2.2.1
Tillstånd som beviljats för investeringar i byggnader
Enligt den regeringsproposition som gäller social- och hälsovårds- och landskapsreformen och som behandlas i riksdagen (RP 15/2017 rd) ska de lagstadgade samkommunernas, dvs. samkommunerna för sjukvårdsdistrikten, specialomsorgsdistrikten och landskapsförbunden, egendom, ansvar och förbindelser överföras till landskapen. Enligt propositionen ska landskapen överföra de byggnader, fastigheter och långvariga hyres- och arrendeavtal som ursprungligen ägts av sjukvårdsdistrikten, specialomsorgsdistrikten och landskapsförbunden och som kommit i landskapens ägo till ett servicecenter för lokal- och fastighetsförvaltning som landskapen äger gemensamt. Samtidigt överförs till servicecentret alla sådana skulder och förbindelser som har överförts till landskapen och som gäller den egendom som nämns ovan. Det riksomfattande servicecenter som avses i regeringens proposition och som ska ansvara för förvaltningen av fastigheter, ägandet och underhållet av lokaler samt produktionen av därmed anslutna tjänster (Maakuntien Tilakeskus Oy) har redan inrättats med stöd av statsrådets beslut.
Utifrån sjukvårdsdistriktens och specialomsorgsdistriktens bokslutsuppgifter för 2015 bedömdes det i samband med beredningen av regeringens proposition 15/2017 rd att till landskapen och vidare till Maakuntien Tilakeskus Oy ska sjukvårdsdistriktens och specialomsorgsdistriktens fasta egendom, dvs. byggnader tillsammans med den mark de står på, överföras för ett balansvärde på cirka 2,3 miljarder euro och ett skuldansvar på cirka 1,3 miljarder euro.
Social- och hälsovårdsministeriet har fram till den 20 oktober 2017 beviljat sjukvårdsdistrikten dispens enligt 4 § i begränsningslagen och dessa dispenser uppgår till ett sammanlagt värde på 1,562 miljarder euro. I fråga om fyra ansökningar har tillstånd beviljats till ett mindre belopp än enligt den ursprungliga ansökan, men i övrigt har alla de ansökningar om investeringstillstånd som sjukvårdsdistrikten lämnat in beviljats i enlighet med ansökan. De beviljade tillstånden fördelas enligt sjukvårdsdistrikt på följande sätt:
Sjukvårdsdistrikt | miljoner euro |
Helsingfors och Nyland | 425,61 |
Södra Savolax | 105,73 |
Egentliga Finland | 157,39 |
Norra Karelen | 40,00 |
Kajanaland | 135,00 |
Södra Österbotten | 77,20 |
Mellersta Österbotten | 18,87 |
Norra Österbotten | 70,00 |
Päijänne-Tavastland | 68,40 |
Satakunta | 20,90 |
Birkaland | 26,00 |
Kymmenedalen | 217,00 |
Vasa | 171,00 |
Norra Savolax | 29,06 |
| |
Sammanlagt | 1 562,10 |
Värdet på de tillståndansökningar som är anhängiga uppgår i nuläget till sammanlagt 667,6 miljoner euro (Norra Österbotten 362,6 miljoner euro och Egentliga Tavastland 305 miljoner euro)
Situationen har alltså ändrats betydligt från vad den var när lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården trädde i kraft och också från vad situationen var när regeringens proposition 15/2017 rd bereddes. Från de samkommuner som avses i förslaget till lag om införande av landskapsreformen och social- och hälsovårdsreformen kommer det enligt Maakuntien Tilakeskus Oy:s nuvarande bedömning att till landskapen överföras egendom på cirka 4,3 miljarder euro och förbindelser på cirka 2,9 miljarder euro. Utöver de dispenser för investeringar som social- och hälsovårdsministeriet beviljat inbegriper dessa siffror också sjukvårdsdistriktens mindre projekt, dvs. sådana investeringar som inte kräver tillstånd av ministeriet. Bedömningen inkluderar dock osäkerhetsfaktorer och säkrare och mer detaljerade uppgifter kan fås först när beredningen av genomförandet framskrider och nya utredningar görs.
Trots att sjukvårdsdistriktens investeringar som redan inletts och investeringar som håller på att inledas till en betydande del utgörs av det eftersatta underhållet från tidigare år, visar erfarenheterna från den tid lagen har varit i kraft dock att det finns risk för att 2017–2019 är situationen sådan att investeringar inleds på lösare grunder än tidigare eftersom det av regeringens proposition 15/2017 rd följer att den slutliga betalaren kommer att vara landskapen och i sista hand staten i stället för kommunerna.
Schematiskt bedömt kommer sjukvårdsdistriktens investeringar som inletts eller håller på att inledas att öka landskapens driftsekonomiutgifter med uppskattningsvis 150–200 miljoner euro per år. Dessutom ska det beaktas att investeringarna i huvudsak finansieras med lånefinansiering. På grund av detta kan också en eventuell framtida ändring av räntenivån inverka på kostnaderna i betydande grad.
I 12 § i den landskapslag som behandlas i riksdagen föreskrivs det om styrning av investeringar. Enligt den paragrafen ska statens styrning av landskapens investeringar gälla endast sådana investeringar som statsrådet fattar beslut om utifrån de framställningar som görs av de samarbetsområden som avses i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Statsrådets beslutsfattande gäller åtminstone de projekt som uppgår till ett värde på minst 30 miljoner euro. Till behandling tas också projekt som är betydelsefulla med tanke på servicestrukturen som helhet eller för ordnandet av flera än ett landskaps tjänster samt de investeringar som i övrigt är vittsyftande med avseende på social- och hälsovårdens funktionssätt eller servicesystem och som det föreskrivs närmare om i 19 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Av sjukvårdsdistriktens ovan beskrivna projekt som redan inletts och projekt som enligt planerna ska inledas före överföringen av organiseringsansvaret är cirka 80 procent till sin volym sådana att de när landskapslagen träder i kraft ska omfattas av statsrådets beslutsfattande.
Sjukvårdsdistriktens investeringar kommer att ha betydande konsekvenser också för statens borgensansvar. För att samkommunernas investeringskrediter och andra förbindelser ska kunna överföras som sådana, dvs. överföras till landskapen och vidare till Maakuntien Tilakeskus Oy på de ursprungliga villkoren och i enlighet med bestämmelserna i införandelagen, bör det med tanke på bankernas och kreditinstitutens solvensberäkning inte ske några förändringar i förbindelserna. Riskvikten för de krediter som beviljats kommunerna och de samkommuner som kommunerna har bestämmande inflytande i uppgår till noll i kreditinstitutens solvensberäkning, eftersom kommunerna har en obegränsad rätt att ta ut skatt. Landskapen ska enligt regeringens proposition 15/2017 rd inte ha rätt att ta ut skatt och därför har det i den regeringsproposition som behandlas i riksdagen föreslagits att situationen ska lösas på så sätt att statlig proprieborgen ska ställas för de krediter och andra förbindelser som överförs från samkommunerna till landskapen och vidare till Maakuntien Tilakeskus Oy. Statens borgensansvar håller således på att öka till nästan 3 miljarder euro till följd av sjukvårdsdistriktens investeringsprojekt.
Under den tid begränsningslagen har varit i kraft har det för kommunernas investeringar i social- och hälsovårdsprojekt beviljats dispenser på sammanlagt 505 miljoner euro. Av de beviljade tillstånden gäller en fjärdedel boendeservice. En betydande andel gäller så kallade välfärdscenter samt projekt där flera funktionella helheter har slagits samman, såsom hälsovårdscentralernas tjänster, serviceboende och socialväsendets tjänster.
Enligt det förslag till införandelag som behandlas i riksdagen ska de byggnader som används för social- och hälsovård och som kommunerna äger förbli i kommunernas ägo. Landskapet hyr lokalerna av kommunerna under en övergångsperiod på tre år, dvs. åren 2020–2022. Efter övergångsperioden kan landskapen fortsätta att hyra lokalerna med stöd av hyresavtal eller så kan lokalerna hyras eller säljas till producenter av social- och hälsovårdstjänster eller sammanslutningar som är verksamma inom ramen för valfriheten eller helt och hållet användas för något annat ändamål än social- och hälsovårdstjänster.
Investeringar i social- och hälsovårdsprojekt har en mycket stor betydelse inte bara för de tjänster som de framtida landskapen ska ordna och som skyddas enligt grundlagen och för tillgången till dessa tjänster på lika villkor i hela landet, utan också för landskapens ekonomiska verksamhetsförutsättningar samt de mål som ställts upp för social- och hälsovårds- och landskapsreformen för att stävja hållbarhetsunderskottet. För att trygga dessa mål är det motiverat att grunderna för beviljande av dispenser som beviljas för investeringar ses över så att dispens beviljas endast om en investering är nödvändig och brådskande för att trygga tillgången till tjänsterna.
Förutsättningarna för att sjukvårdsdistrikten ska beviljas dispens ska också preciseras så att det redan vid behandlingen av tillstånden ska vara känt hurdana ekonomiska konsekvenser de planerade investeringarna medför. Det ska i detta fall utöver för de faktiska investeringskostnaderna även redogöras för hur en investering påverkar driftsekonomiutgifterna, dvs. hur och på vilket sätt kostnaderna förändras i jämförelse med nuläget. Dessutom ska det i behandlingen av dispenser tas in element som hänför sig till helhetsbedömningen av ett projekt så att en ansökan från en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt ska behandlas också i statsrådets finansutskott.
2.2.2
Hyresavtal och nyttjanderättsavtal
Enligt 3 § i lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården ska kommuner och samkommuner i avtal om hyres- eller annan nyttjanderätt till byggnader och lokaler, vilka ingås efter ikraftträdandet av denna lag och är i kraft efter 2018, inkludera ett avtalsvillkor enligt vilket den som har lagstadgat organiseringsansvar för social- och hälsovården har rätt att säga upp avtalet under år 2019 så att det slutar gälla tolv månader från uppsägningen. Ett avtalsvillkor ska också tas in i sådana avtal om hyres- eller annan nyttjanderätt till byggnader och lokaler som ingåtts före lagens ikraftträdande, om avtalen till väsentliga delar ändras efter ikraftträdandet av lagen.
I 4 § 4 mom. föreskrivs det om undantag från det uppsägningsvillkor som krävs enligt 3 §. Om en kommuns eller samkommuns investering som avses i 4 § och som överstiger fem miljoner euro görs med stöd av avtal om hyres- eller annan nyttjanderätt och kommunen eller samkommunen har fått den dispens som krävs enligt 4 § för investeringen behöver inget uppsägningsvillkor inkluderas i avtalet.
Det undantag som anges i 4 § 4 mom. och som togs in i lagen i samband med riksdagsbehandlingen var avsett att möjliggöra så kallad fastighetsleasing och motsvarande avtalsarrangemang som har blivit en allt vanligare investeringsform i kommunerna och samkommunerna. Att ett uppsägningsvillkor inkluderas också i dessa avtal skulle enligt social- och hälsovårdsutskottets betänkande (ShUB 12/2016 rd) ha kunnat medföra att det uppstår problem med finansieringen också av lämpliga projekt.
Av social- och hälsovårdsutskottets betänkande framgår det att utskottet har jämställt en kommuns eller samkommuns egna projekt med projekt som genomförs med stöd av olika modeller för leasing och uthyrning. Bakgrunden till detta jämställande är sannolikt synsättet att trots att målsättningen för och avsikten med olika avtalsarrangemang i första hand är att skaffa finansiering, samt i vissa fall att skaffa underhållstjänster för byggnader, så är det alltid beställaren som har det slutliga ansvaret och att föremålet för projektet i framtiden överförs till projektets egentliga beställare, dvs. i detta fall blir föremålet för projektet kommunens eller samkommunens egendom. I denna typ av avtal har det för den slutliga beställaren av byggnaden, dvs. kommunen eller samkommunen, i regel fastställts en skyldighet att lösa in byggnaden när avtalstiden upphör eller alternativt en skyldighet att hitta en köpare för byggnaden.
Enligt 22 § i den införandelag som ingår i regeringens proposition 15/2017 rd som behandlas i riksdagen ska kommunen överföra de avtal som gäller ordnande av social- och hälsovården samt räddningsväsendet till landskapet. De avtal som ska överföras inbegriper också avtal som gäller lokaler, såsom hyresavtal. I förslaget till införandelag anges det dock med avvikelse från detta att de avtal om lokaler där kommunen åtagit sig att lösa in de berörda lokalerna i sin ägo efter avtalsperiodens utgång dock inte ska överföras till landskapen. Dessa avtal överförs till landskapet endast om landskapet och kommunen avtalar särskilt om detta. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att kommunernas olika arrangemang för att finansiera lokaler inte leder till att ägaransvaret varierar mellan kommunerna, eftersom det i 20 § i förslaget till införandelag fastställs att de social- och hälsovårdslokaler som en kommun äger förblir i kommunens ägo och att landskapet ska hyra dessa lokaler för åtminstone den övergångsperiod som anges i förslaget till införandelag. De lokaler som kommunerna redan äger, dvs. som finns i den egna balansräkningen, och de lokaler som kommunen kommer att äga i framtiden på basis av ett avtal jämställs alltså med varande genom undantagsbestämmelsen i 22 §.
Av denna orsak är det motiverat att 4 § 4 mom. preciseras så att det också av paragrafen noggrannare framgår att de investeringar som avses i momentet jämställs med investeringar som görs direkt i kommunens egen egendom.