2.1.1  Allmänt

Ett skattestöd hänför sig till beskattningen av frivilliga individuella pensionsförsäkringar och långsiktiga sparavtal. I enlighet med 54 d § i inkomstskattelagen (1535/1992) är försäkringspremier eller inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal vilka gjorts av den skattskyldige själv eller hans eller hennes make avdragbara från kapitalinkomsten eller så dras en andel som motsvarar kapitalinkomstsatsen av från skatten på förvärvsinkomstens som en underskottsgottgörelse. Pension som betalas ut i sinom tid beskattas som kapitalinkomst i enlighet med 34 a §. 

Skattestödselementet är en följd av skattefriheten för avkastningen under spartiden. Det handlar om den så kallade EET-principen (exemption, exemption, taxation), som internationellt tillämpas allmänt i beskattningen av pensionssparande och där spararen betalar försäkringspremien ur sina icke-beskattade medel på grund av avdragsrätten, avkastningen från spartiden inte beskattas och pension är skattepliktig inkomst. I det skede då pension tas ut återstår ett skattestöd, som består av skattefriheten för avkastningen på den placering som pensionsspararen gjort ur egna medel. 

Frivilliga individuella pensioner omfattades tidigare av förvärvsinkomstbeskattningen. I och med den reform som trädde i kraft i början av år 2005 (regeringens proposition RP 80/2004 rd) övergick försäkringar som tecknats av en fysisk person till kapitalinkomstbeskattningen. Bakgrunden till ändringen av beskattningssättet var å ena sidan den eftersträvade neutraliteten jämfört med övriga sparprodukter och å andra sidan att slutresultatet av sparande som omfattades av förvärvsinkomstbeskattningen varierade på obefogat sätt beroende på spararens marginalskattegrader för spartiden och pensionstiden. 

I enlighet med övergångsbestämmelserna i anknytning till reformens ikraftträdande indelas pensionsbesparingen i fråga om försäkringar som tecknats före den tidpunkt då regeringens proposition RP 80/2004 rd gavs i en del som beskattas som förvärvsinkomst och i en del som beskattas som kapitalinkomst utifrån tidpunkten för avdraget av den motsvarande premien. 

Från och med början av år 2010 utökades den skattebehandling som tillämpas på pensionssparande som baserar sig på en frivillig individuell pensionsförsäkring att gälla för sparande som baserar sig på ett långsiktigt avtal enligt lagen om bundet långsiktigt sparande (1183/2009). 

Bestämmelserna om förutsättningarna för avdragbarheten för försäkringspremier och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal har ändrats i flera repriser under årens gång. Till exempel har åldersgränserna för uttag av pension höjts eller en utbetalning samt tidsgränserna för uttagstiden förlängts. Målen med höjningen av pensionsåldern i anknytning till reformerna av frivilligt pensionssparande och långtidssparande har varit att främja de pensions- och arbetskraftspolitiska målen. Det har inte ansetts vara motiverat att gynna förtida pensionering med skatteincitament.  

2.1.2  Avdragbarheten för premier och inbetalningar

Det finns bestämmelser om avdragbarheten för premier för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal i 54 d § i inkomstskattelagen. Enligt paragrafens 1 mom. har den skattskyldige rätt att avdra premier för sin egen pensionsförsäkring och inbetalningar enligt sitt långsiktiga sparavtal enligt 34 a § till ett belopp av sammanlagt 5 000 euro per år. Det högsta avdragsgilla beloppet är dock 2 500 euro, om den skattskyldiges arbetsgivare under skatteåret har betalat premier för frivillig individuell pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat för den skattskyldige. Premierna och inbetalningarna kan avdras tidigast för det skatteår under vilket den försäkrade eller den som har rätt till medlen fyller 18 år och senast för det år under vilket utbetalningen av pension eller annan utbetalning har inletts. Avdragsrätten gäller försäkring som tecknats av den skattskyldige eller av dennes make och där den skattskyldige är försäkrad, samt långsiktigt sparavtal som har ingåtts av den skattskyldige eller av dennes make och där den skattskyldige har rätt till medlen enligt lagen om bundet långsiktigt sparande. 

Det finns bestämmelser om förutsättningarna för avdragbarhet för premier för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal i 2–9 mom. i 54 d §. Enligt 2 mom. 1 punkten i paragrafen är en förutsättning för avdragsrätten enligt avtalsvillkoren att försäkringen inte kan återköpas och sparbeloppet inte kan höjas före den tidpunkt som nämns i 2 punkten på andra grunder som har samband med situationen för den försäkrade eller den som har rätt till medlen enligt det långsiktiga sparavtalet än deras arbetslöshet som varat minst ett år, bestående invaliditet eller partiell invaliditet eller makes död eller äktenskapsskillnad. 

Dessutom förutsätts i 2 punkten i det nämnda momentet att ålderspension betalas till den försäkrade eller utbetalningar enligt det långsiktiga sparavtalet till den som har rätt till medlen tidigast då denne uppnår den ålder enligt tabellen nedan som bestäms på basis av födelseåret och tidpunkten då avtalet ingicks: 

Enligt 54 d § 4 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen är förutsättningen för avdragsrätten för premier och inbetalningar att pension eller annan utbetalning enligt avtalet betalas under minst tio års tid eller under den återstående livstiden för den som har rätt till medlen eller förmånstagaren. Under denna tid ska pension eller en annan utbetalning betalas som upprepade poster minst en gång per år. Dessutom förutsätts det att avtalet stipulerar att man varje år ska betala den del av det återstående sparbeloppet som fås genom att det återstående sparbeloppet divideras med antalet återstående betalningsår. Under ett kalenderår kan pension eller en annan utbetalning dock betalas upp till 2 000 euro, oberoende av det återstående sparbeloppet. De begränsningar som hänför sig till betalningstiden och betalningsbeloppet gäller inte för de särskilda uttagsgrunder som avses i 2 mom. 1 punkten. När en särskild uttagsgrund är uppfylld kan återköpsvärdet eller sparmedlen betalas ut på en gång, som återkommande utbetalningar på samma sätt som pension eller på så sätt att en del av återköpsvärdet eller sparmedlen tas ut och den återstående delen lämnas kvar för att betalas ut på samma sätt som pension. 

I 54 d § 4 mom. 2 punkten i inkomstskattelagen föreskrivs det att en förutsättning för avdragsrätt är att den avtalsenliga rätten inte får överlåtas eller pantsättas. I paragrafens 6 mom. föreskrivs det å sin sida att avdragbara försäkringspremier kan innehålla även premier som hänför sig till en försäkring mot dödsfall i anknytning till en pensionsförsäkring till den del som ersättningen för dödsfall inte överstiger besparingen i pensionsförsäkringen. 

Enligt 7 mom. i den nämnda paragrafen är en förutsättning för avdragsrätten ytterligare att försäkringsanstalten, inlåningsbanken, fondbolaget eller värdepappersföretaget i ett avtal enligt 1 mom. har förbundit sig att tillställa Skatteförvaltningen sådana av Skatteförvaltningen bestämda uppgifter som behövs för beskattningen och på det sätt som Skatteförvaltningen bestämmer. I paragrafens 9 mom. föreskrivs det å sin sida att premierna för en frivillig pensionsförsäkring är avdragsgilla endast om försäkringen har tecknats i en försäkringsanstalt med hemvist eller ett fast driftställe inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Inbetalningarna enligt ett långsiktigt sparavtal är avdragsgilla endast om avtalet har ingåtts med en tjänsteleverantör med hemvist eller ett fast driftställe i Finland. Med undantag av en person som under de närmaste fem åren före flyttningen har varit allmänt skattskyldig i Finland är dock premierna för en försäkring som betalats av en person som från utlandet flyttat till Finland avdragsgilla enligt 1–8 mom. i denna persons beskattning för flyttningsåret och för de tre följande åren, om premierna grundar sig på en försäkring som har tecknats minst ett år innan personen flyttade till Finland. 

2.1.3  Beskattning av pensioner och utbetalningar

Pension som betalats ut utifrån en frivillig individuell pensionsförsäkring och en utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal beskattas som kapitalinkomst för pensions- och betalningsmottagaren. I 34 a § 1 mom. i inkomstskattelagen föreskrivs det att pension och annan försäkringsutbetalning som grundar sig på frivillig individuell pensionsförsäkring som tecknats av en fysisk person samt belopp erhållet på grund av återköp, liksom även utbetalning enligt 54 d § som grundar sig på ett avtal som avses i lagen om bundet långsiktigt sparande (långsiktigt sparavtal) är skattepliktig kapitalinkomst. 

Pensioner som betalats ut utifrån premier som dragits av från förvärvsinkomsten före lagändringen år 2005 beskattas dock som förvärvsinkomst med stöd av övergångsbestämmelsen för lagändringen. I 5 mom. i ikraftträdandebestämmelsen i lag 772/2004 föreskrivs det att pension och annan försäkringsutbetalning som erläggs på basis av en senast den 5 maj 2004 tecknad frivillig individuell pensionsförsäkring utgör skattepliktig förvärvsinkomst till den del pension eller annan försäkringsutbetalning erläggs av försäkringsbesparingar som uppstått av före lagens ikraftträdande eller av under skatteåret 2005 betalda premier och av avkastning på dessa besparingar under försäkringsperioden. Motsvarande bestämmelser utfärdades även i ikraftträdandebestämmelsen i lag 1741/2009. 

Pension som baserar sig på en frivillig individuell pensionsförsäkring eller en utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal beskattas i vissa situationer förhöjt. Enligt 34 a § 2 mom. i inkomstskattelagen räknas pension eller utbetalning som mottagarens kapitalinkomst förhöjd med 20 procent, om pensionstagaren eller betalningsmottagaren är någon annan än den försäkrade eller spararen eller deras make, eller mottagaren av familjepension är någon annan än den som står i ett sådant förhållande till den försäkrade som avses i 34 § 3 mom. 2 punkten. Förhöjning påförs dock inte i den utsträckning som det visas att premierna eller inbetalningarna inte dragits av i den finländska beskattningen. 

Även i 34 b § i inkomstskattelagen finns det bestämmelser om situationer där pension eller en utbetalning beskattas förhöjt. I 1 mom. i den nämnda paragrafen föreskrivs det att om pension som grundar sig på en försäkring eller utbetalning som grundar sig på ett långsiktigt sparavtal betalas under en kortare tid än tio år eller under en kortare tid än enligt 54 d § 4 mom. 1 punkten eller om pension betalas eller någon annan utbetalning görs i strid med 54 d § 2 mom., räknas det utbetalda beloppet som kapitalinkomst förhöjt med 50 procent. Förhöjning påförs dock inte till den del den skattskyldige visar att premierna och inbetalningarna inte har avdragits vid beskattningen i Finland. 

I 3 mom. i paragrafen föreskrivs det att om rätten till pension eller utbetalning eller sparmedel överlåts eller pantsätts i strid med 54 d § 4 mom. 2 punkten, räknas det belopp som erhållits som lån, överlåtelsepris eller på annat sätt som kapitalinkomst förhöjt med 50 procent för den försäkrade, spararen eller den som har rätt till medlen. Om pensionen eller betalningen tas ut senare, avdras det belopp som tidigare räknats som inkomst från det skattepliktiga beloppet, dock inte den förhöjda andelen. 

I paragrafens 5 och 6 mom. finns det bestämmelser om möjligheten att överföra sparmedel till en annan försäkringstagare eller tjänsteleverantör. I 5 mom. i paragrafen föreskrivs det att pension eller utbetalning inte anses ha blivit mottagen, om försäkringstagaren eller spararen säger upp avtalet och ingår ett nytt avtal som uppfyller förutsättningarna enligt 54 d § med en försäkringsgivare eller tjänsteleverantör som avses i 54 d § 9 mom. Förutsättningen är att de influtna sparmedlen överförs direkt till den tjänsteleverantör eller försäkringsgivare som avses ovan och som är part i det nya avtalet. Enligt 6 mom. i paragrafen anses sparmedlen ha blivit överförda enligt 5 mom. direkt till den nya tjänsteleverantören eller försäkringsgivaren också om förskottsinnehållning i samband med överföringen har verkställts på sparmedlen, om Skatteförvaltningen, efter att den skattskyldige har lämnat en utredning om att sparmedlen inte enligt 6 mom. ska räknas som skattepliktig inkomst, återbär det innehållna beloppet till den nya tjänsteleverantören eller försäkringsgivaren. 

I 7 mom. i paragrafen föreskrivs det att om sparmedlen överförs till en annan än en försäkringsgivare eller tjänsteleverantör enligt 5 mom. eller om det nya avtalet inte uppfyller förutsättningarna enligt 54 d §, räknas sparmedlens värde vid tidpunkten för överföringen som försäkringstagarens eller spararens kapitalinkomst förhöjd med 50 procent. Om pensionen eller förmånen tas ut senare avdras det belopp som tidigare räknats som inkomst från det skattepliktiga beloppet, dock inte den förhöjda andelen. Vad som föreskrivs i 7 mom. tillämpas på motsvarande sätt då sparmedel överförs till en försäkringsanstalt i en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och det är uppenbart att åtgärden har vidtagits i syfte att undgå skatt på pensionen. Detsamma gäller överförande av sparmedel från en försäkringsanstalt i en annan medlemsstat till en försäkringsanstalt i en tredje medlemsstat. 

Vid ändringen av villkoren för avdragbarhet för premier för pensionsförsäkring har det till vissa delar utfärdats bestämmelser om att de gamla bestämmelserna tillämpas på försäkringar som tecknats för datumet för överlämnandet av regeringens proposition. Till exempel genom lag 1741/2009 förlängdes den minsta betalningstiden för pension som betalas ut utifrån en frivillig pension från två till tio år från och med början av år 2010. Utifrån den övergångsbestämmelse som infördes i ikraftträdandebestämmelsen i ovan nämnda lag tillämpades ändringen dock inte på sådana försäkringar som hade tecknats innan regeringspropositionen med ett förslag till lag överlämnades. I övergångsbestämmelsen föreskrivs det att bestämmelserna om avdragbarhet för premier i de bestämmelser som gällde då lag 1741/2009 trädde i kraft tillämpas med vissa undantag på försäkringar som tecknats senast den 17 september 2009.  

2.1.4  Avdragbarheten för premier som en arbetstagare betalat för kollektivt tilläggspensionsskydd

Det finns bestämmelser om avdragbarheten för premier som betalats av en arbetstagare för kollektivt tilläggspensionsskydd i 96 a § i inkomstskattelagen. Enligt 1 mom. i paragrafen har den skattskyldige rätt att från sin nettoförvärvsinkomst dra av premier som han eller hon betalat för i en pensionsstiftelse, i en pensionskassa eller i ett försäkringsbolag kollektivt ordnat tilläggspensionsskydd upp till ett belopp av 5 procent av den lön som den arbetsgivare som ordnat pensionsskyddet under skatteåret betalat till den skattskyldige, dock högst 5 000 euro om året. Premierna är inte avdragsgilla till den del deras belopp överstiger det belopp som arbetsgivaren betalat för tilläggspensionsskyddet. En ytterligare förutsättning för att premierna ska vara avdragsgilla är att utbetalningen av pension i form av ålderspension inleds tidigast då den försäkrade har uppnått den ålder som anges i 54 d § 2 mom. 2 punkten underpunkt b. 

I paragrafens 2 mom. fastställs vad som avses med kollektivt tilläggspensionsskydd i bestämmelsen. Med kollektivt tilläggspensionsskydd avses frivilligt tilläggspensionsskydd som arbetsgivaren ordnar för en av arbetstagare bestående personkrets som bestäms gruppvis enligt arbetsområde eller enligt andra motsvarande grunder så att pensionsskyddet inte i verkligheten gäller namngivna eller annars individuellt bestämda personer. Ett arrangemang som är avsett att gälla endast en i arbetsgivarens tjänst varande person åt gången utgör inte kollektivt tilläggspensionsskydd. 

Beloppen av de avdragbara premierna enligt 96 a § 1 mom. i inkomstskattelagen har varit oförändrade från och med det att paragrafen stiftades år 2004. Åldersgränsen för utbetalning av pension har å sin sida höjts åren 2013 och 2017 på samma gång som de åldersgränser som är en förutsättning för avdragbarheten för en frivillig individuell pensionsförsäkring har höjts. Med stöd av överföringsbestämmelserna fastställs pensionsåldern dock enligt den åldersgräns som tillämpades då den skattskyldige började omfattas av försäkringen. 

Premier som en arbetsgivare betalat för kollektivt tilläggspensionsskydd, såsom premier för en grupplivförsäkring, är i regel en skattefri förmån för en arbetstagare, om ovan nämnda förutsättningar för en kollektiv försäkring uppfylls. Avkastningen på försäkringen flyter in skattefritt under spartiden. Den tilläggspension som i sinom tid betalas ut ur försäkringen till den försäkrade beskattas som förvärvsinkomst för honom eller henne. Åldersgränserna för pensionsåldern enligt underpunkt b i 54 d § 2 mom. 2 punkten i inkomstskattelagen tillämpas dock inte på en kollektiv pensionsförsäkring, om endast arbetsgivaren betalat försäkringspremier. I så fall kan utbetalningen av pension börja tidigare jämfört med en situation där även arbetstagaren själv betalat premier för en kollektiv pensionsförsäkring. 

2.1.5  Särskild underskottsgottgörelse

Avdrag för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal görs från kapitalinkomsten efter utgifterna för att förvärva inkomst, förluster enligt 59 § i inkomstskattelagen vilka dras av från kapitalinkomsterna samt efter ränteutgifterna. I den utsträckning som kapitalinkomsterna inte räcker för att dra av premierna eller inbetalningarna, beaktas den del som inte dragits av som en så kallad särskild underskottsgottgörelse. Det finns bestämmelser om särskild underskottsgottgörelse i 131 a § i inkomstskattelagen. Dessutom finns det bestämmelser om avdragsordningen av särskild underskottsgottgörelse i 132 § 2 mom. i inkomstskattelagen, avdrag av särskild underskottsgottgörelse från olika skatter i 133 § 2 mom. och överföring av särskild underskottsgottgörelse på make i 134 § 2 mom. i inkomstskattelagen. 

2.1.6  Bedömning av nuläget

2.1.6.1  Frivilliga individuella pensionsförsäkringar som tecknats av privatpersoner

Höjningarna av pensionsåldern för frivilligt pensionssparande och förlängningarna av betalningstiden för pension har i praktiken släckt nya pensionssparares intresse för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och långsiktiga sparavtal. Trots skattestödet i anknytning till en frivillig individuell pensionsförsäkring och ett långsiktigt sparavtal har pensionsspararna, då de vägt fördelarna och nackdelarna med olika olika sparformer, beslutat sig för att spara i en annan form, som tillåter att sparmedel tas ut flexibelt då livssituationerna förändras. 

Efter den ändring som trädde i kraft från ingången av år 2013 var en förutsättning för avdragbarhet för premier för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal att pension eller en utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal inte får tas ut förrän i det skede då den försäkrade eller den som har rätt till en utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal uppnår den ålder som berättigar till uppskjuten ålderdomspension enligt lagen om pension för arbetstagare (395/2006). I praktiken innebar detta att den nedre åldersgränsen för början av utbetalning som grundar sig på pension eller ett långsiktigt sparavtal steg från 63 år till 68 år. Uppgifterna om nyförsäljningen av pensionsförsäkringar redogör för att populariteten för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och långsiktiga sparavtal rasade permanent i och med 2013 års lagändring. 

Utifrån de uppgifter som fåtts från Finanssiala ry fanns det omkring 420 000 försäkrade frivilliga individuella pensionsförsäkringar som tecknats av privatpersoner på sommaren 2024. Det sammanlagda beloppet av sparkapitalet i de frivilliga pensionsförsäkringar som privatpersonerna tecknat uppgår till omkring 8,6 miljarder euro. Av kapitalet i pensionsförsäkringarna i slutet av år 2024 fanns omkring 70 procent i placeringsbundna försäkringar och omkring 30 procent i försäkringar med kalkylräntebaserade räntor. Finanssiala ry:s statistik Vakuutussäästö (ung. Försäkringsbesparingar) 12/2024 (https://www.finanssiala.fi/julkaisut/vakuutussaastot-12-2024/). Omkring 16 500 personer hade långsiktiga sparavtal. Det sammanlagda beloppet av sparkapitalet i avtalen var omkring 208 miljoner euro.  

Sett till antalet hade största delen, omkring 95 procent, av de försäkringsavtal som var i kraft ingåtts före år 2010. Baserat på sparbeloppets andel uppgår de avtal som ingåtts före år 2010 å sin sida till omkring 97 procent. Av de försäkrade är omkring 31 procent födda år 1964 eller tidigare. Dessa försäkringar står för omkring 46 procent av sparkapitalet. Dessa försäkrade uppnår den ålder som berättigar till att ta ut pension inom de fem följande åren, det vill säga fram till år 2029. Största delen av försäkringsavtalen har ingåtts före år 2013, varför åldersgränstabellen i underpunkt a i 54 d § 2 mom. 2 punkten i inkomstskattelagen tillämpas på dessa. Till exempel för försäkrade födda år 1969 är denna åldersgräns 65 år, som den försäkrade uppnår år 2034. Försäkrade födda år 1980 eller senare har minst 20 år kvar till uttagsåldern för pension. Det finns omkring 65 000 sådana försäkrade personer, vars andel av alla försäkrade är omkring 15 procent. Dessa försäkrade har ett sparkapital på omkring 468 miljoner euro, vilket är omkring 5 procent av det totala sparkapitalet i alla försäkringar.  

Sparkapitalet i en individuell frivillig pensionsförsäkring är i snitt omkring 20 500 euro. Sparkapitalet i de långsiktiga sparavtalen är i snitt 12 600 euro. Sparkapitalet understiger 5 000 euro i omkring 113 000 försäkringar och 6 500 långsiktiga sparavtal. Sparmedlen i sådana avtal uppgår till sammanlagt omkring 242 miljoner euro. 

Även om försäljningen av nya frivilliga individuella pensionsförsäkringar och långsiktiga sparavtal är väldigt liten, är premierna för försäkringarna och inbetalningarna enligt långsiktiga sparavtal fortfarande avsevärda. Enligt uppgifterna i årsanmälningarna betalade sammanlagt omkring 176 000 personer premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring till ett belopp av sammanlagt omkring 154 miljoner euro år 2023. Omkring 11 500 personer gjorde inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal till ett belopp av sammanlagt omkring 11,6 miljoner euro. Enligt uppgifterna i årsanmälningarna hade största delen, det vill säga omkring 87 procent av dem som hade betalat premier, tecknat pensionsförsäkringen före den 18 september 2009. I ikraftträdandebestämmelsen i lag 1741/2009 föreskrivs att den åldersgräns enligt 54 d § 2 mom. 1 punkten som krävs för att pensionsförsäkringspremier ska vara avdragsgilla tillämpas på försäkringar som tecknas den 18 september 2009 eller därefter från och med beskattningsåret 2009. Av dem som betalat premier eller gjort inbetalningar år 2023 uppgick antalet personer som tecknat en försäkring eller ingått ett långsiktigt sparavtal efter den senaste lagändringen om åldersgränserna för en pensionsförsäkring, det vill säga den 1 januari 2013 eller senare, till endast 1 114 personer och det sammanlagda beloppet av premierna och inbetalningarna uppgick till 1,44 miljoner euro (0,9 procent av alla premier och inbetalningar).  

Antalet skattskyldiga som dragit av premier för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal i beskattningen och beloppet av de avdragna premierna och inbetalningarna har minskat i jämn takt år för år. Till exempel i den beskattning som verkställdes för år 2018 gjordes avdrag för premier och inbetalningar i beskattningen av sammanlagt omkring 245 000 skattskyldiga till ett belopp av sammanlagt omkring 216 miljoner euro. I beskattningen av år 2022 hade antalet skattskyldiga som gjort avdrag för premier och inbetalningar sjunkit till omkring 198 000 skattskyldiga och premie- och inbetalningsbeloppet till omkring 173 miljoner euro. 

Det totala avdragsbeloppet för   premier för frivilliga individuella pensionsförsäkringar   och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal (ISkL 54 d §)	2014	2015	2016	2017	2018	2019	2020	2021	2022
Avdragsbelopp, miljoner euro	331	309	281	233	216	202	191	183	173
Antalet mottagare av avdrag, tusen personer	343	320	300	265	245	230	219	209	198
Det genomsnittliga avdragna beloppet per person, euro/år	963	964	938	881	881	877	873	879	872

Betydelsen för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och långsiktiga sparavtal som en form av pensionssparande minskar kontinuerligt, då nya försäkringar eller avtal inte längre ingås och då nuvarande sparare uppnår pensionsåldern enligt försäkringen eller avtalet. 

Enligt de uppgifter som anmälts till inkomstregistret betalades sammanlagt omkring 544 miljoner euro till omkring 72 500 personer år 2023 utifrån frivilliga individuella pensionsförsäkringar som tecknats av privatpersoner. År 2023 uppgick beloppet av den genomsnittliga utbetalda pensionen till omkring 7 500 euro. Andelen för pension som beskattas som förvärvsinkomst var omkring 56 procent, medan andelen för pension som beskattas som kapitalinkomst var omkring 44 procent. Enligt uppgifterna utifrån årsanmälningarna för år 2022 gjordes utbetalningar enligt långsiktiga sparavtal till 1 170 personer till ett belopp av sammanlagt omkring 5,2 miljoner euro. År 2022 uppgick den genomsnittliga betalningen till omkring 4 400 euro. 

2.2.1  Inkomstbeskattning och förskottsuppbörd i fråga om hyrda arbetstagare som arbetar i internationell trafik

Enligt 13 § i inkomstskattelagen är lön som betalats till den som är anställd på ett finskt fartyg eller luftfartyg och som inte kan anses vara bosatt i Finland skattepliktig inkomst. Bestämmelsen i 13 § i inkomstskattelagen är tillämplig på allt arbete som utförts på fartyg eller luftfartyg och arbete som direkt anknyter till sådant arbete och utförs annanstans än på ett fartyg. Med finskt fartyg jämställs sådant utländskt fartyg som en finsk arbetsgivare hyr eller innehar på någon annan grund än hyra och med vilket följer endast en fåtalig besättning eller inte någon besättning alls. Enligt 13 § i inkomstskattelagen är löneinkomst skattepliktig inkomst i Finland även i den situationen att arbetstagarens formella juridiska arbetsgivare är utländsk och arbetet sker på en finländsk arbetsgivares fartyg. Däremot är bestämmelsen om hyrt arbete i 10 § 4 c punkten i inkomstskattelagen tillämplig endast på arbete som utförts i Finland, varför arbete som utförts på ett fartyg i internationell trafik lämnar utanför dess tillämpningsområde. 

I flera skatteavtal som ingåtts av Finland, med undantag för det nordiska skatteavtalet, fastställs beskattningsrätten enligt hemviststaten eller den plats där den verkliga ledningen utövas för en person som idkar rörelse. När en person som bor utomlands arbetar på ett finskt fartyg i internationell trafik, till exempel som sjöman, flygvärd eller flygvärdinna eller pilot, kan skatteavtalen begränsa Finlands beskattningsrätt. Enligt skatteavtalen innehas den primära beskattningsrätten i allmänhet av arbetsgivarföretagets hemstat eller den stat där företagets verkliga ledning utövas. Enligt vissa skatteavtal kan den stat under vars flagg ett fartyg seglar, det vill säga den så kallade flaggstaten, ha beskattningsrätten. Finska flygbolag och fartygsbolag som hyr arbetstagare har i allmänhet haft sin hemvist eller utövat den verkliga ledningen i Finland, varför även skatteavtalen i de flesta fallen ger beskattningsrätten till Finland. 

I 16 a § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst (627/1978) finns det bestämmelser om förskottsuppbörd av lön som en begränsat skattskyldig hyrd arbetstagare fått. I enlighet med 1 mom. i paragrafen verkställs förskottsbetalning i fråga om lön som avses i 10 § 4 c-punkten i inkomstskattelagen och som erhållits av en begränsat skattskyldig arbetstagare, om lönebetalaren inte är skyldig att uppbära källskatt på lönen och ett internationellt avtal inte hindrar att skatt uppbärs på lönen. Arbetstagaren ska ansöka om förskottsbetalning före utgången av kalendermånaden efter den då arbetet i Finland inleddes.  

2.2.2  Ett utländskt företags arbetsgivarskyldigheter

2.2.3  Bedömning av nuläget

Med stöd av 13 § i inkomstskattelagen är lön för en person med anställning på ett finskt fartyg eller luftfartyg skattepliktig i Finland även i den situationen att den formella juridiska arbetsgivaren är utländsk och arbetet sker på en finsk arbetsgivares fartyg. Skyldigheten att lämna anmälningar enligt 15 a § 1 mom. och 17 § 7 mom. i lagen om beskattningsförfarande för en formell juridisk arbetsgivare och uppdragsgivare gäller inte för arbete i internationell trafik enligt 13 § i inkomstskattelagen, eftersom anmälningsskyldigheten med stöd av de nämnda bestämmelserna gäller endast för arbete enligt 10 § 4 c punkten i inkomstskattelagen.  

Inte heller en hyrd arbetstagare som arbetar på ett finskt fartyg har någon skyldighet enligt 16 a § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst att på eget initiativ ansöka om påförande av förskottsskatt, eftersom även denna bestämmelse i enligt med dess ordalydelse gäller endast för arbete enligt 10 § 4 c punkten i inkomstskattelagen.  

2.4.1  Skyldigheten att verkställa förskottsinnehållning

Förskottsuppbörd innebär att skatter och avgifter tas ut i förväg av den skattskyldige redan under skatteåret som en skatteuppbördsåtgärd. Förskottsuppbörden säkerställer att skatt flyter in. Å andra sidan delar förskottsuppbörden upp den skattskyldiges betalning av skatter jämnt. Skattebetalningen sker vid den tidpunkt då inkomsten fås, då den skattskyldige har förmåga att betala skatt. 

En utbetalare av lön, ersättning för arbete, pension, förmån och en annan skattepliktig prestation är i regel skyldig att verkställa förskottsinnehållning på en utbetalning som den gjort. Det finns bestämmelser om förskottsinnehållningsskyldigheten för en betalare i 9 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Enligt bestämmelsen är betalaren skyldig att verkställa förskottsinnehållning, om något annat inte stadgas om saken i lagstiftningen eller om något annat inte bestäms i ett beslut av Skatteförvaltningen. Arbetsgivaren ansvarar för att verkställa förskottsinnehållning på skattepliktig löneinkomst som betalas till arbetstagarna. Med arbetsgivare avses den för vars räkning det arbete utförs för vilket lönen betalas. 

I 3 § i lagen om förskottsuppbörd finns det föreskrifter om kravet på motsvarighet i förskottsuppbörden. Enligt paragrafen ska förskottsinnehållningens belopp så noggrant som möjligt motsvara de sammanlagda belopp av skatter och avgifter som den skattskyldige, enligt den lag om skatteskalorna som gäller för skatteåret och de övriga skattegrunder som ska tillämpas under skatteåret, ska betala. 

Enligt lagen om förskottsuppbörd ska betalaren verkställa förskottsinnehållning genom att dra av ett belopp enligt betalningsmottagarens förskottsinnehållningsprocent från det belopp som betalas i samband med utbetalningen. Om betalningsmottagaren inte uppvisar ett skattekort och betalaren inte fått förskottsinnehållningsuppgifter elektroniskt, ska mottagaren i princip verkställa förskottsinnehållning enligt 60 procent. I förordningen om förskottsuppbörd (1124/1996) och Skatteförvaltningens beslut om sättet för och storleken av förskottsinnehållning (28.11.2024, VH/5853/00.01.00/2024) finns det dessutom föreskrifter om förskottsinnehållningsprocenter som avviker från maximibeloppet på 60 procent, vilka tillämpas på vissa inkomstslag. Enligt 32 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska betalaren betala förskottsinnehållning till Skatteförvaltningen på den allmänna förfallodagen för skatteperioden i fråga. 

2.4.2  Påföljder av försummelse av förskottsinnehållning

Om en betalare deklarerat skatt till för lågt belopp eller om det av någon annan orsak har blivit för litet skatt att betala, påför Skatteförvaltningen skatt eller rättar beslutet till den skattskyldiges nackdel. 

Enligt 51 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ är den förskottsinnehållning som påförs en betalare högst 40 procent av betalningen. I samband med påförande av förskottsinnehållning påförs även skatteförhöjning och dröjsmålsränta som räknats på beloppet av förskottsinnehållningen för att betalas av betalaren. 

Försummelse att verkställa förskottsinnehållning upptäcks i allmänhet vid en skatterevision eller i kontrollen av arbetsgivarprestationer. En skatterevision eller en annan kontrollåtgärd kan genomföras redan under betalningsåret för betalningen eller efter det. Påförande av skatt för en betalare och rättelse av beskattningen av betalaren ska i regel göras inom tre år från ingången av det år som följer efter skatteårets slut. På grund av de utsatta tider som gäller för ändring av beskattningen riktar sig skatterevisionerna i allmänhet på en tidsperiod på högst tre skatteår. 

För att trygga att skatt flyter in påförs betalaren förskottsinnehållning för en försummad förskottsinnehållning. Betalningsmottagaren är i sista hand skyldig att betala skatt på en betalning som den gjort. Betalningen räknas in i hans eller hennes skattepliktiga inkomst då beskattningen verkställs eller då beskattningen rättas. Enligt 51 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ avlyfts skatt som påförts för betalaren på tjänstens vägnar, om mottagaren av betalningen har betalat de skatter och avgifter som ska betalas på prestationen eller om det inte har funnits några skatter eller avgifter att betala. 

Till betalaren behöver skatten inte påföras eller rättelse göras helt eller delvis, när det med beaktande av omständigheterna är sannolikt att skatt inte behöver påföras eller skatten rättas för att skatten ska kunna säkras eller av någon annan motsvarande särskild orsak. Skatteförhöjning och dröjsmålsränta kan dock trots detta påföras i så fall, eftersom verkställandet och betalningen av förskottsinnehållning till Skatteförvaltningen inom den utsatta tiden underlåtits. 

2.4.3  Författningsbakgrunden för påförande av förskottsinnehållning

Debiteringen av förskottsinnehållning och det debiterade beloppet reglerades tidigare i 4 kap. i lagen om förskottsuppbörd, som hävdes i samband med stiftandet av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, som trädde i kraft den 1 januari 2017. Bestämmelsen om att förskottsinnehållning som påförs en betalare är högst 40 procent av utbetalningarna i 51 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ motsvarar tidigare 38 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd, enligt vilket den debiterade förskottsinnehållningen var högst 40 procent av betalningarna. 

Enligt regeringens proposition RP 29/2016 rd innehåller 51 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ bestämmelser om maximibeloppet av skatt som påförs i de situationer där icke-verkställd förskottsinnehållning påförs att betalas av betalaren. Så som det föreskrevs tidigare i 38 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd, är den högsta skatten 40 procent, om det inte är fråga om en betalning för vilken en lägre innehållningsprocent föreskrivits. 

Innan lagen om förskottsuppbörd från år 1996 fanns det bestämmelser om debitering av förskottsinnehållning och det belopp som ska debiteras i den föregående lagen om förskottsuppbörd (418/1959). Genom lag 1338/1990 fogades till dess 24 § ett nytt 5 mom., enligt vilket icke-verkställd förskottsinnehållning debiteras arbetsgivaren enligt 40 procent. Rättsläget före lagändringen har beskrivits i regeringens proposition RP 185/1990 rd. Enligt propositionen skulle beloppet av den icke-verkställda innehållningen i princip räknas genom att beakta löntagarens personliga innehållningsprocenter och alla inkomster och naturaförmåner som fåtts av arbetsgivaren under denna tidsperiod, så att beräkningen av den debitering som hänför sig till arbetsgivaren exakt motsvarar det belopp som det hade varit om den hade gjorts i tid. I regeringens proposition konstaterades att detta förfarande vore besvärligt för såväl Skatteförvaltningen som arbetsgivaren. I praktiken var man i fråga om beräkning av icke-verkställd innehållning tvungen att förlita sig på den skattskyldiges personliga procent för biinkomster eller en schematisk maximiinnehållning enligt 60 procent, eftersom alla inkomstuppgifter om löntagaren inte var tillgängliga. Följaktligen var innehållningspraxis inte enhetlig. På grund av detta föreslogs i propositionen att lagen om förskottsuppbörd innehåller bestämmelser om en schematisk innehållningsprocent, så att den försummade förskottsinnehållningen debiteras enligt 40 procent för arbetsgivaren. 

År 1995 ändrades 24 § 5 mom. i lagen om förskottsuppbörd (418/1959), som föregick den gällande lagen om förskottsuppbörd, genom lag 1559/1995. Enligt den ändrade bestämmelsen debiteras förskottsinnehållning enligt ovan avsedda 1 mom. högst enligt 40 procent för arbetsgivaren. I regeringens proposition RP 131/1995 rd konstaterades att om förskottsinnehållningen delvis eller helt inte verkställts, debiteras en innehållning enligt 40 procent för arbetsgivaren. I regeringens proposition föreslogs att ordalydelsen utvidgas så att den nämnda procentsatsen utgörs av maximibeloppet på den innehållning som debiteras, eftersom paragrafen gäller till exempel även för förskottsinnehållning på virkesförsäljningsintäkter och förskottsinnehållning som verkställs hos samfund som inte har införts i förskottsuppbördsregistret. En schematisk förskottsinnehållningsprocent som var mindre än 40 procent hade föreskrivits för dessa inkomster. 

Enligt förarbetena till bestämmelserna om förskottsinnehållningsbeloppet har syftet med de lagändringar som gjorts i olika skeden inte varit att ändra den praxis som tillämpats från och med år 1990, enligt vilken försummad förskottsinnehållning debiteras arbetsgivaren enligt 40 procent. Bestämmelsernas ordalydelse har ändrats från ett fast belopp till ett maximibelopp på grund av att de utöver lön och motsvarande förvärvsinkomster för en fysisk person tillämpas på sådana inkomsttyper vars schematiska innehållningsprocent är lägre än 40 procent. 

2.4.4  Rättspraxis kring påförande av förskottsinnehållning för en betalare

I högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2024:36 konstateras att man på förskottsinnehållningen på de löneinkomster som hade lagts till i de identifierade löntagarnas skattepliktiga inkomster skulle tillämpa löntagarnas verkliga skatteprocenter, i vilka de på grund av skatterevisionen tillagda löneinkomsterna hade beaktats. Högsta förvaltningsdomstolen skulle avgöra en situation där den ordinarie beskattningen för det år då betalningsmottagarna fått inkomst redan hade upphört vid den tidpunkt då förskottsinnehållningar påfördes. 

I motiveringarna till högsta förvaltningsdomstolens avgörande konstateras att det utifrån förarbetena till lagen kan dras en slutsats om att en förskottsinnehållning enligt 40 procent ska tillämpas schematiskt på löneinkomster, med avvikelse från ordalydelsen i lagen. I synnerhet utifrån ordalydelsen i 51 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och kravet på motsvarighet enligt 3 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd beslutade sig högsta förvaltningsdomstolen dock för att löntagarnas verkliga skatteprocenter, med beaktande av de löneinkomster som lagts till utifrån skatterevisionerna, ska tillämpas på förskottsinnehållningarna av löneinkomster som lagts till i identifierade löntagares skattepliktiga inkomster, i stället för en schematisk förskottsinnehållningsprocent på 40 procent. 

I motiveringarna till sitt beslut riktade högsta förvaltningsdomstolen uppmärksamhet på att även om förskottsinnehållningar som redan påförts för en arbetsgivare undanröjs enligt 51 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ om löntagaren betalat de skatter och avgifter som ska betalas på prestationen, återbetalas inte förskottsinnehållning i den utsträckning som löntagaren inte betalar sådan. Dessutom leder påförande av icke-verkställd förskottsinnehållning enligt 40 procent till påförande av skatteförhöjning på detta belopp och även om det sänks senare då löntagaren betalar skatter och avgifter på prestationen, förblir beloppet av skatteförhöjningen och dröjsmålsräntan oförändrad. 

2.4.5  Förfarandet för påförande av förskottsinnehållning

Icke-verkställda förskottsinnehållningar påförs betalaren i allmänhet i samband med skatterevisioner, då det konstateras att betalaren betalat löner eller gjort andra betalningar på vilka förskottsinnehållning inte verkställts. En avsevärd del av de påförda förskottsinnehållningarna gäller situationer inom grå ekonomi, där inga anmälningar om löneutbetalning lämnats in till Skatteförvaltningen. Underlåtelse av förskottsinnehållningsskyldigheten förekommer även till exempel då betalningar till en löntagare behandlats som skattefria kostnadsersättningar, även om de föreskrivna förutsättningarna för skattefrihet inte uppfyllts. Vid en skatterevision utreds beloppen av de löner som löntagarna fått, på vilka arbetsgivaren underlåtit att verkställa förskottsinnehållningar. Betalaren hörs om skatterevisionsberättelsen. Utifrån det mottagna bemötandet görs behövliga ändringar även i lönebeloppen i skatterevisionsberättelsen. 

Fram till högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2024:36 har en schematisk innehållning på 40 procent av betalningsbeloppet använts som den förskottsinnehållning som påförs arbetsgivaren. Skatt påförs betalaren i samband med att skatterevisionsberättelsen godkänns och i fråga om betalningsmottagarna sänds uppgifterna för att behandlas i deras beskattning. Om betalningen inte beaktats i beskattningen av betalningsmottagaren, rättas deras beskattning och i fråga om mottagna betalningar görs tillägg för det öppna skatteåret. Förfarandet är det samma i kontrollen av arbetsgivarprestationer, med undantag för att underlåtelserna och de förskottsinnehållningar som påförs specificeras med ett hörandebrev och med ett beslut, inte med en skatterevisionsberättelse. 

Enligt högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2024:36 ska man i skatterevisionen utöver beskattningen av betalaren utreda beskattningen av alla mottagare av betalningar som gjorts av föremålet för skatterevisionen. Detta leder till att skatterevisionen drar ut på tiden, då beloppen av betalningsmottagarnas skatter ska räknas före hörandet om skatterevisionen. Efter hörandet om skatterevisionsberättelsen är det eventuellt nödvändigt att göra nya försöksberäkningar av de förändrade betalningsbeloppen innan det är möjligt att påföra skatt på icke-verkställda förskottsinnehållningar för betalaren. Därefter görs ännu de egentliga rättelsebesluten för beskattningen och ett beskattningsbeslut för det öppna skatteåret i beskattningen av betalarna. På grund av högsta förvaltningsdomstolens beslut ska beskattningen av mottagarna följaktligen räknas tre gånger i stället för en gång, vilket var fallet tidigare. 

2.4.6  Statistiska uppgifter påförande av förskottsinnehållning

Före högsta förvaltningsdomstolens årsboksavgörande HFD 2024:36 har Skatteförvaltningen på grundval av skatterevisionerna påfört icke-verkställda förskottsinnehållningar för betalning för betalarna enligt följande: 

Beloppen i euro i de icke-verkställda förskottsinnehållningar som påförts för betalning påverkas i avsevärd grad av vilka slags handlednings- och övervakningsområden som under respektive år varit föremål för skatterevision. 

De betalningar som ligger till grund för framställningarna om påförande av skatt har lagts till i beskattningen av en betalare, vars beskattning inte ännu upphört enligt följande: 

Beslut som fattats som en rättelse av beskattningen i beskattningen av betalarna: 

Påförande av skatt i samband med kontrollen av arbetsgivarprestationer: 

Efter högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2024:36 har Skatteförvaltningen ändrat förfarandet för att påföra skatt för icke-verkställd förskottsinnehållning på så sätt att verkliga skatteprocenter räknas för betalningsmottagarna då skatt påförs föremålet för skatterevisionen, då utbetalningen utgörs av lön och den ordinarie beskattningen av betalningsmottagaren redan avslutats för året i fråga. Användning av verkliga skatteprocenter kan leda till att man i samband med påförande av förskottsinnehållningen, med stöd av bestämmelserna om erhållande av uppgifter för en part, till betalaren ska ge uppgifter om beskattningen av betalningsmottagaren, vilka är sekretessbelagda med stöd av 4 § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). 

Beräkningen av den verkliga skatteprocenten för en betalningsmottagare tar cirka tio minuter per skatteår som en separat arbetsfas. Om denna fas utförs i samband med skatterevisionen, påverkar den nivån på noggrannheten i det förslag till påförande av skatt vilket skrivs i skatterevisionsberättelsen och därmed även nivån på noggranheten i betalarnas bemötanden. Beskattningsuppgifter om betalningsmottagare behandlas i fortsättningen även i bemötandena av betalarna, även om de dock inte kan ha tillräckliga uppgifter om betalningsmottagarens övriga grunder, såsom inkomster och avdrag. Det är inte ändamålsenligt att behandla betalningsmottagarens beskattningsuppgifter i samband med skatterevisionen av betalaren och det ökar avsevärt det administrativa arbetet i anknytning till skatterevisioner. 

Utöver det resursbehov som krävs för beräkningen av den verkliga skatteprocenten för en betalningsmottagare, vilken görs som en separat arbetsfas, kräver ärendet ändringar av övriga arbetsfaser i skatterevisionen. Uppskattningen av volymen på det extra arbetet motsvarar ungefär ett årsverke. Uppskattningen baserar sig på ett förmodande om att de beräkningar som görs som en separat arbetsfas uppgår till omkring 2 000 per år. De totala längderna på skatterevisionerna kommer även att förlängas som en följd av ändringen av förfarandet. Utöver skatterevisionerna är det nödvändigt att begära försöksberäkningar i kontrollen av anmälningar av arbetsgivarprestationer i fråga om omkring 500 fall per år. Det extra arbetet av användningen av de verkliga skatteprocenterna för betalningsmottagarna uppskattas totalt vara omkring 1–2 årsverken. Lagringen av uppgifter om beräkningen av betalningsmottagarnas verkliga skatteprocenter förutsätter dessutom att Skatteförvaltningen gör relativt stora ändringar i informationssystemen. 

2.4.7  Undanröjande av betalningsskyldigheten

Förskottsinnehållning som påförts för en betalare undanröjs då mottagaren betalat de skatter som påförts honom eller henne eller då de ursprungligen inte skulle betalas. I det förfarande som iakttogs fram till högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2024:36 har Skatteförvaltningen justerat den schematiska förskottsinnehållning som räknats för betalaren enligt 40 procent för att motsvara den skatt som påförts för betalning för betalningsmottagaren efter att ett beskattningsbeslut om betalningen fattats för mottagaren eller att beskattningen rättats, om skatten varit lägre än 40 procent. När betalningsmottagaren betalat den skatt som påförts för honom eller henne, har betalarens betalningsskyldighet till motsvarande delar undanröjts av Skatteförvaltningen. Slopandet av betalningsskyldigheten sker delvis automatiskt utifrån uppgifterna om beskattningen av betalaren och betalningen av skatter och delvis som ett tjänstemannaarbete. 

Om den förskottsinnehållning som påförts betalaren är större än den skatt som påförts betalningsmottagaren i beskattningsbeslutet, undanröjer Skatteförvaltningen betalningsmottagarens betalningsskyldighet i fråga om differensen på myndighetsinitiativ efter att beskattningsbeslutet fattats. I allmänhet kan detta göras direkt efter att beslutet fattats i det automatiska förfarandet. När betalningsmottagaren betalat den skatt som påförts honom eller henne i sin helhet, undanröjs betalarens betalningsskyldighet. Detta sker även i huvudsak automatiskt. Om betalningsmottagaren betalar skatten som delbetalningar, undanröjer Skatteförvaltningen betalningsskyldigheten utifrån de influtna skatterna tre gånger per år som ett tjänstemannaarbete. 

I fråga om betalarens rätt att få information har det i beskattningspraxis ansetts att då en betalare ålagts att betala försummad förskottsinnehållning utifrån en betalning till en mottagare, har betalaren utifrån rätten att få information för en part enligt lagen om offentlighet i myndigheterna verksamhet (621/1999) rätt att på begäran få vissa beskattningsrelaterade uppgifter om betalningsmottagaren från Skatteförvaltningen. Betalaren kan till exempel få information om beloppet av den betalning som beskattats som inkomst för betalaren utifrån denna betalning eller information om att mottagaren inte har skatt att betala på betalningen. En betalare har även rätt att få information om det belopp som betalningsmottagaren betalat av de skatter som påförts för betalningen. 

2.4.8  Bedömning av nuläget

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2024:36 avviker från den praxis för att påföra försummad förskottsinnehållning för betalning, vilken iakttagits i flera årtionden. Utredningen av betalningsmottagarnas verkliga skatteprocenter, vilken beslutet förutsätter, ökar det administrativa arbetet i anknytning till påförandet av förskottsinnehållningar och förlänger såväl skatterevisionernas som arbetsgivarkontrollens längd. Å andra sidan minskar det administrativa arbetet i viss mån därför att då verkliga skatteprocenter används redan i det skede då förskottsinnehållningar påförs, är det i allmänhet inte behövligt att rätta betalningsskyldigheten i det skede då ett beskattningsbeslut fattats för betalningsmottagarna i fråga om de betalningar som de fått. Detta är av betydelse i synnerhet i de fall där Skatteförvaltningen inte kan rätta betalningsskyldigheten automatiskt. 

Beroende på när kontrollåtgärderna vidtas kan förskottsinnehållning påföras redan under skatteåret, det vill säga under betalningsåret eller under de påföljande åren. Det är inte möjligt att tillförlitligt utreda den verkliga skatteprocenten för betalningsmottagarens förvärvsinkomster ännu under skatteåret eller innan den beskattning som verkställs för skatteåret upphör, eftersom den är beroende av beloppet av mottagarens totala inkomster och de avdrag som beviljas till honom eller henne i beskattningen. Det är möjligt att förändringar sker i grunderna för beskattningen av mottagaren även efter att den ordinarie beskattningen redan upphört. Med tanke på regleringens tydlighet och tillämpningen av den är det inte tillfredsställande att den skatteprocent som ska tillämpas då förskottsinnehållningar påförs varierar beroende på i vilket skede en försummelse konstateras och förskottsinnehållning påförs. Med tanke på regleringens tydlighet är det även motiverat att samma procent tillämpas då förskottsinnehållning påförs såväl för identifierade som för icke-identifierade mottagare i fråga om de påförda prestationerna. 

Förskottsinnehållning påförs att betalas av betalaren i en situation där betalaren underlåtit sin lagstadgade förskottsinnehållningsskyldighet. Betalarens ansvar för förskottsinnehållningar är viktig för att trygga skatteinflödet och det ska kunna genomföras snabbt och effektivt även för att bekämpa grå ekonomi. Utredningen av betalningsmottagarnas verkliga skatteprocenter bromsar påförandet av skatt och minskar regleringens effektivitet. 

I högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2024:36 motiverades användningen av betalningsmottagarnas verkliga skatteprocenter med ordalydelsen i lagen, men även med principen om motsvarighet i förskottsuppbörden, enligt vilken förskottsinnehållningens belopp så noggrant som möjligt ska motsvara det sammanlagda beloppet av de skatter och avgifter som ska betalas enligt lagen om skatteskalor för den skattskyldiges skatteår och övriga skattegrunder för skatteåret. Principen om motsvarighet och utredningen av betalningsmottagarnas skattegrunder bedömdes i regeringens proposition RP 185/1990 rd, men redan då beslöt man sig för en schematisk innehållning enligt 40 procent på grund av de praktiska besvärligheterna i anknytning till dessa. Principen om motsvarighet enligt 3 § i lagen om förskottsuppbörd är avsedd att beaktas främst då Skatteförvaltningen påför en förskottsinnehållningsprocent för den skattskyldige eller skatt som ska betalas vid förskottsbetalning eller ändrar dessa. I situationer med försummelse har principen om motsvarighet i allmänhet dock inte getts någon betydelse. Till exempel ska förskottsinnehållning verkställas enligt 60 procent, om betalningsmottagaren inte uppvisar ett skattekort för betalaren och betalaren inte fått information om mottagarens innehållningsprocent direkt från Skatteförvaltningen. Å andra sidan ska det observeras att om en schematisk innehållningsprocent tillämpas då förskottsinnehållning påförs, kan det anses att principen om motsvarighet har iakttagits redan i det skede då betalningsmottagaren påförs skatt för en betalning som han eller hon mottagit och betalarens betalningsskyldighet rättas för att överensstämma med detta skattebelopp. 

2.6.1  Överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter

I 124 § i grundlagen finns det föreskrifter om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Enligt bestämmelsen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock anförtros endast myndigheter. 

Enligt 2 § 1 mom. i lagen om Skatteförvaltningen (503/2010) har Skatteförvaltningen till uppgift att verkställa beskattningen, utöva skattekontroll, uppbära, driva in och redovisa skatter och avgifter samt bevaka skattetagarnas rätt. Skatteförvaltningen sköter de kärnuppgifter som anknyter till dessa uppgifter själv. Kärnuppgifterna är bland annat sådana där avgöranden görs om fördelar, rättigheter eller skyldigheter för en skattskyldig eller en annan deklarationsskyldig. Verkställande av beskattning utgör avsevärd utövning av offentlig makt. Med stöd av 2 mom. i paragrafen ska Skatteförvaltningen främja en riktig och enhetlig beskattning samt utveckla Skatteförvaltningens förmåga att tillhandahålla tjänster. 

Med stöd av 8 § i förvaltningslagen (434/2003) har Skatteförvaltningen en skyldighet att ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Vid Skatteförvaltningen omfattar rådgivningen alla ärenden som hör till Skatteförvaltningens behörighet, det vill säga alla skatteslag och beskattningens olika faser. I enlighet med 7 § i förvaltningslagen ska möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet om möjligt ordnas så att den som vänder sig till förvaltningen får behörig service och att myndigheten kan sköta sin uppgift med gott resultat. 

I 2 b § i lagen om Skatteförvaltningen föreskrivs det att Skatteförvaltningen har rätt att delegera en uppgift av biträdande art som gäller verkställande av beskattningen, skattekontrollen, uppbörd av skatter och avgifter, indrivning och redovisning samt bevakningen av skattetagarnas rätt till en sådan privat aktör som har tillräckliga tekniska förutsättningar och tillräckligt kunnande för att sköta sådana uppgifter. Enligt paragrafen utgörs sådana uppgifter av biträdande art av mottagning och sortering av deklarationer och andra handlingar som ges in till Skatteförvaltningen samt lagring av handlingarna och registrering av de upplysningar som ingår i dem; utskrivning och kuvertering av handlingar som Skatteförvaltningen sänder ut; elektronisk delgivning enligt 18 och 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) samt hantering av samtycken i anslutning till delgivningen. Den som arbetar med uppgifter av biträdande art handlar under straffrättsligt tjänsteansvar när han eller hon utför dessa uppgifter av biträdande art. Bestämmelser om skadestånd finns i skadeståndslagen (412/1974). De uppgifter av biträdande art som avses i paragrafen har en teknisk karaktär. 

Bestämmelsen i 2 b § i lagen om Skatteförvaltningen gäller överföring av de uppgifter som nämns i den för att skötas av en privat aktör utifrån ett avtal. Lagen innehåller inte föreskrifter om utkontraktering av rådgivande uppgifter av biträdande art. Bestämmelsen gäller inte heller för hyrning av arbetskraft som omfattas av Skatteförvaltningens ledning och tillsyn. Detta innebär att det i regleringen om Skatteförvaltningen inte finns någon uttrycklig bestämmelse enligt vilken Skatteförvaltningen kan anlita inhyrd arbetskraft i sina uppgifter. 

Det finns bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. i strafflagen (39/1889). Med stöd av 11 och 12 § i det nämnda kapitlet utsträcker sig det straffrättsliga tjänsteansvaret utöver tjänstemän även till personer som har ett anställningsförhållande och personer som sköter ett offentligt förtroendeuppdrag. Följaktligen är det inte möjligt att tillämpa det straffrättsliga tjänsteansvaret på en arbetstagare, då arbetstagaren inte har ett direkt tjänst- eller anställningsförhållande gentemot myndigheten. 

2.6.2  Försöket med användning av inhyrd arbetskraft i beskattningsuppgifter av biträdande art i telefonservicen

Skatteförvaltningen har år 2020 använt inhyrd arbetskraft i försökssyfte i de rådgivande uppgifterna i Skatteförvaltningens telefonservice. Grunden för användningen av inhyrd arbetskraft var att jämna ut trängseltopparna i den rådgivande telefonservicen för att trygga att principen om god förvaltning tillgodoses och att kundbetjäning tillhandahålls inom rimlig tid. Riksdagens justitieombudsman har på hösten 2019 gett en anmärkning om kundens tillgång till rådgivande service till Skatteförvaltningen (EOAK/5/2019). I enlighet med beslutet uppfyllde Skatteförvaltningens telefonrådgivning inte kraven på ändamålsenlig betjäning och rådgivning enligt grunderna för god förvaltning, eftersom man inte förmådde svara på största delen av samtalen. 

I ett avtal mellan Skatteförvaltningen och ett bemanningsbolag gjordes en överenskommelse om uthyrning av personal för användning vid Skatteförvaltningen. Användningen av inhyrd arbetskraft vid Skatteförvaltningen baserade sig på Hansel Ab:s ramarrangemang och bestämmelserna i arbetsavtalslagen (55/2001). I 1 kap. 7 § i arbetsavtalslagen finns det bestämmelser om överföringar av rättigheter och skyldigheter då en arbetsgivare överför en arbetstagare till ett användarföretag med samtycke av arbetstagaren. I så fall får användarföretaget rätt att leda och övervaka arbetet och andra för arbetsgivaren föreskrivna skyldigheter med en direkt koppling till arbetet och ordnandet av det. 

De hyrda arbetstagarna arbetade under Skatteförvaltningens ledning och tillsyn under försöksperioden. De hyrda arbetstagarna hade dock inte något tjänste- eller anställningsförhållande hos Skatteförvaltningen och de handlade följaktligen inte med tjänsteansvar. Inhyrd arbetskraft användes endast i sådana rådgivande uppgifter som inte omfattade prövning inom ramen för Skatteförvaltningens behörighet eller tolkning av skattelagstiftningen. Hos Skatteförvaltningen är rådgivningen väldigt omfattande och den gäller många former av skattefrågor. Rådgivningen med inhyrd arbetskraft begränsade sig dock till så kallad grundläggande rådgivning, vilket i praktiken innebar genomgång av anvisningarna på Skatteförvaltningens webbplats skatt.fi. Detta kan karakteriseras som en uppgift av biträdande art i telefonservicen. En hyrd arbetstagare skulle överföra samtalet till en tjänsteman hos Skatteförvaltningen i situationer där ärendet förutsatte prövning med tjänsteansvar. Skatteförvaltningen ansvarade för introduktionen, handledningen och övervakningen av de personer som utförde hyrt arbete. I introduktionen genomgick de hyrda arbetstagarna utbildning kring den allmänna handledningen om inkomstbeskattning och de informationssystem som används av Skatteförvaltningen. De hyrda arbetstagarna hade tillgång till informationssystemen för beskattningen för att utföra sina uppgifter. Introduktionen var praktisk orienterad. Den omfattade övningar och observation av hur Skatteförvaltningens tjänsteman arbetade. Under arbetet erbjöd Skatteförvaltningen stöd och arbetshandledning till de hyrda arbetstagarna. 

Skatteförvaltningen har använt inhyrd arbetskraft även i telefonservicen för blankettbeställningar. I telefonservicen för blankettbeställningar sänds de begärda tomma skattedeklarationsblanketterna och ett svarskuvert till den kund som ringer. I sitt avgörande EOAK/2030/2023 har riksdagens biträdande justitieombudsman bedömt användningen av inhyrd arbetskraft med ett arbetsavtal i telefonservicen för blankettbeställning och om detta kan jämföras med det tidigare avgörandet om anlitande av inhyrd arbetskraft i en biträdande rådgivningsuppgift. I sitt avgörande har biträdande justitieombudsmannen jämfört blankettbeställningstjänsten med regleringen i 2 b § i lagen om Skatteförvaltningen, enligt vilken Skatteförvaltningen kan låta en privat aktör utföra utskrivning och kuvertering av beskattningshandlingar och ansett att förutsättningarna enligt 124 § i grundlagen uppfylls samt att det straffrättsliga tjänsteansvaret utsträcker sig även till hyrda arbetstagare i denna uppgift och att förfarandet inte är lagstridigt. 

2.6.3  Beslutet om klagomålet om anlitande av inhyrd arbetskraft vid Skatteförvaltningen av riksdagens biträdande justitieombudsman

Ett klagomål framfördes om användningen av inhyrd arbetskraft i rådgivande uppgifter i Skatteförvaltningens telefonservice och riksdagens biträdande justitieombudsman gav ett beslut om det (EOAK/7302/2019) år 2020. Riksdagens biträdande justitieombudsman har i sitt beslut av den 29 december 2020 bedömt anlitande av inhyrd arbetskraft i Skatteförvaltningens telefonservice med tanke på lagstiftningen om förvaltningsverksamhet. I beslutet har uppmärksamhet riktats i synnerhet på kraven i 124 § i grundlagen på överföring av en uppgift som hör till en myndighet för att skötas av någon annan än en myndighet. Dessutom innehåller beslutet en hänvisning till kravet på lagenlighet i förvaltningen, vilket framgår av grundlagen, samt till grunderna för god förvaltning, som föreskrivs i förvaltningslagen. Beslutet av biträdande justitieombudsmannen innehåller i fråga om bedömningen av ordnandet av rådgivande telefonservice av biträdande art en hänvisning till grundlagsutskottets tolkningspraxis gällande 124 § i grundlagen. 

I beslutet av biträdande justitieombudsmannen har det konstaterats att de hyrda arbetstagarna hade arbetat under Skatteförvaltningens arbetsledning och övervakning. Eftersom de inte kunde ställas inför straffrättsligt tjänsteansvar, omfattades de inte av lämplig offentlig tillsyn. Följaktligen hade de en annan ställning än personer med tjänst- och anställningsförhållande hos Skatteförvaltningen, vilka skötte samma telefonrådgivning. Biträdande justitieombudsmannen har som sin uppfattning uttalat att kraven på rättssäkerhet och god förvaltning och i synnerhet tillgodoseendet av tjänsteansvar ska tryggas genom bestämmelser, även då inhyrd arbetskraft anlitas för att sköta en offentlig förvaltningsuppgift. 

Enligt beslutet av biträdande justitieombudsmannen hör även en rådgivande uppgift av biträdande art till myndighetens lagstadgade uppgifter och den är följaktligen en offentlig förvaltningsuppgift. Enligt grundlagen ska skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter i regel höra till myndigheterna och de ska skötas av myndigheterna. Enligt beslutet av biträdande justitieombudsmannen förutsätter anlitande av inhyrd arbetskraft att lagstiftningen kompletteras med en bestämmelse som gäller det straffrättsliga tjänsteansvar som ska tillämpas på personer som arbetar som inhyrd arbetskraft vid Skatteförvaltningen då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Biträdande justitieombudsmannen finner det önskvärt att grundlagsutskottet, i samband med riksdagsbehandlingen av lagpropositionen med förslag till bestämmelse, uttalar sin ståndpunkt om det finns ett behov att reglera även anlitande av inhyrd arbetskraft vid Skatteförvaltningen genom lag. 

2.6.4  Bedömning av nuläget

I bestämmelserna om Skatteförvaltningen definieras de uppgifter som Skatteförvaltningen kan överföra för att skötas av en privat aktör. I lagen finns det inte uttryckliga bestämmelser om skötsel av Skatteförvaltningens uppgifter med inhyrd arbetskraft och det finns inte heller bestämmelser om att utkontraktera rådgivande uppgifter i anknytning till Skatteförvaltningens verksamhet. 

Det finns ett stort antal bestämmelser om utkontraktering av offentliga förvaltningsuppgifter i lagstiftningen och de grundlagsstadgade förutsättningarna i regleringen är etablerade. Bestämmelser om att låta privata aktörer utföra rådgivande uppgifter av biträdande art till exempel inom fordonsbeskattning har utfärdats år 2006. Det finns dock endast enskilda författningar om anlitande av inhyrd arbetskraft hos myndigheter, och i lagstiftningen har ingen praxis etablerats om de förutsättningar och omständigheter som ska beaktas i regleringen kring anlitande av hyrt arbete. 

Det finns bestämmelser om ställningen och rättigheterna för en hyrd arbetstagare i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG om hyrt arbete och på nationell nivå i arbetsavtalslagen. Den allmänna lagstiftningen innehåller dock inte separata bestämmelser om ansvaret för en hyrd arbetstagare, då hyrt arbete används av en myndighet. 

Inom övriga förvaltningsområden finns det bestämmelser om anlitande av inhyrd arbetskraft till exempel i lagstiftningen kring grundande av välfärdsområden och reformen av ordnandet av social- och hälsovården samt räddningsväsendet. I 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) finns det föreskrifter om anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter. I enlighet med 12 § i lagen får välfärdsområdet producera social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls kunderna och även annat stöd som anknyter till deras användning genom att skaffa dem från privata tjänsteproducenter på grundval av avtal, om det behövs för att sköta uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt. De tjänster som inte kan skaffas av en privat aktör har även avgränsats i lagen. I enlighet med 13 § 1 mom. i lagen tillämpas vad som föreskrivs i 12 § också på arbetskraft som välfärdsområdet skaffar av en privat tjänsteproducent för att producera social- och hälsovårdstjänster (anskaffad arbetskraft). Ett villkor är likväl att den aktuella social- och hälsovårdspersonalen står under välfärdsområdets ledning och övervakning på det sätt som avses i 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen eller på grundval av något annat avtal. I enlighet med 13 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård tillämpas vad som föreskrivs i 12 § 1–3 och 5 mom. också på sådan social- och hälsovårdspersonal som ett välfärdsområde anlitar som inhyrd arbetskraft för att producera social- och hälsovårdstjänster och som inte står i arbetsavtalsförhållande till välfärdsområdet men står under välfärdsområdets ledning och övervakning på det sätt som avses i 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen (inhyrd arbetskraft). Detta innebär i praktiken att inhyrd arbetskraft kan anlitas i de liknande uppgifter som välfärdsområdet även kan utkontraktera till privata aktörer. I lagens 15 och 16 § finns det bestämmelser om avtalsvillkoren för tjänster som anskaffas och motivering av beslut. Lagens 18 § innehåller bestämmelser om skyldigheten för en privat tjänsteleverantör. Lagens 19 § innehåller bestämmelser om tillämpningen av de allmänna förvaltningslagarna på verksamhet som bedrivs av en privat tjänsteleverantör, medan lagens 20 § reglerar det straffrättsliga tjänsteansvaret och skadeståndsansvaret. Det straffrättsliga tjänsteansvaret tillämpas även på användning av anskaffad eller inhyrd arbetskraft enligt 13 § i lagen. 

Det finns bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets rätt att utkontraktera rådgivande uppgifter av biträdande art i telefonservice i 56 § 3 mom. i fordonsskattelagen (1281/2003). Lagen gäller överföring av en uppgift av biträdande art på en privat aktör och den innehåller inte särskilda bestämmelser om att låta inhyrd arbetskraft utföra en uppgift. I denna lag finns det dock en definition av en rådgivande uppgift av biträdande art för fordonsskatteärenden och föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en uppgift ska kunna överföras till en privat aktör. I enlighet med lagen har Transport- och kommunikationsverket, som förfar som skatteuppbördsmyndighet, rätt att avtala att rådgivande telefonservice i anslutning till skatteuppbörden kan anförtros andra än myndigheter. Med rådgivande telefonservice avses förmedling av information till skattskyldiga om innehållet i lagstiftningen och anvisningarna om fordonsskatt, lämnande av uppgifter som gäller beskattningen av fordon ur trafik- och transportregistret samt mottagande av de skattskyldigas deklarationer, registrering av dem och vidarebefordran av dem till skattemyndigheten. På den som sköter den rådgivande telefonservicen tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar vid skötseln av uppdraget i fråga. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. I biträdande telefonservice sköts inte uppgifter som omfattar utövning av beslutanderätt i beskattningsfrågor. 

Utifrån ovan refererade beslut av riksdagens biträdande justitieombudsman kan det konstateras att möjliggörande av anlitande av inhyrd arbetskraft i uppgifter av biträdande art i telefonservicen vid Skatteförvaltningen förutsätter åtminstone en bestämmelse om de bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar som ska tillämpas på personer som arbetar som hyrda arbetstagare vid Skatteförvaltningen då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Med tanke på ett tydligt rättsläge är det även motiverat att utfärda bestämmelser om anlitande av inhyrd arbetskraft vid Skatteförvaltningen även till andra delar än endast i fråga om det straffrättsliga tjänsteansvaret. 

4.1.1  Slopandet av avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal

I propositionen föreslås det att bestämmelserna om avdragbarheten för försäkringspremier för frivilliga individuella pensionsförsäkringar och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal upphävs i inkomstskattelagen. Även avdragbarheten för premier för kollektivt tilläggspensionsskydd vilka betalats av en arbetstagare slopas. I fortsättningen kan en skattskyldig inte längre dra av ovan nämnda premier och inbetalningar i sin beskattning. 

Finlands lagstadgade pensionssystem är omfattande i en internationell jämförelse och dess särdrag utgörs av bristen på pensionstak. Därför finns det i Finland inte något motsvarande samhälleligt behov av att stödja frivilligt pensionssparande som i länder där det lagstadgade pensionsskyddet är svagare. 

Avdragbarheten för premier för frivilligt pensionssparande innebär ett undantag för neutraliteten i beskattningen av sparande och placering. Eftersom det lagstadgade pensionssystemet redan täcker en stor del av befolkningens pensionsskydd, finns det färre grunder för ett sådant skattestöd i Finland. Dessutom har frivilligt pensionssparande en karaktär av frivilligt sparande, som har ett varierande innehåll och som är tillgängligt endast för en del av befolkningen. I Finland konkurrerade de frivilliga individuella pensionsförsäkringarna om de privata hushållens förmögenhet som en placeringsprodukt bland övriga placeringsprodukter innan deras popularitet rasade. De ändringar som föreslås i propositionen ökar beskattningens neutralitet och jämlikhet och minskar eventuella problem med anknytning till utflyttning ur landet, där endast avdragskostnaderna blir kvar i skatteinkomsterna i avgångslandet. Ett av målen med propositionen är att övergå mot ett mer neutralt och enhetligt skattesystem, där sådana skattefördelar som inte beviljas för andra sparprodukter inte längre erbjuds för frivilligt pensionssparande. Detta försvagar inte befolkningens pensionsskydd avsevärt, med det innebär en rättvisare beskattning och fiskala fördelar. Det täckande lagstadgade pensionssystemet i Finland tryggar basnivån, varför särbehandling av frivilliga arrangemang inte är motiverat i den nuvarande omfattningen. 

På grund av det stora antalet lagändringar och de övergångsbestämmelser som tillämpas på dessa har regleringen kring frivilliga individuella pensionsförsäkringar och långsiktiga sparavtal blivit en komplex helhet. De ändringar som föreslagits i denna proposition förtydligar å ena sidan beskattningen av frivilligt pensionssparande till den del som försäkringspremier och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal inte längre är avdragbara, men å andra sidan påverkar de tidigare övergångsbestämmelserna fortfarande beskattningen av pension som betalas ut utifrån en pensionsförsäkring och utbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal och därtill finns det på grund av slopandet av avdragbarheten ett behov av att utfärda nya bestämmelser för det fall att de skattskyldiga fortsätter att göra inbetalningar till en försäkring eller ett långsiktigt sparavtal. De föreslagna ändringarna orsakar kostnader för försäkringsbolagen och övriga tjänsteleverantörer. De fördelar som eftersträvas med förslaget och som tar sig i uttryck som ökade skatteintäkter och förbättrad neutralitet i skattebehandlingen av placeringsprodukter överskrider dock bedömt som en helhet den ökade administrativa börda som orsakas för företagen på grund av förslaget. Förslagets konsekvenser för skatteintäkterna och företagens verksamhet har bedömts i avsnittet om propositionens huvudsakliga konsekvenser. 

Slopandet av avdragbarheten för försäkringspremier påverkar i princip inte beskattningen av utbetalningar utifrån en frivillig individuell pensionsförsäkring eller ett långsiktigt sparavtal. Även i fortsättningen beskattas pension och utbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal som kapitalinkomst för betalningsmottagare eller som förvärvsinkomst, om försäkringspremierna en gång i tiden dragits av från förvärvsinkomsterna. Slopandet av avdragbarheten för premierna och inbetalningarna medför inte heller någon ändring av bestämmelserna om utbetalning av pension eller utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal. De nuvarande åldersgränserna för utbetalning av pension eller utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal tillämpas även framöver. Sparmedel som tagits ut i strid med de förutsättningar som föreskrivits i inkomstskattelagen beskattas förhöjt även efter att lagen trätt i kraft. Även tidigare övergångsbestämmelser som gäller utbetalning av pension eller utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal bibehålls i princip. 

Inkomstskattelagens 54 d §, som upphävs enligt förslaget, innehåller bestämmelser om förutsättningarna för avdragbarhet för försäkringspremier. Dessa förutsättningar är av betydelse även i beskattningen av pension som betalats ut utifrån en pensionsförsäkring och utbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal. Vid utbetalning av pension eller utbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal i strid med de föreskrivna förutsättningarna, beskattas pensionen eller utbetalningen förhöjt. Till exempel i 34 a och 34 b § i inkomstskattelagen finns det hänvisningar till 54 d §, som upphävs enligt förslaget. I detta sammanhang är avsikten dock inte att ändra beskattningen av pension och utbetalningar, varför de hänvisade punkterna i 54 d § överförs till nya 34 c §. Bestämmelserna i gällande 54 d § i inkomstskattelagen är betydelsefulla även med tanke på den partiella skattefriheten enligt 68 § 2 mom. i inkomstskattelagen för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring som tecknats av en arbetsgivare för en arbetstagare. I denna proposition föreslås det inga ändringar i bestämmelserna om den partiella skattefriheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring som tecknas av arbetsgivaren för en arbetstagare. 

Undantagsvis är det dock möjligt att ta ut små sparmedel inom två år från det att lagen trätt i kraft utan att medlen beskattas förhöjt. Den försäkrades förhållanden, målen med sparandet, planerna samt regelbundenheten kan variera. Inflödet av sparmedel i en försäkring eller ett långsiktigt sparavtal kan ha förblivit lågt av olika orsaker. Då avdragbarheten för premier och inbetalningar slopas efter att den föreslagna lagen trätt i kraft, torde det inte vara meningsfullt för en skattskyldig att betala premier till en pensionsförsäkring eller göra inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal, eftersom premierna och inbetalningarna inte längre får dras av i beskattningen. Följaktligen är det sannolikt att premier eller inbetalningar inte längre görs till en försäkring eller ett avtal innan den avtalsenliga åldern då utbetalningen av pension eller utbetalningen enligt ett långsiktigt sparavtal börjar. Beroende på den skattskyldiges nuvarande ålder kan tiden fram till dess att uttaget av pensionen börjar vara lång. Även om den skattskyldige inte gör nya inbetalningar, ackumuleras avkastning på sparmedlen i försäkringen eller avtalet under denna tid. Å andra sidan belastas avkastningarna av kostnaderna enligt avtalet. 

Med beaktande av ovan nämnda omständigheter kan det i vissa situationer ur den skattskyldiges synvinkel anses vara orimligt att den skattskyldige inte kan ta ut sparmedel som förblivit små ur en pensionsförsäkring eller ett långsiktigt sparavtal utan förhöjningssanktion, i synnerhet om tiden till tidpunkten för uttag av pension fortfarande är lång. På grund av detta föreslås det i propositionen att sparmedel på högst 5 000 euro kan tas ut som en engångsprestation i förtid under vissa förutsättningar, utan att de uttagna medlen beskattats förhöjt. 

En frivillig individuell pensionsförsäkring baserar sig på ett avtal mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget, vilket innehåller villkor om tidpunkterna för uttag av pension. I avtalet har försäkringstagaren bland annat förbundit sig till villkoren för utbetalning av pension, inklusive den ålder då utbetalningen av pension börjar. I regel är det möjligt att återköpa en försäkring före den pensionsålder som överenskommits i avtalet och som avses i inkomstskattelagen i enlighet med försäkringsavtalets villkor endast utifrån de grunder som anknyter till de i inkomstskattelagen föreskrivna förhållandena för en försäkrad. Uttag av medel av andra orsaker förutsätter i princip samtycke av försäkringsbolaget. Uttag av små sparmedel som en engångsprestation förutsätter även samtycke av försäkringsgivaren, även om detta inte leder till att utbetalningen beskattas förhöjt i beskattningen. Den föreslagna möjligheten att ta ut små sparmedel utan beskattningssanktioner i övergångsbestämmelsen i lagen om ändring av inkomstskattelagen förpliktar följaktligen inte en försäkringsgivare att samtycka till ett förtida återköp av en försäkring utan en grund som är förenlig med försäkringsavtalet. Det som konstaterats ovan om frivilliga individuella pensionsförsäkringar är tillämpligt även på långsiktiga sparavtal och tillhandahållare av sådana avtal. 

I propositionen föreslås det även att avdragbarheten för premier som betalats av en arbetstagare för kollektivt tilläggspensionsskydd som arbetsgivaren ordnat slopas. Framöver kan arbetstagaren följaktligen inte dra av premier som denne betalat till en kollektiv pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat. I propositionen föreslås inga ändringar i beskattningsbehandlingen av premier som arbetsgivaren betalat för kollektivt tilläggspensionsskydd, såsom premier för en gruppensionsförsäkring. Premier som en arbetsgivare betalat är i regel även framöver en skattefri förmån för arbetstagaren, om de lagstadgade förutsättningarna för försäkringens kollektivitet uppfylls. 

Det föreslås att bestämmelserna om särskild underskottsgottgörelse upphävs i inkomstskattelagen. Den särskilda underskottsgottgörelsen gäller enbart för avdrag av premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal i beskattningen. I fortsättningen finns det inte något behov av bestämmelser om särskild underskottsgottgörelse, eftersom ovan nämnda premier inte längre får dras av i beskattningen. 

4.1.2  Skyldigheterna i anknytning till hyrt arbete på ett finskt fartyg

Anmälningsförfarandet enligt 15 a § och 17 § 7 mom. i lagen om beskattningsförfarandet och skyldigheten att lämna in inkomstregisteranmälningar enligt 6 § 2 mom. 10 och 17 punkten i lagen om inkomstdatasystemet föreslås att utökas att gälla för sådan inkomst som baserar sig på inkomst som fåtts av en hyrd arbetstagare med anställning på ett finskt fartyg. Lagändringen åtgärdar den rådande bristen i anmälningsskyldigheten för lön och även andra uppgifter i anknytning till arbete för en hyrd arbetstagare med anställning på ett finskt fartyg eller luftfartyg samt harmoniserar även ovan nämnda anmälningsskyldigheter med uppgifterna om hyrda arbetstagare enligt 10 § 4 c punkten i inkomstskattelagen. 

Det föreslås att skyldigheten att ansöka om förskottsuppbörd enligt 16 a § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst utökas även till lön som erhållits av en hyrd arbetstagare med anställning på ett finskt fartyg enligt 13 § i inkomstskattelagen. Den föreslagna ändringen åtgärdar den brist som gäller hyrda arbetstagare enligt 13 § i inkomstskattelagen i den nuvarande regleringen och harmoniserar nuvarande praxis kring skyldigheterna för begränsat skattskyldiga hyrda arbetstagare. 

4.1.3  Registrering av en begränsat skattskyldig i förskottsuppbördsregistret

Det föreslås att 25 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd ändras så att även en begränsat skattskyldig med hemvist i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet kan registrera sig i förskottsuppbördsregistret. I enlighet med den nuvarande regleringen kan en begränsat skattskyldig ansöka om registrering i förskottsuppbördsregistret då den skattskyldige har ett fast driftställe i Finland eller hemvist i en stat med vilken Finland ingått ett avtal om undvikande av dubbelbeskattning. 

4.1.4  Påförande av förskottsinnehållning för betalaren

I propositionens föreslås det att den förskottsinnehållning som påförs en betalare i en situation med försummelse är 40 procent av beloppet av betalningen, såvida det inte handlar om en betalning för vilken en annan förskottsinnehållningsprocent föreskrivits eller förordnats genom lag, förordning eller ett beslut av Skatteförvaltningen. 

4.1.5  Slopandet av kvarhållande av återbäringar

I propositionen föreslås det att kvarhållandet av återbäringar för framtida betalningsskyldigheter slopas. På samma gång slopas de olika alternativen för kvarhållande av återbäringar och återbäringsgränserna i euro. Med slopandet av kvarhållandet av återbäringar förtydligas betalningen av skatter genom att minska användningen av skatteåterbäringar för att betala skatter. Med ändringen förtydligas och harmoniseras förfarandena för utbetalning av återbäringar av olika skatteslag.  

Skatteåterbäringar av skatter på eget initiativ och andra belopp som ska återbäras återbetalas enligt förslaget till den skattskyldige utan dröjsmål efter att en skatte- eller rättelsedeklaration lämnats in eller utifrån ett beslut om återbäring. Om en skatte- eller rättelsedeklaration som gäller skatt på eget initiativ är föremål för kontrollåtgärder, betalas återbäringarna i enlighet med nuläget utan dröjsmål efter att rätten att få återbäring har utretts. Återbäringarna används för att betala skatter som förfallit till betalning innan de återbetalas till den skattskyldige på samma sätt som andra skatteåterbäringar och belopp som ska återbetalas. De övriga hindren för återbäring i lagen om förskottsuppbörd kan fortfarande begränsa utbetalningen av ett belopp som ska återbetalas till den skattskyldige. 

Slopandet av kvarhållande av återbäringar är förfasen till reformprojektet kring betalning av skatter, vilket baserar sig på skrivningen i statsminister Petteri Orpos regeringsprogram, i vilken förfarandena för utbetalning av återbäringar harmoniseras. Senare ges en separat proposition om övriga reformer av skatteuppbörden, vilka genomför skrivningen i regeringsprogrammet. Med genomförandet i etapper tryggas verkställandet av reformen vid Skatteförvaltningen. 

4.1.6  Möjliggörande av anlitande av inhyrd arbetskraft i uppgifter av biträdande art i Skatteförvaltningens telefonservice och uppgifter av biträdande art i beskattningen

Det föreslås att lagen om Skatteförvaltningen ändras så att det framöver är möjligt att anlita inhyrd arbetskraft i uppgifter av biträdande art i telefonservicen vid Skatteförvaltningen och i uppgifter av biträdande art i beskattningen. 

Största delen av kontakterna av Skatteförvaltningens kunder sker per telefon. Årligen inkommer omkring 2,7 miljoner samtal. Efterfrågan i telefonservicen varierar dock enligt säsongen. Anlitande av inhyrd arbetskraft vid Skatteförvaltningen är motiverat, eftersom man under de värsta trängseltopparna i telefonrådgivningen med den fasta personalresursen i Skatteförvaltningens kundtjänst inte förmår tillhandahålla telefonrådgivning och eftersom det inte är ändamålsenligt att upprätthålla resurser vid Skatteförvaltningen för att sköta trängseltoppar. Det primära målet med anlitande av inhyrd arbetskraft vid Skatteförvaltningen är att säkerställa att Skatteförvaltningens kunder får telefonrådgivning inom rimlig tid på det sätt som principerna om god förvaltning förutsätter. Hyrd arbetskraft är av särskild betydelse under de tidsperioder då efterfrågan på rådgivning är allra störst. Anlitande av inhyrd arbetskraft bidrar till att ordna Skatteförvaltningens nuvarande uppgifter. Om det är möjligt att anlita inhyrd arbetskraft, kan de arbetstagare som tjänstgör för Skatteförvaltningen sköta de mest krävande sakkunniguppgifterna, utan att det är behövligt att använda sakkunniga i uppgifter av biträdande art i telefonservicen. 

Anlitande av inhyrd arbetskraft är viktigt för att jämna ut trängseltoppar i telefonrådgivningen i och med den säsongsbetingade variationen i efterfrågan i rådgivningstjänsten. Anlitande av inhyrd arbetskraft främjar tillgången till telefonrådgivning och stödjer följaktligen att grunderna för god förvaltning tillgodoses i Skatteförvaltningens telefonrådgivning. Enligt förslaget anlitas inhyrd arbetskraft endast då det är behövligt. För säkerhets skull konstateras det i den föreslagna bestämmelsen att inhyrd arbetskraft kan anlitas även i uppgifter enligt 2 b § i lagen om Skatteförvaltningen, vilka kan överföras för att skötas av en privat aktör. I detta fall kan Skatteförvaltningen på ett ändamålsenligt sätt anlita antingen inhyrd arbetskraft i de uppgifter av biträdande art som avses i lagen eller överföra uppgiften till en privat aktör baserat på ett avtal. 

När Skatteförvaltningen skaffar inhyrd arbetskraft på det sätt som den föreslagna bestämmelsen möjliggör, har Skatteförvaltningen direkt lednings- och tillsynsrätt och med stöd av 1 kap. 7 § i arbetsavtalslagen har de hyrda arbetstagarna överförts till Skatteförvaltningens förfogande. Enligt förslaget tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar på personer som sköter uppgifter av biträdande art i telefonrådgivningen som inhyrd arbetskraft. Den föreslagna regleringsmodellen iakttar regleringen kring överföring av en uppgift för att skötas av en privat aktör enligt 2 b § i lagen om Skatteförvaltningen, regleringen om överföring av biträdande telefonservice för att skötas av någon annan än en myndighet i fordonsskattelagen och regleringen kring anlitande av inhyrd arbetskraft för myndighetsuppgifter enligt 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Förslaget genomför det krav som baserar sig på grundlagsutskottets etablerade praxis, enligt vilket en förutsättning för att säkerställa att kraven på att rättssäkerhet och god förvaltning tillgodoses i den bemärkelse som avses i 124 § i grundlagen är att de personer som behandlar ärenden arbetar under straffrättsligt tjänsteansvar.  

För att uppfylla de krav som följer av principen om noggrann avgränsning föreslås att även en definition av biträdande telefonservice införs i lagen. Målet är att Skatteförvaltningen fortfarande kan överföra uppgifter enligt 2 b § i lagen om Skatteförvaltningen för att skötas av en privat aktör eller därtill i enlighet med den föreslagna regleringen använda inhyrda arbetstagare i dessa samma uppgifter. Utöver detta kan Skatteförvaltningen använda hyrda arbetstagare i uppgifter av biträdande art i telefonservicen. Det är dock inte möjligt att överföra uppgifter av biträdande art i telefonservicen för att skötas av en privat aktör. 

För Skatteförvaltningen gäller förslagets konsekvenser tryggandet av högklassig rådgivande telefonservice och ordnandet av Skatteförvaltningens nuvarande uppgifter. Anlitande av inhyrd arbetskraft erbjuder ett flexibelt och snabbt sätt att reagera på tillfälliga behov av arbetskraft. Anlitande av inhyrd arbetskraft främjar att Skatteförvaltningens telefonservice ordnas på ett behörigt och flexibelt sätt och att tjänsten är tillgänglig i säsongsbetingade trängselsituationer. Rekrytering av fast personal för tillfälliga trängseltoppar ska inte anses vara ändamålsenligt och inte heller det primära alternativet med tanke på effektiv användning av resurserna. Även ett förfarande med rekrytering av visstidsanställda för trängselsituationer skulle belasta Skatteförvaltningen och det vore utmanande att exakt förutse behovet av arbetskraft i förväg för trängselsituationer. 

Om inhyrda arbetstagare används i telefonservicen, så som under försöksperioden år 2020, ansvarar Skatteförvaltningen för att utbilda dem för uppgifterna i telefonrådgivningen. Skatteförvaltningen och bemanningsföretaget fastställer sinsemellan hurudant kunnande som krävs av en hyrd arbetstagare. Skatteförvaltningen ger hyrda arbetstagare utbildning och introduktion bland annat i handledning som tillhandahålls av Skatteförvaltningen och i användningen av informationssystemet till behövliga delar. Den inledande introduktionen kompletterar övervakningen av och stödet till en hyrd arbetstagare under arbetet. I praktiken sker detta till exempel så att en tjänsteman från Skatteförvaltningen vilken förordnats för uppgiften deltar i rådgivningssituationen och att arbetsprestationen övervakas med inspelningar av samtal. En skyldighet föreskrivs för Skatteförvaltningen att se till att hyrda arbetstagare har tillräckligt kunnande om de arbetsuppgifter som tilldelas dem. 

I så fall äger arbetet rum under Skatteförvaltningens ledning och tillsyn. De hyrda arbetstagarna går tillsammans med kunderna igenom lagstiftningen och Skatteförvaltningens offentliga myndighetsanvisningar på webbplatsen skatt.fi. Följaktligen bidrar anlitandet av inhyrd arbetskraft till att de fast anställda skattetjänstemännen fokuserar på sakkunniguppgifter inom beskattningen även i säsongsbetingade trängselsituationer. Anlitandet av inhyrd arbetskraft påverkar inte kundernas rätt att på lika villkor få betjäning på finska, svenska eller samiska. Tjänsterna tryggas på så sätt det finns tillräckligt med rådgivningsmedarbetare i telefonserierna på olika språk, antingen tjänstemän från Skatteförvaltningen eller hyrda arbetstagare. 

Bestämmelserna om överföring av en offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen har i fråga om anlitande av inhyrd arbetskraft beaktats i propositionen genom att definiera de uppgifter av biträdande art i telefonservicen som man låter inhyrd arbetskraft utföra och reglera en hyrd arbetstagares tjänsteansvar, då han eller hon sköter en uppgift av biträdande art i telefonservicen. Eftersom inhyrd arbetskraft förfar under Skatteförvaltningens arbetsledning, ansvarar Skatteförvaltningen för att de allmänna förvaltningslagarna iakttas även då den anlitar inhyrd arbetskraft. Anlitandet av inhyrd arbetskraft överför inte en uppgift från Skatteförvaltningen till en privat aktör och rättsskyddet för Skatteförvaltningens kunder tillgodoses vid uppgifter av biträdande art som utförs i telefonservicen med inhyrd arbetskraft på samma sätt som i Skatteförvaltningens övriga uppgifter. Anlitande av inhyrd arbetskraft omfattas av samma rättsliga särdrag som då en offentlig förvaltningsuppgift anförtros någon annan än en myndighet. Uppgiften sköts då av andra än personer med ett anställningsförhållande gentemot myndigheten. En hyrd arbetstagare handlar dock under Skatteförvaltningens arbetsledning, varvid anlitande av inhyrd arbetskraft inte kan jämställas med arbete som man låter utföra med som en köpt tjänst. 

4.2.1  Konsekvenser för de offentliga finanserna

4.2.2  Konsekvenser för skattskyldiga

4.2.2.1  Slopandet av avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal

Konsekvenser för de skattskyldigas pensionssparande och pensioneringsbeslut

Slopandet av avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och en inbetalning enligt ett långsiktigt sparavtal innebär att de skattskyldiga i fortsättningen inte får någon skattefördel av att göra inbetalningar till dessa försäkringar eller avtal. Följaktligen försvinner det skattemässiga incitamentet för de skattskyldiga att göra extra betalningar, varför det kan förmodas att de skattskyldiga övergår till att placera de medel som de tidigare använt till premier för en skattestödd pensionsförsäkring till andra produkter som till största del har flexiblare villkor eller att de använder medlen till annan konsumtion. 

Trots slopandet av avdragbarheten för premierna förblir villkoren för de gällande frivilliga individuella pensionsförsäkringarna och långsiktiga sparavtalen oförändrade. Utbetalningar av pension eller utbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal kan börja först då den försäkrade eller den som är berättigad till medlen uppnår den ålder som överenskommits i avtalet. Beroende på den försäkrades nuvarande ålder kan tiden fram till dess att utbetalningen av pensionen börjar vara lång. Om inga fler inbetalningar görs till en försäkring efter att avdragbarheten slopas, blir beloppet av den tilläggspension som betalas ut ur en frivillig försäkring i sinom tid lägre än planerat. Dock finns största delen av sparmedlen i pensionsförsäkringarna i placeringsbundna försäkringar och det pensionsbelopp som i sinom tid betalas ut ur dessa beror på de placeringsobjekt som valts till försäkringen och deras värdeutveckling.  

Det är dock sannolikt att de skattskyldiga efter den föreslagna lagändringen övergår till att spara även i andra sparprodukter. Dessutom bör det noteras att betalningen av premier till frivilliga individuella pensionsförsäkringar och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal även fram till nu baserat sig på egen prövning av de skattskyldiga. Följaktligen är det möjligt att de skattskyldiga har gjort eller låtit bli att göra inbetalningar till försäkringar enligt de egna planerna eller förhållandena, antingen regelbundet eller med oregelbundna mellanrum. Propositionen kan ha en ringa minskande konsekvens för de skattskyldigas sparande, om de skattskyldiga använder de medel som sparas av uteblivna försäkringspremier för konsumtion, i stället för att använda dem för ersättande placeringsprodukter. 

Propositionen bedöms inte ha konsekvenser för de skattskyldigas pensioneringsbeslut och tidpunkten för dessa, eftersom inga ändringar görs i pensionsåldern för de gällande försäkringarna. I propositionen föreslås det även en möjlighet att ta ut små sparmedel på högst 5 000 euro i förtid, utan att utbetalningen beskattas förhöjt. Eftersom det handlar om små sparbelopp, bedöms den föreslagna möjligheten inte ha någon konsekvens för de skattskyldigas pensioneringsbeslut eller i övrigt på pensionssparandet. 

Slopandet av avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal kan försvaga privatpersonernas möjligheter att ackumulera inkomst för pensionstiden. I nuläget drar drygt 190 000 personer nytta av detta skatteavdrag, vilket innebär att de årligen haft tillgång till omkring 40 miljoner euro mer för pensionsbesparingar. Det bör dock noteras att antalet personer som dragit nytta av avdragen har minskat med omkring 10 000 personer under de senaste åren och att avdragens totala belopp har minskat med omkring 10 miljoner euro årligen. 

Slopandet av avdragsrätten leder till att de medel som är tillgängliga för pensionssparande minskar, även om spararen placerar medlen i andra alternativa placeringsprodukter. Detta beror på att slopandet av skatteavdraget minskar det penningbelopp som är tillgängligt för besparingar, vilket på lång sikt minskar pensionssparkapitalet och följaktligen inkomsterna under pensionstiden. Konsekvenserna av slopandet av avdragsrätten ska bedömas med hänsyn till dess konsekvenser för individernas ekonomiska situation under pensionstiden och till hur de kan kompensera denna ändring med andra former av sparande. 

Konsekvenser för beskattningen av de skattskyldiga

Den föreslagna ändringen om att slopa avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal skärper beskattningen av betalarna jämfört med nuläget, där premierna och inbetalningarna är avdragbara i inkomstbeskattningen. 

I figuren nedan visas en uppskattning av den genomsnittliga ändringen av skattegraden enligt inkomstklasser på 5 000 euro, vilken räknats utifrån det totala underlaget för personbeskattningen, då avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal slopas. Den genomsnittliga medianskärpningen är omkring 0,25 procentenheter och den genomsnittliga skärpningen omkring 0,4 procentenheter. Ändringen bedöms beröra omkring 195 000 personer, vars genomsnittliga bruttoinkomster är omkring 65 000 euro per år. Det ser ut som om att det i den inledande delen av inkomstfördelningen finns personer vars beskattning kalkylmässigt skärps med i snitt upp till hela 9 procentenheter. Det är sannolikt att premierna i dessa fall betalats från skattefria inkomster eller annan egendom som inte syns i inkomstuppgifterna för personbeskattningen. Det är även möjligt att den försäkrades make gjort betalningarna. I dessa fall kan skatternas ändring i förhållande till bruttoinkomsterna se ut att vara större än i verkligheten. 

I tabellen nedan visas ändringens beskattningsskärpande konsekvens enligt inkomstklass. 

Inkomstklass, euro/år	Skatteändring, euro/år	Genomsnittlig ändring av skatterna, euro/år
0–1 000	14 930	49
1 000–2 000	22 936	144
2 000–3 000	29 303	170
3 000–4 000	23 495	159
4 000–5 000	27 662	137
5 000–6 000	47 554	139
6 000–7 000	65 762	140
7 000–8 000	62 158	153
8 000–9 000	59 813	148
9 000–10 000	52 613	150
10 000–11 000	56 555	148
11 000–12 000	70 088	145
12 000–13 000	61 018	131
13 000–14 000	65 088	134
14 000–15 000	82 787	143
15 000–20 000	538 122	146
20 000–30 000	1 653 402	136
30 000–40 000	3 457 418	137
40 000–50 000	5 305 946	157
50 000–60 000	5 104 155	164
60 000–70 000	4 519 146	173
70 000–80 000	4 213 576	192
80 000–90 000	2 930 932	218
90 000–100 000	2 134 687	234
100 000–150 000	4 427 237	287
150 000–200 000	985 017	377
200 000–300 000	581 718	433
300 000–400 000	186 330	492
400 000–500 000	73 243	485
500 000–	147 310	513

Granskat enligt inkomsttagargrupp riktar sig ändringens beskattningsskärpande konsekvens i huvudsak på löntagare och företagare. De största genomsnittliga skatteskärpningarna på grund av ändringen riktar sig på mottagare av kapitalinkomst och företagare. Tabellen nedan redogör för ändringens skatteintäktskonsekvenser enligt inkomsttagargrupp. 

Inkomsttagargrupp	Miljoner euro	Euro/person
Pensionär	0,9	145
Kapitalinkomsttagare	0,9	301
Löntagare	31,3	180
Arbetslös	0,6	159
Företagare	2,9	224
Övriga	0,3	149
Totalt	37	183

Den föreslagna ändringens konsekvenser för de skattskyldiga varierar något enligt område. På en nivå som omspänner hela landet och i Östra Nylands välfärdsområde bedöms det att beskattningen skärps med i snitt 183 euro. Beskattningen skärps mer än i snitt i Helsingfors, Mellersta Nylands, Västra Nylands och Vanda och Kervo välfärdsområden samt i landskapet Åland. I övriga välfärdsområden skärps beskattningen mindre än i snitt. I figuren nedan visas de genomsnittliga förändringarna enligt område. 

Granskat enligt åldersgrupp riktar sig knappt 80 procent av ändringens skatteintäktskonsekvens på personer i åldern 45–62 år. Tabellen nedan redogör för hur ändringen riktas enligt åldersgrupp. 

Åldersgrupp	Andel av skattekonsekvensen, %
0–17	0,00
18–24	0,04
25–44	14,64
45–62	78,79
>62	6,53

Konsekvenser för inkomstfördelningen

Den föreslagna ändringen har en konsekvens för inkomstfördelningen mellan olika personer. Förändringen i inkomstskillnaderna mäts med Gini-koefficienten. Gini-koefficienten är en indikator som beskriver fördelningen av de inkomster som är tillgängliga för de privata hushållen med värden mellan 0 och 100. Ju högre indikatorvärde, desto större inkomstskillnader. I Finland är inkomstskillnaderna små jämfört med till exempel övriga OECD-länder, men inkomstskillnaderna har ökat avsevärt från nivån i början av 1990-talet. Den senaste granskningen av inkomstskillnaderna av Statistikcentralen utifrån uppgifterna i totalstatistiken över inkomstfördelningen är från år 2022. Värdet på Gini-koefficienten, som beskriver inkomstskillnaderna, var 28,6, vilket är 0,5 procentenheter mindre än ett år tidigare. 

Figuren nedan innehåller en sammanställning av de sammantagna konsekvenserna enligt inkomstdecil av ändringsförslaget om att slopa avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal. Figuren redogör för att beskattningen skärps i alla inkomstdeciler. Såväl i euro som proportionellt är konsekvensen störst i inkomstdecil 10, det vill säga i privata hushåll med stora inkomster. De ändringar som visas i figurerna har räknats med de ekvivalenta inkomsterna för privata hushåll enligt OECD:s modifierade ekvivalensskala. 

Mätt med Gini-koefficienten är konsekvensen av förslaget i denna proposition om att slopa avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal för inkomstfördelningen -0,01 procentenheter, det vill säga att åtgärden reducerar inkomstskillnaderna något. 

Sysselsättningskonsekvenser

Den föreslagna ändringens konsekvens för sysselsättningen kan kalkylmässigt uppskattas genom att estimera ändringarnas konsekvens för den så kallade sysselsättningsskattegraden och genom att dra nytta av estimaten över sysselsättningselasticitet i forskningslitteraturen. Förslaget om slopande av avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal i denna proposition bedöms höja sysselsättningsskattegraden något. Bedömningen av sysselsättningskonsekvenserna baserar sig på en simulering med SISU-mikrosimuleringsmodellen av förändringarna i sysselsättningsskattegraderna för personerna. Med sysselsättningsskattegrad avses den andel av löneinkomsterna som går till förvärvsinkomstskatter, försäkringspremier av skattekaraktär och inkomstöverföringar av löneinkomsterna då en arbetslös person sysselsätts. Konsekvensen av den ändring som föreslagits i denna proposition för förvärvsinkomstskatterna uppkommer via den särskilda underskottsgottgörelsen. Eftersom de arbetslösa personernas löneinkomster inte syns, har dessa sysselsättningslöner beaktats med en lineär regressionsmodell. Metoderna har beskrivits närmare av bland annat Kärkkäinen och Tervola (2018) Kärkkäinen, O., & Tervola, J. (2018). Talouspolitiikan vaikutukset tuloeroihin ja työllisyyteen 2015–2018. . Det finns många studier om elasticiteten i utbudet av arbetskraft, det vill säga hur utbudet av arbetskraft reagerar på förändringar i incitamenten till sysselsättning. Utifrån 35 studier drog Lundberg och Norell (2020) Lundberg, J., & Norell, J. (2020). Taxes, benefits and labour force participation: A survey of the quasiexperimental literature. Journal of the Finnish Economic Association, 1(1), 60–77. en slutsats om att politikrelevansen för elasticiteten för hela populationen låg mellan 0,1 och 0,2. Jäntti et al. (2015) Jäntti, M., Pirttilä, J., & Selin, H. (2015). Estimating labour supply elasticities based on cross-country micro data: A bridge between micro and macro estimates?. Journal of Public Economics, 127, 87–99. bedömde att deltagandeelasticiteten i Finland var 0,17, som har tillämpats i bedömningen av sysselsättningskonsekvenserna av de aktuella förslagen. Sysselsättningsförändringen har räknats genom att multiplicera antalet sysselsatta med förändringen i sysselsättningsskattegraden och den tillämpade elasticiteten. Den sammantagna konsekvensen av den nu föreslagna ändringen kan bedömas minska antalet sysselsatta något.  

Andelen sysselsatta av arbetskraften	Arbetskraft	Förändring i sysselsättningsskattegraden	Elasticitet	Ändringen i antalet sysselsatta
0,77	3 132 000	0,00043	0,17	-177

Könskonsekvenser

Inkomstbeskattningen baserar sig på beskattning av inkomster och beskattningen verkställs på samma sätt oberoende av könet, varför konsekvenserna av förslaget om att slopa avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal i denna proposition inte är beroende av könet. Enligt uppskattning riktar sig omkring 46,8 procent av den totala skatteintäktskonsekvensen av den nu föreslagna ändringen på män och 53,2 procent på kvinnor. Konsekvensernas inriktning är en följd av fördelningen av förvärvs- och kapitalinkomster och de placeringsinstrument som är föremål för ändringarna mellan könen. 

Konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna

Det föreslagna slopandet av avdragbarheten för premier för en frivillig individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal har konsekvenser för sparandet och placeringen för de personer som gjort inbetalningar till de nämnda försäkringarna eller avtalen. Avsnittet om motiveringarna till lagstiftningsordningen i propositionen innehåller en granskning av lagförslagets förhållande till det egendomsskydd som tryggas i 15 § i grundlagen. På samma gång framlyfts även konsekvenserna av slopandet av avdragbarheten för premier och inbetalningar för skyddet för berättigade förväntningar för personer som ingått ett avtal om pensionsförsäkring eller ett långsiktigt sparavtal. 

4.2.3  Konsekvenser för företag

4.2.4  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

5.2.1  Allmänna kommentarer om förslaget

Förslaget om att slopa avdragbarheten för premier för en individuell pensionsförsäkring och inbetalningar enligt ett långsiktigt sparavtal ansågs vara befogat i en del av utlåtandena. Finanssiala ry, Finlands näringsliv rf och Skattebetalarnas Centralförbund rf motsatte sig förslaget i sina utlåtanden. Enligt utlåtandena finns det ett behov av frivilligt pensionssparande och det ska även uppmuntras till sådant. I en del utlåtanden ansågs det även att den föreslagna avsevärda ändringen av skattebehandlingen av pensionsbesparingar under spartiden inte kan anses vara godtagbar med tanke på medborgarnas berättigade förväntningar. 

Dessutom gjorde justitieministeriet anmärkningar om det grundlagstryggade egendomsskyddet i sitt utlåtande. Enligt justitieministeriet ska egendomsskyddet i 15 § i grundlagen på motiverade grunder beaktas i bedömningen på samma sätt som grundlagsutskottet tidigare bedömt de berättigade förväntningar som egendomsskyddet garanterar. Regleringens grundlagsenlighet ska bedömas utifrån de allmänna förutsättningarna att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna med tanke på godtagbarheten för syftet med regleringen och regleringens proportionalitet.  

Social- och hälsovårdsministeriet konstaterade allmänt i sitt utlåtande att folkpension i det finländska pensionssystemet baserar sig på boende i Finland och att arbetspensionsskyddet täcker de personer som utför förvärvsarbete. Det finländska lagstadgade arbetspensionssystemet är omfattande och behovet av ett pensionsskydd som till exempel är arbetstagarspecifikt eller baserar sig på individuella försäkringar är inte lika stort i Finland som i övriga europeiska länder. I Finland finns det inte heller något tak för de förvärv som ligger till grund för pensionen eller pensionsbeloppet. 

Senior Fellow, juris doktor, Timo Viherkenttä ansåg i sitt utlåtande att förslaget ökar neutraliteten i beskattningen av olika former av sparande. Enligt utlåtandet innebär avdragbarheten i beskattningen för premier för individuella pensionsförsäkringar och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal i nuläget en tydlig neutralitetsavvikelse i beskattningen av sparande. Viherkenttä konstaterar även att det på grund av det finländska pensionssystemets omfattande karaktär inte finns något motsvarande samhälleligt behov av att stödja frivilligt pensionssparande som i vissa andra länder. 

5.2.2  Observationer och ändringsförslag beträffande förslagen till bestämmelser i utlåtandena

Finanssiala ry gjorde i sitt utlåtande anmärkningar om flera av de bestämmelser som föreslagits i propositionen. Finanssiala ry föreslog bland annat att man överväger att sänka gränsen i euro till 2 000 euro i förslaget om att sparmedel på högst 5 000 euro kan tas ut i förtid utan förhöjd beskattning eller att en längre övergångstid fastställs för slopandet för avdragbarheten för premier och inbetalningar i stället för förtida uttag. Som ett annat alternativ till förtida uttag föreslår Finanssiala ry att små sparmedel kan tas ut på en gång först efter att pensionsåldern uppnåtts. Finanssiala ry anser allmänt att det strider mot den grundläggande karaktären på en produkt för pensionssparande att utfärda bestämmelser om en ny skattemässig möjlighet till förtida uttag. Skattebetalarnas Centralförbund rf föreslog å sin sida att sparmedel som flutit in i en frivillig individuell pensionsförsäkring eller i ett långsiktigt sparavtal ska kunna återköpas utan övre gräns i euro, då avdragbarheten för premierna och inbetalningarna slopas. I en del utlåtanden ansågs det vara viktigt att små sparmedel på högst 5 000 euro kan tas ut som en engångsprestation utan förhöjd beskattning då avdragbarheten för premier och inbetalningar slopas. 

I sitt utlåtande konstaterar Finanssiala ry dessutom att det i synnerhet i försäkringsbolag med en stor stock av individuella pensionsförsäkringar är väldigt sannolikt att behandlingen av förtida uttag orsakar trängsel i kundbetjäningen, vilket även påverkar betjäningen av andra kunder. Trängseln leder sannolikt även till betalning av dröjsmålsräntor då betalningar görs efter tidsfristen enligt lagen om försäkringsavtal. Enligt lagen om försäkringsavtal (543/1994) ska ett försäkringsbolag betala en ersättning till sökanden inom 30 dagar efter mottagandet av de tillräckliga uppgifter som behövs för utbetalningen. Ifall försäkringsbolaget inte gör betalningen inom 30 dagar, ska det betala dröjsmålsränta för dröjsmålstiden. Enligt Finanssiala ry bör lagstiftningen, i en sådan exceptionell situation som orsakas av lagstiftarens ensidiga åtgärder, möjliggöra en situation där denna tidsfrist inte tillämpas på handläggningen eller där försäkringsbolagen ges rätt att ge närmare föreskrifter om tidsschemat för handläggningen. Därtill orsakar förtida återköp av besparingar ett plötsligt likviditetsbehov som är större än prognostiserat för bolagen. Detta kan dock vara besvärligt att genomföra, eftersom det är svårt att förutse beloppet av de medel som behövs. 

I sitt utlåtande påpekar Finanssiala ry att en del av kunderna sannolikt bibehåller betalningsprogrammen i kraft även efter början av år 2027, även om avdragbarheten för premier och inbetalningar slopas. Efter ändringen av inkomstskattelagen ska bolagen därför kunna avskilja ännu ett nytt avsnitt från besparingarna, vilket i sinom tid beskattas endast i fråga om avkastningen. Det är obligatoriskt att bygga en teknisk färdighet att ta emot extra inbetalningar och premier i systemen, eftersom det inte är möjligt att hindra extra inbetalningar och premier till dessa avtal. Enligt Finanssiala ry förutsätter detta betydande och på samma gång dyra informationstekniska ändringsarbeten, även om endast en liten del av kunderna fortsätter att spara. Dessutom kommer informationen till kunderna och annulleringen av automatiska betalningar att vara ett stort arbete. Finanssiala ry konstaterar även att utkastet till regeringsproposition inte innehåller något ställningstagande till villkoren för ett eventuellt återköp av besparingar som utgörs av icke-avdragbara premier, det vill säga till huruvida återköpet är begränsat till de särskilda återköpsgrunderna enligt inkomstskattelagen. Finanssiala ry konstaterar därtill att slopandet av avdragbarheten för premier för skydd för dödsfall i anknytning till pensionsförsäkringar inte alls behandlas i propositionsutkastet. 

I fråga om slopandet av avdragbarheten för premier för kollektivt tilläggspensionsskydd vilka betalats av en arbetstagare påpekar Finanssiala ry i sitt utlåtande att man inte alls ingriper i premier som betalats av arbetstagaren för kollektivt tilläggspensionsskydd som ordnats av arbetsgivaren. Alternativt är det möjligt att till inkomstskattelagen foga en övergångsbestämmelse, enligt vilken de bestämmelser som gäller för närvarande tillämpas även framöver på avtal som ingåtts före regeringens proposition. Enligt Finanssiala ry:s utlåtande beaktar propositionen inte att en del av de försäkringspremier som arbetstagaren betalar själv baserar sig på villkoren i anställningsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den föreslagna ändringen inkräktar på arbetstagarnas rättigheter och ändringen har mer vittgående konsekvenser än vad som förts fram i propositionsutkastet. 

Därtill påpekar Finanssiala ry i sitt utlåtande att det vid den fortsatta behandlingen av propositionen ska säkerställas att vissa gamla övergångsbestämmelser hålls i kraft. Finanssiala ry föreslår även att upphävandet av den så kallade tvåårsregeln som gäller sparlivförsäkringar i 34 § 3 mom. i inkomstskattelagen ses över i detta sammanhang. Enligt utlåtandet har bestämmelsens ursprungliga syfte blivit oklart och för närvarande är regeln onödig. Bestämmelsen begränsar användningen av en vanlig sparlivförsäkring för utbetalning av ersättning i mer än två år. 

5.2.3  Beaktande av remissvaren vid den fortsatta beredningen

De anmärkningar som gjorts i utlåtandena har i mån av möjlighet beaktats vid den fortsatta beredningen av propositionen. Motiveringarna i propositionen har preciserats till exempel i fråga om egendomsskyddet och konsekvensbedömningarna. Utifrån de omständigheter som Finanssiala ry:s utlåtande redogör för har preciseringar gjorts även i de föreslagna bestämmelserna.  

Förslaget om uttag av sparbelopp till ett belopp av högst 5 000 euro utan att de uttagna beloppen beskattas förhöjt var föremål för varierande remissvar. Syftet med förslaget är att lindra konsekvenserna av slopandet av avdragbarheten i situationer där sparmedel flutit in till en försäkring eller ett långsiktigt sparavtal endast i en liten mängd. I beredningen av propositionen har gränsen på 5 000 euro ansetts vara en rimlig gräns såväl ur försäkringstagarens som försäkringsgivarens synvinkel. Inte heller längre övergångstider kan anses vara ett ändamålsenligare sätt att lindra konsekvenserna av slopandet av avdragbarheten i stället för möjligheten till förtida uttag av sparmedel. Därmed orsakar remissvaren inte någon orsak att ändra förslaget till denna del.  

Finanssiala ry:s ändringsförslag beträffande betalning av ersättning och dröjsmålsränta förutsätter en ändring av 70 § i lagen om försäkringsavtal. Lagen om försäkringsavtal är lagstiftning som omfattas av justitieministeriets verksamhetsområde. Enligt den information som fåtts från justitieministeriet förutsätter en ändring av bestämmelsen en noggrannare utredning och därmed är det inte möjligt att ändra bestämmelsen inom tidsschemat för denna proposition. Förslaget av Finanssiala ry om ändring av 34 § 3 mom. om sparlivförsäkringar i inkomstskattelagen förutsätter även en närmare utredning av ärendet och den kan inte tas upp för granskning inom ramen för tidsschemat för denna proposition.  

Slopandet av avdragbarheten för premier för kollektivt tilläggspensionsskydd vilka betalats av en arbetstagare är en del av slopandet av den skattefördel för tilläggspensionssparande vilken föreslagits i propositionen. Förslaget om att avgränsa slopandet av avdragsrätten till endast sådana försäkringar som arbetstagaren anslutit sig till först efter lagens ikraftträdande minskar propositionens skatteintäktsökande konsekvens med uppskattningsvis 1,5 miljoner euro. Därtill bör det observeras att samma åldersgräns som för frivilliga individuella pensionsförsäkringar, vilken är en förutsättning för avdragbarhet för premier, har tillämpats på sådana kollektiva tilläggspensionsarrangemang där arbetstagaren betalat premier vid sidan om arbetsgivaren. Med tanke på en konsekvent skattebehandling är det motiverat att slopandet av avdragbarheten för premier gäller premier för kollektivt tilläggspensionsskydd vilka betalats av arbetstagaren även då arbetstagaren anslutits till arrangemanget innan lagens ikraftträdande. 

8.1.1  Grundlagsutskottets tolkningspraxis om egendomsskydd och skyddet av befogade förväntningar

Enligt 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Utifrån den allmänna klausulen i paragrafens 1 mom. bedöms i första hand olika begränsningar av ägarens nyttjanderätt och bestämmande inflytande. På sådana begränsningar av egendomsskyddet tillämpas de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna (se till exempel GrUU 20/2010 rd). 

Grundlagsutskottet har konstaterat att grundlagsskyddet för egendom tryggar också avtalsförhållandens fortbestånd även om det inte enligt grundlagsutskottets praxis är någon absolut regel att ingrepp inte får göras retroaktivt i avtalsförhållanden (se till exempel GrUU 42/2006 rd, GrUU 63/2002 rd, och GrUU 37/1998 rd). Tanken bakom skyddet för förmögenhetsrättsliga rättshandlingars fortbestånd är att rättssubjekten har berättigade förväntningar på skydd i ekonomiska frågor (se till exempel GrUU 42/2006 rd, GrUU 21/2004 rd och GrUU 33/2002 rd). Skyddet för berättigade förväntningar har i utskottets praxis ansetts omfatta rätten att lita på att lagstiftningen om de rättigheter och skyldigheter som är viktiga för avtalsförhållandet består och att denna typ av frågor inte kan regleras på ett sätt som i oskäligt hög grad försämrar parternas rättsliga ställning (GrUU 42/2006 rd och GrUU 21/2004 rd). Befogade förväntningar och förtroendeskydd har ansetts ha en accentuerad betydelse då det handlar om ett specialarrangemang som ursprungligen skapats genom lag (GrUU 4/2008 rd, s. 4/I, GrUU 25/2005 rd och GrUU 45/2002 rd). Å andra sidan har utskottet riktat uppmärksamhet på att det på grund vägande allmänna intressen inte finns motiverade grunder att förvänta sig att lagstiftningen hålls oförändrad i alla förhållanden (till exempel GrUU 56/2005 rd och GrUU 31/2006 rd). Utskottet har bedömt också sådan reglering som ingriper i egendomsskyddet med tanke på de allmänna förutsättningarna för att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom godtagbarheten för regleringens syfte och regleringens proportionalitet (se till exempel GrUU 56/2005 rd och GrUU 13/2003 rd). 

8.1.2  Slopandet av avdragbarheten för försäkringspremier och inbetalningar enligt långsiktiga sparavtal ur egendomsskyddets synvinkel