara personer som ändringssökanden personligen vill förhöra och som inte har förhörts i tingsrätten. Hovrätten har oftast kännedom om personbeteckningarna för personer som förhörts i tingsrätten.
Momentet har tidigare ändrats genom lag 96/2022 i anslutning till en reform som gäller att vid ändringssökande ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Bestämmelser om ikraftträdandet av den tidigare ändringen i momentet utfärdas särskilt genom lag vid en tidpunkt som bestäms senare. Den ändring som nu föreslås är avsedd att träda i kraft samtidigt som den tidigare ändringen i momentet. Enligt det man känner till i dag sker detta i april 2026.
7.7
Lagen om rättegång i marknadsdomstolen
4 kap. Handläggning av mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt
7 §. I
2 mom.
föreskrivs det om de uppgifter som ska anges i en besvärsskrift i ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt. På de uppgifter som lämnas i bemötandet tillämpas dessutom 15 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
Enligt det moment till vilket det hänvisas i paragrafen ska i besvärsskriften anges namn och kontaktuppgifter för ändringssökanden. Om talan förs av ändringssökandens lagliga företrädare eller ombud, ska också dennes kontaktuppgifter uppges. Medan besvären är anhängiga ska förvaltningsdomstolen utan dröjsmål underrättas om ändringar i kontaktuppgifterna.
I det moment som det hänvisas till finns inga bestämmelser om processadress. Bestämmelser om meddelande av processadress finns i 15 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som det inte hänvisas till i detta moment. För att förtydliga lagstiftningen föreslås det att en hänvisning också till den bestämmelsen ska fogas till 7 § 2 mom.
5 kap. Handläggning av marknadsrättsliga ärenden
4 §. I
3 mom.
föreskrivs det om den ansökan med vilken ett marknadsrättsligt ärende blir anhängigt. Det föreslås att momentet ska ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
6 §. I
4 mom
. föreskrivs det om kraven på innehållet i ett bemötande i ett marknadsrättsligt ärende. Det föreslås att momentet ska ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
7.8
Lagen om rättegång i arbetsdomstolen
15 §. I 2
mom
. föreskrivs det om kraven på innehållet i en stämningsansökan. Enligt 1 punkten ska i stämningsansökan anges parterna och de som ska kallas för att höras samt deras postadresser.
Enligt förslaget ska det till punkten fogas ett krav på att i stämningsansökan utöver postadresser ska anges elektroniska adresser för parterna och dem som ska kallas för att bli hörda. Med elektronisk adress avses detsamma som i 5 kap. 2 § i rättegångsbalken. Även om det anses att angivande av e-postadresserna för parterna och dem som ska kallas för att bli hörda redan i nuläget är allmänt, kan ändringen anses främja förutsättningarna för digital myndighetskommunikation i arbetsdomstolen.
7.9
Lagen om insändande av vissa handlingar till domstolar
3 §.
I paragrafen föreskrivs det om en parts rätt att få sig handlingar från hovrätten och högsta domstolen tillställda med posten eller genom bud. Det föreslås att paragrafen hävs. Det är i alla händelser klart att de handlingar som nämns i paragrafen på begäran ska lämnas till parten. Handlingarna kan då sändas till processadressen, som parten ska ha meddelat hovrätten och högsta domstolen och som kan vara också något annat än en postadress eller ett bud. Även om paragrafen med stöd av 19 § i lagen om elektronisk kommunikation kan tolkas så att den möjliggör också att handlingarna sänds elektroniskt, bidrar bestämmelsen om tillställande uttryckligen per post eller genom bud inte till att förtydliga lagstiftningen.
5 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om det sätt på vilket domstolen ska sända vissa handlingar till dem som begär dem. Det föreslås att paragrafen upphävs. Motiveringen motsvarar den som föreslås för 3 §.
7.10
Fastighetsbildningslagen
237 §.
I paragrafen föreskrivs det om kraven på innehållet i besvärsskriften när en part söker ändring i ett avgörande vid förrättning genom att anföra besvär hos jorddomstolen. Bestämmelsen ska med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 256 § 5 mom. också gälla ett bemötande till jorddomstolen.
Det föreslås att
1 mom.
ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
7.11
Lagen om grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande
8 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på innehållet i ansökan. Det föreslås att
3 mom.
ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
7.12
Lagen om rättegång i brottmål
5 kap. Om väckande av åtal
3 §.
I
2 mom.
finns bestämmelser om namn- och kontaktuppgifter som ska uppges i stämningsansökan i ett brottmål där åklagaren utför åtal. Det föreslås att momentet ändras i fråga om meddelande av personbeteckning eller företags- och organisationsnummer för parter, vittnen eller andra som ska höras på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken. Uppgiften behöver inte meddelas i stämningsansökan, utan ett lämpligt sätt kan vara till exempel åklagarens och domstolens gemensamma informationssystem.
9 §.
I
3 mom.
finns bestämmelser om de kontaktuppgifter som i svaromålet ska meddelas i ett brottmål som åklagaren utför. Det föreslås att momentet ändras i fråga om meddelande av ett vittnes personbeteckning på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
7 kap. Om behandlingen av brottmål där målsäganden ensam för talan
2 §.
I
2 mom.
finns bestämmelser om namn- och kontaktuppgifter som ska uppges i stämningsansökan i ett brottmål där målsäganden ensam för talan. Det föreslås att momentet ändras i fråga om meddelande av personbeteckning eller företags- och organisationsnummer för parter, vittnen eller andra som ska höras på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
7 §.
I
3 mom.
finns bestämmelser om de kontaktuppgifter som i svaromålet ska meddelas i ett brottmål där målsäganden ensam för talan. Det föreslås att momentet ändras i fråga om meddelande av ett vittnes personbeteckning på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
7.13
Förundersökningslagen
3 kap. Allmänna bestämmelser om hur förundersökning ska genomföras
1 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av anmälan om brott. Enligt
3 mom.
ska en målsägande som har gjort en anmälan om brott få en skriftlig bekräftelse av anmälan, som innehåller de grundläggande uppgifterna om anmälan och om det brott eller den händelse som har anmälts.
Det föreslås att momentet ändras så att det också är möjligt att ge bekräftelsen genom att sända den till den adress som målsäganden uppgett och som kan vara en elektronisk adress eller en postadress. En elektronisk adress kan i praktiken vara tjänsten Suomi.fi-meddelanden på motsvarande sätt som i delgivningsbestämmelserna, förundersökningsmyndighetens e-tjänst eller en annan elektronisk adress som delgivningens mottagare har meddelat som sin kontaktuppgift, det vill säga exempelvis en e-postadress. Eftersom det gällande momentet inte innehåller någon bestämmelse om hur bekräftelsen ska ges har det bedömts att momentet behöver förtydligas med en bestämmelse om möjligheten att sända en bekräftelse. När tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation breddas till att omfatta förundersökning följer redan av det att bekräftelsen kan sändas också elektroniskt.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF. Enligt skäl 24 i ingressen till direktivet ska den skriftliga bekräftelsen innehålla uppgift om de grundläggande aspekterna av brottet, till exempel brottstyp, tidpunkt och plats, samt den eventuella skada eller förlust som har orsakats av brottet. Denna bekräftelse bör innehålla ett ärendenummer och tidpunkten och platsen för anmälan, så att den kan tjäna som bevis för att brottet har anmälts, till exempel med avseende på försäkringsfordringar.
I artikel 6 i direktivet föreskrivs det om brottsoffers rätt att erhålla information om det egna ärendet. I anslutning till den bestämmelsen konstateras det i skäl 26 att om inte annat anges, bör det vara möjligt att tillhandahålla den information som ska meddelas brottsoffret muntligen eller skriftligen, även på elektronisk väg. I skäl 27 preciseras det dessutom att information till ett brottsoffer bör lämnas till den postadress eller den e-postadress som brottsoffret senast har uppgett till den behöriga myndigheten.
Eftersom en betydande mängd brottsanmälningar numera görs elektroniskt är det motiverat att också en bekräftelse på en brottsanmälan kan ges elektroniskt. Med tanke på bekräftelsen är det inte nödvändigt att den ges på papper. Med tanke på målsägandens rättsskydd är det väsentliga att bekräftelsen i regel sker på det sätt som målsäganden önskar. Bekräftelsen ska i alla händelser ges eller sändas å tjänstens vägnar, liksom i nuläget, samt utan oskäligt dröjsmål.
7.14
Lagen om föreläggande av böter och ordningsbot
35 a §.
I
1 mom
. föreskrivs det om kraven på innehållet i en besvärsskrift. Det föreslås att 6 punkten ändras i fråga om processadressen på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. På motsvarande sätt som i rättegångsbalken föreslås det att till 1 mom. 7 punkten fogas en skyldighet att ange personbeteckning för vittnen och andra som ska höras. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken. Dessutom föreslås det att regleringen görs förenlig med bestämmelserna till exempel i rättegångsbalken och lagen om rättegång i brottmål på så sätt att det är möjligt att telefonnummer och andra kontaktuppgifter för ändringssökanden och eventuella vittnen och andra som ska höras kan meddelas tingsrätten också på andra lämpliga sätt än i besvärsskriften.
7.15
Lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten
57 §. Disciplinbesvärens innehåll.
I
2 mom.
föreskrivs det om kraven på innehållet i disciplinbesvär i fråga om parternas namn och kontaktuppgifter. Det föreslås att momentet ändras i fråga om processadress och personbeteckning för vittnen eller andra som ska höras på samma sätt som 5 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken. Motiveringen motsvarar den som föreslås i fråga om 5 kap. 2 § i rättegångsbalken.
7.16
Utsökningsbalken
3 kap. Allmänna bestämmelser om förfarandet
15 §.Byte av ansvarig utmätningsman
. Det föreslås att 2 mom. stryks helt. I brev som sänds till en utsökningsgäldenär ska anges uppgifter om den utsökningsman som vid den givna tidpunkten är ansvarig för gäldenärens ärende. Den ansvarige utsökningsmannens uppgifter anges också i Utsökningsverkets egen elektroniska tjänst, Ulsa. Vid behov får alltså gäldenären uppgift om den ansvarige utsökningsman som ansvarar för gäldenärens ärende utöver i brev som sänds till gäldenären till exempel genom att kontakta Utsökningsverket.
Utsökningsverket är numera ett enda ämbetsverk, vilket innebär att överföringar sker inom ämbetsverket och ansvaret för ett ärende bevaras inom ämbetsverket. Byte av ansvarig utsökningsman sker framför allt mellan basverkställighet och omfattande verkställighet på det sätt som förutsätts i 1 kap. 2 b §. Dessa överföringar är handläggningstekniska överföringar som styr indrivningsärenden till rätt funktion för handläggning. Också i ändringssituationer fortsätter handläggningen av ärendet inom Utsökningsverket utan att gäldenärens rättigheter försvagas.
Största delen av utsökningsgäldenärernas ärenden sköts nuförtiden genom basverkställighet, som är en riksomfattande funktion. På grund av den begränsade behörigheten inom basverkställigheten överförs ärendet för många gäldenärer som omfattas av detta indrivningsförfarande emellanåt för granskning till enheten för omfattande verkställighet. Efter detta överförs ansvaret för gäldenärens ärenden tillbaka till basverkställighet. Enligt uppgift från Utsökningsverket upplevs i synnerhet anmälningarna om överföring av ansvaret i anslutning till dessa ändringar av många gäldenärer som onödiga eller förvirrande. Det är ändå inte fråga om information eller åtgärder som konkret anknyter till deras skuldärende.
Om en utsökningsgäldenär behöver uppgifter om den ansvarige utsökningsman som sköter hans eller hennes ärenden är dessa uppgifter vid behov tillgängliga för gäldenären till exempel i utsökningsmyndighetens elektroniska tjänst. En utsökningsgäldenär som inte alls använder e-tjänster får vid behov informationen från utsökningsmyndighetens kundtjänst per telefon eller e-post eller genom att besöka vilket verksamhetsställe som helst inom utsökningsmyndigheten. I alla händelser finns informationen om den nya ansvarige utsökningsmannen efter bytet i de brev som utsökningsmyndigheten skickar till gäldenären. Att förfarandet för separat anmälan om byte av ansvarig utsökningsman slopas anses inte försvaga gäldenärens rättsskydd och även kravet på adekvat utsökning kan anses uppfyllas trots att bestämmelsen stryks.
33 §.Meddelande om anhängighet.
Det föreslås att orden ”utan dröjsmål” raderas i den första meningen i 1 mom. och ersätts med orden ”utan obefogat dröjsmål”. Ändringen gör det möjligt för Utsökningsverket att sätta ihop brev som är avsedda för samma gäldenär i ett och samma kuvert till exempel under två veckors tid och sända dem till gäldenären på en gång. Genom att orden ”utan dröjsmål” raderas och ersätts med orden ”utan obefogat dröjsmål” kan postningsrytmen i fråga om till exempel meddelanden om anhängighet göras en aning glesare och till gäldenären kan på en gång och i samma kuvert sändas meddelanden om anhängighet i flera ärenden som berör honom eller henne. Avsikten med ändringen är att möjliggöra ett sådant ovan beskrivet förfarande, som enligt den gällande bestämmelsen inte verkar vara möjligt. Tidsfristen för en betalningsuppmaning/flyttningsuppmaning eller annan uppmaning som sänds till gäldenären i samband med ett meddelande om anhängighet bedöms alltid enligt avsändningsdagen för uppmaningen. Ändringen bedöms därmed inte försvaga gäldenärens ställning.
Enligt uppgift från Utsökningsverket gör ändringen det möjligt att i stället för att som i nuläget skicka meddelanden om anhängighet varje vecka vid behov skicka flera meddelanden om anhängighet som gäller en och samma gäldenär med en enda brevförsändelse som innehåller meddelanden om anhängighet som gäller olika utsökningsansökningar till exempel avseende en tid på två veckor. Då får gäldenären kännedom om flera ärenden som gäller honom eller henne på en gång. Ändringen är ett sätt att reagera på den faktiska situationen att en och samma gäldenär kan ha flera olika utsökningsärenden som blir anhängiga genom utsökningsansökningar som inkommer till Utsökningsverket vid olika tidpunkter och att flera separata meddelanden om anhängighet kan skickas om dem exempelvis som brev. Genom ändringen strävar man efter att svara också på ett problem som Utsökningsverket tar upp i sitt eget yttrande, nämligen att utsökningsmyndigheten regelbundet får kundrespons om den negativa uppmärksamhet som brevförsändelser från utsökningsmyndigheten kan orsaka. Sådan negativ uppmärksamhet kan orsakas speciellt om utsökningsgäldenären får flera separata brevförsändelser från utsökningsmyndigheten.
Dessutom är avsikten att göra ett tillägg på några ord i punkt 7 i förteckningen. Det är fråga om en lagstiftningsteknisk ändring.
38 §.Delgivningsadress.
Det föreslås att 2 mom. 2 punkten ändras så att där hänvisas till lagen om stödtjänster och till 3 § 1 mom. 7 punkten i den lagen, där meddelandeförmedlingstjänsten (Suomi.fi-meddelanden) nämns. Avsikten är att genom denna ändring beakta det i programmet för att prioritera digitala myndighetstjänster angivna målet att minska myndigheternas brevpostvolymer genom att utnyttja i synnerhet tjänsten Suomi.fi-meddelanden och starkare lyfta fram tjänsten. Ändringen förändrar inte nuläget, där Utsökningsverket redan i betydande omfattning använder tjänsten Suomi.fi-meddelanden för delgivning. Bestämmelsen i 2 mom. 3 punkten verkar också redan i nuläget möjliggöra att Utsökningsverkets egen elektroniska tjänst Ulsa används för delgivning åtminstone i sådana situationer där en person som avses i 3 kap. 38 § 1 mom. i utsökningsbalken har meddelat tjänsten som sin delgivningsadress. Då kan delgivningen göras i Ulsa och personen ska underrättas om detta i enlighet med den föreslagna nya 19 b § i lagen om elektronisk kommunikation. I enlighet med bestämmelsen i den föreslagna 19 b § ska notifikationen sändas till ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden eller till en annan elektronisk adress som mottagaren har meddelat Utsökningsverket.
Det föreslås att 3 mom. stryks helt. Bestämmelsen i 3 mom. överlappar nämligen med bestämmelsen i 8 e § i lagen om stödtjänster. I fortsättningen är det möjligt att med stöd av 8 e § i lagen om stödtjänster förbjuda att tjänsten Suomi.fi-meddelanden och Suomi.fi-kontot används för delgivningar, men inte längre med stöd av 3 kap. 38 § 3 mom. i utsökningsbalken Således gäller möjligheten att förbjuda användning av tjänsten i fortsättningen all myndighetskommunikation, men den som annars använder tjänsten Suomi.fi-meddelanden ska inte längre särskilt kunna förbjuda att tjänsten används för delgivning av brev från Utsökningsverket. Med tanke på en enhetlig reglering är det mer ändamålsenligt att vägran att ta emot Suomi.fi-meddelanden sker med stöd av allmän lagstiftning. Avsikten är att förbud som meddelats med stöd av gällande 3 kap. 38 § 3 mom. i utsökningsbalken upphör att gälla i det skedet när den nya lagstiftningen träder i kraft. Därför ska Utsökningsverket innan den nya lagstiftningen träder i kraft på ett sätt som verket betraktar som lämpligt informera alla som meddelat förbud att förbudet upphör att gälla. Samtidigt kan det vara ändamålsenligt att informera också om hur den ska gå till väga som fortsättningsvis vill förbjuda att tjänsten Suomi.fi-meddelanden och Suomi.fi-kontot används efter att den nya lagstiftningen trätt i kraft.
39 §.Vanlig delgivning
. I 2 mom. föreslås det att den del av bestämmelsen som gäller en delgivningstidpunkt på tre dagar för elektroniska meddelanden stryks, varvid tidpunkten för delgivningen fastställs med stöd av allmänna lagar. Om inte något annat visas anses ett elektroniskt meddelande enligt 19 § i lagen om elektronisk kommunikation ha delgivits den tredje dagen efter att meddelandet sändes. För tydlighetens skull föreslås det att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., där det i fråga om tidpunkten för delfående hänvisas till lagen om elektronisk kommunikation och till lagens 19 §.
41 §.Bevisliga delgivningssätt.
Det föreslås att orden ”med mottagarens samtycke” stryks i 2 mom. Bestämmelser om förutsättningarna för att sända ett elektroniskt meddelande finns i den allmänna lagen om elektronisk kommunikation, det vill säga i lagen om elektronisk kommunikation.
Det föreslås att också 18 § i lagen om elektronisk kommunikation, som gäller bevislig delgivning, ska ändras. I fortsättningen kan enligt lagen om elektronisk kommunikation en handling delges bevisligt genom att den skickas som elektroniskt meddelande till meddelandeförmedlingstjänsten, e-tjänsten eller en annan elektronisk adress som mottagaren har angett som kontaktuppgift.
Det finns en hänvisning till meddelandeförmedlingstjänsten också i 3 kap. 38 § 2 mom. 2 punkten i utsökningsbalken, som enligt propositionen ska ändras till en tydligare hänvisning till den meddelandeförmedlingstjänst som avses i 3 § 1 mom. 7 punkten i lagen om stödtjänster, det vill säga i nuläget till tjänsten Suomi.fi-meddelanden.
Enligt förslagen till ändring av lagen om elektronisk kommunikation förutsätter elektronisk bevislig delgivning till meddelandeförmedlingstjänsten inte längre separat samtycke. Separat samtycke av mottagare behövs alltså enligt lagen om elektronisk kommunikation inte i fortsättningen, om den bevisliga elektroniska delgivningen utförs med hjälp av tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Detta innefattar också ett förfarande där en elektronisk delgivning skickas till e-tjänsten och ett meddelande om delgivningen skickas till tjänsten Suomi.fi-meddelanden.
Dessutom kan enligt 18 § i lagen om elektronisk kommunikation en bevislig elektronisk delgivning skickas också till en annan elektronisk adress, om mottagaren för myndigheten har uppgett adressen som sin kontaktuppgift. Kravet att uppge en annan elektronisk adress som kontaktuppgift motsvarar i praktiken kravet på mottagarens samtycke enligt den gällande lagen om elektronisk kommunikation och den tolkningspraxis som tillämpas på detta.
11 kap. Sökande av ändring i utmätningsmannens förfarande
8 §.Besvärsskriftens innehåll.
Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras så att ordet ”postadress” stryks i meningen och ersätts med ordet ”elektroniska”. Avsikten är att genom denna ändring beakta det i programmet för att prioritera digitala myndighetstjänster angivna målet att minska mängden brevpost från myndigheterna och ersätta delgivningar per post med elektroniska delgivningar. En elektronisk adress kan vara till exempel en e-postadress, ett Suomi.fi-konto eller en e-tjänst.
Det föreslås att 2 mom. ändras genom ett tillägg så att ändringssökanden dessutom på lämpligt sätt ska meddela tingsrätten personbeteckning för vittnen eller andra som ska höras om ändringssökanden känner till personbeteckningen. Tillägget om meddelande av personbeteckning handlar om en ändring av ungefär samma typ som till exempel den ändring som föreslås i 5 kap. 2 § i rättegångsbalken, enligt vilken tingsrätten på lämpligt sätt ska meddelas också personbeteckning eller företags- och organisationsnummer för parten och ett vittne eller någon annan som ska höras om käranden känner till dem.
Personbeteckningen är en personuppgift. Skyldigheten att uppge den grundar sig emellertid på lag, och ska ha det godtagbara syfte som beskrivs ovan. Personbeteckningen behöver behandlas vid skötseln av utsökningsmyndigheternas lagstadgade uppgifter. Att personbeteckningen uppges bidrar till korrekt identifiering av mottagaren av delgivningen och minskar därmed risken för personuppgiftsincidenter. Bestämmelser om behandling av personbeteckning finns i 29 § i dataskyddslagen (1050/2018) och i artikel 87 i den allmänna dataskyddsförordningen (2016/679).
7.17
Vallagen
18 §
.
Upprättande av och uppgifter i rösträttsregister.
Det föreslås att bestämmelsen ändras så att den motsvarar ändringarna i lagen om stödtjänster och lagen om elektronisk kommunikation. Den föreslagna ändringen av 18 §
4 mom.
i vallagen är av teknisk natur.
Med användare av meddelandeförmedlingstjänsten avses alla personer som har ett konto öppnat i meddelandeförmedlingstjänsten.
I rösträttsregistret behövs också i fortsättningen information om att till en person har kunnat sändas ett i 21 § 1 mom. i vallagen avsett meddelandekort (meddelande om rösträtt) endast i elektronisk form. Uppgifter om att en person är användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden behövs för att valmyndigheterna ska kunna sköta sina kundserviceuppgifter i anslutning till val, såsom att svara på de röstberättigades förfrågningar om meddelandekorten.
7.18
Rättshjälpslagen
11 §. Beviljande av rättshjälp.
Det föreslås inga ändringar i förhållande till nuläget i fråga om sättet att delge ett beslut, utan beslutet om rättshjälp kan också i fortsättningen sändas till den kontaktadress som sökanden har uppgett. En typisk kontaktadress har varit sökandens biträdes e-postadress, när ett privat biträde har ansökt om rättshjälp för sin klients räkning. Kontaktadressen kan avse också en annan elektronisk adress, till exempel ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten eller en e-tjänst.
I
1 mom.
föreslås det att meningen om en delgivningstidpunkt på sju dagar stryks, varvid tidpunkten för delgivningen fastställs med stöd av allmänna lagar. Mottagaren anses enligt 59 § 2 mom. i förvaltningslagen ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter det att brevet avsändes, om inte något annat visas. Enligt 19 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation anses en handling ha blivit delgiven den tredje dagen efter att meddelandet sändes, om inte något annat visas.
11
Förhållande till grundlagen och lagstiftningsordning
11.1
Utgångspunkter
Grundlagsutskottet har i sin tidigare praxis förhållit sig reserverat till att fysiska personer åläggs att kommunicera elektroniskt mot bakgrunden av den jämlikhet som tryggas i 6 § i grundlagen och det rättsskydd som tryggas i 21 § (GrUU 35/2010 rd, GrUU 5/2016 rd, GrUU 32/2018 rd). Också i avgörandepraxis hos de högsta laglighetsövervakarna har man förhållit sig negativt till skyldighet till elektronisk myndighetskommunikation (t.ex. AOA 3911/4/11, 13.9.2012, AOA 2954/4/12, 28.5.2013, AOA 4653/4/14, 31.12.2015, OKV/429/1/2017, 18.6.2018). Den kraftiga ökningen av elektronisk myndighetskommunikation i och med den allmänna digitaliseringen i samhället ger emellertid möjlighet att bedöma grundlagsutskottets utlåtandepraxis avseende elektronisk kommunikation under samhälleliga omständigheter som delvis är nya. Den aktuella propositionen kan anses uppdatera regleringen om myndigheternas delgivning så att den motsvarar digitaliseringsutvecklingen i samhället.
Utskottet har inte tidigare bedömt ett sådant lagförslag som ökar användningen av elektronisk delgivning, där det primära sättet för delgivning till fysiska personer på myndighetsinitiativ ändras från delgivning per brev till elektronisk delgivning utifrån personens tidigare elektroniska kommunikation med myndigheter och där det också görs möjligt för en person att göra en begäran som innebär att han eller hon vägrar ta emot elektronisk delgivning. Även om lagförslaget inte ålägger någon att ta emot elektroniska delgivningar ändrar det ändå potentiellt väldigt mångas och till och med fler än två miljoner fysiska personers primära sätt att ta emot delgivningar från delgivning per brev till elektronisk delgivning via tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Genom propositionen eftersträvas en betydande ökning av användningen av elektronisk delgivning och därigenom effektivare myndighetsverksamhet. Därmed är propositionen viktig med tanke på jämlikheten och rättsskyddet och även utifrån skyddet för privatlivet och personuppgifter som tryggas i 10 § i grundlagen, de språkliga rättigheterna som tryggas i grundlagens 17 § samt barnets rättigheter som tryggas i grundlagens 6 § 3 mom. Dessa konstitutionella villkor har beaktats i beredningen av propositionen och den uppfyller således de krav som grundlagen och internationella konventioner om mänskliga rättigheter ställer på det sätt som beskrivs närmare nedan.
11.2
Jämlikhet
11.2.1
Öppnande av konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden och sändande av elektroniska delgivningar
Jämlikheten tryggas i 6 § i grundlagen. Jämlikheten tryggas också i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter, såsom artikel 14 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna (FördrS 63/1999) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Propositionens förhållande till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har bedömts separat i följande avsnitt 11.3.
Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. I bestämmelsen uttrycks utöver kravet på rättslig jämlikhet även en tanke om faktisk jämställdhet (GrUU 10/2024 rd). Den innehåller ett förbud mot godtycke och ett krav på enahanda bemötande i likadana fall (RP 309/1993 rd, s. 46). Den allmänna jämlikhetsbestämmelsen riktas också till lagstiftaren. Människor eller grupper av människor kan inte godtyckligt genom lag ges en gynnsammare eller ogynnsammare ställning än andra. Jämlikhetsbestämmelsen förutsätter ändå inte att alla människor i alla avseenden ska behandlas lika, om inte de förhållanden som inverkar på ärendet är likadana. Jämlikhetsaspekter spelar en viss roll såväl när människor ges fördelar eller rättigheter genom lag som när de påförs skyldigheter (GrUU 57/2016 rd, s. 2).
Samtidigt är det utmärkande för lagstiftningen att den på grund av ett visst godtagbart samhälleligt intresse behandlar människor olika bl.a. för att främja faktisk jämlikhet (se RP 309/1993 rd s. 46 och t.ex. GrUU 55/2016, s. 2). I sin praxis har grundlagsutskottet av hävd framhållit att inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning går att läsa ut ur jämlikhetsprincipen när en reglering i överensstämmelse med den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas (t.ex. GrUU 10/2024 rd, 8 punkten, GrUU 102/2022 rd, 5 punkten, GrUU 11/2012 rd, s. 2, GrUU 35/2010 rd, s. 2, GrUU 28/2009 rd, s. 2/II, GrUU 21/2007 rd, s. 2/I, GrUU 38/2006 rd, s. 2/I, GrUU 1/2006 rd, s. 2/I). Men särbehandlingen får inte vara godtycklig eller skillnaderna oskäliga (se t.ex. GrUU 10/2024 rd, 8 stycket, GrUU 57/2016 rd, s. 3, GrUU 37/2010 rd, s. 3/I, GrUU 11/2009 rd, s. 3).
Den allmänna jämlikhetsprincipen kompletteras genom diskrimineringsförbudet i 6 § 2 mom. i grundlagen, enligt vilket ingen får särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Förteckningen över förbjudna diskrimineringsgrunder är inte uttömmande utan till de förbjudna grunderna för åtskillnad hör också andra orsaker som anknyter till en person. Exempel på sådana är samhällelig ställning, egendom, deltagande i föreningsverksamhet, familjeförhållanden, graviditet, äktenskaplig börd, sexuell inriktning och boningsort (RP 309/1993, rd, s. 47). I bestämmelsen förbjuds också indirekt diskriminering, det vill säga sådana åtgärder som de facto – även endast indirekt – leder till ett diskriminerande resultat (RP 309/1993 rd, s. 47, GrUU 4/2016 rd, GrUU 31/2014 rd). Förekomsten av diskriminering ska bedömas mot de faktiska konsekvenserna av ett förfarande (GrUU 4/2016 rd, s. 3, GrUU 28/2009 rd, s. 2).
Bestämmelsen om förbud mot diskriminering innebär ändå inte att all åtskillnad mellan människor är förbjuden, även om åtskillnaden grundar sig på en orsak som uttryckligen anges i bestämmelsen. Det väsentliga är om åtskillnaden kan motiveras på ett acceptabelt sätt med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Kraven på motiveringen är emellertid höga, särskilt när det gäller de förbjudna särbehandlingskriterier som räknas upp i grundlagsbestämmelsen (GrUU 39/2018 rd, GrUU 55/2016 rd). I utskottets praxis har det förutsatts att en godtagbar grund ska ha ett sakligt och nära samband med lagens syfte (t.ex. GrUU 57/2016 rd, s. 3, GrUU 44/2010 rd, s. 6). Utöver särbehandlingens godtagbarhet har utskottet i sin praxis även fäst uppmärksamhet vid om den valda lösningen står i rätt proportion till det eftersträvade målet (GrUU 1/2017 rd, s. 3, GrUU 38/2006 rd, s. 3/II). Utskottet har förhållit sig kritiskt också till retroaktiva försämringar i hur jämlikhet fullgörs (GrUU 1/2017 rd, s. 4).
Grundlagsutskottet har i sin tidigare praxis konstaterat att elektronisk kommunikation som enda möjlighet har samband också med bestämmelsen om jämlikhet i 6 § i grundlagen, eftersom redskap för elektronisk kommunikation faktiskt inte är tillgängliga för alla (GrUU 32/2018 rd, s. 3). Relevant var enligt utskottet att skyldigheten till elektronisk kommunikation i regeringens proposition om en lag om ett bostadsdatasystem som bedömdes inte direkt gällde enskilda personer, utan skyldigheten gällde i främsta rummet juridiska personer. Indirekt gällde skyldigheten i huvudsak yrkespersoner och aktörer inom fastighetsbranschen som enligt utskottet kan förutsättas ha teknisk beredskap och tillräcklig förmåga att använda elektronisk kommunikation (GrUU 32/2018 rd, s. 3).
Grundlagsutskottet har fäst uppmärksamhet vid den elektroniska kommunikationens faktiska möjligheter också i sitt utlåtande om gradering av rättegångsavgifter enligt inledningssättet. Propositionen i fråga skulle enligt utskottet granskas i relation till den allmänna bestämmelsen om jämlikhet i 6 § 1 mom., eftersom placeringen i olika ställning i propositionen var relaterad till tillämpandet av det grundläggande rättsskyddet och det inte enligt utskottet var fråga om särbehandling av någon orsak som gäller person i den mening som avses i 2 mom. (GrUU 35/2010 rd, s. 2/II). Enligt utskottet var regleringen inte något författningsrättsligt problem förutsatt bland annat att det är möjligt att inleda mål också på något annat sätt än genom att sända uppgifterna direkt till tingsrättens datasystem. Grundlagsutskottet har dessutom i sin tidigare praxis lagt författningsrättslig betydelse vid att det inte är obligatoriskt för fysiska personer att använda elektroniskt konto (för närvarande tjänsten Suomi.fi-meddelanden) vid utsökningsförfarande (GrUU 5/2016 rd, s. 2). Det ska dock noteras att grundlagsutskottet inte tidigare har tagit ställning till ett regleringsförslag av det slag som ingår i propositionen gällande prioritering av elektronisk delgivning. De utskottsutlåtanden som det hänvisas till ovan när det gäller elektronisk kommunikation och användning av konto för elektronisk kommunikation har handlat om regleringssituationer av ett något annorlunda slag.
Övergång till att primärt ta emot delgivningar elektroniskt i enlighet med den här propositionen avspeglar att elektronisk myndighetskommunikation är en vanlig form för att sköta ärenden i dagens samhälle. Samhällsutvecklingen, där andelen elektronisk myndighetskommunikation har ökat kraftigt, motiverar lagförslagens mål att övergå till att i första hand utnyttja mottagning av elektroniska delgivningar i fråga om de personer som över huvud taget använder myndigheternas elektroniska tjänster. Således kan den föreslagna regleringen anses uppdatera bestämmelserna om myndigheternas delgivning så att de motsvarar samhällsutvecklingen. Till den delen har grundlagsutskottet av hävd framhållit att inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning går att läsa ut ur den allmänna jämlikhet som föreskrivs i 6 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 10/2024 rd, 8 punkten, GrUU 102/2022 rd, 5 punkten, GrUU 11/2012 rd, s. 2).
I den föreslagna regleringen ändras grunden för en fysisk persons elektroniska kommunikation i fråga om mottagande av delgivningar från en modell som grundar sig på förhandssamtycke till en modell som bygger på myndigheten som initiativtagare och på personens tidigare elektroniska kommunikation, där personen genom att begära att hans eller hennes konto i meddelandeförmedlingstjänsten stängs kan upphöra att ta emot elektroniska delgivningar. Ändringen genomförs delvis genom att det samtycke av parten till mottagning av elektroniska delgivningar som förutsätts i 18 och 19 § i lagen om elektronisk kommunikation slopas när delgivningen eller en notifikation om delgivningen skickas till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Dessutom fogas till lagen om stödtjänster en ny 8 d § om skapande av konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden åt en fysisk person på myndighetsinitiativ i samband med en Suomi.fi-identifikationshändelse. I och med lagförslagen kan myndigheterna sända elektroniska delgivningar direkt till ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden som öppnats åt en person utan personens separata samtycke gällande varje handling som delges. Alternativt kan en delgivning utan separat handlingsspecifikt samtycke sändas till myndighetens egen e-tjänst förutsatt att en notifikation om detta sänds till personens konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden. För elektroniska delgivningar som skickas på annat sätt, till exempel per e-post, förutsätts i det föreslagna 18 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation ett förfarande som motsvarar tolkningspraxis avseende samtycke enligt den gällande lagen om elektronisk kommunikation, som går ut på att mottagaren måste ha uppgett en elektronisk adress som kontaktuppgift för myndigheten (t.ex. HFD 6.9.2018/4025).
Såsom närmare redovisas i avsnittet om jämlikhetskonsekvenserna av propositionen kan man bedöma att lagförslagen i fråga leder till att också många nya sådana fysiska personer blir användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden och mottagare av elektroniska delgivningar som har varierande faktisk förmåga att använda Suomi.fi-meddelanden och andra elektroniska tjänster. Också mängden elektroniska kommunikationsverktyg såsom datorer kan variera och likaså internetuppkopplingens kvalitet. De bestämmelser som föreslås i propositionen är viktiga med tanke på den jämlikhet som föreskrivs i 6 § i grundlagen. Utifrån jämlikhetsaspekten är det emellertid viktigt att skapande av ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden på myndighetsinitiativ i förslaget kopplas till personens användning av Suomi.fi-identifikation när en person identifierar sig i någon myndighets elektroniska tjänst, till exempel MinSkatt eller MittKanta. Kopplingen mellan Suomi.fi-identifikation och att personen börjar använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden skapar en åtskillnad som grundar sig på en persons antagna förmåga till elektronisk kommunikation. Avsikten med åtskillnaden är att från modellen med ett konto som öppnas i tjänsten Suomi.fi-meddelanden på myndighetsinitiativ och elektroniska delgivningar som sänds till tjänsten utesluta personer som saknar faktiska möjligheter att använda tjänsten till exempel på grund av sämre digitala färdigheter eller avsaknad av elektronisk utrustning, förbindelser eller verktyg för stark autentisering. Det att öppnande av ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden kopplas till användning av Suomi.fi-identifikation tryggar således jämlikheten i fråga om att ta emot myndigheternas delgivningar i enlighet med personernas faktiska möjligheter. Genom att förslagen inriktas endast på dem som använder Suomi.fi-identifikation tryggas således den faktiska jämlikheten, när konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden öppnas endast för dem som har förmåga till elektronisk kommunikation. Tryggandet av kommunikationsmöjligheter som faktiskt är jämlika är också förknippat med det grundläggande rättsskyddet enligt 21 § i grundlagen, eftersom sändandet av delgivningar enligt beskrivningen nedan har betydelse för tillgodoseendet av en persons rättsskydd.
Användningen av Suomi.fi-identifikation förutsätter i sig inte bara ett verktyg för stark autentisering och tillgång till en dator och internetuppkoppling utan också tillräckliga digitala färdigheter. Det är alltså fråga om en relativt komplicerad åtgärd inom elektronisk kommunikation. Användningen av Suomi.fi-identifikation kan således ofta anses visa att personen har tillräckliga digitala färdigheter också för att använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden och ta emot elektroniska delgivningar. Såsom framgår närmare av bedömningen i propositionen av konsekvenserna för jämlikheten är finländarnas digitala färdigheter i medeltal på en mycket hög nivå också i internationell jämförelse och de har ökat i jämn takt i alla befolkningsgrupper. Eftersom övergången till elektroniska delgivningar för en del av de nya användarna av tjänsten Suomi.fi-meddelanden kan anses förbättra deras kommunikation med myndigheterna jämfört med delgivningar per brev till exempel på grund av att elektroniska delgivningar är snabba och användarvänliga kan förslagen dessutom anses trygga jämlikhet enligt 6 § i grundlagen också i fråga om vissa personer i utsatt ställning. Till exempel kan en del av de personer som hör till vissa grupper med funktionsnedsättning lättare ta emot information genom elektronisk delgivning än per brev.
Trots att förslagen strävar efter att tjänsten Suomi.fi-meddelanden ska tas i bruk på myndighetsinitiativ utgående från en persons förmåga till elektronisk kommunikation är samtidigt de faktiska möjligheterna att ta emot elektroniska delgivningar emellertid varierande bland personer som använder Suomi.fi-identifikation. I propositionen föreslås det därför att ett konto inte öppnas på myndighetsinitiativ åt personer för vilka det utifrån en uppgift som införts i registret över förmynderskapsärenden har förordnats en intressebevakare eller fastställts en intressebevakningsfullmäktig även om personen kommunicerar elektroniskt. Orsaken till att intressebevakare förordnas och intressebevakningsfullmakt fastställs är i allmänhet försämrad funktionsförmåga som påverkar också förmågan att använda digitala tjänster. Myndigheternas elektroniska tjänster kan dessutom användas av personer för vilka intressebevakare har förordnats eller intressebevakningsfullmäktig har fastställts, men som inte utifrån registeruppgifterna kan uteslutas från förfarandet med öppnande av konto på myndighetsinitiativ, eftersom dessa situationer inte registreras i registret över förmynderskapsärenden. Dessutom kan tjänsterna användas av personer som inte annars de facto har förmåga att använda meddelandeförmedlingstjänsten och att följa sina elektroniska delgivningar. Användningen av Suomi.fi-identifikation visar således inte alltid på ett tillförlitligt sätt en persons tillräckliga faktiska färdigheter för att ta emot elektroniska delgivningar. Det är inte möjligt att identifiera sådana personer på förhand utgående från registeruppgifter eller på något annat motsvarande sätt. Därför är det möjligt att lagförslagen leder till att också personer som inte de facto har förmåga att använda tjänsten och att följa sina elektroniska delgivningar blir användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Även om förslagen formellt behandlar alla personer som använder Suomi.fi-identifikation och blir mottagare av meddelanden i tjänsten Suomi.fi-meddelanden och elektroniska delgivningar jämlikt, försätts de nya användarna av tjänsten Suomi.fi-meddelanden som en följd av förslagen de facto i olika ställning beroende på hur väl deras faktiska digitala färdigheter räcker till för användning av tjänsten.
I synnerhet med tanke på jämlika möjligheter till kommunikation för personer av det här slaget som omfattas av förslagen är det väsentligt att det i enlighet med det föreslagna 8 e § 1 mom. i lagen om stödtjänster införs bestämmelser om möjligheten att genom att begära att ens konto stängs upphöra att använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden och ta emot elektroniska delgivningar som sänds till tjänsten. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata som tar emot begäranden om stängning av konton har ingen prövningsrätt vid behandlingen av begärandena. Det är möjligt att begära att kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden stängs genast efter att det har öppnats, och begäran kan göras antingen elektroniskt eller via kundtjänsten hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Som en följd av att en person gör begäran stängs personens konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden så att det inte längre går att sända nya elektroniska delgivningar till kontot och personen får sina delgivningar från myndigheter på något annat sätt, till exempel per post. Personens konto kvarstår ändå i tjänsten så att personen också efter att ha slutat använda kontot kan granska handlingar som eventuellt redan sänts till kontot. Begäran om stängning kan också med stöd av fullmakt göras av en annan personer för den berörda personens räkning.
Även om förslagen gör det möjligt att använda Suomi.fi-meddelanden och att elektroniska delgivningar sänds dit på myndighetsinitiativ utan personens förhandssamtycke tryggar möjligheten att genom att begära att kontot stängs upphöra att använda tjänsten således en persons valfrihet gällande sättet att ta emot delgivningar. Förslagen ålägger inte heller någon som blir användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden att ta emot elektroniska delgivningar och förslagen handlar således inte om att påföra fysiska personer en skyldighet att kommunicera elektroniskt, vilket är problematiskt med tanke på jämlikheten (GrUU 5/2016 rd, GrUU 35/2010 rd). Förfarandet med begäran om stängning av kontot tryggar människors faktiska jämlika möjligheter att kommunicera med myndigheterna på ett sätt som motsvarar deras egenskaper och färdigheter.
Den ändring från elektroniska delgivningar som grundar sig på förhandssamtycke till att det går att upphöra att använda kontot i meddelandeförmedlingstjänsten genom att begära att det stängs som förslagen för med sig innebär emellertid att en person som blir användare av Suomi.fi-meddelanden på myndighetsinitiativ och som inte kan använda tjänsten måste vidta aktiva åtgärder för att upphöra att använda tjänsten och ta emot elektroniska delgivningar. Dessa åtgärder kan emellertid i princip betraktas som skäliga, eftersom personen redan när han eller hon blev användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden skötte ett ärende elektroniskt med Suomi.fi-identifikation och personen således i de flesta fall kan anses ha tillräckliga färdigheter också för att vid behov begära att kontot stängs. Vid behov kan en person också ge en annan person fullmakt att göra begäran om stängning. Dessutom underlättas förfarandet med begäran om stängning av kontot av att det är enkelt att begära stängning av kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden eller via kundtjänsten hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, av information om möjligheten att begära stängning av kontot i samband med att det öppnas i tjänsten Suomi.fi-meddelanden samt möjligheten att av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata få hjälp med att göra begäran. Därför kan det anses att möjligheten att sluta använda tjänsten effektivt tryggar jämlikheten också för alla de personer som inte har faktiska möjligheter att ta emot elektroniska delgivningar trots att de använder Suomi.fi-identifikation.
11.2.2
Öppnande av konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden på nytt
Propositionen innehåller också ett förslag om att ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden öppnas på nytt på myndighetsinitiativ enligt bestämmelserna i 8 e § 2 mom. i lagen om stödtjänster, om personen vill fortsätta att kommunicera elektroniskt med myndigheterna med Suomi.fi-identifikation ett halvt år efter sin begäran om att kontot stängs. Att kontot öppnas på nytt på myndighetsinitiativ förpliktar inte till mottagande av elektroniska delgivningar, utan personen kan alltid göra en ny begäran, varefter kontot åter stängs. Om personen ändå vill kommunicera elektroniskt genom att logga in med Suomi.fi-identifikation till exempel i MittKanta eller MinSkatt, men inte kan använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden ska han eller hon upprepat göra en begäran om att kontot stängs som tätast med ett halvt års mellanrum. Förslaget om att öppna kontot på nytt på myndighetsinitiativ ökar i någon mån de åtgärder som krävs och det besvär det innebär för personen, om personen ibland behöver kommunicera elektroniskt med hjälp av Suomi.fi-identifikation, men ändå inte vill använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden.
Avsikten med öppnande av kontot på nytt på myndighetsinitiativ är att trygga ett så heltäckande antal användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden som möjligt och därmed propositionens mål avseende prioritering av elektronisk delgivning och effektivisering av myndighetsverksamheten. I praktiken är det möjligt att möjligheten att begära stängning av kontot används också av sådana personer som har alldeles tillräckliga färdigheter att kommunicera elektroniskt, men som inte av en eller annan orsak vill ta emot delgivningar elektroniskt till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Det att kontot i tjänsten öppnas på nytt på myndighetsinitiativ i samband med Suomi.fi-identifikation anses regelbundet uppmuntra dessa personer att använda tjänsten. Således kan öppnande av kontot på nytt på myndighetsinitiativ anses vara ett godtagbart mål för att öka den elektroniska myndighetskommunikationen.
Eftersom användningen av Suomi.fi-identifikation ofta kan anses visa tillräckliga faktiska färdigheter för elektronisk kommunikation kan öppnande av kontot på nytt på myndighetsinitiativ inte i princip heller betraktas som en oskälig åtgärd i fråga om dessa personer som också annars kommunicerar elektroniskt. Eftersom öppnande av kontot på nytt på myndighetsinitiativ dessutom kan ske tidigast ett halvt år efter begäran om att kontot stängs och eftersom förfarandet för stängning, som det konstaterats ovan, är relativt lätt och det också finns stöd att tillgå, kan inte heller öppnande av kontot på nytt och eventuellt återkommande begäranden betraktas som oskäligt för dem som faktiskt har otillräckliga digitala färdigheter för att använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden, men som ändå har behov av att ibland använda Suomi.fi-identifikation i sin kommunikation med myndigheterna.
11.2.3
Minderårigas användning av tjänsten Suomi.fi-meddelanden
Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn bemötas som jämlika individer och ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Konto i meddelandeförmedlingstjänsten öppnas på myndighetsinitiativ endast åt myndiga personer och i propositionen föreslås inte någon specialreglering gällande minderåriga. Öppnande, användning och stängning av kontot i meddelandeförmedlingstjänsten sker i dessa fall i stället med stöd av den allmänna regleringen angående vårdnaden om barn. Konto i meddelandeförmedlingstjänsten kan också i fortsättningen öppnas åt en minderårig på begäran. Propositionen kan således anses främja målen i 6 § 3 mom. i grundlagen och i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991).
11.2.4
När elektroniska dokument anses ha inkommit inom utsatt tid
Det föreslås att 11 § i lagen om elektronisk kommunikation, som gäller när dokument anses ha inkommit inom utsatt tid, ska ändras. Med stöd av den gällande bestämmelsen anses ett dokument som en myndighet begärt vid behandlingen av ett ärende ha inkommit inom utsatt tid, om dokumentet kommer in senast den sista dagen av den utsatta tiden. Det saknar i nuläget betydelse om det är fråga om ett dokument som lämnats in elektroniskt eller ett dokument som lämnats in på något annat sätt. I stället för ett dokument som en myndighet begärt föreslås det att bestämmelsen i fortsättningen gäller alla elektroniska dokument som lämnas in till myndigheten. Den föreslagna ändringen innebär att en något längre tidsfrist tillämpas på ett dokument som lämnas in elektroniskt, även ett annat dokument än ett sådant som myndigheten begärt, såsom till exempel en besvärsskrift, än på ett dokument som lämnas in genom ett besök på plats eller per post. Ett dokument som lämnas in genom ett besök på plats eller per post ska vara framme senast den sista dagen av den utsatta tiden inom myndighetens öppettid. Ett elektroniskt dokument kan lämnas in till exempel i myndighetens e-tjänst ännu senare under samma dag. Personer vars faktiska möjligheter att kommunicera elektroniskt inte är tillräckliga för att lämna in dokument elektroniskt är tvungna att lämna in sina dokument tidigare den sista dagen inom tidsfristen än de som kan lämna in sina dokument elektroniskt.
Syftet med ändringen är att förtydliga regleringen om tidsfrister för elektroniska dokument. Med stöd av den gällande lagstiftningen fastställs tidsfristen för ett elektroniskt dokument som en part lämnar in på eget initiativ på annat sätt än tidsfristen för ett elektroniskt dokument som myndigheten begärt. I vanliga fall har myndigheternas elektroniska tjänster ändå inte bundits till myndighetens öppettider, vilket är ägnat att fördunkla betydelsen av tidsfrister som är bundna till ett visst klockslag i fråga om elektronisk kommunikation. Det att den bestämda tid då ett elektroniskt inlämnat dokument har inkommit är beroende av om det är fråga om ett dokument som myndigheten inbegärt eller ett dokument som lämnats in på eget initiativ kan bedömas orsaka förvirring bland kunderna inom förvaltningen. Eftersom förslagen i propositionen bedöms öka antalet elektroniska dokument som lämnas in till myndigheterna, är det motiverat att också bestämmelserna om tidsfristerna för inlämnande av elektroniska dokument är så tydliga och enhetliga som möjligt. Således kan ändringen av bestämmelserna om tidsfrister bedömas ha orsaker som är godtagbara sett utifrån 6 § i grundlagen och som är förknippade med harmonisering av lagstiftningen och den elektroniska kommunikationens natur. Eftersom den faktiska skillnaden i tidsfristen mellan sätten att lämna in dokument varierar endast inom den sista dagen under tidsfristen och räknas i timmar, kan skillnaden inte heller anses vara oskäligt stor.
11.3
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har syftet att främja, skydda och garantera fulla och lika mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för personer med funktionsnedsättning samt att främja respekten för deras inneboende människovärde. Avsikten med konventionen är att täcka begreppet funktionsnedsättning så brett som möjligt samt ta hänsyn till eventuella förändringar som sker i samhället. Avsikten är inte att utesluta någon som helst funktionsnedsättning från tillämpningsområdet för konventionen. Artiklarna 1–9 i konventionen innehåller bestämmelser om konventionens syfte, om allmänna principer och åtaganden, jämlikhet och icke-diskriminering, kvinnor och barn med funktionsnedsättning, bättre kunskaper om situationen för personer med funktionsnedsättning och om tillgänglighet samt definitioner för begrepp som gäller konventionen. Dessa artiklar ska beaktas övergripande när alla de övriga artiklarna tillämpas.
Delaktighet, förbudet mot diskriminering, tillgänglighet och hinderfrihet är ledande principer i konventionen. Principer i artikel 3 är bland annat självbestämmande, icke-diskriminering, inkludering och lika möjligheter. Artikel 4 poängterar inkludering av personer med funktionsnedsättning och organisationer som representerar dem samt personernas och organisationernas deltagande i allt beslutsfattande som rör dem. Enligt 13 punkten i den allmänna kommentaren nr 6 (2018) av kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, förbjuds i artikel 5 i konventionen, som handlar om jämlikhet, diskriminering rättsligt eller i praktiken inom alla områden som regleras och skyddas av offentliga myndigheter. Artikel 5 är viktig med tanke på uppfyllelsen av bestämmelserna i konventionen i synnerhet när det gäller tillhandahållande av skälig anpassning och andra positiva särskilda åtgärder. Särskilda åtgärder som är nödvändiga för att uppnå faktisk jämlikhet för personer med funktionsnedsättning ska inte betraktas som diskriminering eller anses vara diskriminerande.
Utöver artikel 5 i konventionen tryggas i artikel 12 likhet inför lagen för personer med funktionsnedsättning. I artikeln förutsätts att myndigheterna också vidtar särskilda åtgärder för att utreda vilken åsikt en person med funktionsnedsättningar har och beaktar den i beslutsfattande som gäller en tjänst eller förmån. Enligt artikel 13 ska konventionsstaterna säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra, däribland genom att erbjuda dem processuella och åldersrelaterade anpassningar för att underlätta en verksam roll för dem som direkta och indirekta deltagare i alla rättsliga förfaranden.
Bestämmelserna i konventionen förutsätter också att myndigheternas elektroniska tjänster är tillgängliga. I artikel 9.1 b samt 9.1 h poängteras att elektroniska tjänster ska vara tillgängliga och förutsätts ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa detta. Dessutom tryggas i artikel 19 rätten för personer med funktionsnedsättning att leva självständigt och att delta i samhället.
Med tanke på propositionen kan de viktigaste bestämmelserna i konventionen anses vara förknippade med lika tillgång till rättsskydd och rättsliga förfaranden för personer med funktionsnedsättning. Hit hör myndigheternas delgivning av handlingar. Den föreslagna regleringen kan anses vara förenlig med målen i konventionen i fråga om en del personer med funktionsnedsättning. Elektronisk delgivning kan på det sätt som beskrivs närmare i bedömningen av konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna anses lämpa sig väl för en del personer med funktionsnedsättning och eventuellt till och med bättre än delgivning per post. Så som det beskrivs närmare i bedömningen av konsekvenserna för jämlikheten kan det emellertid bedömas att en del personer med funktionsnedsättning har sämre beredskap att kommunicera elektroniskt, och för dem lämpar sig elektronisk delgivning via tjänsten Suomi.fi-meddelanden dåligt.
Syftet med propositionen är att för personer med funktionsnedsättning trygga jämlik tillgång till rättsskydd och rättsliga förfaranden i enlighet med artikel 13 i konventionen framför allt genom den regleringslösning som beskrivs i avsnitt 11.2. Enigt den öppnas inte ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden för en person som inte alls använder Suomi.fi-identifikation. Från den föreslagna regleringen utesluts på detta sätt de personer med funktionsnedsättning som inte alls kommunicerar elektroniskt. Dessutom utesluts i enlighet med 8 d § 2 mom. i lagen om stödtjänster personer med funktionsnedsättning för vilka enligt en uppgift som finns antecknad i det register över förmynderskapsärenden som avses i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) har förordnats en intressebevakare eller en intressebevakningsfullmäktig från användning av tjänsten Suomi.fi-meddelanden på myndighetsinitiativ. Sådana personer har emellertid möjlighet att börja använda Suomi.fi-meddelanden på sin begäran i enlighet med 8 d § 3 i den föreslagna lagen om stödtjänster. Genom regleringen tryggas tillgodoseendet av självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning samt deras ställning som mottagare av elektroniska delgivningar om de så vill, i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 5, 13 och 19 i konventionen.
Dessutom tillämpas tillgänglighetskraven i lagen om digitala tjänster på tjänsten Suomi.fi-meddelanden, och de uppfyller för sin del också möjligheten för personer med funktionsnedsättning att använda tjänsterna och således också bestämmelserna i artiklarna 9, 13 och 19 samt de allmänna principerna i artikel 3 i konventionen. Personer med funktionsnedsättning för vilka enligt en uppgift som finns antecknad i det register över förmynderskapsärenden som avses i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) har inte förordnats en intressebevakare eller en intressebevakningsfullmäktig., men vilkas digitala färdigheter är sämre, även om de i någon mån kommunicerar också via myndigheternas elektroniska tjänster har, om de så vill, möjlighet att begära att deras konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden stängs, om kontot i tjänsten har öppnats för dem på myndighetsinitiativ. Som det beskrivs ovan i avsnitt 11.2 finns det flera alternativa sätt att göra begäran. På dessa grunder bedöms regleringen uppfylla kraven i bestämmelserna i konventionen också för sådana personer med funktionsnedsättning som inte utesluts från användningen av tjänsten Suomi.fi-meddelanden på myndighetsinitiativ.
11.4
Rättsskydd och god förvaltning
Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. Dessutom tryggas rätten till en rättvis rättegång också i artikel 6 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och i artikel 14 i Förenta nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976).
Bestämmelsen i 21 § i grundlagen ska till denna del läsas som helhet (se RP 309/1993 rd, s. 77). I bestämmelsen uppräknas de viktigaste delområdena av rättvis rättegång och god förvaltning, det vill säga offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring. Förteckningen är inte avsedd att vara uttömmande (GrUU 43/2021 rd, 2 punkten). Kravet på tjänsteutövningens opartiskhet, liksom serviceprincipen enligt förvaltningslagen, kan fogas till det krav på behörig handläggning som ställs i 1 momentet. Enligt serviceprincipen i 7 § 1 mom. i förvaltningslagen ska möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet om möjligt ordnas så att den som vänder sig till förvaltningen får behörig service och att myndigheten kan sköta sin uppgift med gott resultat. Ingens rättsskydd får äventyras genom lagstiftning (GrUU 5/2016 rd, s. 3). Bestämmelserna i 21 § i grundlagen hindrar emellertid inte att man genom lag föreskriver om mindre undantag från de rättigheter som tryggas i paragrafen, under förutsättning att undantagen inte ändrar den aktuella rättsskyddsgarantins ställning som huvudregel och inte i enskilda fall äventyrar individens rättssäkerhet (RP 309/1993 rd, s. 78–79 och t.ex. GrUU 43/2021 rd, 2 punkten, GrUU 39/2014 rd, s. 2).
Grundlagsutskottet har påpekat att de grundläggande rättigheterna att få en rättvis rättegång och att få en sak behandlad utan dröjsmål är viktiga hörnstenar i rättsstaten (GrUU 43/2021 rd, 12 punkten och de utlåtanden som nämns där). Grundlagsutskottet har dessutom av hävd konstaterat att insatserna för att utveckla domstolsförfarandena med tiden inverkar på behandlingstiderna och den vägen främjar vars och ens i 21 § 1 mom. i grundlagen tryggade rätt att få sin sak behandlad av en domstol utan ogrundat dröjsmål (t.ex. GrUU 4/2010 rd, s. 5, GrUU 30/2006 rd, s. 4, GrUU 2/2006 rd, s. 2, GrUU 31/2005 rd, s. 3 och GrUU 35/2002 rd, s. 3). Utskottet har ansett att delgivningen inverkar väsentligt på hur parternas rätt till en rättvis rättegång tillgodoses. Uppgifterna ska delges på ett tydligt och för mottagaren begripligt sätt och i tillräckligt god tid (GrUU 9/2010 rd, s. 2/I). Regleringen om delgivning är betydelsefull också med tanke på rätten att bli hörd, eftersom delgivningen gör det möjligt att en part hörs vid rättegång.
Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna innebär artikel 6.1 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som handlar om rättvis rättegång, inte någon skyldighet att sköta delgivningen på något visst sätt. Kravet om kontradiktoriskt förfarande, som ingår i en rättvis rättegång, förutsätter emellertid att parterna bereds tillfälle att ta del av allt rättegångsmaterial av betydelse och att kommentera det. Viktigt är framför allt att motparten får information om ett domstolsmål som väckts mot honom eller henne. Delgivningen anknyter också till principen om jämlikt bemötande av parter, vilket inbegriper rimlig möjlighet för en part att föra sin talan i omständigheter som inte försätter honom eller henne i väsentligt sämre ställning än motparten (t.ex. Avotiņš v. Lettland 23.5.2016, stora utskottet, 119 punkten, Aždajić v. Slovenien 8.10.2025 48 punkten samt Dilipak och Karakaya v. Turkiet 4.3.2014 77 punkten).
Domstolen för de mänskliga rättigheterna har poängterat också behovet av att försäkra sig om att delgivningen faktiskt har sänts till en part som inte är närvarande. Det är inte tillräckligt att anta att en delgivning som sänts på ändamålsenligt sätt har lyckats, utan domstolen ska i mån av möjlighet utreda om mottagaren faktiskt har fått kännedom om rättegången (t.ex. Gankin m.fl. v. Ryssland 31.5.2016 38 punkten och Gusak v. Ryssland 7.6.2011 27 punkten). Lagstiftningen om delgivning och domstolens skyldighet att försäkra sig om att förfarandet för kallelse är ändamålsenligt har granskats också i avgörandepraxis gällande rätt till motförhör. Som godtagbart kan inte betraktas till exempel ett sådant förfarande att man använder en inspelad redogörelse i en situation, där delgivningen av att ett vittne eller en part kallas till rättegång har varit bristfällig (t.ex. Yevgeniy Ivanov v. Ryssland 25.4.2013 46 och 47 punkten samt HD 2018:54).
Grundlagsutskottet har tidigare utifrån rättsskyddet bedömt bland annat att juridiska personer åläggs en skyldighet till elektronisk kommunikation i samband med bostadsdatasystem (GrUU 32/2018 rd), frivillig användning av ett elektroniskt medborgarkonto i utsökningsförfarande (GrUU 5/2016 rd) och gradering av rättegångsavgifterna mellan kommunikation i traditionell och elektronisk form (GrUU 35/2010 rd, s. 2). Dessutom har grundlagsutskottet bedömt telefondelgivning (GrUU 9/2010 rd). Vid bedömning av användning av ett medborgarkonto i utsökningsförfarande ansåg grundlagsutskottet att rättsskyddsaspekterna förutsätter att delgivningen sker så att de uppgifter som mottagaren behöver för att utöva sina rättigheter delges mottagaren på ett tydligt och för mottagaren begripligt sätt och i tillräckligt god tid. Vid den konstitutionella bedömningen av förslaget handlar det enligt grundlagsutskottet om huruvida delgivningen till mottagaren är effektiv och huruvida det föreslagna delgivningsförfarandet uppfyller kravet på ett behörigt förfarande i 21 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 5/2016 rd, s. 3). Utskottet har också fäst vikt vid informationen till användarna genom att fästa uppmärksamhet vid notifikationer om elektronisk delgivning som skickas till en person samt genom att konstatera att om användningen av medborgarkonton utvidgas på det föreslagna sättet ska användarna av medborgarkonto uttryckligen informeras om att kontot används också i utsökningsärenden. I samband med ändringarna i utsökningsbalken ansåg utskottet att användningen av medborgarkontot för elektronisk delgivning på det sätt som föreslås i propositionen därmed i princip inte äventyrar mottagarens rättsskydd, förutsatt att medborgarkontot är funktionssäkert tekniskt sett (GrUU 5/2016 rd, s. 3).
Att ett konto skapas i tjänsten Suomi.fi-meddelanden på myndighetsinitiativ i enlighet med de i propositionen föreslagna bestämmelserna i 8 d § i lagen om stödtjänster och det i 18 och 19 § i lagen om elektronisk kommunikation föreslagna slopandet av att samtycke förutsätts i fråga om elektronisk delgivning via tjänsten Suomi.fi-meddelanden ändrar potentiellt väldigt många personers sätt att ta emot delgivningar från delgivning per brev till elektronisk delgivning. Lagförslagen uppdaterar delgivningsförfarandet så att det motsvarar nuläget i samhället, där elektronisk kommunikation är en allmän metod för kommunikation med myndigheterna. Ur rättsskyddssynvinkel kan den föreslagna regleringen således ses som en utveckling av förvaltnings- och domstolsförfarandena så att de motsvarar omständigheterna i dagsläget.
Som det beskrevs närmare i samband med propositionens konsekvensbedömning gällande rättsskydd kan elektronisk delgivning nuförtiden betraktas som ett delgivningssätt som är snabbare än brevpost och ofta också säkrare för många personer. Utnyttjande av elektronisk delgivning förbättrar därför i många fall mottagarens rättsskydd jämfört med delgivning per post. I samband med en rättegång kan ett elektroniskt delgivningsförfarande också frigöra resurser som används för delgivning för genomförande av svårare delgivningar, vilket kan främja verkställandet av sådana och på det sättet minska antalet huvudförhandlingar som måste ställas in på grund av misslyckad delgivning. Också i förvaltningsförfarande kan elektronisk delgivning frigöra resurser för verkställande av svårare delgivningar. Således kan lagförslagen bedömas främja de i 21 § i grundlagen tryggade målen avseende behandling utan dröjsmål och annars behörigt förfarande, vilka grundlagsutskottet poängterat i sin praxis (GrUU 43/2021 rd, 12 punkten, GrUU 5/2016 rd, s. 3, GrUU 4/2010 rd, s. 5).
Eftersom en effektiv delgivning ändå förutsätter att nya användare är medvetna om de ändringar i delgivningssättet som lagförslagen för med sig och betydelsen av ändringarna, kan lagförslagen också vara förknippade med rättsskyddsrisker, om en person inte faktiskt är medveten om att delgivningarna blivit elektroniska. Dessa risker kan anses accentueras i synnerhet när ett konto öppnas i tjänsten Suomi.fi-meddelanden i samband med Suomi.fi-identifikation samt i situationer där nya delgivningar sänds.
I situationer där ett konto öppnas i tjänsten Suomi.fi-meddelanden informeras den nya användaren tydligt om att kontot öppnas, om vad detta innebär samt om personens möjlighet att upphöra att använda tjänsten och ta emot elektroniska delgivningar. Kontot öppnas först efter att personen har uppgett sin elektroniska adress för notifikationer eller meddelat att han eller hon inte vill ge någon adressuppgift. Därmed öppnas kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden inte i hemlighet för personen. Personen informeras också om möjligheten att kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden i ett senare skede öppnas på nytt på myndighetsinitiativ. Att personen informeras garanterar således en ny användares rättsskydd genom att säkerställa att användaren är medveten om att ett konto öppnats i tjänsten Suomi.fi-meddelanden och att vilken myndighet som helst som använder tjänsten Suomi.fi-meddelanden i och med detta kan sända elektroniska delgivningar till personen utan hans eller hennes separata samtycke. På grund av användningsskyldigheten i lagen om stödtjänster kan användaren ändå inte i praktiken veta vilka myndigheter eller andra aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter, som skickar elektroniska delgivningar till meddelandeförmedlingstjänsten och i vilka ärenden. Samtidigt är situationen densamma som i nuläget för de användare som har börjat använda tjänsten genom att ge sitt samtycke. Med beaktande av grundlagsutskottets ovan beskrivna iakttagelser om betydelsen av information gällande delgivningssättet för att rättsskyddet ska tillgodoses (GrUU 5/2016 rd, s. 3), kan den information som ges till användaren för sin del anses garantera att rättsskyddet tillgodoses i samband med ändringarna. Enligt förslaget ska information om de ändringar som propositionen innebär spridas också genom allmän information, vilket förbättrar medvetenheten om ändringarna och gör det möjligt att förbereda sig för dem redan på förhand. Också enligt 20 § 2 mom. i offentlighetslagen ska en myndighet informera om sin verksamhet och sina tjänster samt om de rättigheter och skyldigheter som enskilda människor och sammanslutningar har i ärenden som anknyter till dess verksamhetsområde.
Efter att ett konto öppnats i tjänsten Suomi.fi-meddelanden är det med tanke på rättsskyddet viktigt hur effektivt användare faktiskt får information om en ny delgivning som inkommit till meddelandetjänsten. Det här har betydelse i synnerhet i ärenden med vanlig elektronisk delgivning enligt 19 § i lagen om elektronisk kommunikation, eftersom vanlig delgivning sker med antagande om delfående. Vid vanlig elektronisk delgivning anses mottagaren ha fått del av ärendet den tredje dagen efter att meddelandet sändes, om inte något annat visas. Vid vanlig elektronisk delgivning vilar det således i princip på personens eget ansvar att följa delgivningar som kommer till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Även om det går att sända också bevisliga elektroniska delgivningar till tjänsten ska myndigheten genomföra delgivningen på något annat sätt, till exempel med ett brev med mottagningsbevis, om personens bekräftelse på faktiskt delfående av handlingen inte kan fås inom tidsfristen. Vid bevislig elektronisk delgivning bedöms rättsskyddsriskerna därför vara små.
För situationer med mottagning av en ny elektronisk delgivning föreslås det i propositionen att det till lagen om elektronisk kommunikation fogas en ny 19 a § om en notifikation till personens elektroniska adress, till exempel e-postadressen, när personen har meddelat tjänsten en sådan adress och en ny delgivning har sänts till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Om personen har meddelat kontaktuppgift för notifikationer är det enligt lagförslaget obligatoriskt för den delgivande myndigheten att se till att en notifikation sänds. Notifikationen främjar en effektiv delgivning och således rättsskyddet, vilket grundlagsutskottet på ovan konstaterat sätt har tillskrivit konstitutionell betydelse (GrUU 5/2016 rd, s. 3). En ny användare kan meddela kontaktuppgift för notifikationer redan i samband med att ett konto skapas i tjänsten Suomi.fi-meddelanden, varefter personen får en notifikation alltid när det kommer en ny delgivning till hans eller hennes konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden eller ett meddelande om att personen har fått en delgivning till myndighetens egen elektroniska tjänst. Efter att ha fått notifikationen kan personen kontrollera sina Suomi.fi-meddelanden och bedöma delgivningens betydelse och de åtgärder den eventuellt förutsätter. Det föreslås emellertid inte att det ska vara obligatoriskt att meddela kontaktuppgift för notifikationer, och en person kan därför också välja att inte ta emot notifikationer. Då ska han eller hon komma ihåg att regelbundet kontrollera om det har kommit nya delgivningar till tjänsten Suomi.fi-meddelanden. I samband med att ett konto öppnas informeras personen emellertid tydligt om vad det innebär om han eller hon inte meddelar kontaktuppgift för notifikationer. Utöver e-postnotifikation har personen möjlighet att som tilläggstjänst få meddelande om en ny delgivning också till sin telefon, om personen använder mobilapplikationen Suomi.fi.
Det är också möjligt att en person, trots ändringarna i informerandet och informationen, notifikationer och andra tekniska rättsskyddsmekanismer som beskrivs närmare i bedömningen av konsekvenserna för rättsskyddet, ändå inte förstår, kommer ihåg eller vill följa sina Suomi.fi-meddelanden och elektroniska delgivningar som sänds till kontot. Grundlagsutskottet har konstaterat tidigare i sitt utlåtande om telefondelgivning att en förutsättning för att telefondelgivningen ska lyckas så att mottagaren tveklöst per telefon får del av handlingen och förstår innebörden av delgivningen i praktiken är att mottagaren medverkar till delgivningen och har beredskap att ta emot informationen (GrUU 9/2010 rd, s. 2). På motsvarande sätt förutsätter verkställandet av elektronisk delgivning via tjänsten Suomi.fi-meddelanden, på ett sådant sätt att personen faktiskt får veta om en handling som sänts till tjänsten, i praktiken egen medverkan av den som använder tjänsten. Därmed kan en användare av meddelandeförmedlingstjänsten som har tillräcklig elektronisk utrustning och digitala färdigheter förutsättas själv vara aktiv för att en effektiv delgivning ska kunna verkställas. Till dessa åtgärder hör till exempel att meddela kontaktuppgift för notifikationer och att kontrollera den e-postadress som meddelats som kontaktuppgift för notifikationer samt ibland också nya Suomi.fi-meddelanden som inkommit. Samtidigt har en person som blir användare av tjänsten Suomi.fi-meddelanden men saknar tillräcklig beredskap att använda tjänsten och ta emot elektroniska delgivningar, som det beskrivits ovan, möjlighet enligt bestämmelserna i lagen om stödtjänster att begära att hans eller hennes konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden stängs. Då sänds delgivningar åter på annat sätt, till exempel per brev.
Med avseende på god förvaltning är det betydelsefullt att möjligheten att begära att kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden stängs tryggar också uppfyllelsen av serviceprincipen enligt förvaltningslagen genom att den bevarar personens valfrihet gällande sättet att ta emot delgivningar. Även om propositionen slopar den förutsättning för samtycke till elektronisk delgivning som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation när delgivningen eller en notifikation om den sänds till personens konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden, har en person efter att ha begärt att kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden stängs möjlighet att i ett halvt års tid kommunicera elektroniskt i myndigheternas elektroniska tjänster eller på annat sätt enligt sitt behov utan att börja använda tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Även om användningen av Suomi.fi-identifikation efter ett halvt år efter begäran om stängning av kontot leder till att kontot för Suomi.fi-meddelanden öppnas på nytt på myndighetsinitiativ är det möjligt för personen att alltid när han eller hon så vill göra en ny begäran om att kontot stängs. Således begränsar inte heller det att kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden öppnas på nytt personens sätt att ta emot delgivningar endast till kontot i tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Därmed bevaras valfriheten enligt serviceprincipen för en kund inom förvaltningen.
Att kontot stängs leder inte heller till att handlingar och andra meddelanden som eventuellt redan sänts till kontot försvinner, utan en person kan också efter stängningen granska sina tidigare inkomna meddelanden, vilket likaså främjar tillgodoseendet av rättsskyddet. Det bör också noteras att sättet att sända delgivningar i fråga om en enskild handling också i fortsättningen avgörs av myndigheten trots att personen använder tjänsten Suomi.fi-meddelanden.
11.5
Skyddet för privatlivet och personuppgifter
I och med propositionsutkastet öppnas ett konto i tjänsten Suomi.fi-meddelanden åt fysiska personer som identifierar sig genom att använda en identifieringstjänst. Med hjälp av kontot tar de därefter emot delgivningar från myndigheterna och annan post i huvudsak elektroniskt. Det att myndigheterna övergår från att ha sänt handlingar på papper till att sända dem i elektronisk form inverkar i sin tur på sätten att behandla personuppgifter om ett stort antal personer. Således är propositionen relevant också med tanke på skyddet för personuppgifter som tryggas i artikel 8 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och skyddet för privatlivet som tryggas i 10 § i grundlagen. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. Enligt grundlagsutskottets praxis begränsas lagstiftarens handlingsutrymme både av den här bestämmelsen och av att skyddet för personuppgifter delvis omfattas också av skyddet för privatlivet, som tas upp i samma moment (t.ex. GrUU 71/2014). Grundlagsutskottet har av hävd ansett att lagstiftaren måste tillgodose denna rätt på ett sätt som är godtagbart med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna över lag (GrUU 18/2012 rd, s. 2).
Grundlagsutskottet har i princip ansett det vara tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna uppfyller kraven i dataskyddsförordningen (se GrUU 14/2018 rd, s. 3–5, GrUU 15/2018 rd, GrUU 2/2018 rd). Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande konstaterat att skyddet för personuppgifter i första hand ska garanteras med stöd av dataskyddsförordningen och en nationell allmän lag om dataskydd. Användningen av speciallagstiftning bör vara avgränsad till endast nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger (se t.ex. GrUU 2/2018 rd, s. 5 och GrUU 14/2018 rd, s. 3). När man överväger att utnyttja det nationella handlingsutrymmet måste hänsyn tas till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer. Behovet av speciallagstiftning måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Grundlagsutskottet har också understrukit att skyddet för privatlivet och personuppgifter inte har företräde framför andra grundläggande fri- och rättigheter, utan bör stå i proportion till andra grundläggande och mänskliga rättigheter samt till andra vägande samhälleliga intressen (GrUU 14/2018 rd 5–8).
Det föreslås i propositionen att förvaringstiden för meddelanden som förmedlats med hjälp av tjänsten Suomi.fi-meddelanden förlängs från nuvarande två år till fem år. De som använder tjänsten föreslås fortfarande ha möjlighet att radera meddelandena redan tidigare. En av de allmänna behandlingsprinciperna i artikel 5 i dataskyddsförordningen är att begränsa förvaringen: personuppgifter får förvaras bara så länge som det behövs med tanke på användningsändamålet. Principen ska följas i all behandling av personuppgifter som hör till tillämpningsområdet för förordningen. När förvaringstiden fastställs är det i princip fråga om en bedömning som den personuppgiftsansvarige bär ansvaret för och tiden fastställs mot bakgrund av uppgifternas användningsändamål. I beredningen av lagen om stödtjänster har det emellertid betraktats som motiverat att lagstifta om förvaringstiden för Suomi.fi-meddelanden, och det föreslås nu att den förvaringstiden förlängs. Dataskyddsförordningen förutsätter inte i sig någon viss tidsgräns för när uppgifterna nödvändigt ska tas bort. En godtagbar förvaringstid är således situationsbunden och saken ska bedömas i varje enskilt fall utifrån aktuella fakta. Grundlagsutskottet har i olika sammanhang bedömt ändamålsenligheten i förvaringstiderna för personuppgifter som omfattas av speciallagstiftning och förhållit sig reserverat till långa förvaringstider. Att förvara uppgifter varaktigt har utskottet betraktat som möjligt endast i undantagsfall.
Ett reserverat förhållningssätt har poängterats i fråga om känsliga personuppgifter.
Enligt grundlagsutskottet är varaktig lagring av uppgifter inte förenlig med skyddet för personuppgifter om det inte är befogat av skäl som är kopplade till informationssystemets art eller syfte (se GrUU 31/2017 rd, s. 5, GrUU 89/2022 rd, s. 6). Information som delvis är oförändrad eller ändras långsamt och som inte uppdateras bara för att tiden gått och som behövs för att uppgifter ska kunna skötas kan tala för varaktig förvaring (GrUU 54/2010 rd). Utskottet har framhållit att framför allt lagringstiden för känsliga uppgifter ska vara begränsad på så sätt att uppgifterna bara får finnas lagrade så länge det är nödvändigt för att fullfölja det syfte för vilket uppgifterna har registrerats (se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 5, GrUU 13/2017 rd, s. 6 på finska). Utskottet har till exempel ansett att en fem års förvaringstid för känsliga uppgifter är lång (GrUU 13/2017 rd).
Det bedöms att det finns ett behov av att förlänga förvaringstiderna för meddelanden och delgivningar som förmedlats med hjälp av tjänsten Suomi.fi-meddelanden, när myndigheternas delgivningar i fortsättningen sänds huvudsakligen via tjänsten Suomi.fi-meddelanden. Enskilda personer bedöms ha ett större behov än tidigare att kunna granska delgivningar och andra meddelanden som myndigheterna sänt, samlade i en vy i tjänsten Suomi.fi-meddelanden. I många myndighetsärenden måste parterna komma åt en viss handling ännu efter mer än två år för att utöva sina rättigheter, intressen eller skyldigheter. Tidigare har förvaringen av sådana handlingar förutsatt att parten fysiskt förvarar brev som han eller hon mottagit till exempel per brev. När betydelsen av Suomi.fi-meddelanden ökar på det här sättet har man i beredningen av propositionen ansett det nödvändigt att med tanke på ändamålet med behandlingen av personuppgifter föreslå att förvaringstiden förlängs till fem år. Den föreslagna förvaringstiden bedöms på detta sätt vara nödvändig för att fullfölja det syfte för vilket uppgifterna har lagrats i registret för Suomi.fi-meddelanden. Användare har dessutom möjlighet att också i fortsättningen själv inverka på förvaringstiden genom att radera meddelanden. Således bedöms det att tryggandet av skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och kravet att lagstifta om skyddet för personuppgifter uppfylls ändamålsenligt också i fråga om förvaringstiden för Suomi.fi-meddelanden.
Utöver förlängningen av förvaringstiden föreslås det i propositionen att det nuvarande samtyckesregistret gällande elektroniskt delgivningsförfarande ändras till ett register över användare av meddelandeförmedlingstjänsten. Med stöd av den föreslagna regleringen öppnas i fortsättningen åt fysiska personer som använder identifieringstjänsten på myndighetsinitiativ ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten och separat samtycke behöver inte längre ges till elektronisk delgivning. Grunden för behandling av personuppgifter i meddelandeförmedlingstjänsten är i detta sammanhang fortfarande att fullgöra en rättslig förpliktelse på det sätt som avses i artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen. När Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata behandlar uppgifter för statistiska ändamål eller för utredning av omfattningen av användningen av Suomi.fi-meddelanden och av kostnaderna grundar sig behandlingen av personuppgifter på utförande av en uppgift av allmänt intresse som avses i artikel 6.1 e i den allmänna dataskyddsförordningen. I 3 kap. i lagen om stödtjänster finns bestämmelser om behandling av personuppgifter och andra uppgifter inom tjänsteproduktionen, och i 4 kap. finns bestämmelser om krav som gäller stödtjänsterna och användningen av dem, inklusive informationssäkerhetskrav. Regleringen har till denna del betraktats som tillräcklig och ytterligare bestämmelser anses inte motiverade med beaktande av grundlagsutskottets ovan beskrivna utlåtandepraxis när det handlar om att tillgodoseendet av skyddet för personuppgifter i första hand ska garanteras med stöd av dataskyddsförordningen och nationell allmän lagstiftning om dataskydd. Att i fråga om Suomi.fi-meddelanden utnyttja ett mer omfattande nationellt handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger betraktas inte som nödvändigt, även om tjänstens betydelse i kommunikationen mellan myndigheterna och medborgarna accentueras.
I propositionen föreslås det dessutom att det till vissa bestämmelser om myndigheter inom justitieförvaltningen och domstolar ska fogas en skyldighet att, i syfte att främja användningen av elektroniskt delgivningssätt, i en handling som inleder ett ärende ange personbeteckningen för den som inleder ärendet samt personbeteckningarna för vissa andra personer som anknyter till behandlingen av ärendet såsom en laglig företrädare eller ett ombud, käranden och vittnen. Den behandling av personbeteckningar som avses i propositionen grundar sig på 29 § i dataskyddslagen. Behandlingen av personbeteckningar är nödvändig i lagstadgade rättskipnings- och myndighetsuppgifter som sköts av myndigheter inom justitieförvaltningen och domstolarna för att personer ska kunna identifieras på ett tillförlitligt sätt och elektronisk delgivning ska kunna verkställas.
11.6
Språkliga rättigheter
I propositionen föreslås inga bestämmelser som uttryckligen gäller språkliga rättigheter. Vid genomförandet av de föreslagna ändringarna ska emellertid hänsyn tas också till språkliga rättigheter. Enligt 17 § 1 mom. i grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska. Grundlagsutskottet har betraktat det som väsentligt att se till att båda nationalspråken får tillräckligt stor synlighet i de digitala tjänsterna och att även andra språkliga rättigheter tillgodoses. Utskottet anser det viktigt att de grundläggande språkliga rättigheterna beaktas redan i den inledande fasen av utvecklingen av tjänsterna och att de digitala tjänsterna utvecklas parallellt i olika språkversioner (GrUB 5/2022 rd, 5 punkten). De ändringar som föreslås i meddelandeförmedlingstjänsten och kommunikationen om tjänsten ska genomföras på finska och svenska.
I genomförandet av de föreslagna ändringarna beaktas därtill samiska. Samiskspråkigas rätt att använda samiska i myndighetsverksamhet tryggas i 17 § 3 mom. i grundlagen, enligt vilket bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna utfärdas genom lag. Samiska språklagen har stiftats för att trygga denna rätt och den stärker för sin del samiskans ställning som officiellt språk och sänker tröskeln för att använda språket i officiella sammanhang. De instrument som lagen tillhandahåller avser bland annat att öka antalet personer som kan samiska hos de myndigheter som lagen gäller. När målet uppnåtts kan befolkningen inom samernas hembygdsområde oftare erbjudas såväl kvalitativt som kvantitativt likadana tjänster oavsett modersmål. Tolkning och översättning är trots allt också i fortsättningen ett viktigt sätt att nå målen (GrUB 4/2003 rd). Enligt 13 § 1 mom. 20 punkten i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata registreras i befolkningsdatasystemet det modersmål och kontaktspråk som personen har uppgett. Grundlagsutskottet menar att det också för samernas del ska räcka med att personen själv uppger modersmål eller att vårdnadshavarna uppger barnets modersmål. I analogi med detta menar utskottet att inte heller rätten att använda samiska i kontakter med myndigheterna ska knytas till definitionen av same i sametingslagen (974/1995) (GrUB 12/2014 rd s. 6).
Med stöd av 2 § 1 mom. 7 punkten i samiska språklagen tillämpas lagen på Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Enligt 4 § i den lagen har en same rätt att i egen sak eller i ett ärende där han eller hon hörs använda samiska hos de myndigheter som avses i den lagen. Med samiska språken avses med stöd av 3 § 1 mom. 1 punkten i samiska språklagen enaresamiska, nordsamiska eller skoltsamiska, beroende på vilken språkvarietet som används eller den huvudsakliga målgruppen i fråga. En myndighet får inte begränsa eller vägra beakta de språkliga rättigheter som följer av lagen i fråga på den grund att en same även kan andra språk, såsom finska eller svenska. Enligt förarbetena för paragrafen gäller rätten att använda samiska både muntlig och skriftlig behandling av ett förvaltningsärende såsom visande av en handling för myndigheten (RP 180/1990 rd, s. 28, på finska).
Med stöd av 8 § 1 mom. i samiska språklagen ska information som myndigheterna riktar till allmänheten också ges på samiska. Enligt 8 § 2 mom. ska myndigheternas meddelanden, kungörelser, anslag och annan information till allmänheten samt skyltar och för allmänheten avsedda blanketter med ifyllnadsanvisningar inom samernas hembygdsområde avfattas och ges också på samiska. På denna grund ska Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata i egenskap av producent av meddelandeförmedlingstjänsten i sin verksamhet följa samiska språklagen och beakta förpliktelserna i lagen när myndigheten genomför ändringar enligt propositionen.
11.7
Ålands särställning
Enligt 120 § i grundlagen har landskapet Åland självstyrelse enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland (1144/1991). Det föreslås att tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation och 2 kap. i lagen om digitala tjänster ändras så att det omfattar också förundersökning och polisundersökning. Enligt 27 § 1 mom. 23 punkten i självstyrelselagen för Åland har riket lagstiftningsbehörighet i ärenden som gäller förundersökning. Polisundersökning jämställs med förundersökningar, vilket framgår bland annat av att förundersökningslagen enligt 6 kap. 1 § 2 mom. i polislagen vid polisundersökning ska iakttas i tillämpliga delar. Således kan propositionen inte anses stå i konflikt med bestämmelserna om Ålands självstyrelse i 120 § i grundlagen.
På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande i frågan i synnerhet när det gäller hur de föreslagna bestämmelserna om öppnande av ett konto i meddelandeförmedlingstjänsten på myndighetsinitiativ och prioriteringen av elektronisk delgivning ska tillämpas i förhållande till jämlikheten enligt 6 § och rättsskyddet enligt 21 § i grundlagen.