1.1.1  Regeringsprogrammet

Enligt programmet för statsminister Juha Sipiläs regering är ett mål under regeringsperioden på området för välfärd och hälsa att de äldres tillgång till tjänster i det egna hemmet har prioriterats och att det finns bättre förutsättningar för närståendevård. Regeringsperiodens spetsprojekt för att uppnå målet är att hemvården för äldre utvecklas och närståendevården för alla ålderskategorier förbättras. Inom spetsprojektet bland annat säkerställs verkställigheten av äldreomsorgslagen genom ökad hemvård. 

Ett centralt tema för regeringsprogrammet är avveckling av normer. Smidigare författningar är ett av regeringens spetsprojekt. Enligt regeringsprogrammet görs styrningen av författningspolitiken klarare med målet att regleringen ska bli lättare och användningen av andra styrmedel som alternativ till författningar ska öka. 

I regeringsprogrammet är en strukturpolitisk reform att minska kommunernas kostnader, där målet är att minska kommunernas kostnader med 1 miljard euro genom att gallra bland de lagstadgade uppgifterna och de skyldigheter som styr fullgörandet av dessa uppgifter. Regeringen påför inte heller kommunerna några nya uppgifter eller skyldigheter under valperioden 2015–2019. 

1.1.2  Programmet för att förbättra äldres boende

Enligt principbeslutet om programmet för att förbättra äldres boende (Ikä-Aske) 2013–2017, som statsrådet fattade 2013 och som fortfarande är i kraft, behöver vi fram till 2030 en miljon tillgänglighetsanpassade och säkra bostäder om målet är att minst 92 procent av personer över 75 år och nästan alla som är under 75 år ska bo hemma. Enligt principbeslutet bodde 2011 nästan 90 procent av dem som hade fyllt 75 år hemma och nästan 80 procent av dem i ägarbostäder. Av dem bodde något under 40 procent i egnahemshus och parhus, cirka 44 procent i flervåningshus och resten i radhus. Enligt principbeslutet spelar tillgänglighetsanpassning av bostadsbyggnaderna en avgörande roll för att äldre ska kunna bo hemma. Utan tillgänglighetsanpassning av byggnader och omgivning har de äldre svårt att klara sig i vardagen och dessutom ökar olyckorna. 

Enligt principbeslutet är en av de största utmaningarna med gamla flervåningshus att de saknar hiss eller att hissarna är så små. År 2011 fanns det över 18 000 hus i tre eller fler våningar som saknade hiss och de hade cirka 42 000 trapphus utan hiss. Husen utan hiss (46,4 % av alla) hade omkring 402 000 lägenheter med ungefär 99 000 boende över 65 år. När hiss installeras kan många äldre bo kvar hemma längre. 

Enligt principbeslutet har småhus problem med tillgängligheten och säkerheten. Vidare är fastighetsskötseln ett problem vid småhusboende, bland annat snöskottning och uppvärmningssystem. 

I principbeslutet har man bedömt att de största behoven av att förbättra äldres boende gäller i dag att göra bostäderna mer tillgängliga, säkra och funktionella. Därför fokuserar programmet på reparationer av bostadshus, framför allt på att installera hissar, och på reparationsfrämjande åtgärder i övrigt. Reparationer i flervåningshus och bostäderna i dem har högsta prioritet. 

1.1.3  Främjande av boendet för personer med funktionsnedsättning

Ett mål för det principbeslut som regeringen fattade i januari 2010 om principbeslut om ordnande av boende och anslutande tjänster för utvecklingsstörda 2010–2015 var att minska antalet institutionsplatser snabbt, planmässigt och kontrollerat. Under programtiden byggdes, förvärvades och reparerades sammanlagt 2637 bostäder för personer med utvecklingsstörning med Finansierings- och utvecklingscentralen för boendets (nedan ARA) och Penningautomatföreningens stöd. 

Målet för det nya principbeslut som fattades 2012 och som gäller till 2020 om tryggande av individuellt boende och tjänster för personer med utvecklingsstörning är att efter år 2020 ska ingen bo på institution. Enligt principbeslutet förutsätter detta att det finns individuella tjänster i kommunerna som ersätter vård på institution. Genom principbeslutet förbinder sig regeringen att fortsätta omstruktureringen av vården av personer med utvecklingsstörning och utveckla tjänster som gör det möjligt också för personer med svårast funktionsnedsättning att bo i närmiljön. 

1.1.4  Statsunderstödslagen

I statsunderstödslagen (688/2001) föreskrivs om de grunder och förfaranden som skall iakttas vid beviljandet av statsunderstöd. Statsunderstödslagen karaktär av generell lag uttrycks i dess 3 § 1 mom. I den sägs att om det i någon annan lag finns bestämmelser som avviker från statsunderstödslagen, ska de iakttas i stället för statsunderstödslagen. Som statsunderstöd enligt statsunderstödslagen ska enligt 3 § 3 mom. 1 punkten inte, om inte något annat bestäms i någon annan lag, betraktas stöd, ersättningar eller andra förmåner, om rätten till dem baserar sig på lag och grunden för bestämmandet av det belopp som skall beviljas anges detaljerat i lag. 

Den statsunderstödsarbetsgrupp som finansministeriet tillsatt har i sitt betänkande från juni 2015 konstaterat, varvid man stödde sig på högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD:2013:54, att med stöd av 3 § i statsunderstödslagen kan statsunderstödslagen som generell lag i princip tillämpas sekundärt även i en situation där speciallagstiftningen i övrigt är heltäckande men någon enskild sak inte omfattas av den och det finns en bestämmelse om saken i statsunderstödslagen. Bestämmelsen i 3 § 3 mom. 1 punkten i statsunderstödslagen ska dock tillämpas som begreppsmässigt avgränsande. På grund av denna gränsdragning hamnar i synnerhet många finansieringsformer av förmånstyp utanför begreppet statsunderstöd. 

Enligt statsunderstödslagen ska statsbidragsmyndigheten på lämpligt sätt informera om möjligheten att söka statsunderstöd och om ansökningsförfarandet samt ge uppgifter om de allmänna förutsättningarna för beviljande av statsunderstöd och om villkoren för statsunderstöd. I ett ärende som gäller statsunderstöd ska statsbidragsmyndigheten dessutom fatta ett skriftligt beslut (statsunderstödsbeslut) och betala ut understödet. Dessutom ska statsbidragsmyndigheten övervaka statsunderstödet på behörigt sätt och tillräckligt genom att inhämta uppgifter om användning och uppföljning av statsunderstödet samt andra uppgifter liksom genom att vid behov utföra granskningar. Statsbidragsmyndigheten ansvarar också för eventuellt återkrav av understöd. Statsbidragsmyndigheten får utfärda närmare anvisningar om tekniska detaljer, som gäller ansökan om statsunderstöd, skyldighet att utreda vem som ansöker om statsunder-stöd, understödstagarens bokföringsskyldighet, utbetalning av statsunderstöd samt användningen av statsunderstöd och tillsyn. 

1.1.5  Lagen och statsrådets förordning om understöd för reparation av bostäder, energiunderstöd och understöd för sanitära olägenheter

Användningsändamål och allmänna förutsättningar för beviljandet 

I lagen om understöd för reparation av bostäder, energiunderstöd och understöd för sanitära olägenheter (1184/2005, nedan lagen om reparationsunderstöd) föreskrivs om understöd för  

- reparation av bostäder för äldre och handikappade, 

- förbättring av en fastighets system för hushållsavloppsvatten utanför ett vattentjänstverks verksamhetsområde (nedan avloppsvattenunderstöd), 

- reparation av en bostad för ett hushåll som på grund av sanitära olägenheter i bostaden utan att själv vara orsak till det råkat i ekonomiska svårigheter eller anskaffande av bostad (nedan understöd för sanitära olägenheter), 

- installering av hiss i redan befintliga flervåningshus (nedan hissunderstöd) och reparationer i syfte att avlägsna rörelsehinder (nedan tillgänglighetsunderstöd), 

- genomförande av en planmässig reparationsverksamhet för bostadshusbeståndet med hjälp av bedömningar och undersökningar av en byggnads skick eller uppgörande av servicebok eller planering av ombyggnad (nedan understöd för planmässig reparationsverksamhet) och 

- förbättring av bostädernas energihushållning och minskning av utsläpp som förorsakas av energikonsumtion (nedan energiunderstöd). 

Förutsättningen för beviljande av alla ovannämnda understöd är att de åtgärder som understöds är ändamålsenliga med beaktande av den uppskattade användningstiden för och behovet av byggnaden. Dessutom ska åtgärderna vara energiekonomiskt motiverade.  

Huvudregeln i fråga om alla understöd är att understöd kan beviljas endast för kostnaderna för bostäder som används året om. Understödet för sanitära olägenheter kan emellertid också beviljas för byggande av en sådan bostad och hiss- och tillgänglighetsunderstödet för kostnaderna för en byggnad som tas i bruk som bostad året om. 

I förordningen om understöd för reparation av bostäder, energiunderstöd och understöd för sanitära olägenheter (128/2006, förordningen om reparationsunderstöd) preciseras lagens bestämmelser om understödens användningsändamål, ansökningsförfarandet samt beviljandet, utbetalningen och användningen av understöd. 

Understödstagare och behovsprövning 

Enligt lagen om reparationsunderstöd beviljas understöd byggnadens eller bostadens ägare eller en aktieägare vars aktier medför rätt att besitta den bostad som skall repareras. Om underhållsansvaret för byggnaden eller bostaden genom lag eller skriftligt avtal varaktigt eller långvarigt har överförts på någon annan än den ägare som avses ovan, kan understödet dock beviljas den underhållsansvarige. 

Beviljande av understöd för reparation av bostäder för äldre och handikappade, avloppsvattenunderstöd, understöd för sanitära olägenheter och energiunderstöd för en byggnad som består av högst två bostadslägenheter förutsätter social och ekonomisk behovsprövning. Innehållet i behovsprövningen skiljer sig beroende på understödsform.  

Exempelvis när det gäller understöd för reparation av bostäder för äldre och handikappade föreskrivs det i samband med behovsprövningen i förordningen om reparationsunderstöd att till hushållet ska höra minst en i bostaden stadigvarande bosatt person som fyllt minst 65 år eller en person som på grund av handikapp eller sjukdom långvarigt har särskilda svårigheter att klara de funktioner som hör till normal livsföring. När det gäller understöd för reparation av bostäder för äldre och handikappade innehåller förordningen om reparationsunderstöd dessutom en bestämmelse som gäller behovsprövning och som påverkar även understödstagaren, enligt vilken understöd kan beviljas även ett bostadsaktiebolag, om mer än hälften av dem som bor i huset uppfyller kriterierna för social och ekonomisk behovsprövning.  

Beviljandet av understöd för reparation av bostäder för äldre och handikappade, avloppsvattenunderstöd och understöd för sanitära olägenheter är dessutom förknippat med en begränsning av användningen. Bostaden eller bostadshuset ska under fem år från beviljandet av understödet användas som bostad för understödstagaren. Statsbidragsmyndigheten ska dock bevilja befrielse från begränsningen, om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att bibehålla den. 

Beviljandet av hiss- och tillgänglighetsunderstöd, energiunderstöd för byggnader som består av mer än två bostadslägenheter och understöd för planmässig reparationsverksamhet är inte förenat med behovsprövning. De kan således beviljas även juridiska personer. 

Understödens maximibelopp 

För respektive understöd föreskrivs om en maximal procentuell andel av de godtagbara kostnaderna, som baserar sig på projektspecifik prövning. I vissa understöd ingår dessutom förhöjda procentuella andelar av olika orsaker. De procentuella andelarna varierar från en förhöjning på 70 procent av särskilda skäl av understödet för reparation av bostäder för äldre och handikappade till en förhöjning på 15 procent av energiunderstödet. 

I lagen föreskrivs särskilt om vad som betraktas som godtagbara kostnader som omfattas av understöd. I fråga om de andra understöden utom energiunderstöd ingår här även kostnaderna för arbetet. Godtagbara kostnader är högst de faktiska kostnaderna för en byggåtgärd eller annan understödsberättigad åtgärd. 

Beviljande av understöd 

Understöd enligt lagen om reparationsunderstöd beviljas endast för sådana åtgärder för vars finansiering sökanden inte har rätt att få annat offentligt stöd. Understöd beviljas inte till den del kostnaderna eller en del av dem ska betalas av bostadsaktiebolaget enligt lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009) eller bolagsordningen. 

Statsbidragsmyndighet, det vill säga den som beviljar understödet, är ARA i fråga om understöd för sanitära olägenheter samt hiss- och tillgänglighetsunderstöd. I fråga om de andra understöden är statsbidragsmyndighet i regel den kommun där objektet finns. Kommunerna kan också komma överens om annat genom ett skriftligt avtal. Även då är det ARA som beviljar understödet, vid behov yttrar sig kommunen om ansökan om understöd. ARA styr och övervakar kommunernas förfarande när understöd beviljas och i frågor som gäller understöden. 

År 2014 kunde sammanlagt 47,1 miljoner euro användas för understöd enligt lagen om reparationsunderstöd. I budgeten var användningen begränsad så att avloppsvattenunderstöd inte kunde beviljas alls och understöd för planmässig reparationsverksamhet kunde beviljas endast för undersökning av skicket hos fuktskadade byggnader som orsakar sanitära olägenheter. Energiunderstöd kunde beviljas endast för byggnader som består av högst två bostadslägenheter, alltså efter behovsprövning. 

År 2015 kunde sammanlagt 40 miljoner euro användas för understöd enligt lagen om reparationsunderstöd. I budgeten var användningen begränsad så att utöver avloppsvattenunderstöd kunde inte heller understöd för sanitära olägenheter beviljas och understöd för planmässig reparationsverksamhet och energiunderstöd kunde beviljas med samma begränsningar som 2014. 

Nedan beskrivs värdet av de positiva beslut som fattades 2014 och 2015 på ansökningar om de understöd som föreskrivs i lagen om reparationsunderstöd: 

Enligt statsbudgeten för 2016 kan sammanlagt 25 miljoner euro användas för understöd. Man har uppskattat att 7 miljoner euro kommer att användas för reparation av bostäder för äldre och handikappade och 15,5 miljoner euro för hiss- och tillgänglighetsunderstöd. Man har uppskattat att 0,5 miljoner euro kommer att användas för understöd för planmässig reparationsverksamhet och användningen är begränsad på samma sätt som 2014 och 2015. Man har uppskattat att 2 miljoner euro kommer att användas för energiunderstöd och även där är användningen begränsad på samma sätt som 2014 och 2015. För ramperioden 2017–2020 har det årligen reserverats sammanlagt 25–25,5 miljoner euro för understöd enligt lagen om reparationsunderstöd. 

Understöd enligt lagen om reparationsunderstöd har beviljats och betalats både av medel i Statens bostadsfond och ur statsbudgeten. För Statens bostadsfonds del har bevillningsfullmakten funnit under moment 35.20.60 Överföring till statens bostadsfond, och för statsbudgetens del under moment 35.20.55 Understöd för reparationsverksamhet. 

1.1.6  Lagen om understöd för förbättring av bostadsförhållandena för grupper med särskilda behov

I lagen om understöd för förbättring av bostadsförhållandena för grupper med särskilda behov (1281/2004) föreskrivs om understöd som beviljas av ARA för att öka utbudet på hyresbostäder med skäliga boendekostnader som lämpar sig för användningsändamålet. Understöd kan beviljas för byggande, anskaffning eller ombyggnad av hyreshus eller hyresbostäder när lån som beviljats för samma objekt godkänns som räntestödslån enligt lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001). Investeringsunderstödet för särskilda grupper omfattar till exempel personer med funktionsnedsättning, åldringar som lider av minnessjukdomar och som är i dåligt skick, bostadslösa, flyktingar, studerande samt personer som har psykiska problem och missbruksproblem. 

De maximala understödsbeloppen är avtrappade enligt objekten så att desto mera avvikande lösningar för att stöda boendet som behövs i bostaden ju högre kan understödsprocenten bli, för att boendekostnaderna ska förbli skäliga. De maximala procentandelarna är 10, 25, 40 och 50 procent av de godtagbara investeringskostnaderna. 

1.1.7  Socialvårdslagen

Enligt socialvårdslagen (1301/2014) ska socialservice ordnas bland annat som stöd för att klara av det dagliga livet och för stödbehov med anknytning till boende. Enligt 21 § ska boendeservice ordnas för personer som av särskild orsak behöver hjälp eller stöd i boendet eller med att ordna boende. Service som tillhandahålls i hemmet prioriteras i förhållande till service som förutsätter flytt och inkluderar både boende och service.  

Man kan tänka att det finns tre olika nivåer av boendeservice. Stödboende ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt. Serviceboende ordnas däremot för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg. Serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. Med serviceboende avses boende och service som ordnas i en servicebostad. Inom serviceboende med heldygnsomsorg ordnas servicen enligt klientens behov dygnet runt.  

Enligt 14 § i socialvårdslagen ska boendeservice ordnas som kommunal socialservice med det innehåll och i den omfattning som föreskrivs i socialvårdslagen eller i någon annan lag. 

1.1.8  Lagen och förordningen om service och stöd på grund av handikapp

I lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987, nedan handikappservicelagen) och i den förordning som utfärdats med stöd av den (759/1987, nedan handikappserviceförordningen) föreskrivs bland annat om ekonomiska stödåtgärder för handikappade och gravt handikappade. Service och stöd enligt handikappservicelagen ska ordnas, om en handikappad inte med stöd av någon annan lag får sådan service eller sådant stöd som är tillräckligt och lämpligt för honom eller henne. För en handikappad kan dock ordnas service eller ekonomiskt stöd som avses i handikappservicelagen vid dröjsmål med service eller förmån som ska ges med stöd av någon annan lag. Kommunerna skall sörja för att tjänster och stöd för handikappade ordnas så att de till innehållet och omfattningen är sådana som behovet i kommunen på-kallar. 

9 § 1 mom. i handikappservicelagen gäller ekonomiskt stöd till handikappade. Enligt det ersätts hälften av kostnaderna för bland annat anskaffning av redskap, maskiner och anordningar som den handikappade behöver för att klara de dagliga funktionerna. Kostnaderna för sådana nödvändiga ändringsarbeten som till följd av handikappet måste utföras på redskap, maskiner eller anordningar av standardmodell ersätts dock i sin helhet. Enligt 2 § i handikappservicelagen avses med handikappad den som på grund av skada eller sjukdom under långa tider har särskilda svårigheter att klara av de funktioner som hör till normal livsföring. 

9 § 2 mom. i handikappservicelagen gäller däremot ekonomiskt stöd till gravt handikappade. Enligt det ska kommunen ersätta en gravt handikappad för skäliga kostnader för ändringsarbeten i bostaden samt för anskaffning av redskap och anordningar i bostaden, om dessa åtgärder med hänsyn till handikappet eller sjukdomen är nödvändiga för att den handikappade ska klara de funktioner som hör till normal livsföring. Med gravt handikappad avses enligt 13 § i handikappserviceförordningen den som på grund av handikapp eller sjukdom har särskilt svårt att förflytta sig eller i övrigt klara sig på egen hand i sin varaktiga bostad. 

Ändringsarbeten i bostaden som ersätts gravt handikappade är enligt 12 § i handikappserviceförordningen sådana ändringsarbeten i en bostad som är nödvändiga på grund av handikappet eller sjukdomen, såsom breddning av dörrar, byggande av ramper, installering av badrum, WC och vattenledning, ändring av fasta inventarier och utbyte av byggnads- och inredningsmaterial samt andra motsvarande byggnadsarbeten i den handikappades varaktiga bostad. Som ändringsarbete i bostad betraktas också planering av ändringsarbetena samt avlägsnande av hinder i bostadens närmaste omgivning. Sådana redskap och anordningar som hör till bostaden och för vilka ersättning beviljas är lyftanordningar, larmanordningar eller andra motsvarande redskap och anordningar som blir fast installerade i bostaden. Kommunen kan även utan ersättning ställa redskap och anordningar som hör till bostaden till en gravt handikappads förfogande. 

Vid social- och hälsovårdsministeriet pågår en omfattande reform av handikapplagstiftningen. Den genomförs som en totalreform där handikappservicelagen och specialomsorgslagen sammanslås till en lag om särskild service för personer med funktionsnedsättning. Målet är att den nya lagen ska träda i kraft i sin helhet 2019. 

1.1.9  Lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre

I lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (980/2012) betonas att den äldre befolkningen ska ha möjlighet att bo hemma och klara sig självständigt samt att tjänster i hemmet kommer i första hand. Exempelvis ska kommunen i sin plan enligt 5 § i äldreomsorgslagen prioritera åtgärder som främjar boende i hemmet och rehabilitering. Dessutom är en allmän princip för att tillgodose servicebehovet enligt 13 § att tjänsterna ska utföras så att de stöder äldre personers välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga, förmåga att klara sig på egen hand och delaktighet. I syfte att förebygga behovet av annan service ska särskild vikt läggas vid tjänster som främjar äldre personers rehabilitering och vid tjänster i hemmet. 

Enligt 14 § ska kommunen i första hand ge äldre personer långvarig vård och omsorg som stöder ett värdigt liv med hjälp av öppenvårdstjänster inom social- och hälsovården som ges i den äldre personens hem och med övriga öppenvårdstjänster inom social- och hälsovården. Kommunen får enligt 14 a § tillgodose en äldre persons servicebehov med långvarig institutionsvård endast om det finns medicinskt motiverade skäl eller skäl som anknyter till klient- eller patientsäkerheten. 

1.1.10  Lagen om bostadsaktiebolag

I lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009) föreskrivs om bland annat fördelning av underhållsansvaret mellan bolaget och aktieägaren. Enligt 4 kap. 1 § fördelas ansvaret för underhållet av bolagets byggnader och övriga lokaler och utrymmen mellan aktieägarna och bolaget enligt 2 och 3 §, om inte något annat föreskrivs i bolagsordningen. 

Enligt 4 kap. 2 § svarar bolaget för den del av underhållet som inte ankommer på aktieägarna. Bolaget ska underhålla aktielägenheternas konstruktioner och isolering. Bolaget är dessutom skyldigt att underhålla värme-, el-, dataöverförings-, gas-, vatten-, avlopps- och ventilationssystem och andra liknande grundläggande system. Enligt 4 kap. 3 § ska varje aktieägare underhålla sin aktielägenhet invändigt. 

Enligt 3 kap. 2 § om bolagsvederlag i lagen om bostadsaktiebolag kan man med bolagsvederlaget täcka bland annat utgifter för underhåll och grundlig förbättring av fastigheten och byggnaderna. Genom bolagsvederlaget kan man på förhand samla medel för framtida grundliga förbättringar samt kostnader för underhåll och skötsel. 

För att underhålla beslutsfattandet och kostnadsfördelningen i fråga om installation av hiss i efterhand har det tagits in bestämmelser om saken i 6 kap. 32 § 3 och 4 mom. i lagen om bostadsaktiebolag. Enligt 3 mom. beslutar bolagsstämman med sådan majoritet som avses i 26 § om fördelningen av kostnaderna för installation av hiss i efterhand så att fördelningsgrunden för kostnaderna är grunden för bolagsvederlaget multiplicerad med aktielägenhetsvåningen, som bestäms enligt ingången till trapphuset. I 4 mom. bestäms om motsvarande beslutsfattande när det är fråga om installation av hiss i endast en del av trapphusen. För ett sådant beslut krävs dessutom majoriteten av de avgivna rösterna från de aktieägare vars aktielägenheter renoveringen gäller. Kostnaderna fördelas i detta fall mellan dessa aktieägare på det sätt som avses i 3 mom. Detsamma gäller installation av hiss i trapphuset till ett flervåningshus i ett bolag där det enligt bolagsordningen finns aktielägenheter med ett visst användningsändamål vilka inte gagnas av installationen eller i ett bolag som också innefattar radhuslängor eller andra byggnader med aktielägenheter. Enligt 6 kap. 26 § gäller som bolagsstämmans beslut det förslag som har biträtts med mer än hälften av de avgivna rösterna, om inte annat före-skrivs i denna lag. 

1.2.1  Allmänt

Enligt Statistikcentralens uppgifter bodde det i Finland i slutet av 2014 cirka 1,09 miljoner personer som hade fyllt 65 år och cirka 480 000 som hade fyllt 75 år. Enligt Statistikcentralens prognos från 2015 finns det 2030 cirka 1,48 miljoner personer som har fyllt 65 år och cirka 0,81 miljoner som har fyllt 75 år. Den andel av befolkningen som har fyllt 65 år ökar enligt Statistikcentralens prognos från 20 procent till 25,6 procent från 2014 till 2030. Den andel av befolkningen som har fyllt 70 år ökar enligt prognosen från 8 procent till 14 procent under motsvarande tid. 

Antalet personer med funktionsnedsättning i Finland är svårt att uppskatta, eftersom det inte finns exakt statistik eller forskningsdata om förekomsten av funktionsnedsättningar. I en rapport som Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården publicerade 2006 (Keskeneräistä yhdenvertaisuutta, vammaisten henkilöiden hyvinvointi ja elinolot Suomessa tutkimustiedon valossa) konstateras att uppskattningen av antalet personer med funktionsnedsättning är i hög grad beroende av vilken definition som används. Enligt rapporten uppskattas antalet personer med funktionsnedsättning i Finland till cirka 210 000-250 000, alltså cirka 3,8–4,6 procent av befolkningen. Den procentuella andelen kan antas förbli ungefär densamma även i framtiden. 

Utgångspunkten i den lagstiftning som gäller boende, vård och service för både äldre och personer med funktionsnedsättning är att de ska bo hemma. Detta har betonats även i statsrådets program. 

I handikappservicelagen föreskrivs om ekonomiskt stöd för ändringsarbeten i gravt handikappade personers bostäder. Däremot behövs det fortfarande särskilda bestämmelser om stöd för åtgärder i bostäder för äldre och andra personer med funktionsnedsättning än gravt handikappade och i bostadsbyggnaders allmänna utrymmen som främjar möjligheten att bo hemma. 

1.2.2  Behovet av tillgängliga bostäder

I programmet för att förbättra äldres boende från 2013 har det uppskattats att 2030 behövs det sammanlagt en miljon tillgänglighetsanpassade bostäder. Enligt uppskattningen i utvecklingsprogrammet var ungefär en tredjedel av de tillgänglighetsanpassade bostäderna klara i början av 2016. 

De senaste åren har det byggts cirka 28 000 nya bostäder i Finland årligen. Av dem finns cirka 6000-8000 bostäder i småhus, där tillgänglighetskraven antingen är lindrigare eller det inte ställts några krav alls. Man bör också lägga märke till att de nya bostäder som färdigställs varje år inte riktar sig mot endast sådana som behöver tillgängliga bostäder. Byggandet av nya bostäder är dessutom koncentrerat till huvudstadsregionen och andra tillväxtcentra, medan det finns behov av tillgängliga bostäder även utanför tillväxtcentra. Sålunda måste man svara på det växande behovet av tillgängliga bostäder även genom att renovera bostäder och bostadsbyggnader. 

En tillgänglig bostad är av största vikt med tanken på möjligheten att bo hemma. I flervå-ningshus förutsätter det att hiss installeras i allmänna utrymmen för andra våningar är den första och att eventuella hinder för tillgänglighet undanröjs på vägen till hissen. 

Ungefär vartannat flervåningshus i Finland saknar hiss. Särskilt flervåningshusen i de stadsdelar som byggdes på 1960–80-talen saknar hiss. I dessa hus utan hiss bodde 2014 cirka 600 000 finländare, av vilka 100 000 hade fyllt 65 år. När befolkningen blir äldre kan man anta att antalet äldre som bor i hisslösa flervåningshus ökar. 

1.2.3  Hiss- och tillgänglighetsunderstöd

Med stöd av den nuvarande lagen om reparationsunderstöd har understöd för installation av hiss i efterhand och undanröjande av hinder för tillgänglighet i bostadsbyggnader kunnat beviljas utan behovsprövning. Understödsbeloppet har kunnat vara högst hälften av de godkända och faktiska kostnaderna. Efterfrågan på understöd har ökat de senaste åren och 2015 användes 76 procent av den totala summan på 40 miljoner euro som reserverats för understöd enligt lagen om reparationsunderstöd för hiss- och tillgänglighetsunderstöd. Beloppet användes för att installera sammanlagt 270 hissar i efterhand och undanröja hinder för tillgänglighet i 143 objekt. År 2015 kom det mer ansökningar om hissunderstöd än vad som var möjligt att bevilja. 

Livscykeln för en hiss kan vara upp till 50 - 60 år, om den underhålls och delarna byts i tid. Under denna tid är omsättningen på boende i ett flervåningshus stor. Med hänsyn till nyttan av en hissinvestering kan nyttan under investeringens verkningstid uppskattas vara betydande jämfört med kostnaderna. 

Det är i princip bostadsaktiebolaget som ansvarar för installation av hiss i efterhand i ett flervåningshus. Enligt lagen om bostadsaktiebolag förutsätter installation av hiss i efterhand att installationsförslaget får över hälften av de avgivna rösterna. Installation av hiss i efterhand är en stor engångsinvestering, så om de aktieägare som behöver hiss är i minoritet vid den tidpunkt då hissen behövs kan det hända att det inte blir någon hiss. Då kan möjligheten att bo hemma för dem som behöver hiss äventyras. Understödet för installation av hiss i efterhand minskar den andel av investeringskostnaderna för hissen som bostadsaktiebolaget måste betala, vilket antas vara av avgörande betydelse för bostadsaktiebolagens investeringsvilja. Sålunda är det ändamålsenligt att fortfarande stöda installation av hissar i efterhand, för att antalet hissar i befintliga flervåningshus ska fås att öka på ett effektivt sätt. 

Det statsfinansiella läget har framhävt behovet av att allokera de knappa resurserna ändamålsenligare än förr. Under den nuvarande lagens giltighetstid har man ibland funderat på om det vore möjligt att förena hissunderstödet med behovsprövning. 

Utgångspunkten i statsunderstödslagen är att understöd beviljas den aktör som svarar för kostnaderna. Även eventuell behovsprövning riktas mot denna aktör. Ett bostadsaktiebolag kan på grund av sin aktiebolagskaraktär inte vara i behov av socialt understöd och behov av ekonomiskt understöd skulle innebär att bolaget är överskuldsatt. Det är inte förenligt med de allmänna principerna för statsunderstöd att skilja behovsprövningen från understödstagaren. Detta lämpar sig inte heller annars för bostadsaktiebolag, eftersom aktieägarna i bolaget byts ut hela tiden. Den genomsnittliga tiden mellan bostadsbyten är 5-10 år medan verkningstiden för den understödda investeringen är flera tiotals år. 

Om man skulle försöka knyta behovsprövningen till det antagna behovet på grund av bostadsaktiebolagets placeringsort i stället för aktieägarnas ekonomiska och sociala situation, borde man definiera de områden där det anses finnas bostadsaktiebolag som är i behov av hjälp. Detta alternativ undanröjer inte möjligheten att aktieägarna i ett flervåningshus i ett område som angetts vara i behov av hjälp är endast höginkomsttagare och förmögna personer, särskilt eftersom utgångspunkten för områdesplaneringen i Finland traditionellt har varit att förebygga segregation. 

Alternativet skulle dessutom vara förenat med flera missförhållanden. Att ett område utses till ett område med särskilda behov vore för det första ägnat att påskynda segregationen. För det andra borde det anges öppna kriterier för klassificeringen av områdena, och områdena borde kunna avgränsas. I programmet för att förbättra äldres boende har man utrett möjligheten att koppla information om hisslösa flervåningshus till inkomstuppgifterna, men tills vidare har det visat sig omöjligt att producera denna information. För det tredje utvecklas områdena, så klassificeringen borde göras om med jämna mellanrum. Det bedöms inte vara ändamålsenligt att skapa och upprätthålla ett sådant system, eftersom det inte skulle gå att förhindra att understöd riktar mot enskilda bostadsaktiebolag med förmögna aktieägare. Ett dylikt system användes i samband med understöd som beviljades bostadsaktiebolag i förorter och det visade sig problematiskt. Som helhet bedöms det bli dyrare att skapa och upprätthålla ett komplicerat be-hovsprövningssystem i kombination med att det räcker längre att bevilja understöd än att enstaka flervåningshus där aktieägarna är förmögna och höginkomsttagare beviljas understöd. 

Behovsprövning är inte heller motiverad av den orsaken att behovet av tillgängliga bostäder är stort i Finland och för att öka antalet tillgängliga bostäder borde hiss installeras i så många befintliga flervåningshus som möjligt. Som helhet betraktat är effekterna av att installera hiss i efterhand och undanröja hinder för tillgänglighet mycket positiva och det har konstaterats att understödet effektivt påskyndar installationen av hissar i efterhand i befintliga flervåningshus. Sålunda är det ändamålsenligt att stöda dessa åtgärder även i fortsättningen utan behovsprövning. 

1.2.4  Understöd för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning

För att äldre och personer med funktionsnedsättning ska kunna bo hemma förutsätts också att bostaden är tillgänglig och i sådant skick att det är hälsosamt och tryggt att bo där med hänsyn till den boendes resurser. Att en bostad tillgänglighetsanpassas kan innebära till exempel att dörrarna breddas, ramper installeras, fasta möbler och byggnads- och inredningsmaterial ändras. De förutsättningar som gäller bostadens skick och egenskaper har att göra med att det till exempel kan bli övermäktigt för en äldre att bo i ett vedeldat egnahemshus eller farligt att tvätta sig i en utebastu på grund av halkrisken. Även till exempel ett läckande tak kan medföra hälsorisker och sålunda utgöra ett hinder för fortsatt boende i hemmet. Med stöd av den nuvarande lagen om reparationsunderstöd har man kunnat stöda inte bara reparationer som syftar till att förbättra tillgängligheten utan också andra reparationer som främjar möjligheterna att bo hemma. Detta kan betraktas som motiverat. Sålunda borde de kunna stödas även i fortsättningen, ifall reparationerna är nödvändiga för att man ska kunna fortsätta att bo hemma och de bedöms vara ändamålsenliga med beaktande av den uppskattade användningstiden för bostadsbyggnaden. 

ARA lät 2008 göra en utredning där man kartlade nuläget och funktionsdugligheten i fråga om processen för beviljande av understöd för reparation av bostäder för äldre och handikappade enligt den nuvarande lagen om reparationsunderstöd och understödets inverkan samt pekade på utvecklingsbehov (Finansierings- och utvecklingscentralen för boendets rapporter 2/2008, Selvitys vanhusten ja vammaisten asuntojen korjausavustuksista). I utredningen konstateras att de reparations- och ändringsarbeten som genomfördes 2000–2006 vanligtvis gällde fastighetens underhåll (isolering och fönster, vattenledning, avlopp o.d.), renovering och byggande av tvätt- och sanitetsutrymmen samt avlägsnande av olika hinder som begränsar rörligheten (kök, ramper, breddning av dörrar, golvmaterial). Vidare konstateras i utredningen av innehål-let i reparations- och ändringsarbeten i bostäder påverkades av objektets läge. Objekten i glesbygdsområden var alla egnahemshus och reparations- och ändringsarbetena i dem var omfattande och komplicerade ända från renovering av ett duschrum till förnyade av uppvärmningssystemet och genomgång av hela bostadshuset. Enligt utredningen hade myndigheterna i kommunerna olika åsikter om vilka reparations- och ändringsarbeten som var ändamålsenliga och nödvändiga med tanke på möjligheterna för äldre och personer med funktionsnedsättning att klara sig självständigt. I utredningen konstateras att reparations- och ändringsarbetena klart har förbättrat möjligheterna att bo hemma. 

Utgångspunkten i den nuvarande lagen är att ansvaret för underhåll och reparationer i en byggnad ankommer på ägaren. När de genomförs på behörigt sätt gynnar de å andra sidan också ägaren genom att egendomen behåller sitt värde och bostaden förblir användbar. Man har således ansett det motiverat att bevilja understöd av statsmedel för reparationer endast om ägaren på grund av ringa egna medel inte förmår utföra dem, men reparationerna är nödvändiga för att han eller hon ska kunna fortsätta att bo hemma. 

Eftersom understöd för reparationer som betalas bostadens ägare är motiverat endast om han eller hon inte själv kan stå för reparationskostnaderna borde understödet vara behovsprövat även i fortsättningen. Vid behovsprövningen ska, liksom för närvarande, förutom ägarens inkomster och förmögenhet även beaktas inkomster och förmögenhet för dem som hör till samma hushåll som ägaren eftersom där i princip finns ett ekonomiskt samband. 

När det gäller understödet för reparation av bostäder för äldre och handikappade enligt den nuvarande lagen om reparationsunderstöd har det framförts att det behandlar egnahemshus- och bostadsaktieägare ojämlikt, eftersom det möjliggör till exempel ersättning för rörinstallationer i egnahemshus men inte för kostnaderna för rörsanering till aktieägare i bostadsaktiebolag. 

När man granskar den rådande situationen, där en äldre person och en person med funktionsnedsätt som bor i ett egnahemshus kan få reparationsunderstöd för reparationer som den som bor i ett bostadsaktiebolag inte kan få, måste man beakta bland annat rätten till jämlikt bemötande enligt 6 § i grundlagen. I den allmänna bestämmelsen om jämlikhet ingår förbud mot godtycklighet och krav på lika behandling i likartade fall. Jämlikhetsbestämmelsen förutsätter dock inte att alla medborgare ska behandlas lika i alla förhållanden, om inte de omständigheter som påverkar saken är likartade (t.ex. GrUU 1/1986 rd, GrUU 2/1987 rd, GrUU 3/1988 rd). 

Det är således fråga om huruvida omständigheterna för dem som har dessa boendeformer är på så sätt likartade att det av jämlikhetsorsaker borde vara möjligt att bevilja den som bor i ett bostadsaktiebolag reparationsunderstöd på samma sätt som den som bor i ett egnahemshus. När man bedömer om omständigheterna är likartade måste man beakta bland annat skillnaderna i ansvar för dem som bor i egnahemshus och bolagsaktiebolag, de typiska fysiska skillnaderna mellan boendeformerna och de olika behov som eventuellt följer därav samt de stödmöjligheter som riktar sig mot boendeformen som helhet. 

Vid annat boende än i bolagsform, alltså till exempel i ett egnahemshus, ansvarar den boende som är ägare eller innehavare själv för alla reparationer i bostadsbyggnaden. I ett bostadsaktiebolag ansvarar aktieägaren däremot endast för reparations- och iståndsättningsarbeten inne i bostaden. 

Den som bor i ett egnahemshus ska själv stå för alla reparationskostnader. En äldre person som bor i ett egnahemshus och som uppfyller de ekonomiska villkoren för reparationsunderstöd har vanligtvis små möjligheter att få lån för reparationerna. Möjligheterna att få lån är särskilt dåliga om bostaden finns på en ort med utflyttningsöverskott. Å andra sidan kan även bostadsaktiebolag i dessa områden få allt större svårigheter att få lån för reparationer, även om bolag tack vare sin breda ägarbasis i princip har bättre möjligheter att få lån. 

I bostadsaktiebolag ansvarar inte aktieägarna personligen för bolagets förpliktelser. Aktieägarna är dock skyldiga att betala bolagsvederlag för att täcka bolagets utgifter. I bostadsaktiebolag ansvarar bolaget för annat underhåll än det som görs inne i bostäderna, vilket gynnar även äldre boende och boende med funktionsnedsättningar. Till skillnad från i egnahemshus behöver de boende inte sköta om till exempel byggnadens uppvärmnings- och elsystem, underhåll av gårdsområdet eller takets skick. Dessutom behandlas bostadsaktiebolag och fysiska personer delvis olika i skattehänseende, ett bostadsaktiebolag har till exempel möjlighet att använda bostadshusreserv. 

Utifrån granskningen kan man konstatera att omständigheterna för en äldre person som bor i ett egnahemshus respektive en bostadsaktiebolagsbostad skiljer sig från varandra, och jämlikhetsprincipen kan därför inte anses förutsätta att understödet utvidgas. Det anses inte heller ändamålsenligt att utvidga understödet med hänsyn till det delade underhållsansvaret i bostadsaktiebolag och den nytta som detta innebär för de boende som helhet jämfört med den som bor i egnahemshus samt det ringa anslag som står till förfogande för understöd. Även i bostadsaktiebolag har äldre aktieägare och aktieägare med funktionsnedsättning möjlighet att få understöd för åtgärder inne i bostaden som främjar möjligheterna att bo hemma när villkoren för beviljande av understöd är uppfyllda. Dessutom är det möjligt för bostadsaktiebolag att få understöd för installation av hiss i efterhand och för att undanröja hinder för tillgänglighet i allmänna utrymmen. 

I den nuvarande lagen om reparationsunderstöd har den maximala andelen reparationsunderstöd för bostäder för äldre och handikappade avtrappats till 40 och 70 procent. I förordningen om reparationsunderstöd föreskrivs om de inkomstgränser som ska tillämpas på respektive understödsandel. I praktiken har den högre procentandelen tillämpas när möjligheterna att bo hemma för en äldre person eller person med funktionsnedsättning har varit akut hotade utan reparationer. Den högre procentandelen har använts även när man beviljat understöd till krigsveteraner eller deras efterlevande makar. Den nuvarande understödsandelen på 40 procent har visat sig problematisk i praktiken, eftersom inkomstgränserna är så låga att understödstagaren inte har haft någon möjlighet att stå för självriskandelen och det har således inte varit möjligt att göra några reparationer. 

1.2.5  Övriga understöd enligt den nuvarande lagen om reparationsunderstöd

Det anses inte längre aktuellt och ändamålsenligt att behålla avloppsvattenunderstödet, understödet för sanitära olägenheter, understödet för planmässiga reparationer av bostadsbyggnadsbeståndet och energiunderstödet, som det föreskrivs om i den nuvarande lagen om reparationsunderstöd, som egna understödsformer. Efter 2014 har det inte heller anvisats pengar för dessa understöd med undantag för ett litet belopp som reserverats för främjade av planmässig reparationsverksamhet, noggrannare undersökning av skicket hos fuktskadade byggnader som orsakar sanitära olägenheter och behovsprövat energiunderstöd för småhus. 

Avloppsvattenunderstöd har beviljats från 2005 till 2010. Avsikten med understödet var undantagsvis att sätta fart på de åtgärder som förutsattes i den första avloppsvattenförordningen (542/2003) innan tidsfristen enligt förordningen gick ut genom att bevilja låginkomsttagare och mindre bemedlade understöd för att genomföra åtgärderna. Förordningen upphävdes den 15 mars 2011 genom förordning 209/2011, där tidsfristen förlängdes till 2016, och genom ändring 343/2015 av avloppsvattenförordningen förlängdes tidsfristen ytterligare till den 15 mars 2018. 

I den nya miljöskyddslagen som trädde i kraft den 1 september 2014 föreskrivs om möjlighet till undantag från kraven på rening av husloppsavloppsvatten. Enligt lagen är undantag möjligt bland annat om belastningen på miljön med hänsyn till användningen av fastigheten kan anses vara liten jämfört med belastningen från obehandlat hushållsavloppsvatten och de åtgärder som krävs för att förbättra behandlingssystemet bedömt som en helhet är oskäliga för fastighetsinnehavaren på grund av de höga kostnaderna eller de tekniska kraven. Vid bedömningen av om åtgärderna är oskäliga för fastighetsinnehavaren ska hänsyn tas till bland annat hög ålder hos fastighetsinnehavaren och övriga personer som är stadigvarande bosatta på fastigheten samt andra liknande särskilda faktorer i deras livssituation, och långvarig arbetslöshet eller sjukdom hos fastighetsinnehavaren eller något annat jämförbart socialt hinder för betalning. I regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering förutsätts att miljöskyddslagen och den förordning som utfärdats med stöd av den lättas upp. Ett förslag till ändring av miljöskyddslagen i anslutning till detta behandlas som bäst i riksdagen (RP 128/2016 rd). 

Med hänsyn till att skyldigheten att rena hushållsavloppsvatten har lättats upp efter den första avloppsvattenförordningen och tidsfristen förlängts avsevärt och att möjlighet till undantag beroende på fastighetsinnehavarens livssituation har tagits in i miljöskyddslagen, finns det inte längre något behov av ett separat understöd för att uppfylla den lagenliga förpliktelsen. Något behov föreligger inte heller därför att om skyldigheten att rena hushållsavloppsvatten trots de undantag som föreskrivs i miljöskyddslagen skulle bli ett hinder för att bo hemma för en äldre person eller en person med funktionsnedsättning, skulle det i princip vara möjligt att bevilja understöd för reparation av bostaden för ändamålet, förutsatt att övriga villkor för att bevilja understödet är uppfyllda. 

Understöd för sanitära olägenheter har beviljats redan före den första lagen om reparationsunderstöd (1031/1998) och det beviljades senast 2013. Syftet med understödet är att lindra ekonomiska svårigheter som beror på sanitära olägenheter i bostaden. I regeringens proposition som gäller den nuvarande lagen om reparationsunderstöd (RP 134/2005 rd) konstateras att en sanitär olägenhet eller en ekonomisk skada får inte vara orsakad genom egen verksamhet. Således får den inte bero till exempel på att bostaden använts fel eller på slarv vid bostadsanskaffningen. Principen framhäver att det är bostadens ägare som i första hand är ansvarig för sin egendom. 

Det är svårt att påvisa att någon hamnat i ekonomiska svårigheter på grund av sanitära olägenheter. Det utmärkande för en situation där någon utan egen förskyllan har hamnat i ekonomiska svårigheter på grund av sanitära olägenheter har ansetts vara att de sanitära olägenheterna och de ekonomiska svårigheterna har drabbat sökanden på ett oförutsett och överraskande sätt. Förutom att påvisa att de ekonomiska svårigheterna beror på en sanitär olägenhet kan det också vara besvärligt och arbetsamt att konstatera saken, vilket framgår av uppgifter från ARA. Enligt ARA är det ofta arbetsamt, besvärligt och en tolkningsfråga att utreda det sökande hushållets inkomster och utgifter, och de resultat som åstadkoms med understöden och den arbetstid som lagts ned på ansökningar står inte i förnuftig proportion till varandra. För att bedöma om villkoren är uppfyllda och bedöma den erhållna experthjälpen krävs prövning av varje enskilt fall, i vilken deltar en handläggare med uppgiften som huvudsyssla och 2-3 andra personer, enligt uppgifter från ARA. 

Systemets verkningsfullhet har också ansetts vara dålig. Utredningar om ansvaret i samband med köpet och andra utredningar som behövs för att få understödet gör systemet långsamt för sökanden och den beräknade genomsnittliga handläggningstiden är 4-6 månader. Med hjälp av understödet har man enligt uppgifter från ARA kunnat reparera klart under 50 bostadssmåhus och stöda byggandet av några enstaka nya hus per år. Som helhet betraktat anses understödet inte längre vara ändamålsenligt. 

Även understödet för planmässig reparationsverksamhet har beviljats redan innan den första lagen om reparationsunderstöd trädde i kraft. Syftet med understödet har varit att etablera användningen av nya verktyg som främjar planmässig fastighetsskötsel och reparationsverksamhet, såsom undersökning och bedömning av en byggnads skick samt servicebok. Åren 2015 och 2016 har understöd beviljats endast för undersökning av skicket hos fuktskadade byggnader som orsakar sanitära olägenheter. 

Skyldighet att utarbeta bruks- och underhållsanvisningar för byggnader togs in i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) genom en lagändring (958/2012) som trädde i kraft den 1 januari 2013. Bedömning och undersökning av en byggnads skick är numera välbekanta åtgärder, som används särskilt i samband med bostadsköp och reparationsåtgärder. Strävan med understödet var att göra dessa verktyg till en etablerad del av den normala fastighetsskötseln och reparationsverksamheten och det har alltså uppnåtts. 

Understödet för planering av ombyggnad är i princip avsett som ett understöd som beviljas före andra understöd enligt lagen om reparationsunderstöd när planeringskostnaderna utgör en stor del av de totala kostnaderna för projektet. Genom ett särskilt understöd för planering har man främjat inledandet av omfattande reparationsprojekt. Till dem har hört i synnerhet installation av hiss i efterhand och omfattande energieffektivitetsreparationer. Det är viktigt att beakta planeringskostnaderna även i fortsättningen, för att de åtgärder som understöds ska genomföras korrekt. Det behövs emellertid inte ett separat understöd för dem, utan planeringskostnaderna kan beaktas när understödet beviljas och betalas ut. 

Understöd för förbättring av bostädernas energihushållning och minskning av utsläpp som förorsakas av energikonsumtion, eller energiunderstöd, har beviljats med stöd av lagen om reparationsunderstöd och de föregående lagarna sedan 2003. Före det beviljades energiekonomiska reparationsunderstöd för bostäder från 1978 till 1986 av ett anslag som anvisades årligen i statsbudgeten. Understöd för ibruktagande av förnybar energi har senast beviljats 2011 och annat energiunderstöd än behovsprövat energiunderstöd för småhus har senast beviljats 2012. 

Sedan 2013 har främjande av energieffektivitet i byggnader och incitament för att ta i bruk förnybar energi utgjort en mer framträdande del av markanvändnings- och bygglagens styrsystem för byggandet. Miljöministeriets förordning om förbättring av byggnaders energiprestanda vid reparations- och ändringsarbeten (4/13) trädde i kraft i juni 2013. I förordningen föreskrivs om åtgärder för att förbättra energieffektiviteten som krävs i samband med tillståndspliktiga reparations- och ändringsarbeten. I markanvändnings- och bygglagen har genom den ändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 (958/2012) intagits en förpliktelse att bedöma byggnadens uppvärmningssystem, om det system som väljs för en ny byggnad eller en byggnad som ska renoveras inte är ett decentraliserat energiförsörjningssystem baserat på energi från förnybara energikällor, ett system baserat på kraftvärme, ett system för fjärrvärme, när-värme, fjärrkyla eller när-kyla eller värmepumpar, fastän ett sådant alternativ är tillgängligt och kan genomföras kostnadseffektivt. Bestämmelsen bidrar till att uppmuntra utnyttjandet av förnybar energi i byggnader. 

Målen för energiunderstöd avviker avsevärt från målen för hiss- och tillgänglighetsunderstöd och understöd för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning. Sålunda är det naturligast att bedöma deras ändamålsenlighet och således behovet av lagstiftning separat i ett annat sammanhang med beaktande av markanvändnings- och bygglagens nuvarande styrsystem och det statsfinansiella läget. Man måste emellertid lägga märke till att med understöd för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning kan man också understöda åtgärder som räknas som energieffektivitetsreparationer, ifall reparationerna är nödvändiga för att en person ska kunna fortsätta bo hemma och de bedöms vara ändamålsenliga med beaktande av den uppskattade användningstiden för bostadsbyggnaden förutsatt att övriga villkor för att bevilja understödet är uppfyllda. 

1.2.6  Statsbidragsmyndighet

Inom ramen för regeringens spetsprojekt som syftar till att minska kommunernas uppgifter och kostnader kartlades hösten 2015 vilka uppgifter som kunde avlyftas kommunerna för att åstadkomma besparingar i kommunekonomin. Finlands Kommunförbund rf föreslog att handläggningen av reparations- och energiunderstöd skulle överföras från kommunerna till ARA och finanspolitiska ministerutskottet antog en riktlinje som överensstämde med förslaget den 16 februari 2016. För att handläggningen ska kunna överföras förutsätts en lagändring och omvärdering av kommunens roll i understödsprocessen. Enligt den nuvarande lagen om repa-rationsunderstöd är kommunerna statsbidragsmyndighet i fråga om reparationsunderstöd för äldre och handikappade, understöd för planmässig reparationsverksamhet och energiunderstöd. 

Handläggningen av understöd samt rådgivningen och handledningen i anslutning till dem har ordnats på väldigt olika sätt i kommunerna. I vissa städer och kommuner har man fäst särskild uppmärksamhet vid ett smidigt förfarande och det betraktas som en meningsfull del av stadens eller kommunens uppgifter. Särskilt i mindre kommuner tar handläggningen av understöd å andra sidan orimligt lång tid på bekostnad av andra uppgifter jämfört med den nytta som understöden genererar. 

De understöd för reparation av bostäder för äldre och handikappade som kommunerna beviljat enligt den nuvarande lagen används i samband med den helhet som kommunens social- och hälsovårdstjänster bildar. Exempelvis behovet av reparationer i bostaden kartläggs vanligtvis samtidigt som det utarbetas en övergripande serviceplan för personen i fråga. På så vis har man också åstadkommit god verkningsfullhet i förhållande till understödsbeloppen och kunnat inrikta dem kostnadseffektivt. I kommunerna har man också utöver den rådgivning som enligt förvaltningslagen som hör till statsbidragsmyndighetens uppgifter gett råd i anslutning till ansökan om understöd och bedömning av reparationsbehovet även annars än i samband med bedömning av servicebehovet. Rådgivningen har tack vare lokalkännedomen befrämjat inriktningen av understödet och förbättrat understödens verkningsfullhet. I vissa kommuner har denna rådgivning ordnats av organisationer i stället för kommunen. 

1.2.7  Sammanfattning

I den gällande lagen om understöd för reparation av bostäder, energiunderstöd och understöd för sanitära olägenheter föreskrivs det om sex olika understödsformer. Den har ändrats fyra gånger efter att den trädde i kraft, vilket har gjort den svårbegriplig. En del av understödsformerna i lagen är inte längre ändamålsenliga och förutsättningarna för att bevilja dem är i viss mån oklara. Statsbidragsmyndighetens uppgifter ankommer delvis på ARA och delvis på kommunerna. Finanspolitiska ministerutskottet har den 16 februari 2016 antagit en riktlinje som innebär att statsbidragsmyndighetens uppgifter överförs på ARA i fråga om samtliga understöd. 

Helhetsbedömningen är att lagen om understöd för reparation av bostäder, energiunderstöd och understöd för sanitära olägenheter bör upphävas och de understödsformer som fortfarande är aktuella och ändamålsenliga intas i en ny lag. Samtidigt bör man bedöma hur det vore mest ändamålsenligt att ordna samarbetet mellan ARA och kommunerna särskilt när det gäller understöd för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning i fortsättningen när statsbidragsmyndighetens uppgifter överförs på ARA. 

2.2.1  Maximiandelen hiss- och tillgänglighetsunderstöd

Som ett led i beredningen har man bedömt möjligheten att sänka hiss- och tillgänglighetsunderstödets maximiandel från nuvarande 50 procent. Den penningsumma som står till förfogande för understöd har minskat avsevärt 2016 och situationen torde förbli oförändrad åtminstone de närmaste åren på grund av det statsfinansiella läget. År 2015 kom det rekordmånga ansökningar om hissunderstöd, mera än vad det fanns pengar för understöden. Genom att krympa maximiandelen understöd kunde understöd beviljas för installation av fler hissar i efterhand. Risken med att sänka maximiandelen understöd för mycket är åter att understödet inte längre är ett tillräckligt incitament för investeringar. Förutom det hissunderstöd som staten beviljar har en del kommuner för närvarande beviljat understöd för installation av hiss i efterhand. Kommunernas understöd har vanligtvis varit 10–15 procent. Dessa understöd tillsammans antas ha lett till fler ansökningar om understöd. 

Under beredningen har man bedömt att om maximiandelen understöd sänks till 40 procent av de godtagbara och faktiska kostnaderna finns det en stor risk för att installationen av hissar i efterhand, som äntligen har kommit igång på ett bra sätt, upphör eller åtminstone avtar betydligt. För att man med en understödsandel på 40 procent ska komma upp till nuvarande nivå i fråga om hissunderstöden, borde kommunernas frivilliga tilläggsunderstöd i stället öka med 10 procent, vilket inte är sannolikt. Detta alternativ ansågs därför inte vara beaktansvärd under beredningen, när man dessutom beaktar det stora behovet av att installera hissar i efterhand för att främja ett tillgängligt bostadsbestånd. 

Alternativet att sänka maximiandelen understöd till 45 procent betraktades som undre gräns vid beredningen, för att installationen av hissar i efterhand ska kunna tänkas fortsätta på nästan nuvarande nivå. Man bedömde dock att det finns en risk för att viljan att installera hissar i efterhand ska minska, eftersom en sänkning med 5 procentenheter av maximiandelen stöd innebär till exempel i fråga om en hissinvestering på 150 000 euro att bostadsaktiebolagets självriskandel stiger med 7 500 euro, om understödet beviljas till fullt belopp. En sänkning av maximiandelen understöd skulle å andra sidan göra att det möjligt att bevilja fler hissprojekt understöd, vilket skulle effektivisera användningen av understödspengarna. Under beredningen har detta alternativ betraktats som motiverat särskilt eftersom det finns mindre pengar för understöd medan behovet av att installera hissar i efterhand är stort. Om man märker att antalet ansökningar om understöd minskar drastiskt till följd av ändringen är det skäl att omvärdera saken. 

2.2.2  Maximiandelen reparationsunderstöd för bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning

På samma sätt som hiss- och tillgänglighetsunderstödet har även maximiandelen understöd som bevilja för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning granskats som ett led i beredningen. I den nuvarande lagen om reparationsunderstöd har maximiandelen avtrappats till 40 och 70 procent. Den lägre maximiandelen har upptäckts vara problematisk, eftersom inkomstgränserna är så låga att det i praktiken ofta har visat sig vara omöjligt att klara av självriskandelen på 60 procent. 

För att undvika problemet med att självriskandelen blir övermäktig bör maximiandelen understöd vara tillräckligt stor. En tillräckligt stor maximal understödsandel garanterar att möjligheterna för äldre och personer med funktionsnedsättning att bo hemma inte förhindras på grund av kostnaderna för nödvändiga reparationer i bostadsbyggnaden. Under beredningen har man ansett det nödvändigt att behålla den nuvarande av särskilda skäl förhöjda maximiandelen oförändrad, för att det ska vara möjligt att genomföra sådana reparationer som är nödvändiga för att de berörda personerna ska kunna fortsätta bo hemma i de allra svåraste situationerna. Av de nuvarande huvudreglerna har det åter ansetts nödvändigt att höja maximiandelen på 40 procent för att det med hjälp av understödet ska gå att genomföra reparationer som gör det möjligt för äldre och personer med funktionsnedsättning som har små inkomster att fortsätta att bo hemma. Under beredningen har en allmän maximiandel på 50 procent ansetts motiverad särskilt med hänsyn till att de inkomstgränser som föreskrivits med stöd av den nuvarande lagen om reparationsunderstöd är så stränga och att låginkomsttagare har svårt att få nödvändig ihop den finansiering som krävs för självriskandelen. Den i sig lilla höjningen av maximiandelen antas uppmuntra till reparationer och hjälpa till att ordna tilläggsfinansiering då självriskandelen utgör hälften av investeringspriset. Statsbidragsmyndigheten ska kunna bevilja även mindre än maximiandelen i understöd. 

2.2.3  Myndigheternas uppgifter

Under beredningen har man bedömt olika alternativa roller för kommunen när statsbidragsmyndighetens uppgifter i fråga om understödet för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning överförs från kommunerna till ARA. Enligt den nuvarande lagen om reparationsunderstöd har kommunen vid behov kunnat ge utlåtande om ansökningar om hiss- och tillgänglighetsunderstöd och den har varit statsbidragsmyndighet i fråga om reparationsunderstöd för äldre och handikappade. 

Utgångspunkt för beredningen har varit finanspolitiska ministerutskottets riktlinje från den 16 februari 2016 enligt vilken handläggningen av understöd överförs från kommunerna till ARA. Riktlinjen innebär att i fortsättningen svarar ARA i stället för kommunerna för statsbidragsmyndighetens uppgifter, det vill säga att annonsera om ansökan, informera om ansökningsmöjligheten och ansökningstiderna, ge råd i anslutning till understöden, ta emot och behandla ansökningar, inklusive att begära behövliga upplysningar från andra myndigheter, besluta om beviljande av understöd, ta emot understödstagarens kvitton, betala ut understöd, följa att understödsvillkoren iakttagits, övervaka, utföra granskningar vid behov och sköta arkiveringen. 

Under beredningen har man bedömt vilka av dessa ovan uppräknade uppgifter som är sådana att de kan överföras till en central myndighet, det vill säga ARA, och vilka som är sådana som förutsätter kommunernas deltagande även i fortsättningen. I fråga om de uppgifter som förutsätter kommunernas deltagande har man utformat alternativ som belastar kommunerna så litet som möjligt samtidigt som de ändå säkerställer att systemet fungerar. 

Att annonsera om ansökan, informera om ansökningsmöjligheterna och ansökningstiderna, ge råd enligt förvaltningslagen, behandla ansökningarna, inklusive begära upplysningar från andra myndigheter, fatta beslut, betala ut understöd, följa att villkoren uppfylls med hjälp av dokument och sköta arkiveringen är sådana uppgifter som bedöms kunna överföras till ARA. När det gäller till exempel information kan ändå de bästa resultaten uppnås genom att utnyttja kanaler som de lokala myndigheterna känner till. 

När det gäller mottagandet av ansökningar har man utformat alternativa sätt för kommunerna att delta. Dessutom utvecklades två olika alternativ för informationsutbyte mellan ARA och kommunen. Granskningar som utförs på platsen är en uppgift som i praktiken inte lämpar sig för en central myndighet, så i fråga om den har man i första hand bedömt huruvida uppgiften kunde lättas upp. 

Mottagandet av ansökan om understöd är en central fas i förfarandet, eftersom den vanligtvis är förenad med växelverkan med den sökande, såsom rådgivning. Under beredningen bedömde man ett alternativ där kommunen fortfarande skulle ta emot ansökan och å andra sidan ett alternativ där ARA i fortsättningen även tar emot ansökan. 

Om ansökan lämnas in till kommunen skulle det å andra sidan möjliggöra mer personlig rådgivning för den sökande och på ett naturligt sätt knyta frivillig rådgivning som kommunen eller organisationer ordnar till ansökningsprocessen. Å andra sidan, om ansökan fortfarande lämnas in till kommunen skulle kommunens uppgifter inte minska väsentligt jämfört med nuläget. Den mest arbetsdryga fasen i handläggningen av understöd som således kräver mest resurser och orsakar mest kostnader är enligt kommunerna rådgivningen och handledningen av den sökande före ansökan samt inhämtande av information och vägledning i anslutning till att ansökan tas emot. 

Att lämna in ansökan direkt till ARA kan åter vara besvärligare för äldre sökande och sökande med funktionsnedsättning än att sköta ärendet med en kommunal myndighet. Eftersom understödet främjar personens möjligheter att bo hemma i stället för att flytta till serviceboende som kommunen ansvarar för skulle det å andra sidan ligga i kommunens intresse att anvisa de sökande att söka understöd hos ARA och ge den sökande hjälp med detta som en del av kommunens sociala arbete. Under beredningen har man ansett att det bästa alternativet är att ansökningarna lämnas direkt till ARA, för endast på detta sätt åstadkoms de besparingar för kommunekonomin som eftersträvats med befogenhetsöverföringen. 

Under beredningen utvecklades två alternativ för ARA att skaffa den information som behövs för att fatta understödsbesluten. Enligt det första skulle ARA ha begärt yttrande av kommunen om ansökningarna för att undvika överlappande finansiering och säkerställa att sökandens hjälpbehov enligt kommunens uppfattning inte är för stort för att fortsätta att bo hemma och att sökandens bostad genom reparationer kan fås i sådant skick att det är möjligt för sökanden att fortsätta att bo där. Yttrandeuppgiften bedömdes dock särskilt i fråga om understöd för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning bli för tung för kommunen, eftersom kommunen borde sätta sig in i ansökan samt i den sökandes hälsomässiga och sociala situation och bostadens skick för att kunna yttra sig. Yttrande skulle således kräva att kommunen inhämtar information och samordnar olika åsikter, något som kan anses vara en lämpligare uppgift för statsbidragsmyndigheten. Denna uppgift skulle förutsätta att kommunen fortfarande reserverar resurser för handläggningen av understöd, och de besparingar som ef-tersträvas med befogenhetsöverföringen skulle inte uppnås i eftersträvad utsträckning. 

Det andra alternativet är att ARA som statsbidragsmyndighet inhämtar den information som behövs för att fatta understödsbeslutet med stöd av myndighetens rätt att få information genom specificerad begäran om upplysningar från behöriga myndigheter. Behövliga upplysningar kan med stöd av vad som anförts ovan vara bland annat uppgifter om sökandens hälsotillstånd och hur sökanden klarar sig hemma, men också till exempel uppgifter om inkomster och förmögenhet som behövs för behovsprövningen. I detta alternativ är det ARA som prövar vilka upplysningar som behövs och den myndighet till vilken begäran om information framställs lämnar de upplysningar som specificerats i begäran, på samma sätt som även annars med anledning av en begäran om upplysningar. I detta fall är det således inte nödvändigt att föreskriva om särskilda uppgifter för kommunen, eftersom statsbidragsmyndigheten med stöd av statsunderstödslagen har utan hinder av sekretessbestämmelserna rätt att av andra myndigheter få för skötseln av sina uppgifter nödvändiga upplysningar om sökandens och mottagarens ekonomiska ställning, sökandens och mottagarens offentliga stöd och andra omständigheter som gäller sökanden och mottagaren och som är av väsentlig betydelse för beviljandet och utbetalningen av statsunderstödet och vid övervakningen av dess användning. När kommunen har sådana upplysningar, ska den lämna ut dem med stöd av statsunderstödslagen. Under beredningen har detta betraktats som det mest ändamålsenliga sättet att se till att tillräcklig information erhålls som stöd för understödsbeslutet och samtidigt minska kommunernas uppgifter avsevärt jämfört med nuläget. ARA:s elektroniska kommunikationssystem gör dessutom att det är smidigt att svara på begäran om upplysningar. 

Det är besvärligt för en central myndighet att sköta granskningar som utförs på platsen. För närvarande utförs granskningar regelbundet i samtliga understödsobjekt. I understödsbeslutet har man kunnat förutsätta att mellan- och slutgranskning ska utföras även i samband med relativt lätta åtgärder. Under beredningen har man konstaterat att granskningar som sådana medför kostnader som inte är ändamålsenliga och man har bedömt i vilka situationer granskning kunde vara nödvändig. 

Understöd betalas ut på grundval av kvitton, så utbetalningen av understöd förutsätter alltid att de uppkomna kostnaderna bedöms vara godtagbara på grundval av verifikationer. Granskningar som utförs på platsen anses i princip behövas endast ifall den åtgärd som understöds är särskilt omfattande eller krävande. Exempelvis installation av hiss i efterhand kan betraktas som en sådan åtgärd. Tilläggsutrustning som installeras i badrummet eller andra sedvanliga reparationer i bostaden som främjar möjligheterna att bo hemma kan däremot i princip inte betraktas som omfattande eller krävande. I ett understödsbeslut som gäller en omfattande eller krävande åtgärd ska man fortfarande kunna ta in ett omnämnande av mellan- eller slutgranskning. 

Granskning kan också vara nödvändig om det uppstår anledning misstänka att understödsmedel används för något annat ändamål än vad som förutsätts i understödsbeslutet. Till följd av en sådan misstanke kan granskning riktas även mot andra än omfattande och krävande åtgärder. 

I samband med både understödsbeslut och misstanke om oegentligheter är det ARA som bedömer granskningsbehovet. ARA kan bemyndiga den kommun där understödsobjektet är beläget att utföra granskningen. I sådan form bedöms granskningsuppgiften medföra mindre uppgifter för kommunen än en granskningsuppgift av nuvarande slag. Man bör också lägga märke till att till den del som en reparationsåtgärd överskrider tröskeln för tillstånd från en myndighet enligt markanvändnings- och bygglagen kan granskningar i anslutning till understöd vid behov skötas samtidigt som andra syner eller motsvarande förrättas på objektet. Exempelvis installation av hiss i efterhand förutsätter vanligtvis tillstånd från en myndighet. Alla reparationer som omfattas av understöd förutsätter ändå inte tillstånd från en myndighet, men utgångspunkten är att granskningar inte ska utföras i samband med sådana reparationer utom i situationer där det förekommit oegentligheter, som bedömas vara mycket få. 

3.1.1  Konsekvenser för hushållen

Investeringskostnaden för hiss är beroende på flervåningshuset och var det är beläget cirka 150 000-250 000 euro. Priset påverkas av bland annat var schaktet och maskinrummet är beläget i byggnaden, hur trapphuset är byggt, antalet våningar och lyfthöjd, utrustningsnivå samt dörrlösning. 

Installation av hiss i efterhand hör i bostadsaktiebolag till bolagets underhållsansvar, men eftersom aktieägarna är skyldiga att betala bolagsvederlag för att täcka bolagets utgifter blir det aktieägarna som bekostar investeringen. Hissunderstöd enligt den föreslagna lagstiftningen kan täcka högst 45 procent av investeringskostnaderna. Understödet minskar alltså bolagets investeringskostnader med högst 45 procent, vilket i sin tur gagnar bolagets aktieägare genom att skyldigheten att betala vederlag minskar. Tack vare understödet kan de kostnader som investeringen orsakar aktieägarna minska med högst 55 procent. 

Hissunderstödets maximiandel enligt den gällande lagen om reparationsunderstöd är 50 procent. Den föreslagna lagstiftningen minskar således den nytta som tillkommer aktieägarna med 5 procent, alltså cirka 7 500–12 500 euro jämfört med det nuvarande understödet. 

Den andel som respektive aktieägare ska betala beror inte bara på investeringskostnaden utan också på vederlagsgrunden. Tack vare kostnadsfördelningsprincipen i lagen om bostadsaktiebolag ska största delen av kostnaderna betalas av de aktieägare som har mest nytta av investeringen. 

Understödet enligt den föreslagna lagstiftningen för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning kan i regel täcka högst 50 procent av de faktiska reparationskostnaderna, vilket minskar den kostnadsbörda som reparationerna åsamkar bostadens ägare med motsvarande belopp. För närvarande är understödsandelen i regel 40 procent. Minimisjälvrisken minskar alltså från nuvarande 60 procent till som mest 50 procent av de faktiska kostnaderna. Detta kan betraktas som en klar lättnad för mindre bemedlade låginkomsttagarhushåll, till vilka hör minst en person som fyllt 65 år eller som har en funktionsnedsättning, eftersom sänkningen av självrisken från nuvarande 60 procent till 50 procent gör det lättare att få finansiering för reparationerna. Det föreslås att den nuvarande maximiandelen på 70 procent som beviljas av särskilda skäl bibehålls oförändrad, så liksom för närvarande kan maximiandelen stöd vara 70 procent i en speciellt svår social, hälsomässig eller ekonomisk situation, och självrisken således 30 procent. Genom samarbete och informationsutbyte mellan kommunerna och ARA säkerställs på bästa sätt att den sökandes individuella situation beaktas även i framtiden. 

3.1.2  Konsekvenser för företagen

Den föreslagna lagstiftningen tillämpas inte på företag, så den har inga direkta konsekvenser för företagen. Understöd som beviljas fysiska personer och bostadsaktiebolag förbättrar dock möjligheterna att genomföra åtgärder och de har således indirekta konsekvenser även för företagen genom att efterfrågan ökar. Understöden går till olika ställen i Finland på grundval av ansökningarna, så konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen är inte begränsade till något visst område. 

Den föreslagna lagstiftningen kan lokalt ha vissa positiva effekter för företag som tillverkar hissar och installerar hissar i efterhand. Exempelvis 2015 beviljades hissunderstöd för installation i efterhand av 270 hissar. Understödet har konstaterats vara av avgörande betydelse för bostadsaktiebolagens vilja att installera hiss i efterhand så att utan understödet skulle i praktiken inga hissar installeras i efterhand. 

Den föreslagna lagstiftningen kan lokalt ha en liten positiv inverkan för företag som är inriktade på att renovera bostäder, eftersom understödet för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning förbättrar möjligheterna att genomföra reparationsåtgärder som främjar möjligheterna att bo hemma. Eftersom understödsbeloppen är små är konsekvenserna för företagen inte speciellt stora. 

3.1.3  Konsekvenser för de offentliga finanserna

Kommunerna ansvarar med stöd av socialvårdslagen för att det ordnas boendeservice. Den tid man bor hemma har i utredningar som kartlagt de lokala konsekvenserna konstaterats förlängas med upp till åtta år när hiss installeras i efterhand. Hur mycket längre man bor hemma och besparingarna därav jämfört med serviceboende påverkas naturligtvis av mycket individuella omständigheter, så variationerna är stora. Nyttan kan med stöd av de nämnda utredningarna vara upp till tiotals tusen euro om året per person, om personens hjälpbehov inte kommer i närheten av behov av serviceboende. Ju närmare en persons hjälpbehov i själva verket ligger behov av serviceboende, desto mera service behöver han eller hon i hemmet och besparingen jämfört med serviceboende krymper. Sålunda kan den förlängning av tiden man bor hemma tack vare installation av hiss i efterhand och undanröjande av hinder för tillgänglighet samt andra reparationer som främjar boende i hemmet konstateras minska kommunens kostnader för att ordna boendeservice desto mera ju mindre personens servicebehov är. 

Färre olyckor i trappor tack vare installation av hiss i efterhand medför också i viss mån kostnadsbesparingar i form av minskade sjukvårds- och sjukledighetskostnader. Hissolyckor är mycket sällsynta, medan fall i trappor är den tredje vanligaste olyckstypen. Varje år inträffar cirka 5 000 olyckor i trappor. Kostnaderna för dem uppgår till i medeltal 6 000 euro per person. 

Kommunförbundets expertbedömning av de kostnader som handläggningen av understöd för närvarande orsakar kommunerna är 3,5-4 miljoner euro om året. Då statsbidragsmyndighetens uppgifter överförs på ARA med undantag för de granskningar som vid behov utförs i understödsobjektet kan man bedöma att kommunerna i fortsättningen inte förorsakas några större kostnader av handläggningen av understöd. Med hänsyn till det statsfinansiella läget kan ARA inte anvisas tilläggsresurser för uppgiften. Nettobesparingen för de offentliga finanserna vore således enligt Kommunförbundets beräkningar lite mindre än 3,5-4 miljoner euro, då man beaktar de kostnader som granskningsuppgiften förorsakar kommunerna. 

Fast den behöriga myndigheten ändrar i fråga om understöd för reparation av bostäder för äldre och personer med funktionsnedsättning, riktas understödet fortfarande mot äldre kommuninvånare och kommuninvånare med funktionsnedsättning. Tack vare reparationerna kan de bo hemma längre, vilket minskar kostnader för den kommun som ansvarar för ordnandet av boendeservice. När befogenheterna överförs på ARA blir dock möjligt med fortlöpande ansökan även i fråga om reparationsunderstöd för bostäder. Fortlöpande ansökan gör det möjligt att snabbare svara på reparationsbehovet, vilket kan minskar kommunens kostnader för ordnandet av serviceboende.