2.2.1  20 kap. i strafflagen, Om sexualbrott

Våldtäkt 

Enligt 20 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen ska den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag för våldtäkt dömas till fängelse i minst ett och högst sex år. I förarbetena till bestämmelsen karaktäriseras tvånget så att våldet eller hotet om våld ska vara av sådan grad att det är tillräckligt för att bryta ned den andra personens vilja. Det förutsätts inte att den som utsätts för gärningen försätter sig själv i fara, utan det räcker att personen tydligt visar sin ovilja till samlag. Den hotande faran behöver inte heller vara omedelbar, även om tvång genom hot med våld som utförs senare kan anses förutsätta ett hot om ganska allvarligt våld som den hotade till följd av omständigheterna har svårt att avvärja. Vid bedömningen av den tvingande karaktären hos våldet eller hotet om våld finns det skäl att fästa vikt vid hur kraftigt våld som utövas eller med hur kraftigt våld det hotas, och också vid omständigheterna som helhet. I vissa fall kan till exempel den hotades möjlighet att försvara sig utan att försätta sig själv i fara vara så liten att också hot om ganska lindrigt våld kan vara tillräckligt för att bryta ned dennes vilja (RP 6/1997 rd s. 172-173, RP 216/2013 rd s. 5-6, 57). 

Enligt 2 mom. ska för våldtäkt också den dömas som genom att utnyttja att någon till följd av medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller förmår utforma eller uttrycka sin vilja, har samlag med honom eller henne. Med hjälplöst tillstånd avses enligt förarbetena till bestämmelsen sådana situationer när offret till följd av ett mentalt eller fysiskt hinder antingen inte alls eller åtminstone inte i betydande grad förmår stoppa någon annans handlingar. Medvetslöshet innebär att offret är medvetslöst eller oförmöget att utforma eller uttrycka sin vilja. Det kan till exempel bero på sömnmedicin, alkohol eller något annat berusningsmedel. Rädsla är ett tillstånd som beror på rädsla och som lamslår försvarsförmågan därför att den hotade anser det alltför farligt att försvara sig eller till följd av sin rädsla inte förmår handla i enlighet med sin vilja. Som exempel på en sådan situation nämns i förarbetena inbrott i en bostad och en situation när en person som fått bilskjuts förstår att chauffören är i ett sådant tillstånd att också minsta motstånd kan leda till våld. I sådana fall förutsätter tvingande till samlag inte nödvändigtvis någon särskild tvångshandling. Med något annat hjälplöst tillstånd avses till exempel medvetslöshet som orsakats av mediciner eller berusningsmedel, också om personen inte är medvetslös (RP 6/1997 rd s. 173-174, 180; RP 283/2010 rd s. 11; RP 216/2013 rd s. 5-6).  

Om våldtäkten med hänsyn till att hotet har varit ringa eller andra omständigheter vid brottet bedömd som en helhet är mindre allvarlig än de gärningar som avses ovan, ska gärningsmannen dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. På samma sätt döms den som med annat hot än sådant som avses i 1 mom. tvingar någon annan till samlag. Enligt förarbetena till lagen kan ett lindrigare fall av våldtäkt till exempel vara att gärningsmannen uttrycker ett lindrigt hot om våld eller något annat hot, till exempel att avslöja någon skadlig information. Hotet bör dock vara sådant att det får den andra personen att gå med på samlag. De ”andra omständigheter vid brottet” som nämns i momentet kan utgöras av exceptionella omständigheter i anslutning till brottet. Vid bedömningen av dessa omständigheter ska åtminstone arten och omfattningen av kränkningen av den sexuella självbestämmanderätten beaktas (RP 216/2013 rd s. 58). 

I avgörandet HD 2013:96 ansåg det att när offret i fallet hade avvisat gärningsmannens närmanden, uppfyller det tafsande och skuffande in i sovrummet, liksom det senare sittandet på offret, också våldsrekvisitet. Dessutom kunde inte det att det fysiska och verbala motståndet upphört efter närmandena och nekandet till samlag anses innebära samtycke till samlag. Enligt avgörandet utesluts inte uppsåt och befrias inte gärningsmannen från ansvar enbart för att gärningsmannen antar att den andra personen har ändrat sig utan att viljeförändringen har uttryckts tydligt verbalt eller på något annat sätt. Enbart att räcka över en kondom kunde inte under sådana förhållanden betraktas som ett sådant uttryck (domskäl 46 och 48). 

Högsta domstolen har också i flera fall tagit ställning till bevisprövningen och hjälplöshet till följd av alkohol vid tillämpningen av våldtäktsbestämmelsen, till exempel HD 2004:60, HD 2013:96 och HD 2019:78. Högsta domstolen har också behandlat frågor om bevisprövning vid sexualbrott till exempel i avgörandena HD 2021:44, HD 2021:5, HD 2019:84, HD 2019:55 och HD 2019:54. 

Våldtäktsbestämmelsernas utveckling 

Enligt den lag som föregick helhetsöversynen av sexualbrotten 1999 nämndes i rekvisitet för våldtäkt våld eller sådant hot som medför tvingande fara (16/1971). Det ansågs också jämförbart med hot att kvinnan görs "oförmögen att försvara sig". Kravet på tvingande fara ansågs förutsätta att offret motsätter sig samlag och går med på det endast inför ett tvingande hot. Kravet på tvingande fara ströks 1999, när det ansågs det "att det inte kan krävas att den som gärningen riktar sig mot försätter sig själv i fara för att förhindra gärningen" (RP 6/1997 rd, s. 172). Vid reformen 1999 ändrades också våldtäkt till ett brott som lyder under allmänt åtal, vilket ledde till en ökning i antalet fall som lämnades till åklagaren. I regeringens proposition om den senaste ändringen i våldtäktsbestämmelsen RP 216/2013 rd betonas det också att avsikten med uttrycket "utforma eller uttrycka sin vilja", som används i de gällande bestämmelserna om sexualbrott, är att ange att det inte är fråga om självförsvar vid tillämpningen av bestämmelserna. Enligt propositionen kan en hänvisning enbart till "försvarslöshet" obefogat föra tankarna till enbart fysiskt försvar, trots att detta inte varit avsikten (s. 59).  

I en bedömningspromemoria från justitieministeriet 2012 bedömdes det om avsaknad av samtycke uttryckligen borde nämnas i rekvisitet för våldtäkt (Justitieministeriet, utredningar och anvisningar 25/2012). I regeringens proposition RP 216/2013 rd om sexualbrott stannade man för att inte föreslå någon sådan ändring. Skälen till detta var bland annat att det de facto inte ansågs motsvara sexualbeteendet att bygga lagstiftningen på ett uttryckligt samtycke, och det framfördes också en oro för att större vikt än i nuläget vid förundersökningen och rättegången fästs vid offrets beteende vilket kan göra försvåra offrets ställning i straffprocessen. I propositionen ansågs uppfattningen att våldtäktsbrotten i Finland ska vara brott som grundar sig på våld motiverad i fråga om 20 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen, men det fästes vikt vid att det i 2 mom. också ingår sådana gärningsformer som inte förutsätter utövande av våld (RP 216/2013 rd, s. 35-38). 

Skyddet för den sexuella självbestämmanderätten har under senare år stärkts genom olika reformer i vilka straffbarheten för våldtäkt har utsträckts till att omfatta flera slags gärningar. Straffskalorna har också skärpts. År 2011 föreskrevs det att samlag med en hjälplös person är våldtäkt oberoende av vilken gärningsmannens roll är vid hjälplöshetens uppkomst (RP 283/2010 rd). Tidigare betraktades en sådan gärning som sexuellt utnyttjande enligt 20 kap. 5 § i strafflagen, om gärningsmannen inte hade medverkat till hjälplöshetens uppkomst. År 2014 upphävdes 20 kap. 3 § i strafflagen om tvingande till samlag i fråga om gärningar som ansågs lindrigare än våldtäkt, och sådana gärningar blev straffbara som våldtäkt enligt 3 mom. som fogades till 1 §. Vidare utvidgades definitionen av samlag till att också omfatta inträngande i någon annans anus (RP 216/2013).  

Grov våldtäkt 

Det döms för grov våldtäkt, om vid våldtäkt 1) någon orsakas svår kroppsskada, en allvarlig sjukdom eller försätts i livshotande läge, 2) brottet begås av flera eller genom brottet orsakas synnerligen kännbart psykiskt eller fysiskt lidande, 3) brottet begås mot ett barn som är under arton år, 4) brottet begås på ett synnerligen rått, grymt eller förnedrande sätt eller 5) används skjut- eller eggvapen eller något annat livsfarligt hjälpmedel eller annars hotas med allvarligt våld, och våldtäkten även bedömd som en helhet är grov. Straffskalan är då fängelse i minst två och högst tio år.  

Enligt motiveringen till 1 mom. 1 punkten motsvarar bestämmelsen till denna del delvis den punkt som ingår i rekvisitet för grov misshandel. Enligt motiveringen till 2 punkten kan synnerligen kännbart lidande typiskt sett orsakas av att man blir våldtagen av flera personer. Synnerligen kännbart psykiskt lidande kan också orsakas av en exceptionellt skrämmande miljö eller av att andra personer följer med gärningen, också om de inte är delaktiga i gärningen. En våldtäkt kan också orsaka särskilt svår smärta, trots att den inte medför någon sådan följd som avses i 1 punkten. Av de sätt som nämns i 4 punkten motsvarar de två första den andra kvalificeringsgrunden för grov misshandel. Det kan anses att det finns en nyansskillnad mellan råhet och grymhet. Vid råhet betonas våldets fysiska grovhet. Grymhet kan till exempel yppa sig i form av våld mot en försvarslös person. En våldtäkt kan begås på ett synnerligen förnedrande sätt till exempel om den sker i åsyn av offrets närmaste eller om våldtäktsoffret förnedras på något annat sätt. Som femte grund i momentet nämns att vid våldtäkten används skjut- eller eggvapen eller något annat livsfarligt hjälpmedel. En i stort sett motsvarande kvalificeringsgrund ingår också i bestämmelserna om grovt rån och grov misshandel. Till skillnad från de bestämmelserna förutsätter grov våldtäkt dock inte att det livsfarliga hjälpmedlet är jämförbart med ett vapen. Man har gått in för en mer omfattande tillämpning av kvalificeringsgrunden bland annat för att den fysiska närhet mellan den som hotar och den som hotas som är typisk vid våldtäkt minskar skillnaden i farlighet mellan vapen och andra livsfarliga hjälpmedel (RP 6/1997 rd s. 174, se även RP 216/2013 rd). År 2014 fogades en tredje punkt som gäller minderåriga till bestämmelsen (RP 216/2013 rd). 

I avgörandet HD 2017:69 ansåg högsta domstolen att helhetsbedömningen av brottets grovhet vid våldtäkt kan vara olika beroende på vilken kvalificeringsgrund det är fråga om. I rättspraxis angående våldtäkt har gärningens grovhet ansetts öka bland annat till följd av att gärningen pågår länge, är planmässig eller innefattar frihetsberövande eller brott mot hemfriden (domskäl 15). I det aktuella fallet ansågs en våldtäkt som begicks av flera gärningsmän inte grov betraktat som helhet (domskäl 28). 

Tvingande till sexuell handling 

Enligt 20 kap. 4 § i strafflagen ska den som med våld eller hot tvingar en annan att företa eller underkasta sig någon annan sexuell handling än en sådan som avses i 1 § och handlingen väsentligen kränker den andras sexuella självbestämmanderätt dömas för tvingande till sexuell handling. För tvingande till sexuell handling ska också den dömas som genom att utnyttja att någon till följd av medvetslöshet, sjukdom, handikapp, rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller förmår utforma eller uttrycka sin vilja, förmår honom eller henne att företa en i 1 mom. avsedd sexuell handling eller att underkasta sig en sådan handling och denna handling väsentligt kränker personens sexuella självbestämmanderätt. Tvingande till sexuell handling gäller sådana sexuella handlingar som avses i 10 § 2 mom., det vill säga andra handlingar än samlag. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år. I övrigt motsvarar rekvisitet för tvingande till sexuell handling i stor utsträckning rekvisitet för våldtäkt (RP 6/1997 rd s. 176).  

Sexuellt utnyttjande 

Enligt 20 kap. 5 § i strafflagen ska för sexuellt utnyttjande dömas den som genom att utnyttja sin ställning förmår en person som 1) är under aderton år och i en skola eller annan inrättning står under gärningsmannens bestämmanderätt eller övervakning eller i något annat därmed jämförbart underordnat förhållande till gärningsmannen, 2) är under aderton år och vars förmåga att självständigt besluta om sitt sexuella beteende på grund av hans eller hennes omogenhet samt åldersskillnaden mellan parterna är väsentligt svagare än gärningsmannens, genom att grovt missbruka dennas omogenhet, 3) vårdas på ett sjukhus eller en annan inrättning och på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller något annat svaghetstillstånd har en väsentligt nedsatt förmåga att försvara sig eller utforma eller uttrycka sin vilja, eller 4) är synnerligen beroende av gärningsmannen, som grovt missbrukar beroendeställningen, till samlag eller att företa eller underkasta sig någon annan sexuell handling som väsentligt kränker hans eller hennes sexuella självbestämmanderätt. Straffskalan för sexuellt utnyttjande är böter eller fängelse i högst fyra år. 

Sexuellt utnyttjande skiljer sig från bestämmelsen om våldtäkt genom att det inte förutsätts tvingande våld eller hot om sådant våld. Bestämmelsens syfte är att skydda personer i en svagare ställning mot sexuellt utnyttjande i större omfattning än bestämmelserna om våldtäkt gör. När en person i en sådan situation som avses i bestämmelsen är offer för ett våldtäktsbrott tillämpas bestämmelserna om våldtäkt, inte bestämmelsen om sexuellt utnyttjande (RP 6/1997 rd s. 179).  

I rättspraxis har det ansetts att förmående av ett 16–17-årigt barn till sexuella handlingar genom att till exempel utnyttja ställningen som tränare kan anses omfattas av tillämpningsområdet för 1 punkten (Östra Finlands hovrätt R 18/172). I förarbetena till bestämmelsen tas det inte direkt ställning till motsvarande situationer som inträffar vid ungas hobbyverksamhet på fritiden. 

Sexuellt antastande 

Bestämmelsen om sexuellt antastande i 20 kap. 5 a § i strafflagen trädde i kraft 2014. Bestämmelsen är alltså relativt ny. Enligt bestämmelsen ska den dömas för sexuellt antastande som genom beröring utsätter en person för en sexuell handling som är ägnad att kränka personens sexuella självbestämmanderätt ska, om inte straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i 20 kap. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader.  

Ordet "beröring" i bestämmelsen innebär enligt förarbetena att det inte är fråga om en normal lätt beröring i förbifarten, till exempel i en folksamling, utan om en gärning som förutsätter en viss intensitet. Det är fråga om att man stryker, kramar, klappar eller utför någon annan liknande gärning på någon annan. Eftersom det är fråga om skydd för den sexuella självbestämmanderätten, ska beröringen riktas mot en sådan kroppsdel som normalt anses ha en sexuell innebörd, såsom åtminstone bröst, könsorgan, bak eller lår. Också att kyssa någon annan kan betraktas som sådan beröring som här avses (RP 216/2013 rd s. 59). 

I ärendet HD 2019:104 åtalades avdelningschefen vid en inrättning inom försvarsmakten, kommodor A för sexuellt antastande av en civilperson i försvarsmaktens lokaler och för tjänstgöringsbrott. Enligt åtalet hade A genom kyssar och olika slags beröringar utsatt målsäganden för en sexuell handling som varit ägnad att kränka målsägandens sexuella självbestämmanderätt. Enligt åtalet för tjänstgöringsbrott hade A genom att handla på detta sätt brutit mot en skyldighet som hört till tjänstgöringen och mot genom reglemente utfärdade bestämmelser. Högsta domstolen ansåg att A:s förfarande genom vilket A hade gjort sig skyldig till sexuellt antastande hade ett tillräckligt samband med A:s tjänstgöring. Då A ansågs ha brutit mot bestämmelser om militär ordning, dömdes A utöver för sexuellt antastande också för tjänstgöringsbrott till ett kombinerat bötesstraff på 80 dagsböter.  

Högsta domstolen förkastade åtalet för sexuellt antastande i avgörandet HD 2020:38. I det fallet hade A, 42 år, och B, 18 år, träffats i en restaurang, där A hade bjudit B på drinkar, med sin hand på B:s rygg lett B ut på terrassen för att sitta bredvid sig och berättat för B om sin förtjusning. Därefter hade A lagt sin arm över B:s axlar och uppgett sig kunna "staka" för B. B hade försökt lämna A:s sida, men A hade gripit om B:s handled och sagt att B inte ska gå någonstans. Högsta domstolen ansåg i sin dom att sexuella uttalanden kan ge vissa fysiska beröringar, som under andra omständigheter är godtagbara, en sexuell karaktär. I det aktuella fallet hade dock den fysiska beröringen varit så liten och normal, att dess karaktär inte hade förändrats enbart till följd av de sexuella förslagen (domskäl 18 och 20). 

Lagstiftningens utveckling  

I regeringens proposition 216/2013 rd föreslogs det att till 20 kap. i strafflagen fogas en bestämmelse om sexuellt ofredande, som hade gällt den som genom beröring eller på något annat lika allvarligt sätt utsätter en person för en sexuell handling som är ägnad att kränka personens sexuella självbestämmanderätt. Enligt propositionen kan man med beröring i fråga om gärningens allvarlighet jämställa vissa handlingar som snarare kan anses vara ägnade att kränka den psykiska än den fysiska självbestämmanderätten (se RP 216/2013 rd, s. 60–61). I den lag som godkändes efter utskottsbehandlingen i riksdagen gick man in för att avgränsa bestämmelsens tillämpningsområde till beröring, och rubriken ändrades till sexuellt antastande (GrUU 6/2014 rd, LaUB 4/2014 rd). 

När 20 kap. 5 a § i strafflagen stiftades ansåg grundlagsutskottet det med hänsyn till bestämmelserna i 7, 10 och 22 § i grundlagen motiverat att den enskilde skyddas mot sådant ofredande av den sexuella självbestämmanderätten som avses i förslaget också med de medel strafflagen erbjuder. Trots det ansåg grundlagsutskottet att det att man på föreslaget sätt lämnar tillvägagångssättet öppet ("genom beröring eller på något annat lika allvarligt sätt") i princip måste anses problematiskt med avseende på den straffrättsliga legalitetsprincipen. Enligt utskottets uppfattning är det ändå betecknande för sexuellt ofredande att handlingen kan utföras på många olika sätt. I motiven till bestämmelserna har man mångsidigt beskrivit olika omständigheter och situationer där någon kan anses ha blivit utsatt för en sexuell handling på ett sätt som kan jämställas med beröring, menade utskottet. Men utskottet såg det som viktigt att lagutskottet preciserar rekvisitet exempelvis genom att ta in några av de tillvägagångssätt som nämns i motiven för att man tillräckligt väl på förhand ska kunna bedöma vilka slag av handlingar som kriminaliseras (GrUU 6/2014 rd). 

Lagutskottet konstaterade i sitt betänkande att kriminaliseringen av ofredande på ett allmänt plan är problematisk, eftersom tillvägagångssättens mångfald och den subjektiva upplevelsen av ofredande gör det svårt att utforma en straffbestämmelse som uppfyller den straffrättsliga legalitetsprincipens krav på exakthet. Utskottet betonade att rekvisitselementen "på något annat lika allvarligt sätt" och "sexuell handling" samt "handling som är ägnad att kränka personens sexuella självbestämmanderätt" när de prövas separat eventuellt kan anses tillräckligt exakta, men sammantagna bildar de en helhet på grundval av vilken straffbarhetens utsträckning blir oklar.  

Utskottet fäste ytterligare avseende vid det som sägs i propositionsmotiven, att "i sista hand måste man dock i varje enskilt fall avgöra var gränsen för godtagbart sexuellt handlande går under de aktuella omständigheterna och med beaktande av relationen mellan gärningsmannen och den som utsätts för handlingen." (RP 216/2013 rd s. 62/II). Utskottet ansåg det inte acceptabelt att gränserna för straff- barhet är så otydliga. Utifrån utredning var utskottet också tveksamt till att precisera bestämmelsen med exempel, eftersom också den förteckningen borde täcka in en mångfald av situationer för att motsvara syftet med bestämmelsen. Också denna aspekt talade för att den föreslagna parallella klausulen "något annat lika allvarligt sätt" är svårtolkad. Sammanfattningsvis ansåg lagutskottet att "det i det här skedet är motiverat att begränsa begreppet sexuellt ofredande till situationer som inbegriper beröring och utvidga straffbarheten först när det är möjligt att bedöma på vilken nivå tröskeln för straffbarhet i praktiken lägger sig." (LaUB 4/2014 rd). 

Sexuella handlingar som riktar sig till barn 

Det föreskrivs om sexualbrott mot barn i 20 kap. 6, 7 och 7 b § i strafflagen (sexuellt utnyttjande av barn, grovt sexuellt utnyttjande av barn, grov våldtäkt mot barn). De bestämmelserna tillämpas parallellt med bestämmelserna om våldtäktsbrott så att till exempel vid våldtäkt mot barn tillräknas såväl ett våldtäktsbrott som ett sexuellt utnyttjandebrott mot barn. Om bestämmelserna om grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn blir tillämpliga, döms gärningsmannen för grov våldtäkt mot barn enligt 7 b §. 

Enligt 6 § döms för sexuellt utnyttjande av barn den som genom beröring eller på något annat sätt utsätter ett barn som är under 16 år för en sexuell handling som är ägnad att skada barnets utveckling eller förmår barnet att företa en sådan handling. Enligt 2 mom. döms för sexuellt utnyttjande av barn också den som har samlag med ett barn som inte har fyllt 16 år, om inte brottet bedömt som en helhet är grovt på det sätt som avses i 7 § om grovt sexuellt utnyttjande av barn. För sexuellt utnyttjande av barn döms dessutom den som handlar på ett sätt som avses i 1 mom. eller ovan i detta moment med ett barn som har fyllt 16 men inte 18 år, om gärningsmannen är barnets förälder eller står i en ställning till barnet som motsvarar en förälders och bor i samma hushåll som barnet. 

Det döms för sexuellt utnyttjande av barn enligt 7 § i sådana fall där gärningsmannen har samlag med ett barn som inte har fyllt 16 år eller, i ett fall som avses i 6 § 2 mom., med ett barn som har fyllt 16 men inte 18 år, eller vid sexuellt utnyttjande av barn a) brottet begås mot ett barn vars ålder eller utvecklingsnivå är sådan att brottet är ägnat att orsaka barnet synnerlig skada, b) brottet begås på ett synnerligen förnedrande sätt, eller c) brottet är ägnat att orsaka barnet synnerlig skada på grund av det speciella förtroende som barnet hyser för gärningsmannen eller på grund av att barnet på något annat sätt står i särskilt beroende ställning till gärningsmannen, och brottet även bedömt som en helhet är grovt. Enligt 7 b § ska dessutom den som gör sig skyldig till grov våldtäkt och samtidigt till i 7 § 1 mom. 1 punkten avsett grovt sexuellt utnyttjande av barn för grov våldtäkt mot barn dömas till fängelse i minst fyra och högst tolv år. 

Bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn innefattar också en begränsningsbestämmelse (20 kap. 7 a § i strafflagen), enligt vilken en handling inte ska anses som sexuellt utnyttjande av barn eller som i 7 § 1 mom. 1 punkten avsett grovt sexuellt utnyttjande av barn, om den inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för den som utsattes för handlingen och det inte råder någon stor skillnad i ålder samt själslig och kroppslig mognad mellan parterna. Syftet att skydda barn mot sexuellt utnyttjande kräver inte att ungas inbördes sexuella relationer begränsas om de inte innebär att den ena parten utnyttjas (RP 6/1997 rd, s. 183, RP 282/2010 rd, s. 48, 105–106). Med stöd av ställningstaganden i rättsdoktrinen och rättspraxis kan det konstateras att en åldersskillnad på omkring fem år ofta anses som en övre gräns för tillämpningen av undantagsbestämmelsen, om målsägandes ålder ligger nära skyddsåldersgränsen. Om målsägandens ålder ligger längre från skyddsåldersgränsen, har en mindre åldersskillnad mellan parterna ansetts krävas för att begränsningsbestämmelsen ska bli tillämplig. I detta sammanhang bör också gärningens art beaktas (Ojala 2012, s. 118; Hirvelä 2006, s. 446, se även HD 2021:15, domskäl 20).  

Högsta domstolen har tagit ställning till sexuellt utnyttjande av barn till exempel i ärendena HD 2018:60, HD 2018:70, HD 2018:74, HD 2019:54, HD 2020:85, HD 2021:15 och HD 2021:22. I ärendena HD 2018:74 och HD 2021:22 bedömdes tillämpningen av begränsningen enligt 20 kap. 7 a § i strafflagen. 

Straffskalan för sexuellt utnyttjande av barn är fängelse i minst fyra månader och högst sex år, för grovt sexuellt utnyttjande av barn fängelse i minst ett och högst tio år och för grov våldtäkt mot barn fängelse i minst fyra och högst tolv år. 

Lagstiftningens utveckling  

År 2011 gjordes flera betydande ändringar i bestämmelserna om sexualbrott mot barn. En stor förändring med tanke på praxis var att samlag med barn kvarstod som kvalificeringsgrund för grov våldtäkt mot barn. I lagens förarbeten konstaterades att en gärning som innefattar samlag som utgångspunkt är allvarligare med tanke på skyddet för ungas sexuella självbestämmanderätt och fysiska integritet än annan beröring eller verbala kränkningar (RP 282/2010 rd, s. 14-15). Därför bör gärningar som lett till samlag enligt propositionen i regel bedömas strängare, även om de inte innefattar sådant våld eller hot om våld som uppfyller rekvisitet för våldtäkt. Den relativa andelen domar för grova gärningsformer har ökat avsevärt efter ändringen. 

Andra ändringar som genomfördes 2011 var att kravet på upphetsning eller strävan efter tillfredsställelse hos gärningsmannen ströks i definitionen på sexuell handling, och att minimistraffet för grundformen av sexuellt utnyttjande av barn höjdes från fängelse i 14 dagar till fängelse i fyra månader. Därmed skärptes straffskalan för sexuellt utnyttjande av barn som innefattar samlag i praktiken från fängelse i 14 dagar till fängelse i ett år, när utöver strafflatituden också rekvisitet ändrades. Till 20 kap. i strafflagen fogades också två nya paragrafer: kriminaliseringen av lockande av barn i sexuella syften (8 b §) som har samband med det så kallade grooming-fenomenet och besökande av barnpornografisk föreställning (8 c §). 

Samtidigt ändrades också begränsningsbestämmelsen i kapitlet. Tidigare förelåg inte sexuellt utnyttjande av barn om det inte var stor skillnad antingen i ålder eller själslig och fysisk mognad mellan parterna. Efter ändringen har tillämpning av begränsningsbestämmelsen förutsatt att det inte råder någon stor skillnad i någotdera avseendet, varken i ålder eller i själslig och kroppslig mognad (RP 282/2010 rd, s. 105-106).  

Bakom ändringarna 2011 låg såväl nationella skäl som internationella förpliktelser, i synnerhet ikraftträdandet av Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (FördrS 88/2011), nedan Lanzarotekonventionen. 

År 2014 fogades till definitionen av grov våldtäkt att brottet begås mot ett barn under 18 år (RP 216/2013 rd). I april 2019 trädde ändringar i kraft genom vilka det föreskrevs att en gärning som uppfyller rekvisitet för grovt sexuellt utnyttjande av barn och grov våldtäkt är straffbart som grov våldtäkt mot barn, och minimistraffet för gärningen höjdes till fängelse i fyra år. I samma sammanhang höjdes maximistraffet för sexuellt utnyttjande av barn från fängelse i fyra år till fängelse i sex år (RP 212/2018 rd). 

Utnyttjande av person som är föremål för sexhandel 

Syftet med bestämmelsen om utnyttjande av person som är föremål för sexhandel i 20 kap. 8 § i strafflagen är att utvidga skyddet för personer som är föremål för koppleri och människohandel. Med stöd av den bestämmelsen döms den som genom att utlova eller ge en ersättning som representerar ett direkt ekonomiskt värde får någon som är föremål för ett brott som avses i 20 kap. 9 eller 9 a § eller i 25 kap. 3 eller 3 a § i strafflagen att ha samlag eller företa en därmed jämförlig sexuell handling, om gärningen inte utgör brott enligt 20 kap. 8 a § i strafflagen. Straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt 2 mom. söms för utnyttjande av person som är föremål för sexhandel också den som drar fördel av en ersättning enligt 1 mom. som utlovats eller getts av en tredje part genom att ha samlag eller företa en därmed jämförlig sexuell handling med en person som är föremål för ett brott som avses i det momentet. Enligt 3 mom. döms för utnyttjande av person som är föremål för sexhandel likaså den som begår en i 1 eller 2 mom. avsedd gärning trots att gärningsmannen har haft skäl att misstänka att den i 1 eller 2 mom. avsedda personen är föremål för ett brott som avses i 9 eller 9 a § eller i 25 kap. 3 eller 3 a §. 

Bestämmelsen fogades till strafflagen 2006 (743/2006, RP 221/2005 rd). Bestämmelsen ändrades senare så att gärningen är straffbar också vid vållande (384/2015). Ett viktigt skäl till det utvidgade tillräknandet är att tröskeln för tillämpning av bestämmelsen i rättspraxis har satt sig högre än vad som kunde förutspås när lagen godkändes (RP 229/2014 rd, s. 5, LaUB 38/2014 rd s. 2).  

Köp av sexuella tjänster av ung person 

Med stöd av 20 kap. 8 a § i strafflagen straffas för köp av sexuella tjänster av ung person den som genom att utlova eller ge en ersättning får någon som är under 18 år att ha samlag eller företa någon annan sexuell handling. För köp av sexuella tjänster av ung person döms även den som använder ovan avsedda sexuella tjänster, för vilka någon annan har utlovat eller gett ersättning. Straffskalan för gärningen är böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelsen kan tillämpas parallellt med andra sexualbrott, till exempel sexuellt utnyttjande av barn. 

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1999, och därefter har den ändrats så att straffskalan har skärpts från ett halvt år först till ett år (RP 34/2004 rd) och sedan till två år (RP 282/2010 rd). Bestämmelsen utsträcktes också till att omfatta fall när någon annan utlovar eller ger en ersättning för tjänsterna (RP 221/2005 rd). En viktig bakgrundsfaktor till ändringarna var de internationella förpliktelser som binder Finland. 

Lockande av barn i sexuella syften 

För lockande av barn i sexuella syften straffas med stöd av 20 kap. 8 b § den som föreslår ett möte eller andra kontakter med barn så att det av förslagets innehåll eller av omständigheterna annars framgår att syftet är att på det sätt som avses i 17 kap. 18 § 1 mom. framställa bilder eller bildupptagningar som på ett sedlighetssårande sätt visar ett barn eller att rikta ett brott som är straffbart som sexuellt utnyttjande av barn eller grovt sexuellt utnyttjande av barn mot ett barn. Om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, döms enligt 2 mom. för lockande av barn i sexuella syften också den som lockar en person som är under 18 år att ha samlag eller företa någon annan sexuell handling som avses i bestämmelsen om köp av sexuella tjänster av ung person, eller att uppträda i en anordnad pornografisk föreställning. Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. 

2 mom. baseras på Lanzarotekonventionen (RP 282/2010 rd). Att värva eller förmå ett barn att delta i barnprostitution eller pornografiska föreställningar anges också vara straffbart i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, nedan direktiv 2011/93. Enligt förarbetena till bestämmelsen kan sådant lockande som avses i 2 mom. bestå i att gärningsmannen gör en ung person som har ont om pengar uppmärksam på möjligheten till inkomster genom försäljning av sexuella tjänster eller till exempel genom stripteaseföreställningar. Gärningsmannen kan också förmå personen att ta emot logi i utbyte mot sexuella tjänster. I sådana fall kan gärningsmannen utöver lockandebrottet göra sig skyldig också till andra brott, till exempel medhjälp till köp av sexuella tjänster av ung person (RP 282/2010 rd, s. 108; LaUB 43/2010 rd). 

Enligt förarbetena till bestämmelsen kommer i praktiken människohandels- och koppleribrott i fråga som sådana brott med strängare straff som avses i 2 mom., och det är til ingen del fråga om en inskränkning i tillämpningsområdet för straffbestämmelserna för de brotten. Avsikten är att döma för lockandebrott enligt 2 mom. i synnerhet i sådana fall där gärningsmannen inte på det sätt som förutsätts för människohandelsbrott kan anses själv utnyttja den person som är föremål för brottet eller annars dra avsevärd ekonomisk nytta på det sätt som är utmärkande för människohandels- och koppleribrott, till exempel så att den som gynnas endast är föremål för lockandet. Enligt förarbetena är det möjligt att rekvisitet för människohandels- eller koppleribrott inte uppfylls därför att något annat rekvisitelement för de brotten fattas (RP 282/2010 rd s. 107). Till denna del finns det skäl att precisera att ekonomisk nytta inte är en förutsättning för tillämpning av 25 kap. 3 § om människohandel (RP 34/2004 rd s. 92-99). 

Sådana brott med strängare straff som särskilt nämns i förarbetena till bestämmelsen är de utnyttjandebrott som kriminaliseras i 20 kap. 6 och 7 § i strafflagen, samt köp av sexuella tjänster av ung person som kriminaliseras i 8 a § i det kapitlet. Om gärningsmannen förleder en person som är under 16 år (eller i vissa fall en 16- eller 17- åring) att uppträda i en anordnad pornografisk föreställning och själv följer föreställningen, gör sig gärningsmannen inte skyldig till lockande av barn i sexuella syften utan till sexuellt utnyttjande av barn eller, beroende av omständigheterna, till grovt sexuellt utnyttjande av barn. Om den som förleder en person som är under 18 år att sälja sexuella tjänster själv köper dessa tjänster, ska gärningsmannen dömas för köp av sexuella tjänster av ung person (RP 282/2010 rd, s. 107). 

Besökande av en barnpornografisk föreställning 

Enligt 20 kap. 8 c § i strafflagen straffas den som besöker en anordnad föreställning där en person som inte har fyllt 18 år uppträder på ett sedlighetssårande sätt. Straffskalan för gärningen är böter eller fängelse i högst två år. 

Den bestämmelsen fogades till strafflagen 2011, och den baseras på skyldigheterna enligt Lanzarotekonventionen (RP 282/2010 rd).  

Koppleri och grovt koppleri 

Enligt 20 kap. 9 § i strafflagen döms för koppleri den som för att skaffa sig själv eller någon annan ekonomisk vinning 1) ordnar ett rum eller något annat ställe för samlag eller en därmed jämförlig sexuell handling som utförs av någon mot ersättning eller för en uppenbart sedlighetssårande handling som mot ersättning utförs av ett barn under 18 år, 2) väsentligt främjar en sådan handling genom att som en etablerad del av sin affärsverksamhet inkvartera någon som utför handlingen, 3) genom förmedling av kontaktuppgifter eller på annat sätt marknadsför att någon utför sådana handlingar, medveten om att detta handlande väsentligt främjar gärningens fullbordan, 4) på annat sätt utnyttjar att någon utför sådana handlingar, eller 5) förleder någon till sådana handlingar. Straffskalan för gärningen är böter eller fängelse i högst två år. I 9 a § i samma kapitel föreskrivs det om den grova gärningsformen av gärningen, och kvalificeringsgrunderna är att avsevärd ekonomisk vinning eftersträvas, särskild planmässighet eller att brottet riktar sig mot ett barn under 18 år. Straffskalan för grovt jaktbrott är fängelse i minst fyra månader och i högst fyra år. 

Bestämmelsen om koppleri fogades till strafflagen 1998 (RP 117/1997 rd och RP 6/1997 rd). Bestämmelsen utvidgades till att också omfatta gärningar mot barn 2004 utifrån regeringens proposition 34/2004 rd. Bakom utvidgningen låg skyldigheterna enligt det rambeslut som föregick direktiv 2011/93 att bland annat kriminalisera ekonomisk nytta av barnprostitution och av barns deltagande i pornografiska föreställningar samt annat utnyttjande av barn för sådana syften. Den tidigare bestämmelsen om koppleri omfattade skyldigheterna i fråga om prostitution, men deltagande i pornografiska föreställningar ansågs falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde (RP 34/2004 rd s. 85).  

Enligt förarbetena är sådana sedlighetssårande handlingar som utförs av ett barn under 18 år som avses i bestämmelsen deltagande i pornografiska filmer eller föreställningar mot ersättning eller att vara modell vid produktion av pornografiska bilder. I förarbetena hänvisas det också till den dåvarande 17 kap. 19 § i strafflagen om innehav av barnpornografisk bild, enligt vilken som barnpornografisk bild betraktas en bildupptagning som föreställer ett barn som har samlag eller ett därmed jämförbart könsumgänge eller på något annat sätt som är uppenbart sedlighetssårande. Enligt den tidigare propositionen till vilken det hänvisas i förarbetena (RP 6/1997 rd, s. 189) kan bland annat posering som modell vid produktionen av en sedlighetssårande bild betraktas som en sådan sexuell handling som avses i bestämmelsen. Enligt bestämmelsens ordalydelse och motiveringar berör kriminaliseringen alltså endast nytta av sexuella handlingar som begås mot ersättning, också om gärningsmannen eller objektet är ett barn. I regeringens proposition 103/2014 rd förtydligades tillämpningsområdet för människohandels- och koppleribrott när det konstaterades att koppleri som riktas mot barn under 18 år i regel bör bedömas som människohandelsbrott (s. 33 och 46).  

Under riksdagsbehandlingen fogades bestämningen "uppenbart" till bestämmelsen före termen "sedlighetssårande handling". I lagutskottets betänkande (LaUB 4/2004 rd, s. 6) motiverades tillägget med att avsikten enligt förarbetena var att bestämmelsen skulle vara samstämmig med den dåvarande 17 kap. 19 §, där det talades om en uppenbart sedlighetssårande handling. Sedermera har dock kravet på uppenbarhet strukits i 19 § i det kapitlet, när bestämmelserna om barnpornografiskt material har förenhetligats (RP 282/2010 rd s. 103). I samband med ändringen har ingen bedömning gjorts av behovet att ändra bestämmelserna om koppleri så att kravet på uppenbarhet stryks också där. 

Definitioner 

Enligt definitionen i 20 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen avses med samlag inträngande med könsorgan i en annans kropp eller sexuellt inträngande i en annans könsorgan eller anus eller tagande av en annans könsorgan i sin kropp. Enligt 2 mom. avses med sexuell handling en gärning som har en väsentligt sexuell innebörd med hänsyn till gärningsmannen och den som gärningen riktar sig mot samt gärningsomständigheterna. 

Utgångspunkten är att definitionen av samlag är könsneutral (LaUB 4/2014 s. 7–8). Enligt förarbetena till bestämmelsen gäller definitionen av samlag utöver inträngande i könsorgan eller anus också samlag som genomförs med eller riktar sig till munnen (RP 6/1997 rd s. 188). Enligt bestämmelsens ordalydelse kan det dessutom också vara fråga om inträngande i mannens könsorgan (HD 2000:90 och HD 2005:54). 

Enligt regeringens proposition med förslag till bestämmelsen är ett tillvägagångssätt uttryckligen samlag som genomförs med eller riktar sig till munnen, och vidare har det ansetts att det saknar betydelse om samlaget sker mellan personer av olika eller samma kön (RP 6/1997 rd s. 188). I regeringens proposition sägs det om tvingande till sexuell handling att smekning av någon annans könsorgan eller så kallad oralsex, som inte innefattar penetrering, bedöms som en övrig sexuell handling (RP 283/2010, s. 4). Inte heller i Helsingfors hovrätts dom den 13 december 2018 (R 18/658) ansågs slickandet av en kvinnas klitoris uppfylla definitionen på samlag. Hovrätten ansåg att slickande av klitoris med tungan inte enligt allmänt språkbruk kan anses utgöra inträngande i kvinnans kropp via kvinnans könsorgan, och att det inte heller var fråga om att kvinnans könsorgan togs i den egna kroppen, och därför kunde handlingen inte betraktas som ett samlag. 

Enligt definitionen ska inträngandet vara sexuellt. Enligt de ursprungliga förarbetena till bestämmelsen förutsätter kravet på sexuell karaktär att inträngande antingen sker med hjälp av könsorganet eller riktas till könsorganet (RP 6/1997 rd s. 188). I regeringens proposition 216/2013 rd sägs det: ”Kravet på att inträngandet ska vara av sexuell natur möjliggör också en tolkning som innebär att t.ex. en sådan situation där gärningsmannen i misshandelssyfte för in ett föremål i någons könsorgan inte nödvändigtvis betraktas som samlag." (s. 12).  

Åtalsrätt 

Enligt 20 kap. 11 § i strafflagen får åklagaren inte väcka åtal för sexuellt antastande som riktats mot en person som fyllt arton år, om inte målsäganden anmäler brottet till åtal eller ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks (RP 509/2014). 

Juridiska personers straffansvar 

Enligt 20 kap. 13 § i strafflagen tillämpas på koppleri och grovt koppleri vad som föreskrivs om juridiska personers straffansvar. Detsamma gäller ett i 8 b § 1 mom. avsett brott där någon föreslår ett möte eller andra kontakter med barn i syfte att framställa bilder eller bildupptagningar som på ett sedlighetssårande sätt visar ett barn. Bakom bestämmelsen ligger internationella förpliktelser som binder Finland (se RP 282/2010 rd och RP 34/2004 rd). 

2.2.2  17 kap. i strafflagen, Om brott mot allmän ordning

Spridning av pornografisk bild och grov spridning av barnpornografisk bild 

Enligt 17 kap. 18 § i strafflagen ska den som tillverkarar, saluför eller till uthyrning bjuder ut eller på något annat sätt erbjuder eller gör tillgängliga, tillhandahåller, för in i eller ut ur Finland eller genom Finland till ett annat land eller på något annat sätt sprider verklighetsbaserade eller verklighetstrogna bilder eller bildupptagningar som på ett sedlighetssårande sätt visar 1) barn, 2) våld, eller 3) könsumgänge med djur för spridning av pornografisk bild dömas till böter eller fängelse i högst två år. I bestämmelsen nämns också undantag med hänsyn till materialets konstnärliga värde eller informationsspridande natur.  

I 19 § om grov spridning av barnpornografisk bild sägs det att om vid spridning av barnpornografisk bild 1) det barn som skildras är särskilt ungt, 2) bilden också skildrar grovt våld eller synnerligen förnedrande behandling av barnet, 3) brottet begås särskilt planmässigt, eller 4) brottet begås som ett led i en i 6 kap. 5 § 2 mom. avsedd organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, (8.5.2015/564) och gärningen även bedömd som en helhet är grov, ska gärningsmannen för grov spridning av barnpornografisk bild dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år. 

Tillämpningsområdet för bestämmelserna behandlas i regeringens propositioner RP 282/2010 rd, RP 34/2004 rd och RP 6/1997 rd. Frågan om när materialet är sedlighetssårande behandlas i den ursprungliga motiveringen till 18 §, enligt vilken enbart det att en naken barnmodell avbildas i materialet inte i och för sig gör det till en barnpornografisk bild. Enligt förarbetena är en förutsättning att barnmodellen avbildas på ett sådant sätt att sedligheten kränks. Vid den bedömningen fästs enligt förarbetena vikt vid modellens ålder, hur modellen avbildas, hur bildens sexuella karaktär framkommer och vilket helhetsintryck bilden ger betraktaren (RP 6/1997 rd, s. 147). 

Enligt bestämmelsens ordalydelse berör kriminaliseringen av spridning av bilder endast situationer med flera bilder eller bildprogram. Enligt förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen var avsikten att uttryckligen avgränsa bestämmelsen till spridning av flera bilder (RP 6/1997 rd, s. 145, 147).  

Innehav av barnpornografisk bild 

Enligt 17 kap. 19 § i strafflagen ska den som obehörigen innehar en bild eller bildupptagning som på ett sedlighetssårande sätt visar barn eller som mot betalning eller annars genom avtal skaffat tillgång till verklighetsbaserade eller verklighetstrogna bilder eller bildupptagningar som på ett sedlighetssårande sätt visar barn. Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. 

Till den ursprungliga bestämmelsen har sedermera som ett nytt tillvägagångssätt fogats att skaffa tillgång till en sådan bild eller bildupptagning som avses i 18 § (RP 282/2010 rd). Tillägget har samband med förpliktelserna enligt Lanzarotekonventionen. Senare har en bestämmelse med samma innehåll också fogats till direktiv 2011/93. I artikel 5.3 i direktivet ingår en skyldighet att kriminalisera avsiktligt skaffande av tillgång till barnpornografi med hjälp av data- och kommunikationsteknologi. I ingressen till direktivet sägs det att för att kunna hållas ansvarig bör personen i fråga både ha avsikt att besöka en webbplats där barnpornografi finns tillgänglig och känna till att sådana bilder finns där. Påföljderna bör inte tillämpas på personer som oavsiktligt hamnar på webbplatser som innehåller barnpornografi (skäl 18).  

Enligt förarbetena till lagen kan det till exempel tyda på avsikt och kännedom om tillgång om gärningsmannen har betalat för tillgång till en webbplats eller har besökt den upprepade gånger. Att skaffa sig tillgång till materialet innebär att gärningsmannen aktivt har vidtagit åtgärder för att få tillgång till barnpornografiskt material och även har fått tillgång till materialet. Att skaffa sig tillgång på det sätt som avses i bestämmelsen aktualiseras i sådana situationer där en person skaffar en bild eller upptagning mot betalning eller genom någon annan överenskommelse med den person som förfogar eller bestämmer över materialet. Straffbarheten omfattar däremot inte t.ex. sådana internetsidor som vem som helst har fri tillgång till, och inte heller att se på sådant material som avses i bestämmelsen. Det faktum att gärningsmannen har besökt webbplatser som innehåller barnpornografi ska också kunna användas som bevis för att gärningsmannen har skaffat sig tillgång till sådant material. Att skaffa sig tillgång till barnpornografi kan även vara en åtgärd som föregår innehav, t.ex. nerladdning av materialet. I ett sådant fall ska gärningsmannen inte särskilt ådömas straff för att ha skaffat sig tillgång till materialet (RP 282/2010 rd, s. 102–103).  

2.3.1  Statistik

I detta avsnitt presenteras statistik om kända sexualbrott. Antalen ger en riktgivande bild av brottslighetens verkliga omfattning. Många fall som kommer till polisens kännedom och många brottsanmälningar leder inte till fällande dom i domstol. Uppgifterna baseras på uppgifter från statistikcentralen, om inte annat nämns. 

Våldtäkt och grov våldtäkt 

Under 2020 kom 1 160 misstänkta våldtäkter till polisens kännedom, av vilka 970 lämnades till åklagaren. Antalet fall av grova gärningsformer var 125 (122 lämnades till åklagaren). Antalet fall av vanlig våldtäkt som kommit till polisens kännedom har ungefär trefaldigats under perioden 2010–2020 (2010 kom 354 misstänkta fall av våldtäkt till polisens kännedom). Under perioden 2015–2019 kom årligen i genomsnitt 947 våldtäktsbrott till polisens kännedom, varav 625 lämnades till åklagaren.  

Under 2019 gavs 153 fällande domar för vanlig våldtäkt. 69 åtal förkastades. Under 2019 utdömdes 69 ovillkorliga och 59 villkorliga fängelsestraff. De ovillkorliga fängelsestraffen varade i medeltal 26 månader och de villkorliga 16 månader. Under perioden 2015–2018 gavs i medeltal 162 tillräknande domar. Per år utdömdes i medeltal 52 ovillkorliga och 74 villkorliga fängelsestraff. De ovillkorliga fängelsestraffen varade i medeltal 26 månader och de villkorliga 17 månader. Andelen vanliga våldtäkter har kvarstått kring 75–85 % av alla våldtäkter.  

Under 2020 gavs sammanlagt 40 fällande domar för grov våldtäkt. Åtta åtal förkastades. Under 2019 utdömdes 34 ovillkorliga fängelsestraff för grov våldtäkt, i medeltal fyra år och två månader. Inte ett enda villkorligt fängelsestraff utdömdes. Under perioden 2015–2018 var antalet fällande domar i medeltal 35 per år. Årligen utdömdes i medeltal 29 ovillkorliga och två villkorliga fängelsestraff. Medellängden för de ovillkorliga fängelsestraffen var fyra år och sex månader, och för de villkorliga ett år och tio månader.  

Antalet grova våldtäkter har ökat kännbart (mer än trefaldigats) under perioden 2015–2018 jämfört med tidigare år. Andelen grova fall var 11–12 % av alla våldtäkter under perioden 2015–2018, medan den var 3–5 % under perioden 2010–2014. Det ökade antalet grova våldtäkter bedöms ha samband med en lagändring, enligt vilken gärningar som riktas mot offer under 18 år betraktas som grova om de också bedömt som helhet är grova.  

Före lagändringen 2014 gällde ännu 20 kap. 3 §, enligt vilken det dömdes för tvingande till samlag. Den strukna bestämmelsen motsvarar i sak huvudsakligen det gällande 1 § 3 mom. Under 2019 gavs en fällande dom för den lindrigare form av våldtäkt som avses i bestämmelsen (som bestraffades med ovillkorligt fängelse i 19 månader). Under perioden 2015–2018 gavs i medeltal en fällande dom per år. I genomsnitt utdömdes ett fängelsestraff per år (alla villkorliga). Fängelsestraffens längd var i genomsnitt 8 månader. Under perioden 2015–2016 var fängelsestraffen som längst 7 månader, men 2018 uppgick fängelsestraffets längd till 18 månader. Under perioden 2015–2018 har andelen våldtäkter som bestraffas lindrigare minskat till 3–6 % från ca en femtedel under perioden 2011–2013.  

Under 2019 gavs 20 fällande domar för försök till våldtäkt. Under perioden 2015–2018 gavs årligen i medeltal 20 fällande domar. Största delen av de utdömda straffen för försök var fängelsestraff. Under 2019 utdömdes två ovillkorliga fängelsestraff (medellängd 17 månader) och 14 villkorliga (medellängd 13 månader). Under 2019 utdömdes endast ett bötesstraff. Under perioden 2015–2018 utdömdes i medeltal 12 villkorliga och två ovillkorliga fängelsestraff per år. Under den perioden var medellängden såväl för de ovillkorliga som de villkorliga fängelsestraffen 13 månader.  

Den nationella brottsofferundersökningens bedömning av förekomsten av brottsoffererfarenheter är högre än tidigare: i enkäten 2019 uppgav 2,8 % av kvinnorna och 0,3 % av männen att de under de 12 månader som föregick enkäten mot sin vilja tvingats till samlag eller annat sexuellt umgänge eller för ett sådant försök. Under perioden 2013–2019 har bedömningarna av sexuellt våld som kvinnor upplever varierat mellan 1,6 och 2,8 %, och för män mellan 0,3 och 0,7 %. 

I åldersfördelningen för personer misstänkta för våldtäktsbrott dominerar yngre åldersgrupper klart. Brottsligheten var högst bland 18–20-åringar (7,3 misstänkta per 10 000 personer i åldersgruppen), varefter antalet misstänkta minskar kraftigt. Sammanlagt var 40 % av de misstänkta 15–24-kåringar och 27 % 25–34-åringar. Av offren för våldtäktsbrott var 11 % under 15 år och 51 % 15–24 år. Sammanlagt var 83 % av offren under 35 år. 

Tvingande till sexuell handling 

Antalet fall av tvingande till sexuell handling som kommer till polisens kännedom har klart ökat. Under 2020 kom 184 fall till polisens kännedom, varav 115 lämnades till åklagaren. Under perioden 2015–2019 kom årligen i genomsnitt 147 fall till polisens kännedom, varav 91 lämnades till åklagaren.  

Under 2019 gavs 42 domar för tvingande till sexuell handling. Tre åtal förkastades. Under perioden 2015–2018 gavs årligen i medeltal 53 fällande domar. Årligen förkastades i medeltal fem åtal. Merparten av straffen var villkorliga fängelsestraff. Under 2019 utdömdes 18 villkorliga och ett ovillkorligt fängelsestraff. Tre bötesstraff utdömdes. Under perioden 2015–2018 utdömdes i medeltal 22 villkorliga och två ovillkorliga fängelsestraff. I medeltal utdömdes sju bötesstraff per år. Under 2019 var det ovillkorliga fängelsestraffets längd 5 månader. Under 2015 och 2018 var medellängden för de ovillkorliga straffen nio månader. Det enda ovillkorliga straff som utdömdes 2017 var 22 månader. Under 2016 utdömdes inte ett enda ovillkorligt fängelsestraff.  

Under 2019 gavs tre fällande domar för försök till tvingande till sexuell handling. En fängelsedom var villkorlig (17 månader). Inte ett enda ovillkorligt fängelse- eller bötesstraff dömdes ut. Under perioden 2015–2018 gavs årligen i medeltal tre fällande domar. I medeltal utdömdes tre villkorliga fängelsestraff per år. Endast ett ovillkorligt fängelsestraff dömdes ut (2016, mindre än en månad). Inte ett enda bötesstraff utdömdes.  

Sexuellt utnyttjande  

Under 2020 kom 89 fall av sexuellt utnyttjande till polisens kännedom, och samtliga lämnades till åklagaren. Under perioden 2015–2020 kom årligen i genomsnitt 93 fall till polisens kännedom, varav i genomsnitt 58 lämnades till åklagaren.  

Under 2019 gavs 13 fällande domar för sexuellt utnyttjande. Fyra åtal förkastades. Två av domarna gav ovillkorligt fängelse (medellängd 21 månader) och sju villkorligt. Inte ett enda bötesstraff utdömdes. Under perioden 2015–2018 gavs i medeltal 22 domar per år, och årligen förkastades i medeltal fyra åtal. Årligen utdömdes i medeltal fyra villkorliga fängelsestraff. Årligen utdömdes i medeltal ett bötesstraff. Under perioden 2015–2018 utdömdes sammanlagt endast ett ovillkorligt fängelsestraff, vars längd var fyra år och en månad.  

Under perioden 2015–2018 gavs i medeltal en dom per år för försök till sexuellt utnyttjande. Inte ett enda åtal förkastades. Endast ett fängelsestraff utdömdes (2016, villkorligt). Två bötesstraff dömdes ut. För 2019 finns ingen statistik.  

Sexuellt antastande  

Under åren efter att bestämmelsen trädde i kraft (den 1 september 2014) har antalet fall som kommit till polisens kännedom ökat avsevärt. Under 2014 bokfördes 75 fall, och därefter ökade antalet fall 2015 till 284 och 2016 till 535. Antalet fall 2017 uppgick till 414, 2018 till 512 och 2019 till 518. Antalet fall 2020 var 555, varav 172 lämnades till åklagaren.  

Antalet tillräknade fall varierade mellan 48 och 69 per år under perioden 2016–2018. Antalet fällande domar 2019 var 70. Merparten av fallen ledde till bötesstraff (42 fall 2019). Antalet villkorliga fängelsestraff var 1–5 per år (fem fall 2019). Inte ett enda ovillkorligt fängelsestraff dömdes ut.  

Sexuellt utnyttjande av barn, grovt sexuellt utnyttjande av barn och grov våldtäkt mot barn 

Antalet fall av sexuellt utnyttjande av barn som kommit till polisens kännedom har varierat från år till år. 2020 kom 1 192 fall av grundformen till polisens kännedom, varav 568 lämnades till åklagaren. Antalet fall av den grova gärningsformen var 430, varav 308 lämnades till åklagaren. Under 2019 kom 1 126 fall av grundformen av sexuellt utnyttjande av barn och 488 fall av den grova gärningsformen till polisens kännedom. Till åklagaren lämnades 568 fall av grundformen och 421 av den grova gärningsformen. Under perioden 2015–2018 kom i medeltal 864 fall av grundformen och 330 fall av den grova formen till polisens kännedom. I medeltal lämnades 468 fall per år av grundformen och 283 fall av den grova formen till åklagaren.  

2011 ökade antalet fall av sexuellt utnyttjande av barn som kom till polisens kännedom avsevärt från året innan: 926 fall 2010 och 1 130 fall 2011. Därefter hölls antalet fall ungefär på samma nivå under perioden 2012–2013. En möjlig orsak till det ökade antalet fall 2011 kan vara skyldigheten för dem som arbetar med barn och unga att anmäla sexualbrott mot barn till polisen, som trädde i kraft 2011 (25 § 3 mom. i barnskyddslagen (417/2007)) 

Under 2019 gavs 193 fällande domar för grundformen av sexuellt utnyttjande av barn. 26 åtal förkastades. Under perioden 2015–2018 gavs i medeltal 276 fällande domar per år. Merparten av straffen var villkorliga fängelsestraff. Under 2019 utdömdes 113 villkorliga och sju ovillkorliga fängelsestraff. De ovillkorliga straffens medellängd var 17 månader. Tre bötesstraff dömdes ut. Under perioden 2015–2018 utdömdes i medeltal 137 villkorliga och tio ovillkorliga fängelsestraff per år. De ovillkorliga straffens medellängd var 15,5 månader. Under perioden 2015–2018 utdömdes i medeltal fem bötesstraff per år.  

Under 2019 gavs 12 fällande domar för försök till sexuellt utnyttjande av barn. Under perioden 2015–2018 gavs årligen i medeltal 19 fällande domar. Det vanligaste straffet var villkorligt fängelse. Under 2019 utdömdes sex villkorliga fängelsestraff, med en medellängd på 3,7 månader. Under perioden 2015–2018 utdömdes årligen i medeltal fyra villkorliga fängelsestraff med en medellängd på fyra månader. Under perioden 2015–2019 utdömdes ett ovillkorligt fängelsestraff (2015, fem månader) och två bötesstraff (2016 och 2019).  

Under 2019 meddelades 137 fällande domar för de grova gärningsformerna. 18 åtal förkastades. Under perioden 2015–2018 gavs i medeltal 144 fällande domar och förkastades i medeltal 18 åtal per år. Alla straff var fängelsestraff. Under 2019 utdömdes 29 villkorliga och 65 ovillkorliga fängelsestraff. De ovillkorliga straffens medellängd var två år och sju månader. Under perioden 2015–2018 utdömdes i medeltal 45 villkorliga och 60 ovillkorliga fängelsestraff per år. De villkorliga fängelsestraffens medellängd var 19 månader, och de ovillkorligas tre år och två månader.  

Under perioden 2015–2019 gavs i medeltal fyra domar per år för grovt sexuellt utnyttjande av barn. Sammanlagt utfärdades tre fängelsedomar, varav en var ovillkorlig (2016, tre år och sex månader). För 2019 finns ingen statistik.  

Under 2020 kom 68 fall av grov våldtäkt mot barn till myndigheternas kännedom, varav 30 lämnades till åklagaren. Under 2019 kom 34 fall till myndigheternas kännedom, varav 12 lämnades till åklagaren. Under 2019 gavs fyra fällande domar för grov våldtäkt mot barn. I alla fyra fall utdömdes ovillkorliga fängelsestraff. Fängelsestraffens medellängd var ca 6 år och 7 månader.  

Utnyttjande av person som är föremål för sexhandel  

Under senare år har ganska få fall av utnyttjande av person som är föremål för sexhandel kommit till polisens kännedom. Under åren 2010–2012 bokfördes sammanlagt 14 fall, men 2013 uppgick antalet fall till hela 140. Det stora antalet kan förklaras av att det samtidigt har framkommit flera fall av utnyttjande av samma person. Under 2014 och 2016 fanns inte ett enda fall Under 2015 kom sex fall samt både 2017 och 2018 sju fall till polisens kännedom. Under 2019 kom nio fall till polisens kännedom. Under 2020 kom ett fall, som förblev outrett, till polisens kännedom. Under 2019 gavs inte en enda fällande dom för utnyttjande av person som är föremål för sexhandel. Under 2018 gavs 13 fällande domar. Endast bötesstraff har dömts ut för brottet.  

Köp av sexuella tjänster av ung person  

Under 2020 kom 67 fall av köp av sexuella tjänster av ung person till polisens kännedom (27 fall lämnades till åklagaren). Under 2019 kom 48 fall till polisens kännedom (25 fall lämnades till åklagaren). Under perioden 2015–2018 kom årligen i genomsnitt 31 fall till polisens kännedom, varav 26 lämnades till åklagaren.  

Antalet personer som dömts i domstol har varit ganska lågt i förhållande till antalet brott som kommit till polisens kännedom. Under 2019 gavs sju och 2018 fyra fällande domar för köp av sexuella tjänster av ung person. Under 2019 utdömdes ett fängelsestraff (villkorligt) och ett bötesstraff för köp av sexuella tjänster av ung person.  

Lockande av barn i sexuella syften  

Under 2020 kom 167 och 2019 178 fall av lockande av barn i sexuella syften till polisens kännedom. Till åklagaren lämnades 54 fall 2020 och 47 fall 2019. Under perioden 2015–2018 kom årligen i genomsnitt 81 fall till polisens kännedom (i genomsnitt lämnades 36 fall till åklagaren).  

Under 2019 gavs 14 och under 2018 gavs tio fällande domar för lockande av barn i sexuella syften. 25 % av straffen 2019 var fängelsestraff (alla villkorliga), och resten bötesstraff. Under 2018 var alla straff bötesstraff.  

Besökande av en barnpornografisk föreställning  

Under 2020 kom endast ett sådant fall som avses i bestämmelsen till polisens kännedom, och det förblev outrett. Under perioden 2014–2019 kom sammanlagt tre fall till polisens kännedom, varav två 2017 och ett 2019. Under perioden 2018–2019 gavs inte en enda fällande dom. 

Koppleri och grovt koppleri 

Under 2020 kom 12 fall av koppleri till polisens kännedom (åtta lämnades till åklagaren). Samma år kom 16 fall av de grova gärningsformerna till polisens kännedom, varav 14 lämnades till åklagaren. Under perioden 2015–2019 kom årligen i genomsnitt 13 fall till polisens kännedom, och i medeltal lämnades sex till åklagaren.  

Antalet kopplerifall varierar mycket mellan åren, vilket torde bero på den varierande intensiteten i polisens kontroll av koppleriverksamheten. Under 2017 bokfördes exceptionellt många försök till koppleri (19 fall av grundformen, varav 12 lämnades till åklagaren och fyra grova fall, av vilka ett lämnades till åklagaren). De har alla samband med en brottshelhet som inträffade inom en polisinrättnings område, och därmed förklarar de den stora ökningen i antalet koppleribrott 2017. (Niemi & Fagerlund, 2019, s. 89).  

Under 2019 gavs två och 2018 fem domare för koppleri. Alla straff 2019 var bötesstraff. Alla straff 2018 var fängelsestraff (två villkorliga och ett ovillkorligt). Det ovillkorliga straffet var sex månader långt. Ingetdera året gavs en enda dom för grovt koppleri. 

Spridning av pornografisk bild och grov spridning av barnpornografisk bild 

490 fall enligt 17 kap. 18 § kom till polisens kännedom 2020, 238 fall 2019 och 96 fall 2018. Antalet fall av den grova gärningsformen som riktades till barn var 21 under 2020, 89 under 2019 och 35 under 2018. Antalet fall av grundformen varierade under 2014 mellan ca 50 och 140, och från och med 2015 har antalet fall varit nära eller över 100. Antalet fall av de grova gärningsformerna var lägre före 2018, och varierade mellan 6 och 13 under perioden 2014–2017. Under 2020 lämnades 113 fall av den grundläggande och 16 fall av den grova gärningsformen till åklagaren. 

Under 2019 gavs sammanlagt 36 och 2018 sammanlagt 60 fällande domar för den grundläggande gärningsformen. Under 2019 gavs fem och under 2018 åtta fällande domar för grov spridning av barnpornografisk bild. Av de straff som utdömdes för den grundläggande gärningsformen under 2019 var 33 % fängelsestraff och resten bötesstraff. Av straffen för de grova gärningsformerna var 40 % fängelsestraff och resten bötesstraff. Av de straff som utdömdes för den grundläggande gärningsformen under 2018 var 42 % fängelsestraff och resten bötesstraff. Alla straff för de grova gärningsformerna var fängelsestraff. Under bägge åren var alla fängelsestraff villkorliga.  

Av den tillgängliga statistiken framgår det inte närmare om fallen av den grundläggande gärningsformen har gällt material som berör barn, våld eller tidelag.  

Innehav av barnpornografisk bild 

Under 2020 kom 544 fall till polisens kännedom (119 lämnades till åklagaren), 182 fall 2019 och 126 fall 2018. Antalet fall har varierat mellan knappt 80 och knappt 190 per år under perioden 2014–2018.  

Under 2019 gavs 41 och under 2018 gavs 66 fällande domar för innehav av pornografisk bild. Av de straff som utdömdes 2019 var 25 % fängelsestraff (sammanlagt två, bägge villkorliga) och resten bötesstraff. Under 2018 var motsvarande andel 20 % (två villkorliga och ett ovillkorligt, det ovillkorliga straffets längd var en månad).  

2.3.2  Undersökningar om sexualbrott

Hur gärningar som karaktäriseras som våldtäktsbrott behandlas i straffprocessen 

I undersökningar under senare tid har man granskat skälen till polisens och åklagarens beslut att inte föra vidare ärenden som gäller anmälningar eller misstankar om våldtäkt i straffprocessen, och till att domstolarna förkastat åtalen i sådana fall (Alaattinoglu et al. 2020, Hellström 2019, Amnesty 2019; undersökningarna refereras närmare också i betänkandet OMML 9/2020). Polisen har gett beteckningen "ej brott" i sådana fall där rekvisitet inte ansetts uppfyllt, målsäganden har velat dra sig tillbaka från straffprocessen eller det inte kunnat bevisas att ett brott inträffat. I de flesta fall har åklagarna motiverat sina beslut att begränsa förundersökningen eller bevilja åtalseftergift med att tillräckliga bevis har saknats. Också i tingsrätten har orsaken till att åtalet förkastats vanligen varit bristande bevisning, om samlag, sexuella handlingar, tvång eller hjälplöst tillstånd inte kunnat bevisas. Att rekvisitet inte har uppfyllts har varit en mer sällsynt motivering än bristande bevisning. Det har konstaterats att bevis har saknats för samlag eller sexuella handlingar, tvång eller hjälplöst tillstånd. I sådana fall kan det ha varit så att ingen annan bevisning än målsägandens redogörelse har funnits.  

Tillämpningspraxis för kriterierna för sådant våld, hot om våld eller hjälplöst tillstånd som förutsätts i rekvisitet för våldtäkt förefaller i någon mån ha varierat från fall till fall. I en del fall, där gärningen inte ansetts uppfylla rekvisitet, har åtminstone målsägandena beskrivit att de till exempel känt sig lamslagna i situationen och därför motvilligt har underkastat sig gärningen. Målsägandena har dock ofta beskrivit att de har varit handlingsförlamade eller stelfrusna. De misstänkta har i en del fall kunnat berätta att samlaget skett i samförstånd med målsägandens samtycke, och förnekat att de skulle ha gjort sig skyldiga till något brott. Enligt undersökningar finns det också fall där rekvisitet inte ansetts uppfyllt eftersom målsäganden som inte utsatts för våld inte tydligt har uttryckt motstånd mot att inleda sexuella handlingar. I undersökningar har det ansetts att en lagstiftning som tydligare betonar offrets samtycke och frivillighet skulle inverka på den straffrättsliga bedömningen av sådana fall. Å andra sidan har problemet i en del fall snarare ansetts vara praxis för tillämpningen av lagen än själva lagstiftningen.  

Också i en undersökning som Karolinska institutet i Stockholm genomförde 2017 hade nästan 70 % av de våldtäktsoffer som besvarade enkäten upplevt betydande oförmåga att röra sig, och nästan 50 % hade upplevt extrem oförmåga att röra sig. Enligt tidigare internationella undersökningar har ca 40–50 % av våldtäktsoffren upplevt motsvarande handlingsförlamning. Enligt Karolinska institutets undersökning är handlingsförlamning mer sannolik hos personer som tidigare upplevt sexuellt våld.  

Det framgår ockås av Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning från 20132 (justitieministeriets publikationer 13/2012, endast tillgänglig på finska) framgår det också att våldtäktsbrott tillräknas oberoende av om gärningen har inneburit våldsutövning och om offret har försvarat sig eller ej. Enligt undersökningen nämndes inget våld i 5,7 % av de undersökta våldtäktsfallen och i 3,1 % av fallen av grov våldtäkt. Av de undersökta våldtäktsbrotten nämndes det inte att offret gjort motstånd i 35,2 % av domarna för den grundläggande gärningsformen och i 28,1 % av domarna för den grova gärningsformen samt i 26,7 % av domarna för tvingande till samlag (s. 15–20, 91, 99). Enligt undersökningen stödjer en statistisk granskning inte antagandet att olika domslinjer tillämpas i olika delar av landet. Jämförelser mellan specifika fall visar dock att avgörandena kan variera såväl i fråga om val av rekvisit som i fråga om det utdömda straffet utan att någon förklaring till skillnaderna finns i fallbeskrivningen. Å andra sidan är straffpraxis grundläggande struktur konsekvent enligt undersökningen.  

Sexualbrott mot barn 

Barns och ungas sexualbeteende 

Barns och ungas sexualbeteende har undersökts bland annat i Väestöliittos forskningsprojekt FINSEX 2015 (på finska: https://www.vaestoliitto.fi/tieto_ja_tutkimus/vaestontutkimuslaitos/seksologinen_tutkimus/suomalaisten-seksuaalisuus-finse/). Undersökningen omfattade 6 000 personer i åldern 18–79 år, och de fick frågor om sitt sexualbeteende före 18 års ålder. Enligt enkäten hade de finländska männen i genomsnitt inlett sitt första stadiga förhållande vid 17,5 års ålder och kvinnorna vid 16,5 års ålder. Bland bägge könen hade ca en femtedel inlett ett förhållande före 15 års ålder och ca en tredjedel före 16 års ålder. I genomsnitt börjar männen ha samlag mellan 18 och 19 års ålder, och för kvinnor skedde det första samlaget i genomsnitt omkring 17 års ålder. Omkring 30 % av kvinnorna och en knapp fjärdedel av männen hade sitt första samlag före de fyllt 16 år. 7 % av kvinnorna och 4 % av männen hade inlett samlag motvilligt, och enligt undersökningen hade nästan ingen tvingats till samlag. 

I Lapsiuhritutkimus 2013 (Fagerlund m.fl., 2014) kartlades barns sexuella erfarenheter med jämnåriga (den andra parten högst fyra år äldre). 26 % av flickorna (jfr 38 % 2008) och 23 % av pojkarna uppgav sig ha haft sexuellt umgänge med fysisk kontakt men utan samlag. 13 % av flickorna (jfr 20 5 2008) och 12 % av pojkarna (jfr 17 % 2008) rapporterade om samlag. 1–2 % rapporterade om sexuella erfarenheter med jämnåriga som innefattat tvång eller mutor. 

I 2012 års undersökning (Puusniekka m.fl., 2012) granskades den riksomfattande skolhälsoenkäten bland elever i årskurs 8 och 9 i grundskolan samt i årskurs 1 och 2 i gymnasiet under perioden 2000–2011 samt bland yrkesstuderande under perioden 2008–2011. Enligt undersökningen hade 64–83 % av de unga smekt utanpå kläderna och 50–77 % under kläderna. Klart fler av flickorna än av pojkarna som studerade på andra stadiet hade haft samlag (42 % av flickorna och 31 % av pojkarna hade haft fyra eller fler samlag).  

Utifrån undersökningarna kan man märka att ett avsevärt antal barn och unga har sexuella erfarenheter redan innan de fyllt 16 år. De flesta har dock sitt första samlag efter att de fyllt 15 år. 

Sexuellt umgänge mellan barn och vuxna 

Också barns sexuella relationer till vuxna har undersökts. I Lapsiuhritutkimus 2013 som nämns ovan (Fagerlund m.fl., 2014) tillfrågades både sjätte- och niondeklassister om sina sexuella erfarenheter med personer som vid händelsetidpunkten var minst fem år äldre. Av niondeklassisterna hade 4 % (7 % av flickorna och 2 % av pojkarna) haft sådana erfarenheter. Omkring en procent hade haft samlag, och största delen av de sexuella erfarenheterna hade skett efter 14-årsdagen. Upp till ca 1 % av åldersklassen hade upplevt tvång, våld eller mutor. I undersökningen framkom att 18 barn hade haft könsumgänge med vuxna första gången innan de fyllt 10 år. Den andra parten i den första sexuella erfarenheten var en vän eller bekant i 38–45 %, en okänd person i 21–38 % och en förälder, släkting eller en förälders vän i 7–15 % av fallen. I 2–10 % av fallen var den andra parten en lärare eller ledare för en hobby. Andelen sexuella erfarenheter med en vuxen av de slag som nämns ovan har minskat med mer än hälften sedan undersökningen 1988. 4–5 % av respondenterna i undersökningen hade sådana erfarenheter som klassificeras som utnyttjande, och också den andelen har minskat sedan undersökningarna 1988 och 2008. I 40 % av de fall som klassificerades som utnyttjande uppfattade inte barnet själv att det var fråga om utnyttjande. 

Enligt samma undersökning hade mellan en knapp procent och 2 % av sjätteklassisterna haft sexuella erfarenheter med en mer än fem år äldre person under 2008 och 2013. Merparten av erfarenheterna bestod av sexuella beröringar som inte ledde till samlag. Största delen av det sexuella umgänget hade börjat när barnet var 11–12 år. 

Enligt FINSEX-undersökningen från 2015 som nämns ovan hade var femte kvinna och 7 % av männen haft en minst fem år äldre partner. Också i enkäten Hälsa i skolan 2019 (https://thl.fi/sv/web/thlfi-sv/forskning-och-utveckling/undersokningar-och-projekt/enkaten-halsa-i-skolan) tillfrågades elever i årskurs 8 och 9 om sexuella erfarenheter med minst fem år äldre personer. 8 % av flickorna och 2 % av pojkarna hade sådana erfarenheter. Av flickorna hade 7 % upplevt förslag, och 3 % exponering av könsorgan.  

Merparten av dem som deltog i Lapsiuhritutkimus 2013 som nämns ovan (Fagerlund m.fl., 2014) upplevde att en sexuell erfarenhet med en minst fem år äldre person inte hade utgjort utnyttjande. En dryg femtedel av flickorna på årskurs 6 och 16 % av flickorna på årskurs 9 hade upplevt en sexuell erfarenhet som utnyttjande. Omkring var tionde pojke upplevde att en erfarenhet med en vuxen hade utgjort utnyttjande. 

I utländska undersökningar har det ansetts att unga flickor har rapporterat såväl neutrala som negativa och positiva följder av sexuella relationer där de har varit med en vuxen man. En del av de unga flickorna förnekar också i efterhand att relationen har skadat dem, eller anser att rättsprocessen i sig är en negativ eller skadlig erfarenhet. Ett resultat som återkommer i flera utländska undersökningar är att sexuella relationer med äldre män har en koppling till skadliga följder, liksom också till senare riskbeteende. En större åldersskillnad verkar leda till större skadliga följder ju yngre flickan är. Risken är avsevärd för 11–12-åringar och beaktansvärd också för 13–14-åringar, men för 15–16-åriga flickor föreföll inte stor åldersskillnad i sig längre utgöra en riskfaktor. Visserligen begränsas möjligheten att dra generella slutsatser av undersökningen i fråga om fall med avsevärd åldersskillnad av att åldersskillnaden mellan parterna var större än fem år endast i 7 % av de fall där den unga själv var 16–18 år (Leitenberg & Salzman, 2000). Enligt en del undersökningar förefaller dock effekten på riskbeteende av stor åldersskillnad mellan sexpartnerna försvinna delvis eller helt i en analys som beaktar våld i parrelationer, droganvändning och en asocial livsstil (Hines & Finkelhor, 2007; Leitenberg & Saltzman, 2000; Ryan et al., 2008; Young & D’Arcy, 2005; Tener et al., 2014; Oudekerk et al., 2014).  

Ofredande som barn och unga upplever 

I Lapsiuhritutkimus 2013 som nämns ovan (Fagerlund m.fl., 2014) granskades också sexuella handlingar via elektroniska kommunikationskanaler. 16 % av flickorna och 7 % av pojkarna hade upplevt sexuellt ofredande och förslag på internet. Den vanligaste formen av ofredande som flickor på årskurs 6 upplevt var oanständigt språkbruk. Andra former var nakenbilder som okända personer sände och nakenposering framför webbkameran (3 % av flickorna och 2 % av pojkarna). Bland niondeklassisterna uppgick motsvarande siffror till 15 % av flickorna och 5 % av pojkarna. En femtedel av flickorna på årskurs 9 hade upplevt att någon hade bett om sexiga bilder. 

I den undersökning från 2012 som nämns ovan (Puusniekka m.fl.) hade 30–38 % av flickorna och 6–7 % av pojkarna upplevt störande sexuella förslag eller trakasserier per telefon eller på internet. Av flickorna i grundskolan och gymnasiet hade 16–17 % och av pojkarna 5–6 % upplevt beröring av intima områden mot sin vilja. 6–13 % av flickorna och 2 –3 % av pojkarna hade upplevt påtryckningar eller tvång till samlag eller annat sex. 5–9 % av flickorna och 2–3 % av pojkarna hade erbjudits pengar, varor eller rusmedel i utbyte mot sex.  

Barns och ungas sexuella handlingar och elektronisk kommunikation  

I flera internationella undersökningar har digitala sexuella handlingar och trakasserier bland barn och unga undersökts. Enligt en enkät som mätte frivilliga digitala sexuella handlingar bland 16–22-åringar i Sverige berättade omkring var femte (21 %) ung svensk att de frivilligt hade visat upp sig sexuellt eller sänt sexuella bilder digitalt (Jonsson m.fl., 2014). Den vanligaste formen av sexuellt beteende på nätet var självblottning (flashing) via webbkamera eller telefon, vilket 12–16 % uppgav att de hade gjort. 9–11 % hade sänt bilder eller videor där den unga var delvis eller helt avklädd.  

Enligt en annan internationell undersökning som berörde 11–16-åringar i 20 europeiska länder rapporterade 1–5 % av pojkarna och 1–4 % av flickorna att de hade sänt sexuella meddelanden under de senaste 12 månaderna. Bland finländska unga rapporterade ca 3 % såväl av pojkarna som av flickorna att de hade sänt meddelanden under de senaste 12 månaderna (Baumgartner m.fl., 2014). 

Med stöd av de forskningsrön som hittills samlats har samma slags psykiska reaktioner och symptom upptäckts hos barn och unga som utsatts för sexuellt utnyttjande via nätet som hos dem som utsatts för utnyttjande i samma fysiska utrymme (t.ex. Joleby m.fl., 2020).  

Rättspraxis 2017–2018 

I en undersökning som justitieministeriet beställde av Krimo granskades laga kraft vunna domar som under perioden 2017–2018 getts i tingsrätter och hovrätter för sexualbrott mot barn. Som frågeställning och mål för undersökningen ställdes det upp att utreda följande frågor: tillämpningen av olika rekvisitelement och deras samband med olika gärningselement, tillämpningen av olika straffarter och deras samband med olika gärningselement, de viktigaste straffmätningsgrundernas inverkan på straffarten och strafflatituden samt bedömning av ändringar i straffpraxis utifrån tillgängliga jämförande data. Undersökningen omfattade 438 domar. I undersökningen syns inte de senaste ändringarna och skärpningarna i straffskalorna som trädde i kraft 2019. 

Enligt Krimos undersökning innefattade 21 % av de fall där det dömts för grundformen av sexuellt utnyttjande av barn samlag, och 1 % samlag under tvång. 31 % av de undersökta brotten har begåtts utan fysisk kontakt. Största delen av dem har skett via nätet. Andelen gärningar som skett utan fysisk kontakt har ökat avsevärt jämfört med den andra undersökning som granskades i undersökningen, och som utfördes 2006, där sådana gärningsformer som inte innefattade tvång, samlag eller beröring endast utgjorde 4 %. Av de undersökta brotten under perioden 2017–2018 skedde 16 % helt på nätet. I ungefär hälften av de fall där offret och gärningsmannen träffades via nätet skedde också själva brottet via nätet. Merparten av de gärningar där beröring var det allvarligaste tillvägagångssättet gav domar för grundformen av sexuellt utnyttjande av barn. Alla gärningar som gav domar för den grova gärningsformen innefattade beröring. Av de fall där det dömdes enligt den grova gärningsformen innefattade 86 % samlag, och 16 % dessutom element av tvång.  

Nästan alla undersökta brott begicks av män (99 %), och merparten av offren (92 %) var flickor. En stor del av gärningsmännen var yngre än 25 år (nästan hälften av alla gärningsmän). Den största åldersgruppen bland gärningsmännen utgjorde barn och unga i åldern 15–19 år (nästan 25 % av fallen). I den åldersgruppen är nästan hälften minderåriga. Den näst största åldersgruppen är 20–24-åringar (drygt 20 % av fallen), och andelen i äldre åldersgrupper än så är relativt sett avsevärt mindre (knappt 10 % 25–29-åringar, ca 7 % 30–34-åringar). Av offren var största delen (63 %) 13–15-åringar. Enligt de tidigare undersökningar som det hänvisades till i undersökningen har antalet unga gärningsmän ökat, och den relativa andelen äldre gärningsmän i materialet som helhet har samtidigt minskat. För offrens del ser utvecklingen ut att vara den motsatta: 14-åringarnas, och i synnerhet 15-åringarnas, andel av offren har ökat medan 13-åringarnas andel minskat något och andelen ännu yngre offer har minskat mer. Ett skäl till förändringen bedömdes vara att begränsningsbestämmelsen ändrats och att den tillämpas mer sällan. 

Offret och gärningsmannen har blivit bekanta via nätet i 21 % av de undersökta fallen, och i 20 % av fallen var gärningsmannen en kamrat eller bekant till offret. I 10 % av fallen ansågs gärningsmannen och offret ha en parrelation, och i 28 % av fallen var gärningsmannen en förälder, släkting eller närstående till offret eller in person med ansvar för barnet. 13 % av brotten begicks av en person som var främmande för offret. 

Av de undersökta fallen var 44 % enskilda gärningar eller varade högst en dag. Av de undersökta fallen hade 15 % varat mer än ett år. I nästan hälften (43 %) av alla domar nämndes det dessutom att de psykiska symptom brottet orsakat offret krävt vårdinsatser. Av offren för sexuellt utnyttjande av barn orsakades 30 % av offren följder som krävde psykisk vård, medan en hälften större andel (60 %) av offren för grovt sexuellt utnyttjande av barn fick vård. Hälften av offren för grundformen av våldtäkt och 75 % av offren för grov våldtäkt fick vård för sina psykiska skador. 

Straffpraxis 

Straffskalan för sexuellt utnyttjande av barn är vidsträckt, och gärningsformerna mycket varierande. Det leder också till att ett stort antal olika straffarter döms ut. I Krimos undersökning som nämns ovan är det vanligaste straffet villkorligt fängelse, till följd av det stora antalet fall av grundformen av sexuellt utnyttjande av barn. En femtedel av de utdömda straffen är ovillkorliga; den tredje vanligaste straffarten är villkorligt fängelse och samhällstjänst som tilläggsstraff. Andra påföljder som döms ut vid sidan om villkorligt fängelse är böter, och för gärningsmän som inte fyllt 21 år eventuell övervakning. I det behandlade materialet hade fängelsestraff, som faller utanför allmän straffpraxis för dessa brottsrubriceringar, endast dömts ut i sju fall. Endast i några av de granskade fallen har man avstått från att utdöma straff för de fyra vanligaste brottsrubriceringarna i materialet. I mer än hälften av de fallen har skälet varit gärningsmannens oförmåga att förstå följderna av sina handlingar. 

När huvudbrottet är grundformen av sexuellt utnyttjande av barn döms det till villkorligt fängelse i merparten av fallen (67 %). Den näst vanligaste straffarten är en kombination av ovillkorligt fängelse och samhällstjänst, och de tredje och fjärde vanligaste är också villkorligt fängelse samt övervakning eller böter som tilläggsstraff. Tillämpningen av de olika straffarterna har blivit något mer mångsidig jämfört med tiden före lagändringen, när andelen villkorliga straff enligt den undersökning som refereras ovan var ca 80 %. Visserligen är det möjligt att vissa tilläggsstraff, såsom böter som tilläggsstraff, inkluderades i det talet. Trots den vidsträckta straffskalan rör sig de utdömda straffen i genomsnitt på bägge sidor om ett år fängelse. Vid tiden för domarna i materialet var straffskalan för sexuellt utnyttjande av barn fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Dock dömdes villkorligt fängelse endast ut i några få fall, och också då var strafftiden omkring ett år. 

Den vanligaste straffarten för grovt sexuellt utnyttjande av barn är ovillkorligt fängelse. Enligt Krimos undersökning har dock andelen kombinationsstraff bestående av villkorligt fängelse och samhällstjänst ökat kraftigt, och i materialet ingår nästan lika många sådana domar som villkorliga fängelsedomar. De villkorliga fängelsedomarnas andel har minskat sedan 2011 eftersom det blivit mer sannolikt att gärningar som innefattar samlag bedöms vara grova, vilket medför att de gärningar som bedöms som grova i genomsnitt är mindre allvarliga än före lagändringen. Före lagändringen var 80 % av domarna för grovt sexuellt utnyttjande av barn ovillkorliga enligt den tidigare undersökning till vilken det hänvisas i undersökningen, medan andelen ovillkorliga domar nu har halverats till 40 %. Av de dömda personerna är 14 % minderåriga, vilket kan inverka sänkande på straffpraxis eftersom minderåriga endast döms till ovillkorligt fängelse av vägande skäl (6 kap. 9 § i strafflagen). Dessutom har antalet gärningsmän i åldern 15–19-åringar ökat något sedan tiden före lagändringen, vilket kan vara en bidragande orsak till det mindre antalet ovillkorliga fängelsedomar. Enligt undersökningen är ett typfall av grovt sexuellt utnyttjande av barn som medför mindre än två år villkorligt fängelse en engångshändelse när en man i tjugoårsåldern haft samlag med en 13–15-årig flicka i sin egen bostad och gärningsmannen och offret känt varandra sedan tidigare via nätet eller bekanta. De domar där ovillkorligt fängelse dömts ut uppvisar större variation, och i dem varierar relationen mellan gärningsmannen och offret. 

Väldigt begränsade tolkningar kan göras av straffpraxis utveckling, eftersom formen och grovheten för gärningar som faller under de olika rubriceringarna varierat till följd av förändrade rekvisit. I fråga om gärningsformerna för sexuellt utnyttjande av barn har de villkorliga fängelsestraffens längd ökat sedan 2011. Också de ovillkorliga fängelsestraffens längd har ökat, också om deras längd har varierat mer. Utifrån jämförelsen kan lagändringen 2011 anses ha lett till sex månader längre ovillkorliga och tre månader längre villkorliga fängelsestraff. Inga forskningsdata finns ännu om effekterna av ändringarna 2019. Å andra sidan blev kombinationen av villkorligt fängelse och samhällstjänst enormt mycket vanligare i straffpraxis för sexualbrott mot barn på 2010-talet, när antalet sådana fall ökade från några fall till några tiotals fall per år. Samtidigt halverades de ovillkorliga fängelsestraffens relativa andel av straffen för de grova gärningsformerna jämfört med resultaten i den tidigare undersökning som refereras i undersökningen. Dessa förändringar kan bero på det ökade antalet unga gärningsmän (15–19-åringar). 

2.5.1  Utgångspunkter för bedömningen

Tryggandet av och begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna 

Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Det allmänna är bland annat skyldigt att skydda den personliga friheten och integriteten enligt 7 § i grundlagen och privatlivet enligt 10 § i grundlagen. Sådana rättsliga intressen av straffrättslig betydelse som baseras på dessa grundläggande fri- och rättigheter är bland annat den sexuella självbestämmanderätten och den fysiska integriteten. Den sexuella självbestämmanderätten och den fysiska integriteten innebär rätten att inte mot sin vilja bli föremål för samlag eller andra sexuella handlingar. Å andra sidan innebär den sexuella självbestämmanderätten och den personliga friheten också rätten att leva ut sin sexualitet. Vid bedömningen av behovet av ändringar i bestämmelserna om sexualbrott bör det fästas vikt såväl vid individens rätt att undgå kränkningar av integriteten och den sexuella självbestämmanderätten som vid rätten att leva ut den egna sexualiteten.  

Rätten till personlig integritet och den sexuella självbestämmanderätten har redan länge genomförts genom kriminaliseringar av dem i strafflagen (RP 309/1993 rd s. 46, RP 6/1997 rd). Straffrättsliga straffbestämmelser ska uppfylla de allmänna förutsättningarna för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna (t.ex. GrUU48/2017 rd s. 7–8, GrUU 15/2001 rd, s. 4, GrUU 17/2006 rd, s. 2, GrUU 20/2002 rd, s. 6, GrUU 23/1997 rd, s. 2–3). Det krav på godtagbarhet som ingår i förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna innebär att grunden för att begränsa en grundläggande fri- eller rättighet bör vara godtagbar med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter som helhet. Inskränkningar ska vidare vara dikterade av något tungt vägande samhälleligt skäl. Grundläggande fri- och rättigheter ska inte inskränkas i onödan eller endast för säkerhets skull även om en i och för sig godtagbar grund, såsom skydd för den sexuella självbestämmanderätten, föreligger. De påföljder som föreskrivs för brott mot begränsningarna bör också stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet. Före en straffbestämmelse ändras eller dess tillämpningsområde utvidgas ska det också bedömas om straffbestämmelsen inverkar på det brottsliga beteendet. Handlingar ska inte kriminaliseras, om straffbestämmelserna snarast har en symbolisk betydelse i stället för konkreta effekter (se GrUU 5/2009 rd s. 3 och GrUU 29/2001 rd, s. 4).  

Strafflagstiftningen ska också uppfylla de krav den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt 8 § i grundlagen ställer. Enligt den bestämmelsen får ingen betraktas som skyldig till ett brott på grund av en handling som inte enligt lag är straffbar. Principen innebär också ett så kallat accentuerat exakthetskrav på lagens innehåll. Enligt det ska brottsrekvisitet för varje brott anges tillräckligt exakt i lag för att det utifrån lagens ordalydelse ska gå att förutse om en viss åtgärd eller försummelse är straffbar (t.ex. GrUU 20/2018 rd, s. 2 med hänvisningar).  

I lagstiftningspraxis har det också ansetts att det i strafflagen i regel inte ska tas in sådana straffbestämmelser som innebär oöverstigliga eller godtyckliga bevisningsproblem (RP 18/2014 rd s. 12), eller som för att ledas i bevis ställer oskäliga krav på målsäganden eller orsakar målsäganden onödigt lidande (jfr RP 216/2013 rd s. 38). Bevisningssvårigheter är inte en grund för att utvidga området för straffbarheten, utan de inverkar framför allt på bedömningen av de lagstiftningstekniska alternativen inom samma område för straffbarhet. 

2.5.2  Tillämpningsområdet för bestämmelserna om våldtäkt och tvingande till sexuell handling

Betydelsen av samtycke och viljeförklaringar  

I de gällande bestämmelserna i strafflagen om våldtäkt och tvingande till sexuell handling är centrala rekvisitelement tvång med våld eller hot eller utnyttjande av hjälplöst tillstånd. I rättspraxis har också obetydligt våld, såsom fasthållande, ansetts uppfylla kravet på tvång med våld (t.ex. HD 2013:96). Utifrån den gällande bestämmelsen om våldtäkt har också sådana handlingar där våldsutövning eller motstånd hos offret inte påvisats kunnat tillräknas. Det kan ha ansetts att den gällande bestämmelsen om våldtäkt i sak bygger på samtycke eftersom enbart ett klart uttryckt motsättande har ansetts räcka för att rekvisitet ska uppfyllas, och i bestämmelserna har också sådana omständigheter beaktats där den andra är oförmögen att utforma eller uttrycka sin vilja (RP 216/2013 rd s. 31–32).  

Dock framgår det inte uttryckligen av ordalydelsen i bestämmelsen om våldtäkt att det ska dömas för våldtäkt redan vid samlag enbart på den grunden att den andra inte har velat delta i det. Trots att det i rättspraxis inte alltid har krävts väldigt aktivt motstånd av offret har det i praktiken funnits situationer där enbart ett direkt muntligt uttryckt motstånd inte har räckt för att handlingen ska vara straffbar i straffprocessen. Om offret har ansetts förmöget att utforma och uttrycka sin vilja, kan en sådan handling inte heller betraktas som våldtäkt på grund av att handlingens objekt har befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan betraktas som i någon mån konstgjort att tillämpa den gällande bestämmelsen om våldtäkt också på sådana situationer som inte alls innefattar fysiskt motstånd, eftersom nedbrytandet av viljan genom våld eller hot fortfarande är en definierande faktor i bestämmelsen. Dessutom förefaller det faktum att avsaknaden av viljeyttring hos objektet för handlingen inte tydligare anges som rekvisitelement i viss mån ha lett till en oenhetlig rättspraxis. 

Det bör alltså betraktas som en svaghet i en lagstiftningsmodell där våld, hot eller hjälplöst tillstånd är en viktig grund att tillräcklig vikt inte fästs vid målsägandens vilja att delta eller hur den uttrycks. Det kan betraktas som ett missförhållande med tanke på tryggandet av den sexuella självbestämmanderätten. Om bestämmelsen om våldtäkt tydligare baseras på avsaknad av samtycke hos målsäganden, minskar risken för att målsägandens vilja inte tillmäts tillräcklig betydelse i olika faser av straffprocessen om våld, hot eller hjälplöst tillstånd inte föreligger. En sådan ändring av definitionen av våldtäkt är också motiverat utifrån den straffrättsliga legalitetsprincipen, eftersom det innebär att ett centralt rekvisitelement för våldtäkt betonas tydligare i bestämmelsen.  

De internationella förpliktelser som binder Finland som nämns ovan förutsätter att bestämmelserna om våldtäkt i sak baseras på samtycke. I dem anges dock inte hur de nationella bestämmelserna ska vara uppbyggda, och förpliktelserna förutsätter inte att samtycke uttryckligen nämns i straffbestämmelserna. Trots det kan det anses att Finlands fullgörande av de internationella förpliktelserna stärks om samtycke tydligare anges som ett rekvisitelement för våldtäkt och andra brott som berör sexuella handlingar. 

Plötsliga situationer 

Ett samlag kan inledas så plötsligt att offret inte har möjlighet att neka eller annars uttrycka sin vilja före handlingen, för att inte tala om att försvara sig fysiskt förrän handlingen inleds. En sådan handling kan till exempel vara att ett finger i en folkmassa eller i samband med massage penetrerar slidan eller anus, eller någon annan motsvarande oväntad och plötslig sexuell penetration.  

Av de tillgängliga undersökningarna framgår inte i vilken mån plötsliga situationer har kunnat räknas som skäl till våldtäkt eller tvingande till sexuell handling med stöd av gällande bestämmelser. I förarbetena till den gällande lagen tas det inte uttryckligen ställning till sådana situationer. Om rekvisiten för de bestämmelser som nämns ovan inte har ansetts uppfyllas vid plötsliga situationer, har det också har varit möjligt att döma för sexuellt ofredande enligt 5 a §, eller i vissa situationer enligt 5 § om sexuellt utnyttjande (t.ex. HD 2011:1). Eftersom plötsliga handlingar dock kan innebära samlag eller allvarliga sexuella handlingar, bör handlingarna kunna betraktas som mer allvarliga än sexuellt utnyttjande och sexuellt antastande. I fråga om allvarlighetsgrad och karaktär är sådana handlingar jämförbara våldtäkt och andra tillvägagångssätt för tvingande till sexuell handling. Det bör tydligt framgå av rekvisiten för de brotten. 

Rädsla, annat hjälplöst tillstånd och maktposition 

I 2 mom. i bestämmelserna om våldtäkt och tvingande till sexuell handling kriminaliseras också sådana handlingar där någon annans medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd utnyttjas.  

Av de undersökningar som refereras ovan framgår det att handlingens objekt i en avsevärd del av de fall där handlingen inte har uppfyllt rekvisitet för något sexualbrott i efterhand har berättat om oförmåga att motsätta sig handlingen till följd av rädsla. Rädslan har kunnat bero på situationen eller på gärningsmannen, trots att gärningsmannen inte egentligen har hotat eller utövat våld. I en del fall har objektet ansett att gärningsmannen bör ha insett avsaknaden av samtycke, men i andra fall har objektet insett att gärningsmannen inte har noterat den. De som gjort brottsanmälan beskrev ofta tillståndet som handlingsförlamning eller frysning. Undersökningar tyder på att någon grad av frysning eller handlingsförlamning inte är ovanlig i samband med samlag som inleds mot objektets vilja, och det begränsas inte enbart till handlingar som innebär en avvikande, skrämmande situation, såsom ett inbrott i en bostad som nämns i förarbetena till bestämmelsen om våldtäkt. Trots att rädsla nämns i det gällande rekvisitet för våldtäkt, hänvisas det inte till några sådana situationer i motiveringen till bestämmelsen. Sådana situationer bör bättre beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen om våldtäkt. Därför finns det skäl att utvidga motiveringarna till det rekvisitelement i bestämmelsen om våldtäkt som berör rädsla. 

Dessutom kan olika faktorer, såsom kognitiva störningar som har samband med funktionsnedsättning, svår utmattning eller olika traumatiska händelser, såsom våld i nära relationer eller kraftigt berusningstillstånd, leda till situationer där en persons förmåga att utforma eller uttrycka sin vilja är försvagad utan att personen nödvändigtvis enligt de gällande bestämmelserna anses befinna sig i ett hjälplöst tillstånd. Det finns skäl att i större utsträckning kriminalisera också gärningar som i sådana situationer riktas mot personer i sårbar ställning för att stärka skyddet för den sexuella självbestämmanderätten. 

Den gällande bestämmelsen om våldtäkt omfattar inte sådana samlag som genomförs genom utnyttjande av en särskild maktposition, där objektet inte har tvingats med våld eller hot och inte heller har varit i ett sådant hjälplöst tillstånd som avses i bestämmelsen. Det slagets handlingar kan däremot vara straffbara som sexuellt utnyttjande. Vid särskilda maktförhållanden har den svagare parten inte alltid i praktiken rimlig möjlighet att neka till samlag. Det kan bero på den starkare partens mentala övertag eller möjlighet att bestämma om viktiga förmåner eller annars inverka väsentligt på ställningen för den svagare parten. Samlag som genomförs genom grovt missbruk av en sådan maktposition är till sin grovhet jämförbara med andra tillvägagångssätt för våldtäkt. Därför bör sådana handlingar uttryckligen anges som hörande till rekvisitet för våldtäkt. Motsvarande bestämmelser behövs i fråga om andra sexuella handlingar.  

Skärpnings- och kvalificeringsgrunder 

De omständigheter som nämns i artikel 46 i Istanbulkonventionen bör beaktas som försvårande omständigheter vid straffmätningen för brott som omfattas av konventionen, om de inte redan ingår i rekvisitet för brottet. De omständigheter som anges i artikeln är a) att brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller partner, i enlighet med nationell lagstiftning, av en familjemedlem, en person som bor tillsammans med brottsoffret eller en person som har missbrukat sin ställning, b) att brottet, eller liknande brott, har begåtts vid upprepade tillfällen, c) att brottet har begåtts mot en person som var särskilt utsatt på grund av vissa omständigheter, d) att brottet har begåtts mot eller i närvaro av ett barn, e) att brottet har begåtts av två eller flera personer tillsammans, f) att brottet har föregåtts eller åtföljts av extremt våld, g) att brottet har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot, h) att brottet har orsakat brottsoffret allvarlig fysisk eller psykisk skada, och i) att förövaren tidigare har dömts för samma slags brott. Det förutsätts inte att det föreskrivs om särskilda skärpningsgrunder, utan det väsentliga är att domaren har möjlighet att beakta dessa omständigheter vid straffmätningen (RP 155/2014 rd s. 59–60, den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen (CETS 210) punkt 234–235).  

Det har ansetts att artikel 46 i konventionen uppfylls enligt den gällande finländska lagstiftningen, eftersom de grunder som nämns där kan beaktas vid straffmätningen med stöd av 6 kap. i strafflagen, som straffskärpningsgrunder eller vid bedömningen av brottets grovhet som helhet och eftersom de redan ingår i rekvisiten för en del brott (se närmare RP 155/2014 rd s. 60–61). Senare har det också bekräftats till exempel i högsta domstolens praxis att också gärningens karaktär av våld i nära relationer är en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av gärningens klandervärdhet enligt 6 kap. 4 § i strafflagen som gäller straffmätning, vilket överensstämmer med artikel 46 a i Istanbulkonventionen (HD 2020:20, domskäl 5–15).  

I GREVIO:s utvärderingsrapport för Finland 2019 som refereras ovan uppmanas dock finländska myndigheter med eftertryck också att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att domstolarna betraktar det som en försvårande omständighet om barn är närvarande när brottet begås, utöver de andra omständigheter som avses i artikel 46 i konventionen (punkt 188). Det är väsentligt för GREVIO:s rekommendation att den omständigheten att brottet har begåtts i närvaro av ett barn på det sätt som avses i artikel 46 d i konventionen kan öka brottets skadlighet och farlighet eller gärningsmannens skuld, vilket enligt 6 kap. 4 § i strafflagen ska beaktas vid straffmätningen. Den omständigheten kan också beaktas som straffskärpningsgrund eller vid bedömningen av brottets grovhet som helhet. Att brottet har begåtts i någon annans närvaro är till exempel en omständighet som bland annat kan göra en våldtäkt särskilt förnedrande för offret, och då kan våldtäkten bedömas som grov (RP 6/1997 rd s. 174). Motsvarande kvalificeringsgrund bör också ingå i de grova gärningsformerna enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 20 kap. i strafflagen. Vidare bör sexualbrott som begås i barns närvaro tydligare i en del grövre fall också kunna betraktas som ett brott mot barnet. I motiveringen till bestämmelsen om sexuellt övergrepp i denna proposition anges det uttryckligen att bestämmelsen i vissa fall kan tillämpas på sådana sexuella handlingar som sker i ett barns närvaro, trots att barnet inte är handlingens huvudsakliga objekt (jfr HD 2011:34). Det är också möjligt att ett sexualbrott i ett barns närvaro i vissa fall utgör ett brott enligt 21 kap. i strafflagen. Därför ingår sådana handlingar som avses i artikel 46 d också i rekvisiten för andra brott. På det sätt som anges ovan kan de omständigheter som nämns i artikel 46 sedan den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft beaktas som försvårande omständigheter på ett sätt som uppfyller förpliktelserna enligt artikeln.  

2.5.3  Övriga sexualbrott

Sexuellt utnyttjande 

Tillämpningen av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande förutsätter inte att gärningens objekt tvingas eller är totalt oförmöget att utforma eller uttrycka vilja. Viktiga rekvisitelement är däremot att genom att utnyttja sin ställning förmå någon annan till samlag eller att företa eller underkasta sig som väsentligt kränker personens sexuella självbestämmanderätt. Bestämmelsens syfte är att stärka skyddet för den sexuella självbestämmanderätten för unga eller andra personer som är beroende av gärningsmannen och som befinner sig i en särskilt svag eller sårbar ställning, såsom på ett sjukhus eller en annan inrättning. Det finns skäl att fortsättningsvis skydda personer i en sådan ställning mot sexuellt utnyttjande.  

Också om bestämmelserna om våldtäkt ändras så att de baseras på samtycke på det sätt som föreslås i denna proposition, bör en del av de handlingar som i nuläget betraktas som sexuellt utnyttjande fortfarande utifrån sin art och klandervärdhet fortfarande särskiljas från gärningar som betraktas som våldtäkt. Utnyttjandet av en persons svagare eller sårbara ställning behöver inte nödvändigtvis vara av sådant slag att det anses utesluta att personen frivilligt deltar i sexuellt umgänge. Också sådant lindrigare utnyttjande kan dock i flera slags situationer betraktas som straffrättsligt klandervärt, eftersom det kränker den andra personens sexuella självbestämmanderätt och kan skada personen kännbart. Om sådant utnyttjande inte kriminaliseras, blir personer i sådan ställning utan tillräckligt straffrättsligt skydd. Därför är det fortfarande motiverat att föreskriva om sexuellt utnyttjande i strafflagen. Bland de handlingar som i nuläget omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde bör dock de allvarligaste, det vill säga de där den som är föremål för handlingen inte kan anses delta frivilligt i samlaget eller den sexuella handlingen, definieras som våldtäkt.  

Sexuellt antastande 

Grunden för kriminalisering av sexuellt antastande utifrån de allmänna förutsättningarna för tillämpning av strafflagstiftningen och kriminaliseringsprinciperna bedömdes när 20 kap. 5 a § i strafflagen stiftades (RP 216/2013 rd, i synnerhet s. 50-52). Det ansågs finnas ett vägande samhälleligt behov av att kriminalisera sexuellt antastande. I regeringens proposition ansågs det också finnas behov av att kriminalisera sexuellt antastande med tanke på det straffrättsliga systemets interna systematik. Det kan inte anses ändamålsenligt att framför allt bestämmelserna om ärekränkning och misshandel tillämpas på sådana gärningar där gärningsmannens handlande är av klart sexuell karaktär och inte är avsett att kränka någons ära eller orsaka men för någons hälsa. Enligt regeringens proposition kunde en ny kriminalisering inte förväntas medföra några betydande nackdelar. 

Som ovan konstaterats, var kravet på noga avgränsning som följer av legalitetsprincipen ett viktigt skäl till att det gällande rekvisitet avgränsades till att enbart gälla beröringshandlingar (GrUU 6/2014 rd, LaU B 4/2014 rd). Lagutskottet i riksdagen fäste också vikt vid att straffrätten ska tillämpas i sista hand och vid behovet av att noggrant överväga om bestämmelsen är nödvändig, och ansåg att straffbarheten kan utvidgas först när det är möjligt att bedöma på vilken nivå tröskeln för straffbarhet i praktiken lägger sig (LaUB 4/2014 rd, s. 7).  

Bestämmelsen om sexuellt antastande har varit i kraft omkring sju år. I denna proposition granskas en eventuell utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde inom ramen för helhetsöversynen av 20 kap. i strafflagen och de viktigaste målen för den, som innefattar stärkt skydd för den sexuella självbestämmanderätten och den personliga integriteten samt tydlighet och systematik i lagstiftningen om sexualbrott.  

I justitieministeriets bedömningspromemoria från 2018 bedömdes bland annat bestämmelsen om sexuellt antastande med avs3eende på straffens proportionalitet (Bedömningspromemoria om den senaste utvecklingen och framtida utvecklingsbehov i strafflagen. Vissa sexualbrott, våldsbrott, rattfylleribrott och ekonomiska brott, JMBU 7/2018 (endast på finska), s. 86). Enligt promemorian kan inga långtgående slutsatser om straffbestämmelsernas funktion dras av statistiska uppgifter om straff. Den slutsatsen kan dock dras, att endast en ganska liten del av de fall av sexuellt antastande som kommer till polisens kännedom leder till att straff utdöms. En annan iakttagelse var, att trots att straffet enligt straffskalan får dömas ut i strafforder- eller bötesförfarande, har en avsevärd del av straffen dömts ut av domstol. Enligt promemorian kan det inte utifrån statistiken fastställas varför förutsättningarna för att tillämpa strafforder- eller bötesförfarande inte har uppfyllt i de fallen. Enligt slutsatsen i promemorian hade inget behov framkommit att närmare ompröva den lagstiftningslösning som gjordes 2014 (s. 89). 

Det är också värt att notera iakttagelsen i bedömningspromemorian att antalet domar är relativt litet i förhållande till antalet brott som kommit till polisens kännedom, liksom också att en relativt stor del av fallen i stället för i bötesförfarande har handlagts vid domstol (JMBU 7/2018, s. 86). Det kan bero på bristande bevisning, men det är också möjligt att det inte i förundersökningsskedet har funnits en tillräckligt klar uppfattning om hurudana handlingar som omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde. Det kan också ha betydelse att bestämmelsen ännu är relativt färsk. Enbart utifrån det kvantitativa materialet kan dock inga långtgående slutsatser dras om hur bestämmelsen fungerar.  

Vid beredningen av denna proposition har ingen omfattande forskning om rättspraxis i fråga om sexuellt antastande varit tillgänglig. De andra utredningar som berör rättspraxis tyder på att tillämpningen av bestämmelsen inom det nuvarande tillämpningsområdet förefaller ha varit ganska enhetlig så, att rekvisitet inte har ansetts uppfyllt om en handling som innefattar sexuella drag har varit mer ringa eller när det har funnits stort tolkningsutrymme i fråga om handlingens sexuella karaktär.  

De grunder som framförs i regeringens proposition RP 216/2013 rd för att utvidga tillämpningsområdet för sexuellt antastande till att också omfatta andra handlingar än beröring är fortfarande giltiga. Med hänsyn till bestämmelserna i 7, 10 och 22 § i grundlagen är det motiverat att den enskilde skyddas mot sådan kränkning av den sexuella självbestämmanderätten som avses i förslaget också med de medel strafflagen erbjuder (GrUU 6/2014 rd, s. 3).  

Det är typiskt för kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten att de kan ske på väldigt många sätt. Behovet av att skydda människor också mot icke-önskat sexuellt innehåll och andra icke-fysiska kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten har under senare år ökat, bland annat i och med kommunikationsteknologins utveckling som gjort det lättare att sprida och sända bilder och meddelanden till andra personligen. Den omfattning i vilken sexuellt antastande förekommit i den senaste tidens samhällsdebatt (till exempel kampanjen #metoo) kan anses vittna om att acceptansen för kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten blir allt mindre. 

Trots att det i och för sig är motiverat att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen om sexuellt antastande till att också omfatta andra handlingar än beröring, innebär mångfalden av sexuella handlingar en utmaning i fråga om exakthet och noga avgränsning när bestämmelsen utarbetas. Frågan om den sexuella karaktären hos olika slags handlingar och huruvida de äventyrar den sexuella självbestämmanderätten blir i ganska stor utsträckning beroende av en prövning in casu, utom i de grövsta fallen eller annars tydliga kränkningar. Ur ett lagberedningsperspektiv förefaller det dock oundvikligt för att uppfylla målsättningen att bestämmelsen ska omfatta olika slags sexuella kränkningar av jämförbar klandervärdhet. Minimiförutsättningen för att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen om sexuellt antastande är dock att tillämpningsområdet kan anges i lagen med den tydlighet legalitetsprincipen förutsätter.  

Vid bedömningen av utvidgningen av tillämpningsområdet för sexuellt antastande till att också omfatta andra gärningar än beröring och en eventuell metod för genomförandet kan de andra straffbestämmelser i strafflagen beaktas, enligt vilka skyddsobjektet kan kränkas på flera olika sätt och vilkas ordalydelse därför i någon mån lämnar sättet att genomföra kränkningen öppet. Sådana straffbestämmelser är till exempel spridande av information som kränker privatlivet (24 kap. 8 § i strafflagen), ärekränkning (24 kap. 9 §), tvingande till sexuell handling (20 kap. 4 §), sexuellt utnyttjande (20 kap. 5 §), sexuellt utnyttjande av barn (20 kap. 6 §) och olaga förföljelse (25 kap. 7 a §). Till exempel i rekvisiten för tvingande till sexuell handling, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av barn har sättet för genomförandet av den kriminaliserade sexuella handlingen delvis lämnats öppet. I bestämmelserna preciseras vissa centrala tillvägagångssätt och förutsättningarna för straffbarhet för dem, men till följd av mångfalden av sexuella handlingar är gemensamma nämnaren för sådana sexuella handlingar som inte innefattar samlag är närmast att de berör någon annans sexuella självbestämmanderätt. Också i rekvisitet för olaga förföljelse är förteckningen över tillvägagångssätt öppen, eftersom förföljelse kan bestå av väldigt många slags handlingar. Också i bestämmelserna om spridande av information som kränker privatlivet och ärekränkning lämnas det till följd av brottens art i stor utsträckning till prövningen in casu och allmänna uppfattningar hurudana meddelanden, uttryck eller andra tillvägagångssätt som kriminaliseras. 

Den straffrättsliga legalitetsprincipen ställer krav på exakthet i bestämmelserna. Enligt den ska brottsrekvisitet för varje brott anges tillräckligt exakt i lag för att det utifrån en bestämmelses ordalydelse ska gå att förutse om en viss åtgärd eller försummelse är straffbar (exempelvis LaUB 24/2002 rd, s. 5). Riksdagens grundlagsutskott har i princip ansett att öppna tillvägagångssätt (till exempel "... eller på något annat därmed jämförbart sätt...") är problematiska med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen (GrUU 48/2002 rd, s. 3/II, GrUU 16/2013 rd, GrUU 12/2021 punkt 58). Inte heller enligt grundlagsutskottets eller lagutskottets färskaste praxis föreligger dock något absolut hinder mot brottsrekvisit som innehåller öppna tillvägagångssätt. Att föreskriva om ett sådant förutsätter dock vägande skäl och att straffbestämmelsen oavsett det öppna rekvisitelementet är tillräckligt tydligt med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen. Grundlagsutskottet ansåg till exempel inte att rekvisitet för olaga förföljelse är problematiskt med beaktande av att det hör till brottets särdrag att handlingarna kan vara av många slag, och eftersom den tekniska utvecklingen kan medföra nya förfarandesätt för olaga förföljelse samt med tanke på bestämmelsen som helhet (se GrUU 16/2003 rd). Också lagutskottet ansåg av de skäl som anges ovan att det öppna förfarandesättet för olaga förföljelse är godtagbart, och betonade också att det öppna tillvägagångssättet har avgränsats så att det i verksamhet som kan jämställas med andra tillvägagångssätt, liksom vid andra tillvägagångssätt, bör var fråga om förföljelse och att den bör vara olovlig (LaUB 11/2013 rd).  

Utvidgningen av tillämpningsområdet för sexuellt antastande kan genomföras utan att avvika från den nuvarande ordalydelsen i strafflagen. Till följd av kravet på tydlighet enligt legalitetsprincipen finns det dock skäl att ta in en mer omfattande förteckning på tillvägagångssätt i bestämmelsen än till exempel i den föreslagna bestämmelsen om sexuellt övergrepp, eftersom handlingarnas sexuella karaktär eller den kränkning av den sexuella självbestämmanderätten som de innebär i synnerhet i lindrigare fall kan lämna rum för tolkning. Dessutom bör bestämmelsens nya tillämpningsområde av de skäl som anges i regeringens proposition RP 216/2013 rd, och för exakthetens skull avgränsas till handlingar som till sin allvarlighetsgrad kan jämföras med beröring. I bestämmelsens ordalydelse bör därför åtminstone sådana tillvägagångssätt som till följd av intensitet eller upprepning til sin allvarlighetsgrad kan jämställas med beröring, som också i praktiken kan antas vara vanligt förekommande. Det finns också skäl att specificera i specialmotiveringen att det förutsätts att handlingarna är av viss vikt samt att ge omfattande anvisningar för och exempel på tillämpningen.  

Till följd av mångfalden i eventuella sexuella kränkningar är det motiverat att behålla ett öppet tillvägagångssätt i det utvidgade rekvisitet. En förteckning med flera tillvägagångssätt i bestämmelsen förtydligar dock avsevärt hurudana och hur allvarliga handlingar som utöver dem kan omfattas av tillämpningsområdet. På så sätt specificerar de tillvägagångssätt som nämns i bestämmelsen sammantaget bilden av tillämpningsområdet. Det finns också skäl att avgränsa kriminaliseringen av andra tillvägagångssätt än de som uttryckligen nämns så att de till sin allvarlighetsgrad bör jämställas med beröring, uppfylla definitionen av en sexuell handling (det föreslagna 23 § 2 mom.) och dessutom vara ägnade att kränka någon annans sexuella självbestämmanderätt. Dessa rekvisitelement har förtydligats i förarbetena till den tidigare lagen och i rättspraxis, och de kan ytterligare preciseras i specialmotiveringen i denna proposition. Också en bestämmelse med öppna tillvägagångssätt kan därför göras tillräckligt tydlig med tanke på legalitetsprincipen. Det bedöms inte vara möjligt att utforma bestämmelsen om sexuellt antastande uttömmande i fråga om tillvägagångssätten så att rekvisitet samtidigt är tillräckligt omfattande och mer exakt än en öppen bestämmelse av det slag som beskrivs ovan (se närmare JMBU 2020:9, s. 119-120). 

På de grunder som anges ovan finns det skäl att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen om sexuellt antastande till att omfatta också andra handlingar än sådana som innebär beröring. På det sätt som den straffrättsliga legalitetsprincipen förutsätter bör det sörjas för att bestämmelsen är exakt och noga avgränsad. 

2.5.4  Samlag med barn och sexuella handlingar som riktar sig till barn

Särskiljande av straffbestämmelser som berör barn respektive vuxna  

De gällande bestämmelserna i 20 kap. 1–4 § tillämpas såväl på handlingar mot vuxna som på handlingar mot barn. I fråga om barn tillämpas dessutom bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn (RP 6/1997 rd). Därför kan i nuläget, beroende på fallet, ett stort antal olika kombinationer av brottsrubriceringar som berör barn och olika straffskalor bli tillämpliga.  

Eftersom också de straffbestämmelser som berör vuxna tillämpas på handlingar mot barn, tillämpas i praktiken samma brottsrubriceringar också på brott av väldigt olika slag. Brottsrubriceringen bör ge en korrekt bild av brottet och motsvara brottets klandervärdhet (LaUB 6/2015 rd s. 3). Redan dessa synpunkter talar för att de bestämmelser som berör barn särskiljs från de bestämmelser som berör vuxna. 

Också av andra skäl är det motiverat att sexualbrott mot vuxna och barn bedöms enligt olika bestämmelser. I fråga om sexualbrott mot vuxna är det huvudsakliga skyddsobjektet den sexuella självbestämmanderätten, och i denna proposition föreslås att skyddet för den stärks genom att straffbestämmelserna ändras så att de väsentligen baseras på samtycke. Trots att också barn under 16 år har sexuell självbestämmanderätt, skyddas i bestämmelser om sexualbrott mot dem primärt barnets personliga integritet. På så vis tryggas en sund och ostörd utveckling för barnet.  

Tillämpningen av samma bestämmelser om sexualbrott på vuxna och barn förefaller också ha lett till sådan rättspraxis som inte kan anses vara helt förenlig med målsättningen att skydda barnet. Det har framkommit i synnerhet vid brott mot unga barn. Till exempel i Åbo hovrätts dom den 12 november 2017 (R 17/641) ansågs ett 10-årigt barn inte ha befunnit sig i ett tillstånd av tvång, rädsla eller hjälplöshet på det sätt som förutsätts i bestämmelsen om våldtäkt, och därför ansågs samlaget inte uppfylla rekvisitet för våldtäkt. Gärningen dömdes endast som sexuellt utnyttjande av barn. Också i Krimos undersökning som refereras ovan granskas flera fall där till och med samlag med barn under 10 år på sin höjd har dömts som vanligt eller grovt sexuellt utnyttjande av barn, men inte som våldtäkt. Till exempel en 39-årig mans oralsamlag med ett 6–7-årigt barn betraktades inte som våldtäkt, eftersom enbart målsägandens låga ålder inte ansågs innebära ett sådant hjälplöst tillstånd som avses i bestämmelsen.  

Ett barn under 16 år är i regel inte tillräckligt moget för att ge ett fullgott samtycke till samlag och inte heller till något annat sexuellt umgänge med en vuxen (RP 212/2018 rd s. 6, LaUB 24/2018 rd s. 7). I synnerhet när sexualbrottsbestämmelserna övergår till att i väsentlig grad baseras på samtycke bör det framgå tydligare än hittills av bestämmelserna. Ett sådant samlag med ett barn bör därför i regel som sådant betraktas som ett våldtäktsbrott, inte som ett utnyttjandebrott. Dessutom bör det i brottsrubriceringarna bättre beaktas att det finns skäl att allmänt betrakta sådana handlingar mot barn som ännu mer klandervärda än motsvarande handlingar mot vuxna.  

På de grunder som anges ovan finns det skäl att föreskriva särskilt om sexualbrott mot barn, och att i de rekvisiten beakta barnets annorlunda ställning och behov av mer omfattande skydd mot sexuella handlingar än för vuxna. Att det föreskrivs om brott mot barn som en särskild helhet gör också bestämmelserna tydligare och enklare. Huvudregeln bör då vara att endast en straffbestämmelse tillämpas på ett brott. 

Liksom i de bestämmelser som berör vuxna finns det skäl att särskilja också de straffbestämmelser som berör barn enligt om de gäller samlag eller andra sexuella handlingar. Vanligen kan samlag anses vara mer skadligt för barnet. Det breda spektret av andra straffbara sexuella handlingar och deras eventuella skadlighet bör återspeglas i straffskalorna. 

Till den del bestämmelserna on sexualbrott också skyddar barnets sexuella självbestämmanderätt, närmast då i situationer mellan unga, berör de ändringsbehov som beskrivs vid bedömningen av de gällande bestämmelserna om våldtäkt och tvingande till sexuell handling också brott mot barn.  

Relationer mellan unga  

Också om bestämmelserna särskiljs, finns det ingen orsak att förändra den nuvarande regeln i fråga om barn under 16 år, enligt vilken samlag och andra sexuella handlingar mellan unga inte är straffbara om de inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för en av dem och det inte råder någon stor skillnad i mognad (utvecklingsnivå) mellan parterna. Frivilligt sexuellt umgänge mellan unga bör kunna bedömas flexibelt med beaktande av handlingens särdrag. Kriminaliseringsskyldigheten enligt direktiv 2011/93 omfattare inte heller "frivilliga sexuella handlingar mellan barn som kan ses som ett normalt utforskande av sexualiteten inom ramen för människans utveckling" (skäl 20 i ingressen). Det finns alltså skäl att behålla en begränsningsbestämmelse av samma slag som i nuläget (20 kap. 7 a § i strafflagen) om handlingar mellan unga. I sådana fall där en sådan begränsningsbestämmelse inte är tillämplig som sådan bör handlingen inte heller utan undantag betraktas som ett våldtäktsbrott utan som ett övergreppsbrott enligt förslaget, utan i sådana fall bör den straffrättsliga klassificeringen av handlingen fortfarande också påverkas av eventuella omständigheter som minskar handlingens klandervärdhet (RP 212/2018 rd s. 5, LaUB 28/2018 rd s. 7, 16, 22).  

Definitioner 

Den gällande definitionen av samlag i 20 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen kan i en del fall leda till svåra gränsdragningsproblem. Definitionen förutsätter inträngande i kroppen eller tagande av en annans könsorgan i sin kropp. Därmed utesluter definitionen handlingar som utförs med munnen på könsorgan, vilket inte innebär inträngande eller tagande i den egna kroppen eller där det förblir oklart om det villkoret uppfylls. Det är till exempel i någon mån öppet för tolkning när slickande av könsorgan uppfyller definitionen av samlag. Det kan betraktas som problematiskt med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen, skyddet för den sexuella självbestämmanderätten och en jämlik behandling av könen. Definitionerna i strafflagen bör vara synnerligen exakta, eftersom de ger flera andra straffbestämmelser deras innehåll (LaUB 4/2014 rd s. 7–8). På de grunder som anges ovan bör definitionen av samlag utvidgas till att också omfatta sådan beröring av könsorgan med munnen som inte innebär inträngande i kroppen eller tagande i den egna kroppen.  

Också andra slags beröring av könsorgan som inte ingår i den nuvarande definitionen kan i vissa fall i fråga om allvarlighet och karaktär av övergrepp anses jämförbart med handlingar som betraktas som samlag. Om definitionen utvidgas ännu längre än det som föreslås ovan, blir den dock mycket inexakt avgränsad och eventuellt mer omfattande än i allmänt språkbruk. Därför är det bättre att sådana sexuella handlingar får bedömas med stöd av straffbestämmelser som berör andra sexuella handlingar.  

Vid bedömningen av huruvida definitionen av samlag eller sexuell handling uppfylls bör inte enbart gärningsmannens uppfattning om handlingens natur tillmätas avgörande betydelse. Handlingarna bör i första hand bedömas med beaktande av syftet att skydda den sexuella självbestämmanderätten. Det finns orsak att specificera dessa aspekter i specialmotiveringen.  

[I definitionsbestämmelsen föreslås en ändring av den finskspråkiga termen för könsorgan, medan termen föreslås kvarstå oförändrad på svenska.] Termen könsorgan används också i andra lagar, t.ex. steriliseringslagen (283/1970), samt i Istanbulkonventionen. 

Olovlig spridning av bilder som kränkning av den sexuella självbestämmanderätten  

Att uppträda sexuellt på bilder, att ta sexuella bilder samt att visa eller sprida bilder kan alla vara sexuella handlingar. De omfattas av de sexuella självbestämmanderätten för den person som uppträder sexuellt på bilden. Var och en har rätt att låta bli att delta i sexuella handlingar. Att visa eller sprida sexuella bilder utan lova av de personer de föreställer kränker personernas sexuella självbestämmanderätt. Enligt gällande lag kan sådana handlingar som berör vuxna främst bestraffas som ärekränkning eller spridande av information som kränker privatlivet. Eftersom det primära skyddsobjektet för olovlig spridning av sexuell bild är den sexuella självbestämmanderätten, är det mer motiverat att sådana handlingar kriminaliseras som sexualbrott i 20 kap. i strafflagen. 

Spridning och innehav av barnpornografisk bild samt uppföljningen av propositionen 

Spridning av bild 

Enligt ordalydelsen i 17 kap. 18 § i strafflagen gäller kriminaliseringen av spridning av bild endast om det finns flera bilder eller bildupptagningar. I nuläget gör dock kommunikationsteknologin det också väldigt lätt att sprida enskilda bilder till en väldigt stor personkrets. Ur ett straffbarhetsperspektiv finns det inget skäl att betrakta spridning av enskilda bilder som väsentligt mindre skadligt eller klandervärt än spridning av flera bilder. I de internationella förpliktelser som binder Finland har inte handlingar som gäller enskilda bilder eller upptagningar uttryckligen lämnats utanför kriminaliseringsskyldigheten (artikel 5.4–5.6 i direktiv 2011/93, artikel 3 i det fakultativa protokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter samt artikel 20 i Lanzarotekonventionen). Därför är det ändamålsenligt att utvidga kriminaliseringen till att uttryckligen ockås omfatta handlingar som gäller en enskild bild eller bildupptagning. 

Innehav av bild  

Enligt 17 kap. 19 § i strafflagen omfattar tillämpningsområdet för innehav av barnpornografisk bild inte skaffande av tillgång till fritt tillgängligt material till exempel på internet. När tillgång skaffas avsiktligt, gör det dock ingen skillnad alls i klandervärdhet hos sådana handlingar om det krävts avtal eller betalning för att avsiktligt skaffa tillgång till materialet eller om det varit fritt tillgängligt. För att bestämmelsen ska bli tillämplig förutsätts att gärningarna är uppsåtliga, vilket har inneburit ett krav på att gärningsmannen också är medveten om materialets innehåll på ett sätt som uppfyller förutsättningarna på uppsåt. Det är motiverat att utsträcka kriminaliseringen till att också omfatta skaffandet av fritt tillgängligt material till exempel på internet. Ändringen främjar också uppfyllandet av skyldigheterna enligt direktiv 2011/93 och skyddsmålen enligt bestämmelsen. Kriminaliseringen bör dock utvidgas på ett sådant sätt att inte den som oavsiktligt stöter på sådant material utan orsak blir föremål för en straffprocess. För att skaffande av fritt tillgängligt material ska var straffbart bör det därför krävas att skaffandet av tillgång är uppsåtligt. Det är i linje med direktiv 2011/93 (artikel 5.3 och skäl 18 i ingressen). 

Uppföljning av propositionen 

I 20 kap. 8 c § i strafflagen kriminaliseras besökande av en barnpornografisk föreställning. Besökande av en föreställning kan ske på plats eller med hjälp av kommunikationsteknologi. När någon via internet tittar på en föreställning på en webbplats dit vem som helst har fritt tillträde tillämpas bestämmelsen endast i fråga om direktsända föreställningar. På spridning och innehav av lagrade föreställningar tillämpas straffbestämmelserna om barnpornografisk bild (RP 282/2010 rd, 109).  

Skadan eller faran för barnet till följd av en sådan sexuell föreställning skiljer sig inte väsentligt beroende på om föreställningen ses direkt eller i efterhand från en upptagning. Det kan över huvud taget vara omöjligt för gärningsmannen att veta om en föreställning som visas på internet är en direktsändning eller en upptagning. Vid en jämförelse av de handlingar som avses i 17 kap. 19 § och 20 kap. 8 c § kan de av de skäl som anges ovan jämställas i fråga om klandervärdhet. Därför finns det skäl att skapa enhetliga straffskalor för de brotten.  

Liksom i fråga om sexuella bilder av barn, kan inte heller åldern hos personer som visas i sådana föreställningar som avses i 20 kap. 8 c § alltid utredas på ett tillförlitligt sätt. Så är fallet i synnerhet om personen befinner sig i en främmande stat och föreställningen besöks med hjälp av kommunikationsteknologi. Därför är det ändamålsenligt att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen om besökande av föreställning till att också omfatta sådana fall där en persons ålder inte kan utredas men det finns grundad anledning att anta att personen är yngre än 18 år.  

Bestämmelsernas placering och rubriker  

Det primära syftet med 17 kap. 18, 18 a och 19 § i strafflagen är att skydda barn mot skadliga sexuella handlingar (se RP 6/1997 rd s. 146, 149). Genom de bestämmelserna genomförs också internationella förpliktelser som binder Finland i fråga om skydd av barn mot sexuellt utnyttjande (RP 282/2010 rd, RP 6/1997 rd s. 49). I förhållande till det kan syftet att trygga allmän ordning betraktas som sekundärt. Därför är det mer ändamålsenligt att placera bestämmelserna i 20 kap. i strafflagen om sexualbrott i stället för i 17 kap.  

Uttrycket "sedlighetssårande" som förekommer i brottsrubriceringarna och rekvisiten beskriver inte heller på ett tillräckligt sätt gärningarnas art eller syftet med kriminaliseringar som berör sexuellt material. Uttrycket "sedlighetssårande" används inte heller allmänt i nutida talspråk i denna betydelse. Det finns skäl att ersätta det uttrycket med uttrycket "som på ett sexuellt sätt visar barn", som bättre beskriver handlingen och bestämmelsens syfte.  

Lockande av barn i sexuella syften  

I 20 kap. 8 b § 2 mom. i strafflagen kriminaliseras vissa handlingar som lockande av barn i sexuella syften, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. I arbetsgruppsfasen av beredningen av denna proposition gjordes bedömningen att de handlingar som avses i det momentet i tillräcklig utsträckning kriminaliseras i form av andra grövre brott, och att det därför är motiverat att förtydliga bestämmelsen genom att 8 b § 2 mom. stryks (OMML 2020:9 s. 79-80).§ Under den fortsatta beredningen har det bedömts att det om 2 mom. stryks kan uppstå brister i kriminaliseringen och i uppfyllelsen av skyldigheterna enligt Lanzarotekonventionen i sådana väldigt begränsade fall, där lockandet i sexuella syften inte bestraffas som människohandelsbrott, sexualbrott eller delaktighet i sådana (se RP 282/2010 rd s. 49-50, 107-109). Därför är det motiverat att 2 mom. kvarstår i författningen. 

Koppleri  

I 20 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen kriminaliseras ordnandet av ett rum eller något annat ställe för att skaffa ekonomisk vinning för en uppenbart sedlighetssårande gärning som mot ersättning utförs av ett barn under 18 år. Enligt förarbetena till bestämmelsen är sådana sedlighetssårande handlingar som utförs av ett barn under 18 år som avses i bestämmelsen deltagande i pornografiska filmer eller föreställningar mot ersättning eller att vara modell vid produktion av pornografiska bilder. Till den delen är bakgrunden till bestämmelsen artikel 2 a i rambeslut 2004/68/RIF av den om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi, enligt vilken tvingande av ett barn till prostitution eller deltagande i pornografiska föreställningar eller dragande av ekonomisk vinning av eller annat utnyttjande av barn för sådana ändamål ska straffbeläggas (RP 34/2004 rd s. 85). I nuläget ingår motsvarande skyldighet i artikel 4 i direktiv 2011/93, som ersatt rambeslutet. Varken ordalydelsen i rambeslutet eller i artikel 4 i direktivet ställer dock upp som förutsättning för kriminalisering av sådana handlingar att barnets handling i sig utförs mot ersättning. Inte heller för den fara eller skada handlingen medför är det någon väsentlig skillnad om handlingen utförts mot ersättning eller inte. Därför finns det skäl att ändra bestämmelsen så att rekvisitet inte i fråga om sexuella handlingar som berör personer under 18 års ålder förutsätter att de sker mot ersättning.  

Rekvisitet omfattar uppenbart sedlighetssårande handlingar i fråga om personer under 18 års ålder. Kravet på uppenbarhet motiverades med att bestämmelsen blev enhetlig med bestämmelserna om sedlighetssårande bilder i 17 kap. i strafflagen (RP 34/2004 rd s. 85, LaUB 4/2004 rd s. 6). Kravet på uppenbarhet har senare strukits i 17 kap. Med tanke på skyddsobjektet och syftet med bestämmelsen är det inte heller motiverat att behålla en sådan tilläggsförutsättning i bestämmelsen om koppleri. Kravet på uppenbarhet bör därför strykas också i bestämmelsen om koppleri. 

Behovet att ändra uttrycket "sedlighetssårande" utvärderas i samband med bedömningen av 17 kap. i strafflagen. Också i bestämmelsen om koppleri är det befogat att använda ordet "sexuellt", som bättre beskriver bestämmelsens skyddsobjekt.  

2.5.5  Straff för sexualbrott

Nuvarande straffskalor 

I Finland tillämpas vanligen följande straffskalor: 

böter 

böter–fängelse i sex månader 

böter–fängelse i ett år 

böter–fängelse i två år 

fängelse i fyra månader till fyra år 

fängelse i ett till tio år 

fängelse i två till tio år 

Trots att dessa straffskalor som etablerats genom en helhetsreform är av central betydelse för styrningen av lagskiparen så att rättspraxis blir så enhetlig som möjligt, är det också möjligt att avvika från dem. Det har också gjorts till exempel just i fråga om vissa sexualbrott, i synnerhet därför att de brotten till sin skadlighet och farlighet avviker betydligt från varandra och eftersom det kanske inte finns lämpliga jämförelseobjekt bland straffskalorna för andra brott. Straffskalorna för sexualbrott kan sägas bilda ett slags helhet, och därför är i synnerhet jämförelsen med straffskalorna för andra sexualbrott av betydelse. 

För de viktigaste sexualbrotten enligt 20 kap. i strafflagen föreskrivs i nuläget följande straffskalor. De synliggör också olika kombinationer av brottsrubriceringar och olika straffskalor för brott mot barn. 

Våldtäkt 1–6 år 

Våldtäkt enligt 3 mom. 4 mån.–4 år  

Grov våldtäkt 2–10 år 

Tvingande till sexuell handling böter–3 år 

Sexuellt utnyttjande böter–4 år 

Sexuellt antastande böter–6 mån. 

Sexuellt utnyttjande av barn 4 mån.–6 år 

Grovt sexuellt utnyttjande av barn 1–10 år 

Sexuellt utnyttjande av barn och tvingande till sexuell handling 4 mån.–9 år 

Grovt sexuellt utnyttjande av barn och tvingande till sexuell handling 1–13 år 

Sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt enligt 1 § 3 mom. 4 mån.–9 år 

Sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt enligt 1 § 1–2 mom. 1–9 år 

Sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt enligt 1 § 3 mom. 1–13 år 

Grovt sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt enligt 1 § 1–2 mom. 1–13 år 

Sexuellt utnyttjande av barn och grov våldtäkt 2–13 år 

Grov våldtäkt mot barn 4–12 år 

Utgångspunkter för bedömningen 

Straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskravet (exempelvis GrUU 9/2016 rd, s. 2, GrUU 26/2014 rd, s. 2, GrUU 20/2002 rd, s. 6, GrUU 23/1997 rd, s. 2). Den straffrättsliga proportionalitetsprincipen förutsätter att straffet står i rättvis proportion till gärningens skadlighet och klandervärdhet. Principen förutsätter också att straffskalorna för olika brott ska stå i ett rättvist och logiskt förhållande till varandra (LaUB 24/2018 rd s. 22). Ju viktigare det intresse är som ska skyddas och ju mer intresset kränks av gärningen eller försummelsen, desto strängare straffhot kan motiveras. Det finns emellertid ingen allmängiltig regel för bedömning av de inbördes relationerna av intressen som ska skyddas genom straffrättsliga medel. Inte ens systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna anger någon inbördes hierarki för grundrättigheterna.  

Bedömningen av klandervärdhet hänför sig framför allt till skuldprincipen. Straffhotet är avsett för tillräkneliga förbrytare som moraliskt och juridiskt bär ansvaret för sina handlingar. Det ska bedömas hur klandervärd gärningen kan anses vara och i vilken mån gärningsmannen kan kritiseras för handlingen. Straffskalan för ett brott kan därmed inte basera sig enbart på allvarligheten av den orsakade skadeföljden, utan också graden av tillräknande ska beaktas.  

Lagutskottet har enligt dessa etablerade principer ansett att straffskalorna ska slås fast utifrån brottens skadlighet och klandervärdhet, det vill säga utifrån deras straffvärde (t.ex. LaUB 3/1998 rd). Proportionaliteten av straffskalorna eller straffen för sexualbrott kan därför inte betraktas separat från straffen för andra brott. Straffskalorna för brott ska både allmänt sett inom ramen för strafflagen och inom ramen för 20 kap. som gäller sexualbrott vara sådana, att skalorna för olika gärningar står i rimlig proportion till varandra (se t.ex. LaUB 24/2018 rd s. 22).  

Av de förutsättningar som proportionalitetsprincipen innebär och som anges ovan följer också i fråga om bestämmandet av strafflatituden att straffskalorna för brott inte kan motiveras till exempel med tillgängliga tvångsmedel.  

De straff som döms ut för sexualbrott blir ofta föremål för diskussion och ställningstaganden. Det har ofta samband med någon straffdom som förekommit i rubriker, för vilken straffets stränghet inte anses motsvara det så kallade allmänna rättsmedvetandet. Enskilda domar beskriver dock inte i sig de stora linjerna i straffpraxis. I rubrikerna om sexualbrott som debatteras offentligt är det inte heller möjligt att i detalj redogöra för de omständigheter under vilka brottet begåtts och som inverkat på för vilket brott och till hurudant straff gärningsmannen dömts. Det följer ofta av bestämmelserna om sekretess för rättegångshandlingar och domar, som utfärdats för att skydda offren. Vilken brottsrubricering som tillräknats avslöjar inga detaljer om handlingen. Brott som faller inom samma brottsrubricering kan variera betydligt i fråga om tillvägagångssätt och strafflatitud. Vid straffmätningen binds domstolarna av 6 kap. i strafflagen, enligt vilket flera omständigheter som berör handlingen, gärningsmannen och offret i det enskilda fallet inverkar på straffet. Vilka straff som utdöms baseras på oberoende domstolars prövning inom de ramar lagen ställer upp. 

Straffens proportionalitet enligt det så kallade allmänna rättsmedvetandet bedömdes grundligt i en bedömningspromemoria från justitieministeriet som färdigställdes 2018 ("Bedömningspromemoria om straffens proportionalitet", JMBU 7/2018). I bedömningspromemorian utnyttjades den forskning Institutet för kriminologi och rättspolitik (KRIMO) vid Helsingfors universitet på justitieministeriets begäran genomförde under perioden 2015–2017, i vilken medborgarnas uppfattning om straffnivåer i vid mening utreddes. I fråga om straffen för våldtäkt och grov våldtäkt framfördes i bedömningspromemorian slutsatsen att med beaktande av straffpraxis stränghet och den mycket färska bedömningen av behovet av lagändringar också i fråga om grov våldtäkt finns det varken orsak eller grunder för att ändra straffskalan eller göra andra författningsändringar som leder till strängare straffpraxis. I allmänhet föreslås det i promemorian i fråga om straff för sexualbrott utifrån forskningsrön att den primära åtgärden ska vara att utreda konsekvenserna av lagändringarna 2011 och 2014, samt rättspraxis i vidare mening än endast utifrån kvantitativa uppgifter i brottsstatistiken. I andra hand föreslås det i promemorian att maximistraffet för sexuellt utnyttjande av barn ska höjas från fyra till sex år i fängelse och att det utfärdas en särskild straffbestämmelse (grov våldtäkt av barn, straffskala fängelse i 4–12 år) för sådana fall där man i dagens läge samtidigt tillämpar bestämmelserna om våldtäkt och bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn. Det sistnämnda förslaget ledde till lagändringar med motsvarande innehåll, som trädde i kraft den 12 april 2019 (lag 486/2019, RP 212/2018 rd). 

Straffnivån för sexualbrott i viktiga jämförelseländer för Finland kan erbjuda nyttiga jämförelser för bedömningen av straffens proportionalitet. Olika länders rättssystem utgör dock separata helheter, där många faktorer påverkar straffens proportionalitet och faktiska stränghet. Det har stor betydelse hur stränga straff som vanligen föreskrivs i det aktuella systemet, hurudana handlingar vissa rekvisit, till exempel våldtäkt, innefattar, vilka bestämmelser om straffmätning som ingår i systemet, hur de allmänna förutsättningarna för straffrättsligt ansvar, till exempel uppsåt och oaktsamhet, definieras, om det är möjligt att avvika från straffskalorna i vissa fall, hurudana straff som i praktiken utdöms och hur straffen verkställs i praktiken. Enbart av det faktum att vissa jämförelseländer i vissa fall har strängare straffskalor än Finland kan inga långtgående slutsatser dras om vilken straffskalan borde vara i Finland. 

Det finns inte heller någon anledning att överbetona straffens roll vid brottsbekämpningen. Straffens stränghetsgrad korrelerar inte direkt med brottsfrekvensen. Sexualbrott är kanske inte av sådan karaktär att gärningsmännen innan de börjar begå brottet fäster vikt vid vilket straff brottet medför eller vid dess stränghetsgrad. Undersökningar visar också att återfallsrisken för sexualbrott är mindre än för andra brott. Av dem som dömdes för sexualbrott mot barn 2010 fick endast 1 % återfall inom sju år, medan andelen återfallsförbrytare för andra brott var 34 % (Laajasalo m.fl., 2020). Den kända återfallsfrekvensen talar alltså inte för en skärpning av straffskalorna. 

Genom att skärpa straffskalorna kan dock lagstiftaren styra straffpraxis i en viss riktning, om det upptäcks att praxis är skev eller om uppfattningen i samhället om en handlings straffvärde och därmed dess klandervärdhet har ändrat. Redan i och med de lagändringar som genomförts under de senaste åren har straffpraxis för sexualbrott skärpt avsevärt. Ändringar i straffskalor bör göras moderat och sällan, vanligen i samband med helhetsbedömningar av brotten vid större översyner. Att hålla ändringarna på en moderat nivå är också motiverat med tanke på påföljdssystemets förutsägbarhet, som bör betraktas som viktigt. Också högsta domstolens prejudikat styr straffpraxis.  

Målsättningarna i fråga om straff i denna proposition har ställts upp med beaktande av riksdagens uttalanden (RSv 305/2018 rd) utgående från att straffen för vissa sexualbrott anses alltför lindriga, trots höjningar av straffnivån under de senaste åren. Vid beredningen av propositionen har utöver behovet av ändringar i rekvisiten för sexualbrott också brottens straffvärde bedömts. På de grunder som anges nedan bör straffen för sexualbrott såväl mot vuxna som mot barn skärpas i någon mån. 

När straffskalorna bestäms bör det också sörjas för att de å ena sidan är tillräckligt vida och å andra sidan motsvarar de grövsta handlingarnas klandervärdhet. För att skärpningen av straffskalorna ska ha en allmänpreventiv verkan bör skärpningen stödjas av kommunikation om straffnivån.  

Straffskalorna för brott enligt de föreslagna ändringarna i 20 kap. i strafflagen  

Brott mot vuxna 

Värdet och betydelsen av sexuell självbestämmanderätt och fysisk integritet har ökat, och i nuläget kan man säga att ännu större förväntningar riktas till dem än när översynen av 20 kap. i strafflagen om sexualbrott genomfördes i slutet av 1990-talet. Den utvecklingen framgår av flera delreformer i fråga om sexualbrott under 2000-talet. Enligt de föreslagna nya bestämmelserna om sexualbrott stärks skyddet för den sexuella självbestämmanderätten och den personliga integriteten ytterligare genom att en viktig grund för straffbarhet i stället för tvång mot eller hjälplöst tillstånd hos gärningens objekt blir avsaknaden av frivilligt deltagande. Den ändringen bör också avspeglas i klassificeringen av sexualbrott i strafflagen utifrån inbördes straffvärde.  

Därför är det motiverat att till exempel sådana samlag där frivillighet saknas som avses i den föreslagna bestämmelsen om våldtäkt i fråga om straffvärde i regel klassificeras som lika allvarliga som grundformerna enligt den nuvarande bestämmelsen om våldtäkt, det vill säga våldtäkter som genomförs med våld, hot om våld eller utnyttjande av hjälplöst tillstånd. Det är inte heller längre konsekvent att sådana våldtäkter som i nuläget definieras som mindre allvarliga, dit bland annat tvingande till samlag på annat sätt än genom hot om våld hör, kriminaliseras enligt en lindrigare straffskala än annan våldtäkt som baseras på avsaknad av frivillighet. Också straffskalorna för andra sexualbrott som baseras på avsaknad av frivillighet bör bestämmas utifrån dessa utgångspunkter. I enskilda fall bör det fortfarande dömas för sexualbrott utifrån brottets grovhet med beaktande av gärningsmannens skuld och andra omständigheter i det enskilda fallet, enligt 6 kap. i strafflagen.  

Målet att stärka skyddet för den sexuella självbestämmanderätten och den personliga integriteten omfattar straffrättslig bedömning såväl av samlag som av andra kränkningar genom sexuella handlingar. Den gällande bestämmelsen om tvingande till sexuell handling och den bestämmelse om sexuellt övergrepp som föreslås tillämpas i stället för den omfattar sådana handlingar som till sin skadlighet och klandervärdhet i värsta fall kan ligga nära sådana sexualbrott som innefattar samlag. Också i sin lindrigaste form omfattar föreslås sexuellt övergrepp endast omfatta gärningar som väsentligt kränker den sexuella självbestämmanderätten. Eftersom lindrigare gärningar föreslås straffas som sexuellt antastande, för vilket straffskalan föreslås vara böter till fängelse i sex månader, är det konsekvent att minimistraffet för sexuellt övergrepp i stället för böter föreskrivs vara fängelse, och att bestämma ett maximistraff som ligger närmare maximistraffet för våldtäkt (fängelse i sex år) än för tvingande till sexuell handling enligt gällande lag (fängelse i tre år). Dessutom det synas i straffskalan att sexuellt övergrepp liksom våldtäkt kan begås på väldigt grova sätt. Därför bör det också föreskrivas om en grov gärningsform av sexuellt övergrepp.  

Det föreslås att de grövsta gärningssätten för brottet lämnas utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen om sexuellt utnyttjande och bestraffas som våldtäkt. Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande föreslås dock också omfatta handlingar som innefattar samlag och sådana andra sexuella handlingar som väsentligt kränker någon annans sexuella självbestämmanderätt. Därmed finns det inget skäl att sänka maximistraffet för sexuellt utnyttjande (fängelse i fyra år). Eftersom det föreslås att de lindrigaste sexuella kränkningarna, som föreslås bestraffas som sexuellt antastande, lämnas utanför bestämmelsens tillämpningsområde är det också konsekvent i förhållande till de andra bestämmelserna i 20 kap. i strafflagen att böter inte heller är ett tillräckligt straff för sexuellt utnyttjande. Därför finns det skäl att föreskriva om fängelse i stället för böter som minimistraff för sexuellt utnyttjande.  

Den föreslagna nya bestämmelsen om olovlig spridning av sexuell bild omfattar sådana gärningar som i nuläget är kriminaliserade som ärekränkning eller spridande av information som kränker privatlivet. Ofta blir det fråga om att döma för den grova gärningsformen av dessa brott. Olovlig spridning av sexuell bild kränker den mest intima delen av privatlivet. Rekvisitet omfattar endast sådana handlingar som innefattar samlag och sådana andra sexuella handlingar som väsentligt kränker någon annans sexuella självbestämmanderätt. Därmed är det motiverat att föreskriva om motsvarande straffskala som för grov ärekränkning och grovt spridande av information som kränker privatlivet, det vill säga böter eller fängelse i högst två år. 

Brott mot barn 

I fråga om sexualbrott mot barn har kontrollsystemet effektiverats betydligt under de trettio senaste åren. Antalet ärenden som blir föremål för straffprocess har flerfaldigats. Antalet utnyttjandebrott mot barn som kommer till polisens kännedom har till exempel sexfaldigats från 1980 till 2019. Därav kan man inte dra slutsatsen att det faktiska antalet brott har ökat. Medvetenheten om karaktären hos sexualbrott mot barn (brottens skadliga effekter samt risken för att bli fast och risken för sen upptäckt) har ökat, vilket har tagit sig uttryck både i sänkt anmälningströskel (inklusive anmälningsplikt för vissa myndigheter) och i effektivare utredningsmetoder för sådana brott. Utifrån brottslighetssituationen finns det ingen grund för att allmänt skärpa straffpraxis för alla slags brott mot barn. Däremot betonas också i resultaten av offerundersökningar gärningarnas olika karaktär, som bör återspeglas i klassificeringen enligt klandervärdhet av brott mot barn i strafflagen. 

Utgångspunkten är att de allvarligaste sexualbrotten mot barn är de som innefattar samlag, eftersom samlag i allmänhet anses vara ägnat att skada barnet mer än andra tillvägagångssätt (RP 282/2010 rd s. 14, LaUB 43/2010 rd s. 8, RP 212/2018 rd s. 23, LaUB 24/2018 rd). Det bör i synnerhet sörjas för att det för gärningar som innefattar samlag döms ut straff som motsvarar deras grovhet, vilket har samband med behovet av att säkerställa att straffskalorna är tillräckligt vida. Behovet av att också annars sörja för tillräckligt vida straffskalor har samband med att sexualbrott mot barn kan begås på flera olika sätt som är olika grova. 

Av de skäl som anges ovan är det motiverat att ytterligare skärpa straffen för vissa sexualbrott mot barn, i synnerhet minimistraffen för gärningar som innefattar samlag. Dessutom bör det föreskrivas att vissa gärningar mot barn ska straffas enligt strängare bestämmelser (RSv 305/2018 rd).  

Det bör beaktas att en skärpning av minimistraffet har en större skärpande inverkan på straffpraxis än en höjning av maximistraffet, eftersom minimistraffet i praktiken har större inverkan på hur normalstraffet för en viss gärning utformas i rättspraxis. Dessutom bör det beaktas att också spektret av gärningar som innefattar samlag är vidsträckt, vilket ytterligare förstärks av att definitionen av samlag föreslås utvidgas i denna proposition. Därför bör också framöver minimistraffet utdömas i en del sådana fall av gärningar som innefattar samlag, som inte föranleder ovillkorligt fängelse. De fallen bör dock avgränsas snävt. 

Straffet för innehav av barnpornografisk bild är böter eller fängelse i högst ett år. Av de skäl som anges ovan är det motiverat att som straff för innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn enligt den föreslagna 20 kap. 21 § föreskriva böter eller fängelse i högst två år, vilket motsvarar straffet för besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn enligt den föreslagna 22 §. 

4.1.1  Nya bestämmelser om sexualbrott

Det nya 20 kap. i strafflagen 

Det föreslås att 20 kap. om sexualbrott i strafflagen ses över. I fråga om straff för brott mot vuxna tryggas i straffbestämmelserna den sexuella självbestämmanderätten bättre än i nuläget när de ändras så att de baseras på samtycke. Det genomförs genom att avsaknad av frivilligt deltagande hos objektet definieras som ett centralt rekvisitelement för centrala sexualbrott. De nya brottsrekvisiten innebär att något fler gärningar än i nuläget bestraffas som sexualbrott. Det föreslås särskilda bestämmelser om brott mot barn under 16 år, i vilka utgångspunkten är barnets integritet. Brott mot barn klassificeras i huvudsak som mer allvarliga än i nuläget. Det föreslås att bestämmelserna om brott som berör barnpornografiska bilder i utvidgad form flyttas från 17 kap. till 20 kap. Straffen för sexualbrott föreslås skärpas. 

Bestämmelserna om sexualbrott ändras så att de baseras på avsaknad av frivillighet 

Det föreslås att bestämmelsen om våldtäkt ändras så att den baseras på samtycke genom att det definieras som våldtäkt att ha samlag med en person som inte deltar frivilligt. En sådan person kan anses ha deltagit frivilligt i ett samlag som har deltagit i det av egen fri vilja, till vilket personen har haft tillräcklig förmåga och frihet (valmöjlighet). I bestämmelsen om våldtäkt definieras särskilt de situationer när en persons deltagande i samlag inte ska betraktas som frivilligt. Genom bestämmelsen utvidgas kriminaliseringen av våldtäkt, och den omfattar också alla sådana handlingar som i nuläget är kriminaliserade som våldtäkt. 

Det föreslås att i bestämmelsen som allmän förutsättning för frivilligt deltagande i samlag sakligt sett anges att personen på verbalt eller på något annat sätt har uttryckt frivillighet. Det innebär att rekvisitet för våldtäkt uppfylls redan om den ena parten i ett samlag inte verbalt, genom sitt beteende eller på något annat sätt har uttryckt att deltagandet sker frivilligt. Genom kravet på uttryckt frivillighet preciseras också rekvisitet. 

Inga formkrav ställs upp för hur det ska uttryckas att deltagandet sker frivilligt. Det är inte ändamålsenligt att genom bestämmelser begränsa folks olika sätt att uttrycka frivillighet verbalt eller på något annat sätt. De olika uttryckens betydelse kan vara starkt situationsberoende. Avsikten är inte att samlag ska vara straffbart som våldtäkt om den ena parten inte har uttryckt frivilligt deltagande på något visst sätt, om parten ändå deltar frivilligt och den andra parten känner till det. Dock är det befogat att i motiveringen till bestämmelsen ange några allmänna utgångspunkter för vad ett visst beteende eller en viss handling kan betyda för uttrycket av frivillighet, i syfte att korrigera en del ogrundade generaliseringar.  

I den svenska regeringens proposition med förslag till bestämmelse om våldtäkt frångick man förslaget i sexualbrottskommitténs betänkande att kräva en uttryckt frivillighet. Ett sådant krav ansågs innebära en kriminalisering också av sexuella handlingar med en sådan person som deltar frivilligt men utan att uttrycka frivillighet, till exempel passivt. Dessutom ansågs det att kravet kan leda till att en handling i vissa fall inte kan betraktas som våldtäkt om en person uttrycker frivillighet mot sin vilja, trots att gärningsmannen känner till personens motvilja. Det ansågs också vara ett problem om frivilligheten måste uttryckas på nytt före varje samlag för att deltagandet ska kunna betraktas som frivilligt. Trots att kravet på uttryckt frivillighet ströks i den svenska bestämmelsen om våldtäkt, saknar det inte betydelse för bedömningen av frivilligt deltagande vad målsäganden har uttryckt. Enligt den ordalydelsen i den svenska bestämmelsen om våldtäkt ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt (Regeringens proposition 2017/18:177, s. 31-33).  

Det uttryck för frivillighet som avses i den bestämmelse om våldtäkt som föreslås i denna proposition ges en vid definition, och därför anses inte kravet på uttryck leda till några sådana problem som beskrivs ovan. Enligt ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen om våldtäkt kan frivillighet uttryckas verbalt, genom beteende eller på något annat sätt, i praktiken alltså på vilket sådant sätt som helst som en person kan uttrycka sin vilja till deltagande för någon annan. Bestämmelsen förutsätter inte heller nödvändigtvis att frivilligheten uttrycks på ett visst övervägt och målmedvetet sätt, utan det betraktas som ett tillräckligt uttryck att personens vilja att delta i samlaget har förmedlats till den andra parten genom personens handlande. Kravet på uttryck innebär inte heller att uttrycket i alla fall ska ske omedelbart eller uttryckligen före varje samlag.  

I bestämmelsen om våldtäkt nämns också de andra situationer när en persons deltagande i samlag inte ska betraktas som frivilligt. De berör tvång genom våld eller hot mot personen samt situationer när den andra personen inte har förmått utforma eller uttrycka sin vilja. I sådana fall betraktas gärningen alltså som våldtäkt oberoende av om personen skenbart har uttryckt frivillighet eller inte.  

Sakligt sett omfattar bestämmelsen om våldtäkt alltså motsvarande gärningar som rekvisitet om hjälplöst tillstånd i den gällande bestämmelsen, som dock föreslås utvidgas och förtydligas. Det föreslås inte heller att hjälplöst tillstånd längre ska nämnas i bestämmelsen. Det vore onödigt och inkonsekvent när rekvisitet för våldtäkt inte längre förutsätter att den ena parten försvarar sig, utan enbart avsaknad av frivillighet är tillräckligt. Därmed blir det väsentligt att definiera de situationer när en person inte har förmått utforma eller uttrycka sin vilja. Till den delen används inte längre termen "inte förmår", utan samma sak uttrycks med den mer allmänna ordalydelsen "inte har möjlighet att utforma eller uttrycka sin vilja". Den formuleringen omfattar alla de situationer som avses i bestämmelsen, där en person inte har förmåga eller tillfälle eller annars rimlig möjlighet att utforma eller uttrycka sin vilja. Det finns fortfarande inget skäl att definiera de situationerna uttömmande i bestämmelsen om våldtäkt. Rekvisitet avgränsas och preciseras dock alltid av kravet på jämförbarhet samt kravet att personen inte ska ha möjlighet att utforma eller uttrycka sin vilja. 

I fråga om rädsla beaktas i specialmotiveringen i större utsträckning än i nuläget sådana praktiskt förekommande situationer när objektet på grund av rädsla inte förmår utforma eller uttrycka sin vila. Det föreslås också att bestämmelsen ändras så att kraftig berusning och nedsatt medvetandetillstånd nämns särskilt, vilket inte behöver innebära att personen är medvetslös men kan frånta personen möjligheten att utforma eller uttrycka sin vilja.  

I bestämmelsen kriminaliseras också uttryckligen allvarligt missbruk av en särskild maktposition som ett förfarandesätt för våldtäkt. Därigenom förtydligas det att deltagandet i samlag inte ska betraktas som frivilligt när den svagare parten i maktkonstellationen inte längre har någon valmöjlighet. Eftersom missbruk av en maktposition i förhållande till någon annan kan vara av väldigt olika grad, finns det också till denna del skäl att precisera rekvisitet genom kravet att målsäganden till följd av missbruket ska ha varit oförmöget att utforma eller uttrycka sin vilja. Det är inte motiverat att lindrigare utnyttjande av en maktposition än så betraktas som våldtäkt. Däremot bör det fortfarande kunna bedömas som sexuellt utnyttjande på det sätts om framförs nedan. Kriminaliseringen bör också fortfarande begränsas till att endast omfatta särskild maktställning. Det föreslås alltså att tillämpningsområdet ska omfatta sådana identifierbara maktpositioner som baserar sig på en omständighet som kan missbrukas. Exaktheten och den noggranna avgränsningen i bestämmelsen förutsätter att sådana sexuella handlingar som genomförs genom missbruk av mindre betydande mentalt övertag, beslutanderätt eller inflytande över någon annans angelägenheter inte kriminaliseras om inte andra förutsättningar uppfylls. Det är befogat att i bestämmelserna använda termerna maktställning och maktposition, som betraktas som mer omfattande termer än termen beroendeställning som används i den gällande bestämmelsen. Avsikten är att termen också ska omfatta olika beroendeförhållanden.  

Bestämmelsen om våldtäkt föreslås också omfatta samlag som inleds plötsligt. Rekvisitet föreslås tydligare och i större utsträckning än idag omfatta situationer där samlaget inleds utan förvarning och snabbt så att den ena parten i praktiken inte har möjlighet att utforma eller uttrycka sin vilja i fråga om sitt deltagande. Däremot omfattar kriminaliseringen inte sådana gärningar där parterna till exempel i en parrelation utifrån tidigare kommunikation känner till att de frivilligt deltar också i samlag som inleds plötsligt. 

På den som deltar i eller annars medverkar till våldtäkt tillämpas de allmänna bestämmelserna i 5 kap. i strafflagen. Trots att den föreslagna bestämmelsen om våldtäkt enligt ordalydelsen förutsätter samlag, kan enligt 5 kap. 3 eller 4 § i strafflagen fortfarande också en sådan gärningsman dömas för våldtäkt som inte själv har haft samlag med målsäganden (RP 44/2002 rd s. 152–154, HD 1964 II 44 och HD 2001:62).  

Det förslås att också bestämmelserna om andra sexualbrott ändras på motsvarande sätt som bestämmelsen om våldtäkt så att de baseras på avsaknad av frivillighet. Bestämmelsen om tvingande till sexuell handling ersätts med en bestämmelse om sexuellt övergrepp. I övrigt motsvarar bestämmelsen i stor utsträckning den föreslagna bestämmelsen om våldtäkt, men den berör andra sexuella handlingar än samlag. Det finns skäl att ändra rubriceringen, eftersom det centrala rekvisitelementet för brottet inte längre är tvång utan avsaknad av frivillighet. Ordet övergrepp innebär utöver beröring och handgripligheter också att annars göra något med någon annan utan lov (Kielitoimiston sanakirja). I den föreslagna bestämmelsen avser sexuellt övergrepp inte enbart sexuella handlingar som innebär beröring, utan också andra sådana sexuella handlingar som väsentligt kränker någon annans sexuella självbestämmanderätt. Brottsrubriceringen sexuellt övergrepp kan också anses uttrycka gärningens klandervärdhet kraftigare än till exempel rubriceringen sexuell kränkning. Den föreslagna rubriceringen ger därmed en relevant beskrivning av brottsrekvisitet.  

Det föreskrivs fortfarande också om en grov gärningsform av våldtäkt. Kvalificeringsgrundernas innehåll motsvarar i huvudsak de nuvarande. Till grunderna fogas allvarligt våld på person. Avsikten är att på detta sätt utvidga tillämpningsområdet för grov våldtäkt till sådana våldtäkter som innefattar grövre våld, där våldet inte riktigt uppnår den nivå som avses i rekvisitet för grov misshandel och som inte heller uppfyller de andra kvalificeringsgrunderna enligt bestämmelsen. I praktiken innebär utvidgningen sannolikt att straffen för våldsamma våldtäkter skärps. Det är motiverat att skärpa bedömningen av våldtäkt som innefattar grovt våld, eftersom utgångspunkten för bestämmelsen om grundformen av våldtäkt är att rekvisitet uppfylls också utan våldsutövning.  

Det föreslås också att om objektet är yngre än 16 år ska bestämmelsen om grov våldtäkt inte längre tillämpas, utan bestämmelsen om våldtäkt mot barn eller grov våldtäkt mot barn. 

Det föreslås en bestämmelse om en grov gärningsform av sexuellt övergrepp. I nuläget föreskrivs det inte om någon grov gärningsform av tvingande till sexuell handling. Den grova gärningsformen är motiverad, eftersom liksom vid våldtäkt också en sådan annan sexuell handling än samlag som avses i 23 § 2 mom. kan utgöra ett väsentligt grövre brott än grundformen av sexuellt övergrepp. I övrigt motsvarar kvalificeringsgrunderna väsentligen dem som föreslås i bestämmelsen om grov våldtäkt. 

Vid sexuellt utnyttjande föreslås det vara fråga om att utnyttja sin ställning för att förmå någon annan till samlag eller någon annan sexuell handling när den andra är i en särskilt svag eller sårbar ställning. Bestämmelsen gäller endast sexuella handlingar i sådana särskilda situationer som inte uppfyller rekvisitet för våldtäkt eller sexuellt övergrepp, och där den svagare partens valmöjligheter är begränsade i mindre grad. Grunden för kriminaliseringen är utnyttjande av objektets svagare bedömningsförmåga eller en svagare ställning i övrigt, och den risk det utgör för objektets sexuella självbestämmanderätt. Sådana handlingar avviker till sin art och klandervärdhet från sådana handlingar som utförs utan frivillighet hos den andra personen. Därför är det inte motiverat att i strafflagen jämställa handlingarnas grovhet eller rubriceringar, och de bör fortsättningsvis kriminaliseras i olika bestämmelser. Också det starka symbolvärdet i rubriceringen våldtäkt, som kommunicerar gärningens särskilda klandervärdhet, talar för att bestämmelsen om våldtäkt fortfarande reserveras för de allra grövsta sexualbrotten.  

Flera av de förfarandesätt som i nuläget kriminaliseras som sexuellt utnyttjande uppfyller dock det föreslagna rekvisitet för våldtäkt eller sexuellt övergrepp, när de bestämmelserna ändras så att de baseras på avsaknad av frivillighet. Till exempel en äldre vuxens maktposition i förhållande till en ännu relativt omogen 16–17-åring, en arbetsgivares bestämmanderätt över sina anställda eller en vårdares makt över en patient i ett svagt tillstånd kan i många fall innebära att den som är i svagare ställning inte under sådana omständigheter bör anses delta frivilligt i ett samlag. Sådana handlingar föreslås kriminaliseras strängare som våldtäkts- eller övergreppsbrott. Det föreslås också att vissa sådana förutsättningar för straffbarhet som bör betraktas som onödiga stryks i rekvisitet för sexuellt utnyttjande, såsom till exempel kravet på förmående. Därmed underlättas tillämpningen av bestämmelsen.  

Ett möjligt alternativ är att föreskriva om sexuellt utnyttjande som en lindrig gärningsform av våldtäkt och sexuellt övergrepp med en mer allmän ordalydelse som hänvisar till vissa förmildrande omständigheter. I Sveriges strafflag finns till exempel en sådan bestämmelse om mindre grov" våldtäkt (se avsnitt 5.2). De omständigheterna bör dock till väsentliga delar förtydligas i motiveringen till bestämmelsen. Eftersom det finns skäl att begränsa bestämmelsens tillämpningsområden till enbart vissa särskilda situationer, och dess förhållande i synnerhet till de föreslagna 1 och 3 §, sexuellt antastande och icke-kriminaliserade handlingar bör vara så tydligt som möjligt, är det mer ändamålsenligt att bestämmelsen utformas tydligare. Därför föreslås i denna proposition en bestämmelse som påminner om den gällande bestämmelsen om sexuellt utnyttjande, där de särskilda situationer tillämpningsområdet omfattar definieras mer exakt i bestämmelsens ordalydelse. 

I en del ställningstaganden har rubriceringen sexuellt utnyttjande ansetts olämpligt, eftersom det anses kunna leda till felaktiga, till exempel alltför positiva uppfattningar om brottets art. Den allmänspråkliga och rättsliga betydelsen av ordet utnyttjande innebär dock ett tydligt moraliskt klander av handlingen (Kielitoimiston sanakirja). Därför kan rubriceringen fortfarande anses beskriva brottets klandervärdhet. Ingen oproblematisk alternativ rubricering för brottet i fråga har heller stått att finna. Därför kan rubriceringen fortfarande anses ändamålsenlig, och det föreslås inte att den ändras. Av motsvarande skäl föreslås det också att ordalydelsen sexuellt utnyttjande av barn fortsättningsvis används som brottsrubricering. 

Det föreslås också att kriminaliseringen av sexuellt antastande utvidgas till sådana andra handlingar än beröring som till för att de är allvarliga eller upprepas till sin grovhet är jämförbara med beröring. Bestämmelsen är därmed mer neutral i fråga om förfarandesätt, och omfattar avsevärt fler vardagliga situationer som innebär sexuellt antastande. Vid sådana handlingar ska det inte heller längre dömas till exempel för ärekränkning, vilket är oändamålsenligt. Av de skäl som anges ovan finns ingen uttömmande förteckning av förfarandesätt i bestämmelsen.  

Det föreslås att olovlig spridning av sexuell bild kriminaliseras som ett sexualbrott. Bestämmelsen är ny, och den berör sådana handlingar som i nuläget närmast bedöms som ärekränkning eller spridande av information som kränker privatlivet. Vid olovlig spridning av sexuell bild eller bildupptagning är skyddsobjektet den sexuella självbestämmanderätten, och därmed en särskilt intim del av människans privatliv. Europeiska människorättsdomstolen har betonat betydelsen hos bilder, i synnerhet fotografier, av en person som en central del av personligheten, som avslöjar personens särdrag och också särskiljer henne eller honom från andra (Reklos and Davourlis mot Grekland, 1234/05, 15.1.2009, domskäl 40 och von Hannover mot Tyskland (nr 2), 40660(08 och 60641/08, 7.2.2012, domskäl 96). Den sexuella självbestämmanderätten omfattar också rätten att besluta om uttryck sexualiteten, som hör till den privata sfären. Olovlig visning eller spridning av bilder eller bildupptagningar kränker den rätten.  

Det föreslås att definitionen av samlag utvidgas så att med samlag utöver inträngande och tagande i den egna kroppen också avses beröring av könsorgan eller anus med mun eller könsorgan. Förslaget innebär att definitionen uttryckligen omfattar också sådana handlingar som utförs med könsorgan eller mun som inte innebär inträngande eller tagande i egen kropp, som till följd av sin art och den intima beröringen till sin allvarlighetsgrad kan jämställas med andra sådana handlingar som definitionen av samlag omfattar. Ändringens syfte är också att förtydliga definitionen och främja en mer könsneutral tillämpning av den än i nuläget.  

Det föreslås att rekvisitet för koppleri preciseras och kompletteras så att det för straffbarhet för handlingar som berör barn inte krävs att de utförs mot ersättning. Dessutom föreslås det att kravet på uppenbarhet för sådana handlingar stryks. Det innebär att bestämmelsens tillämpningsområde til exempel också omfattar ekonomisk nytta av barns sexuella handlingar, också om handlingen i sig inte sker mot ersättning. Ändringen inverkar också på bestämmelsen om människohandel, där det hänvisas till bestämmelsen om koppleri. Tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel är dock avsevärt mer omfattande än för koppleri, och de föreslagna ändringarna i bestämmelsen om koppleri påverkar de facto inte nämnvärt på tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel. Det föreslås också att terminologin i bestämmelsen om koppleri ändras så att den bättre motsvarar det huvudsakliga skyddsobjektet.  

Stärkt integritetsskydd för barn  

Det föreslås att bestämmelserna om sexualbrott mot barn huvudsakligen avskiljs från de bestämmelser som gäller vuxna. Handlingar mot barn under 16 år bedöms delvis utifrån andra utgångspunkter, med beaktande av handlingarnas särdrag och skadlighet. Åtskiljningen gör också bestämmelserna tydligare. Det föreslås att i huvudsak endast en straffbestämmelse ska tillämpas på enskilda sexualbrott mot barn.  

Handlingar mot barn under 16 år berörs av bestämmelserna om våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn. 

Det föreslås att den allmänna skyddsåldern förblir 16 år. Liksom i nuläget föreslås samlag och sexuella handlingar med barn under 16 år vara kriminaliserade som sådana, eftersom en äldre parts sexuella handling mot ett barn i den åldern utgör en allmän skaderisk för barnet oberoende av barnets inställning. Det föreslås att handlingarna i regel ska vara kriminaliserade som våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn. För att rekvisiten ska uppfyllas krävs alltså i regel i fråga om barn under skyddsåldern ingen bedömning av huruvida barnet deltar frivilligt i det sexuella umgänget. En fördel med de föreslagna bestämmelserna är att onödiga utredningar av barnets frivillighet och andra omständigheter i samband med den i straffprocessen i en del fall kan undvikas.  

I fråga om barn och unga behövs fortfarande bestämmelser som skyddar barn mot sexuellt utnyttjande, men som å andra sidan möjliggör en flexibel bedömning av frivilligt sexuellt umgänge mellan unga. Också de undersökningar som refereras i denna proposition visar att barn som är något yngre än skyddsåldern på 16 år redan kan ha frivilligt sexuellt umgänge med jämnåriga och med något äldre ungdomar, till exempel i experimentsyfte. Av undersökningarna framgår det också att de flesta handlingar som dömts som sexuellt utnyttjande av barn eller grovt sexuellt utnyttjande av barn under senare år har skett i situationer när gärningsmannen endast är några år äldre än barnet. Också i de fall när begränsningsbestämmelsen inte riktigt ärv tillämplig till följd av skillnad i parternas ålder eller mognadsnivå kan det ha betydelse för handlingens klandervärdhet och straffrättsliga klassificering om gärningsmannen till exempel har handlat i strid med barnets viljeyttring eller på ett osakligt sätt påverkat barnets viljeformulering. Eftersom I praktiken handlingar av väldigt olika allvarlighetsgrad räknas in i tillämpningsområdet för våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn, är straffskalorna för brotten relativt vida. På motsvarande grunder föreslås det enligt den normala graderingen i strafflagen bestämmelser om lindrigare och grova gärningsformer för bägge brotten. Genom graderingen uppfylls de krav den straffrättsliga proportionalitetsprincipen innebär. Genom graderingen kommuniceras brottens klandervärdhet bättre, och främjar en enhetlig tillämpningspraxis. 

Avsikten är inte att ändra på den nuvarande principen enligt vilken samlag och andra sexuella handlingar mellan unga i närheten av skyddsålder på 16 år inte är straffbara om de inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för en av parterna. Därför föreslås det att en liknande begränsningsbestämmelse som i nuläget kvarstår i kapitlet. För en enhetligare tillämpningspraxis för bestämmelsen framförs i specialmotiveringen en del preciserande synpunkter på tillämpningen.  

Trots att utgångspunkten är att samma straffbestämmelser som för vuxna fortsättningsvis ska tillämpas på sexuella kränkningar mot barn över skyddsåldern, det vill säga 16–17-åringar, ska också sådana barns ställning som i regel är svagare än hos vuxna beaktas i fråga om flera straffbestämmelser. Det syns i synnerhet i rekvisitet för sexuellt utnyttjande, i kvalificeringsgrunderna för de grova gärningsformerna, i bedömningen av brott som begås av barnets föräldrar eller därmed jämförbara personer, i bestämmelsen om erbjudande av ersättning för sexuell handling mot ung person, i rekvisitet för koppleri, i bestämmelserna om spridning och innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn samt i bestämmelsen om besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn.  

Det föreslås att de straffbestämmelser som berör sedlighetssårande bilder som visar barn under 18 år flyttas från 17 kap. till 20 kap. i strafflagen. Det föreslås brottsrubriceringar som bättre motsvarar deras syfte och skyddsobjekt: spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn, grov spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn och innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn. Det föreslås också att brottsrubriceringen för att besöka en barnpornografisk föreställning ska vara besökande av en barnpornografisk föreställning.  

Det föreslås att bestämmelsen om spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn utvidgas till att uttryckligen omfatta också spridning av en enskild bild eller bildupptagning. Till bestämmelsen om innehav av sådant material fogas förfarandesättet att, utöver att skaffa tillgång genom avtal, annars skaffa tillgång till material som på ett sexuellt sätt visar barn när gärningsmannen strävar efter sådan tillgång. Det föreslås alltså vara möjligt att begå innehav också genom att avsiktligt skaffa tillgång till exempel till material som är allmänt tillgängligt på internet.  

Det föreslås att rekvisitet för besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn utvidgas så att som barn enligt bestämmelsen betraktas den som är yngre än 18 år samt den vars ålder inte kan utredas, om det finns grundad anledning att anta att personen är yngre än 18 år. Motsvarande bestämmelse föreslås fortfarande gälla också bilder som på ett sexuellt sätt visar barn. 

Det föreslås att bestämmelserna om lockande av barn i sexuella syften, köp av sexuella tjänster av ung person och utnyttjande av person som är föremål för sexhandel kvarstår i kapitlet i nuvarande form. Ändringarna i de andra bestämmelserna om sexualbrott påverkar också tillämpningsområdet för dessa bestämmelser. 

4.1.2  Straff som föreskrivs för sexualbrott

I denna proposition föreslås följande straffskalor i bestämmelserna om sexualbrott i 20 kap. i strafflagen:  

1 § Våldtäkt 1–6 år (ingen lindrig gärningsform)  

2 § Grov våldtäkt 2–10 år 

3 § Sexuellt övergrepp 4 mån.–4 år  

4 § Grovt sexuellt övergrepp 1–6 år  

5 § Sexuellt utnyttjande 4 mån.–4 år  

6 § Sexuellt antastande böter–6 mån.  

7 § Olovlig spridning av sexuell bild böter–2 år  

8 § Utnyttjande av person som är föremål för sexhandel böter–6 mån. 

9 § Erbjudande av ersättning för sexuell handling mot ung person böter–2 år 

10 § Koppleri böter–3 år 

11 § Grovt koppleri 4 mån.–6 år 

12 § Våldtäkt mot barn 2–10 år  

13 § Grov våldtäkt mot barn 4–12 år 

14 § Sexuellt övergrepp mot barn 4 mån.–6 år 

15 § Grovt sexuellt övergrepp mot barn 2–10 år 

16 § Sexuellt utnyttjande av barn 4 mån.–6 år 

18 § Lockande av barn för sexuella syften böter–1 år 

19 § Spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn böter–2 år 

20 § Grov spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn 4 mån.–6 år 

21 § Innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn böter–2 år 

22 § Besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn böter–2 år 

Det föreslås att straffskalorna för sexualbrott mot vuxna och 16 år fyllda skärps. Det föreslås att straffskalan för grundformen av våldtäkt kvarstår oförändrad, men det utvidgade rekvisitet innebär att dess tillämpningsområde utvidgas. I bestämmelsen om våldtäkt stryks också den lindrigare gärningsform som kriminaliseras i 3 mom. i den gällande bestämmelsen. Dessutom föreslås det att bestämmelsen om våldtäkt ska tillämpas på flera sådana förfarandesätt som i nuläget kriminaliseras som sexuellt utnyttjande. Den utvidgade definitionen av samlag innebär att tillämpningsområdet för bestämmelsen om våldtäkt utvidgas ytterligare. Det innebär att straffskalan för våldtäkt skärps jämfört med nuläget och att tillämpningsområdet kommer att omfatta sådana handlingar som i nuläget straffas lindrigare.  

Det föreslås att straffskalan för sexuellt utnyttjande skärps genom att minimistraffet skärps från böter till fängelse i fyra månader. När de allvarligaste tillvägagångssätten stryks för sexuellt utnyttjande och flyttas till rekvisitet för våldtäkt och brottets maximistraff förblir fyra år som i nuläget, innebär det sakligt sett en ytterligare skärpning av straffskalan. Därmed omfattar straffskalan också alla de allvarligaste formerna av sexuellt utnyttjande, som inte uppfyller rekvisitet för våldtäkt eller sexuellt övergrepp.  

Det föreslås att straffskalan för grov våldtäkt ska motsvara den nuvarande. Skalan är redan i nuläget väldigt sträng, och förutsätter i praktiken att det döms till ovillkorligt fängelsestraff. Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas dock för det första till följd av det utvidgade rekvisitet för grundformen av våldtäkt. Dessutom innebär förslaget att rekvisitet för grov våldtäkt uppfylls vid mindre grovt våld än i nuläget, vilket innebär en strängare straffskala för sådana gärningar. Det innebär att strängare straff föreskrivs för de gärningar som omfattas av tillämpningsområdet för grov våldtäkt. 

Det föreslås att straffskalan för sexuellt övergrepp ska vara strängare än enligt bestämmelsen om tvingande till sexuell handling som den ersätter, eftersom maximistraffet skärps från fängelse i tre år till fängelse i fyra år. Den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde är också vidare. Det föreslås också en bestämmelse om en grov gärningsform av sexuellt övergrepp. Därmed skärps straffen för sådana kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten som inte innefattar samlag. 

Det föreslås att straffskalan för sexuellt antastande kvarstår oförändrad. Tillämpningsområdet för brottet föreslås dock utvidgas avsevärt när kriminaliseringen inte längre begränsas till handlingar som innebär beröring. Det är fortfarande fråga om en straffbestämmelse som berör de lindrigaste sexualbrotten, och som därför inte kräver en vid straffskala. När straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader, är det fortfarande möjligt att handlägga gärningarna i bötesförfarande. 

Straffskalan för olovlig spridning av sexuell bild föreslås vara böter eller fängelse i högst två år. Det motsvarar straffskalorna för grov ärekränkning och grovt spridande av information som kränker privatlivet. 

Inga ändringar föreslås i straffskalorna för de andra sexualbrott som i huvudsak motsvarar de nuvarande (utnyttjande av person som är föremål för sexhandel, köp av sexuella tjänster av ung person, lockande av barn för sexuella syften, besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn, koppleri, grovt koppleri, spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn, grov spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn). För en del av dessa brott utvidgas dock tillämpningsområdet på det sätt som föreslås i denna proposition till sådana handlingar som i nuläget straffas lindrigare eller inte alls. 

Straffen för allmänna sexualbrott mot barn skärps och ändras på följande sätt. Sådana samlag som i nuläget är kriminaliserade som grovt sexuellt utnyttjande av barn föreslås bestraffas strängare som våldtäkt mot barn. Också sådana samlag för vilka kombinationsstraff i nuläget döms ut för grovt sexuellt utnyttjande av barn eller som den grundläggande eller lindrigare formen av våldtäkt (till exempel samlag som inte genomförs med hot om våld) föreslås bestraffas som våldtäkt mot barn. I grova fall föreslås det att sexuella handlingar som inte innefattar samlag ska bestraffas som grovt sexuellt övergrepp mot barn. Minimistraffet för de brott som nämns ovan skärps från fängelse i ett år till fängelse i två år, och villkorligt fängelse kan endast i undantagsfall dömas ut för dem. Det innebär en kännbar skärpning av straffen för samlag och sexuella handlingar med barn. 

Endast i begränsade fall föreslås handlingar som innefattar samlag kriminaliseras som sexuellt utnyttjande av barn, vilket bestraffas lindrigare än våldtäkt mot barn. I nuläget kan motsvarande handlingar bestraffas som grundformen av sexuellt utnyttjande av barn, för vilket straffskalan är den samma men tillämpningsområdet inte avgränsat på samma sätt som enligt den föreslagna bestämmelsen.  

Det föreslås att straffskalan för grov våldtäkt mot barn ska motsvara den nuvarande. Det är alltså fortfarande fråga om ett grovt brott enligt 20 kap. i strafflagen och om ett av de strängast bestraffade brotten enligt strafflagen. Den bestämmelsen föreslås dock enbart beröra den grova gärningsformen av våldtäkt mot barn, och tillämpningen av den förutsätter inte längre att två brottsrekvisit uppfylls (se RP 212/2018 rd). Därmed förtydligas tillämpningen av bestämmelsen. Tillämpningsområdet utvidgas också till vissa delar till att omfatta lindrigare gärningar än i nuläget.  

Maximistraffet enligt straffskalan för sexuellt övergrepp mot barn (4 mån.–6 år) föreslås vara lindrigare än i nuläget när det enligt 7 kap. i strafflagen döms för tvingande till sexuell handling och sexuellt utnyttjande av barn (4 mån.–9 år). Också maximistraffet enligt straffskalan för grovt sexuellt övergrepp mot barn (2–10 år) föreslås vara lindrigare än i nuläget när det utdöms kombinationsstraff för tvingande till sexuell handling och grovt sexuellt utnyttjande av barn (1–13 år). Det nuvarande tillämpningsområdet för sexuellt utnyttjande av barn och grovt sexuellt utnyttjande av barn omfattar dock också handlingar som innefattar samlag, medan sexuellt övergrepp mot barn och grovt sexuellt övergrepp mot barn endast föreslås omfatta andra sexuella handlingar. Därför är det inte motiverat att föreskriva om lika stränga maximistraff för dem. Trots att handlingar som innefattar samlag inte föreslås höra till tillämpningsområdet för de brotten, omfattar rekvisitet för sexuellt övergrepp mot barn väldigt många slags sexuella handlingar, från berättandet av historier med sexuella anspelningar till fysisk beröring, och handlingarnas allvarlighetsgrad kan också i hög grad bero på andra gärningsomständigheter. Det talar för relativt vida straffskalor. 

I mindre allvarliga fall föreslås det att andra sexuella handlingar mot barn än samlag kriminaliseras som sexuellt utnyttjande av barn i stället för sexuellt övergrepp mot barn. Samma straffskalor föreslås dock för de brotten. Det beror på att den sistnämnda bestämmelsen också omfattar samlag. Trots de enhetliga straffskalorna kommer också andra sexuella handlingar i mindre allvarliga fall att straffas lindrigare än grundformen och enligt mindre stränga brottsrubriceringar. Det föreslagna sättet att tillämpa bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av barn såväl på sexuella handlingar som innefattar samlag som på andra sexuella handlingar bedöms vara ett tydligare och lagtekniskt bättre alternativ än till exempel att dessa brott delas upp på olika bestämmelser i den helhet som det nya 20 kap. i strafflagen utgör.  

Bedömt som helhet skärps straffen för sexualbrott mot barn kännbart. De straffbestämmelser som tillämpas är också bättre än i nuläget indelade enligt brottstyp och grovhet, vilket gör tillämpningen mer förutsägbar och straffskalorna mer proportionella. 

4.1.3  Ändringar i andra bestämmelser i strafflagen och i andra lagar

I och med helhetsöversynen av 20 kap. i strafflagen ändrar tillämpningsområdet för flera bestämmelser om sexualbrott med oförändrade rubriceringar, och till kapitlet fogas också nya straffbestämmelser. Dessutom föreslås det i denna proposition att bestämmelserna om innehav och spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn sakligt sett flyttas från 17 kap. i strafflagen till 20 kap. i strafflagen som berör sexualbrott. Ändringarna får konsekvenser för bestämmelser i flera andra kapitel i strafflagen och i flera andra lagar, i vilka det hänvisas till sexualbrott eller till 20 kap. i strafflagen.  

I strafflagen finns hänvisningar till sexualbrott i 1 kap. 11 § 2 mom., 2 c kap. 11 § 2 mom. 1 punkten, 8 kap. 1 § 5 mom., 15 kap. 10 § 1 mom., 17 kap. 18 § 1 och 4 mom. och 24 § 1 mom. samt 25 kap. 3 § 1 mom. Utöver i strafflagen finns hänvisningar till sexualbrott också i följande lagar: Förundersökningslagen (805/2011), ordningslagen (612/2003), lagen om transportservice (320/2017), lagen om näringsförbud (1059/1985), lagen om rättegång i brottmål (689/1997), lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006), lagen om avbrytande av havandeskap (239/1970), rättegångsbalken (4/1734), tvångsmedelslagen (806/2011), straffregisterlagen (770/1993), fängelselagen (767/2005), universitetslagen (588/2009), yrkeshögskolelagen (932/2014), lagen om yrkesutbildning (531/2017) och lagen om åtgärder som hindrar spridning av barnpornografi (1068/2006). Alla de hänvisningar som nämns ovan bör ändras till följd av ändringarna i 20 kap. i strafflagen. Ändringarna är primärt av teknisk art. Bestämmelsernas tillämpningsområde utvidgas dock till den del bestämmelsen innehåller en hänvisning till en bestämmelse om sexualbrott som föreslås ändras och vars tillämpningsområde föreslås utvidgas i denna proposition. 

Enligt 3 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen ska på ett brott tillämpas den lag som gällde när brottet begicks. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska, om när domen meddelas en annan lag gäller än den som gällde när brottet begicks, dock den nya lagen tillämpas om den leder till ett lindrigare slutresultat. I denna proposition föreslås flera lagändringar som i sak inverkar på placeringen, rubriceringen eller systematiken för bestämmelser om sexualbrott. Ändringarna innebär inte att området för straffbarheten inskränks eller att bestämmelserna lindras i övrigt. Av denna orsak kan de motsvarande bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet bli tillämpliga i straffprocessen också efter att de bestämmelser om sexualbrott som föreslås i denna proposition trätt i kraft. 

De beslut som fattats med stöd av de tidigare bestämmelserna i strafflagen bör fortfarande också ha rättsverkningar med stöd av de lagar som det hänvisas till ovan, eftersom avsikten endast är att göra nödvändiga tekniska ändringar i dem. I en del av de föreslagna ändringsförfattningarna ingår en övergångsbestämmelse, i vilken det förtydligas huruvida beslut som fattats med stöd av tidigare motsvarande straffbestämmelser är tillämpliga sedan de föreslagna lagarna trätt i kraft. När det i en sådan bestämmelse som ändras hänvisas till ett sådant brott som ”avses” i en viss bestämmelse i strafflagen kan det också betraktas som en hänvisning till motsvarande brott enligt en bestämmelse i strafflagen som gällde vid bestämmelsens ikraftträdande, om bestämmelsen inte har lindrats. Därför anses det att ingen övergångsbestämmelse behövs i dessa fall. 

Utöver de lagar som nämns ovan finns allmänna hänvisningar till sexualbrott enligt 20 kap. i strafflagen bland annat i 8 kap. 88 § 3 mom. 3 punkten i körkortslagen (386/2011), 7 kap. 21 § 3 punkten i förundersökningslagen (805/2011), 29 § 1 mom. i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten (1069/2015), 7 § 1 mom. 2 punkten i lagen om förarexamensverksamhet (535/2998), 1 § 1 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn (1009/2008), 1 kap. 4 § 1 mom. i lagen om övervakad frihet på prov (629/2013), 2 kap. 6 § 1 och 3 mom. i lagen om Enheten för hälso- och sjukvård för fångar (1635/2015), 70 § 1 mom. 6 punkten i lagen om verkställighet av samhällspåföljder (400/2015), 7 § 3 punkten i lagen om laddare (423/2016), 2 kap. 9 § i brottsskadelagen (1204/2005) samt 4 § i statsrådets förordning om övervakad frihet på prov (1076/2013). De ändringar i fråga om sexualbrott som föreslås i denna proposition medför inget behov av ändringar i de lagar som nämns ovan med beaktande av de bestämmelsernas innehåll och målsättningar. Också tillämpningsområdet för de bestämmelser som nämns ovan utvidgas på det sätt som föreslås i denna proposition till den del bestämmelserna innehåller hänvisningar till de bestämmelser om sexualbrott som föreslås ändras i denna proposition. 

4.2.1  Samhälleliga konsekvenser

Genom de föreslagna lagändringarna stärks skyddet för den sexuella självbestämmanderätten och den personliga integriteten samt skyddet för barns ostörda utveckling. Genom de nya bestämmelserna om sexualbrott förbättras ställningen och rättssäkerheten för dem som blir föremål för sådant beteende.  

När frivillighet definieras som ett viktigt rekvisitelement för våldtäkt och andra sexualbrott, åtgärdas problem och brister som uppdagats vid tillämpningen av de gällande bestämmelserna. En sexualbrottslagstiftning som baseras på avsaknaden av frivillighet visar på allvarligheten också hos sådana sexuella kränkningar som inte sker genom tvång eller utnyttjande av hjälplöst tillstånd. Förändringarna kan antas öka antalet brott som anmäls till myndigheterna. Att kriminaliseringen av sexuellt antastande utvidgas till att också omfatta andra handlingar än beröring visar att inte heller verbalt eller annat uppträdande som kränker någon annan sexuellt är samhälleligt accepterat.  

Författningsändringarna som gäller sexualbrott bedöms därför allmänt taget stärka respekten för andras sexuella självbestämmanderätt och personliga integritet, mer allmänt påverka attityder och därigenom påverka potentiella gärningsmäns attityder inom de gränser det över huvud taget låter sig göra med hjälp av strafflagen. 

För att inleda samlag eller annat sexuellt umgänge ska det fortfarande inte krävas att parterna uttryckligen verbalt eller på något annat bestämt sätt uttrycker sitt frivilliga deltagande. Därmed föreslås det inte att de straffrättsliga bestämmelserna ska överskrida sitt syfte eller begränsa ett mångfaldigt sexuellt beteende. 

Bestämmelserna om sexualbrott föreslås också utgöra en tydligare och mer konsekvent helhet än i nuläget, vilket förväntas främja en enhetlig tillämpning av lagen. 

Konsekvenser för barn 

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska barndomen beaktas som en känslig utvecklingsfas. Den sexuella utvecklingen är en väsentlig utvecklingsuppgift i barndomen och ungdomen, och behoven under olika utvecklingsfaser bör beaktas utifrån sina perspektiv. 

Det föreslås att gärningar mot barn och mot vuxna enligt strafflagen delvis ska bedömas ur olika perspektiv, vilket innebär att gärningarnas särdrag tillmäts betydelse. Utgångspunkten i de bestämmelser som berör barn är skyddet för integriteten och en ostörd uppväxt och utveckling. Barns sexuella självbestämmanderätt skyddas också i relationer mellan unga. Den föreslagna lagstiftningen innebär ett ännu starkare skydd för barnets rättigheter. Att bestämmelserna skärps visar också på den särskilda klandervärdheten i brott mot barn.  

Till de viktigaste syftena med de internationella människorättskonventioner som binder Finland, såsom Istanbulkonventionen, Lanzarotekonventionen och FN:s konvention om barnets rättigheter jämte fakultativt protokoll, hör bland annat att skydda barn mot sexuellt våld, frihetsberövande och utnyttjande. Grunden för skyldigheten att trygga barnets rättigheter genom särskilt skydd finns i grundlagen (6 § 3 mom., se i synnerhet RP 309/1993 rd s. 45, GrUU 64/2018 rd s. 2 och GrUU 17/2016 rd s. 5). Förslagen i denna proposition främjar fullgörandet av de skyldigheterna i fråga om skydd för barn.  

Finlands internationellt sett relativt höga skyddsålder på 16 år bidrar till att skydda unga i en känslig utvecklingsfas, och därför föreslås det inte i propositionen att den ändras. Samtidigt beaktas dock i de föreslagna bestämmelserna situationer mellan unga som är nära varandra i ålder, där ingens sexuella självbestämmanderätt kränks. Också sexuell utveckling är väsentlig i de ungas utveckling. Vanligen avancerar de ungas sexuella beteende successivt från kyssar och beröring mot samlag. En stor del av de unga har haft sexuellt umgänge före skyddsåldern. I nuläget anmäls också en del sådant sexuellt umgänge mellan unga som baseras på frivillighet till polisen. I praktiken innebär det att unga vid förundersökningen kan bli tvungna att berätta om sina intima erfarenheter också i sådana situationer som inte innebär utnyttjande eller någon annan sådan verksamhet som är att betrakta som brott, utan det är fråga om sådant sexuellt beteende som hör till utvecklingen. Också om de situationerna inte avancerar till rättegång, kan undersökningen vara väldigt tung för de unga och därmed snarare skada deras utveckling än skydda dem. Därför fästs det i propositionen vikt vid att sådana situationer mellan unga som hör till den normala utvecklingen inte grundlöst ska föras till förundersökning. Sådana straffprocesser belastar inte endast barn, utan också samhället i övrigt. Det är fortfarande ytterst viktigt att grundade misstankar om sexualbrott mot barn anmäls till myndigheterna.  

Konsekvenser för jämställdheten mellan könen  

I grundlagen stärks principen om jämlikhet mellan medborgarna genom 6 § 4 mom. om främjande av jämställdhet mellan könen: "Jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet främjas enligt vad som närmare bestäms genom lag, särskilt vad gäller lönesättning och andra anställningsvillkor." I bestämmelsen preciseras det inte med vilka metoder jämställdheten ska främjas. Närmare bestämmelser finns främst i jämställdhetslagen. Garantier för och främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män samt förbud mot diskriminering på grund av kön är en skyldighet som grundar sig på de människorättskonventioner som gäller i Finland, i synnerhet CEDAW-konventionen. 

På det sätt som förutsätts i grundlagens bestämmelse har metoderna för hur jämställdheten ska främjas förstärkts och konkretiserats genom bestämmelserna om myndigheternas skyldighet att främja jämställdheten i 4 § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). Enligt bestämmelserna i jämställdhetslagen ska myndigheterna i all sin verksamhet främja jämställdheten mellan kvinnor och män på ett målinriktat och planmässigt sätt samt skapa och befästa sådana förvaltnings- och tillvägagångssätt som säkrar främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män vid beredningen av ärenden och i beslutsfattandet. Särskilt de omständigheter som hindrar jämställdheten bör förändras.  

Enligt en jämförande enkät mellan EU-länderna som EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) publicerade 2014 är det vanligare att sexuellt antastande och sexuellt våld kommer till myndigheternas kännedom i Finland än i EU i genomsnitt. Av alla kvinnor bosatta i Finland hade 71 % minst en gång upplevt sexuella trakasserier sedan de fyllt 15 år (EU-medelvärde 55 %), och var fjärde kvinna (23 %; EU-medelvärde 21 %) under de senaste 12 månaderna. Av de kvinnor bosatta i Finland som besvarade enkäten uppgav 17 % att de upplevt sexuellt våld sedan de fyllt 15 år (EU-medelvärde 11 %), och 3 % (EU-medelvärde 2 %) under de senaste 12 månaderna.  

I brottsofferundersökningarna 2013–2018 rapporterade ca 2 % av de kvinnor som besvarade enkäten att de upplevt sexuellt våld eller försök till det under de senaste 12 månaderna. Bland männen var motsvarande andel ca 0,5 %. Såväl enligt de nationella brottsofferundersökningarna som enligt FRA:s undersökning är risken för unga att utsättas för sexuellt våld mångfaldig jämfört med äldre åldersgrupper. Unga kvinnor utgör en särskild riskgrupp för sexuellt våld. 

Av de våldtäktsförbrytare som kom till polisens kännedom under perioden 2017–2019 var 99,2 % män och 0,8 % kvinnor. Bland offren var könsfördelningen i stort sett den motsatta: 96,6 % kvinnor och 3,4 % män (Brottsstatistiken 2019, s. 71). Också till exempel vid innehav och spridning av barnpornografisk bild, köp av sexuella tjänster av sexuella tjänster av ung person eller av offer för människohandel samt lockande av barn i sexuella syften är gärningsmännen i regel män: av 198 personer som dömdes för sådana brott under perioden 2016–2018 var endast nio kvinnor. Motsvarande könsfördelning upprepas i fråga om andra sexualbrott. 

Reformens yttersta syfte är att minska antalet sexualbrott. I fråga om brottsoffer och prevention berör propositionens konsekvenser framför allt kvinnor och flickor, och i fråga om gärningsmän i synnerhet män. De föreslagna ändringarna och det bakomliggande syftet att framhäva betydelsen av den sexuella självbestämmanderätten kan bedömas ha positiva konsekvenser för jämställdheten mellan könen och i synnerhet för tillgodoseendet av kvinnors rättigheter.  

Ekonomiska konsekvenser för myndigheterna 

Polisen, åklagarna, domstolarna, rättsbiträdena 

Lagstiftningshelheten om sexualbrott innebär inte att myndigheterna ska undersöka några nya brottskategorier. Det är huvudsakligen fråga om att handlingar som redan är straffbara bedöms på ett nytt sätt. Förslagen i propositionen innebär ingen förändring i myndigheternas uppgifter eller befogenhetsförhållandena mellan dem. I någon mån kan nya handlingar bli föremål för polisens undersökning, och med tiden för åklagarnas och domstolarnas behandling Därför kan de föreslagna ändringar i strafflagen i vilka kriminaliseringen för handlingar i någon mån preciseras eller utvidgas bedömas få konsekvenser för myndigheternas arbetsbörda. I synnerhet de föreslagna bestämmelserna om våldtäkt, sexuellt antastande och innehav av barnpornografisk bild innebär sådana förändringar. Trots att tillämpningsområdet för sexuellt övergrepp föreslås vara mer omfattande än för den gällande bestämmelsen om tvingande till sexuell handling, utvidgas inte kriminaliseringen till den delen väsentligt eftersom motsvarande handlingar också i nuläget har kunnat dömas som sexuellt ofredande eller sexuellt utnyttjande. Antalet brottmål kan öka i någon mån, bland annat till följd av att sexuellt övergrepp föreslås lyda under allmänt åtal, men ökningen bedöms inte bli betydande. 

Också i fråga om handlingar som kriminaliseras som våldtäkt är det delvis fråga om ett förtydligande av tillämpningsområdet för de gällande bestämmelserna, och en del handlingar avviker från de gällande bestämmelserna, men också området för straffbarheten utvidgas i någon mån. Tröskeln att anmäla brott kan antas bli lägre under några års tid efter att bestämmelsen trätt i kraft. Det kan antas att i synnerhet sådana handlingar där gärningsmannen inte har utövat våld i högre grad än i nuläget blir föremål för förundersökning, åtalsprövning och domstolsbehandling. Det föreslås att tillämpningsområdet för sexuellt antastande utvidgas till att också omfatta andra handlingar än beröring, fast det slagets handlingar är redan kriminaliserade som andra brott (se RP 216/2013 rd s. 59 och specialmotiveringen nedan). Det föreslås att rekvisitet för innehav av barnpornografisk bild utvidgas till att också omfatta skaffande av tillgång till sådant material också på annat sätt än genom avtal, men det kan antas att merparten av sådana gärningar inte kommer till polisens kännedom.  

Redan i nuläget är sådana handlingar mot barn som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet för koppleri kriminaliserade som människohandel, och utvidgningen antas därför inte få några nämnvärda ekonomiska konsekvenser. Det föreslås att tillämpningsområdet för besökande av barnpornografisk föreställning utvidgas så att uppsåtskravet också uppfylls om det finns grundad anledning att anta att barnet är yngre än 18 år. Utvidgningen av området för straffbarheten är därför relativt liten, och årligen har så få fall kommit till polisens kännedom att inte heller denna ändring bedöms få några nämnvärda ekonomiska konsekvenser. 

I Sverige har antalet våldtäktsärenden klart ökat efter att lagstiftningen om sexualbrott ändrades 2018. Jämfört med 2017 hade antalet anmälningar om våldtäktsbrott 2019 ökat med ca 21 % (från 4 895 till 5 930), antalet åklagade personer med ca 80 % (från 236 till 425) och antalet tillräknande domar med ca 75 % (från 190 till 333). Även om det också kan finnas andra skäl till ökningen än det utvidgade området för kriminaliseringen, såsom samhällsutvecklingen i övrigt, bedöms den dock åtminstone delvis bero på lagändringen. Endast en relativt liten del av ökningen antas bero på kriminaliseringen av oaktsam våldtäkt (Brå 2020:6 s. 23-29).  

Med stöd av det som anförs ovan kan de föreslagna ändringar i strafflagen som innebär en utvidgning av området för straffbarheten antas medföra att något fler brottmål blir föremål för myndigheternas behandling. Det gäller främst de föreslagna bestämmelserna om våldtäkt, sexuellt antastande och innehav av barnpornografisk bild. Erfarenheterna från Sverige tyder på att antalet åtalade och dömda har ökat klart mer än antalet våldtäktsärenden som kommer till myndigheternas kännedom via brottsanmälningar eller på något annat sätt. Det är svårt att bedöma den faktiska ökningen av arbetsbördan också med beaktande av konsekvenserna av ändringarna i lagstiftningen och de förebyggande åtgärderna i samband med verkställigheten av lagstiftningen, som inte kan förutses exakt.  

Med stöd av det som anförs ovan kan försiktiga och riktgivande bedömningar framföras utifrån antagandet att antalet våldtäktsbrott som blir föremål för förundersökning till följd av den utökade kriminaliseringen ökar med 20 % och antalet våldtäktsbrott som blir föremål för åtalsprövning och domstolsbehandling med 50 % under de närmaste åren efter ikraftträdandet.  

Vid bedömningen av konsekvenserna av att kriminaliseringen av sexuellt antastande utvidgas finns det skäl att beakta att en stor del av de nya brotten redan i nuläget är kriminaliserade som andra brott. Därför antas enbart utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde inte få några betydande konsekvenser för myndigheternas arbetsbörda (RP 216/2013 rd s. 53). Ändringen i bestämmelsen kan dock antas medföra en viss ökning av antalet brottsanmälningar. Det kan också antas att en stor del av ärendena åtminstone ännu under några års tid efter ikraftträdandet behandlas vid domstolarna i stället för i bötesförfarande. Därmed kan riktgivande bedömningar av ökningen framföras utifrån antagandet att antalet antastandebrott i förundersökning, åtalsprövning och domstolsbehandling ökar med 20 %. Också i fråga om den utvidgade kriminaliseringen av innehav av barnpornografisk bild kan antalet ärenden riktgivande uppskattas utifrån antagandet om en ökning på 20 %.  

Utifrån statistiken för perioden 2019–2020 kan den årliga ökningen i antalet brott som handläggs utifrån dessa antaganden bedömas på det sätt som framförs nedan. Siffrorna innehåller straffbara försök, men inte grova gärningsformer för vilka området för straffbarheten inte föreslås utvidgas till sådana handlingar som i nuläget inte är straffbara. I antalet straffdomar i hovrätterna ingår dock också grova våldtäkter, eftersom ingen mer exakt statistik är tillgänglig. Därför har det antagits att antalet ärenden ökar med 40 %. I fråga om andra brott är uppgifter om antalet ärenden som behandlas vid hovrätterna inte tillgängliga, men antalet bedöms inte öka betydligt. 

Antalet fall som kommit till polisens kännedom (2020):  

Våldtäkt: (1 317 * 0,2 =) 263 nya fall  

Sexuellt antastande: (555 * 0,2 =) 111 nya fall 

Innehav av barnpornografisk bild: (544 * 0,2 =) 109 nya fall 

Antalet fall som anmälts till åklagaren (2020): 

Våldtäkt: (1 082 * 0,5 =) 541 nya fall 

Sexuellt antastande: (172 * 0,2 =) 34 nya fall 

Innehav av barnpornografisk bild: (119 * 0,2 =) 24 nya fall 

Antalet fall som behandlats i tingsrätten (2019):  

Våldtäkt: (296 * 0,5 =) 148 nya fall 

Sexuellt antastande: (87 * 0,2 =) 17 nya fall 

Innehav av barnpornografisk bild: (47 * 0,2 =) 9 nya fall 

Straffdomar som avgjorts i hovrätten (2019): 

Våldtäkt och grov våldtäkt: (146 * 0,4 =) 58 nya fall 

Att förundersökningen håller hög kvalitet och har tillräckliga resurser spelar en viktig roll för antalet åtalade och tillräknade brott per år. Effekten på arbetsbördan för förundersökningen kan uppskattas utifrån utgångspunkten att en fullvärdig förundersökning inklusive alla olika arbetsskeden i fråga om våldtäkt i medeltal upptar 50 timmar, i fråga om sexuellt antastande i medeltal 20 timmar och i fråga om innehav av barnpornografisk bild i medeltal 40 timmar. Om antalet brott ökar enligt uppskattningen, medför de fall som blir föremål för förundersökning en arbetsbörda på (263*50 + 111*20 + 109*40 = 13 150 + 2 220 + 4 630) ca 20 000 timmar. Ett årsverke hos polisen är 1 640 timmar, så ökningen i arbetsbörda är ca (20 000 / 1 640) 12,2 årsverken. Om ett årsverke kostar 70 000 euro, innebär propositionen en tilläggskostnad på ca 854 000 euro inom inrikesministeriets förvaltningsområde (26.10.01). 

Behandlingen av ett våldtäktsärende som går till åtal från förundersökning till dom i hovrätten tar i medeltal 4,5–6 arbetsdagar. Åtalsprocenten för de våldtäkter som lämnas till åklagaren var i medeltal 49 % under perioden 2011–2018. För våldtäktsärenden som leder till åtalseftergift går 2,5–3 arbetsdagar åt, med beaktande av samarbetet under förundersökningen. I fråga om sexuellt ofredande är den genomsnittliga behandlingstiden för ett enskilt ärende 2,5 dagar, och om ärendet leder till åtalseftergift ca en arbetsdag. I fråga om innehav av barnpornografisk bild är den genomsnittliga resurseffekten av ett enskilt ärende omkring en arbetsdag.  

Som kalkylerat medelvärde kan betraktas en årslön på ca 84 400 euro för de åklagare som sköter ärendena (inklusive lönebikostnader, en arbetsdag är värd 422 euro). 

På de grunder som redogörs ovan kan merkostnaden för denna arbetsbörda för Åklagarväsendet bedömas enligt följande: 

Handläggningen av 270 nya våldtäktsfall som leder till åtal upptar vart och ett i medeltal sammanlagt ca 5 arbetsdagar (sammanlagt 1 355 arbetsdagar), vilket innebär en kostnad på 572 000 euro. 

Handläggningen av vart och ett av de 270 nya våldtäktsfall som leder till åtalseftergift upptar ca 2,75 arbetsdagar (sammanlagt 743 arbetsdagar), till en kostnad av 314 000 euro. 

Till den del skötseln av nya fall som gäller sexuellt antastande eller innehav av barnpornografisk bild kräver en arbetsinsats leder de till en klart större arbetsbörda, men i detta sammanhang torde det kunna räknas så att den ingår i den bedömning som nämns ovan. En åklagare gör i medeltal ca 200 arbetsdagar per år, så personaleffekten är sammanlagt ungefär 10 årsverken för åklagare och kostnaden ca 886 000 euro (25.30.01). 

En riktgivande kostnadskalkyl för tingsrättsbehandlingen kan göras genom att antalet nya ärenden multipliceras med enhetskostnaden för muntlig behandling av brottmål (1 345 euro/ärende). Om antalet brottmål ökar enligt bedömningen ovan med 50 % och 20 %, det vill säga med 174 ärenden, orsakas tingsrätterna en merkostnad på ca 270 000 euro för att behandla de nya fallen (25.10.03). 

En riktgivande beräkning av merkostnaden för hovrättsbehandlingen kan göras genom att antalet nya våldtäktsärenden multipliceras med enhetskostnaden för muntlig behandling av brottmål (1 345 euro/ärende), vilket ger ca 78 000 euro (25.10.03).  

Såväl offren som svarandena har rätt att få rättshjälp som bekostas ur offentliga medel i sådana sexualbrottsärenden som propositionen berör. En riktgivande kostnadsbedömning för rättsbiträdena kan göras utifrån antagandet att antalet rättshjälpsärenden ökar med 600. Bedömningen grundar sig på ökningen av antalet ärenden vid domstolarna, och delvis också i förundersökningsskedet. Utifrån antagandet att ärendena fördelar sig mellan rättshjälpsbyråerna och de privata biträdena orsakas rättshjälpsbyråerna ett merarbete på tre årsverken, vilket beräknat enligt en personalkostnad på 75 000 euro medför en årlig merkostnad på 225 000 euro (25.10.04). Arbetsmängden för privata biträden ökar med 300 ärenden. När medelkostnaden per ärende är 1 383 euro, ökar kostnaderna med ca 415 000 euro (25.10.50). 

Det bör också beaktas att bedömningarna ovan av arbetsbördan för förundersökning, åklagarnas arbete och domstolsbehandlingen gäller medeltalet för sedvanliga ärenden i respektive kategori. En enda omfattande brottshelhet kan innebära en mycket väsentlig ökning av arbetsbördan, som inte kunnat förutses i denna kalkyl. 

En eventuell ökning av myndigheternas arbetsbörda inträffar i praktiken från och med lagens ikraftträdande, och ändringens faktiska konsekvenser för myndigheternas personalbehov klarnar först flera år efter att lagstiftningen trätt i kraft. Om erfarenheterna då visar att ändringen betydligt ökar till exempel de rättsvårdande myndigheternas arbetsbörda och personalbehov, finns det skäl att beakta detta vid beredningen av statsbudgeten.  

Fångtalet 

Den föreslagna skärpningen av straffskalorna och den ökning av antalet brottmål som bedöms ovan antas leda till att antalet fångar ökar. Det får ekonomiska konsekvenser. Dock är det inte möjligt att exakt bedöma hur mycket antalet fångar i praktiken ökar till följd av de föreslagna ändringarna. Det beror på flera faktorer. 

För det första utmäts straffen av oberoende domstolar. De uttalanden som ingår i regeringens proposition och andra beredningsdokument kan bedömas få en viss styrande effekt på rättspraxis, men det är mycket svårt att säga hur stor förändringen i straffpraxis blir till följd av propositionen om den genomförs.  

För det andra innebär förslagen i propositionen inte enbart en förutsedd höjning av strafflatituden, utan också betydande ändringar i tillämpningen av olika gärningsformer för sexualbrott. När handlingar börjar bedömas som grövre gärningsformer än tidigare blir det svårare att förutse om de straff som dömts ut för dessa brott, som tidigare bedömdes som lindrigare, motsvarar den tidigare medelnivån för de straff som framöver döms ut för grövre gärningsformer, eller om de är på en lägre nivå.  

För det tredje torde nuvarande straffpraxis, som bör tas som utgångspunkt för kalkylerna, inte ännu vara helt etablerad efter de senaste ändringarna. De lagändringar i vilka maximistraffet för sexuellt utnyttjande av barn höjdes från fängelse i fyra år till fängelse i sex år och det föreskrevs om straff för grov våldtäkt mot barn trädde i kraft i april 2019. De ekonomiska konsekvenserna beräknades uppkomma tidigast under 2020, och för det året finns inte ännu några statistikuppgifter om utdömda straff, och det bedömdes att konsekvenserna syns fullt ut först under de följande åren (RP 212/2018 rd s. 34). 

Kalkylerna nedan innehåller därför flera osäkerhetsfaktorer, och kostnadskalkylerna kan därför närmast betraktas som riktgivande. 

Under 2019 utdömdes ovillkorligt fängelse för grundformen av våldtäkt jämte försök i 69 fall, i genomsnitt 26,1 månader. Om man utgår från antagandet att antalet fällande våldtäktsdomar ökar med 50 % och att den relativa andelen ovillkorliga fängelsestraff i förhållande till andra straff (150 domar i domstol / 72 dömda till ovillkorligt fängelse = 48 %) hålls oförändrat, ökar antalet ovillkorliga fängelsestraff för våldtäkt med 33 vilket innebär att antalet fängelsemånader ökar med (33 * 26,1 =) 861. Återfallsprocenten för våldtäktsbrott var i medeltal 29 % under perioden 2014–2019. Utifrån detta kan kalkylerna i fråga om sexualbrott mot vuxna och 16 år fyllda baseras på bedömningen att 60 % av straffen avtjänas i fängelse, vilket ger en ökning av antalet fängelsemånader med 516.  

Under 2019 utdömdes ovillkorligt fängelse för grov våldtäkt jämte försök i 34 fall, i genomsnitt 50,1 månader. Brott mot barn under 16 år föreslås inte längre dömas som grov våldtäkt, utan som våldtäkt mot barn eller grov våldtäkt mot barn. Det kan antas minska såväl antalet brott som döms som grov våldtäkt som den genomsnittliga strafflängden för dem. Enligt Statistikcentralens statistik över brott och tvångsmedel var 11 % av offren för våldtäktsbrott under 15 år och 51 % 15–24 år. Eftersom inga närmare uppgifter är tillgängliga, beaktas det inte i bedömningarna av antalet fångar nedan för någotdera brottet att brott mot barn under 16 år övergår från att bestraffas som grov våldtäkt till att bestraffas som våldtäktsbrott mot barn. Dock kan det antas att den lagändringen leder till en viss ökning i antalet fängelsemånader. 

Tillämpningsområdet för grov våldtäkt föreslås utvidgas till handlingar som innefattar allvarligt våld, vilket til följd av minimistraffet på två år innebär att endast ovillkorligt fängelse kan utdömas för dem. Omkring vart tredje våldtäktsfall har innefattat slag, strypning eller mer långvariga slag eller annat våld (Rikollisuustilanne 2019, s. 73). Om det uppskattas att en tredjedel av de fall av grundformen av våldtäkt för vilka ovillkorligt fängelse dömts ut innefattar allvarligt våld och att de framöver bedöms som grova, ökar antalet fångar som dömts för grov våldtäkt med (69 * 1/3 =) 23, vilket innebär att antalet fängelsemånader som döms ut för grov våldtäkt ökar med (23 * 50,1 =) 1 152 varav 60 % eller 691 månader avtjänas i fängelse. Antalet fängelsemånader som döms ut för grundformen av våldtäkt minskar på motsvarande sätt med ((23 * 26,1)(60 %) =) 360 månader, vilket innebär att antalet fängelsemånader till följd av denna lagändring sammanlagt uppskattas öka med 331.  

Området för straffbarheten för sexualbrott mot barn föreslås inte utvidgas, eftersom alla sexuella handlingar mot barn som är ägnade att skada barnets utveckling är straffbara också i nuläget, utan att barnets frivillighet bedöms särskilt. Ett undantag är utvidgningen för kriminaliseringen i fråga om barnpornografiska bilder, men den bedöms inte inverka betydligt på antalet fångar. Däremot är det väsentligt för bedömningen av konsekvenserna för antalet fångar att en del av de handlingar som i nuläget endast är kriminaliserade som grovt sexuellt utnyttjande av barn föreslås bestraffas som våldtäkt mot barn. Det innebär att minimistraffet för dem höjs från fängelse i fyra månader eller ett år till fängelse i två år.  

Därför kan en viss ökning förutses i antalet fångdagar som döms ut för sådana handlingar som innefattar samlag och som i nuläget döms som sexuellt utnyttjande av barn eller grovt sexuellt utnyttjande av barn. För det första föreslås alla samlag med barn under 16 år i regel dömas som våldtäkt mot barn, också om handlingen inte innefattar sådant tvång eller utnyttjande av hjälplöst tillstånd som avses i den gällande bestämmelsen om våldtäkt. Det föreslås inte heller att rekvisitet för våldtäkt mot barn ska förutsätta att handlingen i det enskilda fallet också som helhet bedöms som grov. 

Utifrån Krimos forskningsrapport som nämns i avsnitt 2.3.2 kan man sluta sig till att det i nuläget har dömts till villkorligt fängelse för sådana handlingar som föreslås uppfylla rekvisitet för våldtäkt mot barn. Av dem som under perioden 2017–2018 som enda brott dömdes för grovt sexuellt utnyttjande av barn dömdes 55/70 (79 %) till villkorligt fängelse, och av dem var tillvägagångssättet samlag i 41/55 fall. Bland dem som dömdes till ovillkorligt fängelsestraff var tillvägagångssättet samlag i 12/15 fall. Av de fall som innefattar samlag och i vilka det enbart döms för grovt sexuellt utnyttjande av barn döms det alltså i nuläget till ovillkorligt fängelse i 12/53 eller 23 % av fallen och till villkorligt fängelse i 41/53 eller 77 % av fallen. Ett typexempel på ett fall i vilket det i nuläget döms till villkorligt fängelse är en enskild händelse där en ca 20-årig man har samlag med en 13–15-årig flicka i sin egen bostad. Gärningsmannen och offret är bekanta från tidigare via nätet eller via kompisar. Av 39 fall av sexuellt utnyttjande av barn under 13 år som innefattade samlag dömdes 33 som grova. Av dem bestraffades 12 fall (36 %) med villkorligt fängelse (+ eventuell tilläggspåföljd), i 1 fall (3 %) utdömdes inget straff och i 20 fall (61 %) utdömdes ovillkorligt fängelse.  

Vid en genomgång av de 19 rättsfall i arbetsversionen av Krimos tidigare nämnda forskningsrapport i vilka det dömdes till villkorligt fängelse för handlingar som innefattar samlag (s. 37–39) kan det bedömas att det enligt förslaget ska dömas ut ovillkorliga fängelsestraff i 4 av dessa 19 fall (fall 5, 6, 8 och 10), dvs. 21 %. I 10 av fallen (1, 2, 4, 11, 12, 13, 14, 14, 18, 19) var gärningsmannen under 18 år, i ett fall (7) icke tillräknelig, och i två fal (16 och 17) utdömdes villkorligt straff till följd av svarandens psykiska hälsotillstånd. Av de 107 fall av grovt sexuellt utnyttjande av barn som dömdes under 2018 innefattade 75 fall eller 70 % samlag, och av dem kan det utifrån det som anförs ovan bedömas att villkorligt fängelse dömdes ut i 58 fall eller 77 % av fallen. Om man utifrån detta antar att det i 12 av de fall i vilka det dömdes till villkorligt fängelse för handlingar som innefattade samlag eller 21 % framöver döms till ovillkorligt fängelse för våldtäkt mot barn och strafflängden ökar från 36,3 månader med i genomsnitt 6 månader till 42,3 månader till följd av att minimistraffet höjs från ett till två år, ökar antalet fängelsemånader som döms ut med 508. Då återfallsrisken vid sexualbrott mot barn är väldigt liten, kan kalkylen av antalet månader som avtjänas i fängelse baseras på att straffen avtjänas av förstagångsförbrytare, vilket innebär att antalet fängelsemånader ökar med 254. 

Enligt de uppskattningar som framförs ovan innebär propositionen en ökning av antalet fängelseår med sammanlagt 92 ((516 + 331 + 254=) 1 101 månader / 12). Under 2019 fanns det 1,4 fångar per årsverke vid Brottspåföljdsmyndigheten. Behovet av tilläggspersonal till följd av det ökade fångtalet är 92/1,4 = 65,7 årsverken (á 51 500 euro), och propositionen medför alltså en ökning av Brottspåföljdsmyndighetens löneutgifter med 3,384 miljoner euro. Årskostnaden för verkställighet av fängelsestraff var 2020 i genomsnitt 8 363 euro / fånge, exklusive personalens löner och lokalkostnader. När antalet fängelseår ökar med 92 innebär propositionen att Brottspåföljdsmyndighetens övriga utgifter ökar med ca 769 000 euro. Utgifterna innefattar bl.a. kostservice och verksamhet för fångarna, inklusive sysselsättningspenningar och brukspenningar. Sammanlagt kan propositionen bedömas öka den årliga kostnaden för verkställighet av fängelsestraff med ca 4,153 miljon euro (25.40.01).  

När de ovillkorliga fängelsestraffen ökar i någon mån, kan inbesparingen av den minskade användningen av samhällstjänst i någon mån beaktas som en minskning, men antagligen används samhällstjänst som förstärkning av villkorligt fängelsestraff i andra fall, och också i större utsträckning än i nuläget som självständig påföljd, när antalet villkorliga fängelsestraff ökar. Kostnadsökningen uppskattas till några tiotusentals euro per år. 

De ekonomiska konsekvenserna beräknas uppkomma tidigast 2023, och till fullt belopp under några års tid därefter.  

Konsekvenser för tvångsmedlen 

Bestämmelser om tvångsmedel som används vid förundersökning av brott finns i tvångsmedelslagen (806/2011). Utöver andra förutsättningar är användningen av flera tvångsmedel knutet till det maximistraff som föreskrivs för brottet. När maximistraffen för sexualbrott höjs, ökar också användningsområdet för tvångsmedel i någon mån. Att de mindre grova brott om vilka det i nuläget föreskrivs i 20 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen blir brott med ett maximistraff på högst sex år innebär att nya metoder som blir tillgängliga vid förundersökning av dessa brott är beslag eller kopiering av myndigheters, biträdens, läkares och utgivares handlingar (7 kap. 3 § 2 mom. 3 punkten i tvångsmedelslagen), teknisk avlyssning och teknisk observation (av meddelanden till närstående, läkare eller utgivare; 10 kap. 52 § 2 mom. i tvångsmedelslagen). 

Att maximistraffet för gärningar som kriminaliseras som sexuellt övergrepp höjs från tre till fyra år fängelse innebär att nya metoder som blir tillgängliga vid förundersökningen bland annat inkluderar teleövervakning, inhämtande av lägesuppgifter för att nå misstänkta och dömda och inhämtande av basstationsuppgifter (10 kap. 6 § 2 mom., 8 § samt 10 § 2 mom. i tvångsmedelslagen), förtäckt inhämtande av information som polisen utför (10 kap. 14 § 2 mom. i tvångsmedelslagen), förtäckt inhämtande av information för att förhindra brott (5 kap. 15 § 2 mom. i polislagen 872/2011), teleövervakning och inhämtande av basstationsuppgifter för att förhindra brott (5 kap. 8 § 2 mom. och 11 § 2 mom. i polislagen), teknisk avlyssning, teknisk observation av hemfridsskyddade platser, teknisk observation av misstänkta och teknisk observation av utrustning (10 kap. 16 § 3 mom., 19 § 4 mom., 21 § 3 mom. och 23 § 3 mom. i tvångsmedelslagen) samt bestämmande av DNA-profilen och tagande av krutröksprov för utomstående (8 kap. 32 § 2 mom. i tvångsmedelslagen). 

När maximistraffet för innehav av barnpornografisk bild höjs från ett till två år, är de nya metoder som blir tillgängliga för undersökning av brottet teleövervakning med samtycke av den som innehar en teleadress eller teleterminalutrustning enligt 10 kap. 7 § 1 mom. i tvångsmedelslagen, systematisk observation enligt 12 § 3 mom. och bevisprovokation genom köp enligt 34 § 1 mom. Om brottet har begåtts eller planeras med hjälp av en teleadress eller teleterminalutrustning, är nya metoder som blir tillgängliga dessutom teleövervakning enligt 10 kap. 6 § 2 mom. i tvångsmedelslagen och 5 kap. 8 § 2 mom. i polislagen. 

5.1.1  Bestämmelsen om våldtäkt

Under beredningen av propositionen har flera alternativ till ny bestämmelse om våldtäkt bedömts för att uppnå målet att ändra definitionen av våldtäkt så att den baseras på avsaknad av samtycke och så att rättssäkerheten tillgodoses. Huvudalternativen har varit att bestämmelsen om våldtäkt antingen utformas enligt den så kallade modellen "nej betyder nej" eller enligt modellen "ja betyder ja". Grovt uttryckt består skillnaden mellan modellerna i om rekvisitet för våldtäkt uppfylls om samlag inleds när den andra parten på något sätt har uttryckt sin motvilja ("nej") eller när parten inte på något sätt har uttryckt sitt samtycke ("ja"). I propositionen föreslås en bestämmelse om våldtäkt som bygger på modellen "ja betyder ja". Det föreslås också att andra bestämmelser om sexualbrott ändras enligt den modellen. 

Den mest beaktansvärda alternativa handlingsvägen har ansetts vara en våldtäktsbestämmelse enligt modellen "nej betyder nej", enligt vilken den ska dömas för våldtäkt som har samlag med någon annan mot dessas verbalt eller annars uttryckta vilja. En sådan bestämmelse om våldtäkt ingår i Tysklands strafflag. Enligt en sådan bestämmelse om våldtäkt är det klart att samlag är kriminaliserat som våldtäkt om den andra parten enbart verbalt eller genom sitt beteende i övrigt har visat att han eller hon inte vill. Det krävs alltså inte nödvändigtvis fysiskt motstånd. Det är också klart att straffbarhet inte nödvändigtvis förutsätter att gärningsmannen brukar våld eller annat tvång. I en sådan bestämmelse bör det också liksom i 2 mom. i den gällande bestämmelsen om våldtäkt föreskrivas att straffbarhet för våldtäkt inte förutsätter att sådan motvilja uttrycks om det inte finns möjlighet till det. Bland annat kan rädsla ge en vidare definition än i nuläget, och missbruk av maktposition samt utnyttjande av plötsliga situationer kan uttryckligen kriminaliseras som våldtäkt. I bestämmelsen kan det dessutom särskilt nämnas att det är fråga om våldtäkt också när en person förmås till samlag genom hot eller tvingas till det genom hot om våld. Denna handlingsväg kan alltså antas korrigera flera av bristerna i den gällande bestämmelsen om våldtäkt.  

En fördel med denna handlingsväg jämfört med den bestämmelse som föreslås i denna proposition kan anses vara att det i en del fall kan vara enklare att styrka att motvilja uttryckts än att frivillighet inte förekommit. Av den alternativa bestämmelsens ordalydelse framgår det eventuellt också tydligare när en gärning övergår bill att bli straffbar under ett samlag som ömsesidigt inletts frivilligt.  

Tillämpningsområdet för en våldtäktsbestämmelse enligt detta handlingsalternativ är något smalare än för den som föreslås i denna proposition. Följande typsituationer kan till exempel bli ostraffade som våldtäkt åtminstone i ett läge när objektet är passivt: 

Personen uttrycker inte sin motvilja och går med på samlag eftersom personen upplever att det inte hjälper eller är farligt att uttrycka motvilja, trots att tillräckliga yttre tecken på rädsla inte kan iakttas. Det kan i synnerhet vara en vanlig situation bland yngre eller oerfarna personer.  

Personen är osäker på sin vilja att delta i samlaget och uttrycker därför inte sin vilja att delta i det. Den andra parten inleder trots det samlaget.  

Personen tror sig felaktigt redan ha uttryckt sin motvilja tillräckligt tydligt och tänker att den andra utan att bry sig om detta har beslutat inleda samlag med henne eller honom. 

Också i det slags situationer som beskrivs ovan kan deltagandet i samlaget allvarligt kränka personens sexuella självbestämmanderätt. I allmänhet är det inte motiverat att skadan eller faran av detta slags gärningar medför är mindre än av andra slags våldtäkt. Det kan också betraktas som ett principiellt problem med denna handlingsväg att utgångpunkten är att det är tillåtet att inleda samlag med en annan person, om inte den andra parten om har uttryckt motvilja mot det om möjligheten funnits. Av dessa skäl föreslås det inte i denna proposition att bestämmelserna om våldtäkt eller om andra sexualbrott utformas enligt detta alternativ.  

5.1.2  Ansvar vid oaktsamhet

Allmänt 

För straffansvar förutsätts uppsåt eller oaktsamhet. Om inte något annat föreskrivs är en gärning som avses i strafflagen straffbar endast när den begås uppsåtligen. (3 kap. 5 § i strafflagen). Oaktsamhet definieras i 3 kap. 7 § 1 mom. i strafflagen, enligt vilket en gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Om tillräknandet begränsas till grov oaktsamhet, ska frågan om oaktsamheten ska anses vara grov enligt 3 kap. 7 § 2 mom. avgöras utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen. För att ett brott av oaktsamhet ska kriminaliseras förutsätts vägande grunder och att de allmänna förutsättningarna för kriminalisering uppfylls (GrUU 56/2014 rd).  

Brotten enligt 20 kap. i strafflagen är i nuläget, och också enligt de bestämmelser som föreslås i denna proposition, straffbara enbart i uppsåtlig form. Ett undantag är utnyttjande av person som är föremål för sexhandel enligt 8 §. Enligt en ändring i bestämmelsen som genomfördes 2015 (384/2015) förutsätter straffbarhet inte längre uppsåt i fråga om huruvida gärningens objekt är föremål för ett koppleri- eller människohandelsbrott, utan gärningen är straffbar också om gärningsmannen har haft skäl att misstänka detta (8 § 3 mom.). Ett viktigt skäl till det utvidgade tillräknandet är att tröskeln för tillämpning av bestämmelsen i rättspraxis har satt sig högre än vad som kunde förutspås när lagen godkändes (RP 229/2014 rd, s. 5, LaUB 38/2014 rd s. 2).  

Bestämmelserna om barnpornografisk bild i 17 kap. i strafflagen gäller bilder som föreställer barn under 18 år (18, 18 a och 19 §). Också de brotten är enligt gällande bestämmelser, och enligt de bestämmelser som föreslås ersätta dem, straffbara enbart i uppsåtlig form. I rekvisiten för brotten har kravet på uppsåt i fråga om barnets ålder dock lättats upp såtillvida, att som barn betraktas den som är yngre än 18 år samt den vars ålder inte kan utredas, om det finns grundad anledning att anta att personen är yngre än 18 år 18 § 3 mom. och 19 §). I denna proposition föreslås det att motsvarande regel i fråga om barnets ålder tillämpas i fråga om brott som berör barnpornografiska bilder. Dessutom föreslås det att samma regel utvidgas till att gälla besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn.  

Ansvar vid oaktsamhet i fråga om barns ålder 

I bestämmelserna om sexualbrott mot barn i 20 kap. i strafflagen bestäms en åldersgräns för hur unga barn de kriminaliserade gärningarna gäller. Enligt huvudregeln är den åldersgränsen 16 år, och för en del brott 18 år. De brotten är straffbara endast i uppsåtlig form. Gärningen är straffbar om gärningsmannens skuld omfattar alla omständigheter som nämns i rekvisitet (täckningsprincipen). Straffbarhet för ett sexualbrott mot barn förutsätter alltså att gärningsmannens uppsåt också omfattar barnets ålder. 

Under beredningen av propositionen har det övervägts som ett alternativ att föreskriva om ansvar för oaktsamhet i fråga om barnets ålder i fråga om barn under 16 eller 18 år. Det kan till exempel genomföras så att brott mot barn kriminaliseras också när gärningsmannen till följd av oaktsamhet eller grov oaktsamhet inte är medveten om barnets ålder, eller när gärningsmannen har skäl att misstänka att barnet är yngre än den åldersgräns som anges i rekvisitet för brottet. Som grund för att föreskriva om sådant ansvar vid oaktsamhet bör det åtminstone kunna föreslås att gärningsmannens uppsåt i fråga om barnets ålder inte uppfylls i tillräcklig omfattning i ett läge när det med beaktande av bestämmelsens målsättningar och andra förutsättningar för straffbarhet är motiverat att förutsätta kännedom om barnets ålder.  

Oavsett barns individuella utvecklingstakt är det ofta väldigt klart om ett barn är yngre än 16 eller 18 år. Dock kan det hända att den exakta åldern hos en person som är nära de åldersgränserna inte kan avgöras enbart utifrån utseendet. Också i sådana fall kan det vara möjligt att av andra faktorer dra slutsatsen att personen är minderårig. Också i mindre klara situationer kan det vara rimligen möjligt att utreda åldern innan en sexuell handling inleds, till exempel med hjälp av identitetsbevis, men så är inte alltid fallet.  

Den äldre parten bör bära ansvaret för att gärningen inte är straffbar och för att undvika att äventyra barnets utveckling. Inte heller i nuläget befriar det från straffrättsligt ansvar att personen inte har känt till barnets exakta ålder. Om gärningsmannen till exempel utifrån barnets utvecklingsnivå eller omständigheterna när de träffas har förstått att barnet inte uppnått skyddsåldern, uppfylls uppsåtskravet i fråga om gärningsmannens vetskap. Gärningsmannens uppsåt utesluts då inte till exempel enbart av att partnern uppger sig vara över skyddsåldern (RP 6/1997). I rättspraxis har det ansetts att uppsåtet i fråga om barnets ålder har kunnat uppfyllas redan när gärningsmannen under omständigheterna har ansett det mycket sannolikt att barnet inte uppnått skyddsåldern. Vid den bedömningen kan det beroende på omständigheterna fästas vikt vid hur gärningsmannen har förhållit sig till att utreda partnerns ålder. Om man av omständigheterna kan sluta sig till att den som inlett en sexuell handling med en ung person avsiktligt har underlåtit att försäkra sig om partnerns ålder, har det ansetts befogat att åtminstone detta inte utesluter uppsåt (HD 2014:54, domskäl 13–14). 

Den omständigheten att gärningsmannen inte aktivt strävar efter att säkerställa objektets ålder visar dock inte i alla situationer att gärningsmannen anser det mycket sannolikt att objektet är under skyddsåldern. Så kan läget till exempel vara när ett barn ser äldre ut än sin ålder och inga andra omständigheter uppenbart tyder på att personen är minderårig. För att utsträcka straffansvaret till sådana situationer kan det vara tydligare att särskilt föreskriva om ansvar vid oaktsamhet i fråga om barnets ålder.  

Vid bedömningen av huruvida det är motiverat att föreskriva om ansvar vid oaktsamhet bör dock också barnets ålders betydelse för rekvisiten för sexualbrott mot barn beaktas. Det är befogat att definiera exakta skyddsåldersgränser i 17 och 20 kap. i strafflagen till följd av exakthetskravet som ingår i legalitetsprincipen samt den allmänna risk för barnets utveckling som sexuella handlingar medför (RP 6/1997 rd, LaUB 3/1998 rd). Skadan eller risken för barnets sunda utveckling till följd av en sexuell handling beror dock inte egentligen på barnets ålder utan på barnets utvecklingsnivå (som åldern i allmänhet återspeglar), på andra personliga egenskaper, gärningens art och andra omständigheter (se HD 2021:15 domskäl 11–16). Ofta gör det till exempel ingen betydande skillnad för den konkreta skada eller risk en gärning medför om barnets ålder är en månad över eller under skyddsåldersgränsen. Det har dock väsentlig betydelse för den straffrättsliga bedömningen av gärningen. Den betydelsen ökar om minimistraffen och brottsrubriceringarna för brott mot barn skärps enligt förslaget. På grund av det som framförs ovan bör betydelsen av barnets exakta ålder för gärningens klandervärdhet inte betonas för mycket. Liksom grundlagsutskottets ställningstagande som det hänvisas till ovan (GrUU 56/2014 rd) talar också detta för en hög tröskel för att utsträcka tillräknandet i fråga om barnets ålder till oaktsamhet eller grov oaktsamhet.  

Med stöd av förarbetena och högsta domstolens praxis som beskrivs ovan kan det konstateras att den som inleder en sexuell handling redan i nuläget har ett mycket långtgående ansvar för att gärningens objekt har överskridit skyddsåldersgränsen. Till den delen syftar denna proposition inte till en förändring av rättsläget i lindrigare riktning. Däremot görs vissa utvidgningar av bestämmelserna som skärper ansvaret i fråga om ålder (21 och 22 § i lagförslaget). När inte ens vilken ålder den yngre parten uppger på det sätt som anges ovan bör anses utesluta uppsåt, utan den äldre parten bör ha något annat stöd för en uppfattning som utesluter straffansvar, ställs i praktiken en omfattande omsorgsplikt upp när straffansvaret utsträcks till att också omfatta oaktsamma handlingar. Barnets exakta ålder kan inte utredas i alla situationer. För den konkreta skada eller risk gärningen medför är, på det sätt som beskrivs ovan, barnets utvecklingsnivå och andra gärningsomständigheter viktigare än barnets exakta ålder. På dessa grunder anses det inte finnas tillräckligt vägande grunder för att föreskriva om en omfattande omsorgsplikt i fråga om åldern. Av de skäl som nämns ovan är det fortfarande viktigt att en exakt skyddsåldersgräns anges i brottsrekvisiten, men det nuvarande uppsåtsbaserade ansvaret också i fråga om barnets ålder kan fortfarande anses proportionerligt. Därför föreslås ingen bestämmelse om ansvar vid oaktsamhet i fråga om barnets ålder i denna proposition. 

Kriminalisering av våldtäkt av oaktsamhet 

I denna proposition föreslås det att våldtäkt fortfarande ska vara straffbart endast som uppsåtlig handling. Enligt den så kallade täckningsprincipen innebär det att gärningsmannen för att våldtäkt ska tillräknas vid tiden gärningstidpunkten ska ha varit medveten om alla sådana omständigheter som krävs för att brottsrekvisitet ska uppfyllas. I rättspraxis har det ansetts att det kan bedömas huruvida uppsåtsförutsättningen i fråga om omständigheterna uppfylls utifrån huruvida gärningsmannen har bedömt det som mycket sannolikt att omständigheterna är sådana att brottsrekvisitet uppfylls (t.ex. HD 2013:17, HD 2013:55, HD 2014:55). Om våldtäkt är straffbar vid oaktsamhet kan det innebära att också en sådan gärningsman straffas som inte har ansett att alla omständigheter som anges i rekvisitet för våldtäkt, till exempel avsaknaden av frivillighet eller ett försvagat medvetenhetstillstånd hos den andra parten, är säkra eller sannolika, men borde har varit medveten om de omständigheterna.  

Ett slags straffbarhet för våldtäkt som påminner om oaktsamhet föreslås i medborgarinitiativet MI 2/2019 rd ("Samtycke2018"), i vilket det föreslås ändringar i 20 kap. 1–5 § i strafflagen som berör sexualbrott. Enligt initiativet bör utöver våldtäkt utom vid uppsåt också vara straffbar vid "grov likgiltighet". Vårt nuvarande straffrättsliga system innefattar ingen sådan form av tillräknande. Trots att det inte är klart hur det är tänkt att den ska förhålla sig till den uppsåtliga eller oaktsamma gärningsformen, kan det ses som förslagets syfte att utsträcka tillräknandet av våldtäkt längre än enbart till uppsåt. Också i den svenska lagen kriminaliseras våldtäkt av grov oaktsamhet, också om det bör noteras att uppsåt och oaktsamhet inte definieras på exakt samma sätt i den svenska som i den finska straffrätten. I Norge är våldtäkt straffbart också vid oaktsamhet, men bestämmelsen om våldtäkt baseras inte på avsaknad av samtycke utan primärt på tvång. 

Den bestämmelse som föreslås i denna proposition är av ett nytt slag också om den förutsätter uppsåt, och går väldigt långt i utvidgningen av området för straffbarheten. Kriminalisering av våldtäkt av oaktsamhet vore att gå ännu längre, eftersom det innebär en förstärkt omsorgsplikt. Den förstärkta omsorgsplikten gäller bägge parterna i samlaget.  

En sådan bestämmelse innebär nya osäkerhetselement. Sexuellt umgänge innefattar vanligen inga formella beteendenormer. I fråga om sådan verksamhet är det därför väldigt svårt att i förväg exakt bedöma konsekvenserna av omsorgsplikt vid hot om straff. Det kan också vara svårt att definiera omsorgspliktens innehåll i lagen så att det är tillräckligt tydligt med tanke på legalitetsprincipen.  

Sexuellt umgänge utgör en viktig del av privatlivet, som skyddas i 10 § i grundlagen och i internationella människorättskonventioner. Om det föreskrivs om ansvar vid oaktsamhet, kan det i praktiken innebära väldigt långtgående skyldigheter i fråga om beteendet vid sexuellt umgänge. För att undgå straffrättsligt ansvar kan det till exempel anses nödvändigt att uttryckligen verbalt utreda den andras frivillighet innan samlag inleds också om frivilligheten har iakttagits på något annat sätt. Om sådana beteendemönster inte är ändamålsenliga i alla situationer, kan det vara problematiskt att föreskriva om ansvar vid oaktsamhet med tanke på skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen samt den straffrättsliga proportionalitetsprincipen. Det är inte heller säkert att sådan lagstiftning skulle anses allmänt godtagbar (legitim). Det är ändå svårt att i förväg bedöma sannolikheten för sådana konsekvenser, i synnerhet utan erfarenhet av tillämpning av den bestämmelse om våldtäkt som föreslås i propositionen. 

En våldtäktsbestämmelse i den form som föreslås i propositionen innebär en precisering och utvidgning av området för straffbarheten jämfört med nuläget och antas, också om den förutsätter uppsåt, i stor utsträckning korrigera de missförhållanden som konstaterats i den gällande bestämmelsen om våldtäkt. En kriminalisering av våldtäkt av oaktsamhet medför de betydande osäkerhetselement som nämns ovan. Behovet av en sådan bestämmelse och grunden för den i övrigt kan inte bedömas och motiveras i tillräcklig utsträckning med avseende på förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna eller principerna för kriminalisering (bland annat ett vägande samhälleligt behov, proportionalitet samt för- och nackdelar), åtminstone utan praktisk erfarenhet av den nya bestämmelsen som baseras på frivillighet. Därför kan det åtminstone inte i detta skede anses finna tillräckliga grunder för kriminalisering av våldtäkt av oaktsamhet.  

5.1.3  Den grova gärningsformen av innehav av barnpornografisk bild

I propositionen föreslås det inte någon bestämmelse om en grov gärningsform av innehav av barnpornografisk bild. I synnerhet följande aspekter har beaktats.  

Riksdagens grundlagsutskott har i sin praxis betraktat kriminaliseringar som enbart baseras på innehav som exceptionella, och ansett att kriminalisering av innehav kräver vägande grunder och att de ska vara proportionella (t.ex. GrUU 23/1997 rd s. 4 samt GrUU 26/2014 rd, s. 4 och GrUU 5/2009 rd s. 3). Detsamma gäller bestämmelser om grova gärningsformer.  

Både spridande och innehav av barnpornografisk bild, som föreslås kriminaliseras i propositionen, är klandervärda gärningar för vilka det är motiverat att föreskriva kännbara fängelsestraff. De ändringar i bestämmelsen om innehav av barnpornografisk bild som föreslås i propositionen innebär att maximistraffet för innehav höjs från ett till två år fängelse. Dessutom utvidgas rekvisitet för innehavsbrott till att också omfatta förvärv av fritt tillgängliga bilder, vilket innebär en väsentlig skärpning av straffansvaret.  

Till följd av de ändringar som föreslås i propositionen tillåter straffskalan att ett sådant straff som gärningens skadlighet och farlighet förutsätter döms ut också i de grövsta fallen. Bestämmelsen står därmed också i rätt proportion till den övriga lagstiftning om sexualbrott mot barn, som föreslås skärpas. Skärpningen av straffskalan innebär också att fler tvångsmedel blir tillgängliga och att preskriptionstiden för brottet förlängs. 

Med tanke på gärningens skadlighet och farlighet är det en avsevärd skillnad mellan om bilder sprids eller framställs, eller om de endast skaffas för eget bruk. Den grova gärningsform i fråga om barnpornografisk bild som föreslås i propositionen, grovt spridande av barnpornografisk bild, berör grövre former av sådana gärningar det vill säga tillverkning och spridning. Den ersätter sakligt sett motsvarande gällande bestämmelse (17 kap. 18 a § i strafflagen). I nuläget och enligt den föreslagna bestämmelsen är straffskalan sträng, fängelse i minst fyra månader och högst sex år. Det betraktas som proportionellt också inom ramen för de föreslagna nya bestämmelserna om sexualbrott.  

Den tillräckliga nivå för maximistraffet för innehav av barnpornografisk bild som ställs upp i direktiv 2011/93 är fängelse i ett år. Enligt direktivet bör den skalan gälla åtminstone "för de allvarligaste formerna av dessa brott" (skäl 13 i ingressen). Det maximistraff för innehav på fängelse i två år som föreslås i denna proposition är därmed redan dubbelt så strängt som den tillräckliga strafflatitud som anges i EU:s lagstiftning. 

Trots att antalet brott som berör innehav av barnpornografisk bild som kommit till myndigheternas kännedom har ökat under de senaste åren, har det inte påvisats att det beror på en faktisk ökning av antalet brott. Ökningen av antalet brott som kommer till myndigheternas kännedom har sannolikt åtminstone tre orsaker: 1) medvetenheten om gärningarna och deras skadlighet har ökat, 2) förvaltare av webbplatser har ökat sina åtgärder för att förhindra spridning av material, och 3) teknologin och aktiviteterna för sållning av barnpornografiskt material har utvecklats på senare tid. Därmed kan en bestämmelse om en grov gärningsform av innehav inte heller i tillräcklig grad motiveras med ett ökande antal brott. Däremot kan det bedömas att antalet fall av produktion, spridning och innehav av barnpornografiska bilder minskar av de skäl som nämnts. 

5.1.4  Preskription

I propositionen föreslås det inga väsentliga innehållsmässiga ändringar i bestämmelserna om preskription av åtalsrätten för sexualbrott. Följande aspekter har beaktats. I enlighet med en internationellt omfattad utgångspunkt hör det också till grunderna för det finländska rättssystemet att åtalsrätten för brott i regel preskriberas enligt en graderad skala utgående från maximistraffet som utvisar brottets grovhet. Enligt 8 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen preskriberas inte rätten att väcka åtal för brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse på livstid. Med stöd av 8 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen preskriberas åtalsrätten för våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn och grov våldtäkt enligt lagförslaget 20 år efter att brottet begås.  

I nuläget har risken för att sexualbrott mot barn uppdagas sent beaktats i bestämmelserna, och därför finns i 8 kap. 1 § 5 mom. i strafflagen en särskild preskriptionsbestämmelse om dem, enligt vilken offret har tio år på sig efter uppnådd vuxen ålder att begära undersökning av ett brott som riktats mot henne eller honom. I sådana fall preskriberas åtalsrätten tidigast då målsäganden fyller 28 år. Det föreslås att denna särskilda preskriptionstid ska kvarstå också i fråga om sexualbrott mot barn. Också därefter fortlöper ännu en eventuell återstående preskriptionstid enligt 2 mom.  

Ju längre tid som förflyter efter brottet, desto svårare är det vanligen att skaffa tillförlitlig bevisning om det inträffade. Flera decennier gamla gärningar är särskilt svåra att utreda i sådana fall när utredningen vanligen kan baseras på parternas berättelser och när målsägandens berättelse baseras på händelser i barndomen. I fråga om grova brott förutsätter tillräknande av brott utöver gärningsmannens eventuella bekännelse ockås annan tillförlitlig utredning till stöd för åtalet. 

Det följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen att preskriptionsbestämmelserna inte får ändras retroaktivt på ett sätt som förlänger gärningsmannens ansvar genom att de berör brott som begåtts före de ändrade preskriptionsbestämmelsernas ikraftträdande. Det betyder att konsekvenserna av en förlängning eller upphävning av preskriptionstiden i praktiken märks länge, tidigast några decennier, efter att lagändringen trätt i kraft. 

Tendensen att anmäla sexualbrott mot barn samt att upptäcka och undersöka dem har klart stärkts. I barnskyddslagen (417/2007) föreskrivs det om skyldigheten för flera tjänsteinnehavare, förtroendevalda och yrkesutbildade personer att göra en anmälan till polisen, när de på grund av omständigheter som de har fått kännedom om i sin uppgift har skäl att misstänka att ett barn utsatts för sexualbrott. I nuläget är det sannolikare än tidigare att sexualbrott mot barn upptäcks, och det sker också snabbare.  

5.2.1  Sverige

I Sverige föreskrivs det om sexualbrott i 6 kap. i brottsbalken. Bestämmelserna om våldtäktsbrott ändrades 2018 så att frivilligt deltagande blev centralt i bestämmelsen. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2018.  

I Sverige finns bestämmelserna om våldtäktsbrott i 6 kap. 1 § i brottsbalken. Enligt första stycket döms för våldtäkt den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. För gärningen döms till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om 1) deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan, 2) gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller 3) gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen. 

I 6 kap. 1 § andra stycket i brottsbalken föreskrivs det att om brottet med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Enligt 26 kap. 1 § andra stycket i brottsbalken varar ett fängelsestraff minst 14 dagar. I 6 kap. 1 § tredje stycket i brottsbalken föreskrivs det att om brottet är att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om två eller flera personer förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. 

Enligt 6 kap. 1 a § i brottsbalken ska den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt dömas för oaktsam våldtäkt. Straffet är fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.  

I 6 kap. 2 § första stycket i brottsbalken föreskrivs det om sexuellt övergrepp, och i andra stycket om grovt sexuellt övergrepp. Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför en annan sexuell handling än som avses i 1 §, döms för sexuellt övergrepp till fängelse i högst två år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte tillämpas kriterierna enligt 1 §. För grovt sexuellt övergrepp döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.  

Enligt 6 kap. 3 § i brottsbalken döms den som begår en gärning som avses i 2 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt för oaktsamt sexuellt övergrepp. Straffet är fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.  

Termen frivilligt deltagande 

Enligt en ny straffbestämmelse är en sådan gärning straffbar, i vilken den andra inte har deltagit frivilligt. Man gick in för termen frivillighet i bestämmelsen i stället för samtycke, eftersom termen samtycke i brottsbalken tidigare getts ett annat betydelseinnehåll än i fråga om våldtäktsbrott (Prop 2017 / 18:177, s. 30-31). 

Under beredningen av lagändringen framfördes det i sexualbrottskommitténs betänkande att en person genom ord eller gärningar ska kommunicera sitt val att delta för att deltagandet ska kunna betraktas som frivilligt. Det ansågs inte att ett indirekt samtycke ska godkännas (SOU 2016:60, s. 196-197). I regeringens proposition ansågs det dock att inget sådant krav bör ställas. Det ansågs bland annat problematiskt att sådana bestämmelser leder till att det är straffbelagt att genomföra en sexuell handling med någon som i och för sig deltar frivilligt men som inte ger uttryck för frivilligheten. Rätten att svara på sexuella närmanden som man vill, även med passivitet, ses som en del av den sexuella självbestämmanderätten (Prop 2017/18:177, s. 31-33). 

Det innebär inte att frågan om vad målsäganden har gett uttryck för bör sakna betydelse (Prop 2017/18:177, s. 33). I 1 § bör det anges att det vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte särskilt ska beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. Utgångspunkten är att den som frivilligt deltar i en sexuell handling på något sätt uttrycker sin vilja att delta. Om det inte uttrycks, anses deltagandet vanligen inte ske frivilligt. En exakt definition av frivilligt deltagande kan dock inte ställas upp, och också tyst samtycke ska godkännas. I regeringens proposition sägs det att passivitet som uttrycker frivillighet kan vara svår att skilja från en passivitet som ger uttryck för ofrivillighet. Om det uppstår osäkerhet får gärningsmannen förvissa sig om att deltagandet är frivilligt.  

Det bör också noteras att frivillighet hänvisar till själva handlingen, inte till personens inre attityd. Personen kan alltså välja att vilja delta i en handling som personen förhåller sig negativt till (Prop. 2017/18:177, s. 33-34).  

Konsekvenser av ändringar i bestämmelserna om våldtäkt 

Brottsförebyggande rådet (Brå) har på uppdrag av Sveriges regering bedömt konsekvenserna av ändringar i bestämmelserna om våldtäkt. I juni 2020 publicerade Brå en rapport i vilken den bedömer konsekvenserna av övergången till en samtyckesbaserad våldtäktsmodell. Enligt Brås rapport har antalet brottsanmälningar, åtal och domar för våldtäkt ökat sedan lagändringen trädde i kraft. År 2017, innan ändringen trädde i kraft, utfärdades 190 fällande domar för våldtäkt. Efter att ändringen trädde i kraft utfärdades 333 fällande domar 2019 och 341 fällande domar 2020. Domarna gällde grundformen av våldtäkt eller grov våldtäkt. Under 2019 utfärdades 12 fällande domar för oaktsam våldtäkt. Under 2020 utfärdades inte en enda dom för oaktsam våldtäkt (Brå 2020:6, s. 27)  

Brå granskade också de nya våldtäktsfallens art. Enligt rapporten finns bland de nya domarna sådana fall som hade fallit utanför tillämpningsområdet för den bestämmelse som gällde före ändringen. Det rör sig om fall där våld eller hot inte har brukats och där offret inte har befunnit sig i en sårbar position. Ett typfall bland de nya fallen är att unga tillbringat kvällen tillsammans och varit bekanta med varandra. Enligt Brås rapport är de nya typfallen uttryckligen dem som det varit avsikten att täck in med lagändringen (Brå 2020:6, s. 38).  

Före lagändringen utgjorde skador som målsäganden ådragit sig vid våldtäkten bevis i en stor del av våldtäktsfallen. Efter lagändringen minskade den andelen till 13 % 2019. Trots att skadornas andel har minskat, fanns det i en tredjedel av de nya fallen starka bevis, såsom till exempel en upptagning av situationen, gärningsmannens bekännelse eller ögonvittnesskildringar. I omkring en tredjedel av fallen var å andra sidan den enda stödbevisningen för våldtäkt personbevisning från målsägandens närstående, till vilka målsäganden hade berättat om våldtäkten. Som bevis användes också målsägandens samtal till nödcentralen eller gärningsmannens begäran om förlåtelse. I fråga om oaktsam våldtäkt fanns det få objektiva bevis. I nio fall av oaktsam våldtäkt fanns ingen annan stödbevisning än personbevisning från personer för vilka målsäganden berättat om våldtäkten, men som inte själva bevittnat den (Brå 2020:6, s. 41). 

Enligt Brås rapport var det i en stor del av de fall som dömdes enligt den nya bestämmelsen klart att rekvisitet uppfylldes. I dessa fall var det fråga om så kallad överraskningsvåldtäkt, det vill säga att offret inte hade uttryckt vilja till sexuellt umgänge och lamslagits under själva gärningen. Enligt rapporten framkommer oklarheter i fråga om tillämpningen främst i fråga om oaktsam våldtäkt. Vid granskningen av rättspraxis identifierade Brå dock vissa rättsliga frågor som kräver ett förtydligande: 1) vad kan betraktas som ett giltigt samtycke, 2) när kan ett uttryck för samtycke ignoreras i den rättsliga bedömningen, och 3) var går gränsen mellan oaktsamhet och uppsåt (Brå 2020:6, s. 88-89). 

Svea hovrätt utfärdade den 15 juli 2019 en dom om köp av sexuella tjänster av ett offer för människohandel och oaktsam våldtäkt. I första rättsinstans ansågs det bevisat att den åtalade hade insett risken för att den som sålde sexuella tjänster var ett offer för människohandel men trots det hade inlett samlag med henne. Gärningsmannen dömdes i första rättsinstans för oaktsam våldtäkt. Svea hovrätt ändrade inte domen (Svea HR B 5624-19).  

Sexualbrott mot barn 

I Sverige föreskrivs det särskilt om sexualbrott mot barn. I 6 kap. 4 § första och andra stycket i brottsbalken föreskrivs det om våldtäkt mot barn. Den som, med ett barn under femton år och under vissa omständigheter med barn som är mellan 15 och 17 år, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år. Om gärningen är att anse som grovt (grov våldtäkt mot barn), till exempel till följd av våld, döms gärningsmannen enligt tredje stycket till fängelse i minst fem och högst tio år. Är ett brott som avses i 6 kap. 4 § första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse i högst fyra år. Om den aktuella sexuella handlingen inte är en sådan som avses i 6 kap. 4 eller 5 § i brottsbalken, ska gärningsmannen enligt 6 § dömas för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i högst två år, eller om gärningen är grov för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i minst ett och högst sex år. 

I 6 kap. 8 § i brottsbalken föreskrivs det om utnyttjande av barn för sexuell posering och om dess grova gärningsform. För grundformen av brottet döms det till böter eller fängelse i högst två år. För den grova gärningsformen döms det till fängelse i minst sex månader och högst sex år. Enligt 6 kap. 9 § i brottsbalken döms den som, i annat fall än som avses förut i kapitlet, förmår ett barn som inte fyllt arton år att företa eller tåla en sexuell handling till fängelse i högst fyra år. Enligt 6 kap. 10 a § i brottsbalken döms den som, i syfte att mot ett barn under femton år begå en gärning för vilken straff föreskrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, föreslår en träff eller stämmer träff med barnet för kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. För brottet döms det till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 6 kap. 14 § i brottsbalken ska den som har begått en gärning enligt 5 § eller 6 § första stycket mot ett barn under femton år eller enligt 8 § första stycket eller 10 § första stycket inte dömas till ansvar, om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.  

Det föreskrivs om barnpornografi i 16 kap. 10 a § i brottsbalken. Enligt den bestämmelsen ska den som 1) skildrar barn i pornografisk bild, 2) sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan, 3) förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn, 4) förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller 5) innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till dömas för barnpornografibrott till fängelse i högst två år. Enligt 10 a § andra stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader om brottet är ringa. Enligt 10 a § sjätte stycket döms för grovt barnpornografibrott till fängelse i minst sex månader och högst sex år. Enligt 16 kap. 10 b § i brottsbalken tillämpas 10 a § första och andra stycket inte om skillnaden i ålder och utveckling mellan den avbildade personen och den som framställer bilden är ringa och omständigheterna i övrigt inte påkallar att ansvar döms ut. Inte heller gäller förbuden den som tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en sådan bild, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för andra. Också andra omständigheter kan rättfärdiga gärningen (tredje stycket). 

Övriga sexualbrott 

Det föreskrivs om sexuellt ofredande i 6 kap. 10 § i brottsbalken. Första stycket berör sexuell beröring av barn under 15 år i sådana fall som inte annars kriminaliseras i kapitlet. Enligt andra stycket ska för sexuellt ofredande också dömas den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet. Enligt bägge styckena är straffet böter eller fängelse i högst två år. I rättslitteraturen sägs det om bestämmelserna (Lena Holmqvist m.fl.: Brottsbalken. En kommentar. Kap. 1–12), att i dem kriminaliseras gärningar som syftar till att upphetsa eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift. Ansvar kan endast följa på uttryck som har en klart sexuell betoning. 

4 kap. 6 c § i brottsbalken gäller olaga integritetsintrång. Bestämmelsen gäller intrång i någon annans privatliv genom att sprida vissa bilder eller annan uppgifter som kränker integriteten. Det kan till exempel röra sig om spridning av hämndporr, nakenbilder, patientjournaler eller spridning av bilder av brottsoffer eller olycksplatser som kränker integriteten. Enligt paragrafen döms den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida bild på eller annan uppgift om någons sexualliv, bild på eller annan uppgift om någons hälsotillstånd, bild på eller annan uppgift om att någon utsatts för ett brott som innefattar ett angrepp mot person, frihet eller frid, bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, eller bild på någons helt eller delvis nakna kropp, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör. För gärningen döms till böter eller fängelse i högst två år. Det ska inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig. I 4 kap. 6 d § föreskrivs det om grovt olaga integritetsintrång, för vilket straffskalan är fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Genom rekvisiten har skyddet mot spridning av kränkande bilder förstärkts och förtydligats. 

5.2.2  Norge

I andra delen av den norska strafflagen (straffeloven), i kapitel 26, föreskrivs det om sexualbrott (seksuallovbrudd). I Norge har en övergång till en samtyckesbaserad lagstiftningsmodell för våldtäktsbrott tidvis övervägts, men inga ändringar har ännu genomförts. En övergång till en samtyckesbaserad lagstiftningsmodell behandlades åtminstone i Norge våren 2018. 

Det föreskrivs om våldtäkt (voldtekt) i § 291 i strafflagen. Enligt den grundläggande bestämmelsen straffas den som a) skaffar sig sexuellt umgänge (seksuell omgang) genom våld eller hotande beteende, b) har sexuellt umkkgänge med någon som är medvetslös eller av något annat skäl är ur stånd att motsätta sig handlingen, eller c) genom våld eller hotande beteende får offret att ha sexuellt umgänge med någon annan, eller att utföra handlingar som motsvarar sexuellt umgänge med sig själv. Det straff som döms ut är fängelse i högst tio år. I Norge varar ett fängelsestraff minst 14 dagar enligt 31 § i strafflagen.  

Enligt § 292 ska straffet vara minst tre och högst 15 år fängelse, om en våldtäkt enligt § 291 omfattar införandet av penis eller ett föremål i slid- eller ändtarmsöppningen eller införandet av penis i offrets mun, eller om gärningsmannen har orsakat ett sådant tillstånd som avses i § 291 b) för att uppnå sexuellt umgänge. 

Enligt § 293 döms det för grov våldtäkt (grov voldtekt) till fängelse i högst 21 år. Detsamma gäller situationer när den skyldige är tidigare straffad för våldtäkt eller sexuellt utnyttjande av barn enligt § 294 eller 299. Gärningen kan betraktas som grov till exempel om flera personer tillsammans har våldtagit offret eller om våldtäkten har begåtts på ett särskilt smärtfyllt eller kränkande sätt.  

Grovt oaktsam våldtäkt (grovt uaktsom voldtekt) kriminaliseras i § 294. Straffet för grovt oaktsam våldtäkt är fängelse i högst sex år. Om sådana omständigheter som beskrivs i straffbestämmelsen om grov våldtäkt föreligger, är straffet fängelse i högst 10 år. En gärningsman som faktiskt har trott att samlaget skett frivilligt kan inte dömas för våldtäkt enligt § 291. Det ansågs tala för en bestämmelse om grovt oaktsam våldtäkt. Det är fråga om grovt oaktsam våldtäkt när en normalt omsorgsfull person uppenbart hade förstått att den andra parten inte deltog frivilligt i samlaget. Endast grovt oaktsam, inte enbart oaktsam, våldtäkt ansågs så klandervärd att den bör bestraffas. Grovt oaktsam våldtäkt betraktades å andra sidan som mindre klandervärd än en uppenbar gärning, vilket man ville uttrycka också i form av en lindrigare straffskala för gärningsformen. 

I § 297 i strafflagen föreskrivs det om sexuell handling utan samtycke (seksuell handling uten samtykke). Den som företar en sexuell handling med någon som inte har samtyckt till den kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. 

I Norge berörs sexuellt ofredande i § 298 i strafflagen om sexuellt kränkande beteende på offentlig plats eller utan samtycke (seksuelt krenkende atferd offentlig eller uten samtykke). Enligt den paragrafen straffas den som i ord eller handling beter sig sexuellt kränkande eller annars oanständigt (unanstendig) a) på offentlig plats, eller b) i närvaro av eller gentemot någon som inte har samtyckt till det. Straffet ska vara böter eller fängelse i högst ett år. Enligt rättslitteraturen (Magnus Matningsdal: Norsk spesiell strafferett, 2010) har bestämmelsen tillämpats till exempel på blottare och tittare, och den kan också tillämpas på oanständigt tal. 

I § 299 i den norska strafflagen kriminaliseras sexuellt umgänge (seksuell omgang) med barn under 14 år (våldtäkt av barn under 14 år). Maximistraffet är fängelse i 10 år. I Norge varar ett fängelsestraff minst 14 dagar. Om det sexuella umgänget omfattar en gärning som ska betraktas som samlag eller en därmed jämställd handling, är minimistraffet fängelse i tre år och maximistraffet fängelse i 15 år (§ 300 i strafflagen). I de grövsta fallen är maximistraffet enligt § 301 i strafflagen fängelse i 21 år (till exempel om brottet begåtts av flera gärningsmän eller på ett särskilt smärtsamt eller kränkande sätt). Detsamma gäller situationer när den skyldige är tidigare straffad med stöd av § 291, 294 eller 299. 

Enligt § 302 i den norska strafflagen döms det till fängelse i högst sex år för sexuellt umgänge med 14- eller 15-åringar. Enligt § 303 i strafflagen är maximistraffet fängelse i 15 år i de grövre fall som till exempel innefattar att handlingen har begåtts av flera gemensamt eller att handlingen har begåtts på ett särskilt smärtfyllt eller kränkande sätt. Samma bestämmelse gäller också situationer när den skyldige är tidigare straffad med stöd av § 291, 299 eller 302. 

I § 304 i den norska strafflagen kriminaliseras sexuell handling med barn under 16 år (maximistraff fängelse i tre år), och i § 305 sexuellt kränkande beteende mot barn under 16 år (böter eller fängelse i högst ett år). I § 306 i strafflagen föreskrivs det om avtal om möte för att begå sexuellt övergrepp (avtale om møte for å begå seksuelt overgrep). Den som har avtalat ett möte med ett barn under 16 år i avsikt att med barnet begå en sådan handling som avses i § 299–304, 305 eller 311 första momentet eller har kommit fram till mötesstället eller till ett ställe där mötesstället kan iakttas, döms till böter eller fängelse i högst ett år. I § 309 i strafflagen kriminaliseras köp av sexuella tjänster av minderåriga (kjøp av seksuelle tjenster fra minderårige). Straffet är böter eller fängelse i högst två år, och i vissa grova fall fängelse i högst tre år.  

I § 310 i strafflagen föreskrivs det om föreställning av sexuella övergrepp mot barn och föreställning som sexualiserar barn (fremvisning av seksuelle overgrep mot barn eller fremvisning som seksualiserer barn). Den som deltar i en sådan framställning döms till böter eller fängelse i högst tre år. Med ett barn avses en person som är under 18 år. § 311 i strafflagen gäller framställning av sexuella övergrepp mot barn och framställning som sexualiserar barn (fremstilling av seksuelle overgrep mot barn eller fremstilling som seksualiserer barn). Den som producerar framställning av sexuella övergrepp mot barn eller framställning som sexualiserar barn, sprider sådent material, till exempel skaffar eller får tillgång till sådant material, ordnar en offentlig tillställning där materialet förevisas eller förmår ett barn under 18 år att uppträda i en offentlig produktion som innehåller bild- eller videomaterial, döms till böter eller fängelse i högst tre år. Med barn avses i hela paragrafen barn under 18 år. Gärningen är straffbar vid oaktsamhet. För dessa gärningar döms det till böter eller fängelse i högst sex månader. Straff behöver inte dömas ut för den som tar eller innehar en bild av en person mellan 16 och 18 år, om denne har gett sitt samtycke och de två är jämnbördiga i fråga om ålder och utveckling. Bestämmelser gäller inte bildmaterial som bör anses försvarligt ur ett konstnärligt, vetenskapligt, informativt eller motsvarande skäl eller på videomaterial som Norges medietillsyn (Medietilsynet) i förhand har godkänt för visning eller försäljning.  

5.2.3  Danmark

24 kap. i den danska strafflagen (straffeloven) gäller sexualbrott (seksualforbrydelser). I § 216 föreskrivs det om våldtäkt (voldtægt). Enligt den bestämmelsen döms den för våldtäkt till fängelse i högst åtta år, som 1) tilltvingar sig samlag med våld eller hot om våld, eller 2) skaffar sig samlag med annat olovligt tvång eller med en person som befinner sig i ett tillstånd eller en situation i vilken hon eller han är ur stånd att motsätta sig handlingen. Om våldtäktsoffret är under 12 år, gärningen har en särskilt farlig karaktär eller omständigheterna annars är särskilt försvårande, är maximistraffet fängelse i 12 år. I Danmark varar ett fängelsestraff enligt § 33 stycke 1 i strafflagen minst sju dagar. Enligt § 225 i strafflagen ska vid tillämpningen av § 216 också annan sexuell handling jämställas med samlag.  

I § 218 i den danska strafflagen föreskrivs det om straff för den som har samlag med utnyttjande av en persons sinnessjukdom eller mentala funktionsnedsättning (mentale retardering). Det straff som döms ut är fängelse i högst fyra år. 

Enligt § 222 i den danska strafflagen straffas den som har samlag med ett barn under 15 år med fängelse i högst åtta år, om inte § 216 stycke 3 ska tillämpas på gärningen. Enligt § 223 ska den som har samlag med en person under 18 år som är gärningsmannens barn, barnbarn eller fosterbarn, eller om gärningsmannen deltar i barnets uppfostran eller utbildning, dömas till fängelse i högst fyra år. Enligt 2 stycket straffas likaså den som missbrukar sin förtroendeställning i förhållande till barnet. Enligt § 225 ska § 223 också tillämpa på andra sexuella handlingar än samlag. 

Det föreskrivs om barnpornografi i § 226. Den som producerar pornografiska fotografier, filmer eller motsvarande av en person under 18 år i avsikt att sälja eller annars distribuera materialet döms till böter eller fängelse i högst sex år. Enligt § 227 ska den som förmår en person under 18 år att delta i en pornografisk handling dömas till böter eller fängelse i högst sex år. Enligt 2 stycket ska för deltagande i en sådan föreställning som åskådare dömas till böter eller fängelse i högst två år. 

Enligt § 232 i den danska strafflagen straffas den som genom oanständig verksamhet kränker sedligheten (ved uanstændigt forhold krænker blufærdigheden). Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Om objektet är ett barn under 15 år, är maximistraffet fängelse i fyra år. Bestämmelsen beskrivs (betänkande nr 1534) som i praktiken en generalklausul, som kan tillämpas på all slags sexuell verksamhet som i något avseende är grov och som domstolen anser vara värd att bestraffas men som inte omfattas av andra bestämmelser om sexualbrott. 

Enligt § 235 ska den som utbreder pornografiska fotografier eller film eller andra pornografiska visuella kopior av personer under 18 år dömas till böter eller fängelse i högst två år. Under särskilt försvårande omständigheter, till exempel om barnets liv utsätts för fara, kan domen vara högst sex år fängelse. Enligt 2 stycket ska den som besitter ett pornografiskt fotografi eller någon annan motsvarande visuell avbildning eller får vetskap om en sådan via internet eller något motsvarande system för informationsspridning dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Enligt 3 stycket ska 2 stycket inte tillämpas på innehav av fotografier, filmer eller motsvarande, om den avbildade personen har fyllt 15 år och har samtycket till innehavet. 

I fråga om spridning av information som kränker privatlivet och som innehåller sexuellt material tillämpas § 264 d, som gäller spridning av information som kränker privatlivet. Enligt 2 stycket i den paragrafen kan straffet stiga till fängelse i högst sex år om avslöjandets art och omfattning eller antalet målsägande är särskilt försvårande. Straffskalan enligt 1 stycket är böter eller fängelse i högst sex månader. 

I Danmark pågår ett projekt för övergång till en samtyckesbaserad lagstiftning om sexualbrott.  

5.2.4  Island

I Island föreskrivs det om sexualbrott (kynferðisbrot) i kapitel XXII i strafflagen (Almenn hegningarlög). Island har ändrat 194 § i strafflagen så att den baseras på samtycke. Ändringarna trädde i kraft den 23 mars 2018.  

Enligt 194 § i strafflagen gör sig den som har samlag eller annat sexuellt umgänge med någon annan utan dennes samtycke skyldig till våldtäkt (nauðgun) och döms till fängelse i minst ett och högst 16 år. Island har ändrat 194 § i strafflagen så att den baseras på samtycke. Ändringarna trädde i kraft den 23 mars 2018. Samtycke anses ha getts när det har uttryckts frivilligt. Samtycke anses inte ha getts om det har åstadkommits med våld, hot eller någon annan form av olagligt tvång. Som våld betraktas också att offrets självbestämmanderätt begränsas genom frihetsberövande, med hjälp av rusmedel eller på något annat motsvarande sätt.  

Likaså anses den ha gjort sig skyldig till våldtäkt, och döms till straff enligt 1 mom., som genom bedrägeri, eller genom att utnyttja personens bristfälliga uppfattning om omständigheterna eller personens psykiska störning eller någon annan mental brist eller den omständigheten att personens tillstånd av någon annan orsak inte är sådant att hon eller han kan motsätta sig handlingen eller förstå dess betydelse, har samlag eller annat sexuellt umgänge med personen. 

5.2.5  Tyskland

I den tyska strafflagstiftningen finns bestämmelser om sexualbrott i 13 kap. i strafflagen (Strafgesetzbuch). I Tyskland trädde en ändrad paragraf om våldtäkt (Vergewaltigung) i kraft den 10 november 2016. I fråga om 1 mom. i paragrafen som gäller samtycke har Tyskland omfattat den så kallade modellen "nej betyder nej" i sina bestämmelser om våldtäkt, enligt vilken vägran kan uttryckas verbalt eller på något annat sätt, till exempel genom beteende. 

I Tyskland föreskrivs det om sexuellt övergrepp, sexuellt tvingande och våldtäkt (Sexueller Übergriff; sexuelle Nötigung; Vergewaltigung) i 177 § i strafflagen. Enligt 1 mom. ska den som mot någon annans märkbara vilja företar sexuella handlingar med personen eller förmår personen till sådana handlingar eller till att vara föremål för en tredje persons sexuella handlingar eller att företa sexuella handlingar med en tredje person dömas till fängelse i minst sex månader och högst sex år.  

Enligt 2 mom. (2) gäller samma straff för den som vidtar sexuella handlingar med någon annan eller förmår någon annan att företa sådana handlingar eller att vara objekt för en tredje persons sexuella handlingar eller företa sexuella handlingar med en tredje person, om 1) gärningsmannen utnyttjar den omständigheten att personen inte förmår utforma eller uttrycka motvilja, 2) gärningsmannen utnyttjar den omständigheten att den andra personens förmåga att utforma eller uttrycka sin vilja är starkt begränsad till följd av personens fysiska eller mentala tillstånd, om inte gärningsmannen är övertygad om den andra personens samtycke, 3) gärningsmannen utnyttjar ett överraskande ögonblick, 4) gärningsmannen utnyttjar ett läge där motstånd mot gärningen medför allvarlig skada för offret, eller 5) gärningsmannen har tvingat personen att företag sexuella hadlingar eller vara föremål för dem vid hot om allvarlig skada. Försök är straffbart enligt 3 mom. (3).  

Enligt 4 mom. (4) är straffet fängelse i minst ett år om oförmågan att utforma eller uttrycka motvilja beror på sjukdom eller funktionsnedsättning. Enligt 5 mom. (5) är straffet fängelse i minst ett år om gärningsmannen 1) utövar våld mot offret, 2) hotar offret med omedelbar fara för liv eller hälsa, eller 3) utnyttjar ett läge där offret är skyddslös och i gärningsmannens våld. 6 mom. (6) berör särskilt grova fall, där straffet är fängelse i minst två år. Typiskt sett är sådana fall särskilt grova, där 1) gärningsmannen har samlag med offret eller med offret företar motsvarande sexuella handlingar som förödmjukar offret eller förmår offret att företa sådana handlingar, i synnerhet om de innefattar inträngande i kroppen (våldtäkt), eller 2) två eller flera personer tillsammans har utfört kränkningen. Straffet är fängelse i minst tre år om gärningsmannen bär ett vapen eller ett annat farligt redskap, bär något annat redskap i syfte att med våld eller hot om våld hindra någon annans motstånd eller försätter offret i fara som allvarligt hotar offrets hälsa (7). Straffet är fängelse i minst fem år om gärningsmannen under gärningen använder ett vapen eller ett annat farligt redskap, misshandlar offret svårt eller försätter offret i livshotande fara (8).  

Enligt 9 mom. (9) är straffet i mindre grova fall enligt (1) och (2) mom. fängelse i minst tre månader och högst tre år, i grövre fall enligt (4) och (5) mom. fängelse i minst sex månader och högst tio år, och i mindre grova fall enligt (7) och (8) mom. fängelse i minst ett och högst tio år. 

I 176 § i den tyska strafflagen kriminaliseras sexuellt utnyttjande av barn (Sexueller Mißbrauch von Kindern). Enligt 1 mom. döms det till fängelse i minst sex månader och högst tio år om en sexuell handling riktas mot ett barn under 14 år. I särskilt grova fall är minimistraffet fängelse i ett år, och i fall som bedöms som mindre grova är straffskalan fängelse i minst tre månader och fem år. 

Grovt sexuellt utnyttjande av barn (Sexueller Mißbrauch von Kindern) kriminaliseras i 176 a § i den tyska strafflagen. Enligt den bestämmelsen är minimistraffet fängelse i ett år för återfallsförbrytare och två år om det till exempel finns flera gärningsmän eller gärningen orsakar allvarlig skada för hälsan. Å andra sidan ingår också i denna paragraf en straffskala för mindre grova gärningar (fängelse i minst tre månader och högst fem år). Minimistraffet på fem år gäller fall när ett barn har misshandlats svårt i samband med gärningen eller har orsakats livsfara. I 176 b § föreskrivs det om sexuellt utnyttjande av barn med dödlig utgång (Sexueller Mißbrauch von Kindern mit Todesfolge). Om gärningsmannen åtminstone av oaktsamhet orsakar ett barns död till följd av sexuellt utnyttjande (176 och 176 a §), lyder domen på fängelse i minst tio år eller på livstid. 

I 184 b § i den tyska strafflagen föreskrivs det om spridning, förvärv och innehav av barnpornografi (Verbreitung, Erwerb und Besitz kinderpornographischer Schriften). Enligt 1 mom. (1) ska den som 1) sprider barnpornografiskt material eller gör det tillgängligt för allmänheten, 2) förbinder sig till att skaffa barnpornografi för någon annan, 3) producerar barnpornografiskt material genom att avbilda en verklig handling, 4) t.ex. producerar eller skaffar material för sitt bruk eller i ett sådant syfte som avses i 1 eller 2 punkten, dömas till fängelse i minst tre månader och högst fem år. Straffet är fängelse i minst sex månader och högst tio år, om gärningen begås av kommersiella skäl eller av en medlem i en grupp vars syfte är att fortsätta begå brott samt om det material som avses i 1 mom. 1, 2 och 4 punkten återger en verklig eller verklighetstrogen handling. Enligt 3 mom. (3) ska den som skaffar eller innehar barnpornografiskt material som återger en verklig eller verklighetstrogen handling dömas till böter eller fängelse i högst tre år. I 184 c § föreskrivs det om spridning, förvärv och innehav av ungdomspornografi (Verbreitung, Erwerb und Besitz jugendpornographischer Schriften). Domen kan då vara böter eller fängelse i högst tre år, fängelse i högst fem år eller böter eller fängelse i högst två år. I 184 d § föreskrivs det om sändande av pornografiskt material via televisionen och skaffande av tillgång till barn- eller ungdomspornografi via televisionen (Zugänglichmachen pornographischer Inhalte mittels Rundfunk oder Telemedien; Abruf kinder- und jugendpornographischer Inhalte mittels Telemedien). I 184 e § föreskrivs det om ordnande av tillställning för förevisning av barn- och ungdomspornografi (döms med stöd av 184 b § (1) eller 184 c § (1)) och om deltagande i sådan föreställning (döms med stöd av 184 b § (3) eller 184 c § (3) (Veranstaltung und Besuch kinder- und jugendpornographischer Darbietungen)). 

Det föreskrivs om sexuellt ofredande (Sexuelle Belästigung) i 184 i § i strafflagen. Enligt 1 mom. (1) ska den som vidrör någon annan på ett sexuellt sätt och störande sätt dömas till böter eller fängelse i högst två år, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans. Enligt 2 mom. (2) är straffet i särskilt grova fall fängelse i minst tre månader och högst fem år. Vanligen är det fråga om ett särskilt grovt fall om gärningen har begåtts av flera personer. Enligt 3 mom. (3) är sexuellt ofredande ett målsägandebrott. Åklagaren får väcka åtal om ett särskilt allmänt intresse kräver det. 

5.2.6  Andra länder

Bland övriga europeiska länder är något slags samtyckesbaserad definition av våldtäkt i kraft åtminstone i Belgien, England och Wales (se närmare OMML 2020:9). Det finns skillnader mellan olika länders lagstiftningsmodeller.  

I Belgien definieras som våldtäkt vilket som helst inträngande i en person som inte samtycker till handlingen. Inget samtycke föreligger om handlingen har begåtts med våld, med överraskning eller genom vilseledande eller om handlingen har möjliggjorts av att offret har en fysisk eller mental funktionsnedsättning. I Belgien kan det domen för våldtäkt vara fängelse i minst fem och högst tio år. 

I England och Wales tillämpas en samtyckesbaserad modell för våldtäktsbrott. Samtycke föreligger om parten samtycker av egen fri vilja och har frihet och förmåga att göra det valet. Rekvisitet för våldtäkt är avgränsat till att enbart gälla penetration med penis. Annan sexuell penetration betraktas som misshandel genom penetration (assault by penetration), men också då tillämpas samtyckesförutsättningen. För våldtäkt och misshandel genom penetration kan domen vara högst fängelse på livstid.  

Enligt irländsk lag gör en man sig skyldig till våldtäkt som olagligt har samlag med en kvinna som inte under handlingen har samtyckt till den. Samtycke definieras inte närmare i lagen, utan det lämnas till domstolens prövning. I en dom av Irlands högsta domstol från 2016 anges det att om den åklagade verkligen har trott att den andra parten samtyckt, ska åtalet förkastas också om den åklagades uppfattning har varit ogrundad (Prosecution v. O’R 11.11.2016, domskäl 51).