1.1
Kyrkolagen
6 kap. Personal
48 §.Upphörande av ett tjänsteförhållande utan uppsägning. I paragrafen föreskrivs om de situationer där en tjänsteinnehavares tjänsteförhållande upphör utan uppsägning och uppsägningstid. I 1 mom. 6 punkten föreskrivs att tjänsteförhållandet upphör då tjänsteinnehavaren fyller 68 år, om det inte avtalas med tjänsteinnehavaren om förlängning för viss tid av tjänsteförhållandet. Det att ett tjänsteförhållande upphör när tjänsteinnehavaren fyller 68 år grundar sig på att det är den högsta åldern för ålderspension enligt den gällande pensionslagen för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den lägsta åldern för ålderspension enligt pensionslagen för den offentliga sektorn (81/2016) höjs gradvis från 63 till 65 år. På motsvarande sätt föreslås det att den övre åldersgränsen för pensionstillväxt för anställda inom den offentliga sektorn stegvis ska höjas till 70 år så att pensionen för dem som är födda 1957 och dessförinnan tillväxer fram till dess att de fyllt 68 år, för dem som är födda 1958–1961 fram till dess att de fyllt 69 år och för dem som är födda 1962 och därefter fram till dess att de fyllt 70 år. Det föreslås att avgångsåldern för tjänsteinnehavare som står i tjänsteförhållande till en församling, en kyrklig samfällighet, ett domkapitel eller kyrkostyrelsen stegvis höjs på motsvarande sätt som det i fråga om pensionslagen för den offentliga sektorn föreslås att den övre åldersgränsen för pensionstillväxt ska höjas stegvis till 70 års ålder.
På biskopars, kyrkoråds, prästers och kantorers rätt att kvarstå i det ämbete där avgångsåldern är högre än 68 år tillämpas 26 kap. 4 § 1 mom. 1 punkten i kyrkolagen.
71 a §.Dröjsmålsränta. Det föreslås att en ny 71 a § tas in i 6 kap. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs att bestämmelserna om dröjsmålsränta i räntelagen ska tillämpas då betalningen av en fordran som grundar sig på ett tjänsteförhållande försenas. Med fordran som grundar sig på ett tjänsteförhållande avses lön och andra anställningsrelaterade ekonomiska förmåner, t.ex. arvoden, tillägg och ersättningar, som en tjänsteinnehavare på basis av sitt anställningsförhållande har rätt till med stöd av antingen lag eller tjänstekollektivavtalet. Det har ingen betydelse om anställningsförhållandet är i kraft. Enligt förslaget ska räntelagen också tillämpas på sådana fordringar i fråga om vilka betalningsskyldigheten inträder på grund av att anställningsförhållandet upphör. Det är fråga om en fordran som grundar sig på ett tjänsteförhållande också då arbetsgivaren av en tjänsteinnehavare återkräver lön eller någon annan anställningsrelaterad ekonomisk förmån som betalats utan grund.
Arbetsgivaren har möjlighet att foga en dröjsmålspåföljd till det betalningskrav som gäller återkravet. Det är i sådana fall möjligt att jämka dröjsmålsräntan med stöd av 11 § i räntelagen. Enligt förslaget kan räntelagen tillämpas t.ex. i situationer där den regelbundna betalningen av lönen av någon orsak har försenats. Vid fastställandet av dröjsmålsräntan tillämpas då räntelagens 5 §, som föreskriver om dröjsmålsränta på gäld vars förfallodag är bestämd. I fråga om sådana ersättningar för vilka ingen exakt betalningstidpunkt har fastställts och med avseende på vilka utbetalningen förutsätter att tjänsteinnehavaren lämnar en utredning, såsom ersättning för resekostnader, fastställs dröjsmålsräntan enligt 6 § i räntelagen, där det föreskrivs om dröjsmålsränta på gäld vars förfallodag inte är bestämd. I sådana fall ska dröjsmålsräntan betalas från den tidpunkt då 30 dagar har förflutit från den dag då borgenären, dvs. tjänsteinnehavaren, skickade en räkning till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett visst belopp ska betalas. Om det är fråga om skadeståndsgäld eller gäld av motsvarande slag som förutsätter särskild utredning för fastställande av belopp och grund ska räntelagens 7 § tillämpas. Enligt paragrafen ska dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav samt lade fram sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av borgenären med beaktande även av gäldenärens möjligheter att skaffa utredning.
I 9 § i räntelagen finns en bestämmelse om en sorts rättegångsränta. Enligt denna paragraf ska dröjsmålsränta oberoende av bestämmelserna i 6 och 7 § betalas senast från den dag då en stämning som gäller betalning av gälden delgavs gäldenären eller, om kravet framställs under rättegång, från det att kravet framställdes. En tillämpning av 9 § innebär sålunda att dröjsmålsräntan beräknas från en tidigare tidpunkt än enligt det som följer av 6 och 7 §. Räntelagens 9 § gäller inte de fall som avses i 5 § i samma lag. Om förfallodagen är bestämd och skulden förfaller till betalning först efter den dag då stämningen delgavs beräknas dröjsmålsräntan således från förfallodagen.
Vid domstolsbehandling hör tvister som grundar sig på ett tjänsteförhållande till förvaltningsdomstolens behörighet och behandlas vid förvaltningsdomstolarna som kyrkobesvärs- eller förvaltningstvistemål i den ordning som bestäms i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Ärendet blir inte anhängigt vid förvaltningsdomstol genom en stämningsansökan, och någon stämning delges inte i förfarandet. Därför lämpar sig inte 9 § i räntelagen i förvaltningsprocessärenden. Av denna anledning är det nödvändigt att man i kyrkolagen tar in en bestämmelse som motsvarar 9 § i räntelagen och som lämpar sig för ärenden som behandlas vid förvaltningsdomstolen.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att dröjsmålsränta i fråga om ett förvaltningsprocessärende i sådana fall som avses i 6 och 7 § i räntelagen ska betalas senast från den dag då gäldenären anses ha fått kännedom om att besvär eller ansökan som gäller betalning av skulden har anhängiggjorts eller, om kravet framställs under rättegång, från det att kravet framställdes.
En part i ett förvaltningsprocessärende får kännedom om ett ärende som inletts i samband med att han eller hon i enlighet med 34 § i förvaltningsprocesslagen bereds tillfälle att avge förklaring med anledning av andras yrkanden och sådana utredningar som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Till exempel då arbetsgivaren av en tjänsteinnehavare återkräver lön som betalats utan grund är det fråga om förvaltningstvistemål, där tjänsteinnehavaren får kännedom om att ärendet anhängiggjorts senast då han eller hon hörs som part i enlighet med 34 § i förvaltningsprocesslagen. I sådana fall kan dröjsmålsränta tas ut senast från tidpunkten för hörandet.
Bestämmelser om återkrav av lön finns i 6 kap. 71 § i kyrkolagen och ärenden som gäller återkrav avgörs i allmänhet genom förvaltningsbeslut. I fråga om dröjsmålsränta tillämpas då 6 § i räntelagen. Dröjsmålsränta ska betalas från den tidpunkt då 30 dagar har förflutit från den dag då borgenären skickade en räkning till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett visst belopp ska betalas. Som exempel kan tas ett fall där en tjänsteinnehavare med stöd av 6 kap. 72 § i kyrkolagen kräver ersättning jämte dröjsmålsränta rörande grunderna för visstidsanställning i enlighet med 6 kap. 9 § 3 mom. i kyrkolagen. Då bestäms räntan i regel med stöd av 7 § i räntelagen, som gäller dröjsmålsränta på skadeståndsgäld. Enligt 7 § i räntelagen ska dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar har förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav eller lade fram sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av borgenären med beaktande även av gäldenärens möjligheter att skaffa utredning.
Om det anses att en utredning om ersättningens grund och belopp inte har lagts fram innan förvaltningsprocessärendet inletts tillämpas inte 7 § i räntelagen, utan dröjsmålsräntan ska då betalas senast från den dag då gäldenären, dvs. arbetsgivaren, anses ha fått kännedom om att en ansökan om förvaltningstvistemål som gäller ersättning enligt 6 kap. 9 § 3 mom. i kyrkolagen inletts.
I paragrafens 3 mom. föreslås en bestämmelse om hur dröjsmålsräntan fastställs i en situation där uppsägning av en tjänsteinnehavare eller upplösning av ett tjänsteförhållande har skett enligt ett lagakraftvunnet beslut utan en sådan grund som föreskrivs i lagen. Enligt 6 kap. 60 § 1 mom. i kyrkolagen fortsätter tjänsteförhållandet i sådana fall utan avbrott och tjänsteinnehavaren har således rätt att återgå till arbetet. En sådan tillämpning av principen om fortsatt anställningsförhållande gäller endast tjänsteförhållanden. I en situation där tjänsteförhållandet avslutats får tjänsteinnehavaren kräva att uppsägnings- eller upplösningsbeslutet upphävs. Om däremot uppsägningen eller upplösningen av ett arbetsavtal strider mot lag är det endast möjligt att kräva och döma ut ersättning, och anställningsförhållandet fortsätter inte, trots domen. Eftersom principen om fortsatt anställningsförhållande endast gäller tjänsteförhållanden är det motiverat att särskilt föreskriva om den tidpunkt då skyldigheten att betala dröjsmålsränta inträder i de fall där tjänsteförhållandet enligt ett lagakraftvunnet beslut har avslutats i strid med lag.
Enligt 6 kap. 61 § 1 mom. i kyrkolagen ska till tjänsteinnehavaren betalas den inkomst för ordinarie arbetstid som han eller hon på grund av att tjänsteförhållandet avslutades lagstridigt har gått miste om, minskad med de motsvarande inkomster som han eller hon fått för samma tid i annan anställning, som yrkesutövare eller som företagare och som tjänsteinnehavaren inte skulle ha fått om han eller hon hade skött sin tjänst. Likaså beaktas som avdrag inkomstrelaterad dagpenning, grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) samt dagpenning och moderskapspenning enligt sjukförsäkringslagen (1224/2004) som för motsvarande tid betalats till tjänsteinnehavaren.
Inkomsten för ordinarie arbetstid för tiden för ett olagligt avslutande av ett tjänsteförhållande betalas till tjänsteinnehavaren utan dröjsmål efter det att ärendet gällande avslutandet av tjänsteförhållandet har avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft och arbetsgivaren av tjänsteinnehavaren har fått en tillförlitlig utredning om de ovan nämnda övriga förvärvsinkomster och dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen som tjänsteinnehavaren erhållit.
Inkomsten för ordinarie arbetstid som betalas till en tjänsteinnehavare för tiden för olagligt avslutande av ett tjänsteförhållande är inte konstant, utan arbetsgivaren får veta det exakta beloppet först då tjänsteinnehavaren lämnat en utredning över de andra förvärvsinkomster och dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen som han eller hon fått. Av denna anledning är det motiverat att det bestäms att skyldigheten att betala dröjsmålsränta börjar en viss tid efter den tidpunkt då tjänsteinnehavaren lämnat ovan nämnda utredning till arbetsgivaren. I det fall som avses i 6 kap. 61 § 1 mom. i kyrkolagen ska dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar har förflutit från den dag då tjänsteinnehavaren lämnade arbetsgivaren en sådan utredning som avses i 6 kap. 61 § 2 mom. i kyrkolagen. Den föreslagna betalningstiden på 30 dagar motsvarar den tid som fastställts i 6 och 7 § i räntelagen.
72 §.Behandlingsordningen för vissa yrkanden. Det föreslås att 19 § i lagen om den evangelisk-lutherska kyrkans tjänstekollektivavtal ska upphävas och att bestämmelsen tas in som ett nytt 3 mom. i denna paragraf. Vidare föreslås att det till den flyttade bestämmelsen fogas en bestämmelse om att en tjänsteinnehavare som inte är fackligt ansluten på ovan nämnda sätt kan begära omprövning eller anföra kyrkobesvär i fråga om anställningsrelaterade förmåner i enlighet med vad som föreskrivs om ändringssökande i 24 kap. i kyrkolagen. Detta gäller både ett tjänstekollektivavtal som är i kraft och frågor som grundar sig på konsekvenser av villkoren för ett tjänsteförhållande som avses i 7 § i lagen om evangelisk-lutherska kyrkans tjänstekollektivavtal. De frågor som avses i bestämmelsen handlar ofta om tolkningen av tjänstekollektivavtal. I dessa fall är det befogat att förvaltningsdomstolen begär ett yttrande av arbetsdomstolen innan den avgör ärendet. Ändringen motsvarar de ändringar som gjorts i lagen om kommunala tjänstekollektivavtal och lagen om kommunala tjänsteinnehavare.
Den gällande 19 § i lagen om den evangelisk-lutherska kyrkans tjänstekollektivavtal föreskriver om besvärsförbud i ärenden som gäller villkoren för ett anställningsförhållande. Bestämmelser om sökande av ändring i beslut som fattats av en kyrklig myndighet finns i 24 kap. i kyrkolagen. Det föreslås emellertid att besvärsförbudet enligt 19 § i lagen om den evangelisk-lutherska kyrkans tjänstekollektivavtal flyttas från 24 kap. till 6 kap. Besvärsförbudet i ärenden som gäller villkoren för en fackligt ansluten tjänsteinnehavares anställningsförhållande och den nya bestämmelsen om möjligheten för tjänsteinnehavare som inte hör till en fackförening att anföra besvär bör hållas ihop och finnas i anslutning till 6 kap., som gäller personalen. Motsvarande förfarande har tillämpats i samband med upphävandet av 26 § i lagen om kommunala tjänstekollektivavtal.