1.1  Lagen om betalningsinstitut

1 §.Tillämpningsområde. Det föreslås att 2 mom. 4 punkten ändras så att den motsvarar artikel 4.44 i det andra betaltjänstdirektivet. Lagens tillämpningsområde omfattar därmed accepterande och behandling av betalningstransaktioner som grundar sig på ett avtal med betalningsmottagaren och som leder till överföring av medel till betalningsmottagaren. Formuleringen föreslås vara enhetlig med den i 1 § i betaltjänstlagen.  

I 5 punkten föreslås det några tekniska ändringar så att formuleringen blir likadan som den i 8 § 8 punkten i betaltjänstlagen. I sak motsvarar formuleringen artikel 4.22 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Vidare föreslås det att 6 punkten ändras och momentet får en ny 7 punkt. Betaltjänster som omfattas av lagen föreslås i enlighet med direktivet också vara betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster, som definieras i 5 § 10 och 11 punkten. Genom tillägget genomförs definitionen av betaltjänster i artikel 4.3 i det andra betaltjänstdirektivet. 

2 §.Tjänster utanför tillämpningsområdet. Det föreslås att paragrafen ändras.  

Det föreslås att 1 mom. 5 punkten ändras på grund av postlagen (415/2011). Ändringen behövs eftersom den som tillhandahåller posttjänster inte längre förutsätts ha koncession, utan verksamheten är anmälningspliktig. Det är inte ändamålenligt att göra det möjligt för alla som bedriver postverksamhet att tillhandahålla betaltjänster. Rätten att tillhandahålla betaltjänster begränsas i enlighet med det nuvarande rättsläget till att bara gälla postföretag som är skyldiga att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Genom ändringen genomförs artikel 1.1 c i det andra betaltjänstdirektivet. I övrigt motsvarar momentet den gällande lagen. 

Det föreslås att 2 mom. 3 punkten i omarbetad form blir nytt 4 mom. Den gällande 2 mom. 4 punkten blir då 3 punkt. I övrigt motsvarar momentet den gällande lagen. 

I 3 mom. föreslås inga ändringar. 

Paragrafens informativa hänvisning till att lagen om posttjänster har upphävts är onödig eftersom ändringen i postlagen har beaktats i 1 mom. 5 punkten. Momentet ersätts med ett nytt 4 mom. med bestämmelser om tjänster som grundar sig på betalningsinstrument som kan användas i begränsad omfattning.  

Lagen om betalningsinstitut ska i övrigt inte tillämpas på tjänster som grundar sig på särskilda betalningsinstrument som kan användas i begränsad omfattning, med undantag för 8 a § som trots allt ska tillämpas. Denna 8 a § innehåller bl.a. bestämmelser om tjänsteleverantörers skyldighet att göra anmälan till Finansinspektionen.  

Sådana tjänster som grundar sig på betalningsinstrument är enligt den föreslagna 4 mom. 1 punkten betalningsinstrument som kan användas endast i lokaler som instrumentets utfärdare använder eller med stöd av ett avtal som ingåtts direkt med utfärdaren inom ett begränsat nätverk av leverantörer av nyttigheter. I ingressen till direktivet nämns som exempel på sådana fall en detaljhandelskedja där de berörda enheterna är direkt förbundna med varandra genom ett handelsavtal och exempelvis använder ett enda betalmärke vid försäljningsställena och detta betalmärke i regel förekommer även på det betalningsinstrument som kan användas där. I enlighet med ingressen till direktivet ska samma betalningsinstrument inte kunna användas inom fler än ett begränsat nätverk.  

Enligt 2 punkten kan betalningsinstrumenten användas endast för förvärv av ett mycket begränsat urval av nyttigheter. I direktivet eller ingressen till det anges inte närmare när ett urval av sådana nyttigheter som kan förvärvas med betalningsinstrumenten är mycket begränsat. I ingressen nämns endast som exempel ett fall där betalningsinstrumentets användningsområde avgränsas till ett begränsat antal funktionellt sammankopplade varor eller tjänster oavsett försäljningsställets geografiska läge. Som typiska betalningsinstrument som omfattas av denna punkt kan man emellertid nämna bl.a. betalningsinstrument som används enbart till att betala för restaurangtjänster eller betalningsinstrument med vilka enbart idrottstjänster betalas. Detsamma gäller t.ex. betalningsinstrument som används enbart till att betala hälsovårdstjänster liksom även resekort och andra betalningsinstrument som används enbart till att betala transportservice. Sådana betalningsinstrument kan således lämnas utanför lagens tillämpningsområde även om nätverket av leverantörer av nyttigheter är omfattande. 

I ingressen till direktivet konstateras det allmänt att bl.a. affärskort, bränslekort, medlemskort, kollektivtrafikskort, parkeringsbiljetter och rabattkuponger för måltider kan lämnas utanför direktivets tillämpningsområde. När det gäller betalningsinstrument i stil med betalningskuponger i pappersform, t.ex. lunchsedlar och kuponger avsedda för köp av idrotts- och kulturtjänster, är det dessutom skäl att observera att de med stöd av 3 § 2 mom. inte omfattas av lagen. Däremot sägs det i ingressen till direktivet att om ett betalningsinstrument för särskilda ändamål utvecklas till att bli ett allmänt instrument, bör det inte längre undantas från direktivets tillämpningsområde. Enligt ingressen är det inte fråga om ett betalningsinstrument som kan användas i ett begränsat nätverk enbart på den grunden att det kan användas för inköp i affärer hos säljföretag som är upptagna i en förteckning, eftersom sådana instrument typiskt sett är utformade för ett nätverk av tjänsteleverantörer som växer kontinuerligt. 

Enligt 3 punkten ska lagen inte tillämpas på betalningsinstrument som tillhandahålls på begäran av ett företag eller ett offentligrättsligt samfund eller en offentligrättslig inrättning och som är giltiga i endast en EES-stat, om de regleras av särskilda sociala eller skattemässiga skäl för förvärv av vissa nyttigheter från leverantörer som har ett avtal med utfärdaren. Bestämmelsen kan gälla t.ex. sådana betalningsinstrument för tillhandahållande av personalförmåner som regleras av särskilda skattemässiga skäl. Den kan också vara av betydelse t.ex. om man vid ordnandet av social- och hälsovårdstjänster tar i bruk särskilt reglerade betalningsinstrument för upphandling av tjänster från privata tjänsteleverantörer. Det beror på den särskilda regleringen i fråga om respektive betalningsinstrument och på avtal, om tjänsten i fråga med stöd av denna punkt ska falla utanför lagens tillämpningsområde eller inte.  

Direktivet ger inte många tolkningsanvisningar i fråga om vilka betalningsinstrument som egentligen ska lämnas utanför lagens tillämpningsområde. I sista hand blir det tillsynsmyndigheten som får göra den bedömningen. 

Dessutom har det i det nya 4 mom. gjorts vissa tekniska ändringar jämfört med den ursprungliga 2 mom. 3 punkten. Momentets definition av särskilda betalningsinstrument som kan användas i begränsad omfattning är i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 2 § 3 punkten i betaltjänstlagen. Genom de nämnda ändringarna genomförs artikel 3 k och delvis artikel 37.2, 37.4 och 37.5 i det andra betaltjänstdirektivet. 

3 §.Betalningstransaktioner utanför tillämpningsområdet. I 1 mom. 1 punkten föreslås det en sådan ändring att enbart situationer där en handelsrepresentant eller en annan motsvarande representant handlar endast på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar inte ska omfattas av lagen. Exempelvis ska sådan försäljning av tillstånd som olika myndigheter kräver och där tillståndet säljs av ett ombud som redovisar medlen för myndigheten inte heller i fortsättningen omfattas av lagens tillämpningsområde. Däremot ska lagen tillämpas i situationer där ett ombud som förmedlar en betalning handlar för både betalarens och betalningsmottagarens räkning. Sådana ombud kan t.ex. vara elektroniska handelsplatser som sammanför köpare och säljare och samtidigt förmedlar betalningen för nyttigheten från köparen till säljaren. Genom ändringen genomförs artikel 3 b i det andra betaltjänstdirektivet. 

I 1 mom. 5 punkten föreslås det ett sådant tillägg att inte bara betalningstransaktioner mellan företag inom samma koncern eller en jämförbar företagsgrupp utan även tjänster som hör till sådana här betalningstransaktioner ska lämnas utanför lagens tillämpningsområde, om den som förmedlar betaltjänsten hör till samma grupp. Genom tillägget genomförs artikel 3 n i det andra betaltjänstdirektivet. 

Det föreslås ett nytt 2 mom. Där avgränsas lagens tillämpningsområde till att inte gälla vissa mindre betalningstransaktioner där ett teleföretag förmedlar betalningen. Bestämmelserna i 8 a § ska trots det ändå tillämpas. Denna 8 a § innehåller bl.a. bestämmelser om tjänsteleverantörers skyldighet att göra anmälan till Finansinspektionen. 

Med teleföretag avses enligt informationssamhällsbalken (917/2014) ett företag som tillhandahåller nättjänster eller kommunikationstjänster. Informationssamhällsbalkens definition av kommunikationsnät motsvarar definitionen i artikel 4.41 i det andra betaltjänstdirektivet och definitionen av kommunikationstjänst definitionen i artikel 4.42 i det direktivet. 

Lagen ska enligt det föreslagna momentet inte tillämpas på vissa närmare angivna betalningstransaktioner till ett belopp av högst 50 euro som ett teleföretag tar ut av en användare i samband med sin fakturering för användningen av en kommunikationstjänst. Enligt 1 punkten ska betalningstransaktioner för inköp av digitalt innehåll eller röstbaserade tjänster vara betalningstransationer som inom den givna gränsen inte omfattas av lagen. Med digitalt innehåll avses i enlighet med artikel 4.43 i det andra betaltjänstdirektivet nyttigheter som framställs och tillhandahålls i digital form och vars användning eller konsumtion är begränsad till en teknisk anordning och som inte på något sätt innefattar användning eller konsumtion av fysiska varor eller tjänster. 

Enligt 2 punkten är också betalningstransaktioner som genomförs från eller via elektronisk utrustning inom ramen för välgörenhet eller för rese-, parkerings- eller inträdesbiljetter eller andra liknande biljetter betalningstransationer som inom den givna gränsen på 50 euro inte omfattas av lagen. Det sistnämnda motsvarar skäl 16 i ingressen till direktivet, där det som exempel på användningsområden för de biljetter som avses i direktivet nämns transporter, nöjen, bilparkering och inträde till lokaler. Undantaget ska däremot inte omfatta de situationer där man betalar för fysiska varor. 

För att de betalningstransaktioner som avses i momentet inte ska omfattas av lagens tillämpningsområde förutsätts det dessutom att alla transaktioners sammanlagda värde per månad hålls inom ramen för det maximala värde per månad som anges i lagen, dvs. högst 300 euro per månad och användare. Den gränsen ska tillämpas oavsett om ersättningen för betalningstransaktionerna faktureras efteråt eller betalas till teleföretaget på förhand, vilket uttryckligen framgår av artikel 3 första stycket a och b i det andra betaltjänstdirektivet. 

Momentet stämmer överens med 3 § 6 punkten i betaltjänstlagen. Genom tillägget genomförs artikel 3 första stycket och delvis artikel 37.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

4 §.Tillsyn. Det föreslås ett nytt 2 mom. Enligt det ska Finansinspektionen samarbeta med behöriga myndigheter i andra EES-stater och med de europeiska tillsynsmyndigheterna på det sätt som anges i lagen om Finansinspektionen och i denna lag. Tillägget är ett förtydligande.  

I det föreslagna momentet sägs det också att om en meningsskiljaktighet mellan Finansinspektionen och en behörig myndighet i en annan EES-stat är föremål för ett förfarande enligt artikel 19 i förordningen om inrättande av Europeiska bankmyndigheten, ska Finansinspektionen avvakta med sina beslut tills ärendet har avgjorts i enlighet med den artikeln. Artikeln i fråga innehåller bestämmelser om förlikning och beslutsförfarande för att lösa tvister mellan behöriga myndigheter. Eventuella tvister kan gälla situationer där en behörig myndighet anser att samarbetet enligt artiklarna 26 och 28—31 i det andra betaltjänstdirektivet inte följer dessa bestämmelser. Bestämmelserna i fråga gäller utbyte av information mellan myndigheter, tillämpningen av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, tillsynen över betalningsinstitut som utövar dessa rättigheter, åtgärder på grund av bristande efterlevnad av bestämmelser som utfärdats med stöd av det andra betaltjänstdirektivet eller motiveringen av och meddelandena om sådana åtgärder. Att avvakta med beslut innebär att man ska avvakta såväl med att fatta nya beslut som med att genomföra redan fattade beslut. Finansinspektionen kan beroende på situationen vara behörig myndighet i hemstaten eller värdstaten. Denna bestämmelse ska tillämpas i vartdera fallet.  

Genom tillägget genomförs artikel 27.2 i det andra betaltjänstdirektivet. 

5 §.Definitioner. Det föreslås en ändring i 6 a-punkten. Genom ändringen blir definitionen av elektroniska pengar enhetlig med definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG, nedan direktivet om elektroniska pengar. I och med ändringen blir det tydligare att inte bara juridiska utan även fysiska personer kan ta emot elektroniska pengar. Genom ändringen genomförs delvis artikel 18.3 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Vidare föreslås det en ändring i 8 punkten. Den hänvisning till bokföringslagen som finns i början av definitionen av grupp hålls kvar eftersom det i artikel 4.40 i det andra betaltjänstdirektivet hänvisas till artikel 22.1, 22.2 och 22.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG och det direktivet har genomförts genom bokföringslagen. Slutet av definitionen ändras i enlighet med den nämnda artikeln i det andra betaltjänstdirektivet så att det hänvisar till kommissionens delegerade förordning (EU) nr 241/2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 med avseende på tekniska tillsynsstandarder för kapitalbaskrav på institut och till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012. 

Vidare föreslås det en ändring i 9 punkten. Definitionen i fråga gäller det första betaltjänstdirektivet, som upphävs genom det andra betaltjänstdirektivet. Det är således det andra betaltjänstdirektivet som ska definieras i denna punkt. 

I paragrafen föreslås det en ny10 punkt med en definition av betalningsinitieringstjänst. Definitionen är enhetlig med den i 8 § i betaltjänstlagen. Genom tillägget genomförs artikel 4.15 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Enligt förslaget får paragrafen en ny 11 punkt med en definition av kontoinformationstjänst. Definitionen är enhetlig med den i 8 § i betaltjänstlagen. Genom tillägget genomförs artikel 4.16 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslås en ny 12 punkt där Europeiska bankmyndigheten definieras genom en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 som gäller inrättandet av myndigheten i fråga. I det andra betaltjänstdirektivet och i denna lag hänvisas det flera gånger till den nämnda myndigheten och förordningen, så därför är det motiverat med en definition av denna myndighet. 

Enligt förslaget får paragrafen en ny 13 punkt med en definition av betalningsinstrument. I det andra betaltjänstdirektivet och i denna lag hänvisas det flera gånger till detta begrepp, så därför är det motiverat med en definition av det. Definitionen är enhetlig med den i betaltjänstlagen. Genom tillägget genomförs artikel 4.14 i det andra betaltjänstdirektivet. 

6 §.Tillståndsplikt för tillhandahållande av betaltjänster. I enlighet med skäl 24 i ingressen till det andra betaltjänstdirektivet specificeras i direktivet de kategorier av betaltjänstleverantörer som lagligen får tillhandahålla betaltjänster inom unionen, dvs. kreditinstitut som från användare tar emot insättningar som kan användas för att finansiera betalningstransaktioner och som även i fortsättningen bör omfattas av de tillsynskrav som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, institut för elektroniska pengar som ger ut elektroniska pengar för finansiering av betalningstransaktioner och som även i fortsättningen bör omfattas av de tillsynskrav som fastställs i direktiv 2009/110/EG, och slutligen de betalningsinstitut och postgiroinstitut som har rätt till detta enligt nationell rätt. Således kan t.ex. de ovannämnda kreditinstituten tillhandahålla betaltjänster med stöd av sin auktorisation för kreditinstitut.  

Det föreslås att 1 mom. ändras. I enlighet med artikel 11.1 i det andra betaltjänstdirektivet och det nuvarande rättsläget ska man fortfarande ha auktorisation för att få tillhandahålla betaltjänster. Auktorisation ska bara kunna beviljas juridiska personer med hemort i Finland, och bestämmelser om beviljande av auktorisation finns i 3 kap. i denna lag. Artikel 11.1 innehåller också vissa undantag till denna huvudregel, och bestämmelser om dem finns i 7 och 7 b § i denna lag. Genom denna ändring genomförs artikel 11.1 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Det föreslås emellertid en sådan precisering av momentet att det fordras auktorisation som har beviljats inom EES för att betaltjänster ska få tillhandahållas. Preciseringen är ett förtydligande och ändrar inte på det nuvarande rättsläget. Det ska också vara möjligt för filialer inom EES till innehavare av auktorisation att tillhandahålla betaltjänster oavsett om huvudkontoren finns inom EES eller utanför EES i enlighet med artikel 47 i direktiv 2013/36/EU och nationell lagstiftning. Bestämmelser om utländska betalningsinstitut finns i lagen om utländska betalningsinstituts verksamhet i Finland (298/2010). Genom ändringen genomförs artikel 1.1 a i det andra betaltjänstdirektivet.  

7 §.Undantag från tillståndsplikten för tillhandahållande av andra betaltjänster än utgivning av elektroniska pengar. Det föreslås att paragrafen ändras. 

I och med ändringen av 1 mom. ska möjligheten att tillhandahålla betaltjänster utan auktorisation gälla betaltjänster som avses i 1 § 2 mom. 1—5 punkten. Således kan betalningsinitieringstjänster som avses i 1 § 2 mom. 6 punkten inte tillhandahållas utan auktorisation. För tydlighetens skull bör det nämnas att bestämmelser om tillhandahållande av kontoinformationstjänster som avses i 1 § 2 mom. 7 punkten finns i 7 b §. Genom ändringen genomförs artikel 32.1 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Enligt den gällande lagen får inte heller elektroniska pengar ges ut utan auktorisation. Denna bestämmelse kvarstår, men det görs en teknisk ändring som inte påverkar det nuvarande rättsläget.  

I 2 mom. ändras i den svenska versionen uttrycket fysisk person till juridisk person för att motsvara finskan. Det är fråga om en teknisk ändring.  

Det föreslås en precisering av 4 mom. Uttrycket som ska tillhandahålla betaltjänsterna kan ges en onödigt vid tolkning, så att det också omfattar t.ex. betaltjänstleverantörens kassapersonal. Därför föreslås uttrycket som deltar i administreringen eller driften av affärsverksamheten, som ligger närmare det uttryck som används i artikel 32.1 b i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslås att 5 mom. ändras genom ett tillägg om att också bestämmelserna i 8 och 18 § om registrering av betalningsinstitut ska tillämpas på tjänsteleverantörer. Ändringen beror på att de ändringar i registreringsfunktionerna som det andra betaltjänstdirektivet förutsätter har genomförts i de paragraferna. Dessutom ska på tjänsteleverantörer de bestämmelser tillämpas som finns i 19 a och 19 b § och som gäller hantering av operativa risker och säkerhetsrisker respektive skyldigheten att anmäla incidenter och bedrägerier. Genom 19 a och 19 b § genomför artiklarna 95 och 96 i det andra betaltjänstdirektivet, från vilka enligt artikel 32.1 undantag inte kan beviljas.  

På tjänsteleverantörer ska dessutom 22 § tillämpas. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska en tjänsteleverantör ha ett fast driftställe. Detta är motiverat för att Finansinspektionen ska kunna göra inspektioner hos aktörer som för närvarande bedriver sin verksamhet på en hemfridsskyddad plats (t.ex. betalningsförmedling hemifrån). Enligt det föreslagna 22 § 2 mom. ska registrerade tjänsteleverantörer omfattas av kravet att tjänsteleverantörerna ska tillhandahålla åtminstone en del av sina betaltjänster i Finland. Eftersom en registrerad aktör enligt artikel 32.3 i det andra betaltjänstdirektivet inte får tillhandahålla tjänster över gränsen till EES med stöd av etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster, ska bestämmelsen tillämpas på aktörer från stater utanför EES som ansöker om att bli registrerade i Finland. Bestämmelsen är motiverad för att en effektiv tillsyn över sådana tjänsteleverantörer ska kunna garanteras.  

På tjänsteleverantörer ska också bestämmelserna i 39 § om kundkontroll tillämpas. På så sätt stöder man förhindrandet av penningtvätt och av finansiering av terrorism. I och med ändringen utsträcks bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om de tillvägagångssätt som ska iakttas vid kundkontroll och om riskhantering till att gälla också aktörer som avses i denna paragraf. Det bidrar till enhetlig praxis och enhetliga förutsättningar för kundkontroll. I övrigt ändras momentet inte, med undantag för en teknisk ändring. Genom ändringen genomförs artiklarna 32.1, 95.1, 95.2, 96.1, 96.2 och 96.6 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Det föreslås ett nytt 7 mom. Enligt det ska Finansinspektionen underrätta kommissionen om antalet personer som avses i denna paragraf och om det totala värdet den 31 december respektive kalenderår av de genomförda betalningstransaktionerna. På så sätt genomförs artikel 34 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Paragrafens 3 och 6 mom. motsvarar den gällande lagen.  

7 a §.Undantag från tillståndsplikten för utgivning av elektroniska pengar. Det föreslås att paragrafen ändras. 

I 1 mom. föreslås det ett tillägg om att elektroniska pengar får ges ut utan auktorisation också trots vad som föreskrivs i 7 §. Ändringen är ett förtydligande, eftersom tillståndsplikt förutsätts inte bara i 6 § utan också i 7 § 1 mom. Ändringen påverkar inte det nuvarande rättsläget. 

I 2 mom. föreslås det en sådan ändring att 19 a och 19 b § inte ska tillämpas på utgivare av elektroniska pengar som omfattas av undantag. Ändringen är i analogi med att de paragraferna inte heller ska tillämpas på aktörer som ger ut elektroniska pengar med stöd av en auktorisation.  

I övrigt föreslås inga ändringar i paragrafen.  

7 b §.Undantag från tillståndsplikten för tillhandahållande av kontoinformationstjänster. Det föreslås en ny paragraf om undantag från tillståndsplikten för tillhandahållande av kontoinformationstjänster. Leverantörer av kontoinformationstjänster behandlas som betalningsinstitut, men om de betaltjänster som de tillhandahåller endast består av kontoinformationstjänster tillämpas det andra betaltjänstdirektivet på dem bara i begränsad omfattning. De tillämpliga bestämmelserna är fullständigt harmoniserade, så det går inte att avvika från dem vid det nationella genomförandet.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en leverantör av kontoinformationstjänster, som kan vara en fysisk eller juridisk person, göra en anmälan till Finansinspektionen. Anmälan ska innehålla de uppgifter som i artikel 33.1 i det andra betaltjänstdirektivet förutsätts genom en hänvisning till artikel 5.1 a, b, e—h, j, l, n, p och q. Detta genomförs med hjälp av en hänvisning till finansministeriets förordning om utredningar som ska fogas till ansökan om auktorisation för betalningsinstitut.  

Bestämmelser om förordningens närmare tillämpningsområde föreslås i 1 § 2 mom. i förordningen. Där föreslås det bli föreskrivet att förordningens 2 § 1 mom. och 2 mom. 1 och 3 punkt, 3 och 6 §, 7 § 1 och 3 mom., 10 §, 12 § när det gäller att ansluta sig till system för betalningsförmedling, 14 § med undantag för 1 mom. 10 punkten, 15 § när det gäller att lägga ut funktioner på entreprenad samt 17 § tillämpas på leverantörer av kontoinformationstjänster. 

På leverantörer av kontoinformationstjänster ska också 4 § i denna lag tillämpas, vilket betyder att Finansinspektionen är den myndighet som utövar tillsyn över dessa leverantörer. I 4 § påförs Finansinspektionen också en skyldighet att samarbeta med myndigheterna i andra EES-stater och med de europeiska tillsynsmyndigheterna. På så sätt genomförs den hänvisning till artiklarna 22 och 26 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.1 i direktivet.  

På leverantörer av kontoinformationstjänster ska också 11 § i denna lag tillämpas. Paragrafen innehåller bestämmelser om ansökan om auktorisation, behörig myndighet och skyldighet att underrätta om omständigheter och förändringar som påverkar riktigheten i de uppgifter som lämnats i ansökan om auktorisation. På så sätt genomförs de hänvisningar till artiklarna 5 och 22 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.1 i direktivet.  

Leverantörer av kontoinformationstjänster ska också omfattas av bestämmelserna i 19 a § om hantering av operativa risker och säkerhetsrisker. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 95 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet.  

På leverantörer av kontoinformationstjänster ska likaså bestämmelserna i 19 b § om anmälan om incidenter och bedrägerier tillämpas. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 96 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet. 

Leverantörer av kontoinformationstjänster ska också omfattas av bestämmelserna i 26 b § om täckning av ansvar till följd av kontoinformationstjänster. På så sätt genomförs den hänvisning till artikel 5.3 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.1 i direktivet. 

På leverantörer av kontoinformationstjänster tillämpas också bestämmelserna i 11—15 § i betaltjänstlagen om uppgifter som ska lämnas. På så sätt genomförs den hänvisning till artikel 52 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet.  

På tjänsteleverantörer tillämpas också 22 § 1 mom. och 25 a § i betaltjänstlagen. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 45 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet. 

Tjänsteleverantörer omfattas av 53 § 1 mom. och 54 § 1 mom. i betaltjänstlagen. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 69 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet.  

Tjänsteleverantörer omfattas av 82 a, 82 b och 85 c § i betaltjänstlagen. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 67 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet.  

På tjänsteleverantörer tillämpas 82 a § 1 mom. och 85 b § i betaltjänstlagen. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 97 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet.  

Tjänsteleverantörer omfattas också av 85 b och 85 c § i betaltjänstlagen. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 98 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.2 i direktivet. 

Leverantörer av kontoinformationstjänster omfattas av det fullständigt harmoniserade regelverket enligt artikel 33 i det andra betaltjänstdirektivet. Enligt det regelverket kan leverantörer av kontoinformationstjänster tillhandahålla tjänster inom EES, och kravet att åtminstone en del av tjänsterna ska tillhandahållas i Finland kan inte utsträckas till att gälla sådana leverantörer. Det är i alla fall teoretiskt möjligt att en leverantör av kontoinformationstjänster som tillhandahåller tjänster enbart till stater utanför EES vill registrera sig i Finland. På dessa leverantörer som tillhandahåller kontoinformationstjänster enbart till stater utanför EES ska enligt förslaget dessutom 22 § 2 mom. tillämpas. Enligt det momentet ska tjänsteleverantörerna tillhandahålla åtminstone en del av sina betaltjänster i Finland. Bestämmelsen kan jämföras med motsvarande bestämmelse som ska tillämpas på registrerade betaltjänstleverantörer som avses i 7 och 7 a §, och den är motiverad för att en effektiv tillsyn över sådana tjänsteleverantörer ska kunna garanteras. 

I 2 mom. föreslås det en bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att föra in leverantörer av kontoinformationstjänster i registret över betalningsinstitut i enlighet med 16 §. Dessutom ska Finansinspektionen ha en möjlighet att begränsa rätten att tillhandahålla kontoinformationstjänster eller återkalla beslutet att tillåta tillhandahållandet av kontoinformationstjänster. Om Finansinspektionen återkallar sitt beslut ska den informera Europeiska bankmyndigheten om återkallandet av beslutet och om grunden för detta i enlighet med kommissionens tekniska standarder för genomförande som antagits med stöd av artikel 15 i det andra betaltjänstdirektivet. Dessa standarder gäller detaljerna och strukturen i den information som ska lämnas för Europeiska bankmyndighetens centrala register över betalningsinstitut, inklusive det gemensamma formatet och modellen för tillhandahållande av informationen. Det är meningen att Europeiska bankmyndigheten ska lägga fram förslagen till tekniska standarder för genomförande för kommissionen senast den 13 juli 2017. På så sätt genomförs de hänvisningar till artiklarna 14, 15 och 23.1 andra stycket d i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33 i direktivet.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska utöver de bestämmelser som avses i 1 och 2 mom. även 42, 42 a och 43—47 § i denna lag tillämpas i tillämpliga delar på en tjänsteleverantör som tillhandahåller gränsöverskridande kontoinformationstjänster. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artiklarna 28, 29.6 och 30 i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.1 i direktivet.  

Dessutom ska det enligt förslaget föreskrivas att om en leverantör av kontoinformationstjänster har för avsikt att lägga ut operativa betaltjänstfunktioner på entreprenad till andra enheter i EES-värdstaten, ska den underrätta Finansinspektionen om detta. På så sätt genomförs den hänvisning till tillämpningen av artikel 28.1 andra stycket i det andra betaltjänstdirektivet som finns i artikel 33.1 i direktivet. 

8 §.Anmälningsplikt när betaltjänster tillhandahålls utan auktorisation. Det föreslås en precisering av 1 mom. Begreppet som ska tillhandahålla betaltjänsterna kan ges en onödigt vid tolkning, så att det också omfattar t.ex. betaltjänstleverantörens kassapersonal. Därför föreslås uttrycket som deltar i administreringen eller driften av affärsverksamheten, som ligger närmare det uttryck som används i artikel 32.1 b i det andra betaltjänstdirektivet. Motsvarande ändring har föreslagits i 7 § 4 mom.  

Det föreslås att 2 mom. ändras. Enligt den gällande lagstiftningen kan Finansinspektionen återkalla sitt beslut att tillåta att betaltjänster tillhandahålls utan auktorisation endast med hänsyn till den tillförlitlighet som avses i 13 och 13 a § eller om en person inte uppfyller kraven i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017). Detta kan anses onödigt begränsande. Inom tillsynen har det t.ex. framkommit situationer där en tjänsteleverantör helt uppenbart har avslutat sin verksamhet men inte har kontaktat Finansinspektionen. Det går inte heller alltid att få kontakt med en tjänsteleverantör för att kontaktuppgifterna har ändrats. Dessutom är det omotiverat att behandla betaltjänstleverantörer som har auktorisation och sådana som saknar auktorisation olika när det gäller begränsning av verksamheten och återkallande av auktorisation. 

Därför föreslås det i 2 mom. en hänvisning till 18 §, vilket betyder att Finansinspektionen kan återkalla sitt beslut att tillåta tillhandahållandet av betaltjänster utan auktorisation eller begränsa betaltjänstverksamheten för en betaltjänstleverantör som är verksam utan auktorisation på samma grunder som den kan återkalla ett betalningsinstituts auktorisation eller begränsa dess verksamhet. Det andra betaltjänstdirektivet möjliggör detta eftersom artikel 32.1 ger medlemsstaterna prövningsrätt när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i artikel 13 om återkallande av auktorisation på dem som tillhandahåller betaltjänster utan auktorisation.  

I 2 mom. föreslås det dessutom ett tillägg om Finansinspektionens skyldighet att föra in en uppgift om återkallande av ett beslut i registret över betalningsinstitut. Genom tillägget genomförs artikel 14.3 i det andra betaltjänstdirektivet. Finansinspektionen ska även utan dröjsmål informera Europeiska bankmyndigheten om återkallandet av beslutet och om grunden för detta. Informationen till Europeiska bankmyndigheten ska lämnas på ett språk som är brukligt på det finansiella området. Genom tillägget genomförs artiklarna 14.4 och 15.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

8 a §.Anmälningsplikt i fråga om tjänster utanför lagens tillämpningsområde. Det föreslås en ny paragraf med bestämmelser om tjänsteleverantörers anmälningsplikt i fråga om tjänster som på vissa grunder inte ska omfattas av lagen och om Finansinspektionens särskilda uppgifter i anslutning till dessa tjänster.  

Enligt 1 mom. ska den som tillhandahåller tjänster som avses i 2 § 4 mom. 1 eller 2 punkten, eller båda, lämna Finansinspektionen en beskrivning av de tillhandahållna tjänsterna. Denna person ska dessutom meddela inom ramen för vilken grund enligt 1 eller 2 punkten som tjänsterna tillhandahålls. En beskrivning och ett meddelande ska lämnas, om det sammanlagda värdet av de betalningstransaktioner som genomförts med ett betalningsinstrument under de föregående 12 månaderna överstiger 1 miljon euro per månad. Finansinspektionen ska göra en analys och besluta om det kan anses att verksamheten bedrivs inom ett begränsat nätverk som avses i 2 § 4 mom. respektive artikel 3 k i det andra betaltjänstdirektivet. Om Finansinspektionen anser att så inte är fallet ska den underrätta personen i fråga om sitt beslut.  

Den som tillhandahåller tjänster som avses i 3 § 2 mom. ska enligt det föreslagna 2 mom. underrätta Finansinspektionen om detta. Personen i fråga ska årligen lämna Finansinspektionen ett revisionsuttalande i vilket det bekräftas att verksamheten är förenlig med de gränser som anges i momentet. Det andra betaltjänstdirektivet går inte närmare in på hurdant revisionsuttalandet ska vara eller vem som ska utarbeta det. Den frågan får således avgöras via tillsynspraxis.  

I 3 mom. föreslås det att Finansinspektionen ska kunna förelägga vite som avses i 33 a § i lagen om Finansinspektionen för att en person ska fullgöra sina skyldigheter enligt 1och 2 mom. Skyldigheten att lämna en beskrivning, ett meddelande och ett revisionsuttalande är av stor betydelse eftersom den hänför sig till tillämpningen av lagen eller underlåtelse att tillämpa den. Därför är det motiverat att förena skyldigheten med en möjlighet att döma ut vite.  

Enligt det föreslagna 4 mom. ska Finansinspektionen informera Europeiska bankmyndigheten om de tjänster enligt 1 och 2 mom. som den har fått ett meddelande om. Den ska också ange grunderna för att tjänsterna undantas från lagens tillämpningsområde. Finansinspektionen ska göra beskrivningarna av tjänsterna offentligt tillgängliga i det register över betalningsinstitut som avses i 16 § och informera Europeiska bankmyndigheten om dem i enlighet med den paragrafen.  

Genom paragrafen genomförs artiklarna 37.2—37.5 och 103.1 i det andra betaltjänstdirektivet.  

9 §.Tillåten affärsverksamhet. Det föreslås att 3 mom. ändras genom ett tillägg om att de medel som betalningsinstitutet tar emot inte heller räknas som elektroniska pengar. Genom ändringen genomförs artikel 18.3 i det andra betaltjänstdirektivet. 

10 §.Beviljande av kredit. I 1 mom. 1 punkten föreslås det en sådan ändring att hänvisningen till genomförande av en viss betalningstransaktion med tekniskt hjälpmedel stryks eftersom den punkt det gäller har upphävts till följd av det andra betaltjänstdirektivet. Dessutom har det gjorts en teknisk ändring i och med att en hänvisning till 2 mom. i den paragraf det gäller har lagts till. Tillägget påverkar inte innehållet i sak. Genom ändringen genomförs artikel 18.4 i det andra betaltjänstdirektivet.  

11 §.Ansökan om auktorisation. Till 1 mom. föreslås det bli fogat ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om de utredningar som ska fogas till ansökan om auktorisation. Det är fortfarande meningen att föreskriva om dessa utredningar genom förordning av finansministeriet, men Finansinspektionen ska kunna utfärda mer detaljerade föreskrifter i frågan. Europeiska bankmyndigheten utfärdade den 11 juli 2017 med stöd av artikel 5.5 i det andra betaltjänstdirektivet närmare riktlinjer till de behöriga myndigheterna för de närmare uppgifter som ska lämnas i en ansökan om auktorisation eller registrering. Finansinspektionen kan vid behov genomföra dessa riktlinjer genom sina egna föreskrifter.  

Genom ändringen av momentet genomförs artikel 5.4 i det andra betaltjänstdirektivet.  

13 §.Förutsättningar för beviljande av auktorisation. Det föreslås en sådan precisering av paragrafen att auktorisation endast kan beviljas juridiska personer. Ändringen är ett förtydligande, för av definitionen i 5 § av betalningsinstitut följer redan att betalningsinstitutet måste vara en juridisk person. Genom ändringen genomförs den sista meningen i artikel l1.1 i det andra betaltjänstdirektivet.  

16 §.Registret över betalningsinstitut. I 1 mom. föreslås det ett tillägg om att också ombud och filialer till dem som i enlighet med 7 och 7 b § tillhandahåller betaltjänster med stöd av en anmälan samt inrättningar som avses i 2 § 1 mom. 6 punkten ska föras in i registret. Begreppet filial omfattar också en filial som avses i 42 §. Filialer ska föras in i hemmedlemsstatens register, om de tillhandahåller betaltjänster i en annan medlemsstat än sin hemmedlemsstat. Genom ändringen genomförs artikel l4.1 b och c samt 14.1 andra stycket i det andra betaltjänstdirektivet. 

I 1 mom. införs en skyldighet att i registret skilja personer med auktorisation för betalningsinstitut från personer som i enlighet med 7 och 7 b § tillhandahåller betaltjänster med stöd av en anmälan. Genom ändringen genomförs artikel 14.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

I registret ska också de betaltjänster föras in som med stöd av 7 eller 7 b § tillhandahålls av betaltjänstleverantörer utan auktorisation. Genom ändringen genomförs artikel 14.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

I registret ska det även föras in uppgifter om återkallande av auktorisation och återkallande av beslut som avses i 7 b eller 8 § och tillåter att betaltjänster tillhandahålls utan auktorisation samt sådana beskrivningar av tjänster som erhålls med stöd av 8 a §. Bestämmelser om dessa uppgifter som ska införas finns också i 8, 8 a och 18 §, men detta tillägg till 16 § är ett förtydligande. I och med tillägget framgår innehållet i registret över betalningsinstitut som helhet av en enda paragraf. Genom ändringen genomförs artiklarna 14.3 och 37.5 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslås ett nytt 3 mom. Enligt det ska Finansinspektionen utan dröjsmål med tanke på det register som den för informera Europeiska bankmyndigheten om auktoriserade betalningsinstitut och deras ombud och filialer, personer som avses i 7 § och deras ombud och filialer samt inrättningar som avses i 2 § 1 mom. 6 punkten. Finansinspektionen ska samtidigt specificera de betaltjänster som aktörerna i fråga tillhandahåller. Dessutom ska Finansinspektionen informera om i 8 a § avsedda beskrivningar av tjänster. Informationen lämnas på ett språk som är brukligt på det finansiella området. Det är naturligt att Finansinspektionen svarar för att den information som den lämnar är korrekt, och det är likaså naturligt att anmälningsplikten innefattar uppdatering av informationen vid behov. Därför föreslås inget separat genomförande i fråga om dessa skyldigheter.  

Finansinspektionen ska också för Europeiska bankmyndighetens register informera om beviljande och återkallande av auktorisation för betalningsinstitut och om fattande och återkallande av beslut som avses i 7 b eller 8 §. Bestämmelser om denna information finns också i 8 och 18 §. 

I registret ska också beslut som avses i 52 a § föras in.  

Artikel 15 i det andra betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om kommissionens genomförandeförordningar. Kommissionen antar tekniska standarder för tillsyn i fråga om utvecklandet, driften och förvaltningen av ett elektroniskt centralt register och i fråga om registeruppgifternas tillgänglighet. De tekniska kraven ska säkerställa att ändring av informationen är möjlig endast för den behöriga myndigheten och för Europeiska bankmyndigheten. Kommissionen antar också tekniska standarder för genomförande som gäller detaljerna och strukturen i den information som Finansinspektionen ska lämna kommissionen för Europeiska bankmyndighetens centrala register över betalningsinstitut, inklusive det gemensamma formatet och modellen för tillhandahållande av informationen. När Finansinspektionen lämnar informationen ska den följa dessa standarder.  

Genom det nya momentet genomförs artikel 15.2 och 15.3 i det andra betaltjänstdirektivet.  

18 §.Begränsning av verksamhet och återkallande av auktorisation. Bestämmelser om begränsning av verksamhet och återkallande av auktorisation finns i 26 och 27 § i lagen om Finansinspektionen. Det andra betaltjänstdirektivet innehåller emellertid ytterligare grunder för återkallande av auktorisation. Därför föreslås det i 1 mom. ett tillägg om att Finansinspektionen också kan begränsa ett betalningsinstituts verksamhet eller återkalla dess auktorisation, om betalningsinstitutet underlåter att underrätta Finansinspektionen om viktiga händelser som kan inverka på om betalningsinstitutet fortfarande uppfyller villkoren för auktorisationen eller inte. Detta kriterium är ett tillägg till det andra betaltjänstdirektivet jämfört med dess föregångare, det första betaltjänstdirektivet. I direktivet går man inte närmare in på vad som avses med viktiga händelser, så det får bedömas från fall till fall. En bedömning av om en händelse är viktig eller inte kan göras t.ex. utgående från om händelsen kan leda till att auktorisationen går förlorad. Genom tillägget genomförs artikel 13.1 c i det andra betaltjänstdirektivet. 

I 1 mom. ska det dessutom införas en möjlighet för Finansinspektionen att begränsa ett betalningsinstituts verksamhet eller återkalla dess auktorisation, om institutet genom att fortsätta sin verksamhet skulle utgöra ett hot mot förtroendet för betalningssystemet.  

Betalningssystemen möjliggör betalningar mellan olika aktörer, så de är ryggraden inom ekonomin. Därför måste dessa system vara stabila såväl tekniskt som ekonomiskt sett. Därtill ska de åtnjuta användarnas förtroende. Om förtroendet går förlorat strävar användarna efter att sluta använda betalsystemet. Detta kan få betydande konsekvenser för samhällsekonomin, särskilt på en marknad som Finland där betalningssystemen är mycket koncentrerade. Misstroendet kan också sprida sig utanför systemet till andra parter.  

Därför är det motiverat att utvidga Finansinspektionens möjligheter att begränsa ett betalningsinstituts verksamhet eller återkalla dess auktorisation. Det måste bedömas från fall till fall när ett betalningsinstituts verksamhet kan påverka förtroendet för betalningssystemet. När bedömningen görs kan man t.ex. ge akt på den genomsnittliga storleken, det totala värdet och det totala antalet i fråga om de betalningar som görs inom betalningssystemet och av betalningsinstitutet samt på betalningsinstitutets nationella eller gränsöverskridande karaktär, på antalet parter och antalet betalningar som de gör och på betalningarnas genomsnittliga och totala värde. Genom paragrafen genomförs artikel 13.1 d i det andra betaltjänstdirektivet.  

I 1 mom. föreslås vidare en möjlighet för Finansinspektionen att återkalla en auktorisation om betalningsinstitutet uttryckligen avstår från den. Genom ändringen genomförs artikel 13.1 a i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslås ett nytt 2 mom. Finansinspektionen påförs en skyldighet att informera dem som berörs om återkallande av auktorisation eller begränsning av verksamheten. Genom tillägget genomförs artikel 13.2 i det andra betaltjänstdirektivet. Dessutom ska Finansinspektionen informera Europeiska bankmyndigheten om återkallande av auktorisation och om grunderna för detta. Genom tillägget genomförs artikel 14.4 i det andra betaltjänstdirektivet.  

I 2 mom. föreslås det också att Finansinspektionen ska vara skyldig att föra in en uppgift om återkallande av en auktorisation i det register över betalningsinstitut som den för. Den gällande paragrafens bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att på tjänstens vägnar göra en anmälan om återkallandet av en auktorisation också till handelsregistret föreslås bli införd i detta moment. Dessutom ska Finansinspektionen utan dröjsmål anmäla återkallandet av en auktorisation och grunderna för detta till det register som Europeiska bankmyndigheten för. Informationen till Europeiska bankmyndigheten ska lämnas på ett språk som är brukligt på det finansiella området. Kommissionen antar med stöd av artikel 15 i det andra betaltjänstdirektivet också tekniska standarder för genomförande som gäller detaljerna och strukturen i den information som Finansinspektionen ska lämna kommissionen för Europeiska bankmyndighetens centrala register över betalningsinstitut, inklusive det gemensamma formatet och modellen för tillhandahållande av informationen. När Finansinspektionen lämnar informationen ska den följa dessa standarder. Genom dessa ändringar genomförs artiklarna 13.3, 14.4 och 15.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

19 §.Organisering av verksamheten. Det föreslås att 2 mom. ändras. Genom en hänvisning till 1 § anges de betaltjänster vars leverantörer momentet gäller. Av betaltjänsterna är det endast kontoinformationstjänsterna som utelämnas. Genom detta moment genomförs artikel 11.5 i det andra betaltjänstdirektivet.  

19 a §. Hantering av operativa risker och säkerhetsrisker. Det föreslås en ny paragraf om hantering av operativa risker och säkerhetsrisker.  

Enligt 1 mom. ska betalningsinstitut, personer som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett undantag enligt 7 § och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § inrätta ett särskilt riskhanteringssystem, i direktivet kallat ”ram”, med riskhanteringsåtgärder och kontrollmekanismer för att tillräckligt väl kunna hantera operativa risker och säkerhetsrisker i anslutning till betaltjänsterna. Som en del av ramen ska betaltjänstleverantörerna kunna upptäcka och klassificera allvarliga operativa incidenter och säkerhetsincidenter. I enlighet med skäl 91 i ingressen till direktivet ska betaltjänstleverantörernas åtgärder stå i rätt proportion till riskerna.  

I 2 mom. ingår det att krav på att betalningsinstitut, personer som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett undantag enligt 7 § och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § åtminstone årligen ska lämna Finansinspektionen en bedömning av operativa risker och säkerhetsrisker i anslutning till de betaltjänster som de tillhandahåller och av tillräckligheten när det gäller deras riskhanteringsåtgärder och kontrollmekanismer. Finansinspektionen kan kräva att en bedömning ska lämnas oftare än årligen.  

I skäl 91 i ingressen till direktivet sägs det att betaltjänstleverantörerna är ansvariga för säkerhetsåtgärder. Dessa åtgärder måste stå i proportion till de berörda säkerhetsriskerna. Betaltjänstleverantörer bör inrätta en ram för att minska riskerna och upprätthålla effektiva incidenthanteringsförfaranden. Ett system för regelbunden rapportering bör inrättas för att säkerställa att betaltjänstleverantörerna förser de behöriga myndigheterna med en uppdaterad bedömning av deras säkerhetsrisker och uppger de åtgärder som de har vidtagit som svar på dessa risker. I skäl 91 ges Europeiska bankmyndigheten en allmän samordnande roll när det gäller hanteringen enligt denna paragraf av operativa risker och säkerhetsrisker samt verksamhet enligt 19 b § som hänför sig till incidentrapportering.  

Artikel 95.3 i det andra betaltjänstdirektivet förutsätter att Europeiska bankmyndigheten senast den 13 juli 2017 utfärdar riktlinjer för inrättande, genomförande och övervakning av säkerhetsåtgärderna. Dessa riktlinjer kan vid behov också inbegripa certifieringsförfaranden för säkerhetsåtgärder och säkerhetsprodukter. Enligt artikel 95.5 ska Europeiska bankmyndigheten på området operativa risker och säkerhetsrisker med anknytning till betaltjänster främja samarbete, inklusive informationsutbyte, mellan de behöriga myndigheterna, mellan de behöriga myndigheterna och Europeiska centralbanken och, om så är relevant, med Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet. I artikel 95.4 sägs det att Europeiska bankmyndigheten med beaktande av de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av riktlinjerna kan utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för kriterier och villkor för inrättande och övervakning av säkerhetsåtgärderna. Dessutom ges kommissionen befogenhet att anta dessa standarder. 

Närmare än så definierar det andra betaltjänstdirektivet inte hantering av operativa risker och säkerhetsrisker, inbegripet t.ex. hurdana ramar och hanteringsmetoder som anses vara tillräckliga eller hurdan den bedömning som nämns i 2 mom. ska vara. Dessa frågor kommer således att avgöras genom Europeiska bankmyndighetens riktlinjer och Finansinspektionens tolkning. 

Det föreslagna 3 mom. innehåller ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om innehållet i det riskhanteringssystem som avses i 1 mom. och i den bedömning som avses i 2 mom. Genom Finansinspektionens föreskrifter kan riskhanteringssystemets innehåll vid behov anges närmare med tanke på hur operativa risker och säkerhetsrisker ska kunna hanteras tillräckligt väl. Dessutom kan Finansinspektionen ange närmare detaljer i anslutning till upptäckt och klassificering av operativa incidenter och säkerhetsincidenter. Finansinspektionen kan också utfärda föreskrifter om att bedömningen av operativa risker och säkerhetsrisker ska lämnas oftare än årligen samt närmare ange bedömningens innehåll, så att Finansinspektionen kan avgöra om riskhanteringsåtgärderna och kontrollmekanismerna är tillräckliga. Med föreskrifter går det dessutom att med bindande verkan genomföra Europeiska bankmyndighetens ovannämnda riktlinjer.  

Enligt 4 mom. tillämpas denna paragraf inte på institut för elektroniska pengar. Detta baserar sig på artikel 95 i det andra betaltjänstdirektivet; den artikeln ska enligt artikel 111.1 inte tillämpas på institut för elektroniska pengar. Eftersom direktivet om elektroniska pengar till denna del är ett direktiv som ska omfattas av maximal harmonisering, kan paragrafen inte tillämpas på institut för elektroniska pengar. Detta är även i övrigt motiverat eftersom nationella särdrag bör genomföras endast om det är behövligt. Elektroniska pengar är på inget sätt ett betydande betalningsinstrument i Finland. Om paragrafen tillämpades på institut för elektroniska pengar skulle det medföra en större administrativ börda för dessa institut och även öka Finansinspektionens arbetsbörda. Därför anses det inte heller ur det perspektivet vara ändamålsenligt att utvidga paragrafen till att också omfatta institut för elektroniska pengar. 

Genom paragrafen genomförs artikel 95.1 och 95.2 i det andra betaltjänstdirektivet. Bestämmelserna i artikeln gäller betaltjänstleverantörer generellt och avser således betalningsinstitut och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § men också aktörer som med stöd av 7 § tillhandahåller betaltjänster utan auktorisation och kreditinstitut som tillhandahåller betaltjänster. Därför hänvisas i 7 § i denna lag och i 9 kap. 16 § i kreditinstitutslagen till tillämpningen av denna paragraf. Denna paragrafs bestämmelser om Finansinspektionen ska även de tillämpas.  

19 b §.Anmälan om incidenter och bedrägerier. Det föreslås en ny paragraf om anmälan om incidenter och betalningsmedelsbedrägerier.  

Enligt 1 mom. ska betalningsinstitut och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § utan obefogat dröjsmål anmäla allvarliga operativa incidenter och säkerhetsincidenter som de upptäcker i sina betaltjänster till Finansinspektionen. Om en incident har eller kan ha påverkat betaltjänstanvändarnas ekonomiska intressen, ska också de informeras om incidenten. Informationen till betaltjänstanvändarna ska inbegripa de sätt på vilka de kan minska incidentens negativa effekter.  

Enligt artikel 96.3 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten senast den 13 januari 2018 utfärda riktlinjer för betaltjänstleverantörer om klassificeringen av de allvarliga incidenter som avses i detta moment och om innehållet, formatet, inklusive standardiserade underrättelsemallar, och förfarandena för att anmäla sådana incidenter. Därmed beror tolkningen av 1 mom., t.ex. vad som ska räknas som en allvarlig incident och hur en anmälan ska göras och med vilket innehåll, på dessa riktlinjer och i slutändan på Finansinspektionens egen tolkning. Eftersom kraven kommer att harmoniseras i och med riktlinjerna, är det motiverat att ge Finansinspektionen en möjlighet att utfärda närmare föreskrifter. Därför föreslås det i momentet en bestämmelse enligt vilken Finansinspektionen kan utfärda närmare föreskrifter om klassificeringen av operativa incidenter och säkerhetsincidenter som avses i detta moment och om innehållet, formatet och förfarandet i fråga om en anmälan.  

I 2 mom. påförs betalningsinstitut som tillhandahåller betalkonton och personer som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett undantag enligt 7 § en skyldighet att göra en anmälan till Finansinspektionen, om de upptäcker att en leverantör av kontoinformationstjänster eller av betalningsinitieringstjänster använder ett betalkonto på ett obehörigt eller bedrägligt sätt, t.ex. initierar obehöriga eller bedrägliga betalningstransaktioner, och med hänsyn till detta förhindra leverantörens tillträde till betalkontot. Anmälan ska innehålla en tillräcklig redogörelse för det inträffade och för de befogade åtgärder som betalningsinstitutet eller en person som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett undantag enligt 7 § har vidtagit. Finansinspektionen ska bedöma fallet, inbegripet själva incidenten och de åtgärder som planerats eller vidtagits till följd av den, och vid behov vidta åtgärder inom ramen för sin behörighet. På så sätt genomförs artikel 68.6 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Enligt 3 mom. ska Finansinspektionen när den har fått en i 1 mom. avsedd anmälan utan obefogat dröjsmål informera Europeiska bankmyndigheten och Europeiska centralbanken om incidenten. I artikel 96.2 andra stycket i det andra betaltjänstdirektivet ges Europeiska bankmyndigheten och Europeiska centralbanken i uppgift att i samarbete med den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten bedöma incidentens relevans för andra berörda EES-stater och deras nationella myndigheter. Därför föreslås det i momentet en bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att samarbeta med dessa myndigheter i frågan.  

I momentet föreslås det vidare att Finansinspektionen vid behov ska informera andra berörda finländska myndigheter om incidenten. Sådana andra myndigheter kan t.ex. vara Finlands Bank och finansministeriet, men beroende på situationen kan också andra myndigheter behöva informeras om incidenten. När behovet bedöms kan man beakta t.ex. omfattningen av de tjänster betaltjänstleverantören tillhandahåller, incidentens art, den grupp som berörs och konsekvensernas omfattning och storlek. 

Enligt artikel 96.3 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten senast den 13 januari 2018 utfärda riktlinjer för behöriga myndigheter om kriterierna för att bedöma incidentens relevans och vilka uppgifter i incidentrapporterna som de andra inhemska myndigheterna ska få ta del av. Därmed beror tolkningen av 1 och 3 mom. på dessa riktlinjer och i slutändan på Finansinspektionens egen tolkning. Europeiska bankmyndigheten utfärdade de nämnda riktlinjerna den 27 juli 2017. 

I 4 mom. föreslås det en skyldighet för betalningsinstitut och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § att lämna Finansinspektionen statistiska uppgifter om bedrägerier i samband med betalningsinstrument. Rapporteringen ska ske minst en gång per år. Finansinspektionen åläggs en skyldighet att lämna Europeiska bankmyndigheten och Europeiska centralbanken dessa uppgifter i aggregerad form.  

I skäl 91 i ingressen till det andra betaltjänstdirektivet konstateras det att en skyldighet att rapportera allvarliga säkerhetsincidenter behövs för att minimera skador för användarna, andra betaltjänstleverantörer eller betalningssystem, exempelvis allvarliga störningar i betalningssystemet. I direktivet anges det dock inte närmare vilket innehåll den statistiska rapporteringen ska ha. Eftersom de statistiska uppgifterna ska lämnas till Europeiska bankmyndigheten och Europeiska centralbanken kan man anta att processen och innehållet kommer att harmoniseras i samarbete mellan myndigheterna. Därför är det ändamålsenligt att i enlighet med det föreslagna 4 mom. ge Finansinspektionen ett bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om bedrägerirapporteringen. Föreskrifterna kan t.ex. gälla hur ofta den statistiska rapporteringen ska ske och på vilket sätt de statistiska uppgifterna ska lämnas och vad de ska innehålla.  

Enligt 5 mom. tillämpas paragrafen inte på institut för elektroniska pengar. Detta baserar sig på artikel 96 i det andra betaltjänstdirektivet; den artikeln ska enligt artikel 111.1 inte tillämpas på institut för elektroniska pengar. Eftersom direktivet om elektroniska pengar är ett direktiv som ska omfattas av maximal harmonisering, kan paragrafen inte tillämpas på institut för elektroniska pengar. Detta är även i övrigt motiverat eftersom nationella särdrag bör genomföras endast om det är behövligt. Elektroniska pengar är på inget sätt ett betydande betalningsinstrument i Finland. Om paragrafen tillämpades på institut för elektroniska pengar skulle det medföra en större administrativ börda för dessa institut och även öka Finansinspektionens arbetsbörda. Därför anses det inte heller ur det perspektivet vara ändamålsenligt att utvidga paragrafen till att också omfatta institut för elektroniska pengar. 

Genom paragrafen genomförs artiklarna 68.6 samt 96.1, 96.2 och 96. 6 i det andra betaltjänstdirektivet. Bestämmelserna i artiklarna gäller betaltjänstleverantörer generellt och avser således betalningsinstitut och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § men också aktörer som med stöd av 7 § tillhandahåller betaltjänster utan auktorisation och kreditinstitut som tillhandahåller betaltjänster. Därför hänvisas i 7 § i denna lag och i 9 kap. 16 § i kreditinstitutslagen till tillämpningen av denna paragraf. Denna paragrafs bestämmelser om Finansinspektionen ska även de tillämpas.  

4 kap. Betalningsinstituts verksamhet

21 c §.Anmälningsplikt som gäller förvärv och avyttring av innehav i betalningsinstitut. Det föreslås en ny paragraf om förvärv och avyttring av innehav i betalningsinstitut. I det föreslagna 1 mom. anges det att om en fysisk eller juridisk person har för avsikt att direkt eller indirekt förvärva minst 10 procent av kapitalet eller rösträtterna i ett betalningsinstitut eller om det med stöd av förvärvet är möjligt att utöva betydande inflytande inom ledningen av betalningsinstitutet, ska personen anmäla detta till Finansinspektionen. Anmälan ska göras på förhand och skriftligen.  

En skriftlig förhandsanmälan ska enligt 2 mom. också göras om förvärvet leder till att ägar- eller röstandelen kommer att uppgå till minst 20, 30 eller 50 procent eller till att betalningsinstitutet blir dotterföretag till den anmälningsskyldige.  

Enligt 3 mom. ska en anmälan också göras om en person har beslutat att direkt eller indirekt avstå från sin ägar- eller röstandel så att den sjunker under någon av de gränser som anges i denna paragraf eller om betalningsinstitutet upphör att vara dotterföretag till den anmälningsskyldige.  

Vid bedömningen av betydande inflytande samt ägar- och röstandelen tillämpas 2 kap. 4 § och 9 kap. 4—7 § i värdepappersmarknadslagen (746/2012). Sådana aktier och andelar ska dock inte beaktas som den anmälningsskyldige har förvärvat för högst ett år i samband med en emission av värdepapper eller med stöd av sin verksamhet som marknadsgarant och utifrån vilka den anmälningsskyldige inte har rätt att utöva rösträtt i en sammanslutning eller i övrigt påverka verksamheten i sammanslutningens ledning. 

Enligt 4 mom. ska storleken på den tilltänkta ägarandelen uppges i anmälan. Anmälan ska även innehålla uppgifter som är tillräckliga för att Finansinspektionen ska kunna bedöma hur förvärvet av en ägarandel eller en andel som medför inflytande påverkar betalningsinstitutets ledning. De uppgifter som krävs ska stå i proportion och anpassas till karaktären hos den tilltänkta förvärvaren och det föreslagna förvärvet. Enligt artikel 6.2 i det andra betaltjänstdirektivet ska myndigheterna lämnas relevanta uppgifter enligt artikel 23.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. Den artikeln har genomförts i 3 kap. 1 § i kreditinstitutslagen och i den anknytande statsrådsförordningen 208/2014. Genom hänvisningen till den paragrafen i kreditinstitutslagen genomförs artikel 6.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Enligt 5 mom. tillämpas denna paragraf inte på institut för elektroniska pengar. Bestämmelser om den anknytande anmälningsplikten finns i 21 a §. 

Genom paragrafen genomförs artikel 6.1 och 6.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

21 d §. Begränsning som gäller förvärv av innehav och utövande av rösträtt i betalningsinstitut. Det föreslås en ny paragraf om begränsning som gäller förvärv av innehav och utövande av anknytande rösträtt i betalningsinstitut. Det föreslagna 1 mom. innehåller en hänvisning till 32 a § i lagen om Finansinspektionen. Enligt den paragrafen är det möjligt att förbjuda ett förvärv av ägarandelar, om förvärvet skulle äventyra verksamhet enligt sunda och ansvarsfulla ledningsprinciper i det företag eller den organisation förvärvet gäller.  

Det föreslås också en hänvisning till 32 b § i lagen om Finansinspektionen. Den paragrafen innehåller bestämmelser om det förfarande som tillämpas vid förbudbeslut. Det andra betaltjänstdirektivet tar inte upp de förfaranden som ska tillämpas vid förbudsbeslut. Ett eventuellt förbud ska ändå inte vara beroende av att det görs en anmälan som avses i 21 c §. Ett förbud kan meddelas även om ingen anmälan har gjorts. 

Enligt 2 mom. får en ägarandel i ett betalningsinstitut inte förvärvas förrän Finansinspektionen har fattat ett beslut enligt 1 mom. att förbjuda eller tillåta förvärvet av ägarandelen eller förrän den tidsfrist som anges i 32 b § i lagen om Finansinspektionen har löpt ut.  

I 3 mom. föreslås det att om en ägarandel förvärvas trots att Finansinspektionen har förbjudit förvärvet eller innan den tidsfrist som anges i 32 b § i lagen om Finansinspektionen har löpt ut, ska Finansinspektionen bestämma att utövandet av rösträtt som den förvärvade ägarandelen medför ska avbrytas eller att avgivna röster ska vara ogiltiga eller får förklaras ogiltiga.  

Enligt 4 mom. tillämpas paragrafen inte på institut för elektroniska pengar. De omfattas av 32 c § i lagen om Finansinspektionen. 

Genom paragrafen genomförs artikel 6.3 och 6.4 i det andra betaltjänstdirektivet.  

22 §.Driftställen och huvudkontor. Det föreslås att 2 mom. ändras. Det införs ett krav på att ett betalningsinstitut som har sitt huvudkontor i Finland ska bedriva åtminstone en del av sin betaltjänstverksamhet i Finland. Bestämmelsen grundar sig direkt på det andra betaltjänstdirektivet, där det ändå inte anges närmare hurdan del som avses i bestämmelsen. Genom detta krav försöker man emellertid förhindra att etableringsrätten missbrukas genom att huvudkontoret placeras i en medlemsstat där betalningsinstitutet inte ens har för avsikt att tillhandahålla betaltjänster. Bestämmelsen ska inte kunna kringgås genom att betaltjänster tillhandahålls bara i mycket begränsad omfattning, utan betaltjänster ska tillhandahållas i Finland i en omfattning som är större än ringa. Vad som är en tillräcklig omfattning ska avgöras från fall till fall med beaktande av t.ex. den totala omfattningen av de betaltjänster som tillhandahålls och tjänsternas art samt betalningsinstitutets andra tjänster som inte hänför sig till betaltjänster. Genom paragrafen genomförs artikel 11.3 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Det är meningen att bestämmelsen ska tillämpas också på registrerade aktörer som avses i 7, 7 a och 7 b §, i enlighet med hänvisningarna i de paragraferna. Registrerade aktörer som avses i 7 och 7 a § får enligt artikel 32.3 i det andra betaltjänstdirektivet inte tillhandahålla tjänster i en annan EES-stat genom att åberopa etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Det andra betaltjänstdirektivet är emellertid i enlighet med artikel 2.1 tillämpligt på betaltjänster som tillhandahålls inom Europeiska unionen, så dessa aktörer kan oberoende av bestämmelserna i direktivet tillhandahålla tjänster till stater utanför EES. Tillsynen över verksamheten försvagas automatiskt ju längre bort från den som utövar tillsynen den egentliga verksamheten bedrivs. Likaså kan det helt klart vara besvärligare att få information i anslutning till tillsynen från tredjeländer än från EES. Tillvägagångssätten i tredjeländer kan skilja sig avsevärt från tillvägagångssätten inom EES. Överlag väcker en strävan att registrera sig i Finland utan att tillhandahålla tjänster här frågor om det faktiska syftet med registreringen. Därför är det, för att en effektiv tillsyn ska kunna garanteras, motiverat att kravet på att betaltjänster åtminstone delvis ska tillhandahållas i Finland utsträcks till att gälla också aktörer som avses i 7 och 7 a §. På så sätt genomförs delvis artikel 32 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § omfattas av det fullständigt harmoniserade regelverket enligt artikel 33 i det andra betaltjänstdirektivet. Enligt det regelverket kan leverantörer av kontoinformationstjänster tillhandahålla tjänster inom EES, och kravet att åtminstone en del av tjänsterna ska tillhandahållas i Finland kan inte utsträckas till att gälla sådana leverantörer. Det är i alla fall teoretiskt möjligt att en leverantör av kontoinformationstjänster som tillhandahåller tjänster enbart till stater utanför EES vill registrera sig i Finland. Dessa aktörer ska, av de orsaker som anges ovan, i enlighet med 7 b § omfattas av kravet att åtminstone en del av kontoinformationstjänsterna ska tillhandahållas i Finland.  

23 §.Utläggande på entreprenad av funktioner för tillhandahållande av betaltjänster. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar innehållet i paragrafen. I paragrafen behandlas såväl all slags utläggande på entreprenad av betaltjänstfunktioner som utläggande av funktioner som är viktiga för tillhandahållandet av betaltjänster. 

I 5 mom. föreslås det en sådan ändring att betalningsinstitut på förhand ska underrätta Finansinspektionen om allt utläggande på entreprenad som hänför sig till tillhandahållande av betaltjänster. Denna skyldighet gäller utläggande på entreprenad både i Finland och utomlands. Vid gränsöverskridande utläggande på entreprenad tillämpas 42 § i tillämpliga delar. Betalningsinstituten ska också på förhand och utan obefogat dröjsmål underrätta Finansinspektionen om alla ändringar i anslutning till utläggandet på entreprenad. Genom ändringen genomförs artiklarna 19.5, 19.6 första stycket och 19.8 samt 28.1 andra stycket och 28.4 i det andra betaltjänstdirektivet. 

24 §.Ombud. Det föreslås att 3 mom. ändras. Till de uppgifter som ska lämnas Finansinspektionen läggs det till att ett betalningsinstitut också ska uppge de betaltjänster som ett ombud enligt uppdrag tillhandahåller för betalningsinstitutets räkning samt, om ombudet är en fysisk person, ombudets personbeteckning. Finansinspektionen ska även utan obefogat dröjsmål underrättas om ändringar i fråga om ett ombud eller anlitandet av ombud. Genom ändringarna genomförs artikel l9.1 d och e samt 19.8 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Enligt den föreslagna ändringen i 5 mom. ska Finansinspektionen inom två månader från det att den fick de upplysningar som avses i 3 och 4 mom. underrätta betalningsinstitutet om ombudet har förts in i registret över betalningsinstitut eller inte. Bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att föra in ombuden i registret över betalningsinstitut finns i 16 §. Om Finansinspektionen vägrar att föra in ett ombud i registret ska den utan obefogat dröjsmål underrätta betalningsinstitutet om detta. Genom ändringarna genomförs artikel 19.2 och 19.4 i det andra betaltjänstdirektivet. 

26 §.Skyddande av kundmedel. Det föreslås en sådan ändring i 1 mom. att det nämns i samband med vilka betaltjänster kundmedlen ska skyddas. Ändringen beror på artikel 10.1 i det andra betaltjänstdirektivet men är närmast teknisk. Det är endast tillhandahållande av betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster som inte ska ingå i tillämpningsområdet. Således ska bestämmelsen tillämpas på alla betaltjänster som leder till att betalningsinstitutet tar emot kundmedel.  

Begränsningen att bestämmelserna om skyddande av kundmedel bara ska tillämpas på betalningsinstitut som även tillhandahåller andra tjänster än betaltjänster föreslås bli struken ur momentet. Dessutom slopas de nedre gränserna för de medel som ska omfattas av skyddet. Enligt det andra betaltjänstdirektivet är dessa begränsningar inte möjliga, utan kundmedlen ska skyddas också när ett betalningsinstitut tillhandahåller enbart betaltjänster, och alla kundmedel ska skyddas oavsett belopp. Dessutom föreslås det en teknisk ändring i momentet. Genom detta moment genomförs artikel 10.1 i det andra betaltjänstdirektivet. 

26 a §.Täckning av ansvar till följd av betalningsinitieringstjänster. Det föreslås en ny paragraf som gäller försäkringar och andra motsvarande säkerheter. I 1 mom. föreslås det att leverantörer av betalningsinitieringstjänster ska teckna en yrkesansvarförsäkring för de territorier där de tillhandahåller tjänster, eller ordna en annan motsvarande säkerhet. Med en försäkring eller annan motsvarande säkerhet säkerställer man att tjänsteleverantören kan täcka sitt ansvar för obehöriga, icke genomförda, felaktigt genomförda eller sent genomförda betalningstransaktioner och för en annan betaltjänstleverantörs eventuella utövande av sin regressrätt. Bestämmelser om innehållet i detta ansvar finns i betaltjänstlagen.  

I det föreslagna 2 mom. ges Finansinspektionen behörighet att utfärda närmare tekniska föreskrifter om försäkringar och säkerheter, t.ex. om lämpligt försäkringsmaterial, om den som ställer säkerhet eller beviljar försäkring och om minimibeloppet av en ersättning utifrån en försäkring eller säkerhet samt om de uppgifter som Finansinspektionen ska lämnas i anslutning till en försäkring eller säkerhet. Uppgifter som ska lämnas kan t.ex. vara företagets riskprofil, upplysningar om huruvida företaget tillhandahåller andra betaltjänster eller bedriver annan affärsverksamhet, de initierade betalningstransaktionernas värde samt säkerheternas särdrag och kriterierna för deras genomförande. Enligt artikel 5.4 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten senast den 13 januari 2017 utfärda riktlinjer riktade till de behöriga myndigheterna för kriterierna för att fastställa ett minimibelopp för den försäkring eller säkerhet som avses i denna paragraf. Bankmyndigheten utfärdade riktlinjerna den 7 juli 2017. Finansinspektionen kan beakta dessa riktlinjer när den utfärdar sina egna föreskrifter. 

Det krav på täckning av ansvar som avses i denna paragraf ska inte i enlighet med skäl 24 i ingressen till direktivet tillämpas på kreditinstitut.  

Genom paragrafen genomförs artikel 5.2 och 5.4 i det andra betaltjänstdirektivet.  

26 b §.Täckning av ansvar till följd av kontoinformationstjänster. Det föreslås en ny paragraf som gäller försäkringar och andra motsvarande säkerheter. I 1 mom. föreslås det att leverantörer av kontoinformationstjänster ska teckna en yrkesansvarförsäkring för de territorier där de tillhandahåller tjänster, eller ordna en annan motsvarande säkerhet. På så sätt säkerställer man att tjänsteleverantören kan täcka sitt ersättningsansvar till följd av obehörigt eller bedrägligt tillträde till eller obehörig användning av betalkontoinformation.  

I det föreslagna 2 mom. ges Finansinspektionen behörighet att utfärda närmare tekniska föreskrifter om försäkringar och säkerheter, t.ex. om lämpligt försäkringsmaterial, om den som ställer säkerhet eller beviljar försäkring och om minimibeloppet av en ersättning utifrån en försäkring eller säkerhet samt om de uppgifter som Finansinspektionen ska lämnas i anslutning till en försäkring eller säkerhet. Uppgifter som ska lämnas kan t.ex. vara företagets riskprofil, upplysningar om huruvida företaget tillhandahåller andra betaltjänster eller bedriver annan affärsverksamhet, antalet kunder som använder kontoinformationstjänster samt säkerheternas särdrag och kriterierna för deras genomförande. Enligt artikel 5.4 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten senast den 13 januari 2017 utfärda riktlinjer riktade till de behöriga myndigheterna för kriterierna för att fastställa ett minimibelopp för den försäkring eller säkerhet som avses i denna paragraf. Bankmyndigheten utfärdade riktlinjerna den 7 juli 2017. Finansinspektionen kan beakta dessa riktlinjer när den utfärdar sina egna föreskrifter. 

Det krav på täckning av ansvar som avses i denna paragraf ska inte i enlighet med skäl 24 i ingressen till direktivet tillämpas på kreditinstitut. 

Genom paragrafen genomförs artikel 5.3 och 5.4 i det andra betaltjänstdirektivet. 

27 §.Minimikapital. Det föreslås att 1 mom. ändras. De belopp som godkänns som startkapital anges i enlighet med artikel 7.1 i det andra betaltjänstdirektivet genom en hänvisning till artikel 26.1 a—e i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012. Genom ändringen genomförs artikel 7.1 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Dessutom föreslås det en sådan ändring av 2 punkten att kravet på ett startkapital på 50 000 euro gäller betalningsinstitut som tillhandahåller endast betalningsinitieringstjänster. Bestämmelsen i 3 punkten föreslås bli ändrad på så sätt att den gäller betalningsinstitut som tillhandahåller betaltjänster som avses i 1 § 2 mom.1—4 punkten. Genom ändringarna genomförs artikel 7 i det andra betaltjänstdirektivet.  

28 §.Kapitalbas. Det föreslås att 1 mom. ändras. Den kapitalbas som krävs av ett betalningsinstitut anges i enlighet med det andra betaltjänstdirektivet. Således tillämpas på betalningsinstituts kapitalbas artikel 4.1.118 i EU:s tillsynsförordning, varvid minst 75 procent av primärkapitalet är i form av kärnprimärkapital i enlighet med artikel 50 i den förordningen och supplementärkapitalet är högst en tredjedel av primärkapitalet. Genom ändringen genomförs artikel 4.46 i det andra betaltjänstdirektivet.  

29 §.Metoder för beräkning av betalningsinstituts kapitalbas. Enligt förslaget ändras 2 mom. så att Finansinspektionen kan justera kravet på kapitalbasen om det har skett en väsentlig förändring av betalningsinstitutets verksamhet sedan föregående år. Enligt den kostnadsbaserade metoden är kapitalbasen bunden till de fasta omkostnaderna, med vilka avses kostnader som inte varierar beroende på företagets antal prestationer eller tjänster utan förblir oförändrade över en viss period. En förändring av betalningsinstitutets verksamhet märks åtminstone inte nödvändigtvis utan fördröjning i de fasta kostnaderna. Därför är det ändamålsenligt att ge Finansinspektionen en möjlighet att justera kravet på kapitalbasen.  

En hurdan förändring av affärsverksamheten som ska betraktas som väsentlig måste prövas från fall till fall. Vid prövningen ska man t.ex. beakta hur förändringarna av affärsverksamheten påverkar betalningsinstitutets egna operativa och ekonomiska risker och riskerna för betaltjänstanvändarna. Genom ändringen genomförs artikel 9.1 Metod A i det andra betaltjänstdirektivet.  

I 4 mom. föreslås det en sådan ändring att de serviceavgifter som betalningsinstitutet tar ut fogas till de relevanta indikatorerna. Genom ändringen genomförs artikel 9.1 Metod C led a iii i det andra betaltjänstdirektivet. 

30 §.Kapitalkrav. Det föreslås att 1 mom. ändras. På ett undantag när ska denna paragraf och 29 §, med bestämmelser om kapitalkrav och metoder för beräkning av kapitalbasen, inte tillämpas på betalningsinstitut som endast tillhandahåller betalningsinitieringstjänster, kontoinformationstjänster eller båda. På sådana leverantörer som endast tillhandahåller betalningsinitieringstjänster eller betalningsinitieringstjänster tillsammans med kontoinformationstjänster tillämpas dock bestämmelsen i detta moment, att ett betalningsinstituts kapitalbas alltid ska vara minst lika stor som det minimikapital som avses i 27 §. På leverantörer av enbart kontoinformationstjänster ställer det andra betaltjänstdirektivet inga kapitalkrav, så inte heller detta krav på minimikapitalet ska tillämpas på dessa leverantörer. Genom ändringen genomförs artiklarna 8.1 och 9.1 i det andra betaltjänstdirektivet.  

I 3 mom. föreslås det en sådan ändring att Finansinspektionen kan bestämma att metoden för beräkning av kapitalbasen ska ändras. Enligt den gällande lagen kan metoden ändras bara på ansökan av betalningsinstitutet. Detta kan leda till den situationen att den beräkningsmetod som bestämdes när auktorisationen beviljades till följd av att tillsynsobjektets verksamhet har utvecklats inte längre medför ett kapitalkrav som står i rätt proportion till riskerna med verksamheten. Därför är det motiverat att ge Finansinspektionen en möjlighet att bestämma att beräkningsmetoden ska ändras, om den beräkningsmetod som betalningsinstitutet tillämpar inte tillräckligt tryggar betalningsinstitutets solvens eller tillförlitligheten av dess verksamhet. I artikel 9.1 i det andra betaltjänstdirektivet sägs det att kapitalbasen beräknas med en av de metoder som anges i artikeln, ”enligt vad de behöriga myndigheterna fastställt i enlighet med nationell rätt”. Således följer ändringen direktivet.  

31 §.Undantag från kapitalkravet. Det föreslås att 1 mom. ändras genom att man inför kravet i artikel 8.1 i det andra betaltjänstdirektivet på att betalningsinstitutets kapitalbas ska vara minst lika stor som startkapitalet enligt 27 § också när bestämmelserna om kapitalkrav i 30 och 30 a § inte tillämpas. Genom momentet genomförs artikel 8.1 i det andra betaltjänstdirektivet och bestämmelsen om nationella undantag i artikel 8.3 i det direktivet.  

6 kap. Förfaranden

40 §.Deltagande i betalningssystem. Det föreslås ett nytt 3 mom. Enligt det ska den som förvaltar ett betalningssystem och som förvägrar någon som begär tillträde till systemet tillträde ange alla orsaker för den som begär tillträde. På så sätt genomförs artikel 35.2 tredje stycket i det andra betaltjänstdirektivet.  

41 §.Undantag från rätten att delta i betalningssystem. Det föreslås att hänvisningen till att kapitalbasen bestäms på gruppnivå stryks i 1 mom. 2 punkten. Genom ändringen genomförs artikel 35.2 b i det andra betaltjänstdirektivet.  

Enligt förslaget ska 3 punkten upphävas. Undantaget i fråga har i det andra betaltjänstdirektivet strukits ur artikel 35, som gäller tillträde till betalningssystem. I skäl 52 i ingressen till direktivet konstateras det emellertid att bestämmelserna om tillträde till betalningssystem inte bör tillämpas på system som inrättas och drivs av en enda betaltjänstleverantör. Till sådana system hör trepartsordningar, såsom trepartsbetalningsordningar i den utsträckning som de aldrig fungerar som faktiska fyrpartsbetalningsordningar. I sak ändras paragrafen således inte, utan 40 och 41 §, som har utfärdats med stöd av artikel 35, ska fortfarande inte tillämpas på sådana här trepartsarrangemang. Genom ändringen genomförs artikel 35.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslås ett nytt 2 mom. Där anges det att om den som deltar i ett betalningssystem enligt lagen om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklingssystem (1084/1999) tillåter en betaltjänstleverantör som inte är deltagare i betalningssystemet men som har auktorisation eller avses i 7 eller 7 b § att sända överföringsorder via systemet, ska den deltagaren ge också andra betaltjänstleverantörer den möjligheten på objektiva, icke-diskriminerande och proportionella grunder på det sätt som avses i 40 §. På så sätt genomförs artikel 35.2 andra stycket i det andra betaltjänstdirektivet.  

41 d §.Tillträde till konton som hålls i kreditinstitut. Det föreslås en ny paragraf om betalningsinstituts tillträde till kreditinstituts konton och betaltjänster.  

Enligt 1 mom. ska betaltjänster som tillhandahålls av kreditinstitut tillhandahållas också betalningsinstitut och i 7 och 7 b § avsedda personer som är verksamma utan auktorisation. I artiklarna 32.3 och 33.2 i det andra betaltjänstdirektivet anges det att dessa i 7 och 7 b § avsedda personer ska behandlas på samma sätt som betalningsinstitut, så därför ska också bestämmelserna om tillträde till konton som hålls i kreditinstitut tillämpas.  

Ett kreditinstitut kan ställa villkor för tillhandahållandet av tjänster, men de ska vara objektiva, icke-diskriminerande och stå i rätt proportion till riskerna i anslutning till tillhandahållandet av tjänsterna. Betaltjänster ska tillhandahållas i tillräcklig omfattning, så att betalningsinstitut och personer som avses i 7 och 7 b § kan tillhandahålla sina egna betaltjänster på ett obehindrat och effektivt sätt. Kreditinstitutet får således inte begränsa sina egna betaltjänster eller ställa sådana villkor för dem som utan grund gör det svårare för betalningsinstitut och personer som avses i 7 och 7 b § att tillhandahålla betaltjänster. På så sätt genomförs artikel 36 första stycket i det andra betaltjänstdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att om ett kreditinstitut förvägrar ett betalningsinstitut eller en i 7 eller 7 b § avsedd person betaltjänster, ska det underrätta Finansinspektionen om orsaken. På så sätt genomförs artikel 36 andra stycket i det andra betaltjänstdirektivet.  

41 e §.Bokslut och verksamhetsberättelse. Denna paragraf är ny. På betalningsinstituts bokslut och verksamhetsberättelser och på anvisningar, yttranden och undantag i fråga om dem tillämpas enligt förslaget 12 kap. 1—11 § i kreditinstitutslagen. 

Enligt artikel 17 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG samt rådets direktiv av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut i tillämpliga delar vara tillämpliga på betalningsinstitut. I artikeln preciseras ändå inte till vilka delar dessa EU-rättsakter ska tillämpas på verksamheten. 

Betalningsinstitut skiljer sig mycket från varandra i fråga om storlek och verksamhet, precis som t.ex. värdepappersföretag. Också värdepappersföretag omfattas av kreditinstitutslagens bestämmelser om revision samt särskild granskning och granskare. Det föreslås att bestämmelserna om betalningsinstitut görs enhetligare med bestämmelserna om värdepappersföretag. I förslagen har det beaktats vilka ändringar som föreslås i samband med det nationella genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU. 

Genom paragrafen genomförs artikel 17 i det andra betaltjänstdirektivet. 

41 f §.Revision samt särskild granskning och granskare. Det föreslås en ny paragraf om revision samt särskild granskning och granskare. I 1 mom. finns det en hänvisning till kreditinstitutslagens bestämmelser om kreditinstituts revision och revisorer och om förordnande av särskild granskning och granskare. 

Bestämmelser om revisorers särskilda skyldighet att göra anmälan till Finansinspektionen föreslås i 2 och 3 mom. Den betydande bindning till ett betalningsinstitut som avses i 3 mom. avser nära förbindelser enligt artikel 4.1.38 i EU:s tillsynsförordning. 

Enligt 4 mom. svarar en revisor inte för skada som uppgifter som han eller hon har lämnat ut i god tro eventuellt orsakar ett betalningsinstitut eller en tredje part. 

Artikel 17.3 i det andra betaltjänstdirektivet motsvarar 28 a § i den gällande lagen. 

42 §.Filialetablering i andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det föreslås att 1 mom. ändras. Ett betalningsinstitut med auktorisation kan etablera filial i en annan EES-stat. Med etablering avses här också en situation där ett betalningsinstitut har för avsikt att börja tillhandahålla betaltjänster via en filial som redan finns. Med filial avses ett betalningsinstituts driftställe som är verksamt inom EES-värdstaten. Filialerna i samma EES-stat räknas som en enda filial om de tillhör samma juridiska person. 

Etableringen ska på förhand anmälas till Finansinspektionen. Anmälan ska innehålla de i 45 § 1 mom. avsedda uppgifterna om betalningsinstitutets namn, adress och auktorisationsnummer och de betaltjänster det har för avsikt att tillhandahålla samt uppgifter om filialens affärsplan, organisationsstruktur, förvaltnings- och styrsystem och interna kontrollmekanismer samt namnen på de personer som ansvarar för betaltjänstverksamheten.  

Den beskrivning av förvaltnings- och styrsystem och interna kontrollmekanismer som krävs av en filial motsvarar det som i den med stöd av 11 § utfärdade förordningen av finansministeriet fordras av den som söker auktorisation för betalningsinstitut. Beskrivningen ska således visa att systemen och mekanismerna är proportionella, lämpliga, sunda och tillräckliga.  

Den affärsplan som krävs av en filial motsvarar den plan som i den med stöd av 11 § utfärdade förordningen av finansministeriet fordras av den som söker auktorisation för betalningsinstitut. Den ska således ha en budgetprognos för de tre första räkenskapsåren, där det visas att den sökande har förmåga att utnyttja system, resurser och förfaranden som är lämpliga och väl anpassade för en sund verksamhet.  

Betalningsinstitutet ska också underrätta Finansinspektionen om betydande förändringar i dessa uppgifter. Vid bedömningen av om en förändring är betydande eller inte kan man bl.a. beakta hur förändringarna påverkar betalningsinstitutets ekonomiska stabilitet och risker, uppfyllandet av förutsättningarna för auktorisation och fullgörandet av skyldigheter enligt övrig lagstiftning, t.ex. lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, samt dess förmåga att övervaka sin filial. Betydande förändringar är också att nya filialer etableras eller att uppdrag i anslutning till tillhandahållande av betaltjänster läggs ut på entreprenad till filialen. Även förändringarna ska i tillämpliga delar omfattas av förfarandena enligt denna paragraf.  

Genom ändringarna genomförs artikel 28.1 a—c och e samt artikel 28.4 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Det föreslås att 2 mom. ändras. Formuleringen preciseras så att Finansinspektionen inom en månad efter att ha tagit emot uppgifterna i enlighet med 1 mom. ska sända dem till den behöriga myndighet i EES-värdstaten som svarar för beviljandet av auktorisation för betalningsinstitut och för tillsynen över stabiliteten i deras verksamhet. Momentet utökas med en skyldighet för Finansinspektionen att inom tre månader efter att ha fått de uppgifter som avses i 1 mom. bedöma om filialen uppfyller förutsättningarna för filialetablering. Vid bedömningen av förutsättningarna ska betalningsinstitutets finansiella ställning och förvaltning beaktas. En filialetablering får inte äventyra betalningsinstitutets stabila och pålitliga verksamhet. Bedömningen motsvarar i sak kraven enligt den gällande bestämmelsen. Finansinspektionen ska inom de nämnda tre månaderna meddela sitt beslut till den behöriga myndigheten i EES-värdstaten och till betalningsinstitutet.  

Den behöriga myndigheten i EES-värdstaten ska bedöma de uppgifter som den får och meddela myndigheten i hemmedlemsstaten, i Finland Finansinspektionen, sin bedömning. Finansinspektionen ska beakta den bedömning som den behöriga myndigheten i EES-värdstaten gör, men kan också fatta ett beslut som skiljer sig från den bedömningen i fråga om huruvida filialetableringen uppfyller de krav som ställs på en sådan eller inte. Finansinspektionen föreslås bli skyldig att meddela den behöriga myndigheten i EES-värdstaten grunderna för sitt beslut, om det skiljer sig från den myndighetens bedömning. 

Om Finansinspektionen anser att filialen inte uppfyller förutsättningarna för en etablering får den inte föra in filialen i det register över betalningsinstitut som avses i 16 §. Om det redan har gjorts en registeranteckning ska den återtas. Filialen måste vara införd i registret för att få inleda sin verksamhet.  

Det föreslås ett nytt 3 mom. Betalningsinstitutet ska meddela Finansinspektionen det datum då det har för avsikt att börja tillhandahålla betaltjänster via filialen. Finansinspektionen ska meddela detta datum till den behöriga myndigheten i det land där filialen finns. Betalningsinstitutet ska meddela Finansinspektionen datumet i fråga innan det kan börja tillhandahålla betaltjänster via filialen. Det angivna datumet kan givetvis inte infalla före det datum då filialen har införts i registret över betalningsinstitut. 

Genom ändringarna genomförs artikel 28.2 och 28.3 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslås ett nytt 4 mom. Kommissionen antar de tekniska standarder för tillsyn som anger ramen för myndigheternas samarbete och utbyte av information. I den första standarden för tillsyn är det meningen att specificera metoder, medel och detaljer rörande samarbetet vid underrättelse om gränsöverskridande betalningsinstitut och särskilt den utbytta informationens omfattning och behandling, däribland gemensam terminologi och standardiserade underrättelsemallar.  

I den andra standarden för tillsyn anges ramen för samarbete och för utbyte av information mellan hemmedlemsstatens och värdmedlemsstatens behöriga myndigheter för övervakning av efterlevnaden av de bestämmelser i den nationella rätten som införlivar avdelningarna III och IV i det andra betaltjänstdirektivet. Standarden ska specificera metoder, medel och detaljer rörande samarbetet vid tillsynen av gränsöverskridande betalningsinstitut och särskilt den utbytta informationens omfattning och behandling för att säkra en konsekvent och effektiv tillsyn över betalningsinstitut som tillhandahåller gränsöverskridande betaltjänster. I standarden ska även metoder och detaljer specificeras när det gäller all rapportering som värdmedlemsstaterna kräver från betalningsinstituten om de betaltjänstverksamheter som utförs på deras territorier, inbegripet tidsintervallen för denna rapportering.  

Finansinspektionen ska följa dessa standarder. Genom ändringen genomförs artiklarna 28.5 samt 29.6 och 29.7 i det andra betaltjänstdirektivet.  

42 a §.Filialers verksamhet som strider mot bestämmelserna. Det föreslås en ny paragraf med bestämmelser om Finansinspektionens åtgärder i situationer där en filial i EES-värdstaten handlar i strid med bestämmelser och föreskrifter som har utfärdats med stöd av det andra betaltjänstdirektivet. När Finansinspektionen har fått ett meddelande från den behöriga myndigheten i EES-värdstaten ska den bedöma de erhållna uppgifterna och vid behov vidta behövliga åtgärder för att rätta till situationen. Finansinspektionen ska utan dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten i EES-värdstaten och vid behov också berörda behöriga myndigheter i andra EES-stater om de åtgärder som den har vidtagit. Vidare ska Finansinspektionen på lämpligt sätt underrätta betalningsinstitutet om åtgärderna och grunderna för dem. Betalningsinstitutet ska underrättas om en åtgärd innebär sanktioner eller inskränkningar i rätten att tillhandahålla tjänster eller i etableringsrätten.  

Bestämmelsen är huvudsakligen densamma som den i 57 § i lagen om Finansinspektionen. Skillnaden ligger i att Finansinspektionens åtgärder i detta fall ska grunda sig på överträdelse av bestämmelser och förskrifter som utfärdats med stöd av det andra betaltjänstdirektivet och i att Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i EES-värdstaten och vid behov även behöriga myndigheter i andra EES-stater om de åtgärder som den har vidtagit. Dessutom ska Finansinspektionen underrätta betalningsinstitutet om åtgärderna och motivera dem väl. 

Genom paragrafen genomförs artiklarna 30.1 andra stycket och 31.1 i det andra betaltjänstdirektivet. 

43 §.Anlitande av ombud i stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det föreslås att paragrafen ändras. Om ombud anlitas ska betalningsinstitutet lämna Finansinspektionen de uppgifter som avses i 24 § 3 och 4 mom. och 45 § 1 mom. På ombud tillämpas i tillämpliga delar vad som i 42 och 42 a § föreskrivs om filialer. Genom ändringarna genomförs artikel 28.1 a—c och d i det andra betaltjänstdirektivet.  

45 §.Tillhandahållande av tjänster i andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I 1 mom. föreslås det en sådan ändring att det för tydlighetens skull läggs till att tjänster kan tillhandahållas i en annan EES-stat också utan att ombud anlitas. Till de uppgifter som ska anmälas till Finansinspektionen fogas betalningsinstitutets namn, adress och auktorisationsnummer samt den eller de medlemsstater där betalningsinstitutet har för avsikt att tillhandahålla betaltjänster. Dessutom preciseras det att uppgifter ska lämnas om betaltjänsterna. Genom ändringarna genomförs artikel 28.1 a—c i det andra betaltjänstdirektivet. 

Det föreslås att 2 mom. ändras. På gränsöverskridande tjänster som tillhandahålls utan etablering ska delvis samma bestämmelser tillämpas som i fråga om tjänster som tillhandahålls via filial eller ombud. Finansinspektionen ska inom en månad efter att ha tagit emot en i 1 mom. avsedd anmälan sända de uppgifter som avses i 1 mom. till den behöriga myndigheten i EES-värdstaten. Finansinspektionen ska inom tre månader efter att ha fått de uppgifter som avses i 1 mom. bedöma om tillhandahållandet av tjänster uppfyller kraven i denna lag och meddela sitt beslut till den behöriga myndigheten i EES-värdstaten och till betalningsinstitutet. Om Finansinspektionens beslut skiljer sig från den bedömning som myndigheten i EES-värdstaten gör, ska Finansinspektionen också meddela den myndigheten grunderna för sitt beslut. Betalningsinstitutet ska invänta Finansinspektionens beslut innan det kan börja tillhandahålla gränsöverskridande tjänster. Genom ändringen genomförs artikel 28 i det andra betaltjänstdirektivet, till den del artikeln hänvisar till gränsöverskridande betaltjänster som tillhandahålls utan etablering. 

Paragrafen får ett nytt 3 mom. enligt vilket 42 § 4 mom. ska tillämpas på tjänsterna. Det innebär att Finansinspektionen i sitt samarbete och sitt utbyte av information med den behöriga myndigheten i en annan EES-stat ska följa de tekniska standarder för tillsyn som antagits med stöd av artiklarna 28 och 29 i det andra betaltjänstdirektivet, också i det fallet att gränsöverskridande tjänster tillhandahålls utan etablering i värdmedlemsstaten. 

48 a §. Påföljdsavgift. Det föreslås att 1 mom. ändras. I enlighet med artikel 5.2 och 5.3 i det andra betaltjänstdirektivet ska leverantörer av betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster se till att deras ansvar till följd av dessa tjänster täcks genom en försäkring. Vid genomförandet av det första betaltjänstdirektivet ansågs det ändamålsenligt att överträdelser av bestämmelserna om skyddande av kundmedel skulle omfattas av Finansinspektionens påföljdsavgift.  

Eftersom en leverantör av en betalningsinitieringstjänst kan göra betalningar från kundens konto, har leverantörens tjänster ett direkt samband med kundens medel. Därmed är både skyddandet av kundmedel på ett betalkonto och de försäkringar som krävs av leverantörer av betalningsinitieringstjänster jämförbara när det gäller att skydda kundens medel. Därför vore det ändamålsenligt att föreskriva att också överträdelser av bestämmelserna om försäkring ska straffas med påföljdsavgift.  

En kunds kontouppgifter är i enlighet med betaltjänstlagen tillgängliga för leverantörer av kontoinformationstjänster. Således har en sådan leverantör också ett ansvar för att uppgifterna behandlas i enlighet med bestämmelserna. Med tanke på kontouppgifternas betydelse för kunden vore det ändamålsenligt att föreskriva att också överträdelser av bestämmelserna om försäkring ska straffas med påföljdsavgift.  

På dessa grunder föreslås 1 mom. bli ändrat så att leverantörer av kontoinformationstjänster tas med. Det fordras auktorisation för att tillhandahålla betalningsinitieringstjänster, så leverantörer av dem behöver inte särskilt tas med i det inledande stycket. I momentet föreslås dessutom nya 4 och 5 punkter med hänvisningar till 26 a och 26 b §. På så sätt ska överträdelse av bestämmelser i anslutning till den försäkring som förutsätts vid tillhandahållande av betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster straffas med en påföljdsavgift enligt 40 § i lagen om Finansinspektionen.  

De gällande 4 och 5 punkterna blir på motsvarande sätt nya 6 och 7 punkter. 

Det föreslås att 2 mom. ändras. I och med ändringen av 1 mom. utvidgas tillämpningsområdet för ordningsbot till att också gälla närmare bestämmelser och föreskrifter om den försäkring som fordras av leverantörer av betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster.  

Dessutom föreslås det en teknisk ändring i 2 mom. Hänvisningen till det första betaltjänstdirektivet ändras till att gälla det andra betaltjänstdirektivet. Momentet preciseras också genom en hänvisning inte bara till beslut som kommissionen antagit med stöd av direktiv utan på motsvarande sätt också till förordningar som den antagit. På så sätt blir bestämmelsen enhetlig med 20 kap. 1 § 5 mom. i kreditinstitutslagen.  

Genom ändringen genomförs artikel 103.1 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Ikraftträdande  

Ikraftträdandebestämmelse. I denna bestämmelse föreslås det bli föreskrivet om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som det andra betaltjänstdirektivet senast ska genomföras. Dessutom föreslås det övergångsbestämmelser. 

Det föreslagna 2 mom. ska innehålla övergångsbestämmelser om betalningsinstitut som redan har auktoriserats enligt den gällande lagen. I överensstämmelse med artikel 109 i det andra betaltjänstdirektivet kan ett sådant betalningsinstitut till och med den 13 juli 2018 fortsätta sin verksamhet i enlighet med den lag som gällde vid denna lags ikraftträdande. Med avvikelse från detta tillämpas på betalningsinstitutet dock genast vid denna lags ikraftträdande bestämmelserna i 19 a och 19 b § i denna lag om hantering av operativa risker och säkerhetsrisker respektive anmälan om incidenter och bedrägerier. Det beror på att artikel 109.1 första stycket i det andra betaltjänstdirektivet möjliggör en övergångsbestämmelse endast för bestämmelserna i avdelning II i direktivet. De föreslagna 19 a och 19 b § baserar sig på artiklarna 95 och 96 i avdelning IV i direktivet, så ingen övergångstid kan föreskrivas för dem.  

Betalningsinstitutet förutsätts inte lämna in en ny ansökan om auktorisation, men det ska lämna Finansinspektionen behövliga uppgifter om huruvida det uppfyller kraven i denna lag eller inte. Finansinspektionen ska senast den 13 juli 2018 besluta om betalningsinstitutet uppfyller kraven i denna lag eller inte. Om bedömningen är positiv beviljar Finansinspektionen auktorisation. Om bedömningen är negativ ska Finansinspektionen bedöma vilka åtgärder som krävs för att lagens krav ska uppfyllas, eller om auktorisationen bör återkallas. Om ingen auktorisation beviljas, ska betalningsinstitutet sluta tillhandahålla betaltjänster.  

Finansinspektionen kan också bevilja auktorisation utan några särskilda åtgärder, om den redan är säker på att förutsättningarna enligt artiklarna 5 och 11 i det andra betaltjänstdirektivet uppfylls. I de artiklarna anges i sak förutsättningarna för att auktorisation ska beviljas. Ett exempel på en sådan omständighet kan vara att Finansinspektionen inom ramen för sin kontinuerliga tillsyn har blivit tillräckligt säker på att kraven uppfylls. Då ska betalningsinstitutet inte separat behöva lämna uppgifter för en bedömning. Bestämmelsen grundar sig på ett nationellt särdrag som möjliggörs genom artikel 109.2 i det andra betaltjänstdirektivet. Det anses motiverat att genomföra det eftersom det kan göra auktorisationsprocessen effektivare för såväl Finansinspektionen som betalningsinstitutet.  

I momentet föreslås det också ett tillägg om att den tidsfrist som föreskrivs i momentet tillämpas också på en juridisk persons ombud.  

Genom detta 2 mom. genomförs artikel 109.1 och 109.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslagna 3 mom. innehåller övergångsbestämmelser för fysiska och juridiska personer som med stöd av 7 § i den lag som gällde före denna lags ikraftträdande har beviljats undantag från kravet på auktorisation. En förutsättning föreslås vara att undantaget har beviljats och personen har tillhandahållit betaltjänster som avses i det första betaltjänstdirektivet före den 13 januari 2018. I enlighet med artikel 109.3 stycke 2 i det andra betaltjänstdirektivet kan personen i fråga fram till den 13 januari 2019 tillhandahålla betaltjänster i Finland i enlighet med den lag som gällde vid denna lags ikraftträdande.  

Med avvikelse från detta tillämpas på betalningsinstitutet dock genast vid denna lags ikraftträdande bestämmelserna i 19 a och 19 b § i denna lag om hantering av operativa risker och säkerhetsrisker respektive anmälan om incidenter och bedrägerier. Det beror på att artikel 109.1 första stycket i det andra betaltjänstdirektivet möjliggör en övergångsbestämmelse endast för bestämmelserna i avdelning II i direktivet. De föreslagna 19 a och 19 b § baserar sig på artiklarna 95 och 96 i avdelning IV i direktivet, så ingen övergångstid kan föreskrivas för dem.  

Personen förutsätts inte ansöka om auktorisation eller om undantag som avses i 7 § i denna lag. Däremot förutsätts personen lämna Finansinspektionen tillräckliga uppgifter om huruvida personen uppfyller förutsättningarna för ett undantag enligt 7 § i denna lag. Finansinspektionen ska senast den 13 januari 2019 fatta beslut om beviljande av auktorisation eller av undantag som avses i 7 §. Om auktorisation eller undantag inte beviljas ska personen sluta tillhandahålla betaltjänster.  

Enligt förslaget kan Finansinspektionen också utan några särskilda åtgärder bevilja undantag enligt 7 § i denna lag, om den redan är säker på att förutsättningarna för undantag uppfylls. Ett exempel på en sådan situation kan vara att Finansinspektionen inom ramen för sin kontinuerliga tillsyn har blivit tillräckligt säker på att förutsättningarna uppfylls. Då ska betalningsinstitutet inte separat behöva lämna uppgifter för en bedömning. Bestämmelsen grundar sig på ett nationellt särdrag som möjliggörs genom artikel 109.4 i det andra betaltjänstdirektivet. Det anses motiverat att genomföra det eftersom det kan göra auktorisationsprocessen effektivare för såväl Finansinspektionen som betalningsinstitutet.  

Genom detta nya 3 mom. genomförs artikel 109.1, 109.3 och 109.4 i det andra betaltjänstdirektivet. 

Enligt 4 mom. ska Finansinspektionen föra in sina i 2 och 3 mom. avsedda beslut i det register över betalningsinstitut som avses i 16 § och dessutom i enlighet med den paragrafen i Europeiska bankmyndighetens register över betalningsinstitut. Genom momentet genomförs artikel 109.1 tredje stycket och 109.4 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Enligt 5 mom. kan betalningsinstitut som vid denna lags ikraftträdande har auktorisation att tillhandahålla sådana betaltjänster med tekniska hjälpmedel som avses i 1 § 2 mom. 6 punkten i den lag som gällde vid denna lags ikraftträdande fortsätta att tillhandahålla dessa betaltjänster till och med den 13 januari 2020 i enlighet med den lag som gällde vid denna lags ikraftträdande. Betalningsinstitutet ska lämna Finansinspektionen tillräckliga uppgifter så att denna senast den 13 januari 2020 kan bedöma om betalningsinstitutet uppfyller kravet på minimikapital i 27 § 1 mom. 3 punkten och kraven i fråga om kapitalbasen och beräkningen av den i 29 §, 30 § 3 mom., 31 § 2 mom. och 31 a §. Om kraven uppfylls behåller betalningsinstitutet sin auktorisation. Med stöd av den kan betalningsinstitutet tillhandahålla betaltjänster i enlighet med 1 § 2 mom. 2 punkten.  

Genom momentet genomförs artikel 109.5 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Enligt 6 mom. ska ett institut för elektroniska pengar som har inlett sin verksamhet före den 13 januari 2018 enligt förslaget kunna fortsätta sin verksamhet till och med den 13 juli 2018 i enlighet med den lag som gällde vid denna lags ikraftträdande. Ett institut för elektroniska pengar blir skyldigt att lämna Finansinspektionen tillräckliga uppgifter så att denna kan bedöma om institutet uppfyller kraven i denna lag. Finansinspektionen ska fatta beslut om beviljande av auktorisation, behövliga åtgärder för att verksamheten ska bli lagenlig eller återkallande av auktorisation senast den 13 juli 2018. Finansinspektionen ska föra in beslutet i det register som avses i 16 §.  

Genom momentet genomförs artikel 111.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

1.2  Lagen om utländska betalningsinstituts verksamhet i Finland

1 §.Tillämpningsområde. Det föreslås att 1 mom. ändras. Lagens tillämpningsområde föreslås bli utvidgat genom att bestämmelserna i 4, 5 och 6 § i tillämpliga delar även ska tillämpas på ombud för och filialer till sådana utgivare av elektroniska pengar som avses i direktivet om elektroniska pengar. Bestämmelsen ska tillämpas om utgivaren distribuerar elektroniska pengar i Finland via en sådan person. Genom artikel 111.1 b första stycket i det andra betaltjänstdirektivet ändras artikel 3.4 i direktivet om elektroniska pengar så att artiklarna 27—31, med undantag av artikel 29.4 och 29.5, i det andra betaltjänstdirektivet, inbegripet de delegerade akter som antas i enlighet med artiklarna 28.5 och 29.7, ska gälla för utgivare av elektroniska pengar i ovannämnda fall. Dessa bestämmelser har för utländska tjänsteleverantörers del genomförts genom denna lag, så det behövs en hänvisning till de paragrafer genom vilka bestämmelserna har genomförts. 

Genom ändringen genomförs artikel 111.1 b första stycket i det andra betaltjänstdirektivet. 

2 §.Definitioner. Det föreslås en teknisk ändring i 3 punkten.  

Dessutom får paragrafen en ny 4 punkt med en definition av Europeiska bankmyndigheten. 

3 §.Tillsyn. Det föreslås att paragrafen ändras. I och med det andra betaltjänstdirektivet ska Finansinspektionen i enlighet med denna lag lämna vissa uppgifter också till Europeiska kommissionen och Europeiska bankmyndigheten. Därför utvidgas paragrafen på motsvarande sätt så att denna lag innehåller bestämmelser om Finansinspektionens rätt att lämna uppgifter till bl.a. dessa myndigheter. Genom ändringen genomförs delvis artikel 30.4 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Det föreslås vidare en sådan utvidgning att bestämmelser om tillsyn över utländska betalningsinstituts verksamhet också finns i 4 § 2 mom. i lagen om betalningsinstitut. Om en tvist inom myndighetssamarbetet är föremål för ett förfarande enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, ska de behöriga myndigheterna enligt det andra betaltjänstdirektivet avvakta med sina beslut i väntan på avgörande enligt den artikeln. Denna detaljerade bestämmelse har genomförts i lagen om betalningsinstitut till den del Finansinspektionen är myndighet i hemstaten. Genom hänvisningen till 4 § 2 mom. i lagen om betalningsinstitut genomförs bestämmelsen också i det fallet att Finansinspektionen har rollen som myndighet i värdstaten. Genom tillägget genomförs artikel 27.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

4 §.Förutsättningar för filialetablering. Det föreslås att paragrafen ändras. 

Paragrafens rubrik föreslås bli ändrad för att motsvara innehållet i den ändrade paragrafen.  

I 1 mom. föreslås det bestämmelser med stöd av vilka ett betalningsinstitut kan tillhandahålla betaltjänster i Finland via filial eller ombud. Begreppet betalningsinstitut omfattar också leverantörer av kontoinformationstjänster. Betaltjänsterna kan tillhandahållas när filialen eller ombudet har införts i ett register över betalningsinstitut som förs i betalningsinstitutets hemstat. Det föreslås att skyldigheten för den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat att underrätta Finansinspektionen slopas som ett villkor för att betaltjänster ska få börja tillhandahållas, eftersom ett sådant villkor inte skulle vara förenligt med artikel 28 i det andra betaltjänstdirektivet. I momentet stryks också bestämmelsen om anmälans innehåll. Innehållsbestämmelserna härrör direkt från artikel 28 i det andra betaltjänstdirektivet och från kommissionens tekniska standarder för tillsyn, och de genomförs i respektive medlemsstat för de egna behöriga myndigheternas del.  

Det föreslås ett nytt 2 mom. Enligt momentet ska Finansinspektionen inom en månad efter att ha fått informationen från den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat om att betaltjänster börjar tillhandahållas via filial bedöma informationen och förse de behöriga myndigheterna i hemstaten med relevant information om de betaltjänster som betalningsinstitutet planerar att tillhandahålla. I enlighet med artikel 28 i det andra betaltjänstdirektivet ska den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat lämna Finansinspektionen följande information:  

a) betalningsinstitutets namn och adress samt, i tillämpliga fall, auktorisationsnummer,  

b) i vilka medlemsstater det har för avsikt att bedriva verksamhet,  

c) vilka betaltjänster det kommer att tillhandahålla,  

d) när betalningsinstitutet har för avsikt att använda ett ombud, ombudets namn och adress, en beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som ombudet kommer att använda för att fullgöra skyldigheterna när det gäller att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism enligt direktiv (EU) 2015/849, identitetsuppgifter om direktörer och personer som svarar för ledningen av det ombud som ska användas för tillhandahållande av betaltjänster samt, för andra ombud än betaltjänstleverantörer, styrkande av deras lämplighet, de av betalningsinstitutets betaltjänster som ombudet har mandat för och i tillämpliga fall ombudets unika identifikationskod eller identifikationsnummer, och 

e) när betalningsinstitutet har för avsikt att använda en filial, en affärsplan och en beskrivning av den sökandes styrsystem och interna kontrollmekanismer när det gäller betaltjänstverksamheten i EES-värdstaten, en beskrivning av filialens organisatoriska struktur och vilka som är ansvariga för ledningen av filialen.  

Dessutom ska utkontraktering av operativa betaltjänstfunktioner meddelas. Också när informationen väsentligen förändras ska detta förfarande tillämpas. 

Finansinspektionen ska bedöma den information som den får och särskilt informera myndigheterna i betalningsinstitutets hemstat om alla rimliga skäl till farhågor i samband med anlitandet av ett ombud eller inrättandet av en filial för tillhandahållande av betaltjänster. I bedömningen ska särskild vikt fästas vid att skyldigheterna när det gäller att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism fullgörs. Den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat ska beakta Finansinspektionens synpunkter i sin egen bedömning av om filialen bör införas i hemstatens register över betalningsinstitut och om betalningsinstitutet således kan börja tillhandahålla betaltjänster via filialen.  

Enligt artikel 28.5 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten utarbeta ett förslag till tekniska standarder för tillsyn som anger ramen för myndigheternas samarbete och utbyte av information. Förslaget ska överlämnas till kommissionen senast den 13 januari 2018. I standarderna för tillsyn är det meningen att specificera metoder, medel och detaljer rörande samarbetet vid underrättelse om gränsöverskridande betalningsinstitut och särskilt den utbytta informationens omfattning och behandling, däribland gemensam terminologi och standardiserade underrättelsemallar. Europeiska bankmyndigheten överlämnade sitt förslag till kommissionen den 14 december 2016. När förordningen om standarden har antagits är den direkt tillämplig rätt, och Finansinspektionen ska alltså följa den. 

Enligt artikel 29.6 och 29.7 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten utarbeta ett förslag till tekniska standarder för tillsyn och kommissionen ges befogenhet att anta dem. I dessa standarder anges ramen för samarbete och för utbyte av information mellan hemmedlemsstatens och värdmedlemsstatens behöriga myndigheter för övervakning av efterlevnaden av de bestämmelser i den nationella rätten som införlivar avdelningarna III och IV i det andra betaltjänstdirektivet. Standarden ska specificera metoder, medel och detaljer rörande samarbetet vid tillsynen av gränsöverskridande betalningsinstitut och särskilt den utbytta informationens omfattning och behandling för att säkra en konsekvent och effektiv tillsyn över betalningsinstitut som tillhandahåller gränsöverskridande betaltjänster. I standarden ska även metoder och detaljer specificeras när det gäller all rapportering som värdmedlemsstaterna kräver från betalningsinstituten om de betaltjänstverksamheter som utförs på deras territorier, inbegripet tidsintervallen för denna rapportering. 

Genom ändringen genomförs artiklarna 28.2, 28.3 och 28.5 samt 29.6 och 29.7 i det andra betaltjänstdirektivet. 

4 a §.Central kontaktperson. Det föreslås en ny paragraf om centrala kontaktpersoner. Enligt paragrafen ska betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som med stöd av etableringsrätten i väsentlig grad tillhandahåller betaltjänster i Finland utse en central kontaktperson. Den centrala kontaktpersonen ska på institutets vägnar svara för de kontakter med Finansinspektionen och konsumentombudsmannen som hänför sig till tillsynen över efterlevnaden av betaltjänstlagen. 

Artikel 29.4 i det andra betaltjänstdirektivet gör det möjligt att på nationell nivå förutsätta att sådana betatalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som med stöd av etableringsrätten tillhandahåller tjänster i Finland utser en central kontaktperson, i direktivet kallad central kontaktpunkt. Denna skyldighet kan alltså inte påföras tjänsteleverantörer som från EES tillhandahåller tjänster direkt över gränsen utan att etablera sig i Finland. Dessutom ska, enligt den artikeln, den centrala kontaktpunkten säkerställa kommunikation och information i anslutning till bestämmelserna i avdelningarna III och IV i direktivet. Dessa bestämmelser har i Finland genomförts i betaltjänstlagen. Som behöriga myndigheter enligt betaltjänstlagen anges i 83 § i den lagen både Finansinspektionen och konsumentombudsmannen. Skyldigheten att utse en central kontaktpunkt ska i enlighet med direktivet bara påföras de tjänsteleverantörer som i väsentlig grad tillhandahåller betaltjänster i Finland.  

Enligt artikel 29.5 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten utarbeta ett förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de kriterier som ska tillämpas vid fastställandet, i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen, av de omständigheter under vilka inrättande av en central kontaktpunkt är lämpligt och vilka funktioner dessa centrala kontaktpunkter ska ha. Enligt den artikeln ska förslaget till tekniska standarder för tillsyn i synnerhet beakta den totala volymen och det totala värdet för transaktioner som genomförs av betalningsinstitutet i värdmedlemsstaten, den typ av betaltjänster som tillhandahålls och det totala antalet ombud som är etablerade i värdmedlemsstaten. Förslaget skulle överlämnas till kommissionen senast den 13 januari 2017. I artikel 29.7 i direktivet ges kommissionen befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn. Dessa tekniska standarder för tillsyn kommer på ett sätt som är bindande för alla medlemsstater att ange i vilka situationer de betaltjänster som tillhandahålls är så väsentliga att en central kontaktperson måste utses, och de kommer även att även ange en sådan persons uppgifter. 

Med en central kontaktpunkt strävar man efter att främja en effektiv tillsyn genom att se till att de betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som har sitt huvudkontor i en annan medlemsstat har tillräcklig kommunikation med den behöriga myndigheten. Enligt Finansinspektionens uppskattning finns det i Finland ca 170 ombud som handlar för olika huvudmäns räkning. Beroende på de tekniska standarderna för tillsyn kan skyldigheten att inrätta en central kontaktpunkt bli tillämplig t.ex. på sådana aktörer.  

Enligt artikel 111.1 i direktivet ska skyldigheten att inrätta en central kontaktpunkt också gälla institut för elektroniska pengar. 

Genom paragrafen genomförs artikel 29.4 i det andra betaltjänstdirektivet. 

5 §.Tillhandahållande av betaltjänster utan filialetablering. Det föreslås att paragrafen ändras. 

I 1 mom. föreslås det en sådan ändring att det för tydlighetens skull läggs till att tjänster kan tillhandahållas också via ombud.  

Det föreslås att 2 mom. ändras. Enligt det föreslagna momentet kan ett betalningsinstitut börja tillhandahålla betaltjänster när den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat har gett sitt godkännande. Anmälan till Finansinspektionen slopas som ett villkor för att tjänster ska få börja tillhandahållas, eftersom ett sådant villkor inte skulle vara förenligt med artikel 28 i det andra betaltjänstdirektivet. Informationsskyldigheten för betalningsinstitutets hemstat kvarstår emellertid; bestämmelser om den finns i artikel 28. Enligt den artikeln ska Finansinspektionen informeras om a) betalningsinstitutets namn och adress samt, i tillämpliga fall, auktorisationsnummer, b) i vilka medlemsstater det har för avsikt att bedriva verksamhet, och c) vilka betaltjänster det kommer att tillhandahålla.  

Enligt förslaget får momentet ett tillägg om att 4 § 2 mom. i tillämpliga delar tillämpas på tillhandahållande av betaltjänster. Den paragrafens procedurbestämmelser och kommissionens tekniska standarder för tillsyn ska således följas.  

Genom ändringarna genomförs artikel 28.2, 28.3 och 28.5 i det andra betaltjänstdirektivet. 

6 §. Anmälningsplikt i fråga om filialers eller ombuds verksamhet som strider mot bestämmelserna samt begränsning av och förbud mot verksamheten. Det föreslås att paragrafen ändras. 

Enligt förslaget ändras paragrafens rubrik genom att anmälningsplikt i fråga om filialers eller ombuds verksamhet som strider mot bestämmelserna tas med, i enlighet med paragrafens innehåll. 

Det föreslås att 1 mom. ändras. Momentet får en bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att informera den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat, om betalningsinstitutets filial eller ombud handlar i strid med bestämmelser eller föreskrifter. Begreppet betalningsinstitut omfattar också leverantörer av kontoinformationstjänster. 

Paragrafen får ett nytt 2 mom. med bestämmelser om de åtgärder som Finansinspektionen i enlighet med artikel 30 i det andra betaltjänstdirektivet kan vidta för att avvärja hot mot betaltjänstanvändarna. Om ärendets brådskande natur kräver det kan Finansinspektionen i syfte att avvärja ett allvarligt hot mot betaltjänstanvändarnas ställning enligt förslaget också vidta omedelbara åtgärder för att verksamhet som strider mot bestämmelser och föreskrifter ska upphöra. I sådana fall behöver Finansinspektionen alltså inte vänta på åtgärder från den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat. Vid bedömningen av hur allvarligt hotet är kan man t.ex. ge akt på om den verksamhet som strider mot bestämmelser och föreskrifter riktar sig mot filialens alla betaltjänstanvändare eller bara en del, i hur hög grad den riktar sig mot kundmedel och åtgärder för att skydda dem, hur stor andel av tillhandahållandet av betaltjänster i Finland filialen står för och om filialens verksamhet påverkar betalningssystemens stabilitet.  

De åtgärder som vidtas för att avvärja hotet ska vara lämpliga och proportionella. De får inte leda till att betaltjänstanvändare i Finland ges företräde framför betaltjänstanvändare i andra EES-stater. Åtgärderna ska vara temporära, och de ska avslutas när hoten har avvärjts t.ex. med hjälp av den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat eller Europeiska bankmyndigheten. 

I det föreslagna momentet föreskrivs det också att om Finansinspektionen vidtar en åtgärd enligt detta moment, ska den informera betalningsinstitutet och den behöriga myndigheten i betalningsinstitutets hemstat, de behöriga myndigheterna i andra EES-stater om frågan gäller dem samt kommissionen och Europeiska bankmyndigheten om åtgärderna och om grunderna för dem. Myndigheterna ska informeras på förhand, om det är möjligt med tanke på ärendets brådskande natur, men åtminstone utan dröjsmål när åtgärden har vidtagits. Betalningsinstitutet ska informeras utan obefogat dröjsmål.  

I momentet föreslås också de bestämmelser från den gällande paragrafen ingå som kan stå kvar trots det andra betaltjänstdirektivet. Det handlar om Finansinspektionens möjlighet att förhindra att nya betaltjänsttransaktioner inleds och om bestämmelsen om att också 61 § i lagen om Finansinspektionen tillämpas på begränsning av och förbud mot affärsverksamhet.  

Genom ändringarna genomförs artiklarna 30.1 första stycket, 30.2—30.4 och 31.1 i det andra betaltjänstdirektivet.  

1.3  Kreditinstitutslagen

9 kap. Riskhantering

16 §. Operativ risk. Det föreslås ett nytt 4 mom. Enligt det tillämpas på kreditinstitut som tillhandahåller betaltjänster de bestämmelser som finns i 19 a och 19 b § i lagen om betalningsinstitut och som gäller hantering av operativa risker och säkerhetsrisker samt anmälan om incidenter och bedrägerier. Det andra betaltjänstdirektivets bestämmelser om detta gäller betaltjänstleverantörer generellt och avser utöver betalningsinstitut, i 7 § avsedda aktörer som tillhandahåller betaltjänster utan auktorisation och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § också kreditinstitut. Dessa bestämmelser i det andra betaltjänstdirektivet har genomförts i 19 a och 19 b § i lagen om betalningsinstitut och genomförs i fråga om kreditinstitut genom hänvisningar till de paragraferna. Också Finansinspektionens uppgifter och befogenheter enligt dessa paragrafer ska tillämpas.  

Utgångspunkten är att varje kreditinstitut ska utarbeta en i 19 a § 2 mom. i lagen om betalningsinstitut avsedd bedömning av operativa risker och säkerhetsrisker i anslutning till betaltjänsterna och av tillräckligheten när det gäller deras riskhanteringsåtgärder och kontrollmekanismer. I en sammanslutning som avses i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker (599/2010) kan det emellertid hända att centralinstitutet tillhandahåller sina medlemskreditinstitut tämligen omfattande tjänster. Med tanke på vad som är effektivt och ändamålsenligt kan det i vissa fall vara effektivare att centralinstitutet utarbetar bedömningen för ett eller flera av sina medlemskreditinstitut. Det andra betaltjänstdirektivet ger dock ingen möjlighet att överföra ansvaret för utarbetandet av bedömningen. I situationer där centralinstitutet för sammanslutningen tekniskt sett utarbetar bedömningen ska ansvaret för utarbetandet av bedömningen och för bedömningens innehåll således kvarstå hos respektive medlemskreditinstitut i sammanslutningen. 

Genom ändringen genomförs artiklarna 95.1, 95.2, 96.1, 96.2 och 96.6 i det andra betaltjänstdirektivet.  

1.4  Lagen om Finansinspektionen

5 §.Andra finansmarknadsaktörer. I 10 punkten föreslås det en teknisk ändring som innebär att hänvisningen till kreditinstitutslagen preciseras på ett sätt som motsvarar de ändringar som trätt i kraft i den lagen.  

Paragrafens 23 punkt föreslås bli ändrad på så sätt att också de som tillhandahåller kontoinformationstjänster omfattas av begreppet andra finansmarknadsaktörer. Genom ändringarna genomförs delvis artikel 22 i det andra betaltjänstdirektivet.  

32 a §.Förbud mot förvärv av ägarandelar. Paragrafens 1 mom. föreslås bli kompletterat genom att det nämns att Finansinspektionens rätt att förbjuda ett sådant förvärv av ägarandelar som avses i momentet också gäller ägarandelar i betalningsinstitut. Dessutom föreslås det en teknisk ändring i momentet. 

1 2 mom. föreslås också uppgifter och utredningar som avses i 21 c § i lagen om betalningsinstitut bli nämnda. Dessutom görs det en teknisk ändring som innebär att hänvisningen till kreditinstitutslagen preciseras på ett sätt som motsvarar de ändringar som trätt i kraft i den lagen. 

Det föreslås att det till 3 mom. fogas en hänvisning till lagen om betalningsinstitut. Ändringen behövs eftersom bestämmelser om begränsning ifråga om utövande av rösträtt i betalningsinstitut finns i 21 d § i lagen om betalningsinstitut och inte i lagen om Finansinspektionen.  

Genom ändringen av paragrafen genomförs artikel 6.3 och 6.4 i det andra betaltjänstdirektivet. 

32 b §.Förfarande som tillämpas vid förbud mot förvärv av ägarandel. I 2 mom. föreslås det en sådan ändring att om ytterligare uppgifter begärs, avbryts behandlingstiden i fråga om sammanslutningar med säte utanför EES för högst 30 vardagar och inte för 50 vardagar som enligt den gällande lagen. Ändringen är teknisk, och genom den fås bestämmelsen att motsvara den tid som anges i bl.a. kreditinstitutsdirektivet 2013/36/EU och Solvens II-direktivet 2009/138/EG. 

38 §.Ordningsavgift. Det föreslås att 1 mom. 7 punkten ändras. I och med ändringen kan Finansinspektionen ålägga den att betala ordningsavgift som försummar eller bryter mot skyldigheten att lämna en beskrivning, ett meddelande eller ett revisionsuttalande enligt 8 a § 1 eller 2 mom. i lagen om betalningsinstitut. Skyldigheten att lämna dessa uppgifter är av stor betydelse för att det ska kunna utredas om de tillhandahållna tjänsterna omfattas av betaltjänstlagen. Därför är det motiverat att förena denna skyldighet med en möjlighet att förelägga ordningsbot. I 7 punkten föreslås också en teknisk ändring. Genom ändringen av denna punkt genomförs delvis artikel 103.1 i det andra betaltjänstdirektivet.  

50 n §.Verksamhet som behörig myndighet enligt betaltjänstdirektivet. Det föreslås en ny paragraf, och enligt dess 1 mom. är Finansinspektionen behörig myndighet enligt artikel 22 i betaltjänstdirektivet. Genom tillägget genomförs artikel 22 i det andra betaltjänstdirektivet. 

I 2 mom. föreskrivs det att om Finansinspektionen av Europeiska bankmyndigheten eller Europeiska centralbanken får information om en allvarlig operativ incident eller säkerhetsincident, ska den vidta alla åtgärder som behövs för att skydda det finansiella systemets omedelbara säkerhet.  

Enligt artikel 96.2 i det andra betaltjänstdirektivet ska myndigheten i betaltjänstleverantörens hemstat informera Europeiska bankmyndigheten och Europeiska centralbanken om incidenten, och dessa ska i samarbete med den behöriga myndigheten i hemstaten bedöma incidentens relevans för de behöriga myndigheterna i andra EES-stater och informera dem. Europeiska centralbanken ska underrätta medlemmarna i Europeiska centralbankssystemet om frågor som är relevanta för betalningssystemet. När Finansinspektionen har blivit underrättad ska den bedöma hur incidenten påverkar det finansiella systemet i Finland och vidta behövliga åtgärder inom ramen för sin behörighet. I sin bedömning kan Finansinspektionen stödja sig på Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om kriterierna för att bedöma incidentens relevans. Enligt artikel 96.3 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten utfärda dessa riktlinjer senast den 13 januari 2018. Finansinspektionen kan också beakta t.ex. den grupp som i Finland berörs av incidenten, incidentens kvantitativa effekter eller effekter i pengar samt effekterna på betalningssystemen.  

Genom tillägget genomförs artikel 96.2 tredje stycket i det andra betaltjänstdirektivet.  

59 §.Anmälan till hemstatens tillsynsmyndighet om villkoren för utländska EES-filialers och andra utländska EES-tillsynsobjekts verksamhet. Det föreslås en sådan ändring av paragrafen att kraven i den inte tillämpas på utländska betalningsinstitut. Detta beror på att det andra betaltjänstdirektivet inte innehåller något sådant krav. 

1.5  Lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift

1 §.Avgiftsskyldiga. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras. I och med det andra betaltjänstdirektivet får Finansinspektionen en ny grupp av tjänsteleverantörer som tillsynsobjekt, dvs. aktörer som med stöd av 7 b § i lagen om betalningsinstitut tillhandahåller kontoinformationstjänster utan auktorisation. Enligt den gällande lagen är de som tillhandahåller andra betaltjänster än kontoinformationstjänster utan auktorisation och ger ut elektroniska pengar utan auktorisation redan avgiftsskyldiga. Därför är det motiverat att också leverantörer av kontoinformationstjänster blir skyldiga att betala avgift till Finansinspektionen. Ändringen gör det möjligt för Finansinspektionen att täcka de skäliga kostnaderna för skötseln av den nya uppgift som den föreslås bli påförd. 

6 §.Grundavgift för övriga avgiftsskyldiga. Det föreslås att hänvisningarna till lagen om betalningsinstitut ändras i tabellen i 1 mom. Genom ändringen av den fjärde raden i tabellen ska grundavgiften på 1 070 euro också gälla juridiska personer som tillhandahåller kontoinformationstjänster med stöd av 7 b § i lagen om betalningsinstitut. Genom ändringen av den femte raden i tabellen ska grundavgiften på 214 euro också gälla fysiska personer som tillhandahåller kontoinformationstjänster med stöd av 7 b § i lagen om betalningsinstitut. Grundavgiftens belopp föreslås vara desamma som det enligt den gällande lagen är för dem som tillhandahåller andra betaltjänster än kontoinformationstjänster utan auktorisation och för dem som ger ut elektroniska pengar utan auktorisation. Med avgiften täcks Finansinspektionens skäliga kostnader för skötseln av den nya uppgift som den föreslås bli påförd. 

1.6  Lagen om investeringstjänster

6 kap. Ekonomiska verksamhetsförutsättningar för tillhandahållande av investeringstjänster samt tillsyn över den ekonomiska stabiliteten

2 §.Ekonomisk stabilitet och tillsyn. I 1 mom. föreslås det en sådan precisering att också bestämmelserna om interna transaktioner i 5 kap. 15 § i kreditinstitutslagen tillämpas på värdepappersföretag. I praktiken har bestämmelserna om interna transaktioner också tidigare tillämpats på värdepappersföretag, men den hänvisning till den aktuella paragrafen i kreditinstitutslagen som har funnits i lagen om investeringstjänster föll bort när den tidigare kreditinstitutslagen (121/2007) upphävdes och den gällande lagen stiftades. Kreditinstitutsdirektivet förutsätter också att bestämmelsen i fråga tillämpas på värdepappersföretag. 

3.1  Näringsfrihet

I 41 § i lagförslag 1 i denna proposition föreskrivs det att om den som deltar i ett betalningssystem enligt lagen om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklingssystem tillåter en betaltjänstleverantör som inte är deltagare i betalningssystemet att sända överföringsorder via systemet, ska den deltagaren tillhandahålla också andra betaltjänstleverantörer samma tjänst på det sätt som avses i 40 §. I denna 40 § står det:  

”Den som upprätthåller ett betalningssystem får inte i reglerna för systemet ställa ogrundade, oskäliga eller diskriminerande krav för deltagande i tjänsteleverantörens system. De krav som ställs på skydd mot risker och säkerställande av betalningssystemets ekonomiska och funktionella stabilitet ska vara relevanta och skäliga. 

I reglerna för betalningssystemet får inte uppställas begränsningar för tjänsteleverantörers, betaltjänstanvändares eller övriga betalningssystems deltagande i andra betalningssystem. Rättigheter, skyldigheter, förmåner eller begränsningar i anslutning till deltagande i betalningssystem får inte vara baserade på tjänsteleverantörernas, betaltjänstanvändarnas eller andra betalningssystems juridiska form eller ställning.” 

Enligt 41 d § i lagförslag 1 ska betalkontotjänster som tillhandahålls av kreditinstitut också tillhandahållas betalningsinstitut och registrerade aktörer på objektiva, icke-diskriminerande och proportionella grunder.  

Dessa bestämmelser i 40 och 41 d § är i överensstämmelse med artiklarna 35 och 36 i det andra betaltjänstdirektivet. I fråga om dessa krav gäller enligt direktivet fullständig harmonisering, så artiklarna får inte frångås i den nationella lagstiftningen.  

Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom en näring som han eller hon valt fritt. Grundlagsutskottet har ansett att grundlagen utgår från att näringsfrihet ska råda men att det kan krävas tillstånd för näringsverksamhet i undantagsfall. En reglering där det krävs tillstånd för näringsverksamhet måste ske genom lag, och lagen måste uppfylla de övriga allmänna kraven på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna (t.ex. GrUU 46/2016 rd, GrUU 15/2016 rd, GrUU 69/2014 rd, GrUU 13/2014 rd och GrUU 17/2012 rd). Inskränkningar i näringsfriheten ska vara exakta och noga avgränsade, och deras omfattning och förutsättningarna för dem ska framgå av lagen. När det gäller innehållet har utskottet ansett det viktigt att bestämmelserna om tillståndsvillkor och tillståndets giltighet garanterar en tillräcklig förutsebarhet i myndigheternas verksamhet. Betydelsefullt i detta avseende är bland annat i vilken omfattning myndigheternas befogenheter bygger på bunden prövning och i vilken omfattning de bygger på ändamålsenlighetsprövning. En myndighets befogenhet att förena ett tillstånd med villkor ska grunda sig på exakta bestämmelser i lag. Väsentligt är bland annat att tillståndsmyndigheten inte har befogenheter att i tillståndet bestämma om sådant som det ska föreskrivas genom lag om (se GrUU 13/2014 rd). 

Kreditinstitutens skyldighet att på det sätt som anges ovan ge tillträde till betalningssystem och till sina egna kontotjänster innebär delvis ett ingrepp i den näringsfrihet som föreskrivs i grundlagen. Detta ingrepp behövs för att det andra betaltjänstdirektivets mål i fråga om ökad konkurrens ska nås. Det är mycket svårt för betalningsinstituten att tillhandahålla betaltjänster utan tillträde till betalningssystem, eller att få ett konto hos ett kreditinstitut. Bestämmelserna är också mycket klart avgränsade och följer proportionalitetsprincipen. De påverkar inte heller kärnområdet för de grundläggande fri- och rättigheterna. 

3.2  Egendomsskydd

I 21 d § i lagförslag 1 och 32 a § i lagförslag 4 föreslås det bestämmelser om begränsning som gäller förvärv av äganderätt och utövande av rösträtt i betalningsinstitut. Dessa bestämmelser är i överensstämmelse med artikel 6 i det andra betaltjänstdirektivet. I fråga om detta krav gäller enligt direktivet fullständig harmonisering, så artikeln får inte frångås i den nationella lagstiftningen. Bestämmelsen i fråga är inte ny till sin natur, och regelringen avviker inte från den som gäller för t.ex. kreditinstitut, värdepappersföretag, fondbolag, förvaringsinstitut, institut för elektroniska pengar eller försäkringsbolag.  

Grundlagens egendomsskydd säkrar varaktigheten i ett avtalsförhållande (se. t.ex. GrUU 30/2016 rd, GrUU 42/2006 rd, GrUU 63/2002 rd och GrUU 37/1998 rd). Skyddet för kontinuiteten i förmögenhetsrättsliga rättshandlingar bottnar i tanken att skydda rättssubjektens berättigade förväntningar i ekonomiska frågor (se t.ex. GrUU 42/2006 rd, GrUU 21/2004 rd och GrUU 33/2002 rd). Grundlagsutskottet har i allmänhet ansett att det i skyddet för berättigade förväntningar ingår en rätt att lita på att lagstiftningen om viktiga rättigheter och skyldigheter i avtalsförhållandet är bestående och att dessa frågor därför inte kan regleras på ett sätt som urholkar parternas rättsliga ställning i oskälig grad (GrUU 42/2006 rd och GrUU 21/2004 rd). Utskottet har bedömt också detta slag av reglering som ingriper i egendomsskyddet i relation till de allmänna villkoren för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, däribland lagstiftningens acceptabilitet och proportionalitet (t.ex. GrUU 36/2010 rd). 

I samband med att lagen om Finansinspektionen stiftades bedömde grundlagsutskottet också vissa av Finansinspektionens befogenheter med hänsyn till egendomsskyddet (GrUU 28/2008 rd). När 32 a § i den lagen kom till (lag 207/2009) gjordes ingen bedömning av propositionens förhållande till grundlagen eller till egendomsskyddet. Ingen bedömning av förhållandet till egendomsskyddet gjordes heller senare i grundlagsutskottets utlåtande i samband med en ändring av bestämmelsen (GrUU 17/2012 rd). 

De bestämmelser i 32 a § i lagen om Finansinspektionen som gäller förbud mot förvärv av ägarandelar och begränsning av rösträtt grundar sig på många EU-rättsakter. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att finansmarknaden fungerar stabilt och störningsfritt, så att de tillsynsobjekt som är verksamma på marknaden har en pålitlig ägarstruktur. Även om bestämmelsen ingriper i det grundlagsskyddade egendomsskyddet urholkar den inte avtalsparternas rättsliga ställning i oskälig grad, och den står i rätt proportion till det skydd som eftersträvas genom myndighetsbefogenheter. De ändringar som föreslås i lagförslagen 1 och 4 kan anses uppfylla de krav som ställs på inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna. 

3.3  Administrativa påföljder

Enligt artikel 103 i det andra betaltjänstdirektivet ska medlemsstaterna fastställa regler om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av nationell rätt som införlivar direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de genomförs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Dessutom ska medlemsstaterna tillåta att deras behöriga myndigheter offentliggör administrativa sanktioner, om inte offentliggörandet allvarligt äventyrar de finansiella marknaderna eller åsamkar de berörda parterna oproportionell skada. I övrigt har det andra betaltjänstdirektivet inga bestämmelser om sanktionernas art och storlek. 

De allmänna grunderna för administrativa påföljder ska anges i lag i enlighet med 2 § 3 mom. i grundlagen eftersom det innebär utövning av offentlig makt att ålägga en sådan påföljd. När det gäller administrativa påföljder som har karaktären av sanktioner ska det lagstiftas exakt och tydligt om betalningsskyldigheten och grunderna för avgiftens storlek, lika väl som om den betalningsskyldiges rättsskydd och grunderna för verkställigheten (lagstiftning om värdepappersmarknaden GrUU 17/2012 rd och t.ex. GrUU 55/2005 rd och GrUU 32/2005 rd). Rekvisitet för handlingar som omfattas av påföljder får inte heller vara oklart (GrUU 16/2013 rd). 

Enligt 8 a § 3 mom. i lagförslag 1 kan Finansinspektionen genom vite som avses i 33 a § i lagen om Finansinspektionen ålägga en person att fullgöra sina skyldigheter enligt 1och 2 mom., om försummelsen inte är ringa. Dessutom kan Finansinspektionen enligt 38 § i lagförslag 4 ålägga den att betala ordningsavgift som försummar eller bryter mot skyldigheten att lämna en beskrivning, ett meddelande eller ett revisionsuttalande enligt 8 a § 1 eller 2 mom. i lagen om betalningsinstitut. Dessa bestämmelser hänför sig till ett undantag från lagens tillämpningsområde, och därför är det viktigt att skyldigheten fullgörs för att lagen ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt.  

Enligt 48 a § i lagförslag 1 kan Finansinspektionen påföra en påföljdsavgift för försummelse att iaktta eller för överträdelse av 26 a och 26 b §. Det gäller då försummelse att iaktta eller överträdelse av skyldigheten enligt paragraferna att täcka ansvar till följd av betalningsinitieringstjänster eller kontoinformationstjänster. Betaltjänstleverantörerna kommer åt att använda kundernas konton och medlen på dem till betalningar. Leverantörerna av kontoinformationstjänster kommer år kunderna kontouppgifter. Ett fel som sker i dessa tjänster kan vara mycket väsentligt för kundens del, och kundens ställning måste kunna tryggas med hjälp av en skyldighet att täcka ansvar. Därför är det motiverat att säkerställa att skyldigheten att täcka detta ansvar fullgörs genom att det blir möjligt att påföra en påföljdsavgift.  

De föreslagna befogenheterna är inte nya till karaktären och bestämmelserna avviker inte från de befogenheter som Finansinspektionen har getts att förelägga vite eller påföra ordningsavgift eller påföljdsavgift. 

3.4  Bemyndiganden att utfärda föreskrifter

I propositionen föreslås det fler bemyndiganden för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter. Enligt 80 § 2 mom. i grundlagen kan även andra myndigheter än de som avses i 80 § 1 mom. genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande ska vara exakt avgränsat. 

Artikel 95 i det andra betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om hantering av operativa risker och säkerhetsrisker. Den artikeln genomförs genom 19 a § i lagförslag 1. I den paragrafen föreskrivs det också att Finansinspektionen kan utfärda närmare föreskrifter om innehållet i ramen för riskhanteringen och kontrollmekanismerna. Betalningsinstitut, personer som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett undantag enligt 7 § och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § ska i enlighet med direktivet inrätta en sådan ram för att hantera operativa risker och säkerhetsrisker i anslutning till de betaltjänster som de tillhandahåller.  

Enligt den nämnda 19 a § ska betalningsinstitut, personer som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett undantag enligt 7 § och sådana leverantörer av kontoinformationstjänster som avses i 7 b § årligen lämna Finansinspektionen en bedömning av operativa risker och säkerhetsrisker i anslutning till de betaltjänster som de tillhandahåller och av tillräckligheten när det gäller deras riskhanteringsåtgärder och kontrollmekanismer. Finansinspektionen kan utfärda närmare föreskrifter om innehållet i den bedömningen. Dessutom kan Finansinspektionen bestämma att en bedömning ska lämnas oftare än årligen. Detta bemyndigande att bestämma att en bedömning ska lämnas oftare än årligen baserar sig direkt på artikel 95.2 i det andra betaltjänstdirektivet.  

Enligt det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten utfärda riktlinjer för inrättande, genomförande och övervakning av säkerhetsåtgärderna, inbegripet certifieringsförfaranden. Kommissionen kan också anta tekniska standarder för tillsyn för kriterier och villkor för inrättande och övervakning av säkerhetsåtgärderna. Således kommer tolkningen av och kraven enligt denna artikel att harmoniseras inom Europeiska unionen. Bemyndigandet för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter om tekniska detaljer stöder genomförandet av de harmoniserade tolkningarna.  

Artikel 96 i det andra betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om incidentrapportering, inbegripet anmälan om bedrägerier. Artikeln genomförs genom 19 b § i lagförslag 1. I 1 mom. i den paragrafen bemyndigas Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om klassificeringen av de operativa incidenter och säkerhetsincidenter som avses i momentet och om det närmare innehållet, formatet och förfarandet i fråga om de anmälningar som ska göras till betaltjänstanvändarna och Finansinspektionen. Kraven i 19 b § kommer att harmoniseras i och med Europeiska bankmyndighetens riktlinjer, vilkas genomförande bemyndigandet för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter också stöder. I paragrafens 4 mom. bemyndigas Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om den i momentet avsedda rapporteringen till Finansinspektionen om betalningsmedelsbedrägerier.  

I artikel 5 i det andra betaltjänstdirektivet finns det bestämmelser om skyldigheten för leverantörer av betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster att täcka det skadeståndsansvar som dessa tjänster medför med en ansvarsförsäkring eller annan garanti. Detta genomförs genom 26 a och 26 b § i lagförslag 1. De paragraferna innehåller ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om försäkringar eller andra motsvarande säkerheter. Enligt artikel 5.4 i det andra betaltjänstdirektivet ska Europeiska bankmyndigheten senast den 13 januari 2017 utfärda riktlinjer riktade till de behöriga myndigheterna för kriterierna för att fastställa ett minimibelopp för den försäkring eller säkerhet som avses i denna paragraf. Kraven i 26 a och 26 b § kommer att harmoniseras inom Europeiska unionen i och med Europeiska bankmyndighetens riktlinjer, vilkas genomförande bemyndigandet för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter också stöder. 

Artikel 5 i det andra betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om innehållet i ansökningar om auktorisation, och där bemyndigas Europeiska bankmyndigheten att utfärda riktlinjer för den information som ska ingå i en ansökan. Bankmyndigheten utfärdade riktlinjerna den 11 juli 2017. Bestämmelser om de utredningar som ska fogas till ansökan om auktorisation utfärdas genom förordning av finansministeriet, men med tanke på harmoniseringen av innehållet i sak skulle det vara motiverat att bemyndiga Finansinspektionen att utfärda mer detaljerade föreskrifter utifrån dessa riktlinjer. 

Till dessa delar handlar det om tekniska bestämmelser som preciserar innehållet i lagen och kraven, och bemyndigandena avser närmast utfärdandet av bestämmelser om tekniska detaljer i anslutning till dessa frågor. De bestämmelser som får utfärdas med stöd av bemyndigandena är avsedda att gälla Finansinspektionens tillsynsobjekt samt auktoriserade och registrerade betaltjänstleverantörer. Bemyndigandena att utfärda föreskrifter kan jämställas med Finansinspektionens nuvarande rätt att utfärda föreskrifter. Grundlagsutskottet har i flera sammanhang ansett att Finansinspektionen eller dess föregångare kunde ges bemyndiganden av detta slag (t.ex. GrUU 28/2008 rd, GrUU 17/2004 rd och GrUU 67/2002 rd). De föreslagna bemyndigandena att utfärda föreskrifter kan inte ses som problematiska med tanke på grundlagen. 

Regeringen anser att de föreslagna lagarna kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.