7.1
7.1 Renskötsellagen
1 a §.Lagens syfte
. Även om renskötsellagen är mycket starkt förknippad med rätten att använda naturresurser, innehåller den gällande renskötsellagen inte den typ av bestämmelser om lagens syfte som skulle hänföra sig till hållbar utveckling, medan sådana bestämmelser ingår i till exempel skogslagen (1093/1996), lagen om fiske (379/2015), gruvlagen (621/2011), lagen om områdesanvändning, vattenlagen (587/2011), naturvårdslagen (9/2023) och miljöskyddslagen (527/2014). I renskötsellagen finns inte heller bestämmelser med hänvisningar till samernas rättigheter som urfolk, även om lagen har en väsentlig koppling till strävanden att trygga en näring som är viktig i den samiska kulturen. Sådana bestämmelser om lagens syfte som hänför sig till den samiska kulturen finns i till exempel gruvlagen och klimatlagen (423/2022).
I den föreslagna paragrafen finns en ny bestämmelse om lagens syfte.
Enligt lagförslaget ska lagens syfte vara att säkerställa de grundläggande förutsättningarna för en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar renskötsel. Dessutom föreslås det att det ska nämnas att syftet är att trygga samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.
I renskötsellagen preciseras rättigheterna och skyldigheterna i anslutning till den markanvändning som renskötseln förutsätter på ett sätt som beaktar de enskilda och allmänna intressen som hänför sig till denna verksamhet samt föreskrivs om övriga förutsättningar för organiserad renskötsel. Som enskilda intressen skyddas förutom verksamhetsmöjligheterna för dem som bedriver renskötsel även markägarnas och markinnehavarnas ställning. De skyddade allmänna intressena hänför sig att man vill förhindra överdriven användning av naturtillgångar samt trygga kontinuiteten för samisk kultur och renskötsel i övrigt. Till detta ansluter sig bland annat lagens bestämmelser om att betesmarkernas hållbara avkastningsförmåga ska tryggas genom reglering av antalet renar, samt t.ex. begränsningar av markanvändningen på ett område som är särskilt avsett för renskötsel. Den föreslagna bestämmelsen om lagens syfte och de olika i bestämmelsen nämnda delområdena för hållbar utveckling innebär i koncentrerad form en hänvisning till dessa synpunkter, som lagen har en avgörande koppling till.
Hållbar utveckling definierades första gången i år 1987 i Brundtland-rapporten ”Vår gemensamma framtid” från Världskommissionen för miljö och utveckling, där den definierades som ”utveckling som uppfyller dagens behov utan att äventyra framtida generationers förmåga att uppfylla sina egna behov”. Hållbar utveckling har formellt fastställts som ett av EU:s långsiktiga mål i artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen. Vid ett toppmöte som ordnades i anslutning till FN:s 70:e generalförsamling år 2015 kom deltagarna överens om internationella mål för hållbar utveckling och målen definieras närmare i handlingsprogrammet för hållbar utveckling (Agenda 2030).
Ekologisk hållbarhet innebär att på lång sikt anpassa människans ekonomiska och materiella aktivitet till naturens bärkraft samt att bevara den biologiska mångfalden och ekosystemens funktion. Ekonomisk hållbarhet hänvisar till att man vill främja ekonomisk välfärd på ett balanserat sätt som inte på lång sikt grundar sig på utarmning av resurser.
I social hållbarhet är kärnan samhällelig rättvisa och acceptabilitet samt garanti för att förutsättningarna för välfärd kan överföras från en generation till en annan. Mekanismer som värnar om den sociala hållbarheten bidrar till att lindra de svårigheter som kan uppstå i ett snabbt föränderligt samhälle. Vikten av att tygla klimatförändringen och att anpassa sig till den är numera av betydelse med tanke på alla delområden av hållbar utveckling. Samernas rättigheter som urfolk enligt 17 § 3 mom. i grundlagen och enligt människorättsförpliktelserna behandlas nedan i avsnitt 12.3. Till dessa rättigheter hänvisas i den föreslagna paragrafen om lagens syfte.
Bestämmelsen innebär inte några nya rättigheter eller skyldigheter i förhållande till de rättigheter som behandlas i avsnitt 12.3 eller de materiella bestämmelserna i renskötsellagen, men ger den samiska kulturens ställning och målsättningen att trygga den större synlighet än tidigare i renskötsellagens kontext.
Såsom i avsnitt 12.3 konstateras, skyddar renskötsellagens bestämmelser renskötseln i huvudsak på samma sätt på samernas hembygdsområde som någon annanstans, men till vissa delar är skyddet av renskötseln starkare med anledning av den samiska kulturens särställning: I lagen finns till exempel ett förbud mot att använda staten tillhörig mark på samernas hembygdsområde och annat område som är särskilt avsett för renskötsel på ett sätt som medför betydande olägenhet för renskötseln. På samernas hembygdsområde har markägare och markinnehavare dessutom större skyldighet att tåla eventuella skador förorsakade av renar än på det övriga renskötselområdet.
Den föreslagna bestämmelsen om renskötsellagens syfte är formulerad på ett sätt som erkänner att förutsättningarna att bedriva renskötsel inte garanteras enbart genom bestämmelser om rättighet att bedriva renskötsel eller genom andra bestämmelser i renskötsellagen, utan att bestämmelser av central betydelse för trygga dessa förutsättningarna även är bestämmelserna i sametingslagen och andra lagar om förhandlings-, kommunikations-, konsekvensbedömnings- och samordningsskyldigheter och om förbud mot att försämra de samiska näringarna och den samiska kulturen. Viktiga med tanke på förutsättningarna för en ekonomiskt och socialt hållbar renskötsel är även de eventuella stöd som inom ramen för Europeiska unionens regelverk kan betalas till dem som bedriver renhushållning samt bidrag som staten beviljar för olika projekt och funktioner.
Sametingslagen har år 2025 ändrats på ett sätt som främjar tillgodoseendet av samernas självbestämmanderätt samt förbättrar verksamhetsförutsättningarna för samernas språkliga och kulturella autonomi samt för sametinget. Till lagen har fogats bland annat en ny bestämmelse om förfarandet vid samarbete och förhandlingar. Bestämmelsen ska säkerställa att principen om fritt och informerat förhandssamtycke följs vid samarbete och förhandlingar.Till lagen har också fogats bestämmelser om att myndigheter och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter är skyldiga att ta hänsyn till samernas rättigheter vid planeringen av åtgärder som särskilt påverkar samernas språk eller kultur eller deras ställning som urfolk. I detta ingår bland annat skyldigheten att med tillgängliga medel främja samernas rätt och förutsättningar att uppehålla och utveckla sina traditionella näringar och minska åtgärdernas negativa effekter för dessa näringar. Den föreslagna bestämmelsen är samstämmig med målsättningarna för den nyss nämnda reformen.
10 §. Införande av renar till ett renbeteslags område.
Enligt paragrafen har ett renbeteslag möjlighet att förbjuda att nya renar, framför allt avelsrenar, förs in på dess område. Om det inte är förbjudet att föra in renar på området, får andra än kör-, drag- eller slaktrenar föras in för skötsel endast med tillstånd. Att renar som är avsedda för slakt skiljs från livrenar vid renskiljning innebär dock redan att renar som är avsedda för slakt inte överlever, och därför kan slaktrenar i praktiken föras in endast antingen direkt för slakt eller under en kort väntetid i ett inmatningsstängsel som är avsett för renar som väntar på slakt. När levande renar flyttas till ett annat renbeteslags betesmark utan tillstånd är det alltså fråga om verksamhet som strider mot renskötsellagen.
Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. Avsikten med momentet är att förebygga problem som kan uppstå när livrenar överförs från ett renbeteslag till ett annat. Om sådana överföringar inte kontrolleras, kan det uppstå situationer där renar som påstås ha blivit överförda till ett annat renbeteslag avförs ur det förstnämnda renbeteslagets renlängd och när minskning genomförs godkänns dessa renar som renar som har minskat renantalet, trots att de har blivit kvar på renbeteslagets område. För att felaktigheter som dessa ska undvikas, ska renvärden i det mottagande renbeteslaget, det vill säga det renbeteslag som har beviljat tillståndet att föra in renarna, förse renvärden i det avsändande renbeteslaget med ett intyg om att renarna med renbeteslagets tillstånd har förts in på dess område och har införts som införsel av livrenar för renbeteslagets renlängd.
Av intyget ska framgå vem som har överlåtit renarna och antalet renar som förts in med tillstånd.Enligt renskötselförordningen är renvärden skyldig att göra upp ett förslag till renlängd, som lämnas till renbeteslagets stämma för fastställelse. Renlängden ska inte behöva vara fastställd när intyget skrivs. På detta sätt kan man undvika problem i situationer där det avsändande renbeteslaget håller sin vårstämma, som godkänner renlängden, innan det mottagande renbeteslaget håller sin.
Om märkning av överlåtna renar föreskrivs särskilt i 25 § i renskötsellagen, och dessutom i 4 kap. i renskötsellagen samt i 14 § i lagen om identifiering och registrering av djur (1069/2021).
14 §
.
Sammankallande av ett renbeteslags stämma.
Det föreslås att 1 mom. ska ändras för att göra renbeteslagens verksamhet smidigare och beakta den utveckling som skett i förmedlingen av information. Enligt det gällande momentet ska kallelser till renbeteslagets stämma publiceras i en inom renbeteslagets område spridd dagstidning minst sju dagar före stämman. En sådan annonsering är inte nödvändigtvis det effektivaste sättet att nå delägarna i renbeteslaget. Man prenumererar betydligt mindre på tidningar nu än när lagen stiftades och invånarna på ett bestämt område kan prenumerera på olika tidningar.
Enligt förslaget ska kallelserna få sändas till delägarna som elektroniska meddelanden eller per brev, om renbeteslaget bestämmer sig för att använda detta sätt att sammankalla stämman i stället för att annonsera i en tidning. Elektronisk kommunikation ska enligt förslaget ske med användning av det kommunikationsmedel som renbeteslagets har bestämt. Elektronisk kommunikation ska få användas utan uttryckligt samtycke av de enskilda delägarna. Skulle dock några av delägarna inte ha möjlighet att ta emot elektroniska meddelanden, ska kallelsen sändas till dem per brev.
Om kallelsen sker enbart elektroniskt, ska den avsändas senast 10 dagar före stämman. Om även kallelse per brev används, ska kallelserna sändas minst 14 dagar före stämman. I förslaget till kallelsetid har beaktats det gällande momentets bestämmelse om en sju dagars kallelsetid, bestämmelsen i 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet, där det föreskrivs att en vanlig elektronisk delgivning anses ha skett den tredje dagen efter att meddelandet sändes samt bestämmelsen i 59 § i förvaltningslagen, enligt vilken mottagaren anses ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter att brevet avsändes.
Enligt det föreslagna momentet ska på kallelsen till stämman dessutom tillämpas 24 § 2 mom. i föreningslagen (503/1989). I momentet föreskrivs att om medlemmarna har rätt att delta i stämman genom datakommunikation och med ett tekniskt hjälpmedel, ska detta nämnas i möteskallelsen. I kallelsen till stämman ska dessutom nämnas villkoren för ett sådant deltagande, det tekniska genomförandet av deltagandet, eventuella anknytande begränsningar i medlemmarnas talerätt samt vilket förfarande som ska iakttas. Det föreslås också att i paragrafen ska preciseras att beslutet om möjlighet att delta på distans i stämman ska få fattas av renbeteslagets stämma eller av renbeteslagets styrelse.
15 §
.
Röstning vid renbeteslagets stämma.
Det föreslås att till 1 mom. ska fogas en bestämmelse om att så kallade övertaliga renar, det vill säga det antal renar som avses i 22 a § 2 mom. och som delägaren är skyldig att minska sitt antal renar med, inte ska ge någon rösträtt vid renbeteslagets stämma. Syftet med bestämmelsen är att tillsammans med andra föreslagna ändringar hindra att en delägare har möjlighet att dra nytta av övertaliga renar. När en delägares röstetal beräknas, ska det antal renar som beaktas minskas med delägarens antal övertaliga renar innan paragrafens bestämmelse om begränsning av rösträtten tillämpas.
Momentets bestämmelse om att ingen får rösta med ett röstetal som utgör mer än fem procent av renbeteslagets delägares antal inräknade renar föreslås ändras så att begränsningen ska gälla endast röstetal som överstiger 10 procent av nämnda antal. Ändringen anses behövlig som ett sätt att stärka möjligheterna för dem som har renskötseln som yrke att påverka renbeteslagets angelägenheter. I de renbeteslag som inte är så stora kan begränsningen av röstetalet annars leda till att de delägare som har renskötseln som yrke har en oproportionellt liten rösträtt i jämförelse med delägare som har avsevärt färre renar och som kanske bara sporadiskt deltar i renskötselarbetet.
Begränsningen av röstetalet anses fortfarande behövas, för utan den kan det i synnerhet i små renbeteslag hända att vissa delägare får ett oskäligt stort inflytande med hänsyn till att renbeteslaget är en sammanslutning där de renägare som finns inom ett visst område gemensamt fattar renskötselbesluten.
Enligt lagförslaget ska även det maximala tillåtna antal renar per delägare var bestämmande för röstetalet, vilket innebär att så länge det nuvarande maximala antalet gäller ska ingen kunna utöva rösträtt med mer än 500 röster vid stämman.
Bestämmelsen om begränsningen av röstetalet föreslås flyttas till slutet av momentet, så att det följer efter bestämmelsen om användning av ombud. Ändringen behövs för att klarlägga att formuleringen ”vid stämman får ingen rösta” gäller också när det är ett ombud som röstar. Om flera delägare anlitar samma ombud, adderas alltså dessa delägares röstetal före tillämpningen av bestämmelsen om maximalt röstetal. Enligt till exempel 6 kap. 13 § i lagen om bostadsaktiebolag gäller den begränsning som föreskrivs där endast en enskild aktieägares röstetal, vilket innebär att ett ombud kan rösta med summan av sina fullmaktsgivares maximala röstetal.
16 a §
.
Delgivning av renbeteslagets stämmobeslut.
Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om delgivning av beslut av renbeteslagets stämma. Till den del som det är frågan om delgivning av förvaltningsbeslut avviker de föreslagna bestämmelserna till vissa delar från bestämmelserna i de allmänna lagarna om förvaltningen. I nuläget finns inga bestämmelser om delgivning av andra beslut än förvaltningsbeslut.
I 1 mom. föreslås att i ett ärende som inte är ett förvaltningsärende ska en delägare i ett renbeteslag anses ha fått del av stämmans beslut vid tidpunkten för stämman.
Sådana beslut jämställs med beslut som avses i föreningslagen i den meningen att delgivning av dem till medlemmarna inte heller är en förutsättning för att besvärstiden ska börja löpa. Förslaget motsvarar också till denna del de tidigare domstolsavgörandena. Renbeteslaget är en sammanslutning som bildas av dem som bedriver renskötsel och som inte har egentlig personal, utan renägarna fattar beslut tillsammans. Dessutom har styrelsemedlemmarna och renvärden vissa ansvar och befogenheter i dessa förtroendeuppdrag. De föreslagna bestämmelserna betonar renägarens egen skyldighet att känna till renbeteslagets verksamhet och ge sitt eget bidrag till den. Utgångspunkten för renskötsellagen är till exempel att renägarna deltar i de renskötselarbeten som renbeteslagets styrelse bestämmer. Renägare som inte deltar i dessa arbeten blir tvungna att betala en större årsavgift än andra.
I vissa domstolsavgöranden har tiden för sökande av ändring ansetts börja löpa från justeringen av protokollet, men denna tidpunkt anses alltför inexakt definierad och kan leda till oklara tolkningssituationer.
Enligt det föreslagna 2 mom. gäller principen i 1 mom. av ovan anförda skäl också andra än förpliktande beslut som ett renbeteslags stämma har fattat i ett förvaltningsärende. Paragrafen innehåller till denna del ett undantag från de bestämmelser i förvaltningslagen enligt vilka ett sådant beslut ska delges som vanlig delgivning och tiden för sökande av ändring räknas från delfåendet av det skriftliga beslutet.
Enligt det föreslagna 3 mom. anses en delägare ha fått del av ett förvaltningsbeslut som är förpliktande för delägaren vid tidpunkten för renbeteslagets stämma, om delägaren eller dennes lagliga företrädare eller det ombud som han eller hon anlitar har deltagit i stämman. Förpliktande beslut är sådana beslut där en delägare åläggs en funktionell förpliktelse. I praktiken är det närmast fråga om en skyldighet att minska antalet renar eller en betalningsskyldighet.
Förpliktande förvaltningsbeslut som fattats av renbeteslagsstämman ska delges andra delägare än de som själva eller genom en företrädare eller ett ombud varit närvarande vid stämman. Beträffande delgivningen ska som huvudregel tillämpas delgivningsbestämmelserna i de allmänna lagarna om förvaltningen. Med avvikelse från vad som föreskrivs i dem föreslås dock att ett förpliktande beslut ska få delges genom vanlig delgivning, det vill säga genom ett vanligt brev eller ett vanligt elektroniskt meddelande, med det kommunikationsmedel som renbeteslaget har bestämt att ska användas. En avvikelse från de allmänna lagarna är också att det föreslås att renbeteslaget ska få sköta delgivningen genom ett elektroniskt meddelande utan att behöva ett uttryckligt samtycke av delägaren. Elektroniska meddelanden ska ändå inte få sändas till en delägare som har meddelat renbeteslaget att elektronisk kommunikation inte får användas i hans eller hennes fall.
Även andra i förvaltningslagen föreskrivna delgivningssätt ska vid behov kunna användas. De föreslagna bestämmelserna underlättar renbeteslagens verksamhet jämfört med nuläget, eftersom det enligt förslaget inte kommer att vara nödvändigt att delge förpliktande förvaltningsbeslut per post mot mottagningsbevis eller, i det fall att delägaren har tillåtit elektronisk kommunikation, elektroniskt på ett sätt som möjliggör stark autentisering.
Det anses finnas vägande skäl för de föreslagna lättnaderna i det förfarande för delgivning av förvaltningsbeslut om vilket föreskrivs i de allmänna lagarna. Renbeteslaget har som sammanslutning av rennäringsidkare inte någon egentlig personal, utan renägarna utför tillsammans de sysslor som hör till renskötseln och fattar besluten tillsammans. Delägarna i ett renbeteslag är således inte bara passiva föremål för förvaltningsbeslut, utan även själva behöriga beslutsfattare. De föreslagna lättnaderna minskar den administrativa belastningen för de renägare som fungerar som förtroendevalda i renbeteslaget och är inte orimliga med hänsyn till att även de övriga delägarna har en roll som förutsätter att de deltar i renbeteslagets verksamhet och är informerade om dess viktigaste angelägenheter.
19 a §
.
Jäv
. Paragrafen är ny. Enligt paragrafen ska jävsbestämmelserna i 26 § 1 och 3 mom. och 37 § i föreningslagen tillämpas för beslutsfattande vid renbeteslagets stämma samt för verksamhet av renbeteslagets styrelse eller en renvärd.Detta innebär att jävsbestämmelserna i renbeteslagen kommer att skilja sig från jävsbestämmelserna i förvaltningslagen till den del som beslutsfattandet eller den övriga verksamheten gäller förvaltningsärenden. Enligt förvaltningslagen uppstår jäv till exempel i situationer där en person eller personens närstående är part eller styrelsemedlem i en sammanslutning som är part. Jäv uppstår också om tilltron till personens opartiskhet av något annat skäl äventyras.
Jävsbestämmelserna i föreningslagen är mindre strikt avgränsade än bestämmelserna i förvaltningslagen och anses bättre än förvaltningslagens bestämmelser lämpa sig för renbeteslagens verksamhet, med hänsyn till de gemensamma dragen hos renbeteslagen och föreningarna, som regleras av bestämmelserna i föreningslagen. Även i förarbetena till renskötsellagen konstateras det att bestämmelserna om renbeteslag har skrivits så att renbeteslaget till sin organisatoriska struktur i största möjliga mån liknar övriga samfund RP 244/1989 rd. s. 7).
Bestämmelsen i 26 § 1 mom. i föreningslagen gäller jäv vid föreningsmöte. Enligt bestämmelsen har en medlem inte rätt att rösta eller framställa förslag till beslut vid föreningsmötet när beslut fattas om avtal mellan medlemmen och föreningen eller om andra frågor i vilka medlemmens enskilda intressen strider mot föreningens. Enligt paragrafens 3 mom. gäller detta även ett ombud.
Bestämmelserna i 26 § i föreningslagen anses inte frånta en jävig medlem rätten att vara närvarande vid föreningens möte och yttra sig där (RP 64/1988 rd s. 45). Enligt förvaltningslagen får den som är jävig däremot inte delta i behandlingen av ett ärende eller vara närvarande vid behandlingen (27 §). Även till denna del skiljer sig jäv enligt föreningslagen betydligt från jäv enligt förvaltningslagen.
I 37 § i föreningslagen föreskrivs beträffande förvaltningen i en förening att en styrelsemedlem eller funktionär i en förening inte får delta i behandlingen eller avgörandet av frågan om avtal mellan honom och föreningen eller något annat ärende där hans enskilda intressen kan stå i strid med föreningens.
I den föreslagna paragrafen hänvisas inte till bestämmelsen i 26 § 2 mom. i föreningslagen, där det föreskrivs att en styrelsemedlem eller någon annan som har anförtrotts en uppgift som hör till föreningens förvaltning inte får rösta när beslut fattas om val eller avsättning av revisorer eller verksamhetsgranskare, fastställande av bokslut eller beviljande av ansvarsfrihet, om frågan gäller den förvaltning som han eller hon svarar för. Bestämmelsen skulle förorsaka praktiska problem i synnerhet i mindre renbeteslag, där en betydande del av de renägare som är företrädda vid renbeteslagets stämma samtidigt kan vara styrelsemedlemmar i renbeteslaget.
Det anses finnas vägande skäl för det föreslagna undantaget från den allmänna lagen, eftersom tillämpning av förvaltningslagens bestämmelser om jäv i många fall leder till situationer med utbredd jäv och till svåra tolkningssituationer, när delägarna till exempel genom släktskap är förbundna med varandra på det sätt som avses i förvaltningslagens bestämmelser om jäv. I vissa fall kan den omständigheten att flera delägare avhåller sig från att delta i beslutsfattandet leda till en oändamålsenlig och snedvriden begränsning av beslutanderätten.
Om det trots de föreslagna bestämmelserna skulle uppstå en sådan situation i till exempel ett mycket litet renbeteslag att enligt bestämmelserna alla ska anses jäviga, blir den princip tillämplig som framförts i rättsdoktrinen och tillämpats i till exempel kommunalförvaltningen, nämligen att när alla är jäviga är ingen jävig, för i annat fall kan beslutsfattandet lamslås.
Enligt paragrafen ska de jävsbestämmelser i föreningslagen som det hänvisas till tillämpas även till den del som det i renbeteslagets verksamhet inte är frågan om utövning av offentlig makt eller någon annan offentlig förvaltningsuppgift, utan om beslutsfattande av privaträttslig karaktär.
Bestämmelser där det hänvisas till föreningslagen finns även i till exempel 23 § 4 mom. i lagen om fiske gällande fiskeriområden, samt i 18 § i viltförvaltningslagen (158/2011) gällande jaktvårdsföreningar. Enligt viltförvaltningslagens förarbeten (RP 237/2010 rd, s. 37) är avsikten med paragrafen dock inte att hindra att bestämmelserna i förvaltningslagen tillämpas vid handläggning av förvaltningsärenden.
21 §
.
Maximiantal renar
. Med anledning av kraven i grundlagen föreslås en ändring av paragrafens rubrik ”Fastställande av renantalet” samt av bestämmelsen i 1 mom. om bemyndigande att bestämma det högsta tillåtna antalet renar som ett renbeteslag och dess delägare får ha.
Enligt den gällande lydelsen av momentet bestämmer jord- och skogsbruksministeriet det högsta tillåtna antalet renar. Efter att grundlagen trädde i kraft är utgångspunkten den att statsrådet och ministerier får utöva bestämmanderätt genom att utfärda förordningar. Med hänsyn till 80 § i grundlagen har det högsta tillåtna antalet renar därför fastställts i en förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Ministerierna kan numera bemyndigas att utfärda förordningar i frågor av smärre samhällelig eller politisk betydelse, i frågor av klart teknisk natur och frågor som gäller verkställighet. Därför föreslås en bestämmelse om att det ska vara statsrådet som ska få utfärda förordningar där det högsta tillåtna antalet renar fastställs.
Ingen ändring föreslås av bestämmelsen om att det tillåtna antalet renar alltid ska fastställas för tio år i sänder eller av bestämmelsen om att antalet av särskilda skäl kan ändras även under tioårsperioden. Bestämmelsen i samma moment om att Renbeteslagsföreningen och lantbruksproducenternas förbund ska höras innan antalet renar fastställs är överflödig och ska därför utgå, eftersom lagberedningsprinciperna och -anvisningarna självklart utgår från att de viktigaste intressegrupperna ska höras när förordningar bereds. Den i sametingslagen föreskrivna förhandlingsplikten gäller även när maximiantalet renar fastställs.
Enligt paragrafens 2 mom. ska maximiantalet livrenar per renbeteslag fastställas så att det antal renar som under vintern betar på renbeteslagets vinterbetesmarker inte överskrider gränserna för en hållbar avkastning av vinterbetesmarkerna. Ordalydelsen motsvarar i hög grad den gällande, men gör det möjligt att bättre beakta det faktiska läget på de betesmarker som de olika renbeteslagen använder som vinterbetesmarker. Belastningen på vinterbetesmarkerna och miljökonsekvenser av denna belastning är i praktiken inte alltid direkt beroende av antalet renar, eftersom de renar som en stor del av vintern utfordras i inhägnader belastar vinterbetesmarkerna kraftigare än de som hela vintern betar på betesmarkerna. Å andra sidan är rätten att beta fritt med hänsyn till vinterbetesmarkernas hållbarhet det viktigaste begränsande kriteriet för det maximala antalet renar och måste därför nödvändigt beaktas när de tillåtna renantalen fastställs. Med vinterbetesmarker avses områden där renbeteslagets renar betar om vintrarna. Det är områden där det förekommer näringsväxter som utgör vinternäring för renarna.
Paragrafens 3 mom. motsvarar i huvudsak gällande 3 mom. Enligt momentet får ett renbeteslag för högst ett år i sänder besluta att antalet livrenar på renbeteslagets område ska vara lägre än det som avses i 1 mom., om ändamålsenligt bedrivande av renskötsel förutsätter ett sådant beslut. Det föreslås dock att renbeteslagets behörighet ska begränsas genom en bestämmelse om att det minskade maximala antalet renar ska få vara högst 20 procent lägre än det föreskrivna maximiantalet. Bestämmelsen har tillämpats mycket sällan, men anses fortfarande behövlig. Enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 244/1989 s. 12) kan det inom ett renbeteslag uppkomma situationer i vilka det är nödvändigt att relativt snabbt sänka antalet livrenar interimistiskt. Sådana situationer kan uppkomma till exempel vid plötsliga växlingar i naturförhållandena eller när antalet renar till följd av en förändring i antalet renägare plötsligt minskar och renbeteslaget behöver en kort tid på sig för att reagera på förändringen och ställa om sin verksamhet. Bestämmelsen om omedelbar verkställighet av beslutet föreslås slopas, likaså hänvisningen till bestämmelserna i 22 § om principerna för minskningen av antalet renar, då det i lagförslaget föreslås att dessa bestämmelser ska ingå i paragrafens 4 mom.
Enligt paragrafens 4 mom. ska beslut som avses i 3 mom. iakttas trots eventuellt ändringssökande, såvida inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat på grund av anförda besvär. Om beslutet förutsätter att antalet renar minskas, ska antalet minskas på det sätt som föreskrivs i 22 §.
I 5 mom. föreslås en ny bestämmelse om att renbeteslaget ska delge Livsmedelsverket beslut som renbeteslaget har fattat med stöd av 3 mom. Enligt lagförslaget ska de uppgifter som enligt renskötsellagen nu handhas av regionförvaltningsverket i Lappland överföras till Livsmedelsverket när statens regionsförvaltningsreform genomförs. Delgivningsskyldigheten anses behövas för att den myndighet som utövar tillsyn över skyldigheterna i renskötsellagen ska veta vilket maximiantalet livrenar som gäller för varje renbeteslag. Beslutet ska också tillställas Lapplands Livskraftscentral för behandlingen av stöden till renhushållningen samt Renbeteslagsföreningen för statistikföringen av renhushållningen.
22 §
.
Beslut om minskning av antalet renar.
I propositionen föreslås att paragrafens rubrik ”Minskning av antalet renar” ska ändras så att det framgår att det i paragrafen är frågan om renbeteslagets behörighet att fatta förpliktande beslut om minskning av antalet renar, medan det i nya 22 a § föreskrivs hur en sådan minskning ska verkställas.
Enligt 1 mom. ska renbeteslaget årligen besluta om minskning av antalet renar som sköts inom dess område under det följande renskötselåret. Det antal livrenar som ska minskas ska fastställas så att renbeteslagets eller renägarens antal livrenar inte överskrider det maximiantal som avses i 21 § 1 eller 3 mom. eller 40 b § 3 mom.
Paragrafen innebär att användningsområdet för förpliktande beslut utvidgas jämfört med nuläget, även om renbeteslagen i praktiken årligen styr sina delägares slaktmängder antingen genom förpliktande beslut eller genom slaktplaner som har karaktären av rekommendation.
Ändringen bidrar också till att förbättra renägarnas rättsskydd bl.a. genom att förpliktande slaktbeslut är förenade med renbeteslagets delägares besvärsrätt. För närvarande reglerar största delen av renbeteslagen delägarnas renantal genom att årligen utarbeta en slaktplan där de delägarspecifika minskningarna fastställs. Även om slaktplanerna i ljuset av domstolarnas avgörandepraxis ofta har karaktären av rekommendation, är iakttagandet av dem i praktiken kopplat till de olika praxis om försummelser och gottgörelsepoäng som iakttas i renbeteslagen samt bl.a. till stödet per djur för renhushållning. Det har också ofta visat sig vara problematiskt att tolka när ett beslut som utnämnts till slaktplan har karaktären av rekommendation och när det är fråga om ett förpliktande beslut som till sin karaktär är ett proaktivt beslut om tvångsslakt. Förvaltningslagen förutsätter att det av förvaltningsbeslutet tydligt framgår bl.a. vad de personer som beslutet gäller är berättigade eller förpliktade till, och det strider mot dessa bestämmelser att ett förpliktande beslut utses till en plan.
Enligt renskötsellagen ansvarar renbeteslaget för skötseln av renar inom renbeteslagets område. Renbeteslaget har centraliserat sådan information och kompetens som är väsentlig för att förutse konsekvenserna av naturförhållandena och kalvavkastningen för året i fråga samt för att bedöma vad renbeteslagets slaktantal borde vara för att renbeteslagets renantal ska utvecklas så optimalt som möjligt med beaktande av det maximala antalet renar. När det belopp som ska minskas fastställs ska också det totala beloppet av försummelser och gottgörelsepoäng som delägarna har och dess inverkan på genomförandet av minskningen beaktas. Om renbeteslagets renantal till exempel på grund av att renar dör på grund av naturförhållandena är betydligt lägre än det största tillåtna antalet renar, kan antalet renar som ska dras av under året i fråga vara mycket litet, till och med noll.
Det föreslås att hänvisningarna till 21 § i momentet preciseras samt ordföljden i meningen ändras så att det tydligt framgår att hänvisningen till följande renskötselår inte gäller beslutet om minskning, utan avser tiden inom vilken antalet renar ska minskas.
De föreslagna minskningsprinciperna motsvarar de gällande bestämmelserna till den del som det är frågan om vilka renar som minskningen i första hand ska rikta sig till, det vill säga renar som ägs av andra än delägare i renbeteslaget. Även bestämmelsen om de renar som minskningen i andra hand ska riktas sig till, det vill säga de som en delägare har utöver sitt fastställda maximiantal, föreslås hållas oförändrad. Dessutom föreslås en ny bestämmelse om att i den händelse att renbeteslaget märker att renar har förts in på dess område i strid med lagen, det vill säga utan ett sådant tillstånd som avses i 10 § eller i strid med ett sådant förbud som avses i nämnda paragraf, ska renbeteslaget besluta att renantalet i renbeteslaget ska minskas även med alla de olagligt införda renarna.
Bestämmelserna om hur delägarnas renantal ska minskas sedan de minskningar som ska göras i första och i andra hand har genomförts föreslås ingå i 2 mom. Enligt momentet ska den centrala principen om att minskningen ska genomföras i proportion till antalet renar bibehållas i princip oförändrad.
Ingen ändring föreslås heller av den gällande bestämmelsen i momentet om att renbeteslaget av särskilda skäl kan besluta att någon delägares renantal inte ska minskas. Likaså föreslås att den bestämmelse som har samband med den föregående ska bibehållas, nämligen bestämmelsen om att renbeteslaget i så fall ska besluta att ett antal renar som motsvarar det antal som inte minskats för denna delägare ska minskas för de övriga renägarna i proportion till deras antal renar.
I 2 mom. föreslås en ny bestämmelse om att när det antal renar som tillhör delägarna ska minskas, kan renbeteslaget göra undantag från regeln om att minskningen ska ske i proportion till renantalet. Undantag kan göras till den del som det finns behov att minska antalet kalvar i en annan proportion än antalet renar som är äldre än ett år eller undantaget är nödvändigt för att trygga ett tillräckligt antal avelssarvar.
Bestämmelsen gör det möjligt att genomföra minskningen av renantalet inom renbeteslaget utan oskäligt omfattande konsekvenser för de delägare vilkas avkastning i renkalvar är mindre än de andra delägarnas, till exempel därför att dessa delägare sköter sina renar på naturbeten och ger dem mindre tilläggsfoder eller att deras renboskap i högre grad blir byte för rovdjuren på ett bestämt område. Eftersom det dessutom är lönsammare för en delägare att äga renar av hon- än av hankön, då vajor ger avkastning i form av kalvar, behöver renbeteslagen på något sätt kunna sporra delägarna att låta vissa renar av hankön överleva. I propositionen anses det ändamålsenligt att renbeteslagen själva får besluta om hur utnyttjar den föreslagna möjligheten till flexibilitet. Ett möjligt tillvägagångssätt kan vara till exempel att besluta att huvudsakligen kalvar slaktas eller att en delägare som låter en sarv eller kalvar av hankön leva får hålla kvar proportionellt flera vajor eller kalvar i livet än andra renägare. Trots detta ska renbeteslaget se till att minskningen i sin helhet är tillräcklig för att övertaligheten ska åtgärdas eller en sådan ska förhindras att uppstå. Dessutom ska enligt förvaltningslagen rättsprinciperna för förvaltningen beaktas, såsom kraven på objektivitet och proportionalitet.
I momentet föreslås det också preciseras att minskningsförpliktelsen för delägare som frivilligt har förbundit sig till ett kvotsystem kan fördelas mellan dem även enligt andra grunder än så att samma procent tillämpas för dem alla. Det blir då frågan om tillämpning av reglerna för kvotsystemet och i praktiken om att delägarna minskar sitt renantal så att det håller sig inom gränserna för den för vederbörande bestämda kvoten. Ett renbeteslag som har delägare som inte har anslutit sig till kvotsystemet ska se till att en minskning inte drabbar dessa delägare proportionellt hårdare än vad den drabbar de delägare som har anslutit sig till kvotsystemet, det vill säga att se till att minskningen för de icke-kvotanslutna delägarna bestäms så att den högst motsvarar den andel som dessa delägare äger av det totala antalet renar i renbeteslaget. I momentet preciseras också att kvotsystem som baserar sig på frivillighet kan tillämpas utanför samernas hembygdsområde.
Det föreslås att bestämmelsen i 3 mom. om tvångsslakt som genomförs redan under det löpande renskötselåret ska ändras. Tillämpningen av momentet, i vilket det nu förutsätts att det ska vara uppenbart att antalet renar under det följande renskötselåret kommer att överskrida det tillåtna maximiantalet, föreslås nu kopplas till att en sådan överskridning är sannolik såvida renbeteslaget inte vidtar åtgärder.
Ändringarna breddar möjligheterna att använda sig av tvångsslakt som genomförs redan under det löpande renskötselåret, vilket effektivare än tidigare förhindrar situationer där antalet renar överskrider det tillåtna.
Beslut som genomförs under det löpande renskötselåret fattas i praktiken på hösten före slaktperiodens början, medan beslut som avses i 1 mom. i princip fattas på våren, dvs. i slutet av renskötselåret, då de gäller det följande renskötselåret som börjar 1.6. och verkställs i praktiken vid höstens slakt.
I 4 mom. föreslås att renbeteslagets beslut om minskning av renantalet ska iakttas trots eventuellt ändringssökande, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat på grund av anförda besvär. I gällande 3 mom. finns en bestämmelse om att beslut om tvångsslakt som genomförs under det löpande renskötselåret får verkställas trots ändringssökande, men en motsvarande bestämmelse saknas i paragrafens 1 mom.
I 5 mom. föreslås en bestämmelse som är helt ny, men som motsvarar domstolarnas rättspraxis. Enligt momentet ska som beräkningsgrund för minskningarna användas antingen antalet renar enligt den senast fastställda renlängden eller antalet renar under det löpande året. Momentet förtydligar alltså att renbeteslaget kan besluta om det vill grunda sin minskning på det antal renar som införts i renlängden eller utgå från den aktuella situationen, så att minskningen i princip beräknas på basis av det antal renar som är med i renskiljningen året när minskningen genomförs. Förutom detta antal renar beaktas i det löpande årets renantal även de renar som man känner till att finns, men som inte har kommit med i minskningen. Den valda minskningsgrunden gäller renbeteslaget i dess helhet. En enskild renägare ska således inte kunna bestämma vilken grund som ska tillämpas för honom eller henne, beroende på vilken som är gynnsammare för vederbörande. Vilket av de två sätten som än tillämpas, ska i delägarens renantal på samma sätt som nu inräknas antalet renar som delägaren har försummat att minska, oberoende av det som i lagförslagets 22 a § föreskrivs om minskningen av sådana övertaliga renar.
22 a §
.
Genomförande av minskning av antalet renar.
Paragrafen är ny. Den är avsedd att synliggöra och förtydliga vad som gäller för övertaliga renar samt delägarnas ansvar för att renantalet minskas.
Enligt 1 mom. ansvarar delägarna i ett renbeteslag för att antalet renar minskas i enlighet med det beslut av renbeteslaget som avses i 22 §.
Enligt 2 mom. ska en ren anses ha avräknats om den har slaktats eller bevisligen har överlåtits till en plats utanför renbeteslaget under det renskötselår då minskningen genomförs eller om den under denna tid har dött av någon annan orsak än slakt. Bestämmelsen är ny, men motsvarar renbeteslagens praxis och domstolarnas avgöranden. En ren som flyttats till en plats utanför renbeteslaget ska dock anses ha avräknats endast om den är en livren som i enlighet med förslaget till 10 § 3 mom. bevisligen har överlåtits till ett annat renbeteslag och där har införts i renlängden.
Enligt 3 mom. ska som renar som inte avräknats, det vill säga som så kallade övertaliga renar, betraktas det antal renar med vilket en delägare trots sin minskningsskyldighet inte har minskat sitt renantal. Sådana ska även betraktas det antal renar som en delägare som har åtagit sig att följa renbeteslagets kvotsystemets regler har över det antal som anges i renbeteslagets minskningsbeslut, dvs. i praktiken över sin kvot. Enligt momentet ska delägarens minskningsskyldighet kvarstå under de fem följande renskötselår som följer på det renskötselår då minskningen genomförs. Renbeteslaget ska delägarspecifikt föra bok över det antal renar som inte avräknats.
Om en delägare minskar sitt antal renar, ”nollas” eftersatta minskningar i kronologisk ordning i bokföringen, så att minskningen alltid hänförs till den äldsta eftersatta minskningen. Minskningar som en delägare genomför ska i första hand anses hänföra sig till delägarens eftersatta minskningar och först därefter till årets minskningsskyldighet. En delägare har således helt och hållet åtgärdat sin försummelse om delägaren har slaktat så många fler renar än vad han eller hon annars är skyldig att slakta att det motsvarar de eftersatta minskningarna, annars uppstår det nya eftersatta minskningar för delägaren.
Enligt 4 mom. ska renbeteslaget vara skyldigt att efter utgången av varje renskötselår meddela Livsmedelsverket de eftersatta minskningarna av renantalet, specificerade enligt delägare. I meddelandet behöver ändå inte uppges eftersatta minskningar som inte överstiger tre procent av delägarens totala antal livrenar. Om de eftersatta minskningarna inte för någon delägare överstiger denna gräns, behövs inget meddelande. Enligt den bestämmelse om rätt till insyn som föreslås i lagförslaget ska tillsynsmyndigheten oberoende av om myndigheten har fått ett meddelande av renbeteslaget eller inte ha rätt att begära att renbeteslaget lämnar de uppgifter om eftersatta minskningar som behövs för tillsynen.
I 5 mom. föreslås en ny bestämmelse som gör flexibilitet möjlig. I bestämmelsen föreskrivs att om en delägare har minskat sitt antal renar utan att ha haft skyldighet till det, det vill säga utöver det som hade varit tillräckligt för att täcka både eventuella eftersatta minskningar från tidigare år och årets minskningsskyldighet, ska renbeteslaget få bestämma att vid kommande minskningar ska ett antal renar få godtas som en minskning som skett i förväg. Bestämmelsen handlar om att ett system med gottgörelsepoäng som i stor utsträckning har tillämpats i renbeteslagen härefter kommer att grunda sig på bestämmelser i lag. För att tidigare samlade gottgörelsepoäng ska få användas i en ny minskningssituation förutsätts det ändå att poängen har samlats under de fem föregående renskötselåren. Som renar som minskat renantalet ska få betraktas de som avses i 2 mom., det vill säga renar som slaktats, dött annars än genom slaktning eller bevisligen har överlåtits till en plats utanför renbeteslagen.
Genom att utöva den föreslagna befogenheten ska renbeteslaget ha möjlighet att skapa en praxis med vars hjälp delägarna har möjlighet att hålla sitt antal renar stabilare och som således ger delägarna en större trygghet än de gällande bestämmelserna, med tanke på till exempel svårigheter till följd av exceptionella naturförhållanden eller skador förorsakade av rovdjur. Eftersom gottgörelsepoängen ska få utnyttjas bara en viss tid, leder bestämmelsen inte till någon permanentare cementering av det inbördes förhållandet mellan delägarnas antal renar, utan till exempel unga renägare kommer att ha möjlighet att öka sitt reninnehav. Renbeteslagen ska enligt förslaget få besluta hur länge gottgörelsepoängen är i kraft, dock högst fem år.
Enligt momentet ska renbeteslaget för varje delägare föra bok över antalet renar som minskats på förhand i enlighet med renbeteslagets beslut. Även om gottgörelsepoängen i praktiken kompenserar eftersatta minskningar, ska noteringar som gäller dem och noteringar om gottgörelse dock hållas så åtskilda att det framgår vilka år de hänför sig till.
Den bestämmelse som nu finns i 22 § 4 mom. föreslås flyttas till 6 mom. Enligt bestämmelsen får renbeteslaget verkställa minskning av antalet renar för de renägares räkning som inte själva verkställer den minskning som förelagts dem. Enligt lagförslaget ska beslutet fattas av renbeteslagets stämma i stället för som nu av renvärden. Detta är ändamålsenligt med hänsyn till sakens betydelse för renägarna. I rättspraxis har man ansett att beslutet även enligt gällande lag har kunnat fattas av renbeteslagets stämma. (Rovaniemi förvaltningsdomstol 19.10.2007 nr 07/0533/1).
Det föreslås att i bestämmelsen ska nämnas att när ett renbeteslag genomför minskningar av renantalet, ska detta ske vid renskiljningarna. På detta sätt får renägarna möjlighet att vara på plats och bevaka sina intressen och samtidigt blir det klart att renbeteslagets representant får välja ut de renar som minskningen ska rikta sig till endast i det fall att renägaren själv är passiv.
Enligt 12 § 3 mom. i renskötsellagen kan renbeteslagets stämma påföra renägarna avgifter för renskötselarbeten som renbeteslaget har utfört för delägarnas räkning. Bestämmelsen gör det möjligt för ett renbeteslag som måste genomföra minskningar för renägares räkning att ta ut en avgift som motsvarar de kostnader som renbeteslaget har haft för att verkställa minskningen.
I momentet föreslås dessutom en ny bestämmelse om att i den händelse att utförandet av uppdraget förhindras eller om det av någon annan orsak är nödvändigt, kan polisen på begäran ge handräckning till dem som medverkar i verkställandet av beslutet. Bestämmelsen behövs, för det är möjligt att en delägares motstånd mot att renbeteslaget genomför minskningen är sådant att polisens närvaro behövs. I 9 kap. 1 § i polislagen (872/2011) bestäms om handräckning, men bestämmelserna gäller endast handräckning till myndigheter eller enskilda.
På handräckning tillämpas 9 kap. 1 § 3–6 mom. i polislagen (872/2011). I bestämmelserna föreskrivs att den som begär handräckning svarar för den avgift som tas ut för handräckningen, att avgiftens storlek bestäms utifrån de kostnader som handräckningen orsakar och att omprövning får begäras av ett beslut om avgifter för handräckning.
I 7 mom. föreslås en bestämmelse om att Livsmedelsverket ska få meddela närmare föreskrifter om de blanketter som ska användas för bokföring av det antal renar som inte har minskats trots skyldighet att göra det. Vid en inspektion som Livsmedelsverkets interna revisorer genomförde av det djurspecifika stödet till renhushållningen (4102/00.03.01.01/2021) konstaterades de att renbeteslagens längder över eftersatta minskningar skiljer sig från varandra i fråga om till exempel kolumnerna och hur anteckningarna görs. Revisorerna rekommenderade att det tas fram enhetliga blanketter för bokföring av eftersatta minskningar.
30 §
.
Renlängd.
Det föreslås att paragrafens 1 mom. ska ändras så att till det fogas en bestämmelse om att förutom de av delägare ägda renar som har varit med i renskiljningen, renar som sköts på andra renbeteslags områden och renar som ägarna har tagit i bruk utanför renskiljningarna ska i renlängden även tas in sådana renar som av andra skäl inte har ingått i renskiljningarna. Renbeteslaget ska bestämma principerna för hur sådana renar ska räknas.
Bestämmelsen är motiverad för att den gör lagstiftningen klarare samt med hänsyn till ett avgörande av högsta förvaltningsdomstolens år 2022, HFD:2022:119. I avgörandet ansåg högsta förvaltningsdomstolen att även om det inte finns några bestämmelser i renskötsellagen eller renskötselförordningen om räkning av renar utanför renskiljningarna, kan ett renbeteslag besluta att i renlängden anteckna sådana renar som inte har varit med i renskiljningen och som hade räknats ute i markerna. Som skäl till avgörandet anförde domstolen att upprättandet av renlängden och den räkning av renarna som skulle göras i detta syfte är en av renbeteslagets viktigaste uppgifter och att det är nödvändigt att årligen räkna renarna och fastställa renlängden, bland annat för att man ska kunna säkerställa att renantalet inte överskrider det högsta tillåtna antalet, om vilket föreskrivs i 21 § i renskötsellagen. Eftersom även stöden betalas och beskattningen verkställs med den officiella räkningen av renarna som grund, ska renlängden så exakt som möjligt motsvara den faktiska situationen.
I sitt avgörande konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att vid räkningen av renarna blir förvaltningslagens allmänna principer för förvaltningen tillämpliga. I avgörandet framhöll högsta förvaltningsdomstolen att vid renskiljningar har alla delägare möjlighet att följa med och delta i räkningen av renarna och att med hänsyn till detta borde man när renar räknas utanför renskiljningen särskilt försäkra sig om att renbeteslagets delägares rättsskydd och en jämlik behandling av dem tillgodoses. Detta kan renbeteslaget bäst försäkra sig om genom att i förväg godkänna principer för förfarandet.
Paragrafens 2 mom. motsvarar bestämmelsen i gällande lag. Enligt den ska motsvarande längd upprättas över de renar som vid renskiljningar har konstaterats höra till andra renbeteslag.
Paragrafens 3 mom. är nytt. I det föreskrivs att delägarna i renbeteslaget är skyldiga att till renbeteslaget lämna de uppgifter om sitt renantal som behövs för renlängden. Enligt gällande 47 § i renskötsellagen är det straffbart för en renägare att underlåta att på föreskrivet sätt uppge det antal renar som ska införas i renlängden eller att uppge ett oriktigt antal. I nuläget är denna bestämmelse problematisk, eftersom det i lagen inte finns någon uttrycklig bestämmelse om renägarens skyldighet att lämna uppgifterna.
Även bestämmelserna i 4 mom. är nya. Ett beslut om fastställande av renlängden ska gälla trots eventuellt ändringssökande, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat på grund av anförda besvär. Det är viktigt att det i början av varje renskötselår finns en av renbeteslagets vårstämma fastställd renlängd, som kan ligga till grund för besluten om renantalen även under den tid när ändring fortfarande kan sökas i beslutet. Om anförda besvär till och med under flera års skulle hindra renbeteslaget att följa ett beslut genom vilket renlängden har fastställts, vore detta ägnat att betydligt försvåra renbeteslagets egen verksamhet, till exempel när det gäller att genomföra förpliktelserna att minska renantalet samt skulle även försvåra beviljandet av stöd till renhushållningen.
Av rättspraxis framgår att det i renbeteslagen har förekommit oklarhet om huruvida en renlängd kan fastställas på nytt efter att den har konstaterats vara felaktig. Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att efter att renlängden har vunnit laga kraft är det inte längre möjligt för renbeteslaget att fastställa den på nytt, utan på renbeteslaget tillämpas bestämmelserna i 8 kap. i förvaltningslagen om rättelse av sakfel (Högsta förvaltningsdomstolens avgörande 8.9.2015, dnr 152/1/14 och 239/1/14 liggare nr 2372). Enligt dessa bestämmelser kan ett oriktigt beslut undanröjas och saken avgöras på nytt om beslutet grundar sig på en klart oriktig eller bristfällig utredning. Ett sådant beslut kan dock rättas till en parts nackdel endast om parten samtycker till rättelsen eller felet är uppenbart och har orsakats av partens eget förfarande. Ett beslut kan rättas till följd av sakfel även i en situation där det har tillkommit sådan ny utredning i saken som väsentligt kan påverka beslutet, men då kan beslutet rättas endast till partens fördel.
Gällande 2 mom., som innehåller ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om renlängden genom förordning, blir ett nytt 5 mom. I momentet preciseras i enlighet med grundlagens krav att förordningen utfärdas av statsrådet.
6 c kap.
Skötsel- och nyttjandeplaner för renbetesmarker
.
I lagförslaget föreslås att de nya bestämmelserna om skötsel- och nyttjandeplaner för renbetesmarker ska ingå i ett nytt kapitel som fogas till renskötsellagen.
40 a §
.
Upprättande av en skötsel- och nyttjandeplan förrenbetesmark.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om renbeteslagets skyldighet att upprätta en skötsel- och nyttjandeplan för renbetesmark. Planen ska göras för tio år åt gången. Planen kan trots detta ändras under sin giltighetstid. Om de rättigheter och skyldigheter som hänför sig härtill bestäms längre fram.
Enligt momentet är den viktigaste målsättningen för planeringen att bestämma åtgärder för att ordna nyttjandet av betesmarkerna på ett sådant sätt att hållbarheten och den biologiska mångfalden hos betesmiljöerna tryggas på lång sikt. Med hållbarhet hänvisas såväl till ekologisk som ekonomisk hållbarhet. När det gäller renbetesmarker följs dessa målsättningar åt.
Enligt momentet stöder man genom planeringen såväl nuvarande som kommande generationers möjligheter att bedriva renskötsel. Vid nyttjandet av betesmarker bör man försöka finna de bästa tillvägagångssätten, så att de inte nyttjas på ett sätt som överstiger betesmarkernas förnyelseförmåga och så att renhushållningens kontinuitet tryggas trots de utmaningar som till exempel klimatförändringen medför. Vid planeringen av stora infrastrukturprojekt bidrar en dialog mellan renbeteslagen och dem som förbereder projekten till att skötsel- och nyttjandeplanen kan fungera som informationskälla och ett verktyg som betjänar bägge parter.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om möjlighet för företrädare för det lokala jord- och skogsbruket att bli hörda sig vid beredningen av skötsel- och nyttjandeplanen, såvida planen för områden som inte ägs av staten, kommuner, församlingar eller delägarna i renbeteslaget innebär åtgärder som hänför sig till byggande, såsom uppförande av gärden eller andra konstruktioner, eller hänför sig till återställande av natur. Åtgärder som dessa kräver alltid samtycke av dem som har ägande- eller besittningsrätt till marken.
Ovan nämnda företrädare ska höras också i situationer där permanent tilläggsutfodring är en av de åtgärder som renbeteslaget planerar. Sådan utfodring är inte till exempel sådan tilläggsutfodring som används som lockbete vid flyttning av renar eller i arbetsuppgifter inom renskötseln eller annan tillfällig utfodring av motsvarande slag.
Företrädarna kan höras så att renbeteslaget begär ett yttrande av dem, men i den mån som renbeteslaget anser det ändamålsenligt kan även andra sätt att kommunicera användas.
Lokala föreningar som företräder jord- och skogsbruksproducenterna anses i mycket vid utsträckning företräda jordbruket på renskötselområdet. Även skogsvårdsföreningar som främjar skogsbruket inom sitt område och företräder de skogsägare som är medlemmar i föreningen och bevakar deras intressen ska omfattas av renbeteslagets skyldighet att höra företrädare. Dessutom ska renbeteslaget från fall till fall bedöma behovet att höra även andra än de som nämns i momentet. Att renbeteslagen har hört företrädarna i samband med planeringen begränsar inte renbeteslagets skyldighet att begära tillstånd för åtgärderna av dem som äger marken eller har besittningsrätten till den, om åtgärderna är sådana att tillstånd förutsätts.
Enligt förslaget ska hörandet av företrädare för det lokala jord- och skogsbruket inte gälla samernas hembygdsområde. Denna avgränsning, som innebär större självständighet för renbeteslaget i fråga om planeringsprocessen, återspeglar samernas kulturella autonomi som tryggas i grundlagen. Avgränsningen motiveras också av markägarförhållandena i området (statens andel ca 90 procent). Samarbetet ger dock i många fall mervärde för verksamheten och uppmuntras därför också på detta område.
Enligt 3 mom. ska renbeteslaget innan det godkänner skötsel- och nyttjandeplanen för renbetesmark begära yttrande av Livskraftscentralen i Lappland. Myndigheten ska yttra sig om huruvida utkastet till plan uppfyller de krav som renskötsellagen ställer på sådana planer. I yttrandet ska Livskraftscentralen således ta ställning till huruvida det i planen ingår en sådan beskrivning av nuläget och målsättningarna som bestämmelserna i lagen förutsätter och huruvida den del av planen där åtgärderna beskrivs uppfyller minimivillkoren i lagen. Om beskrivningarna enligt Livskraftscentralens åsikt saknas eller till någon del är klart bristfälliga, ska myndigheten påpeka detta. Myndigheten kan också föreslå förbättringar i dem.
När det gäller åtgärderna i planen ska Livskraftscentralen i sitt yttrande ta ställning till huruvida tillräckligt många åtgärder har valts, om åtgärderna har definierats tillräckligt tydligt med tanke på uppföljningen och om planen är sakenlig med hänsyn till det allmänna krav beträffande åtgärdernas verkan som föreslås ingå i lagen. Däremot ska yttrandet inte beröra ändamålsenlighetsfrågor i anslutning till de valda åtgärderna eller sättet att genomföra dem. Yttrandet ska inte vara bindande, utan renbeteslaget ska själv få bestämma hur det beaktar de synpunkter som framförs i utlåtandet. Även den myndighet som utövar tillsyn över renskötseln ska i tillsynen över hur väl renbeteslagen fullgör sina planeringsförpliktelser fritt kunna pröva vilken vikt myndigheten vill ge åt synpunkterna i yttrandet.
Den godkända planen ska inom två månader efter att den har fastställts sändas till tillsynsmyndigheten, dvs. Livsmedelsverket. Samtidigt ska yttrandet från Lapplands Livskraftscentral lämnas till tillsynsmyndigheten. I det fall att det i yttrandet skulle ha ansetts att kraven i lagen förutsätter ändringar i planen, men sådana inte har gjorts, ska renbeteslaget också för tillsynsmyndigheten motivera sina avvikelser från yttrandet.
Enligt 6 § i arkivlagen är Livsmedelsverket ansvarigt för att arkivera alla de handlingar som inkommit till Livsmedelsverket. Enligt 8 § 3 mom. i arkivlagen (831/1994) bestämmer Riksarkivet vilka handlingar som ska förvaras varaktigt (arkiveras). Genom sedvanlig bestämning av handlingars bevaringsvärde enligt arkivlagen och genom Riksarkivets gallringsbeslut väljs, i syfte att undvika dubbel arkivering, för arkivering handlingarna hos den myndighet eller annan utövare av offentlig makt som i första hand är ansvarig för handlingarna. En revidering av arkivlagen är under beredning. Den nya lagen om arkivering ska förtydliga arkiveringsprinciperna och arkiveringsterminologin, men inte ändra rättsläget beträffande nämnda omständigheter. Yttranden begärs som bäst om utkastet till lagen. Eftersom renbeteslagen inte ska ha arkiveringsansvaret för skötsel- och nyttjandeplanerna för renbetesmark, ska Livsmedelsverket ensamt ha ansvar för arkiveringen av planerna.
Enligt 4 mom. ska beslutet att godkänna planen vara i kraft trots eventuellt ändringssökande, om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat. Enligt 44 § 3 mom. får en renägare söka ändring i beslut av renbeteslagets stämma hos förvaltningsdomstolen, om beslutet kränker hans eller hennes rätt eller har tillkommit i fel ordning eller annars strider mot lag. På ändringssökande tillämpas i övrigt vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Bestämmelsen anger och begränsar andra näringsidkares och markägares möjligheter att överklaga beslut som gäller planen. Enligt 6 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär anföras över beslut genom vilket en förvaltningsdomstol har avgjort eller avvisat ett ärende. Ett beslut som endast gäller beredning eller verkställighet av ett ärende får inte överklagas genom besvär. Om en domstol skulle anses att ett beslut som gäller en plan är överklagbart, skulle besvärsrätten inskränkas av bestämmelsen om att ändring genom besvär får anföras endast av den som beslutet riktar sig till eller vars rätt, skyldighet eller fördel påverkas direkt av beslutet.
40 b §
.
Innehållet i en skötsel- och nyttjandeplan förrenbetesmark.
Enligt 1 mom. ska en skötsel- och nyttjandeplan för renbetesmark innehålla ett avsnitt där man beskriver betesmarkernas nuvarande tillstånd och faktorer som påverkar nyttjandet av dem, ett avsnitt där man anger målen för betesmarkerna och ett avsnitt där man anger åtgärderna för att uppnå målen. I avsnittet där betesmarkernas nuvarande tillstånd och hotbilderna beskrivs ska renbeteslaget ta upp bland annat de främsta naturvärdena som renbeteslaget är medvetet om och som det är möjligt att påverka genom praxis och val i renskötseln. I samma avsnitt ska renbeteslaget också ta upp till exempel sådana med annan markanvändning förknippade faktorer och hot som påverkar renbeteslagets renbetesmarker. Att dessa nämns i planen kan vara till hjälp inte bara för renbeteslagets planering och utveckling av sina egna metoder för renskötseln utan också för att man då vid planeringen av markanvändningen lättare kan bedöma och minska de olägenheter som projekten kan medföra för renskötseln.
Avsnittet som behandlar nuläget ska dessutom innehålla en beskrivning av tillvägagångssätt som syftar till att förebygga skador som renar orsakar på odlingar och permanent bebyggelse. Enligt 31 § i renskötsellagen är renbeteslaget skyldigt att sköta sina renar så att de inte kommer in på de områden som nämns i paragrafen och inte förorsakar sådana skador som nämns i paragrafen. Renbeteslaget har dessutom skyldighet uppföra gärden, inom de gränser som föreskrivs i lagens 32 §. Därför finns det inte orsak att i planens målsättningar och åtgärdsalternativ uppehålla sig vid hur skador på odlingar och fast bosättning ska förebyggas. Däremot anses det ändamålsenligt att i början av planen beskriva tillvägagångssätten i syfte att förhindra skador.
I den del av planen som gäller målsättningen ska uppställas målsättningar för hur det ska tryggas att betesmarkerna hålls i gott skick och nyttjas hållbart. Målsättningarna kan handla till exempel om att bibehålla nuläget på betesmarker som anses vara i gott skick, om att stöda återhämtningen av vissa nedslitna betesmarker eller till exempel om att skydda vissa hotade livsmiljöer på betesmarkerna.
Avsnittet som gäller åtgärder ska innehålla en beskrivning av åtgärderna genom vilka målsättningarna ska nås. Åtgärderna kan variera från renbeteslag till annat, men enligt lagen ska åtgärderna vara effektfulla, det vill säga ha faktiskt betydelse för uppnåendet av målen.
I 2 mom. föreskrivs närmare om åtgärdsalternativen. Som åtgärder ska i planen väljas åtminstone två av de fem åtgärderna i förteckningen i 2 mom. Om renbeteslaget beslutar minska maximiantalet renar per renbeteslag med minst 7 procent, måste ett förpliktande beslut enligt 3 mom. fattas om saken.
Det första åtgärdsalternativet enligt 1 mom. är att förbättra tillståndet för lavbetesmarker. Avsikten är att hindra förslitning av lavbetesmarker genom att skilja åt sommar- och vinterbetesmarker. Renarnas vandring mellan betesmarkerna ska styras med hjälp av vallning, gärden eller på andra möjliga sätt, som ska behandlas i planen. Skillnaderna mellan de olika områdena har betydelse för i vilken mån det är möjligt att främja rotation mellan sommar- och vinterbetesmarker.
Det andra åtgärdsalternativet enligt 2 mom. är tidig slakt. För att minska nyttjandet av betesmarkerna på vintern, borde årligen minst två tredjedelar av renskötselårets slaktrenar slaktas senast i mitten av november. Om särskilda vinterbetesmarker nyttjas, ska det dock räcka att slaktrenarna avskiljs innan livrenarna flyttas till vinterbetesmarkerna.
Det tredje åtgärdsalternativet är enligt 3 mom. att utveckla rotationen av sommarbetet. Den kan vara frågan om att styra sommarbetet på ett sätt som stöder ett hållbart nyttjande av betesmarkerna genom ökning av betesgångens nytta och minskning av dess olägenheter för den naturliga miljön. Att på vissa områden undvika tilläggsutfodring på vintern är ett exempel på en åtgärd som vid sidan av andra åtgärder kan användas i styrningen.
Det ska vara möjligt att delvis eller till och med helt genomföra denna åtgärd genom åtgärder som syftar till att återställa naturen. Återställningsåtgärderna måste gälla ett så pass stort område eller betydelsefullt objekt att man genom åtgärden kan åstadkomma sådana verkningar för naturen som åtminstone på lokal nivå är betydande. I den föreslagna bestämmelsen föreskrivs inte närmare vilka objekt som återställningen kan eller inte kan gälla. Ett återställningsprojekt kan således gälla till exempel kärr eller skogsnatur, bara det stöder målsättningarna för en åtgärd som gäller sommarbetesmarker, det vill säga förbättrar situationen på dessa betesmarker.
Enligt definition i art. 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1991 av den 24 juni 2024 om restaurering av natur och om ändring av förordning (EU) 2022/869 avses med restaurering processen att understödja återhämtningen hos ett ekosystem i syfte att förbättra dess struktur och funktioner, med målet att bevara eller öka den biologiska mångfalden och ekosystemsresiliensen genom att förbättra tillståndet till gott för en livsmiljötyp. I förordningens definition av restaurering, som enligt förordningen åligger medlemsstaten, ingår krav på referensvärden och indikatorer samt andra förpliktelser.
För att kunna genomföra återställningsåtgärderna måste renbeteslaget avtala om saken med den som har ägande- eller besittningsrätt till marken. Planen kan inte medföra några återställningsförpliktelser för tredje man. Ofta har dock renhållningen gemensamma intressen med markägarna och markinnehavarna. Detta innebär att det i många fall är möjligt att nå samförstånd om hur återställningsåtgärderna ska genomföras. För att man i planen ska kunna anteckna att en åtgärd delvis eller helt kommer att genomföras genom återställningsåtgärder, bör renbeteslaget ha ett skriftligt avtal med dem som har ägande- eller besittningsrätt till marken. Den tid under vilken åtgärden ska genomföras kan inte heller vara oskäligt lång, så att projektet säkert eller med stor sannolikhet kan genomföras under planeringsperioden. För att nå avtal kan renbeteslaget komma med förslag till markägarna om återställningsåtgärder och om hur de ska finansieras.
När det gäller markområden som Forststyrelsen besitter blir det i allmänhet inte frågan om egentliga avtal om återställningsåtgärderna. I praktiken kommer renbeteslagen med förslag till Forststyrelsen om återställningsåtgärder, och till den del som förslagen kan genomföras inom ramen för tillgängliga resurser och Forststyrelsens egna målsättningar för vården av naturen står renbeteslagens representanter till tjänst med sin sakkunskap om renhushållningen när sådan kunskap behövs för genomförandet av projekten. Tillvägagångssätten kan vara olika inom Forststyrelsens olika ansvarsområden, varför samarbetsmöjligheterna behöver utredas från fall till fall. Åtgärder som avser återställning av naturen på områden som Forststyrelsens besitter ska få antecknas som åtgärder i planen endast om renbeteslaget har tagit initiativ till dem eller annars varit aktivt beträffande dem och de med tillräcklig säkerhet kommer att inledas.
Enligt 4 mom. skulle det fjärde alternativet vara att öka det gemensamma nyttjandet av betesmarker genom sammanslagning av eller frivilligt samarbete mellan renbeteslag i syfte att främja den biologiska mångfalden hos betesmarkerna och betesrotation. Genom åtgärden ska det vara möjligt att bilda renbeteslag med mångsidigare och bättre fungerande betesmarker, men också att få renskötselarbetet utfört på ett effektivare sätt och spara kostnader. För att ett renbeteslag ska kunna fullgöra sina planeringsförpliktelser genom detta åtgärdsalternativ krävs det att renbeteslaget redan har förhandlat med det andra renbeteslaget om hur åtgärden ska genomföras, att det finns en gemensam vilja att genomföra den och att man utan onödigt dröjsmål börjar genomföra den.
Sammanslagningen eller samarbetet som åtgärd kan även gälla betesgrupper, siidaer eller sådana motsvarande renskötargrupper inom renbeteslaget som sköter sina renar tillsammans. I en del renbeteslag sköts renarna i praktiken så att renägarna frivilligt eller genom samernas system med siidaer för renskötseln bildar grupperingar, (såsom bygrupper, renbetesgrupper eller siidaer), där de som hör till gruppen tillsammans sköter de arbeten som renskötseln kräver. I 41 § i renskötsellagen finns bestämmelser om en renägares rätt att överta skötseln av sina renar och om att renbeteslaget bestämmer ett betesområde för detta.
Enligt 5 mom. kan en åtgärd också vara att minska maximiantalet renar per renbeteslag för att förbättra vinterbetesmarkernas skick.
Enligt 3 mom. kan en begränsning av livrenarnas totala antal antecknas som en del av planens åtgärder endast om renbeteslaget med stöd av momentet har fattat ett beslut om att minska maximiantalet livrenar i renbeteslaget med minst 7 och högst 20 procent. I propositionen anses att inom dessa ramar skulle minskningen av renantalet hållas skälig med hänsyn till renägarnas näringsfrihet. Renbeteslaget ska få fatta ett sådant beslut för högst tio år åt gången. I ett beslut genom vilket renbeteslaget begränsar det maximala antalet renar ska tillämpas vad i 21 § 4 mom. i renskötsellagen föreskrivs om att renbeteslagets beslut ska iakttas trots eventuellt ändringssökande samt vad som föreskrivs i 21 § 5 mom. i samma lag om renbeteslagets skyldighet att delge tillsynsmyndigheten sitt beslut.
Ett förpliktande beslut om det maximala antalet renar ska dock inte behöva fattas i ett sådant renbeteslag där antalet renar när planen görs upp är 20 procent lägre än det maximala antalet renar i renbeteslaget, så länge som antalet håller sig under denna gräns. Det är möjligt att renbeteslagets renantal har sjunkit betydligt, till följd av till exempel skador förorsakade av rovdjur, eller därför att exceptionella naturförhållanden har förorsakat att renar har dött. Undantagsbestämmelsen ger renbeteslaget tilläggstid att reda ut huruvida renantalet har minskat permanent eller huruvida det är delägarnas målsättning att öka antalet renar närmare det högsta tillåtna antalet.
Enligt 4 mom. meddelar Livsmedelsverket närmare föreskrifter om utformningen av skötsel- och nyttjandeplaner för renbetesmark och om de blanketter som ska användas vid upprättandet av planen. En enhetlig blankett för planen anses underlätta arbetet för renbeteslagen och för de myndigheter som yttrar sig om utkasten till planer.
40 c §
.
Uppföljning och rapportering av planen samt ändringar i planen
. Enligt 1 mom. ska renbeteslaget årligen fastställa en beskrivning av hur planen har genomförts. Beskrivningen ska sändas till Renbeteslagsföreningen senast den 15 november varje år. Bestämmelsen om att beskrivningen ska sändas senast nämnda dag gör det möjligt för renbeteslaget att behandla beskrivningen vid sin höststämma, som ska hållas i september eller oktober. Renskötselåret börjar 1.6 och avslutas 31.5, varför man i beskrivningen kommer att kunna beakta uppgifterna från det avslutade renskötselåret.
Arbetsgruppen för rennäringens framtid har i sin slutrapport föreslagit att rapporteringen av hur skötsel- och nyttjandeplanen har genomförts ska fogas som bilaga till renbeteslagens årsberättelser, något som är möjligt enligt de föreslagna bestämmelserna.
Enligt 2 mom. ska Renbeteslagens förening sända renbeteslagens beskrivningar till Livsmedelsverket före utgången av november.
Paragrafens 3 mom. gäller ändringar i planen. Enligt momentet kan renbeteslagen få se över planen förutsatt att den även efter ändringarna uppfyller de föreskrivna kraven. I momentet föreslås dessutom bestämmelser om situationer i vilka renbeteslagen ska ha skyldighet att ändra sin plan. Så ska renbeteslaget göra om det visar sig omöjligt att genomföra en sådan i planen intagen åtgärd som motsvarar åtgärdsalternativen. Skyldigheten att ändra planen innebär att renbeteslaget ska ersätta en åtgärd som inte realiserats med en annan.
Ett behov att byta ut en åtgärd mot en annan kan uppstå till exempel om en åtgärd avseende sommarbetesmarkerna har planerats utföras så att den är beroende av återställningåtgärder, men det sedermera framgår att återställningsåtgärderna av orsaker som inte beror på renbeteslaget inte framskrider i skälig tid. Att genomföra en tidig slakt kan misslyckas under en varm och snöfattig vinter, om renbeteslaget inte kan använda sina sedvanliga renskiljningsplatser eller utan oskäliga problem genomföra skiljningarna på andra platser. Det kan också uppstå situationer där en ändamålsenlig vandring av renar mellan olika betesmarker under kritiska tider förhindras av orsaker som beror på andra som också använder marken. Då är det ändamålsenligast att renbeteslaget i första hand försöker finna en lösning som gör att åtgärden kan genomföras på ett för situationen passande sätt, till exempel genom att förhandla med enskilda ägare och innehavare av marken. Att byta ut åtgärden mot en annan ska vara det sista alternativet och väljas om inga andra metoder ger resultat inom en tid som kan anses skälig.
Ett beslut om minskat maximiantal renar ska iakttas så länge som beslutet är i kraft och renbeteslaget som bryter mot beslutet eller renbeteslagets delägare kan bli föremål för lagenliga tvångsmedel eller påföljder. Om beslutet upphör att gälla mitt under planens giltighetstid, ska renbeteslaget välja en annan åtgärd att ersätta den med. Det ändamålsenligaste är ändå att åtgärderna planeras så att de är långsiktiga och tidtabellen utformas så att minskningen av det maximala antalet renar gäller hela den tid som skötsel- och nyttjandeplanen är i kraft.
Om renbeteslaget av de föreskrivna åtgärdsalternativen har valt flera än det obligatoriska antal som föreskrivs i lagen, eller i sin plan har tagit in även andra åtgärder än de som anges som alternativ, men dessa extra åtgärder inte genomförs, behöver planen inte ändras. I planen ska de åtgärder som räknas upp i 40 b § dock inte klassificeras som egentliga eller extra åtgärder.
På ändringar i planen ska tillämpas bestämmelserna i 40 a § 2–4 mom. om förfarandet när planen görs upp. Bestämmelsen i 4 mom. gäller offentligheten av uppgifterna i renbeteslagens skötsel- och nyttjandeplaner. Enligt bestämmelsen ska på den plan som renbeteslaget fastställt och den beskrivning som avses i 1 mom. tillämpas vad som i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet föreskrivs om myndighetshandlingar och när det gäller planerna ska renbeteslagen jämställas med myndigheter vid tillämpningen av offentlighetslagen.
Bestämmelsen innebär implementering av miljöinformationsdirektivets krav på öppenhet som utgångspunkt när man bedömer offentligheten av uppgifter som ingår i en plan. En specialbestämmelse är nödvändig, eftersom offentlighetslagen blir tillämplig på ett renbeteslags handlingar endast när handlingarna hänför sig till utövning av offentlig makt och det beträffande den föreslagna planen inte anses vara frågan om en uppgift som innebär utövning av offentlig makt.
Enligt offentlighetslagen är uppgifter som avses i lagens 24 §, såsom affärshemligheter, inte offentliga. Med affärshemlighet avses enligt lagen om företagshemligheter (595/2018) information som varken som helhet eller i den form dess beståndsdelar ordnats och satts samman är allmänt känd hos eller lättillgänglig för den som normalt handskas med information av det aktuella slaget. Dessutom förutsätts att informationen på grund av den nämnda egenskapen har ekonomiskt värde i näringsverksamhet, och att den legitima innehavaren har vidtagit rimliga åtgärder för att skydda informationen.
Bestämmelsen om skydd för sådana uppgifter i planen som gäller renbeteslagens och renägarnas näringsverksamhet utan att vara affärshemligheter föreslås få en lydelse som något skiljer sig från 24 § i offentlighetslagen. Uppgifter som gäller renbeteslagets eller renägarnas näringsverksamhet ska vara sekretessbelagda om det finns grundad anledning att anta att renägaren eller renbeteslaget kan förorsakas ekonomisk skada om uppgifterna lämnas ut.
Av Reflek Oy:s utredning samt slutrapporten från pilotförsöket som genomfördes för skötsel- och nyttjandeplaner för renbetesmark framgår det att renbeteslagen anser att till exempel det material i planerna som omfattar kartor och platsinformation inte är offentligt, utan material som innehåller affärshemligheter och andra sådana uppgifter om renbeteslagets näringsverksamhet att en öppen tillgång till dessa uppgifter kan medföra olägenheter för renbeteslagen och deras renägare. Renbeteslagen har varit bekymrade till exempel för att öppen tillgång till mycket detaljerade kartor och annan platsinformation, såsom renarnas lokaliseringsuppgifter, kan leda till att renarna inte får beta i fred och till att deras välmående kan riskeras. Renbeteslagen ser också ett hot i att uppgifterna kan användas fel, till exempel så att tomma områden på kartan tolkas vara onödiga ur renskötselns synvinkel, trots att de kan ha betydelse som beten som man så att säga vill spara. Det har också uttryckts oro för att det vid försäljning av slaktrenar kan vara till skada för renbeteslaget ifall köparna har exakta uppgifter om när renbeteslaget senast måste verkställa försäljningen.
Enligt de föreslagna bestämmelserna ska uppgifter om renbeteslagets och renägarnas näringsverksamhet skyddas inte endast under förutsättning att det är säkert att näringsverksamheten annars förorsakas ekonomisk skada, utan redan en grundad misstanke om att skada kan förorsakas ska vara tillräcklig för att vissa uppgifter ska hemlighållas.
Skaderekvisitklausulen innebär att möjligheten att lämna ut vissa uppgifter blir beroende av vem som är mottagare eller begär att få uppgifterna utlämnade. När en skötsel- och nyttjandeplan som innehåller sådana uppgifter utlämnas att användas till exempel vid förhandlingar som avses i 53 § i renskötsellagen eller i andra samarbetsprocesser som gäller renbetesmarkerna, ska det vara möjligt att med stöd av offentlighetslagen på planen göra en anteckning om sekretess, där det hänvisas till det nu föreslagna momentet eller någon annan sekretessbestämmelse som innehåller en skaderekvisitklausul. Enligt offentlighetslagen omfattar sekretess- och tystnadsplikten även uppgifternas mottagare. Om tillsynsmyndigheten, som fått planen av renbeteslaget, får en begäran om utlämning av planen eller uppgifter i den, får tillsynsmyndigheten enligt 15 § i offentlighetslagen överföra begäran till renbeteslaget för avgörande.
I praktiken är det ändamålsenligast att renbeteslaget redan när den sätter upp planen diskuterar vilka uppgifter som ska vara offentliga och vilka som ska vara konfidentiella. Den blankett som myndigheten kommer att fastställa för planen kan också vara vägledande för renbeteslaget när det vill skilja det konfidentiella materialet från det övriga, vilket kan göra det lättare att tillmötesgå en begäran om utlämnande av uppgifter.
43 §
.
Överlåtelse av renboskap inom renbeteslag.
Rubriken för paragrafen föreslås bli ändrad så att den motsvarar paragrafens tillämpningsområde. Paragrafens ordalydelse är sådan att det av den inte framgår om den blir tillämplig på överlåtelse av renboskap både när renarna stannar inom samma renbeteslag eller när de förs bort därifrån. För närvarande tillämpas paragrafens bestämmelser om tillstånd till förvärv och om förköpsrätt bara vid överlåtelse av renar inom renbeteslagets område. Även i 1 mom. föreslås en precisering av saken.
Till 1 mom. föreslås fogas en bestämmelse om att en renägare vars antal övertaliga renar överstiger tre procent av det totala antalet livrenar inte ska få sälja sina renar eller ge dem i gåva förrän renägaren har fullgjort sin skyldighet enligt 22 a § 1 mom. att minska sitt renantal. Den eftersatta minskningen ska dock inte hindra renägaren att överlåta hela sin renboskap, om minskningsskyldigheten avtalas övergå på mottagaren av renarna.
Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är att förebygga oklarheter och problem som kan uppstå om en renägare överlåter hela sin renboskap eller en del av den till någon annan trots att renboskapen är föremål för minskningsskyldighet. Om minskningsskyldigheten inte tillsammans med renarna övergår på mottagaren, får överlåtaren genom överlåtelsen obehörig vinst på de andra delägarnas bekostnad. I ett rättsfall ansåg förvaltningsdomstolen att trots att praxisen att överföra slaktningsförpliktelser från en person till en annan inte grundar sig direkt på lagen, har renbeteslagets stämma fått besluta om en sådan sak (Rovaniemi förvaltningsdomstols avgörande 4.6.2012, nr 12/0218/1 och högsta förvaltningsdomstolens avgörande 14.2.2014, liggare nr 476)
47 §
.
Renskötselförseelse.
Det föreslås att bestämmelsen i paragrafen, som kriminaliserar ett visst beteende med hot om böter, ska ändras till att bättre motsvara det krav på noggrann avgränsning och exakthet som gäller för straffrättsliga rättsregler.
I 1 mom. preciseras att det förfarande som beskrivs i de olika punkterna i momentet ska vara straffbart om det har varit uppsåtligt eller vårdslöst.
Enligt 1 punkten ska det vara straffbart att i strid med 30 § 3 mom. försumma att uppge det antal renar som ska införas i renlängden eller att uppge ett oriktigt antal. Förslaget innebär att tröskeln för att en person ska kunna tillräknas gärningen som renskötselförseelse sänks, eftersom det i den gällande 2 punkten föreskrivs att försummelse av anmälningsskyldighet och oriktig anmälan är straffbar bara om gärningen är uppsåtlig. Renlängden har en central betydelse som det dokument som bestämmer renägarnas rättigheter och skyldigheter, varför det anses finnas ett vägande samhälleligt skäl till ändringen. Såsom ovan har konstaterats, föreslås det att till 30 § ska fogas bestämmelser om renägarens anmälningsskyldighet.
Enligt 2 punkten ska det vara straffbart att i strid med ett förbud som avses i 10 § 1 mom. eller utan sådant tillstånd som krävs enligt 2 mom. i samma paragraf föra in renar till renbeteslagets område.
Enligt den gällande 1 punkten är det straffbart att utan tillstånd föra eller försöka föra renar från ett renbeteslag till ett annat eller bort från Finland eller från en annan stat till Finland. Genom ändringen avgränsas och preciseras den straffbara gärningen genom hänvisning till de bestämmelser i renskötsellagen som begränsar rätten att flytta renar till en plats utanför renbeteslagets område. Saken regleras endast i lagens 10 §, enligt vilken det är förbjudet eller kräver tillstånd att föra in renar till renbeteslagets område.
Bestämmelsen i 4 punkten om att skrämma renar blir ett nytt 3 mom., men förblir annars oförändrat, eftersom det i sin nuvarande lydelse anses tillräckligt exakt.
De föreslagna 2 och 3 punkterna innebär en höjd tröskel för att den försumlige ska kunna tillräknas gärningen som brott, eftersom gärningarna tidigare har varit straffbara också utan uppsåt eller vårdslöshet.
Den gällande 3 punkten i momentet, som gäller underlåtelse att minska antalet renar slopas. I propositionen föreslås att delägare som försummar att minska sitt renantal påförs en påföljdsavgift.
I den gällande 5 punkten finns en öppet formulerad bestämmelse om straff för den som på något annat sätt bryter mot renskötsellagen eller stadganden och bestämmelser som har utfärdats med stöd av den. I propositionen föreslås att bestämmelsen i punkten ska upphävas, eftersom man numera förhåller sig avvisande till så kallade blancobestämmelser om straff. Den straffrättsliga legalitetsprincipen anses förutsätta att en straffbar gärning beskrivs tillräckligt exakt i straffbestämmelsen. Om en straffbestämmelse kopplar villkoren för straffbarhet till materiella bestämmelser i lagen, ska hänvisningskedjorna vara exakta och de materiella bestämmelserna ska vara skrivna med den precision som förutsätts av en straffbestämmelse.
Enligt förslaget till nytt 2 mom. kan myndigheten avstå från att anmäla en förseelse till förundersökningsmyndigheten om gärningen eller försummelsen är ringa och det inte är fråga om upprepade överträdelser av bestämmelserna.
Paragrafen gäller endast förseelser av enskilda personer, inte renbeteslagets förseelser.
I strafflagen (39/1889) finns bestämmelser om möjligheten att ställa en juridisk person till straffrättsligt ansvar för vissa gärningar för vilka föreskrivs straff i strafflagen, men möjligheten att tillämpa dessa bestämmelser på renbeteslag begränsas av att bestämmelserna inte tillämpas på brott som begåtts vid utövning av offentlig makt.
Lagstridiga gärningar som begåtts av renbeteslagets förtroendevalda kan vara straffbara till exempel som tjänstebrott enligt 40 kap. i strafflagen (såsom brott mot tjänsteplikt eller brott mot tjänsteplikt av oaktsamhet), eftersom enligt 12 § i samma 40 kap. bestämmelserna om tjänstebrott ska tillämpas också på personer som sköter offentliga förtroendeuppdrag och på personer som utövar offentlig makt. Följaktligen är till exempel sådan diskriminering som avses i 11 kap. 11 § i strafflagen straffbar oberoende av om diskrimineringen sker i näringsverksamhet eller vid tjänsteutövning eller utförandet av något annat offentligt uppdrag.
52 §
.
Tillsyn.
Paragrafens 1 mom. föreslås inte ändras, utom att i stället för regionförvaltningsverket i Lappland ska tillsynsmyndigheten vara Livsmedelsverket, till vilket tillsynen av renskötsellagen överförs från ingången av 2026.
I 2 mom. föreslås en ny bestämmelse om att ett renbeteslag eller en delägare i ett renbeteslag som bryter mot renskötsellagen eller mot bestämmelser som utfärdats med stöd av den av Livsmedelsverket kan föreläggas att fullgöra sin skyldighet inom en tid som är tillräcklig med beaktande av sakens natur.
Enligt 3 mom. får Livsmedelsverket förena sitt föreläggande med vite eller med hot om att den försummade åtgärden utförs på renbeteslagets bekostnad. Bestämmelsen föreslås skrivas om så att den motsvarar det sätt på vilket bestämmelserna om tvångsmedel numera mycket allmänt är skrivna. I bestämmelsen föreslås inte längre nämnas uppsåt som förutsättning för föreläggande av vite eller hot om att den försummade åtgärden utförs på renbeteslagets bekostnad, utan i bestämmelsen ska endast hänvisas till viteslagen. I viteslagen föreskrivs bland annat att vite får riktas endast mot en part som har rättslig och faktisk möjlighet att uppfylla huvudförpliktelsen. Vitesbeloppet ska bestämmas med beaktande av huvudförpliktelsens art och omfattning, den förpliktades betalningsförmåga och övriga omständigheter som inverkar på saken. Den myndighet som har förelagt ett vite får döma ut det, om en part utan giltig orsak har underlåtit att uppfylla huvudförpliktelsen. För att ett vite skall kunna dömas ut krävs det att beslutet om vitesföreläggande har vunnit laga kraft, om inte beslutet enligt vad som stadgas eller bestäms skall iakttas trots att ändring har sökts. Ett vite får dömas ut till nedsatt belopp om huvudförpliktelsen till väsentlig del har uppfyllts, om den förpliktades betalningsförmåga har försvagats avsevärt eller om det finns någon annan grundad anledning att nedsätta vitet.
Enligt lagförslaget ska vite och hot om att den försummade åtgärden utförs på den försumliges bekostnad såsom hittills få föreläggas endast renbeteslaget, inte en enskild delägare. Detta är motiverat med hänsyn till att skyldigheterna i renskötsellagen huvudsakligen gäller renbeteslag. Enligt 7 § i renskötsellagen är det renbeteslagets skyldighet se till att de renar som tillhör delägarna i renbeteslaget sköts inom renbeteslagets område och att de arbeten som hör till den renskötsel som bedrivs av delägarna blir utförda samt hindra att renar som tillhör delägarna orsakar skada och går in på ett annat renbeteslags område. Skyldigheter för renbeteslagen föreskrivs också i flera andra paragrafer i renskötsellagen.
Enligt propositionen ska dock ansvaret för att verkställa minskningen av renantalet tydligt föreskrivas vara renägarens ansvar. Renbeteslaget ska således inte anses ha gjort sig skyldigt till förseelse eller kunna föreläggas vite i en situation där renbeteslaget på det sätt som lagen förutsätter fattat beslut om minskning av renantalet, men de enskilda renägarna inte minskat sitt renantal och således förorsakat en överskridning av det maximala antalet livrenar i renbeteslaget. Om underlåtelsen att minska renantalet leder till att antalet kalvar ökar, kan det ändå senare finnas behov av större minskningar än normalt, vilket man i propositionen försöker minimera genom administrativa påföljdsavgifter som kan påföras renägare som bryter mot renbeteslagets beslut.
En försummelse av skyldigheter som direkt riktar sig till renägare kan leda till en påföljdsavgift, men försummelsen är också kriminaliserad enligt bestämmelserna om renskötselförseelse, varför tillämpningsområdet för paragrafens bestämmelser om vite och hot om att den åtgärd som försummats ska utföras på den försumliges bekostnad inte föreslås breddas till att gälla andra än renbeteslagen.
52 a §
.
Påföljdsavgift.
Paragrafen är ny. Enligt 1 mom. kan tillsynsmyndigheten, dvs. Livsmedelsverket, påföra en delägare i ett renbeteslag en påföljdsavgift, om renägaren försummar sin skyldighet enligt 22 a § 1 mom. att minska sitt antal renar.
En administrativ påföljdsavgift är i sakligt hänseende en ekonomisk påföljd av straffkaraktär, som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och riksdagens grundlagsutskott har ansett att kan jämställas med straffrättsliga påföljder. Utgångspunkten vid påförandet av en påföljdsavgift är att avgiften ska ha en tillräcklig special- och allmänpreventiv verkan. Kraven på proportionalitet och ändamålsenlighet i förvaltningsverksamhet ska uppfyllas vid påförandet av avgiften.
Administrativa sanktioner har ansetts lämpliga särskilt i situationer där det är frågan om förseelser eller försummelser som endast är relativt litet klandervärda eller det är frågan om andra sådana förseelser och försummelser enligt lagstiftningen för en viss sektor att det är enkelt att visa att de i lagen föreskrivna skyldigheterna inte har fullgjorts. Situationerna kännetecknas typiskt av att det inte finns andra parter i förfarandet och att påföljden kan påföras utan några särskilda utredningsbefogenheter. Det är inte motiverat att förena ett hot om sanktioner med mycket ringa överträdelser eller försummelser av lagstiftningen. I dessa fall kan en anmärkning eller andra administrativa styrmedel i allmänhet anses som tillräckliga metoder att genomföra tillsynen.
För att myndigheten ska ha så liten prövningsrätt som möjligt vid påförandet av påföljdsavgifterna och för att besvären över avgiftens storlek ska bli så få som möjligt, föreslås det inte att avgiften ska bestämmas inom en marginal som anges i lagen, utan att den ska vara en fast avgift som uppbärs per enhet. En med den föreslagna avgiften jämförbar avgift är till exempel den påföljdsavgift för transportör om vilken bestäms i 179 § i utlänningslagen (301/2004). Avgiften, som har fastställts per person som transporterats, påförs transportörer som bryter mot sin skyldighet att försäkra sig om att tredje lands medborgare som de transporterar till Finland har ett sådant resedokument som krävs för inresa samt ett sådant visum eller uppehållstillstånd som krävs.
Genom att avgiften bestäms per enhet kan renägarna också förutse avgiftsbeloppets storlek. Detta anses förstärka påföljdens förebyggande effekt. I momentet föreslås att avgiften ska vara 450 euro för varje ren som är kvar trots minskningsskyldigheten. Förslaget grundar sig på att avgiften ska vara tillräcklig för att täcka den ekonomiska nytta som en renägare kan få för en övertalig ren. Nyttan består primärt av försäljningsinkomsten från köttet från kalvar födda av övertaliga renar. En renägare som försummar att följa renbeteslagets beslut kan dock genom den avkastning som kalvarna ger renägaren utöka sitt renantal mer än vad som annars vore möjligt och kan därigenom få upprepad nytta under flera års tid. När renar som inte avräknats föder kalvar, är kalvarna inte sådana i lagen avsedda renar som omfattas av minskningsskyldighet, varför de inte kan bli föremål för någon särskild minskningsskyldighet, och påföljdsavgift kan inte påföras separat för dem. I lagförslaget beaktas också den förebyggande avskräckande effekt som en avgift av sanktionskaraktär bör ha.
Med hänsyn till ovan nämnda omständigheter anses det föreslagna avgiftsbeloppet till sin storlek vara proportionellt och skäligt. När det gäller att bestämma värdet på olika typer av renar, kan det konstateras att när staten enligt Livsmedelsverkets föreskrift (15/2020), som utfärdats med stöd av 13 § 3 mom. i viltskadelagen (105/2009), betalar ersättning för skador som stora rovdjur har förorsakat på renar, är ersättningen för en slaktkalv 220 euro och för en avelskalv cirka 440 euro. Trafikförsäkringscentralen har också fastställt mycket motsvarande riktvärden för de ersättningar som enligt den obligatoriska trafikförsäkringen betalas för renar som dött i trafikolyckor. Dessa värden används också när VR-Group med stöd av sin lagstadgade skyldighet betalar ersättning för renar som blivit överkörda av tåget.
I momentet föreskrivs att den avgift som tas ut för varje ren för vilken minskningsskyldigheten har försummats ska räknas separat för varje sådant renskötselår under vilket minskningen är eftersatt. Bestämmelsen är behövlig för den händelse att samma försummelse pågår oavbruten under flera års tid. Försummelsen upphör när delägaren inte längre har renar som inte avräknats, vilket betyder att betalning av påföljdsavgifter inte ska ge rätt att hålla kvar renar för vilka minskningen har försummats.
Den eftersatta minskningen kan variera i storlek från år till annat. Om en delägare till exempel under två renskötselår i följd har försummat att minska sitt renantal så att antal renar som inte avräknats det första året är 10 renar och det andra året har ökat till 15 renar, räknas påföljdsavgiften ut så att den i momentet föreskrivna avgiften per ren multipliceras med 25. Motsvarande addition utförs också i det fall att antalet övertaliga renar sjunker: Om försummelsen det första året omfattar 10 renar och det andra året 5 renar, tas avgiften ut för 15 renar.
Med hänsyn till att straffrättsliga rättsregler måste utfärdas på lagnivå, är det inte möjligt att till påföljdsavgiften koppla någon sådan mekanism som skulle göra det möjligt att se över avgiftens storlek genom förordning. Tryck i riktning mot en ändring av avgiften ska ändå följas upp och vid behov ska bestämmelsen i lagen ändras.
Enligt 2 mom. ska det vara möjligt att efterskänka en påföljdsavgift eller påföra den till ett lägre belopp än det som följer av 1 mom. om gärningen kan anses vara ringa och inte tyder på likgiltighet för förpliktelserna i lag. Eftersom renskötseln är beroende av naturförhållandena och sker ute i terrängen, är det inte alltid möjligt att föregripa små överskridningar av renantalet, även om renägaren skulle försöka följa renbeteslagets beslut. Renar kan till exempel ha kommit att vandra över till ett angränsande renbeteslag, som först efter slaktsäsongens slut har meddelat att renarna finns där. Långvariga eller ofta återkommande försummelser är däremot i allmänhet ett tecken på likgiltighet hos dem som gör sig skyldiga till sådana, även om försummelsen är ringa. Som en ringa försummelse kan betraktas till exempel en överskridning som motsvarar tre procent av renägarens sammanlagda antal livrenar. Försummelser som understiger denna gräns ska renbeteslaget inte heller vara skyldigt att underrätta tillsynsmyndigheten om. Det föreslås ändå att myndighetens prövningsrätt inte ska vara alltför strikt avgränsad, så att bestämmelsen kan ha en sådan avskräckande effekt som krävs av en bestämmelse av sanktionskaraktär.
Den andra grunden på vilken det enligt lagförslaget ska vara möjligt att efterskänka avgiften eller påföra den till ett lägre belopp hänför sig till särskilda omständigheter som kan ha varit rådande i renbeteslaget och som har samband med gärningen, så att det med hänsyn till dessa omständigheter vore oskäligt att påföra den avgift som föreslås i paragrafen. Det kan vara frågan om till exempel att det något år har inträffar en exceptionell marknadsstörning eller om någon annan motsvarande situation som i väsentlig grad försvårar möjligheterna att sälja slaktrenarna. Påföljdsavgiften ska påföras med beaktande av de i förvaltningslagen inskrivna rättsprinciperna för förvaltningen, till vilka hör bland annat kravet att en myndighets kompetensutövning ska vara ändamålsbunden, proportionell, förutsebar och objektiv.
Påföljdsavgiften ska betalas till staten. Renar som inte avräknats nöter på renbeteslagets gemensamma betesmarker och kan hindra renbeteslaget från att få stöd som det kunde beviljas samt kan även minska renägarnas djurspecifika stöd till renhushållningen. Dessa omständigheter skulle tala för att avgiften borde betalas till renbeteslaget. Något sådant föreslås dock inte, eftersom skatter och påföljder av straffrättslig natur betalas till staten. Den påföljdsavgift som tas ut med stöd av lagen om advokater (496/1958) betalas visserligen till advokatföreningen, som i likhet med renbeteslaget är en offentligrättslig förening, men det är frågan om en disciplinär påföljd, som den tillsynsnämnd som verkar i anslutning till advokatförbundet kan påföra och som inte är direkt verkställbar.
I 3 mom. beaktas förbudet mot dubbel straffbarhet, som innebär att flera påföljder av straffkaraktär inte får påföras en fysisk person för samma gärning eller försummelse. Risken för dubbla påföljder minskas också av att en försummelse att minska antalet renar inte längre kommer att omfattas av den kriminaliseringsbestämmelse som har betecknat försummelsen som renskötselförseelse. Däremot kommer förbudet mot dubbel straffbarhet inte att ha någon inverkan i situationer där ett stöd till renhushållningen sänks, inte beviljas eller återkrävs på den grunden att stödtagaren inte uppfyller stödvillkoren i fråga om antalet renar. I till exempel högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2015:57 konstaterades det att inte ens ett återkrav av lantbruksstöd till fullt belopp jämte ränta var en straffrättslig påföljd och att de bötesstraff som stödtagarna dömts till för djurskyddsförseelser således inte hindrade återkrav av lantbruksstödet på den grunden att återkravet skulle ha brutit mot förbudet mot dubbel straffbarhet.
Enligt 4 mom. ska påföljdsavgift inte få påföras om mer än två år har förflutit från den sista dagen av det renskötselår under vilket försummelsen upphörde, det vill säga antalet renar som renägaren hade försummat att minska sjönk till noll.
Enligt momentet finns bestämmelser om verkställighet av påföljdsavgiften i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Därför föreslås det att den lagen ändras så att till bestämmelsen i 1 § 1 om lagens tillämpningsområde fogas påföljdsavgiften enligt den föreslagna paragrafen. Påföljdsavgiften ska vara verkställbar när beslutet om den har vunnit laga kraft. Rättsregistercentralen svarar för verkställigheten av påföljdsavgiften. Med inledande av verkställighet avses verkställighet som påbörjas genom en betalningsuppmaning från Rättsregistercentralen. Utgångspunkten är att den som ålagts en penningpåföljd alltid ska ges tillfälle att betala påföljden frivilligt innan Rättsregistercentralen verkställer indrivning genom utsökning. Ränta föreslås inte tas ut på påföljdsavgiften. Avgiften ska förfalla fem år efter dagen när ett beslut som vunnit laga kraft meddelades eller om den betalningsskyldiga fysiska personen avlider.
Enligt förvaltningslagen ska en part höras innan ett ärende som gäller påföljdsavgift avgörs. Med hänsyn till god förvaltning och de krav som rättssäkerheten ställer är det av väsentlig betydelse att ett beslut om påföljdsavgift får överklagas genom besvär, vilket är ett krav som uppfylls genom bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. En påföljdsavgift som myndigheten har påfört ska vara verkställbar endast om beslutet har vunnit laga kraft, och förvaltningsdomstolens avgörande i ett ärende som gäller sökande av ändring ska vara verkställbart i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
52 b §
.
Livsmedelsverkets rätt att få uppgifter.
1 mom. gäller Livsmedelsverkets rätt att av renbeteslaget och dess delägare trots sekretessbestämmelser få de upplysningar som är nödvändiga för att de uppgifter om vilka föreskrivs i renskötsellagen ska kunna utföras. Bestämmelsen är en mycket vanlig bestämmelse i lagar som gäller myndighetstillsyn, men trots detta saknas en sådan i renskötsellagen. Bestämmelsen är behövlig för att säkerställa att myndigheten kan sköta sina åligganden. I praktiken har det knappt alls förekommit problem med att få uppgifter.
Övergångsbestämmelse.
Enligt ikraftträdelsebestämmelsen ska jord- och skogsbruksministeriets förordning om märkesdistrikt och högsta tillåtna antal renar (414/2020) förbli i kraft. Bestämmelsen behövs med hänsyn till att det bestämmelsen i 21 § bemyndigar statsrådet, inte jord- och skogsbruksministeriet att utfärda förordningar. Den gällande förordningen, som är i kraft till den 31 maj 2030, ska förbli i kraft till nämnda datum eller tills den före nämnda tidpunkt upphävs genom en ny förordning av statsrådet.
Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen ska bestämmelserna i 22 a § tillämpas också på renar som före lagens ikraftträdande har antecknats i renbeteslagets delägarspecifika bokföring, om det har förflutit högst tre år från det att anteckningen gjordes och anteckningen har gjorts under ett sådant renskötselår då delägarna i renbeteslaget har varit skyldiga att minska antalet renar. En förutsättning för att de tidigare uppkomna försummelserna eller, i enlighet med renbeteslagets beslut, också gottgörelsepoängen, ska beaktas är alltså att de delägarspecifika försummelserna eller poängen har uppkommit i samband med verkställigheten av renbeteslagets beslut om tvångsslakt. I en del renbeteslag kan eftersatta minskningar ha uppstått och åtgärdats genom slakt eller gottgörelsepoäng även i sådana situationer där renbeteslaget inte har fattat något beslut om tvångsslakt, utan endast har gjort upp en slaktningsplan som har haft karaktären av rekommendation. Med stöd av övergångsbestämmelsen är det inte möjligt att till den längd över eftersatta minskningar som föreslås i lagförslaget överföra andra eftersatta minskningar än sådana som beror på att en bindande förpliktelse inte har uppfyllts.
Tillämpningen av övergångsbestämmelsen gäller anteckningar som är högst tre år gamla. Bestämmelsen om tidsfristen förtydligar tillämpningen av övergångsbestämmelsen. Skulder och andra skyldigheter preskriberas inom utsatt tid. Den allmänna preskriptionstiden är enligt lagen om preskription av skulder (728/2003) tre år.
I lagen föreslås dessutom en övergångsbestämmelse enligt vilken renbeteslagen ska fastställa den första skötsel- och nyttjandeplanen för renbetesmark under renskötselåret inom ett år från lagens ikraftträdande.