7.1
Rättegångsbalken
2 kap.
Om domförhet
9 §.
Enligt förslaget ändras
2 mom.
på så sätt att en klagan som gäller hänskjutande av en prejudikatfråga kan behandlas och avgöras i högsta domstolen också i en sammansättning med tre ledamöter, om sammansättningen är enig om avgörandet. Bestämmelsen motsvarar i sak 10 § 1 mom. Syftet med ändringen är att göra det möjligt att samma sammansättning med tre ledamöter kan avgöra både klagan som gäller hänskjutandet av prejudikatfrågan och upptagandet av prejudikatfrågan för avgörande, om det anses vara lämpligt. Detta bidrar till ett snabbt avgörande i ärendet och en ändamålsenlig inriktning av högsta domstolens resurser. Däremot kan ärenden också avgöras i olika sammansättningar enligt vad som i respektive ärende anses vara ändamålsenligt.
14 kap.
Om handläggning av mål inför rätta
4 §.
Kapitel 14 i rättegångsbalken innehåller allmänna bestämmelser om handläggning av mål inför rätta. I 4 § föreslås ett nytt
2 mom.
med en informativ hänvisning till paragrafen om prejudikatfrågor.
24 kap.
Om domstolens avgörande
7 §.
Till paragrafen fogas ett nytt
3 mom.
, enligt vilket högsta domstolens avgörande ska fogas till tingsrättens dom, om tingsrätten har framställt en prejudikatfråga i ett mål. Detta grundar sig på att frågan i det mål som behandlats i tingsrätten har avgjorts slutligt i högsta domstolen och inte längre tas upp i tingsrätten. Av informativa skäl ska till domen också fogas högsta domstolens beslut om att inte ta upp en prejudikatfråga för avgörande.
15 §.
Till paragrafen fogas ett nytt
4 mom.
som i sak motsvarar ovan beskrivna 7 § 3 mom.
30 kap.
Fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen
3 a §.
Det föreslås att det till 30 kap. i rättegångsbalken om fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen fogas en ny 3 a § där det föreskrivs om så kallad språngdispens i högsta domstolen. Den föreslagna bestämmelsen innebär att högsta domstolen kan avgöra en fråga i ett besvärsärende, även om hovrätten inte har meddelat tillstånd till fortsatt handläggning i ärendet. Syftet är att på ovan beskrivna sätt främja högsta domstolens förutsättningar att meddela prejudikat i mål eller ärenden som omfattas av systemet med tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten. Syftet är också att göra det lättare att få ett lagakraftvunnet beslut utan obefogat dröjsmål, vilket förbättrar parternas rättsskydd.
Den föreslagna paragrafen kan tillämpas i mål och ärenden där hovrätten inte har meddelat tillstånd till fortsatt handläggning enligt 25 a kap. i lagen. Högsta domstolen har i dessa mål och ärenden alltid rollen som tredje instans, och överklagande till högsta domstolen förutsätter att högsta domstolen meddelar ändringssökanden besvärstillstånd. Hovrättens beslut genom vilket tillstånd till fortsatt handläggning har meddelats får däremot inte överklagas (25 a kap. 19 § 1 mom.).
Bestämmelsen är tillämplig i alla de brottmål, tvistemål och ansökningsärenden vars fortsatta handläggning enligt nämnda kapitel förutsätter tillstånd i hovrätten. Endast brottmål där svaranden har dömts till strängare straff än fängelse i åtta månader omfattas inte av systemet med tillstånd till fortsatt handläggning.
I de mål och ärenden som avses i den aktuella paragrafen har hovrätten ansett att ingen av de grunder för meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning som anges i 25 a kap. 11 § har uppfyllts. Enligt 1 mom. 3 punkten i den paragrafen ska tillstånd till fortsatt handläggning också meddelas, om det är viktigt att meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra likadana mål (s.k. prejudikatgrund). Om hovrätten trots att målet innehåller en fråga av prejudikatkaraktär inte har meddelat tillstånd till fortsatt handläggning, kan högsta domstolen ta upp frågan för avgörande. Undantagsvis kan det också vara fråga om att hovrätten felaktigt ansett att målet omfattas av tillämpningsområdet för systemet med tillstånd till fortsatt handläggning.
Paragrafen kan tillämpas både i fall där hovrätten vägrat tillstånd till fortsatt handläggning i målet som helhet och i fall där tillstånd inte har meddelats någon av dem som överklagat i saken eller i någon del av målet (25 a kap. 12 §). Möjligheten är till nytta framför allt i den senare nämnda situationen, eftersom beslutet då får överklagas först i samband med avgörandet i huvudsaken (25 a kap. 19 § 2 mom.).
När hovrätten genom sitt beslut avslår ändringssökandens begäran om tillstånd till fortsatt handläggning träffar hovrätten inte ett materiellt avgörande i målet, utan det är tingsrättens avgörande som gäller. Om ändringssökanden då överklagar beslutet hos högsta domstolen och om besvärstillstånd meddelas, är det i högsta domstolen i nuläget endast fråga om huruvida ändringssökanden meddelas tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten. Högsta domstolen har därigenom inte möjlighet att materiellt avgöra en eventuell, kanske även mycket betydande fråga, i målet. Om högsta domstolen meddelar tillstånd till fortsatt handläggning, är följden i allmänhet att målet återförvisas till hovrätten.
Enligt den föreslagna bestämmelsen kan högsta domstolen i dessa situationer när den meddelar besvärstillstånd eller behandlar besvären besluta att den själv tar upp frågan direkt för behandling och avgörande, även om hovrätten inte har avgjort frågan materiellt. Detta avviker från principen om rättsinstansordning, eftersom högsta domstolen då direkt bedömer tingsrättens avgörande i den frågan och själv avgör frågan. Högsta domstolen behöver inte nödvändigtvis avgöra hela målet, utan det är tillräckligt att avgöra frågan av prejudikatkaraktär. Högsta domstolen kan fatta beslut om det föreslagna förfarandet antingen i samband med att den meddelar besvärstillstånd i den sammansättning som behandlar besvärstillståndsärenden eller senare i den sammansättning som behandlar besvären.
Förfarandet enligt den föreslagna paragrafen kan gälla alla de frågor för vilka högsta domstolen också i nuläget när ändring söks i ett avgörande i sakfrågan kan meddela begränsat besvärstillstånd med stöd av 30 kap. 3 § 2 mom. 2 punkten. Dessa är i allmänhet rättsliga frågor av prejudikatkaraktär, vars avgörande i högsta domstolen är nödvändigt för att styra rättstillämpningen. Det kan exempelvis vara fråga om en bestämd förutsättning för straffrättsligt ansvar eller om en delfråga som gäller civilrättslig skyldighet. Det är alltid fråga om tillämpning av rättsnormerna i det aktuella målet och det är i förfarandet inte möjligt att enbart ge ett allmänt yttrande om någon rättslig fråga. Frågan ska med andra ord vara relevant för målets avgörande, eftersom det är fråga om utövande av dömande makt.
Bestämmelser om begränsning av tillstånd till fortsatt handläggning finns i 25 a kap. 12 §. Paragrafen gäller också meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning i högsta domstolen och bör därför också beaktas i förfarandet med språngdispens, varefter behandlingen av frågan om meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning i högsta domstolen fortsätter. Paragrafen ska emellertid inte gälla hur högsta domstolen med stöd av 30 kap. 3 § 2 mom. som en del av avgörandet om besvärstillstånd kan begränsa en fråga som den i förfarandet med språngdispens tagit upp för avgörande. Detta för att avgörandet av en fråga av prejudikatkaraktär i förfarandet med språngdispens föregår beslutet om tillstånd till fortsatt handläggning. I förfarandet ska emellertid på det sätt som beskrivs ovan beaktas att det är fråga om ett ärende som gäller tillstånd till fortsatt handläggning. Med andra ord kan högsta domstolen i förfarandet med språngdispens avgöra vilken fråga som helst, som besvärstillståndet med stöd av de bestämmelser som gäller för frågan kan begränsas till att gälla, men om högsta domstolen efter att ha avgjort frågan kommer fram till att tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, ska en eventuell begränsning av tillståndet till fortsatt handläggning göras i enlighet med 25 § kap 12 §.
Ett exempel på en situation där det föreslagna förfarandet med språngdispens i fortsättningen kan tillämpas är HD:2020:94. Målet gällde huruvida tillstånd till fortsatt handläggning i ett brottmål ska meddelas målsäganden, som hade yrkat gottgörelse för dröjsmål vid rättegång utan att framställa några yrkanden mot svaranden. Högsta domstolen har meddelat målsäganden besvärstillstånd och återförvisat ärendet till hovrätten. Hovrätten har senare avgjort ärendet på så sätt att den inte ändrat tingsrättens domslut, varefter högsta domstolen har tagit upp yrkandet om gottgörelse för avgörande i sak i och med målsägandens nya besvär. Högsta domstolen har slutligen avgjort ärendet i avgörandet HD:2023:26, där hovrättens domslut inte ändrades. Om förfarandet med språngdispens hade tillämpats när ärendet första gången avgjordes i högsta domstolen, skulle högsta domstolen ha kunnat avgöra frågan slutligt utan att återförvisa ärendet till hovrätten.
Förfarandet med språngdispens kan också vara tillämpligt i en situation där behovet att meddela besvärstillstånd ska bedömas i ljuset av huruvida tingsrättens avgörande belastas av ett fel i förfarandet. Då kan högsta domstolen efter att den meddelat besvärstillstånd avgöra om förfarandet varit felaktigt, och efter att ha avgjort denna fråga separat bedöma om tillstånd till fortsatt handläggning behöver meddelas.
Enligt 30 kap. 3 § 3 mom. får högsta domstolen, om begränsat besvärstillstånd meddelas enligt 2 mom. 2 punkten, till övriga delar grunda sitt avgörande på de omständigheter som anges i det överklagade avgörandet. I det föreslagna förfarandet innebär detta tingsrättens avgörande, som är det avgörande som gäller. Eftersom emellertid ett eventuellt meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten ännu är anhängigt, kan förfarandet närmast gälla frågor där omständigheterna i ärendet är ostridiga eller vars avgörande i övrigt inte kräver ställningstagande i bevisfrågan. Avsikten är inte att muntlig bevisning ska tas emot i högsta domstolen i detta förfarande.
I vilka fall det föreslagna förfarandet används avgörs av högsta domstolen. Ett alternativ till förfarandet är fortfarande att högsta domstolen meddelar besvärstillstånd och tillstånd till fortsatt handläggning i ärendet och återförvisar det till hovrätten för avgörande, även om det i ärendet ingår en fråga av prejudikatkaraktär. Det centrala är bedömningen av hur god grund rättegången i det skedet ger för högsta domstolens avgörande. Detta påverkas av hur uttömmande parterna redan drivit frågan i tingsrätten och hur utförligt tingsrätten har motiverat avgörandet i frågan. I vissa fall är det mer motiverat att återförvisa ärendet till hovrätten för avgörande och invänta ett eventuellt nytt överklagande, varvid också hovrättens avgörande i frågan finns att tillgå.
Avgörandet av frågan direkt i högsta domstolen förutsätter inte begäran eller samtycke av parterna. Vid ansökan om besvärstillstånd och besvär som gäller tillstånd till fortsatt handläggning kan emellertid uppmärksamhet fästas vid denna möjlighet. Högsta domstolen kan meddela besvärstillstånd och besluta att själv avgöra frågan redan innan bemötande begärs av motparten. Bemötande ska emellertid begäras innan frågan avgörs. Med stöd av principen om hörande ska högsta domstolen bereda parterna tillfälle att yttra sig om huruvida det är motiverat att ta upp frågan direkt för avgörande i högsta domstolen, eller om den fråga som tagits upp direkt för avgörande, om detta inte framgår exempelvis av ansökan om besvärstillstånd. Detta grundar sig på att parten förlorar sin möjlighet att söka ändring om ärendet avgörs direkt i högsta domstolen, och det får inte komma som en överraskning för parten. Vid behandlingen av ärendet iakttas bestämmelserna i 30 kap. Vid behandlingen ska det emellertid beaktas att kraven på en rättvis rättegång i vissa situationer i språngdispensärenden kan förutsätta muntlig förhandling i högsta domstolen med lägre tröskel än i andra ärenden. Detta eftersom parten har en mer omfattande rätt att bli muntligen hörd i hovrätten när hovrätten avgör ett ärende som besvärsinstans än i högsta domstolen. Denna rättighet kan typiskt antas bli åsidosatt i språngsdispensärenden, varvid det av de förpliktelser som gäller de grundläggande och mänskliga rättigheterna i vissa situationer kan följa att högsta domstolen trots den fakultativa ordalydelsen i 30 kap. 20 § i rättegångsbalken är skyldig att hålla en muntlig förhandling.
I det fall att högsta domstolen meddelar besvärstillstånd och beslutar att själv avgöra frågan, avgörs frågan om meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten först efter det att den först nämnda frågan har avgjorts. Efter att frågan avgjorts, i allmänhet i samband därmed, avgör högsta domstolen om ändringssökanden ska meddelas tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten.
Av ärendets natur följer att högsta domstolen, när den efter att frågan avgjorts prövar om tillstånd till fortsatt handläggning behöver meddelas, ska tillämpa grunderna för tillstånd till fortsatt handläggning enligt 25 a kap. 11 § i ljuset av syftet med språngdispensförfarandet. Exempelvis är det i allmänhet inte ändamålsenligt att meddela tillstånd till fortsatt handläggning på prejudikatgrund efter att frågan avgjorts. Tillstånd till fortsatt handläggning ska efter att frågan avgjorts prövas i ljuset av avgörandet i frågan samt de lägre instansernas domslut. Om högsta domstolens avgörande motsvarar tingsrättens avgörande, behöver tillstånd till fortsatt handläggning i allmänhet inte meddelas, och tingsrättens avgörande blir gällande i övrigt. Om däremot högsta domstolens avgörande avviker från tingsrättens avgörande, behöver tillstånd till fortsatt handläggning i allmänhet meddelas, eftersom det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut i målet är riktigt. I enlighet med de allmänna processprinciperna får högsta domstolen emellertid för att undvika dröjsmål också avgöra målet materiellt utan att återförvisa det till hovrätten, om parternas rättsskydd inte kräver något annat. Här ska hänsyn tas till parternas rätt att få sitt mål avgjort utan obefogat dröjsmål. I vissa situationer kan det nämligen vara oändamålsenligt att ett enkelt och entydigt mål ännu i detta skede i strid med parternas vilja återförvisas till hovrätten på grund av principen om rättsinstansordning. Samtidigt kan det främja högsta domstolens möjligheter att koncentrera sina resurser till att meddela prejudikat. I sig är det också möjligt att tillstånd till fortsatt handläggning i en annan fråga i målet som avgörs av någon annan instans än högsta domstolen meddelas samtidigt och att målet till denna del återförvisas till hovrätten. Frågan kan också till vissa delar avgöras direkt i högsta domstolen och till övriga delar återförvisas till hovrätten.
Ett avgörande som högsta domstolen meddelat i det föreslagna förfarandet ska ha motsvarande betydelse som prejudikat i allmänhet.
Om högsta domstolen återförvisar målet till hovrätten efter att ha avgjort frågan, ska högsta domstolens avgörande i frågan ligga till grund för den fortsatta behandlingen av målet.
30 a kap.
Prejudikatbesvär och prejudikatfrågor
7 §.
I 30 a kap. i rättegångsbalken föreskrivs det om prejudikatbesvär. Till kapitlet föreslås en ny 7 § med bestämmelser om prejudikatfrågor. Samtidigt ändras kapitlets rubrik och till kapitlet fogas mellanrubriker som förtydligar kapitlets struktur.
Enligt den föreslagna paragrafens
1 mom.
kan tingsrätten eller hovrätten genom sitt beslut hänskjuta en fråga som gäller lagens tillämpning i ett mål som den behandlar till högsta domstolen för avgörande. En sådan fråga benämns i bestämmelsen prejudikatfråga. Bestämmelsen gäller alla rättskipningsärenden som behandlas i de allmänna domstolarna, det vill säga tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Bestämmelsen gäller också mål och ärenden som tingsrätten behandlar som jorddomstol eller sjörättsdomstol. Bestämmelsens tillämpningsområde är med andra ord betydligt mer omfattande än i den svenska regleringen som använts som förebild och vars användningsområde i praktiken visat sig vara snävare än önskat.
Bestämmelsen ska utöver de allmänna domstolarna också tillämpas i marknadsdomstolen i mål och ärenden på vars behandling i marknadsdomstol tillämpas rättegångsbalken och där ändring i ett avgörande av marknadsdomstolen enligt 7 kap. 4 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen får sökas hos högsta domstolen. Detta grundar sig på hänvisningsbestämmelserna i lagen om rättegång i marknadsdomstolen (4 kap. 17 §, 5 kap. 17 §). Rättegångsbalken tillämpas inte på behandling av mål och ärenden i försäkringsdomstolen. Den föreslagna bestämmelsen ska således inte gälla försäkringsdomstolen ens i de mål och ärenden där ändring i försäkringsdomstolens avgörande kan sökas hos högsta domstolen. Bestämmelsen ska inte heller gälla arbetsdomstolen, eftersom ändring i dess avgöranden inte kan sökas hos högsta domstolen. Bestämmelsen ska på samma grund inte gälla riksrätten.
Vanligen är det mest ändamålsenligt att hänskjuta en fråga av prejudikatkaraktär i ett mål till högsta domstolen för avgörande redan när målet behandlas i första instans. Då är i allmänhet fördelen med användningen av förfarandet med tanke på målets avgörande och parterna som störst. Det dröjsmål som parterna orsakas genom förfarandet kompenseras av att man får ett slutligt avgörande i en fråga av prejudikatkaraktär redan i ett tidigt skede och att rättegången därigenom eventuellt kan inriktas på ett mer ändamålsenligt sätt.
Behovet att hänskjuta en prejudikatfråga kan emellertid också komma fram i samband med ett ärende som gäller ändringssökande i hovrätten. Det kan vara fallet exempelvis i en situation där en fråga av prejudikatkaraktär gäller hovrättsförfarandet eller i övrigt framkommer först i hovrätten. I ett mål som hovrätten behandlar som första instans har hovrätten motsvarande möjligheter att framställa en prejudikatfråga som tingsrätten. Då avviker hovrättens prövning av om frågan ska hänskjutas till högsta domstolen inte nämnvärt från prövningen i tingsrätten.
Däremot ska hovrätten i andra situationer i princip förhålla sig återhållsamt till att hänskjuta prejudikatfrågor. Inledandet av förfarandet i hovrättsskedet innebär i allmänhet att den totala rättegångstiden förlängs, och fördelarna av förfarandet för parterna är i allmänhet betydligt mindre än i tingsrättsskedet. När hovrätten identifierar en fråga av prejudikatkaraktär är det i enlighet med principen om rättsinstansordning oftast motiverat att den avgör frågan själv, vid behov exempelvis i förstärkt avdelning, och enligt prövning offentliggör avgörandet. Om däremot hovrätten i ett enskilt mål bedömer att fördelarna med förfarandet är exceptionellt stora och att behovet av ett prejudikat är vägande, finns det inget hinder för att hänskjuta en prejudikatfråga i ett ärende som gäller ändringssökande.
I marknadsdomstolen ska förutsättningarna för hänskjutning i de ovan nämnda ärendegrupperna vara desamma som i tingsrätten.
Med hänsyn till den tid som krävs för handläggningen av en prejudikatfråga i högsta domstolen, är det i praktiken inte möjligt att hänskjuta en prejudikatfråga i mål som ska behandlas skyndsamt. Sådana är exempelvis mål som avses i 5 kap. 13 § i lagen om rättegång i brottmål, i vilka huvudförhandlingen ska inledas inom en viss tid från det att brottmålet blev anhängigt.
Den domstol som behandlar målet avgör själv i vilket skede av behandlingen den hänskjuter en prejudikatfråga till högsta domstolen för avgörande. Typiskt ska det ske vid skriftlig eller muntlig förberedelse. Eftersom det inte föreslås ändringar i bestämmelserna om rättegångsförfarandet i tingsrätten och hovrätten, ska en prejudikatfråga i vilket fall som helst hänskjutas till högsta domstolen för avgörande innan den hänskjutande domstolen har träffat sitt avgörande i bevisfrågan om stridiga faktafrågor. Avsikten är således inte att den hänskjutande domstolen ska träffa ett avgörande om stridiga faktafrågor som är jämförbart med en sådan mellandom som avses i 11 kap. 5 a § i lagen om rättegång i brottmål för att kunna hänskjuta en prejudikatfråga om den rättsliga bedömningen av dessa fakta till högsta domstolen för avgörande. Av detta följer att förfarandet i praktiken närmast kan gälla sådana frågor för vars avgörande relevanta fakta i målet är ostridiga.
Förfarandet med prejudikatfrågor kan hänföra sig till en likadan, för målets avgörande relevant fråga som gäller ett begränsat problem och om vilken det för närvarande föreskrivs i 30 kap. 3 § 2 mom. 2 punkten i rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen kan besvärstillstånd bland annat begränsas till att gälla en fråga vars avgörande är nödvändigt för att styra rättstillämpningen.
En prejudikatfråga kan inte gälla en abstrakt lagtolkningsfråga, exempelvis frågan om huruvida en bestämmelse i lagen allmänt strider mot grundlagen, EU-rätten eller internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Till högsta domstolen hänskjuts således för avgörande en konkret fråga som är relevant för avgörandet av ett anhängigt rättskipningsärende och som högsta domstolen också avgör genom att tillämpa lagen på fakta i målet.
En prejudikatfråga kan exempelvis gälla processförutsättningarna i en situation där det är oklart om tingsrätten är behörig att pröva ärendet. Det kan exempelvis vara fråga om huruvida talan hör till en allmän domstols eller arbetsdomstolens behörighet, såsom i avgörandena HD:2015:48 och HD:2011:70. Då kan man genast i början av rättegången försäkra sig om att målet har inletts vid rätt domstol. Som exempel på sådana oklarheter med avseende på behörighet kan dessutom nämnas avgörandena HD:2019:1 och HD:2022:24, där det i de aktuella målen varit oklart huruvida prövningen av vissa tvister i samband med avtal som ingåtts av offentligrättsliga samfund hörde till allmän domstol. Det bör emellertid noteras att en fråga som gäller behörighet ska ha karaktären av prejudikat för att det ska kunna anses motiverat att hänskjuta frågan till högsta domstolen för avgörande. Avsikten är inte att tingsrätten i rutinmässiga mål genom förfarandet exempelvis ska säkerställa huruvida den är behörig i ärendet eller inte. Avsikten är inte heller i övrigt att skapa ett system där man genom en förhandskontroll i högsta domstolen minimerar risken för rättegångskostnader som orsakas parterna av ett felaktigt avgörande i underrätt, utan att utvidga högsta domstolens möjligheter att allmänt styra rättstillämpningen genom att meddela prejudikat.
En annan typsituation är oklarheter som beror på att övergångsbestämmelserna i en ny lag lämnar rum för tolkningar. Oklarheterna kan gälla ett stort antal ärenden, varför det med tanke på en enhetlig och effektiv rättskipning är viktigt att så snabbt som möjligt få högsta domstolens avgörande. Som exempel på sådana problemsituationer i anslutning till ikraftträdandet av lagändringar kan nämnas avgörandena HD:2019:20 och HD:2020:11.
En prejudikatfråga kan också gälla exempelvis en oklar rättslig fråga om hur ersättningsgrunden ska bedömas i ett skadeståndsärende. Då kan ersättningsgrunden utredas före exempelvis orsakssambandet mellan skadan och den påstådda ansvarsgrunden samt en eventuellt även arbetsdryg utredning av skadebeloppet. Som ett exempel på en sådan situation kan nämnas avgörandet HD:2022:75, där domstolen avgjorde frågan om staten hade strikt ansvar för ersättning av skada som orsakats av att kvarstad utverkats i onödan. En prejudikatfråga kan också gälla exempelvis fördelningen av bevisbördan.
I brottmål kan en prejudikatfråga gälla exempelvis preskribering av åtalsrätt eller en procedurfråga. I fråga om avgörande i sak kan en prejudikatfråga exempelvis gälla uppfyllandet av ett enskilt rekvisit. Som exempel kan nämnas frågan om huruvida den narkotika som avses i åtalet i ett mål som gäller narkotikabrott ska betraktas som sådan synnerligen farlig narkotika som avses i 50 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen (se HD:2004:127, HD:2005:56 och HD:2017:33). Det är också möjligt att fråga exempelvis huruvida antalet djur i ett ärende som gäller djurskyddsbrott överstiger vad som i 17 kap. 14 a § 2 punkten avses med ett mycket stort antal djur (HD:2020:44). Inga hinder finns heller för att frågan kan gälla huruvida ett ostridigt förfarande i en kontroversiell situation exempelvis uppfyller rekvisitet för förskingring (t.ex. HD:2005:10). I erkända och klara mål kan det förekomma prejudikatfrågor som gäller någon delfråga vid bestämmande av straff, t.ex. huruvida en brottmålsdom som meddelats i en främmande stat ska beaktas med stöd av 7 kap. 6 § i strafflagen (t.ex. HD 2023:74). Däremot är förfarandet inte avsett att hänskjuta frågor som gäller straffmätning eller val av straffart till högsta domstolen för avgörande.
Det är viktigt att den hänskjutande domstolen tänker på att de uttryck som används i beslutet om hänskjutande inte bryter mot oskuldspresumtionen. Också högsta domstolen bör fästa uppmärksamhet vid detta när den avgör frågan.
Initiativet att hänskjuta en prejudikatfråga till högsta domstolen för avgörande kan komma antingen från den domstol som behandlar målet eller från parterna. Det är alltid domstolen som fattar beslutet om hänskjutande. Domstolen är således inte skyldig att hänskjuta en fråga till högsta domstolen för avgörande, även om alla parter anser att det är motiverat.
Den domstol som behandlar målet ska fatta beslut om att hänskjuta prejudikatfrågan, och den fråga som ska hänskjutas till högsta domstolen för avgörande ska klart specificeras i slutsatsen. Till den del som målet inte hänskjuts till högsta domstolen kvarstår det i den domstol som behandlar målet för att invänta högsta domstolens avgörande, och högsta domstolen har inte behörighet att avgöra det. Också av denna orsak ska den fråga som hänskjuts uppges exakt och noga avgränsat i slutsatsen. I slutsatsen ska det exempelvis konstateras att till högsta domstolen hänskjuts för avgörande frågan om huruvida den narkotika som svaranden ostridigt innehaft på det sätt som beskrivs i en bestämd åtalspunkt ska betraktas som synnerligen farlig narkotika enligt 50 kap. 2 § 1 punkten. I beslutets motivering ska domstolen redogöra för fakta som inverkar på avgörandet i frågan och uppge om de är ostridiga eller stridiga. Domstolen ska i motiveringen också lägga fram sin uppfattning om varför det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är viktigt att frågan prövas av högsta domstolen. Det är tillräckligt att kortfattat framföra de omständigheter på grundval av vilka domstolen anser att frågan är av prejudikatkaraktär.
Bestämmelser om sökande av ändring i ett beslut genom vilket domstolen hänskjuter en prejudikatfråga till högsta domstolen för avgörande finns i 8 §. Ändring får inte sökas genom besvär i ett beslut genom vilket domstolen avslår partens begäran att hänskjuta en prejudikatfråga, och över det får det inte heller klagas. Ett sådant beslut ska motiveras.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är inte att ingripa i tingsrättens möjlighet att meddela en mellandom i ett mål med stöd av 24 kap. 6 § i rättegångsbalken eller 11 kap. 5 a § i lagen om rättegång i brottmål. Bestämmelsen innebär heller inget ingrepp i domstolens skyldighet att tillämpa grundlagens 106 och 107 §. Om tillämpningen av nämnda bestämmelser aktualiseras i ett mål, kan domstolen enligt prövning avgöra frågan själv eller hänskjuta frågan till högsta domstolen för avgörande.
Den hänskjutande domstolen kan inte återta sitt beslut att hänskjuta målet.
Enligt paragrafens
2 mom.
ska domstolen i enlighet med principen om hörande som tillämpas vid rättegång ge parterna tillfälle att bli hörda innan beslut om hänskjutande fattas. Hörandet ska gälla huruvida det i målet är motiverat att hänskjuta den fråga som väckts till högsta domstolen för avgörande. Domstolen kan samtidigt ställa parterna frågan om de samtycker till att hänskjuta en prejudikatfråga. Om parterna antingen meddelar att de samtycker till att frågan hänskjuts eller inte ger något svar på förfrågan, uppfylls förutsättningarna för hänskjutande till denna del. Parterna har i samband med hörandet också möjlighet att lägga fram sin uppfattning om formuleringen av frågan. Domstolen kan även efter att ha hört sig för om parternas samtycke göra tekniska och uttrycksmässiga ändringar i den beslutshandling genom vilken frågan hänskjuts till högsta domstolen för avgörande.
Den domstol som behandlat målet som första instans får emellertid hänskjuta en fråga av något särskilt skäl, även om en eller flera parter motsätter sig hänskjutandet. Ett särskilt skäl att hänskjuta en prejudikatfråga trots att en part motsatt sig kan exempelvis vara att det med hänsyn till en omfattande ärendekategori är viktigt att frågan avgörs. Tingsrätterna kan exempelvis behandla många summariska fordringsärenden, där samma rättsligt oklara fråga upprepas och där ändring i de avgöranden som meddelats typiskt inte söks exempelvis på grund av ringa intresse eller motpartens passivitet. I ett sådant mål kan det vara viktigt att hänskjuta en prejudikatfråga till högsta domstolen för avgörande, så att högsta domstolen kan meddela ett avgörande som styr rättskipningen. I sådana situationer kan man i regel inte anse det motiverat att en part genom att motsätta sig kan förhindra tingsrätten att hänskjuta en prejudikatfråga som den anser vara nödvändig. De synpunkter som parten lagt fram som grund för sitt motsättande ska emellertid beaktas vid prövningen.
Vid bedömningen av särskilt skäl ska betydande vikt läggas vid vilken betydelse det har för parten att behandlingen av målet kan dra ut på tiden. Hänsyn ska också tas till hur länge behandlingen av målet har pågått fram till dess. Om målet redan har dragit ut på tiden, ska parternas motsättande ges större vikt än normalt. Detta är också fallet om flera parter motsätter sig hänskjutandet. I dispositiva tvistemål betonas vid prövningen typiskt huruvida beslutet om hänskjutande på grund av det dröjsmål som det ger upphov till kränker kärandens rätt att få sitt mål avgjort inom rimlig tid och till rimliga kostnader.
Om en prejudikatfråga hänskjuts till högsta domstolen för avgörande trots att en part motsätter sig det betyder det i praktiken att partens vilja åsidosätts i det allmännas intresse. I ett dispositivt tvistemål innebär detta en avvikelse från den så kallade dispositionsprincipen. Å andra sidan hänför förfarandet sig även i sådana fall till en rättsfråga som är relevant för avgörandet av parternas krav och som det i allmänhet också ligger i parternas intresse att snabbt få ett slutligt svar på. Vid prövningen av ett hänskjutande ska i alla fall i en sådan situation uppmärksamhet fästas vid att hänskjutandet kan fördröja avgörandet i ärendet och orsaka parterna ekonomiska kostnader, och att hänskjutandet i vilket fall som helst de facto inskränker parternas rätt att söka ändring på grund av avvikelsen från principen om rättsinstansordning. Således ska ett hänskjutande mot parternas vilja anses vara synnerligen exceptionellt. I dispositiva tvistemål betonas vid prövningen typiskt huruvida beslutet om hänskjutande på grund av det dröjsmål som det ger upphov till kränker kärandens rätt att få sitt mål avgjort inom rimlig tid och till rimliga kostnader. I brottmål berättigar i regel inte ens ett vägande allmänt behov av att få ett prejudikat i en fråga att i strid med partens vilja vidta ett förfarande som medför dröjsmål.
Hovrätten får inte hänskjuta en fråga till högsta domstolen, om det är fråga om ett mål som hovrätten behandlar som andra instans och någon av parterna motsätter sig hänskjutandet. Detta grundar sig för det första på att det i ett ärende som gäller ändringssökande som redan gått vidare till hovrätten typiskt inte finns ovannämnda vägande skäl att hänskjuta ärendet till högsta domstolen för avgörande. För det andra är på ovan beskrivna sätt förhållandet mellan de fördelar och nackdelar som förfarandet innebär för parten i överklagandeskedet i hovrätten inte lika gynnsamt som i tingsrätten eller hovrätten när den behandlar målet som första instans. Förfarandet kan också medföra ekonomiska kostnader för parterna.
Om parten återtar sitt samtycke efter att prejudikatfrågan redan hänskjutits till högsta domstolen, har återtagandet ingen inverkan. Om parten däremot återtar sitt samtycke innan ärendet hänskjuts, ska ärendet bedömas på nytt som om inget samtycke hade getts.
I beslutet om hänskjutande av en fråga ska det redogöras för hur parterna har hörts innan beslutet om hänskjutande fattades och hur de förhållit sig till saken. Om någon av parterna har motsatt sig att en prejudikatfråga hänskjuts, ska det i beslutet uppges vad som enligt den handläggande domstolen är ett särskilt skäl för att frågan ska hänskjutas trots att parten motsätter sig det.
8 §.
I paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring i en situation där domstolen hänskjuter en fråga till högsta domstolen för avgörande mot partens vilja. Partens rättsskydd förutsätter att parten uttryckligen kan bestrida förutsättningarna för hänskjutande. Rättsskyddsarrangemanget motsvarar i huvudsak förfarandet i en situation där missnöjesanmälan som gäller prejudikatbesvär har godkänts och motparten inte anser sig ha gett sitt samtycke till prejudikatbesvären (RB 30 a kap. 4 § 2 mom.).
Enligt paragrafens
1 mom.
får ändring i ett beslut om hänskjutande inte sökas genom besvär. Detta för att möjligheten till ordinarie ändringssökande för det första skulle kunna fördröja rättegången betydligt. För det andra skulle det inte vara ändamålsenligt om det vore möjligt att i hovrätten söka ändring i ett avgörande som gäller förutsättningarna för hänskjutande samtidigt som frågan om upptagande av en prejudikatfråga för avgörande är anhängig i högsta domstolen.
Enligt paragrafens
2 mom.
får en part anföra klagan hos högsta domstolen över ett beslut om hänskjutande. Det är fråga om så kallad processuell klagan genom vilken man på samma sätt som vid besvär kan bestrida grunderna för domstolens avgörande såväl på rättsliga grunder som på faktagrunder. Klagoskriften ska lämnas in till kansliet för den domstol som hänskjutit frågan inom 14 dagar från den dag då beslutet om hänskjutande meddelades eller avkunnades. Syftet med en kort tidsfrist är att minska dröjsmålet på grund av klagan.
Vem som har rätt att anföra klagan avgörs i enlighet med allmänna principer och är i sista hand beroende av rättspraxis. Hänsyn bör tas till att rättsskyddsarrangemanget är uppbyggt i två steg: domstolen har först skyldighet att med stöd av 7 § 2 mom. höra parterna om hänskjutandet och därefter kan en part som är missnöjd med beslutet om hänskjutande anföra klagan över beslutet. Vikt ska också läggas vid att samtycke inte kan återtas efter att frågan hänskjutits till högsta domstolen. På dessa grunder är klagan i första hand avsedd som rättsmedel för en part som uttryckligen motsatt sig hänskjutandet. Däremot får också en part som anser att han eller hon inte blivit hörd om hänskjutandet på behörigt sätt anföra klagan. Klagan får också anföras av en part då domstolen har ansett att parten gett sitt samtycke till hänskjutande, men parten hävdar att hans eller hennes utsaga tolkats felaktigt. I praktiken kan det emellertid också förekomma andra situationer där en part har rätt att anföra klagan, och dessa avgörs liksom det konstaterats enligt allmänna principer.
Klagan får anföras över tingsrättens, hovrättens och marknadsdomstolens beslut. Klagan får också anföras över ett beslut om hänskjutande i ett mål som hovrätten behandlat som fullföljdsinstans.
Klagan grundar sig sannolikt oftast på att parten anser att det inte förekommit ett sådant särskilt skäl för hänskjutande som avses i 7 § 2 mom. Det finns emellertid inget hinder för en part att anföra klagan över hänskjutande med stöd av någon annan grund. En part kan exempelvis bestrida huruvida den fråga som beslutet om hänskjutande gäller till sin karaktär eller natur är sådan att tingsrätten kan hänskjuta frågan till högsta domstolen för avgörande. Klagan får således anföras exempelvis över att den fråga som hänskjutits enligt parten är abstrakt eller saknar betydelse för avgörandet av målet eller är förenad med en tvistig bevisfråga. Klagan kan däremot inte grunda sig på påståendet att frågan inte har prejudikatvärde. Detta avgörs nämligen av högsta domstolen på tjänstens vägnar när domstolen fattar beslut om att ta upp frågan för avgörande. Sålunda förutsätter för det första partens rättsskydd inte möjlighet att bestrida denna omständighet, och för det andra skulle avgörandet av frågan i samband med det ärende som gäller klagan innebära att frågan avgörs två gånger i högsta domstolen, vilket inte är motiverat. Parten kan emellertid också bestrida innehållet i beslutet om hänskjutande, exempelvis till vilken del frågan hänskjuts till högsta domstolen. Eftersom det i alla situationer är domstolen som fattar beslut om hänskjutandet av en fråga, kan parten emellertid inte anföra klagan över tingsrättens beslut att inte hänskjuta en fråga till högsta domstolen eller genom klagan kräva ett mer omfattande hänskjutande.
Fatalietiden för klagan hör till de fatalietider vars återställande parten kan ansöka om hos högsta domstolen i enlighet med 31 kap. 17 och 18 § i rättegångsbalken.
Enligt paragrafens
3 mom.
ska högsta domstolen vid behandlingen av klagan i tillämpliga delar iaktta bestämmelserna i 30 kap. om fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen i ärenden som hovrätten har avgjort som fullföljdsinstans. Med avvikelse från 30 kap. 10 § behöver bemötande emellertid inte begäras av klagandens motpart om det är uppenbart obehövligt. Det motsvarar vad som allmänt föreskrivs om behandling av klagan i 31 kap. 4 § 2 mom. och i fråga om processuell klagan exempelvis i 3 kap. 19 § 2 mom. i tvångsmedelslagen.
Klagan ska avgöras utan obefogat dröjsmål. Samma skyldighet gäller upptagandet av en prejudikatfråga för avgörande och avgörandet av frågan, vilket skulle fördröjas av en anhängig klagan. Till denna del hänvisas det till vad som framförs i motiveringen till 9 §.
Om klagan anförs över förutsättningarna för hänskjutande till högsta domstolen, avgör högsta domstolen i vilken ordning upptagandet av frågan för avgörande och den klagan som gäller beslutet om hänskjutande ska avgöras. Om högsta domstolen anser att det inte funnits förutsättningar för hänskjutande av frågan, förfaller givandet av utlåtande om upptagandet av frågan för avgörande. Om högsta domstolen däremot först beslutar att inte ta upp frågan för avgörande, förfaller givandet av utlåtande om klagan. Frågan kan emellertid inte tas upp för avgörande innan klagan har avgjorts. För att göra det möjligt att avgöra ärendena gemensamt fogas till 2 kap. 9 § 2 mom. möjligheten att avgöra en sådan klagan i en sammansättning med tre ledamöter, om sammansättningen är enig om avgörandet. I och för sig kan beslut om upptagande för avgörande också fattas i en sammansättning med två ledamöter eller en ledamot i enlighet med 2 kap. 9 § 3 mom. i rättegångsbalken.
9 §.
Enligt paragrafens
1 mom.
beslutar högsta domstolen om en prejudikatfråga tas upp för avgörande i högsta domstolen. Det hör således till högsta domstolens prövningsrätt att ta upp en fråga för avgörande. En prejudikatfråga kan tas upp för avgörande i högsta domstolen endast om det är viktigt med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis. Till denna del motsvarar den föreslagna bestämmelsen grunderna för besvärstillstånd enligt 30 a kap. 2 § som gäller prejudikatbesvär.
Beslutsfattandet om upptagande av en prejudikatfråga för avgörande i högsta domstolen sker enligt samma förfarande som vid meddelande av besvärstillstånd. Tillämpliga blir då exempelvis bestämmelserna om sammansättning i rättegångsbalkens 2 kap. 9 § 3 mom. samt bestämmelserna om meddelande av besvärstillstånd delvis i 30 kap. 3 §. Dessutom kan högsta domstolen vid behov med stöd av nämnda hänvisningsbestämmelse och med tillämpning av 9 § i tillämpliga delar be den domstol som fattat beslut om hänskjutande att komplettera beslutet, om det till någon del är bristfälligt eller oklart.
Högsta domstolen kan i nuläget besluta om meddelande av besvärstillstånd utan att begära bemötande av ansökan om besvärstillstånd av ändringssökandens motpart. På motsvarande sätt kan högsta domstolen besluta att ta upp en prejudikatfråga för avgörande utan ett bereda parterna tillfälle att inkomma med en utsaga. I allmänhet behövs ingen utsaga, eftersom parterna har kunnat ta ställning till saken redan i lägre domstol vid övervägandet av hänskjutande. Begäran om utsaga redan i detta skede behövs framför allt om det uppstår tvivel om huruvida fakta som är relevanta för avgörandet av den fråga som hänskjutits är så ostridiga och klara att frågan kan tas upp för avgörande.
Om högsta domstolen beslutar att inte ta upp en prejudikatfråga för avgörande, ska den domstol som hänskjutit frågan fortsätta att behandla målet. Högsta domstolens avgörande ska innehålla ett uttalande om eventuella rättegångskostnader i högsta domstolen som ska ersättas av statens medel. Högsta domstolens beslut att vägra ta upp en prejudikatfråga för avgörande ska inte betraktas som ett materiellt ställningstagande i frågan, och det inverkar inte på hur ändring får sökas i det avgörande som den domstol som föreslagit hänskjutande av frågan senare meddelar.
Enligt paragrafens
2 mom.
tillämpas, efter beslutet att en prejudikatfråga tas upp för avgörande, vid handläggningen av frågan i högsta domstolen i tillämpliga delar bestämmelserna i 30 kap. i rättegångsbalken. Detta innebär bland annat att högsta domstolen i enlighet med 30 kap. 10 § i detta skede begär en utsaga av parterna med anledning av den fråga som tagits upp för avgörande, om sådana utsagor inte begärts redan före beslutet att ta upp prejudikatfrågan för avgörande. Däremot är 30 kap. 23 § om förbud mot verkställighet inte tillämplig i högsta domstolen, eftersom högsta domstolen avgör en fråga och inte ett ärende som gäller ändringssökande. Den lägre rättsinstansen ska vid behov bedöma om verkställighet i ett ärende under förfarandet ska förordnas. Högsta domstolen får vid behov med stöd av 30 kap. 20 § hålla muntlig förhandling, men avsikten är inte att i detta förfarande ta emot muntlig bevisning.
Om en prejudikatfråga som handläggs av högsta domstolen exempelvis i och med förändrade omständigheter förlorar sin betydelse för avgörandet av målet, är det i regel inte längre aktuellt att lämna ett yttrande i frågan i högsta domstolen. Detta är fallet exempelvis i en situation där frågan gäller tillämpningen av kvalificeringsgrunden för brottsrekvisit och den svarande i brottmålet avlider innan frågan har avgjorts. Högsta domstolen kan nämligen inte heller i detta förfarande ge abstrakta tolkningsanvisningar, utan förfarandet är rättskipning. I ärendet ska emellertid högsta domstolens avgörandepraxis vad gäller besvärsintresse tillämpas analogt.
Högsta domstolen är enligt artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt skyldig att vid behov begära förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol angående giltigheten eller tolkningen av unionsrätten. Denna skyldighet gäller också när högsta domstolen avgör en prejudikatfråga som hänskjutits till den för avgörande, eftersom högsta domstolens avgörande i ärendet är slutligt. Högsta domstolen har i nuläget skyldighet att begära förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol antingen redan vid prövningen av om besvärstillstånd ska meddelas eller i en senare behandlingsfas, om en fråga om tolkningen eller giltigheten av en gemenskapsrättslig regel uppkommer (Lyckeskog-domen, mål C-99/00, punkt 18, ECLI:EU:C:202:329). Högsta domstolen är emellertid vid prövning av om den ska ta upp en prejudikatfråga för avgörande ännu inte skyldig att begära förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol. Det grundar sig på att när högsta domstolen inte tar upp en fråga för avgörande, fortsätter behandlingen av målet i lägre rättsinstans, och parterna har tillgång till sedvanliga rättsmedel. Om däremot högsta domstolen tar upp frågan för avgörande, tillämpas artikel 267.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
När högsta domstolen har avgjort prejudikatfrågan, fortsätter den domstol som hänskjutit frågan till övriga delar behandlingen av målet. I vissa fall kan det vara möjligt att högsta domstolens avgörande i praktiken innebär att behandlingen av målet upphör i den hänskjutande domstolen. Detta är fallet exempelvis om avgörandet innebär att tingsrätten inte är behörig att behandla talan. Också då ska den domstol som hänskjutit frågan avgöra målet efter högsta domstolens avgörande. Målet upphör således inte att vara anhängigt i den hänskjutande domstolen direkt genom högsta domstolens avgörande.
Högsta domstolens avgörande som meddelats med anledning av en prejudikatfråga ska tas som grund för den fortsatta behandlingen av målet på samma sätt som en mellandom som vunnit laga kraft. Detta följer direkt av principen om rättsinstansordning. Det är fråga om att högsta domstolen har avgjort frågan i målet till denna del, och den därför inte längre ska avgöras i lägre domstol. Den domstol som behandlar målet behöver inte ytterligare motivera avgörandet till den del som högsta domstolen redan avgjort det, men högsta domstolens avgörande ska fogas till domstolens avgörande. För tydlighetens skull innehåller 24 kap. 7 och 15 § bestämmelser om detta. Om prejudikatfrågan exempelvis har gällt tidpunkten för när preskriptionstiden för åtalsrätt börjar löpa, är det tillräckligt att i motiveringen till den lägre domstolens avgörande konstatera vilken dag preskriptionstiden för åtalsrätt ansetts börja löpa i högsta domstolens avgörande. Av principen om rättsinstansordning följer även att det inte är möjligt att till denna del ingripa i avgörandet genom ordinarie ändringssökande. Däremot begränsas formellt betraktat till inga delar ändringssökande i det avgörande som meddelats av den domstol som avgjort målet efter högsta domstolens avgörande.
Skyldigheten för den domstol som framställt prejudikatfrågan att ta högsta domstolens avgörande som grund för den fortsatta behandlingen av målet ska endast gälla den fråga som högsta domstolen har avgjort. I övrigt ska domstolen på vanligt sätt motivera sitt avgörande till alla delar. De avgöranden som högsta domstolen meddelar i detta förfarande ska ha samma betydelse för rättskälleläran i andra mål som högsta domstolens övriga prejudikat.
Högsta domstolen avgör inte i samband med en prejudikatfråga eller vid upptagandet av en prejudikatfråga för avgörande huruvida någon är skyldig att ersätta de rättegångskostnader som orsakas parterna av handläggningen av prejudikatfrågan. I ärendet tillämpas i tillämpliga delar bestämmelserna i 21 kap. 16 § i rättegångsbalken.
I paragrafens
3 mom.
föreslås bestämmelser om att högsta domstolen har skyldighet att handlägga en prejudikatfråga utan obefogat dröjsmål. Detta gäller både huruvida en prejudikatfråga tas upp för avgörande och avgörandet i själva frågan. Däremot anges ingen bestämd tidsfrist.
Skyldigheten att handlägga en prejudikatfråga utan obefogat dröjsmål grundar sig på att behandlingen av målet i den domstol som framställt frågan vanligtvis inväntar högsta domstolens avgörande. Det kan också bidra positivt till att parterna samtycker till att framställa frågor och att domstolarna också framställer dem. Skyldigheten kan också motiveras med att parten inte kan återta sitt samtycke till att frågan hänskjuts till högsta domstolen.
I nuläget kan de frågor som högsta domstolen tar upp för handläggning och avgörande vara brådskande eller akuta. Högsta domstolen ska själv avgöra hur prejudikatfrågor vad gäller deras brådskande natur är jämförbara med andra ärendekategorier som berörs av någon särskild grund för skyndsamhet. Således överlåts det åt högsta domstolen att avgöra vilka krav skyldigheten enligt paragrafen i praktiken innebär.