4.2.1
Ekonomiska konsekvenser
Nedläggningen av statens bostadsfond är en helhet vars konsekvenser är nära kopplade till hur de boendestöd som bygger på utbud kommer att behandlas i budgeten samt till den årliga nivån på stöden och understöden. Nedläggningen av bostadsfonden sätter större fokus på regeringens budgetplanering och synliggör satsningarna på bostadspolitiken. Nedläggningen av statens bostadsfond och det att stödet till bostadsproduktionen beviljas direkt ur budgeten har inte nödvändigtvis som sådant några betydande ekonomiska konsekvenser.
Det centrala är att dimensionera nivån på stöden och understöden så att basnivån för fullmakterna och understöden är tillräcklig och så att de stöd som beviljas för bostadsproduktionen i första hand kan svara mot de bostadspolitiska behoven och konjunktursvängningarna inom ekonomin och byggbranschen. Detta förutsätter också att räntestödsutgifter och andra utgifter behandlas flexibelt i budgeten. Med tanke på förutsägbarheten är det viktigt att anslagen och fullmakterna, efter att de överförts till budgeten, är tillräckliga redan i början av budgetåret. I samband med en tilläggsbudget kan anslagen eller fullmakterna höjas, men det är viktigt att nivåerna anges redan i ett tidigt skede, eftersom de inverkar på hur nya projekt planeras. När det gäller statsunderstödd bostadsproduktion innebär tilläggsbudgetar en utmaning eftersom aktörerna inte kan förbereda sig på dem på förhand. Med en tilläggsbudget kan man dock vid behov reagera på t.ex. konjunktursvängningar inom byggbranschen på samma sätt som i dagens läge. Om fullmakterna och anslagen för stöden är på en tillräcklig nivå och rambehandlingen av dem är flexibel, innebär nedläggningen av statens bostadsfond närmast en teknisk ändring vars konsekvenser inte i någon större grad påverkar hushåll, företag eller statsfinanserna, och den har inte heller några betydande konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Om överföringen till budgeten genomförs så att fullmakten att bevilja räntestödslån eller understödsanslagen permanent hålls på en låg nivå, kan konsekvenserna vara betydande. Till exempel investeringsunderstödet för grupper med särskilda behov togs in i ramen, och stödet sänktes i sparsyfte. Den nuvarande understödsnivån (15 miljoner euro) är otillräcklig för att genomföra de projekt som faller under välfärdsområdenas organiseringsansvar och för att trygga äldres boende. Planen för de offentliga finanserna för 2026–2029 innehåller en fullmakt att godkänna räntestödslån. I planen föreslås en fullmakt på 1 000 miljoner euro per år. Samtidigt som statens bostadsfond läggs ned har stödet för byggande och ombyggnad av statligt stödda bostäder minskat, och stödet kommer att minska ytterligare. När bostadsfonden läggs ned är det fråga om en betydande förändring också om anslagen i stor utsträckning tas in i ramen, för då kan de inte justeras på basis av konjunkturen på samma sätt som i dagens läge. Justeringar är möjliga endast inom det handlingsutrymme som ramsystemet allmänt tillhandahåller, eller i form av omfördelningar, dvs. så att en anslagsökning innebär motsvarande besparing någon annanstans. Enligt den plan för de offentliga finanserna som statsrådet har antagit kommer de utgifter för räntestöd och borgensersättningar inom statsunderstödd bostadsproduktion som tidigare betalats ur bostadsfonden att från och med 2026 räknas till utgifter utanför ramen.
Planen för de offentliga finanserna för 2026–2029. Finansministeriets publikationer 2025:17. På adressen: , s. 29. Under budgetförhandlingarna hösten 2025 beslutade regeringen att fullmakten att bevilja räntestödslån ska sänkas med 365 miljoner euro från och med år 2027. Dessutom ska en fullmakt på 135 miljoner euro för år 2027 tidigareläggas till år 2026.
https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/166270/VM_2025_17.pdf?sequence=1&isAllowed=y
Enligt planen för de offentliga finanserna föreslås fullmakten att godkänna lån uppgå till 1 000 miljoner euro per år, medan fullmakten under de senaste åren har varit betydligt större, kring 1 410–2 250 miljoner euro. Den statligt stödda bostadsproduktionen kommer att minska betydligt under de kommande åren. Åren 2019–2024 inleddes byggandet av i genomsnitt 8 050 Ara-bostäder per år. Med den fullmakt på 1 000 miljoner euro som ingår i planen kommer mindre än hälften av detta antal att börja byggas, om den föreslagna fullmakten på 1 000 miljoner de kommande åren fördelas på nyproduktion och ombyggnad i samma förhållande som under 2025 och om byggnadskostnaderna förblir på samma nivå. Det är möjligt att kostnaderna för byggandet börjar stiga, vilket innebär att fullmakten i så fall räcker till ett ännu mindre antal bostäder som uppförs som nya bostäder eller bostäder som renoveras grundligt.
Tabell 3. Fullmakten att bevilja räntestödslån, användningen av fullmakten och de bostäder som byggts 2019–2025 och den föreslagna fullmakten att bevilja räntestödslån 2026–2029. Källa: Dispositionsplanerna för fullmakten att bevilja räntestödslån 2019–2025 och Statens bostadsfonds bokslut 2019–2024.
År | Fullmakt att bevilja räntestödslån, mn euro | Nya bostäder och bostäder som anskaffas (uppskattning) | Bostäder som renoveras grundligt (uppskattning) | Fullmakt som använts, mn euro | Fullmakt som använts, % | Ara-bostäder som börjat byggas |
2019 | 1 410 | 8 200 | 3 430 | 1 383 | 98 % | 7 500 |
2020 | 1 750 | 9 630 | 2 100 | 1 616 | 92 % | 9 000 |
2021 | 1 800 | 9 585 | 2 335 | 1 748 | 97 % | 8 900 |
2022 | 1 950 | 9 530 | 4 200 | 1 194 | 61 % | 5 800 |
2023 | 1 950 | 9 310 | 4 050 | 1 934 | 99 % | 8 600 |
2024 | 2 250 | 10 620 | 3 675 | 2 011 | 89 % | 8 500 |
2025 | 1 750 | 7 260 | 3 720 | | | |
2026–2029 | 1 000 | 3 685 | 1 577 | | | |
Enligt en utredning om behovet av bostadsproduktion som publicerades i början av 2025 behöver det årligen byggas över 35 000 nya bostäder i Finland, dvs. sammanlagt ca 700 000 bostäder fram till 2045. Om utvecklingen framskrider enligt en måttligare trendprognos, kommer antalet att uppgå till ca 31 000 bostäder per år.
Vainio, Terttu. 2025. Asuntotuotantotarve 2025–2045. VTT Technology 435. På adressen: https://rt.fi/wp-content/uploads/2025/02/Asuntotuotantotarve-2024-2045-VTT.pdf
Innan den nuvarande svaga konjunkturen i byggbranschen började ta sig uttryck i antalet färdigställda bostäder, hade från och med 2015 ca 35 600 bostäder byggts per år, vilket motsvarar det uppskattade behovet av bostadsproduktion. I genomsnitt har 31 300 fritt finansierade bostäder färdigställts per år. År 2024 var det totala antalet färdigställda bostäder under 21 000 st. Om fullmakten att bevilja räntestödslån är 1 000 miljoner euro, utgör den statligt stödda produktionens andel i bostadsbyggandet omkring 10 procent. För att målet om 35 000 bostäder ska uppnås bör den fritt finansierade bostadsproduktionen från och med 2026 vara 2,5 gånger så stor som 2024.
Figur 7. Färdigställda bostäder 2015–2024. Källa: Statistikcentralen och Ara
Konsekvenser för hushållen
Om det finns ett tillräckligt utbud av bostäder sänks boendekostnaderna
Alho, Eeva & Härmälä, Valtteri & Oikarinen, Elias & Kekäläinen, Antti & Noro, Kirsi & Tähtinen, Tuuli & Vuori, Lauri 2018. Lönsamhet, konkurrens och utvecklingsbehov i hyresbostadsbranschen (på finska). Publikationsserien för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 9/2018. På adressen , s. 102.
https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/160708/9-2018-Vuokra-asuntosijoitusalan%20kannattavuus%20kilpailutilanne%20ja%20kehittamistarpeet.pdf
, vilket gagnar alla hushåll, även dem som bor i fritt finansierade hyresbostäder eller i ägarbostäder. På motsvarande sätt minskar en otillräcklig bostadsproduktion antalet bostäder som står till buds, oberoende av om det beviljats statligt stöd för finansieringen av projekten. Eftersom hyrorna för bostäder som byggts med statligt stöd i regel är förmånligare än hyrorna för fritt finansierade bostäder, kommer den begränsade volymen av statligt stödda bostäder att synas i form av en höjning av den genomsnittliga hyresnivån. Färre statligt stödda bostäder står då till buds för enskilda hushåll. Om situationen på bostadsmarknaden samtidigt skärps, vilket har förutspåtts som en följd av att bostadsproduktionen varit låg de senaste åren, blir det svårare för hushåll som uppfyller grunderna för val av hyresgäster att över huvud taget hitta en lämplig bostad som motsvarar deras behov och betalningsförmåga, eller att hitta en bostad överhuvudtaget.
De senaste årens förändringar i den sociala tryggheten samt nedskärningarna i understöd och i fullmakten att bevilja räntestödslån kan, i kombination med nedläggningen av statens bostadsfond, leda till en situation där allt fler hushåll behöver förmånliga bostäder, medan det finns allt färre förmånliga bostäder till buds och merparten av inkomsterna i hushåll med låga inkomster går till boendeutgifter. Den statligt stödda produktionen av hyresbostäder riktas i fortsättningen allt tydligare till dem som har det allra sämst ställt på bostadsmarknaden. Följderna blir tydligast för dem som inte har de allra lägsta inkomsterna, men som är i en så pass svag ställning att boende i en fritt finansierad bostad blir mycket dyrt i förhållande till inkomsterna. I synnerhet i dyra bostadsområden kan utkomsten och boendeförhållandena för dessa hushåll bli lidande. I denna grupp kan barnfamiljer antas utgöra en större andel jämfört med dem som har de allra lägsta inkomsterna. Denna följdverkan blir mer påtaglig i och med att det finns tydliga regionala skillnader i barnfamiljernas välfärd. Socioekonomiska utmaningar, låga inkomster och utkomstsvårigheter koncentreras till ensamförsörjarfamiljer, familjer med flera barn och familjer med utländsk bakgrund samt till vissa områden.
Renvik, Tuuli Anna & Saukkonen, Pasi & Sulander, Tommi & Taskinen, Heidi & Vilkama, Katja (red.) 2025. Lasten, nuorten ja lapsiperheiden hyvinvoinnin eriytyminen Helsingissä (på finska). Helsingin kaupunki, kaupunginkanslia, kaupunkitietopalvelut. Tutkimuksia 2025:1. På adressen: https://www.hel.fi/static/kanslia/Kaupunkitieto/25_05_21_Tutkimuksia_1.pdf
Bostadsbyggande som beviljas stöd har konstaterats ha en viss inverkan på antalet fritt finansierade bostäder. I de största städerna har denna så kallade undanträngningseffekt på lång sikt bedömts utgöra i genomsnitt omkring 40 procent. Undanträngningseffekten är som störst när det finns knappt om tomtmark. Trots denna effekt leder bostadsbyggande som beviljas stöd till ett större utbud av bostäder på det hela taget.
Alho, Eeva & Härmälä, Valtteri & Oikarinen, Elias & Kekäläinen, Antti & Noro, Kirsi & Tähtinen, Tuuli & Vuori, Lauri 2018. Lönsamhet, konkurrens och utvecklingsbehov i hyresbostadsbranschen. Statsrådets publikationsserie för utrednings- och forskningsverksamhet 9/2018 (på finska). På adressen , s. 82 och 103.
https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/160708/9-2018-Vuokra-asuntosijoitusalan%20kannattavuus%20kilpailutilanne%20ja%20kehittamistarpeet.pdf
Det kan bedömas att det i den nuvarande lågkonjunkturen i byggbranschen inte förekommer någon undanträngningseffekt, eftersom det inte uppstår något fritt finansierat bostadsbestånd ens i tillväxtcentrumen trots att det finns tomter att tillgå. Undanträngningseffekten minskar också när subventionerade bostäder riktas till invånare som inte kan skaffa bostad på den fria marknaden. När det gäller bostadsprojekt som är avsedda för grupper med särskilda behov minskar den statligt stödda produktionen i praktiken inte byggandet av fritt finansierade bostäder.
Ibid. s. 82 (på finska).
Städerna kan sörja för en tillräcklig planläggning och ett tillräckligt tomtutbud. För att minska undanträngningseffekten riktas det statligt stödda beståndet framför allt till personer med låga inkomster och andra grupper som har svårt att kunna hyra bostad på den fritt finansierade marknaden. Här är grunderna för val av hyresgäster i fokus: Bostäder erbjuds sökande som är i störst behov av bostad och sökande med lägst inkomster.
Åren 2024 och 2025 har det gjorts flera ändringar i den sociala tryggheten, som har lett till att de disponibla inkomsterna proportionellt sett har minskat mest för studerande, arbetslösa mottagare av utkomstskydd och arbetslösa mottagare av grundskydd. Inkomstbortfallet drabbar de tre inkomstdeciler som har de lägsta inkomsterna, och om man ser till familjetyper drabbar inkomstbortfallet mest enpersonshushåll och ensamförsörjarhushåll, som är starkast representerade som boende och bostadssökande i det bostadsbestånd som beviljats statligt stöd.
Social- och hälsovårdsministeriet 2024. De sammantagna konsekvenserna av ändringarna i den sociala tryggheten 2024 och 2025 för hushållens ekonomiska ställning. Bedömningspromemoria (på finska). På adressen: .
https://stm.fi/documents/1271139/198978037/Yhteisvaikutukset+kotitalouksien+taloudelliseen+asemaan.pdf/8faeab99-e198-0ec0-0382-88bf718bcbcd/Yhteisvaikutukset+kotitalouksien+taloudelliseen+asemaan.pdf?t=1727089437080
En av ändringarna är de kommunvisa maximigränser för boendeutgifter som godkänns i utkomststödet, vilka trädde i kraft den 1 april 2024. Om boendeutgifterna för en mottagare av utkomststöd överskrider gränsen, hänvisar FPA denna till en förmånligare bostad inom tre månader. Om den boende inte flyttar inom utsatt tid, betalar den boende själv den andel av boendeutgifterna som överskrider den kommunvisa gränsen. Efter ändringarna i den sociala tryggheten har efterfrågan på förmånligare bostäder ökat, och de hushåll som har låga inkomster har blivit mer flyttbenägna när Folkpensionsanstalten har uppmanat tiotusentals hushåll att byta bostad. Om den statligt stödda bostadsproduktionen och antalet bostäder minskar, försämras möjligheterna för i synnerhet låginkomsthushåll som får utkomststöd att få eller behålla en bostad som motsvarar deras behov. Följderna är störst för dem som bor i Helsingfors och i andra tillväxtcentrum där behovet av bostäder är störst.
Den borgensavgift som tas ut för nya räntestödslån är en utgift som kan inkluderas i självkostnadshyran eller täckas med bruksvederlag för bostadsrättsbostäder. Avgiften höjer således priset på boende i viss mån. En höjning som motsvarar den föreslagna nivån på 0,5 procent bedöms inte vara betydande för enskilda hushåll. Det bedöms att borgensavgiften kalkylmässigt kan höja den genomsnittliga hyran i ett nytt bostadsobjekt med cirka 5–10 cent per kvadratmeter boyta per månad. Dessutom kan hyrorna för hyreshus och hyresbostäder som beviljats räntestöds- och aravalån och som ägs av samma ägare och bruksvederlagen för bostadsrättsbostäder som ägs av samma ägare jämnas ut. Efter utjämningen fördelar sig borgensavgiftens inverkan på hyrorna och bruksvederlagen ofta på hela bostadsbeståndet, och effekten är mycket liten ur enskilda boendes perspektiv. Priseffekten begränsas också av att borgensavgiften endast gäller nya lån.
Konsekvenser för företag
Under åren 2024–2025 höjdes fullmakten att bevilja räntestöd på grund av det svaga konjunkturläget i byggbranschen. Antalet beviljade bygglov fortsatte att minska under 2023 och 2024, och av detta kan man dra slutsatsen att det är osannolikt att byggkonjunkturen kommer att förbättras märkbart ännu under 2026. Antalet påbörjade bostadsbyggnadsprojekt ökar, men antalet är fortfarande betydligt lägre än under hela 2000-talet. År 2024 började lite fler än 21 000 bostäder byggas, och av dessa var 8 500, dvs. cirka 40 procent, statligt stödda bostäder. Som det konstateras ovan är fullmakten att bevilja räntestödslån enligt planen för de offentliga finanserna för 2026–2029 sammanlagt 1 000 miljoner euro, dvs. betydligt mindre än tidigare. Ur byggföretagens synvinkel innebär detta att även om byggkonjunkturen fortfarande är svag, kommer antalet nya statligt stödda bostadsprojekt att minska jämfört med tidigare år. Efter att bostadsfonden läggs ned kommer det att bli svårare att bemöta ekonomiska konjunkturer och byggkonjunkturer med statligt stödd bostadsproduktion.
Figur 8. Bygglov för bostadsbyggande och påbörjade bostadsbyggnadsprojekt åren 2000–2024. Källa: Statistikcentralen
Statligt stödda bostadsbyggnadsprojekt genomförs i huvudsak av kommuner och kommunalt ägda samfund och av samfund som Ara eller Centralen för statligt stött bostadsbyggande angett som allmännyttiga samfund. Allmännyttighet innebär t.ex. att samfundets verksamhetsområde är att låta bygga och anskaffa bostäder och att hyra ut dem på sociala grunder i syfte att för de boende tillhandahålla goda och trygga boendeförhållanden till skäliga kostnader. Intäktsföringen av avkastningen på placerade medel har begränsats och samfundet kan inte ta risker i anslutning till annat än bostadsfinansiering (24 § i den lag som gäller långvarigt räntestöd). Efter att bostadsfonden lagts ned kan beloppet av offentligt stöd för bostadsbyggande ändras i högre grad, vilket ökar osäkerheten i finansieringen av de bostadsbyggnadsprojekt som beviljats stöd. Detta förstärks av att planeringen av projekt i typiska fall sker på lång sikt.
Borgensavgiften höjer kostnaderna för den statligt stödda bostadsproduktionen. Ur enskilda låntagares synvinkel kan borgensavgiften ha en stimulerande effekt på riskhanteringen, eftersom behovet av projektet måste bedömas noggrannare än tidigare i planeringsskedet. Det är möjligt att en minskning av det statliga stödet i kombination med borgensavgiften påverkar inledandet av enskilda projekt. Borgensavgiftens storlek varierar beroende på projektets storlek. Till exempel i ett omfattande projekt för nyproduktion, där det byggs 100 bostäder och lånebeloppet uppgår till cirka 20 miljoner euro, är borgensavgiften 100 000 euro. Om det däremot är fråga om exempelvis ett ombyggnadslån som beviljats för övergång till jordvärme i ett hus med 30 bostäder och lånebeloppet är 250 000 euro, är borgensavgiftens storlek 1 250 euro. Borgensavgiften betalas i samband med att den första låneposten lyfts. Borgensavgiften påverkar således kostnaderna i början av lånetiden. Borgensavgifterna bedöms dock ha endast ringa konsekvenser om man ser till inledandet av byggprojekt som beviljas räntestöd. Nivån på borgensavgiften är måttlig, så det är osannolikt att planerade projekt inte alls genomförs enbart på grund av borgensavgiften. Borgensavgiften kan enligt förslaget också täckas genom att de inkluderas i självkostnadshyrorna och bruksvederlagen för bostäderna, och därför bedöms det att en borgensavgift på 0,5 procent inte kommer att ha några betydande konsekvenser för inledandet av projekt.
Den fullmakt att bevilja räntestödslån som fastställts i statsbudgeten är den som i betydande grad påverkar inledandet och genomförandet av byggprojekt inom den statligt stödda bostadsproduktionen. Det är möjligt att en minskning av det statliga stödet i kombination med borgensavgiften kan påverka inledandet av enskilda projekt. I vilken mån hyrorna eller bruksvederlagen för bostadsrättsbostäder höjs beror på hur många bostäder samfundet har och hur samfundet utjämnar hyrorna eller bruksvederlagen samt på hur många projekt samfundet genomför med hjälp av statligt stöd. Borgensavgiften bedöms inte ha någon betydande inverkan på regleringsbördan för samfund som äger statligt stödda bostäder eller för banker. Borgensavgifterna ökar dock det statliga stödets beroende av motprestationer och minskar stödbeloppet på det hela taget i och med att en del av den nytta som räntestödet ger äts upp under de första åren.
Konsekvenser för den offentliga ekonomin
Det föreslås att de medel som finns på Statens bostadsfonds samlingskonto, uppskattningsvis ca 2,4 miljarder euro, intäktsförs i statsbudgeten. Nedläggningen av bostadsfonden leder således till en ökning av statens inkomster av engångsnatur inom miljöministeriets förvaltningsområde år 2026. Intäktsföringen minskar underskottet i statsfinanserna 2026, men den minskar inte statens skuldsättning eller behov av upplåning. I budgeten inflyter dessutom enligt finansministeriets uppskattning 283 miljoner euro i form av låneamorteringar, borgensavgifter och andra inkomster som tidigare har intäktsförts i bostadsfonden. En av de principer som styr uppgörandet av budgeten är universalitetsprincipen. Det innebär att inkomsterna inte kan styras till betalning av en viss utgift. Efter att bostadsfonden läggs ned är det således inte möjligt att anvisa de medel som intäktsförs i budgeten eller inkomster från bostadsproduktionen till stöd för boendet.
Det föreslås att de borgensavgifter, ränteinkomster och låneamorteringar som inflyter från och med 2026 budgeteras under inkomstmoment 12.35.21 Inkomster av statens bostadsfinansiering. På motsvarande sätt finns utgifterna för statens bostadsfinansiering, räntestödskostnaderna, understöden och ackorden samt fullmakterna för beviljande av räntestöd och borgenslån under momenten 35.20.57 Understöd för det statligt stödda bostadsbeståndet och 35.20.58 Fullmakter för statsunderstödd bostadsproduktion (förslagsanslag). Enligt budgetpropositionen ska ett reservationsanslag på 80,6 miljoner euro (2 år) beviljas för understöd, och av detta anslag kan nya understöd beviljas för sammanlagt ca 20,6 miljoner euro. För räntestöd för statligt stödd bostadsproduktion beviljas ett förslagsanslag på 152,02 miljoner euro. Sammanlagt högst 1 135 miljoner euro får beviljas i sådana lån som avses i den lag som gäller långvarigt räntestöd och den lag som gäller kortvarigt räntestöd. Lån enligt lagen om statsborgen för byggnadslån för hyresbostäder godkänns som borgenslån så att statens borgensansvar för dem uppgår till sammanlagt högst 300 miljoner euro.
Lån enligt lagen om statsborgen för ombyggnadslån för bostadsaktiebolag (941/2014) får godkännas som borgenslån så att beloppet av det borgensansvar som föranleds staten är sammanlagt högst 100 miljoner euro. Lån enligt lagen om statsborgen för återbetalning av aravalån (868/2008) får godkännas som borgenslån så att beloppet av det borgensansvar som föranleds staten är sammanlagt högst 1 000 miljoner euro. Det föreslås att det totala beloppet av statsborgen enligt lagen om statsborgen för ägarbostadslån (204/1996) får i fritt finansierade lån och bsp-lån vara sammanlagt högst 2,4 miljoner euro vid utgången av 2026. Fullmakterna att bevilja räntestödslån och borgenslån och understöden för dem har redan nu fastställts under moment 35.20.60. i budgeten. Konsekvenserna av införlivandet i budgeten begränsas också av att de understöd som beviljas ur bostadsfonden redan ingår i utgiftsramen för statsfinanserna.
Regeringen fattar beslut om ramen för valperioden, dvs. om utgiftstaket i statsbudgeten, i början av valperioden. De årliga besluten ändrar i regel inte den utgiftslinje som ligger till grund för ramen för valperioden och som fastställts i regeringsprogrammet och i valperiodens första plan för de offentliga finanserna. Regeringen har således i början av valperioden möjlighet att på nytt fastställa nivån på fullmakterna att godkänna räntestödslån för bostadsbyggande. Det är möjligt att den fullmakt att bevilja räntestödslån som fastställts i rambeslutet och i budgeten skapar en ny så kallad basnivå efter att bostadsfonden läggs ned och i viss mån också inverkar på de framtida ramarna för statsfinanserna.
Räntestödslån, borgen, ackord och understöd beviljas i fortsättningen under lämpligt utgiftsmoment i budgeten, och under momentet beviljas anslag. Till skillnad från nuläget ska det i budgeten reserveras ett förslagsanslag för räntestödskostnader. Ett förslagsanslag är ett anslag som beviljas för ett år och som inte kan överföras till senare år. Det kan dock överskridas med tillstånd av ministeriet. En utgift får antecknas som förslagsanslag då grunderna för hur utgiften bestäms baserar sig på lag eller någon annan förpliktande förbindelse så att riksdagen när budgetbeslutet fattas inte har prövningsrätt när det gäller utgiftens detaljerade belopp eller betalningstidpunkt.
Kombination av finansministeriets föreskrift om uppgörande (VN/4842/2020, 30.4.2020) och om ändring av finansministeriets föreskrift om uppgörande (VN/4206/2023, 30.3.2023) punkt 7.4.7.
Att borgensavgift tas ut för nya räntestödslån ökar statens inkomster med något under fem miljoner euro, om fullmakten att bevilja räntestödslån är 1 000 miljoner euro per år och den används i sin helhet. Beloppet av borgensavgifterna beror på beloppet av och föremålet för de nya lån som beviljas och på om låntagarna lyfter alla lån som har beviljats.
Nedläggningen av statens bostadsfond kan på det sätt som beskrivs ovan minska den finansiering som beviljas för byggande av statligt stödda bostäder och minska deras andel av alla bostäder som står till buds. När hyrorna i den statligt stödda produktionen är förmånligare än i den fritt finansierade produktionen, stiger den genomsnittliga hyresnivån. Detta kommer sannolikt att öka utgifterna för bostadsbidrag och utkomststöd, även om de kommunvisa gränser för boendeutgifter som beaktas i utkomststödet och som infördes 2024 minskar utgifterna för utkomststöd. Det är svårt att på förhand bedöma de indirekta konsekvenserna av att bostadsfonden läggs ned och att fullmakten att bevilja räntestödslån eventuellt halveras och i vilken grad detta påverkar utgifterna för utkomststöd och bostadsbidrag. Ändringarna kommer sannolikt att i allt högre grad flytta tyngdpunkten när det gäller stöd för boende från stöd som bygger på utbud till social trygghet, dvs. förmåner och servicesystemet.
Största delen av de samfund som äger statligt stödda bostäder ägs av kommunerna. En kommun ska inom sitt område skapa allmänna förutsättningar för utvecklande av bostadsförhållandena (5 § i lagen om utvecklande av bostadsförhållandena, 919/1985). Det finns inga närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ingår i utvecklandet av bostadsförhållandena, och uppgifterna är inte statsandelsåligganden. Kommunernas uppgifter ändras inte, även om det statliga stöd som hänför sig till bostäder och boende minskar när bostadsfonden läggs ned. Det största behovet av statligt stödda bostäder finns i huvudstadsregionen och i andra tillväxtcentrum. Å andra sidan finns det också i områden med minskande befolkning och i mindre städer behov av offentligt stödda bostäder eller grundlig renovering av sådana, t.ex. för grupper med särskilda behov.
Bostadsbyggandet och dess omfattning påverkar på många sätt social- och hälsovården och de uppgifter som faller under välfärdsområdenas organiseringsansvar. Även de objekt som välfärdsområdet använder kräver en lång tid för planering och genomförande, oberoende av om det är fråga om välfärdsområdets egen tjänsteproduktion eller köpta tjänster som konkurrensutsätts. Konsekvenserna är betydande, eftersom det t.ex. behövs allt fler och olika slag av bostadsobjekt för äldre. Kostnader som ökat på grund av ett otillräckligt utbud av bostäder kan på grund av lagstiftningen om klientavgifter inte överföras på kunderna, utan välfärdsområdena, i praktiken staten, ansvarar för dem i slutändan. Dessutom kan besparingar t.ex. i investeringsunderstöd innebära att besparingarna blir kostnader för välfärdsområdet eller ökar användningen av sociala förmåner i anslutning till boende.
Om de stöd som bygger på utbud minskar, kommer en del av de nya projekt som ingår i välfärdsområdets servicenät inte att genomföras. Samtidigt bör man på grund av de ändringar som redan gjorts i lagstiftningen minska institutionsvården för både personer med funktionsnedsättning och äldre, dvs. nya bostäder behövs redan för detta ändamål (lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre 980/2012, lagen om funktionshinderservice 675/2023). En del av tjänsterna kan man försöka tillhandahålla som köpta tjänster, men det är också förenat med flera utmaningar. Kostnaderna stiger i synnerhet i mindre områden när det inte finns konkurrens, och enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) kan de tjänster som välfärdsområdet ansvarar för inte helt skaffas från privata tjänsteproducenter. Välfärdsområdet ska ha en tillräcklig egen tjänsteproduktion för att kunna uppfylla sitt organiseringsansvar. På de största orterna är det möjligt att producera bostäder på marknadsvillkor för välfärdsområdets behov. Den bostadsproduktionen regleras dock mindre, och när kvaliteten på bostäderna försämras syns det t.ex. i att antalet gemensamma utrymmen minskar och bostädernas storlek minskar.
4.2.3
Andra konsekvenser för människor och samhälle
Konsekvenser för grundläggande och mänskliga rättigheter
Rätten till bostad tryggas i grundlagen, i Europeiska sociala stadgan (FördrS 78/2002) och i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen, FördrS 6/1976). Enligt 19 § 4 mom. i grundlagen ska det allmänna främja vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende. Enligt artikel 31 i Europeiska sociala stadgan åtar sig parterna att vidta åtgärder som syftar till att främja tillgången till bostäder med rimlig standard, att förebygga och minska hemlösheten i syfte att successivt undanröja den och att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel. Det uppdrag som anges i grundlagen och i internationella avtal har skötts i form av att lån, räntestöd, statsborgen och understöd beviljats genom statens bostadsfond. Som det konstateras ovan är det möjligt att lägga ned bostadsfonden neutralt så att detta inte har några betydande konsekvenser, förutsatt att lånefullmakterna och understöden hålls på en tillräckligt hög nivå och rambehandlingen av dem inte utgör något hinder för de bostadspolitiska målen. Propositionen innehåller inga förslag till ändringar i stödformerna för statligt stödd bostadsproduktion i sig. De kommer även i fortsättningen att vara sådana metoder för genomförande av bostadspolitiken som också tryggar de grundläggande och mänskliga rättigheterna när det gäller boende. Stödsystemet för boende i Finland stöder boendet för i första hand sådana personer och grupper av människor som inte har ekonomiska eller andra förutsättningar att själva sörja för sina boendebehov. Enligt lagstiftningen ska bostäder och annat stöd riktas till dem som har det största behovet. Stödsystemet är i sig inte beroende av finansieringsformen, dvs. om medlen kommer från bostadsfonden eller direkt från budgeten. Riksdagen ska ha möjlighet att besluta om nivån på fullmakterna och anslagen. Enligt propositionen har nedläggningen av statens bostadsfond inga väsentliga direkta konsekvenser för tillgodoseendet av den grundläggande rätten till boende, om de olika stödformerna för boende är i användning och anslagen och fullmakterna är på en tillräckligt hög nivå.
Nedläggningen av bostadsfonden kan dock också medföra en stor principiell förändring när det allmänna inte längre har tillgång till en bostadsfond med vars medel det i enlighet med 19 § 4 mom. i grundlagen har främjat vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende. Om bostadspolitikens tyngd samtidigt minskar och dess tidsspann förkortas till en regeringsperiod eller ett budgetår, är det sannolikt att statens insats när det gäller att främja den grundläggande rätten till boende inte är lika stor som tidigare. Ramförfarandet kan också i fortsättningen medföra besparingstryck på statens stödsystem för bostadsproduktion, något som realiserades redan 2024 och 2025 i fråga om beloppet av investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov. Att finansieringsmiljön för dem som äger statligt stödda bostäder är osäker avspeglas i antalet projekt, och i förlängningen i att antalet bostäder som står till buds minskar.
Rätten till bostad är kopplad till andra sociala och kulturella rättigheter som tryggas i grundlagen och i människorättskonventionerna. Enligt artikel 11 i ESK-konventionen erkänner konventionsstaterna rätten för envar att för sig och sin familj åtnjuta en tillfredsställande levnadsstandard, däribland att få tillräckligt med mat och kläder samt en lämplig bostad, ävensom att fortlöpande få sina levnadsvillkor förbättrade. Betydelsen av offentligt stöd accentueras i fråga om sådana personer som har sämre möjligheter än andra att själva ordna sitt boende eller som har särskilda boendebehov. Det är sannolikt att eventuella negativa konsekvenser av de ändringar som sker till följd av nedläggningen av bostadsfonden kommer att drabba personer som redan är i en utsatt ställning, t.ex. låginkomsttagare. Dessa grupper är de som påverkas mest när det gäller tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna till följd av de ändringar i den sociala tryggheten som genomförts på senare tid.
Social- och hälsovårdsministeriet 2024. De sammantagna konsekvenserna av ändringarna i lagstiftningen om utkomstskydd och social- och hälsovårdstjänster 2024 och 2025 för tillgodoseendet av olika gruppers grundläggande och mänskliga rättigheter (på finska).
I vanliga statligt stödda hyresbostäder bor det jämfört med genomsnittet t.ex. betydligt fler arbetslösa och personer som av andra orsaker står utanför arbetskraften.
Valtion tukemien asuntojen asukasrakenneselvitys 2024 (på finska).
Följderna blir speciellt påtagliga i fråga om personer som bor i Helsingfors och i andra stora städer, eftersom behovet av bostäder är störst i dessa städer och läget på bostadsmarknaden vanligen är stramare än i övriga Finland.
Ett av målen för den offentligt stödda bostadsproduktionen är att förbättra boendeförhållandena för grupper med särskilda behov och minska bostadslösheten. Med grupper med särskilda behov avses av hävd äldre personer, personer med funktionsnedsättning, bostadslösa, rehabiliteringsklienter inom mentalvården och missbrukarvården, studerande samt unga som behöver särskilt stöd. Om nedläggningen av bostadsfonden innebär att bostadspolitikens och statens stöd för boendet minskar, kommer det också att synas i det antal bostäder som står till buds för grupper med särskilda behov. Beloppet av investeringsunderstödet för grupper med särskilda behov sänktes i budgeten för 2024 till 63 miljoner euro och år 2025 till 15 miljoner euro, dock så att understöden för bostadsobjekt för personer med funktionsnedsättning tryggas. I det
program som syftar till att eliminera långtidsbostadslösheten fram till 2027
är målet att ett tillräckligt antal statligt stödda bostäder och bostäder med rimliga boendekostnader ska anvisas långtidsbostadslösa. I arbetet med att eliminera bostadslösheten ska i synnerhet unga bostadslösa uppmärksammas. Inrättandet av understödda boendeenheter för unga främjas.
Tidigare uppfördes största delen av bostadsobjekten för grupper med särskilda behov för äldre personer och studerande. Nedskärningen i understödsfullmakten innebär att investeringsunderstödet på denna nivå inte räcker till projekt för dessa grupper. Investeringsunderstöd kan således inte beviljas för projekt som finansieras med räntestödslån, även om boendet för personer som har särskilda behov förutsätter t.ex. lokaler för produktion av stödtjänster. Det faktum att antalet äldre ökar kommer enligt äldreombudsmannen dock ännu en längre tid att öka behovet av förmånliga och tillgängliga bostäder och boendemiljöer som också är lämpliga med tanke på äldreservice och närståendevård. En ändring av understödsfullmakten ökar således kostnaderna, om det inte är fråga om ett objekt som är avsett för personer med funktionsnedsättning och för vilket det beviljas investeringsunderstöd. I kombination med sänkningen av fullmakten att bevilja räntestödslån kommer detta att leda till att det byggs färre statligt stödda bostäder för grupper med särskilda behov.
Det har bedömts att de ändringar som redan gjorts i de boendeutgifter som ska beaktas i utkomststödet kan öka antalet anteckningar om betalningsstörning och vräkningar och därmed också öka risken för bostadslöshet. Risken för bostadslöshet ökar särskilt bland invandrare och personer som tillhör en etnisk minoritet, eftersom dessa personer har en svag ställning på hyresbostadsmarknaden och också annars har svårt att hitta en lämplig bostad.
Social- och hälsovårdsministeriet 2024. De sammantagna konsekvenserna av ändringarna i lagstiftningen om utkomstskydd och social- och hälsovårdstjänster 2024 och 2025 för tillgodoseendet av olika gruppers grundläggande och mänskliga rättigheter, s. 26 (på finska).
Personer med utländsk bakgrund och personer med ett främmande språk som modersmål är redan överrepresenterade i vräkningsstatistiken, även om de personer som vräkts från statligt stödda bostäder i allmänhet har finländsk bakgrund. På det hela taget är merparten av vräkningarna koncentrerade till lågutbildade, personer utan familj och unga män. Hyresgäster vräks klart oftare från statligt stödda hyresbostäder än från andra bostäder.
Mahous, Nadine & Seppä, Meeri & Luotonen Niilo 2025. Vräkningar i Finland 2015–2024: Datarum-rapport 1/2025 (på finska). Statens ekonomiska forskningscentral. På adressen: , s. 9–10, 23.
https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/192835/datahuone-raportti-1-2025-haadot-suomessa-2015-2024.pdf?sequence=5&isAllowed=y
Bakgrunden till detta är t.ex. att de boende som valts enligt grunderna för val av hyresgäster vanligen har låga inkomster, och då är hyresskulder mer allmänt förekommande. År 2024 ökade antalet bostadslösa som lever ensamma för första gången efter år 2012. Enligt kommunerna beror bostadslösheten på bristen på små bostäder och bostäder med rimliga boendekostnader, på försämringar i den sociala tryggheten och praxisen för utkomststöd, på höga boende- och levnadskostnader samt på betalningsstörningar och ökat antal hyresskulder. Enligt utredningen fortsatte dock långtidsbostadslösheten att minska i de flesta stora städer.
Asunnottomat 2024 (på finska). Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet. Selvitys 2/2025. På adressen: .
https://www.varke.fi/fi/document/asunnottomat-2024
En stadigvarande bostad som motsvarar den enskildes behov skapar förutsättningar för familjevälfärd och för tillgodoseende av barns rättigheter. Enligt artikel 27 i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) erkänner konventionsstaterna rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets utveckling. Artikeln förpliktar också konventionsstaterna till att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och att vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om bl.a. bostäder. När läget på bostadsmarknaden är svårt kan en familj med låga inkomster bli tvungen att t.ex. byta bostad och flytta till ett annat område, om ingen lämplig bostad finns att tillgå. I en sådan situation kan boendet bli kortvarigt, och samtidigt måste barnen t.ex. byta daghem eller skola.
Konsekvenser för myndigheterna
Även om bostadsfonden är en fond utanför budgeten blir det inte fråga om någon stor administrativ förändring till följd av att fonden införlivas i budgeten. Bostadsfonden har ingen egen personal, och det föreslås att de uppgifter som gäller statligt stödda bostäder ska skötas vid Centralen för statligt stött bostadsbyggande och Statskontoret på samma sätt som för närvarande.
De föreslagna borgensavgifterna orsakar Statskontoret ytterligare arbete när borgensavgiften införs. Detta beror främst på att informationssystemen måste ses över. För närvarande tas borgensavgift ut för lån som beviljats med stöd av lagen om statsborgen för byggnadslån för hyresbostäder. Eftersom det förslås att borgensavgift i fortsättningen också ska tas ut för lån som beviljas med stöd av de lagar som gäller långvarigt respektive kortvarigt räntestöd, bör processen med borgensavgift utvidgas till att gälla alla lån.