6
Remissvar
Den arbetsgrupp som tillsattes i samband med beredningen av propositionen hörde de centrala aktörerna inom livsmedelskedjan samt livsmedelsmarknadsombudsmannen och marknadsdomstolen. Vid hörandet motsatte man sig inte förslaget att slopa den dynamiska modellen enligt direktivet om otillbörliga handelsmetoder, enligt vilken tillämpningsområdet indelas i flera olika kategorier enligt omsättningen hos företag av olika storlek. De tilläggskarakteristika avseende skillnaden mellan köparens och säljarens omsättning som föreslogs i samband med hörandet, såsom väsentligt större, ansågs inte ändamålsenliga till följd av de tolkningsfrågor som de ger upphov till. Vid hörandet föreslogs det att propositionen bör utvidgas till alla avtalsförhållanden oberoende av om säljaren har en mindre omsättning än köparen eller inte. Detta ansågs inte motiverat med beaktande av direktivets utgångspunkt att skydda säljare som har en mindre omsättning än köparna samt omfattningen av en sådan ändring och svårigheterna att bedöma konsekvenserna. Ståndpunkterna bland aktörerna inom livsmedelskedjan avvek från varandra i fråga om de föreslagna bestämmelser om betalningstider som är strängare än i direktivet (30 dagar i stället för 60 dagar). Den därmed anslutna konsekvensbedömningen kompletterades. Ståndpunkterna avvek också i fråga om de förfaranden som ska tillämpas när förbud meddelas och påföljder åläggs. Som ett resultat av remissbehandlingen preciserades förslaget i fråga om beräkningen av påföljdsavgiftens belopp. Vid hörandet motsatte man sig inte att ändringssökandet koncentreras till marknadsdomstolen.
Yttrande om propositionen begärdes av följande instanser: justitieministeriet, arbets- och nä-ringsministeriet, finansministeriet, Konkurrens- och konsumentverket, marknadsdomstolen, Naturresursinstitutet, livsmedelsmarknadsombudsmannen, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira, Livsmedelsverket, Rättsregistercentralen, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK, Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC rf, Livsmedelsindustriförbundet rf, Finlands Dagligvaruhandel rf, Finlands näringsliv rf, Centralhandelskammaren, Turism- och Restaurangförbundet rf, Finsk Handel rf, Företagarna i Finland rf, Finlands Bageriförbund rf, Puutarhaliitto - Trädgårdsförbundet ry, Kesko Abp och SOK-koncernen. Dessa yttrade sig om förslaget. Yttrande begärdes också av följande instanser, som dock inte yttrade sig om förslaget: LIDL, Småbryggeriförbundet rf, Finska Köttbranschens Förbund rf, Suomen Siipikarjaliitto - Finlands Fjäderfäförbund ry, Vilja-alan yhteistyöryhmä VYR ry, Kauppapuutarhaliitto - Handelsträdgårdsförbundet ry, Svenska Trädgårdsförbundet r.f., Osuustoimintakeskus Pellervo ry och Pellervon taloustutkimus PTT ry samt nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan. Yttranden lämnades dessutom av Nylands livsmedelsnätverk, Finlands Fiskodlarförbund rf och K-kauppiasliitto ry. Yttrandena har offentliggjorts i samband med det ovannämnda projektet.
De synpunkter som har framförts i yttrandena motsvarade i fråga om de centrala aktörerna inom livsmedelskedjan i stor utsträckning de ärenden som redan tidigare har tagits upp vid hörandet av de centrala aktörerna inom livsmedelskedjan och som i den mån det är möjligt har försökt beaktas redan i det förslag som sändes på remiss. Organisationerna som företräder producenter samt Trädgårdsförbundet, Nylands livsmedelsnätverk och Företagarna i Finland understödde propositionen. Finlands Fiskodlarförbund uppgav att det inte har något att anmärka på propositionen. De synpunkter som framfördes av de aktörer som företräder industrin understödde å ena sidan propositionen och motsatte sig å andra sidan vissa av de föreslagna bestämmelserna. De aktörer som företräder köpare inom livsmedelskedjan samt Finlands näringsliv, Turism- och Restaurangförbundet och Finlands Bageriförbund förhöll sig kritiska till i synnerhet de föreslagna nationella undantagen från direktivet, livsmedelsmarknadsombudsmannens befogenheter och nivån på påföljdsavgifterna. Centralhandelskammaren konstaterade att det har avtalats om verksamheten vid nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan, som finns i anslutning till kammaren, endast till utgången av detta år och fortsättningen beror på erhållandet av eventuell finansiering.
Myndigheterna förhöll sig i huvudsak positiva till propositionen. Konkurrens- och konsumentverket och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården konstaterade att de inte har något att anmärka på propositionen. Livsmedelsverket förhöll sig också positivt till förslaget, men fäste uppmärksamhet vid de kostnadseffekter som propositionen eventuellt medför för verket. Arbets- och näringsministeriet fäste uppmärksamhet vid anpassningen av bestämmelserna om företagshemligheter till den gällande lagstiftningen. Finansministeriet fäste uppmärksamhet vid beskrivningen av ärenden som gäller den offentliga ekonomin och statsbudgeten. Rättsregistercentralen föreslog att den föreslagna påföljdsavgiften bör tas in också i lagen om verkställighet av böter. Justitieministeriet och livsmedelsmarknadsombudsmannen föreslog flera innehållsmässiga och författningstekniska ändringar.
Vad gäller sakinnehållet lyftes i yttrandena fram i synnerhet den föreslagna lagens tillämpningsområde, tidsfristerna som gäller avgifter och annulleringar och nivån på påföljderna samt livsmedelsmarknadsombudsmannens befogenheter. I yttrandena föreslogs dessutom ändringar som gäller bland annat ändringssökandet. Nedan redogörs det närmare för de centrala frågorna i yttrandena.
Kommentarerna om tillämpningsområdet gällde slopandet av den så kallade dynamiska modellen enligt direktivet. Liksom det har konstaterats i propositionen föreligger den möjlighet som nämns i yttrandena att skillnaden mellan leverantörens och köparens omsättning kan vara liten också i den dynamiska modellen. I den föreslagna modellen behöver aktörerna och tillsynsmyndigheten inte utreda om aktörerna hör till vissa grupper enligt den dynamiska modellen. För utredning av tillämpningsområdet är det i den föreslagna modellen tillräckligt att det finns information om vilken aktör som har en större omsättning. Den föreslagna enklare modellen förbättrar aktörernas möjligheter att bedöma om de föreslagna bestämmelserna är tillämpliga. Den föreslagna tydligheten i tillämpningsområdet understöddes i flera yttranden.
I vissa yttranden föreslogs det dessutom att i tillämpningsområdet bör beaktas också köparnas skydd mot säljare så att alla avtalsförhållanden oberoende av aktörernas storlek omfattas av lagens tillämpningsområde. Detta regleringssätt har dock konstaterats vara alltför omfattande med beaktande av i synnerhet utgångspunkten enligt direktivet att skydda leverantörer som har en sämre förhandlingsposition. Dessa ärenden har utretts närmare ovan i avsnitten om bedömningen av nuläget i lagstiftningen, konsekvenserna och alternativen, och som det till denna del hänvisas till. I fråga om tillämpningsområdet preciserades på förslag av justitieministeriet bestämmelsen om överordnade tvingande bestämmelser så att den inte gäller nationella skärpningar av regleringen.
I fråga om tidsfristerna för avgifter och annulleringar understödde företrädarna för producenterna att tidsfrister som är strängare än enligt direktivet tas i bruk. Företrädarna för handeln motsatte sig propositionen till denna del och företrädarna för industrin ansåg att det fanns både goda och dåliga sidor. De som motsatte sig detta nämnde bland annat att de inhemska aktörerna eventuellt orsakas negativa konsekvenser. Justitieministeriet fäste uppmärksamhet vid att förslaget innebär att avtalsfriheten inskränks. Utifrån yttrandena konstaterades det att i synnerhet propositionens konsekvenser är svåra att bedöma i fråga om vissa aktörer och produkter som beskrivs närmare i avsnittet propositionens konsekvenser. Det förekom olika information också om de betalningstider som tillämpas i nuläget. Dessutom påpekades det att nationellt strängare betalningstider kan ha en negativ effekt på finländska aktörers export och import.
Med beaktande av att det skulle vara fråga om en inskränkning av avtalsfriheten kom man utifrån en helhetsbedömning fram till den slutsatsen att den föreslagna kategoriska nationella skärpningen av betalningstider inte är motiverad i detta sammanhang. Förslaget omarbetades så att i fråga om betalningstiderna är utgångspunkten i enlighet med det ursprungliga förslaget högst 30 dagar, men avvikelser kan göras genom avtal inom de gränser som ställs i direktivet. Det är dock behövligt att följa upp betalningstidernas längd. Om det verkar som om att betalningstiderna i praktiken förlängs är det skäl att på nytt ta upp ärendet till behandling. Den nationella skärpning som gäller annulleringar och enligt vilken förbudet mot annullering mindre än 30 dagar före en leverans gäller alla jordbruksprodukter och livsmedel i stället för enbart färskvaror ska däremot fortfarande betraktas som motiverad. Ensidig annullering av en order är inte tillåten redan enligt den allmänna avtalsrätten. Att förbudet som gäller ingående av avtal begränsas till enbart färskvaror på det sätt som anges i direktivet ansågs inte motiverat. Till denna del är de föreslagna bestämmelserna således nationellt strängare än EU-lagstiftningen. Dessa ärenden har utretts närmare ovan i avsnitten om bedömningen av nuläget i lagstiftningen, konsekvenserna och alternativen, och som det till denna del hänvisas till.
I yttrandena fäste man uppmärksamhet även vid påföljdsavgifternas storlek. Företrädarna för producenterna understödde den föreslagna nivån på påföljdsavgiften eller en högre nivå. Företrädarna för handeln och industrin ansåg däremot att den föreslagna påföljdsavgiften var alltför stor. Det bör konstateras att till skillnad från det som framfördes i yttrandena där man motsatte sig förslaget är grunden för den föreslagna påföljdsavgiften inte företagets omsättning i sin helhet och inte heller koncernens omsättning, utan det köpande företagets årsomsättning från handeln med produkter som omfattas av lagens tillämpningsområde. Denna omsättning är mindre än den allmänna omsättningen och beaktar bättre att det är fråga om sektorspecifik reglering. Det bör även beaktas att enligt utkastet till proposition ska i fråga om påföljdsavgiftens storlek hänsyn tas till överträdelsen art och omfattning, graden av klandervärdhet och överträdelsens varaktighet.
Således beaktar den föreslagna påföljdsavgiften på många sätt proportionalitetsprincipen och det säkerställs dessutom att den är tillräckligt avskräckande, vilket EU-lagstiftningen förutsätter. I vissa yttranden baserade sig de föreslagna alternativen på påföljdsavgifter som är begränsade till ett visst eurobelopp eller på värdet på leveransavtalet i fråga. Det förstnämnda alternativet har ansetts problematiskt på så sätt att för större aktörer kan en påföljdsavgift som är begränsad till ett visst eurobelopp ha en alltför liten avskräckande effekt med tanke på verksamhetens storlek i övrigt jämfört med mindre aktörer. Detsamma gäller förslaget om en påföljdsavgift som baserar sig på värdet på ett enskilt leveransavtal. Det kan konstateras att i livsmedelsmarknadsombudsmannens utlåtande anges att nivån på maximipåföljdsavgiften ska vara tillräcklig med tanke på den avskräckande effekten, och den ska dessutom i den mån det är möjligt följa situationen i de andra medlemsstaterna. Till denna del kan det maximibelopp på en procent som föreslås i utkastet till lag anses vara motiverat, men samtidigt också sådant att det inte kan underskridas utan att den avskräckande effekten blir lidande.
I vissa yttranden ansågs det även vara problematiskt att i fråga om myndigheter avviker påföljdsavgiftens storlek från vad som konstaterats ovan. I ärendet har beaktats att alla aktörer inom den offentliga sektorn, såsom skolor, inte driver handel med produkter och att omsättningen från handel med produkter således inte är en lämplig grund. Det föreslås därför i fråga om dem att grunden ska vara värdet på de årliga anskaffningarna av sådana produkter som omfattas av tillämpningsområdet.
Enligt livsmedelsmarknadsombudsmannen bör det i lagen på samma sätt som i den nya konkurrenslagstiftningen tas in sådana påföljdsavgifter för procedurmässiga överträdelser som ombudsmannen kan påföra. Till denna del bör det beaktas att det är fråga om en i EU:s konkurrenslagstiftning uttryckligen förutsatt och tämligen noggrant reglerad helhet. I den föreslagna lagen är det fråga om genomförandet av direktivet om otillbörliga handelsmetoder. I det ingår inga bestämmelser av detta slag.
När det gäller livsmedelsmarknadsombudsmannens befogenheter anser företrädarna för industrin och handeln att ombudsmannen inte bör ha befogenheter att förbjuda förfaranden eller meddela offentliga varningar, utan att marknadsdomstolen ska fatta beslut om dem. Livsmedelsmarknadsombudsmannen föreslog dock att ombudsmannen i stället för marknadsdomstolen också ska ha rätt att meddela förbud enligt den allmänna lagstiftning som det hänvisas till i lagen samt rätt att påföra påföljdsavgifter. Till denna del kan det konstateras att ombudsmannen också i nuläget har rätt att meddela en offentlig varning. Direktivet om otillbörliga handelsmetoder verkar på de sätt som det redogörs för närmare ovan i propositionen förutsätta att tillsynsmyndigheten har rätt att vid behov förbjuda ett förfarande som strider mot bestämmelserna i direktivet. I fråga om påföljderna har man beaktat bland annat livsmedelsmarknadsombudsmannens byrås resurser och att till exempel i konkurrens- och konsumentskyddslagstiftningen fattar marknadsdomstolen på framställning av en myndighet beslut om åläggande av påföljder. Livsmedelsmarknadsombudsmannen föreslog att inspektionsrätten bör gälla också lokaler som omfattas av hemfriden. Detta ansågs dock inte behövligt. Dessa ärenden har utretts närmare i det avsnitt i propositionen som gäller bedömningen av nuläget.
Utifrån de yttranden som lämnades in beslöt man att med avvikelse från det förslag som sändes på remiss är upphävande av bestämmelsen om anmärkning inte motiverat. Graderingen av anmärkning, offentlig varning, förbud och påföljdsavgift preciserades utifrån de yttranden som lämnades in. Livsmedelsmarknadsombudsmannen och justitieministeriet föreslog också att det bör övervägas om påföljden för förbjudna villkor och förfaranden bör vara att avtalet är utan verkan. Detta ansågs dock inte behövligt av de orsaker som det redogörs närmare för ovan i samband med bedömningen av nuläget.
I synnerhet i livsmedelsmarknadsombudsmannens yttrande föreslogs det att bestämmelserna i den gällande lagen bör ändras så att på dem tillämpas samma bestämmelser som på direktivet om otillbörliga handelsmetoder i fråga om bland annat tillämpningsområdet och myndighetens befogenheter. Detta har dock inte ansetts motiverat eftersom grunden för de gällande bestämmelserna är en annan lagstiftning. Marknadsordningsförordningens bestämmelser till exempel i fråga om obligatoriska skriftliga avtal begränsas till i förhållande till direktivet andra aktörer och produkter. I den allmänna lagstiftning som det hänvisas till i livsmedelsmarknadslagen, såsom företagarskyddslagen, är det fråga om lagstiftning som redan har varit i kraft länge och som gäller alla sektorer, och till vilken det inom denna sektor i samband med att livsmedelsmarknadslagen utfärdades har fogats möjlighet till myndighetstillsyn. Bakgrunden till ärendet har utretts i propositionen som gäller utfärdandet av den ursprungliga livsmedelsmarknadslagen. De fanns egna grunder för bestämmelserna i fråga när de utfärdades och det har inte ansetts finnas några grunder för att avvika från dem på grund av genomförandet av direktivet.
Utifrån justitieministeriets yttrande gjordes det i utkastet till lag flera författningstekniska ändringar och dessutom preciserades motiveringen. Innehållsmässigt preciserades bland annat bestämmelsen om påföljdsavgift så att avgiften inte blir aktuell vid ringa överträdelser eller i uppenbart oskäliga situationer. Även bestämmelserna om myndigheternas rätt att få uppgifter och utlämnande av uppgifter preciserades. I fråga om ändringssökande beaktades i synnerhet justitieministeriets och marknadsdomstolens yttranden så att allt ändringssökande inte koncentreras till marknadsdomstolen, utan endast ärenden som gäller offentlig varning, förbud och påföljdsavgifter. Utifrån justitieministeriets yttrande föreslås det att hänvisningen till livsmedelsmarknadslagen i 1 kap. 6 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen ska upphävas som onödig.
De förflyttningar och ersättningar av vissa gällande paragrafer som föreslogs i den version som sändes på remiss slopades. Det föreslås att i de gällande bestämmelserna görs endast de nödvändiga ändringar och preciseringar som följer av de tillägg som beror på direktivet. Utifrån Rättsregistercentralens yttrande kompletterades propositionen med en ändring av 1 § i lagen om verkställighet av böter som möjliggör att Rättsregistercentralen verkställer påföljdsavgifter. I yttrandena fördes det också fram att vissa utredningar är föråldrade. Till denna del hänvisas det till vad som konstateras i slutet på avsnittet om gällande praxis och bedömningen av dem. Det är värt att notera att regleringsbehovet baserar sig på de krav som i direktivet ställs på medlemsstaterna.
Vid den fortsatta beredningen konstaterades det även att det i lagen behöver tas in bestämmelser om det skydd för tekniska anvisningar som avses i lagen om företagshemligheter och kompletterar skyddet för företagshemligheter och som kan gälla till exempel skydd av recept som anförtrotts ett annat företag för tillverkning av produkter. Under den fortsatta beredningen konstaterades det dessutom att det finns ett behov av att omvärdera behörighetsvillkoren för livsmedelsmarknadsombudsmannen med beaktande av de vid rekryteringen av den nuvarande ombudsmannen erhållna erfarenheterna av det ringa antal sökande som uppfyller behörighetsvillkoren.
7
Specialmotivering
1. Lagen om ändring av livsmedelsmarknadslagen
1 §.Tillämpningsområde. Enligt paragrafens 1 mom. ska lagen i enlighet med nuläget tillämpas på avtal och praxis som gäller handel med livsmedel och jordbruksprodukter mellan näringsidkare. Bestämmelsen medför att tillämpningsområdet inte omfattar avtal som ingås med konsumenter och bestämmelsen omfattar således kravet i artikel 1.2 sjätte stycket i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Utgångspunkten med bestämmelsen är på motsvarande sätt som i direktivet att leverantören ska skyddas i förhållande till köparen. I momentet görs en författningsteknisk precisering så att bestämmelsen om avtalsvillkor också gäller avtalspraxis.
Bestämmelsen om att lagen inte tillämpas på avtal som ingås med eller praxis som tillämpas i fråga om näringsidkare som utövar inkvarterings- och förplägnadsverksamhet som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (308/2006) ska slopas i momentet. Direktivet om otillbörliga handelsmetoder möjliggör inte ett sådant allmänt undantag från tillämpningsområdet i fråga om de krav och förbud som förutsätts i direktivet. Undantaget som gäller branschen i fråga har dock beaktats i den gällande 3 § som gäller avtalens formbundenhet och som inte gäller näringsidkare som utövar inkvarterings- och förplägnadsverksamhet. Inte heller den gällande 7 § som gäller livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsyn och där det hänvisas till de allmänna lagarna i 4 § gäller aktörerna i fråga. I bestämmelserna är det inte fråga om krav som omfattas av direktivets tillämpningsområde. I fråga om dem ändras regleringen inte jämfört med nuläget.
I paragrafens nya 2 mom. föreskrivs det om tillämpningsområdet för bestämmelserna i 2 a–2 g § som enligt förslaget ska tas in i lagen till följd av direktivet om otillbörliga handelsmetoder. I fråga om företagshemligheter och tekniska anvisningar finns bestämmelser om kraven redan i lagen om företagshemligheter, som det hänvisas till i 2 h §.
De föreslagna bestämmelserna ska tillämpas om leverantören har en mindre omsättning än köparen och köparens omsättning är minst 2 miljoner euro. Dessutom ska det förutsättas att leverantören eller köparen, eller båda, är etablerade i Europeiska unionen. Bestämmelserna ska också tillämpas när köparen är en myndighet inom Europeiska unionens område. Då bedöms inte omsättningen.
Omsättningsgränsen ska i enlighet med artikel 1.2 andra stycket i direktivet om otillbörliga handelsmetoder förstås i enlighet med relevanta delar i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG och särskilt artiklarna 3, 4 och 6 däri, inklusive definitionerna av fristående företag, partnerföretag och anknutna företag, samt andra frågor som rör årsomsättningen. Av rekommendationen följer till exempel att utgångspunkten för bedömningen av omsättningen för en enskild butik som ägs av en butikskedja är hela koncernens omsättning. Rekommendationen ska tillämpas uttryckligen på tolkningen av omsättningens storlek, inte på exempelvis fastställande av ett företags hemort. Som etableringsort betraktas den ort där den som ingår avtalet eller den som i praktiken fullgör avtalet är etablerad. Således anses det till exempel i fråga om de avtal som ingås av ett multinationellt företags dotterbolag som är registrerat i Finland att etableringsorten är Finland.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska artikel 3.4 i direktivet om otillbörliga handelsmetoder beaktas enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att de förbud som fastställs i artiklarna 3.1 och 3.2 utgör överordnade tvingande bestämmelser som ska tillämpas i alla situationer som faller inom tillämpningsområdet för dessa förbud, oberoende av den rätt som annars skulle tillämpas på leveransavtalet mellan parterna. I övrigt ska i lagvalssituationer tilllämpas vad som föreskrivs om ärendet någon annanstans, såsom i lagen om internationella köp (Convention on Contracts for the International Sale of Goods, CISG, FördrS 49–50/1988) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Kravet på överordnade tvingande bestämmelser ska inte utsträckas till strängare nationella krav som avviker från direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Bestämmelsen i 2 b § om annulleringstiderna för order är sådan till den del det förbud som avses där med avvikelse från direktivet om otillbörliga handelsmetoder utöver färskvaror även gäller andra jordbruksprodukter och livsmedel. Kravet på överordnande tvingande bestämmelser gäller inte heller den nationella utvidgningen i anslutning till tillämpningsområdet till den del det är fråga om tillämpning av förbuden också på varuleveranser där säljarens omsättning överstiger gränsen på 350 miljoner euro enligt direktivet och köparen har en större omsättning än detta. Eftersom den föreslagna bestämmelsen om betalningstider möjliggör att det avtalas om betalningstiden inom ramen för direktivet är det inte behövligt att detta beaktas separat i detta sammanhang.
Det har med beaktande av ramvillkoren för internationellt tvingande lagstiftning inte ansetts motiverat att det föreskrivs om att nationella bestämmelser som är mer omfattande än kraven i direktivet är internationellt tvingande. Internationellt tvingande bestämmelser täcker dock nationellt en enklare modell för det föreslagna tillämpningsområdet där det räcker att köparen har en större omsättning än säljaren utan ett behov av att bedöma de olika kategorierna i den dynamiska modellen. Denna utvidgning som syftar till att förenkla tillämpningen är i praktiken tämligen liten. Således begränsas de internationellt tvingande bestämmelserna till bestämmelserna i direktivet också i fråga om tillämpningsområdet med undantag för den dynamiska modellen i tillämpningsområdet.
2 §.Definitioner. Definitionen av jordbruksprodukter enligt paragrafens 1 punkt ändras så att den motsvarar definitionen enligt artikel 2.1 i direktivet om otillbörliga handelsmetoder där det hänvisas till de produkter som avses i bilaga I till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Definitionen omfattar dock inte fiskprodukter som beaktas i definitionen av livsmedel.
Definitionen av medelstort företag enligt paragrafens 2 punkt motsvarar nuläget. Definitionen av livsmedel enligt 3 punkten i paragrafen ändras så att den överensstämmer med artikel 2.1 i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Definitionen omfattar de produkter som avses i den med undantag för de jordbruksprodukter som avses i 1 punkten. Med jordbruks- och livsmedelsprodukter (i lagen jordbruksprodukter och livsmedel) avses enligt direktivet produkter som förtecknas i bilaga I till FEUF samt produkter som inte förtecknas i den bilagan men som framställs för användning som livsmedel genom användning av produkter som förtecknas i den bilagan. Definitionen omfattar utöver jordbruksprodukter också fiskprodukter. Den nya definitionen av livsmedel avviker från den gällande definitionen av livsmedel där det hänvisas till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, och den avviker i synnerhet på så sätt att vatten inte hör till produkterna i bilaga I till FEUF och på avtal om handel med vatten tillämpas således inte bestämmelserna i den föreslagna lagen.
I 4 punkten i paragrafen ska det finnas en definition av leverantör. Avsikten är att den till sitt sakinnehåll ska motsvara artikel 2.4 i direktivet. Den grupp som nämns i definitionen omfattar till exempel producentorganisationer, leverantörsorganisationer och sammanslutningar av sådana organisationer.
Det ska till paragrafen fogas en 5 punkt med en definition av köpare. Avsikten är att definitionen ska motsvara artikel 2.2 i direktivet. En köpare kan på basis av punkten även vara en grupp av köpare. Om till exempel flera aktörer tillsammans köper produkter betraktas som köparens omsättning dessa aktörers sammanräknade omsättning.
Det ska till paragrafen fogas en 6 punkt med en definition av myndighet. Avsikten är att definitionen ska motsvara artikel 2.3 i direktivet och den ska tillämpas när en myndighet är leverantör eller köpare av jordbruksprodukter eller livsmedel.
Det ska till paragrafen fogas en 7 punkt med en definition av färskvaror. Definitionen överensstämmer med motsvarande definition i direktivet.
Till paragrafen fogas en 8 punkt med en definition av marknadsordningsförordningen.
2 a §.Betalningstid. Det ska till lagen fogas en paragraf om betalningstid. Avsikten är att bestämmelserna i paragrafen ska tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 3.1 första stycket led a i direktivet om otillbörliga handelsmetoder, med undantag för betalningstidens längd som i princip ska vara 30 dagar oberoende av om det är fråga om färskvaror eller inte.
Enligt paragrafens 1 mom. ska köparen betala jordbruksprodukter eller livsmedel senast inom 30 dagar från leveransdagen eller från den dag då det belopp som ska betalas fastställs, om denna dag infaller senare än leveransdagen. I enlighet med artikel 3.1 första stycket led a i direktivet ska betalningstiden börja löpa från leveransdagen, om köparen fastställer det belopp som ska betalas.
Inom vissa produktsektorer har praxis varit att dela betalningen i två delar så att återstoden av produkterna betalas senare när vissa ärenden har preciserats. Till exempel inom sockersektorn har praxis varit att för produkterna betala en viss resterande del till producenten först flera månader efter leveransen av produkterna. De föreslagna maximitidsfristerna för betalningar ställer upp begränsningar för denna typ av praxis, eftersom utgångspunkten är att betalningen i princip ska göras inom 30 dagar från leveransen eller från det att det belopp som ska betalas fastställs. Betalningen kan dock göras i flera rater, om säljaren fastställer det belopp som ska betalas och skickar räkningarna till köparen. I exempelfallet ska alltså i fråga om båda räkningarna de föreslagna maximitidsfristerna iakttas, men i fråga om den senare börjar betalningstiden inte löpa från den första räkningen, utan först från den senare. Väsentligt med tanke på förfarandets godtagbarhet är att säljaren har rätt att fastställa betalningen och att säljaren konkret gör det och skickar ut räkningarna.
I fråga om betalningarna ska det också beaktas att bestämmelsen enligt direktivets ovannämnda artikel 3.1 första stycket led a gäller endast betalningar som är kopplade till försäljningen av produkterna i fråga. Alla betalningar är inte sådana. I synnerhet när det gäller andelslag kan det vara vanligt att betala vissa tilläggsbetalningar till dess medlemmar så att betalningarna inte direkt gäller försäljningen av produkterna. Detta har beaktats också i skäl 17 i ingressen till direktivet, där det anges att dessa begränsningar endast bör gälla för betalningar i samband med försäljning av jordbruks- och livsmedelsprodukter och inte för andra betalningar såsom tilläggsbetalningar från ett kooperativ (andelslag) till dess medlemmar.
I 2 mom. föreskrivs det om betalningstiden i en situation där man i leveransavtalet har kommit överens om att produkterna levereras regelbundet. Köparen ska då betala senast inom 30 dagar från utgången av den överenskomna leveransperioden eller från den dag då det belopp som ska betalas för leveransperioden har fastställts, om denna dag infaller senare än utgången av leveransperioden. Om köparen fastställer det belopp som ska betalas börjar betalningstiden löpa från utgången av den överenskomna leveransperioden. Med stöd av artikel 3.1 första stycket led a i direktivet ska det i fråga om tillämpningen av betalningstiden i vilket fall som helst anses att de överenskomna leveransperioderna är högst en månad långa. Om till exempel en leveransperiod är fem veckor lång, börjar beräkningen av tidsfristen på 30 dagar inom en månad och denna tidsfrist ska tillämpas också på de leveranser som görs den femte veckan.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om möjligheten att i fråga om andra produkter än färskvaror komma överens om en tid som är längre än tiden på högst 30 dagar enligt 1 och 2 mom. Betalningstiden kan vara högst 60 dagar i enlighet med direktivet. Det ska kommas överens särskilt om avvikelser från de nämnda betalningstiderna enligt 1 och 2 mom.
Genom paragrafen begränsas enligt paragrafens 4 mom. med undantag för de betalningstider som anges i 1–3 mom. inte tillämpningen av de påföljder för betalningsdröjsmål och borgenärens tillgängliga rättsmedel som anges någon annanstans i lag. Genom denna bestämmelse beaktas motsvarande bestämmelse i artikel 3.1 andra stycket i direktivet. Bestämmelser om Finlands genomförande av det nämnda direktivet om sena betalningar finns bland annat i lagen om betalningsvillkor och räntelagen. Av den föreslagna bestämmelsen följer att i en situation där avtalsparterna inte har kommit överens om förfallodagen för en fordran eller om betalningstiden enligt avtalet är längre än vad som anges ovan i 1–3 mom., ska fordran anses förfalla vid utgången av den maximibetalningstid som anges i denna paragraf.
I momentet beaktas också den bestämmelse i artikel 3.1 andra stycket i direktivet enligt vilken ett förbud som gäller betalningstiden inte begränsar möjligheten för en köpare och en leverantör att komma överens om en värdefördelningsklausul som avses i artikel 172 i marknadsordningsförordningen. I artikel 172a i marknadsordningsförordningen som är direkt tilllämplig anges det att utan att det påverkar specifika värdefördelningsklausuler inom sockersektorn får jordbrukare, inbegripet sammanslutningar av jordbrukare, och deras första köpare komma överens om värdefördelningsklausuler, inbegripet marknadsbonusar och -förluster, som fastställer hur en förändring av de berörda produkternas relevanta marknadspriser eller andra råvarumarknader ska fördelas dem emellan. Artikel 172a tillåter uttryckligen att man kommer överens om till exempel bonusar. Liksom det har konstaterats ovan när det gäller andelslagens tilläggsbetalningar är det inte heller när det gäller dessa bonusar i princip fråga om betalning av produkter, och bestämmelsen i fråga gäller således inte deras betalningstid.
I 5 mom. i paragrafen föreskrivs det om de undantag som gäller programmet för utdelning i skolor, tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster och leveransavtal för druvor eller must för vinframställning och som förutsätts i artikel 3.1 tredje stycket i direktivet om otillbörliga handelsmetoder.
2 b §.Annullering av en order. Till lagen fogas en paragraf om förbud mot att annullera en order med kort varsel. Avsikten är att bestämmelserna i paragrafen ska tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 3.1 första stycket led b i direktivet om otillbörliga handelsmetoder, med dock så att paragrafen gäller jordbruksprodukter och livsmedel oberoende av om det är fråga om färskvaror eller inte. Utgångspunkten för tillämpningen av paragrafen är skäl 17 i ingressen till direktivet, och enligt det skälet påverkar annulleringar med kort varsel leverantörens ekonomiska bärkraft negativt utan att ge kompenserande fördelar.
2 c §. Ensidiga ändringar av villkoren. Till lagen fogas en ny paragraf om förbud mot ensidiga ändringar av avtalsvillkoren. För att ensidiga ändringar av avtal överhuvudtaget ska vara möjliga bör det i avtalet finnas ett villkor som berättigar till ändring eller alternativt samförstånd mellan parterna. Den föreslagna bestämmelsen utgör ett hinder för en sådan möjlighet. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelserna i artikel 3.1 första stycket led c i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Enligt skäl 21 i ingressen till direktivet bör starkare köpare inte ändra överenskomna avtalsvillkor ensidigt, till exempel genom att avlista produkter som omfattas av ett leveransavtal.
2 d §.Förbjudna betalningar. Till lagen fogas en paragraf där det föreskrivs om förbud mot vissa betalningar och ersättningar som anses utgöra otillbörliga handelsmetoder.
Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen får köparen inte kräva en betalning av leverantören som inte är kopplad till försäljningen av leverantörens produkter. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.1 första stycket led d i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Utgångspunkten för bedömningen är huruvida leverantören får kompensation för tilläggsavgiften.
Köparen får enligt 2 punkten i momentet inte av leverantören kräva betalning för den försämring eller förlust av produkter som sker i köparens lokaler eller efter det att äganderätten har övergått till köparen, när sådan försämring eller förlust inte beror på leverantörens försumlighet eller fel. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.1 första stycket led e i direktivet. Bakgrunden till bestämmelsen är situationer där den risk som produkterna är förenad med kan övergå till köparen redan före produkterna flyttas till köparens lokaler. Avsikten är att skydda leverantören i situationer där leverantören inte längre ansvarar för försämringen eller förlusten.
Enligt 3 punkten i momentet får köparen av leverantören inte kräva ersättning för kostnaden för att behandla klagomål från kunder i samband med försäljningen av leverantörens produkter, när sådana klagomål inte beror på leverantörens försumlighet eller fel. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i direktivets artikel 3.1 första stycket led i.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om betalningar som köparen inte får kräva av leverantören, om köparen och leverantören inte tidigare klart och tydligt har kommit överens om dem i leveransavtalet eller i ett efterföljande avtal mellan leverantören och köparen.
Enligt paragrafens 2 mom. 1 punkt är det förbjudet att av leverantören kräva betalning för den lagring, skyltning med eller listning, eller det tillhandahållande på marknaden som utförs av köparen. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.2 första stycket led b i direktivet.
Det är enligt 2 punkten i momentet förbjudet att av leverantören kräva betalning för kostnaden för rabatter på produkter som köparen säljer som del av en marknadsföringskampanj. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.2 första stycket led c i direktivet.
I 3 punkten i momentet fastställs att det är förbjudet att av leverantören kräva betalning för köparens reklam för eller marknadsföring av produkter. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.2 första stycket led d och e i direktivet. Med marknadsföring avses en större helhet av åtgärder som omfattar till exempel marknadsföringsundersökningar och planering av marknadsföringen samt andra åtgärder som har som mål att öka försäljningen av en produkt.
Enligt 4 punkten i momentet är det förbjudet att av leverantören kräva betalning för kostnaden för inredningen av lokaler som används vid försäljning av leverantörens produkter. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.2 första stycket led f i direktivet.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om de förutsättningar som ska uppfyllas om parterna avtalar om de ärenden som avses i 2 mom.
Köparen ska enligt 1 punkten i momentet på leverantörens begäran förse leverantören med en skriftlig beräkning av betalningen per enhet eller av den sammanlagda betalningen. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.3 i direktivet. Enligt skäl 26 i ingressen till direktivet bör betalningen vara grundad på objektiva och rimliga uppskattningar.
I 2 punkten i momentet anges att när det gäller situationer som avses i 2 mom. 1, 3 och 4 punkten ska leverantören även förses med en skriftlig kostnadsberäkning och underlaget för denna beräkning. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.3 i direktivet. Enligt skäl 27 i ingressen till direktivet bör betalningen vara grundad på objektiva och rimliga uppskattningar.
Enligt 3 punkten i momentet ska när det gäller situationer som avses i 2 mom. 2 punkten leverantören även förses med uppgifter om under vilken tidsperiod de säljfrämjande åtgärderna ska genomföras och den förväntade mängd produkter som kommer att beställas till rabatterat pris. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll artikel 3.2 andra stycket i direktivet.
2 e §.Kommersiella repressalier. Till lagen fogas en paragraf om förbud mot kommersiella repressalier. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.1 första stycket led h i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Utgångspunkten för tillämpningen av bestämmelsen är skäl 25 i ingressen till direktivet, och enligt skäl 25 bör leverantörer kunna lämna in klagomål mot vissa otillbörliga handelsmetoder, som också inbegriper kommersiella repressalier eller hot om sådana till exempel i situationer där köparen avlistar produkter, drar ned på kvantiteterna av beställda produkter eller upphör med vissa tjänster som köparen tillhandahåller leverantören – såsom marknadsföring eller säljfrämjande åtgärder för leverantörens produkter – på grund av att leverantörerna utövar sina rättigheter enligt direktivet.
2 f §.Returnering. Till lagen fogas en ny paragraf om returnering av produkter. Enligt paragrafen får köparen inte returnera osålda produkter till leverantören utan att betala för dessa osålda produkter eller bortskaffandet av dem, om det inte har ingåtts ett avtal om detta. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.2 första stycket led a i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Parterna ska tidigare klart och tydligt ha kommit överens om detta i leveransavtalet eller i ett efterföljande avtal mellan leverantören och köparen.
2 g §.Skriftlig bekräftelse av villkoren i ett leveransavtal på begäran. Till lagen fogas en paragraf om leveransavtalens skriftliga form. I den föreskrivs det om det i direktivet om otillbörliga handelsmetoder förutsatta kravet som gäller den skriftliga formen i fråga om leveransavtal för jordbruksprodukter och livsmedel. Enligt paragrafen ska köparen på begäran av leverantören skriftligen bekräfta villkoren i ett leveransavtal. Den föreslagna bestämmelsen ska dock inte tillämpas på levereras från en medlem av en producentorganisation till den producentorganisation som leverantören hör till, om producentorganisationens stadgar eller de regler och beslut som fastställs i eller följer av dessa stadgar innehåller bestämmelser med liknande effekt på villkoren i avtalet.
Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelsen i artikel 3.1 första stycket led f i direktivet om otillbörliga handelsmetoder, enligt vilken medlemsstaterna ska förbjuda följande förfarande: köparen vägrar att skriftligen bekräfta villkoren i ett leveransavtal mellan köparen och leverantören för vilka leverantören har begärt att få skriftligen bekräftade; detta ska inte gälla om leveransavtalet avser produkter som levereras från en medlem av en producentorganisation, inklusive ett kooperativ, till den producentorganisation som leverantören tillhör, om producentorganisationens stadgar eller de regler och beslut som fastställs i eller följer av dessa stadgar innehåller bestämmelser med liknande effekt på villkoren i leveransavtalet. Bakgrunden till bestämmelsen är skäl 23 i ingressen till direktivet, och enligt skäl 23 är den allmänna huvudregeln i avtal mellan näringsidkare formfrihet. Användningen av skriftliga avtal inom jordbruks- och livsmedelskedjan kan dock bidra till att vissa otillbörliga handelsmetoder kan undvikas. På grund av detta ska sådana handelsmetoder där en köpare vägrar att skriftligen bekräfta villkoren i leveransavtalet förbjudas som otillbörliga.
Såsom det förklaras närmare ovan i propositionen ska den bestämmelse om avtals skriftliga form som finns i den gällande lagens 3 § och vars tillämpning är begränsad till avtal om leveranser av jordbruksprodukter som ingås med producenter förbli i kraft.
2 h §.Företagshemligheter och tekniska anvisningar. Till lagen fogas en paragraf med en informativ hänvisning till det i lagen om företagshemligheter avsedda förbudet mot att obehörigt anskaffa, utnyttja eller röja företagshemligheter och obehörigt utnyttja eller röja en teknisk anvisning. Bestämmelsen baserar sig på artikel 3.1 första stycket led g i direktivet om otillbörliga handelsmetoder där köparen förbjuds att olagligen anskaffa, använda eller röja leverantörens företagshemligheter i den mening som avses i direktivet om företagshemligheter. Direktivet om företagshemligheter har i Finland genomförts genom lagen om företagshemligheter.
Företagshemligheter kan vara till exempel kunnande som hänför sig till ett företags verksamhet eller ekonomiska uppgifter om ett företag. Central med tanke på den definition av företagshemlighet som anges i 2 § i lagen om företagshemligheter är att tre kriterier uppfylls: att informationen är hemlig, att den har ekonomiskt värde och att det har vidtagits åtgärder för att skydda den.
Enligt 7 § 1 mom. i lagen om företagshemligheter får tekniska instruktioner eller koncept (tekniska anvisningar) som inte är allmänt tillgängliga inte obehörigen utnyttjas eller röjas av den som har anförtrotts sådana för utförande av arbete eller uppgifter eller annars för affärsändamål. En teknisk anvisning är alltså inte som sådan skyddad, såsom en företagshemlighet, utan skyddet förutsätter att den anförtros någon annan för utförande av arbete eller uppgifter eller annars för affärsändamål. En teknisk anvisning kan vara till exempel en ritning, en modell eller ett recept. Enligt förarbetena till lagen om företagshemligheter ges tekniska anvisningar till exempel för tillverkningen av produkter eller övervakningen av produktionsprocesser. De anförtros andra företag också i samband med bland annat anbudsbegäran och lämnandet av anbud samt under förhandlingar mellan företag om inledande av samarbete. Enligt förarbetena till lagen om företagshemligheter motsvarar begreppet teknisk anvisning till sitt innehåll begreppet teknisk förebild eller teknisk anvisning som avses i den tidigare 4 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet som upphävdes i samband med att lagen om företagshemligheter utfärdades. Således är även rättspraxis som gäller teknisk förebild eller teknisk anvisning av betydelse i nuläget i fråga om de tekniska anvisningar som avses i lagen om företagshemligheter. Enligt 7 § 2 mom. i lagen om företagshemligheter får en teknisk anvisning inte obehörigen utnyttjas eller röjas av den som anförtrotts den tekniska anvisningen och som känner till eller borde känna till att anvisningen direkt eller indirekt erhållits från någon som obehörigen röjt den. Det att produkter som gör intrång i en teknisk anvisning produceras, bjuds ut till försäljning eller släpps ut på marknaden eller att sådana produkter importeras, exporteras eller lagras i dessa syften betraktas enligt 7 § 3 mom. som obehörigt utnyttjande av den tekniska anvisningen, om personen känner till eller borde känna till att det är fråga om produkter som gör intrång i en teknisk anvisning.
Begreppen företagshemlighet och teknisk anvisning och skyddet av dem utreds närmare i förarbetena till lagen om företagshemligheter (RP 49/2018 rd).
4 §.Andra förbjudna villkor. I paragrafens rubrik tas ordet andra in för att göra skillnad mellan förbjudna villkor och förbjuden praxis som paragrafen omfattar och de bestämmelser som ska tas in i lagen till följd av direktivet om otillbörliga handelsmetoder.
6 §. Utnämning av livsmedelsmarknadsombudsmannen samt ombudsmannens byrå. När det gäller de behörighetsvillkor för livsmedelsmarknadsombudsmannen som anges i paragrafens 1 mom. slopas kravet på högre högskoleexamen i juridik av de orsaker som det redogörs närmare för i samband med bedömningen av nuläget.
Paragrafens 2 mom. ändras inte.
Paragrafens 3 mom. ändras så att formuleringen ”får utfärdas” som hänför sig till bemyndigandet att utfärda förordning av statsrådet ändras till den förpliktande formuleringen ”utfärdas”. Närmare bestämmelser ska på de grunder som det redogörs för närmare annanstans i propositionen utfärdas om att livsmedelsmarknadsombudsmannens beslut fattas på föredragning och om att minst en person som har avlagt högre högskoleexamen i juridik ska delta i föredragningen som antingen föredragande eller avgörare.
7 §.Tillsyn. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om tillsynen över bestämmelserna i 2 a–2 h § som enligt förslaget ska fogas till lagen till följd av direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Bestämmelserna baserar sig på artikel 6.1 första stycket led a i direktivet, och enligt den artikeln ska medlemsstaterna tilldela tillsynsmyndigheten befogenhet att inleda och genomföra utredningar. Tillsynen i samband med företagshemligheter och tekniska anvisningar inleds till följd av ärendets art i praktiken på initiativ av innehavaren av en företagshemlighet eller en teknisk anvisning.
8 §.Rätten att föra ärenden till livsmedelsmarknadsombudsmannen. I paragrafens 1 mom. föreslås en ändring av teknisk natur. Paragrafens 2 mom. ersätts med ett nytt 2 mom. och det gällande 2 mom. blir 3 mom.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om de aktörer som till livsmedelsmarknadsombudsmannen får föra de förbjudna handelsmetoder som avses i de 2 a–2 h § som enligt förslaget ska fogas till lagen till följd av direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Avsikten är att bestämmelsen till sitt sakinnehåll ska omfatta de aktörer som avses i artiklarna 5.1 och 5.2 i direktivet. Dessa avviker i viss mån från de aktörer som anges i det gällande 1 mom. Orsaken till detta är utöver ordalydelsen i direktivet att de ärenden som avses i 1 mom. även omfattar tillämpningen av allmänna lagar, såsom företagarskyddslagen, där inledandet inte är begränsat endast till leverantören, utan endera avtalsparten kan vara föremål för skydd. Utgångspunkten med direktivet om otillbörliga handelsmetoder är dock att skydda leverantören, och därför ska leverantörer och företrädare för dem vara berättigade att inleda ett ärende.
Paragrafens gällande 2 mom. där det föreskrivs om livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att också på eget initiativ ta ett ärende till behandling blir 3 mom. Dess tillämpningsområde ska i fortsättningen omfatta också de nämnda bestämmelserna som avses i direktivet. I paragrafen slopas kriteriet enligt vilket det ska vara fråga om ett ärende som är av betydelse för en fungerande livsmedelskedja. Bestämmelsen i artikel 6.1 första stycket led a i direktivet möjliggör inte en sådan avgränsning.
8 a §.Behandling av ärenden. Till lagen fogas en paragraf där det föreskrivs om vissa sådana sätt att behandla ärenden som förutsätts i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Bestämmelserna ska i fortsättningen tillämpas också på behandlingen av ärenden enligt den gällande lagen.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om upptagande av ett ärende till behandling och därmed anslutna underrättelser och behandlingstider. Bestämmelserna preciserar bestämmelserna i förvaltningslagen på det sätt som förutsätts i artiklarna 5.4–5.6 i direktivet.
Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om en näringsidkares rätt att bli hörd. Vid hörandet tillämpas i princip förvaltningslagen, men en separat bestämmelse är, av de orsaker som det redogörs närmare för ovan, behövlig i fråga om påförande av påföljdsavgifter.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det på samma sätt som i konkurrenslagen om en näringsidkares rätt att få upplysningar om de handlingar som rör utredningen och i vilket skede behandlingen av ärendet är till den del detta kan ske utan men för utredningen av ärendet, om inte något annat föreskrivs i offentlighetslagen, i denna lag eller i Europeiska unionens rättsakter. Hänvisningen till något annat som föreskrivs i denna lag avser de bestämmelser om skydd av vissa uppgifter som föreslås i lagen.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs det på samma sätt som i 38 § 3 mom. i konkurrenslagen om begränsningar i användningen av upplysningar som fåtts av en näringsidkare.
8 b §.Skydd av vissa uppgifter. Till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om skydd av uppgifter som gäller anmälan av överträdelser och om rätten till försvar.
Enligt paragrafens 1 mom. ska livsmedelsmarknadsombudsmannen på begäran av den som fört ärendet till behandling sekretessbelägga dennes identitet och i 8 § avsedda leverantörers och medlemmars identitet och de andra uppgifter om behandlingen av ärendet som den som fört ärendet till behandling anger, om röjande av dessa uppgifter med tanke på omständigheterna skulle kunna skada dessa aktörers intressen. Tillämpningen av bestämmelsen baserar sig på anmälarens begäran. Anmälarens subjektiva uppfattning om olägenheten räcker dock inte ensam till för att tillämpa de grunder för sekretessbeläggning som avses i bestämmelsen. Bedömningen ska göras av livsmedelsmarknadsombudsmannen som behandlar ärendet. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs artikel 5.3 i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Bestämmelsen ska i fortsättningen tillämpas också på behandlingen av de i 8 § 1 mom. avsedda ärendena enligt den gällande lagen.
Avsikten är att säkerställa att i synnerhet den som gör en anmälan och de medlemmar och leverantörer som avses i 8 § skyddas mot köparens eventuella motåtgärder. Vid tillämpningen är utgångspunkten skäl 8 i ingressen till direktivet, och enligt skäl 8 kan den klagandes rädsla för kommersiella repressalier, liksom den ekonomiska risk det medför att ifrågasätta sådana metoder, begränsa det praktiska värdet av de nuvarande rättsmedlen. Också i skäl 25 i ingressen till direktivet beaktas möjligheten att köpare vidtar eller hotar att vidta kommersiella repressalier gentemot leverantörer när de utövar sina rättigheter. Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter bör enligt skäl 28 i ingressen till direktivet vidta lämpliga åtgärder om en klagande begärt att få vara anonym på grund av rädsla för kommersiella repressalier.
Förhållandet mellan de bestämmelser som föreslås i paragrafen och bestämmelserna i offentlighetslagen, i synnerhet lagens 11 § och 24 § 1 mom. 15 och 22 punkten som gäller sekretessbelagda uppgifter, utreds ovan i avsnitt 3.2.4. I princip blir i situationen i fråga särskilt tillämplig sekretessgrunden enligt den nämnda 15 punkten, om utlämnandet av uppgifter skulle äventyra övervakningen eller dess syfte eller utan vägande skäl skulle vara ägnat att åsamka den som har del i saken skada. Sekretessgrunderna enligt offentlighetslagen blir som allmän lagstiftning primärt tillämpliga, men dessa bestämmelser har inte i alla situationer ansetts säkerställa att det skydd som direktivet förutsätter förverkligas. Således ska livsmedelsmarknadsombudsmannen vid behov skydda uppgifter på det sätt som den föreslagna bestämmelsen förutsätter.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om motpartens rätt till försvar. Enligt momentet kan uppgifter inte sekretessbeläggas om sekretessbeläggningen äventyrar parternas rätt att bli hörda eller rätt till en rättvis rättegång. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6.2 i direktivet enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att utövandet av befogenheterna är föremål för lämpliga skyddsåtgärder vad gäller rätten till försvar, i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, inbegripet i de fall när den klagande begär konfidentiell behandling av uppgifterna i enlighet med artikel 5.3. Rätten till försvar har utretts närmare i de avsnitt i propositionen som gäller bedömningen av nuläget i lagstiftningen och förhållandet till grundlagen. Om livsmedelsmarknadsombudsmannen med stöd av 1 mom. har kommit från till att det i princip är motiverat att skydda uppgifter, ska ombudsmannen efter att ha utrett ett anhängigt ärende och efter att eventuellt ha skaffat tilläggsuppgifter en helhetsbedömning av om behandling av ärendet på detta sätt är möjlig utan att den ovannämnda rätten till försvar äventyras.
I den föreslagna bestämmelsen beaktas också artikel 6.1 första stycket led d i direktivet, där det föreskrivs om möjligheten att avstå från att fatta ett beslut om det beslutet skulle kunna riskera att avslöja sekretessbelagda uppgifter om den aktör som har inlett ett ärende. Uppgifter om en aktör som har begärt att få vara anonym eller om aktörer som företräder denna aktör ska skyddas så att den som har gjort en anmälan har rätt att återkalla behandlingen av ärendet, om behandlingen inte kan genomföras utan att uppgifterna i fråga lämnas till den aktör som misstänks för en överträdelse. Att behandlingen av ett ärende som har inletts anonymt fortsätter på så sätt att uppgifterna offentliggörs kan onödigt och eventuellt skadligt påverka anmälarens näringsverksamhet mot dennes vilja. Rätten att avstå från fortsatt behandling är inte förenad med prövning och det förutsätts inte att den anmälare som begärt en anonym behandling motiverar varför den vill återkalla behandlingen. Bestämmelsen ska i fortsättningen tillämpas också på behandlingen av de i 8 § 1 mom. avsedda ärendena enligt den gällande lagen.
Att uppgifter skyddas på en parts begäran är i denna situation viktigt, eftersom den aktör som har inlett ett ärende annars kan hamna i en situation där aktören har antagit att behandlingen förblir konfidentiell, men uppgifter om aktören ändå ges till motparten. En sådan möjlighet har bedömts begränsa aktörernas vilja att föra fram eventuella missförhållanden. Utgångspunkten med direktivet om otillbörliga handelsmetoder är att ingripa särskilt i situationer där det kan förekomma en så kallad fear factor vad gäller motpartens åtgärder. Således har det ansetts behövligt att försäkra den aktör som har inlett ett ärende om att situationen på basis av myndighetens prövning inte kan utvecklas till en sådan situation där uppgifter om leverantören delges köparen. Den aktör som har inlett ett ärende bör därför kunna påverka huruvida behandlingen fortsätter i denna situation.
Något hinder för en fortsatt behandling föreligger dock inte om livsmedelsmarknadsombudsmannen konstaterar att situationen är sådan att motpartens rätt till försvar kan tillgodoses trots att uppgifter om de aktörer som har inlett ett ärende inte delges. En sådan situation kan från fall till fall förekomma till exempel om det är fråga om en misstänkt överträdelse som flera aktörer påtalar och som gäller samma köpare eller ett standardavtal som inte har begränsats särskilt till den aktör som har inlett ärendet. Det finns då inget ovillkorligt behov av att skydda eller överhuvudtaget föra fram uppgifter om denna aktör. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan då fortsätta behandlingen av ärendet, om det är möjligt utan att offentliggöra uppgifter om den aktör som har inlett ärendet. Förfarandet baserar sig då på livsmedelsmarknadsombudsmannens behörighet att utöva tillsyn också på eget initiativ.
10 §.Anmärkning. Paragrafens 1 mom. ändras så att en anmärkning kan ges också för brott mot de krav och förbud som anges i 2 a–2 g § som enligt förslaget ska fogas till lagen. I bestämmelsen slopas även kravet på att överträdelsen har vållats uppsåtligen eller av oaktsamhet. En anmärkning ska alltid kunna ges för brott mot de krav och förbud som anges i lagen utan en bedömning av om gärningen eller försummelsen är en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Momentet preciseras så att en anmärkning kan ges för ringa överträdelser. Till denna del genomförs en gradering enligt proportionalitetsprincipen mellan anmärkning, offentlig varning och påföljdsavgift.
Bestämmelsen gäller i enlighet med nuläget inte de allmänna lagar som avses i 4 § i fråga om vilka förfarandena inte ändras jämfört med vad som föreskrivs i de allmänna lagarna. Bestämmelsen gäller inte heller 2 h § som avses företagshemligheter. Till denna del baserar sig förfarandena och påföljderna som gäller överträdelser på den gällande lagen om företagshemligheter och de bestämmelser som föreslås i den lag som behandlas.
I paragrafens 2 mom. anges det till följd av graderingen av olika åtgärder för tydlighetens skull att en anmärkning kan ges förutsatt att ärendet inte ger anledning till strängare åtgärder. Momentet ändras tekniskt så att det i den inte längre endast hänvisas till offentlig varning enligt 11 §, eftersom brott mot bestämmelserna i fortsättningen också kan medföra förbud och påföljdsavgift.
Paragrafens 3 mom. motsvarar nuläget. Enligt momentet får ingen anmärkning ges, om föremålet för den omedelbart på eget initiativ har vidtagit korrigerande åtgärder i ärendet efter att ha upptäckt ett i 1 mom. avsett förfarande. Detta möjliggör att mindre förseelser korrigeras genom ett lättare förfarande.
11 §.Offentlig varning. Paragrafens 1 mom. ändras så att den gällande bestämmelsen om offentlig varning utvidgas så att den tillämpas också på de förbud och krav som avses i de 2 a–2 g § som fogas till lagen till följd av direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Bestämmelsen gäller i nuläget de krav avseende avtals och anbuds skriftliga form som anges i 3 § och artikel 148 eller 168 i marknadsordningsförordningen. I fråga om kriterierna för en offentlig varning ska den föreslagna graderingen av anmärkning, offentlig varning och påföljdsavgift beaktas så att en offentlig varning inte ska meddelas om överträdelsen ger anledning till strängare åtgärder, i praktiken påförande av den föreslagna påföljdsavgiften. I momentet ska också situationer där näringsverksamhet överförs beaktas.
Paragrafens 2 mom. ändras inte.
Bestämmelserna i det gällande 3 mom. om offentliggörande av ett beslut utan näringsidkarens namn upphävs, eftersom artikel 6.1 första stycket led f i direktivet förutsätter att besluten om förbud som meddelas och påföljder som åläggs aktörer offentliggörs.
11 a §.Förbud som meddelas av livsmedelsmarknadsombudsmannen. Det föreslås att till lagen fogas en bestämmelse om livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att förbjuda att en aktör fortsätter med eller förnyar ett förfarande som strider mot 2 a–2 g §, 3 § eller artikel 148 eller 168 i marknadsordningsförordningen. Det kan av särskilda skäl också gälla en person som är anställd hos näringsidkaren eller någon annan person som handlar för näringsidkarens räkning. Ett sådant skäl kan vara till exempel avsikt att kringgå ett förbud. Bestämmelsen motsvarar till denna del vad som föreskrivs i 1 § i företagarskyddslagen och 6 § 2 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.
Avsikten är att livsmedelsmarknadsombudsmannen inte ska kunna fatta ett beslut om förbud självständigt, utan att detta ska göras på föredragning av en tjänsteman vid livsmedelsmarknadsombudsmannens byrå. Närmare bestämmelser om förfarandet som gäller beslutsfattande får utfärdas genom en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av 6 § 3 mom. i livsmedelsmarknadslagen eller i arbetsordningen för livsmedelsmarknadsombudsmannens byrå.
I fråga om beslut om förbud ska 122 § om besluts verkställbarhet i lagen om rättegång i förvaltningsärenden iakttas. Enligt 1 mom. i den paragrafen får ett beslut inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft. I 3 mom. 2 punkten anges det dock att ett beslut får verkställas trots att det inte har vunnit laga kraft om beslutet till sin natur är sådant att det ska verkställas omedelbart. I 3 punkten i det nämnda momentet föreskrivs det dessutom om möjligheten att verkställa ett beslut trots att det inte har vunnit laga kraft också om verkställigheten med hänsyn till ett allmänt intresse inte kan skjutas upp. I 49 f § i förvaltningslagen föreskrivs det också om samma kriterier. Livsmedelsmarknadsombudsmannen får således vid beslutsfattande avgöra från fall till fall om det är fråga om en situation av detta slag och vid behov när kriterierna enligt den nämnda bestämmelsen uppfylls konstatera detta i samband med beslutet.
Enligt paragrafens 2 mom. kan livsmedelsmarknadsombudsmannen för att säkerställa att ett förbud som avses i paragrafen iakttas förena det med vite på det sätt som anges i viteslagen (1113/1990). Möjligheten att förena ett förbud med vite säkerställer att förbjuden verksamhet vid behov kan fås att upphöra snabbt. Vite behövs dock inte om det till exempel finns grundad anledning att anta att näringsidkaren inte fortsätter att använda det förbjudna villkoret.
12 §.Förbud som meddelas av marknadsdomstolen. Paragrafens rubrik ändras så att bestämmelsen tydligare skiljer sig från det förbud som meddelas av livsmedelsmarknadsombudsmannen och som enligt förslaget ska tas in i lagen.
12 a §.Påföljdsavgift. Till lagen fogas en ny paragraf om påföljdsavgifter. I 1 mom. föreskrivs det om grunderna för påförande av en påföljdsavgift. Påföljdsavgiften baserar sig på artikel 6.1 första stycket led e i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Det krav på att påföljderna ska vara proportionella som anges i artikel 6.1 andra stycket beaktas så att anmärkning och offentlig varning är de påföljder som i första hand blir aktuella. En påföljdsavgift kan påföras om överträdelsen har upprepats eller räckt en lång tid eller varit allvarlig. En förutsättning för påförande av avgiften är dock inte att en offentlig varning först har meddelats, utan båda påföljderna har egna kriterier enligt hur allvarlig gärningen är. I bestämmelsen beaktas också situationer där näringsverksamhet överförs. Bestämmelsen omfattar i fortsättningen också de nuvarande krav som avses i 3 § och artikel 148 eller 168 i marknadsordningsförordningen.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om påföljdsavgiftens maximibelopp. Storleken på den påföljdsavgift som ska påföras baserar sig på en samlad bedömning, och när storleken bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens art, omfattning, grad av klandervärdhet och varaktighet. Påföljdsavgiften kan vara högst en procent av köparens omsättning från handeln med produkter som omfattas av denna lags tillämpningsområde under det år då köparen senast var delaktig i överträdelsen. Vid fastställandet av den omsättning som utgör grund för påföljdsavgiften tillämpas alltså inte kommissionens anvisning som gäller lagens tillämpningsområde. I momentet föreskrivs det också om påföljdsavgiftens maximibelopp när köparen är en myndighet.
Paragrafens 3 mom. innehåller en bestämmelse om de förutsättningar på basis av vilka man kan avstå från att påföra påföljdsavgift.
12 b §.Påförande och verkställighet av påföljdsavgift. Enligt 1 mom. i den paragraf som det föreslås att ska fogas till lagen påförs påföljdsavgift av marknadsdomstolen på framställning av livsmedelsmarknadsombudsmannen.
Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis bör påföljdsärenden handläggas i förvaltningsprocessuell ordning. Av denna anledning föreslås det i propositionen att 1 kap. 2 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen ska ändras så att vid handläggningen av påföljdsavgifterna i fråga ska bestämmelserna om handläggning av konkurrens- och tillsynsärenden tillämpas.
Verkställigheten av påföljdsavgiften sköts enligt 2 mom. i paragrafen av Rättsregistercentralen. I fråga om verkställigheten av påföljdsavgifter som ska betalas hänvisas det till lagen om verkställighet av böter, som enligt förslaget ska ändras på motsvarande sätt. En påföljdsavgift preskriberas fem år efter det att det lagakraftvunna avgörandet om påföljdsavgiften meddelades.
Enligt 3 mom. ska påföljdsavgift betalas till staten. Påföljdsavgift får inte påföras, om inte ansökan om påförande av påföljdsavgift har lämnats in till marknadsdomstolen inom fem år från det att överträdelsen upphörde.
12 c §.Åtgärder i samband med företagshemligheter och tekniska anvisningar. Till lagen fogas en ny 12 c § där det föreskrivs om de åtgärder avseende företagshemligheter och tekniska anvisningar som behövs för att genomföra direktivet om otillbörliga handelsmetoder.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att på begäran av en innehavare av en företagshemlighet bistå innehavaren med att i domstol inleda och sköta ett ärende som avses i lagen om företagshemligheter. Enligt lagen om företagshemligheter kan innehavaren av en företagshemlighet ansöka om förbud och korrigeringsåtgärder, och dessutom kan det bestämmas att ersättning för utnyttjande, gottgörelse och skadestånd ska betalas till innehavaren. Innehavaren av en företagshemlighet ska enligt lagen om företagshemligheter föra ett ärende enligt den lagen till en domstol. Av denna orsak har livsmedelsmarknadsombudsmannen till uppgift att bistå rättsinnehavaren i dessa ärenden. Innehavaren av en företagshemlighet kan också till exempel bemyndiga livsmedelsmarknadsombudsmannen att företräda innehavaren i en rättegång. Bestämmelser om verksamhet som liknar bistående av detta slag finns i fråga om konsumenter i 13 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket (661/2012). Biståendet utförs som tjänsteuppdrag så att livsmedelsmarknadsombudsmannen inte fakturerar den innehavare av en företagshemlighet som bistås och ombudsmannens utgifter inte heller ska ersättas av motparten och även så att ombudsmannen inte svarar för de utgifter som eventuellt påförs den som bistås i en rättegång.
Bistående, liksom livsmedelsmarknadsombudsmannens andra verksamhet, styrs av 5 § 3 mom. i livsmedelsmarknadslagen enligt vilket livsmedelsmarknadsombudsmannen ska agera särskilt i frågor som är av avsevärd betydelse för en fungerande livsmedelskedja eller där det mera allmänt kan antas förekomma avsevärda problem.
Det är skäl att i livsmedelsmarknadsombudsmannens verksamhet separera inspektionsverksamhet och bistående avseende företagshemligheter så att den bistående personen inte kan vara samma person som har utfört inspektionen. Närmare bestämmelser om detta får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Det som ovan har konstaterats om företagshemligheter eller innehavaren av en företagshemlighet gäller också tekniska anvisningar och innehavaren av en teknisk anvisning. Enligt 7 § i lagen om företagshemligheter får en teknisk anvisning inte obehörigen utnyttjas eller röjas och det att produkter som gör intrång i en teknisk anvisning produceras, bjuds ut till försäljning eller släpps ut på marknaden betraktas som obehörigt utnyttjande av en teknisk anvisning på det sätt som närmare anges i 7 § 1–3 mom. I 5 mom. i samma paragraf anges att när det gäller tekniska anvisningar tillämpas i fråga om förbud och interimistiska förbud mot utnyttjande och röjande, förelägganden om korrigeringsåtgärder, bestämmande av ersättningar för utnyttjande och ersättande av skada vad som i 8–11 § föreskrivs om förbud och interimistiskt förbud mot utnyttjande och röjande, föreläggande om korrigeringsåtgärder, bestämmande av ersättning för utnyttjandet och ersättande av skada när det gäller företagshemligheter. Således har innehavaren av en teknisk anvisning tillgång till i princip motsvarande rättsmedel som innehavaren av en företagshemlighet.
I paragrafens 2 mom. finns det en informativ hänvisning till att bestämmelser om säkerställande av bevisning i mål som gäller ersättande av skada som baserar sig på att en företagshemlighet eller en teknisk anvisning som avses i lagen om företagshemligheter obehörigen har utnyttjats eller röjts eller som gäller meddelande av ett förbud som avses i 8 § i den nämnda lagen finns i lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter (344/2000).
12 d §. Hänvisning till strafflagen. I den paragraf som enligt förslaget ska fogas till lagen finns det en informativ hänvisning till strafflagen där det föreskrivs om straff för företagshemlighetsbrott. Affärshemligheter och företagshemligheter är nära kopplade till varandra. Motsvarande hänvisningsbestämmelse finns också i 17 § i lagen om företagshemligheter. I 30 kap. 4 § i strafflagen finns det bestämmelser om straff för företagsspioneri, i 5 § i det kapitlet bestämmelser om straff för brott mot företagshemlighet och i 6 § i det kapitlet bestämmelser om straff för missbruk av företagshemlighet. I 38 kap. 1 § i strafflagen finns det bestämmelser om straff för sekretessbrott och i 2 § i det kapitlet bestämmelser om straff för sekretessförseelse. Affärshemlighetsbrott är målsägandebrott. Bestämmelsernas innehåll utreds närmare i förarbetena till dem och i förarbetena till lagen om företagshemligheter. Förhållandet mellan definitionen av affärshemlighet och företagshemlighet utreds närmare i förarbetena till lagen om företagshemligheter.
13 §.Uppgiftsskyldighet. Paragrafen preciseras så att den i fortsättningen omfattar också de nödvändiga uppgifter och handlingar som behövs för att säkerställa att de krav och förbud som tas in i lagen till följd av direktivet om otillbörliga handelsmetoder iakttas. Rätten att få uppgifter gäller de ärenden som enligt 7 § omfattas av livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsyn. Bestämmelsen baserar sig på artikel 6.1 första stycket led b i direktivet, och enligt den ska medlemsstaterna säkerställa att tillsynsmyndigheten har befogenhet att kräva att köpare och leverantörer lämnar alla de uppgifter som krävs för att genomföra utredningar av förbjudna handelsmetoder. Uppgifterna kan gälla till exempel de uppgifter som behövs för att säkerställa en aktörs omsättning samt uppgifter om de leveransavtal för jordbruksprodukter och livsmedel som aktören ingått och om deras innehåll. Liksom det har utretts närmare i avsnittet som gäller propositionens förhållande till grundlagen gäller skyldighet att lämna uppgifter inte känsliga uppgifter eller särskilda kategorier av uppgifter.
I momentet föreskrivs det dessutom på samma sätt som i 38 § 3 mom. i konkurrenslagen om begränsningar i användningen av upplysningar som erhållits av en näringsidkare och om att en näringsidkare inte kan åläggas att erkänna att näringsidkaren gjort sig skyldig till ett brott mot denna lag.
Paragrafens 2 mom. ändras inte.
13 a §.Inspektioner. Till lagen fogas en ny paragraf som gäller de inspektioner som förrättas av livsmedelsmarknadsombudsmannen och en tjänsteman som är anställd vid ombudsmannens byrå och som förrättar inspektioner.
Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om rätten att förrätta oanmälda inspektioner i lokaler som innehas av aktörer som är skyldiga att iaktta de krav och förbud som avses i den föreslagna lagen, när inspektionerna är nödvändiga för att säkerställa att kraven och förbuden iakttas. Bestämmelserna ska i fortsättningen tillämpas också på behandlingen av ärenden enligt den gällande lagen. Inspektionsrätten gäller de ärenden som enligt 7 § omfattas av livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsyn. Bestämmelsen baserar sig på artikel 6.1 första stycket led c i direktivet om otillbörliga handelsmetoder, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheten har befogenhet att genomföra oanmälda inspektioner på plats inom ramen för myndighetens utredningar, i enlighet med nationella regler och förfaranden. När det gäller inspektioner är det skäl att beakta att enligt artikel 6.2 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att utövandet av de befogenheter som avses i artikel 6.1 är föremål för lämpliga skyddsåtgärder vad gäller rätten till försvar, i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, inbegripet i de fall när den klagande begär konfidentiell behandling av uppgifterna i enlighet med artikel 5.3. Närmare bestämmelser om detta finns i 8 b § i den föreslagna lagen.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om vilka handlingar och andra uppgifter som kan inspekteras, och vem som har denna rätt. När inspektion förrättas ska bestämmelsen om skydd för privatlivet i 10 § 1 mom. i grundlagen beaktas samt fullgoda processer och rättssäkerhetsgarantier (GrUU 5/2010 rd). Livsmedelsmarknadsombudsmannen och en tjänsteman som är anställd vid ombudsmannens byrå och som förrättar inspektion har rätt att oberoende av lagringsmediet granska och ta kopior av en näringsidkares och en sammanslutning av näringsidkares affärskorrespondens, bokföring, dataregistreringar och andra handlingar och data som kan ha betydelse för tillsynen över att denna lag följs. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll andra meningen i 37 § 1 mom. i konkurrenslagen. Även den föreslagna bestämmelsen gäller de uppgifter om avtalsförfaranden mellan företag som det skulle vara svårt att granska utan de föreslagna befogenheterna.
I momentet föreskrivs det också om myndighetens rätt att av företrädare för och anställda hos näringsidkaren begära utredningar som har samband med föremålet för och ändamålet med inspektionen och att försegla lokaler, bokföring, handlingar och data. Bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt 37 § 3 mom. i konkurrenslagen. Enligt regeringens proposition som gäller den nämnda 37 § i konkurrenslagen bör särskild noggrannhet iakttas vid undersökningen av mobil utrustning eftersom den, i större utsträckning än andra anordningar som är föremål för undersökning, kan innehålla material som omfattas av integritetsskyddet. Det konstateras även att sådant material som omfattas av integritetsskyddet är exempelvis e-postmeddelanden som har samband med privatlivet och att inspektörerna omfattas av tystnadsplikt när det gäller innehållet i det privata materialet. Med stöd av lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004) svarar arbetsgivaren för att dess företrädare eller personalmedlem under inspektionens gång eller efter den inte olagligt tar del av en arbetstagares material (RP 68/2018 rd, s. 64). Också vid den inspektion som avses i den föreslagna paragrafen ska dessa omständigheter beaktas.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om rätten att få behövliga uppgifter också av ett företag som behandlar i 2 mom. avsedda uppgifter på begäran av den näringsidkare som är föremål för inspektion, och om de därmed anslutna kostnaderna. Bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt 37 § 2 mom. i konkurrenslagen.
I paragrafens 4 mom. finns det en informativ hänvisning till lagstiftningen om polisens handräckning.
13 b §. Informationsutbytet mellan myndigheter. Till lagen fogas en paragraf om informationsutbytet mellan myndigheter. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om de förutsättningar som ska uppfyllas för att livsmedelsmarknadsombudsmannen trots sekretessbestämmelserna ska kunna få uppgifter av andra myndigheter. Bestämmelsen är begränsad till endast vissa myndigheter och uppgifterna bör vara nödvändiga för att det ska kunna utredas om en överträdelse som avses i 2 a–2 h, 3 eller 4 § har ägt rum eller äger rum.
Enligt paragrafens 2 mom. kan livsmedelsmarknadsombudsmannen trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter och handlingar till en annan i momentet nämnd myndighet, om de är nödvändiga för den andra myndigheten för skötseln av en lagstadgad uppgift. Momentet förpliktar inte livsmedelsmarknadsombudsmannen att lämna ut uppgifter och handlingar.
Sekretessbelagda uppgifter och handlingar kan med stöd av 1 punkten i momentet lämnas ut till Konkurrens- och konsumentverket för utredning av de konkurrensbegränsningar som avses i 2 och 4 a kap. i konkurrenslagen samt för tillsynen över de företagsförvärv som avses i 4 kap. i den lagen.
Med stöd av 2 punkten i momentet kan sekretessbelagda uppgifter och handlingar lämnas ut till Skatteförvaltningen för uppgifter som gäller verkställande av beskattning, utövande av skattekontroll samt uppbörd och indrivning av skatter och avgifter.
Sekretessbelagda uppgifter och handlingar kan med stöd av 3 punkten i momentet lämnas ut till förundersökningsmyndigheter för att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning samt för andra uppgifter i enlighet med förundersökningsmyndigheternas syften med avseende på insamling och lagring av information. Med förundersökningsmyndighet avses de myndigheter som nämns i 2 kap. 1 § i förundersökningslagen (805/2011).
Sekretessbelagda uppgifter och handlingar kan med stöd av momentets 4 punkt lämnas ut till Livsmedelsverket och andra livsmedelstillsynsmyndigheter för tillsynen över de krav som gäller jordbruksprodukter och livsmedel som omfattas av deras behörighet och säkerställande av förutsättningarna för beviljande av därmed anslutna stöd.
I paragrafens 3 mom. hänvisas det till de bestämmelser i offentlighetslagen som ska tillämpas i situationer där livsmedelsmarknadsombudsmannens i artikel 8 i direktivet om otillbörliga handelsmetoder avsedda skötsel av uppgifter förutsätter att uppgifter lämnas ut till en myndighet i en annan medlemsstat.
De uppgifter som avses i paragrafen kan gälla till exempel uppgifter om de leveransavtal för jordbruksprodukter och livsmedel som en näringsidkare har ingått och om deras innehåll. Detta gäller inte känsliga uppgifter.
13 c §.Bevarande av uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om livsmedelsmarknadsombudsmannens skyldighet att bevara behövliga uppgifter om behandlingen av ett ärende.
14 §.Ändringssökande. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om sökande av ändring i livsmedelsmarknadsombudsmannens beslut. Enligt den gällande lagen får ett beslut av livsmedelsmarknadsombudsmannen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Hänvisningen är informativ eftersom ändring i myndigheternas förvaltningsbeslut söks hos förvaltningsdomstolen med stöd av lagen om rättegång i förvaltningsärenden utan att det behöver föreskrivs särskilt om detta i en speciallag. Beslut i vilka ändring ska sökas hos förvaltningsdomstolen är till exempel beslut om en anmärkning som getts av livsmedelsmarknadsombudsmannen samt andra förvaltningsbeslut som fattas i samband med livsmedelsmarknadsombudsmannens verksamhet. Den gällande lagens innehåll ska enligt förslaget inte ändras till denna del.
Enligt förslaget ska ändring i livsmedelsmarknadsombudsmannens beslut om en offentlig varning eller ett förbud sökas hos marknadsdomstolen i stället för hos förvaltningsdomstolen. Besvär över dessa beslut ska anföras med iakttagande av vad som i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs om anförande av besvär över myndighetsbeslut. Vid anförande av besvär ska således iakttas vad som i 3 kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs om anförande av besvär, de tidsfrister som ska iakttas och besvärens innehåll.
I lagen om rättegång i marknadsdomstolen föreskrivs det särskilt om handläggningen i marknadsdomstolen av ärenden som hör till marknadsdomstolens behörighet. Vid handläggningen av ett ärende i marknadsdomstolen iakttas således vad som föreskrivs i lagen om rättegång i marknadsdomstolen.
Det föreslås att till 1 kap. 2 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen fogas en ny 5 punkt enligt vilken besvär över livsmedelsmarknadsombudsmannens beslut om offentlig varning eller förbud och ärenden som gäller påföljder handläggs som konkurrens- och tillsynsärenden. Bestämmelser om handläggning av konkurrens- och tillsynsärenden finns i 2 kap. 1 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Enligt den paragrafen iakttas i marknadsdomstolen vid handläggningen av dessa ärenden med vissa preciseringar vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom att fastställa att ärenden som gäller beslut om varningar eller förbud och ärenden som gäller påföljder ska handläggas som konkurrens- och tillsynsärenden säkerställs det att påföljdsärenden i enlighet med grundlagsutskottets utlåtandepraxis handläggs i förvaltningsprocessuell ordning.
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket ändring i marknadsdomstolens beslut om påföljdsavgift söks genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. I ärendet behövs inte besvärstillstånd. I marknadsdomstolens beslut om offentlig varning eller förbud får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Liksom det har konstaterats ovan ska de förbud och offentliga varningar som livsmedelsmarknadsombudsmannen meddelat och de påföljdsavgifter som ombudsmannen påfört handläggas som konkurrens- och tillsynsärenden i marknadsdomstolen. Enligt 7 kap. 1 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen får ändring i ett beslut av marknadsdomstolen i ett konkurrens- eller tillsynsärende sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen på det sätt som bestäms i de lagar som nämns i 1 kap. 2 och 3 §. Av 7 kap. 1 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen följer således att det i en speciallag, det vill säga i detta fall i livmedelsmarknadslagen, ska föreskrivas om hur ändring ska sökas i beslut om påföljdsavgift och i de beslut som marknadsdomstolen meddelat med anledning av ändringssökande och som gäller offentlig varning eller förbud. Enligt den föreslagna bestämmelsen förutsätter sökande av ändring hos högsta förvaltningsdomstolen besvärstillstånd, om ändringssökandet gäller beslut som marknadsdomstolen fattat i andra instans. I fråga om påföljdsavgift, då marknadsdomstolen avgör ärendet i första instans, behövs inget besvärstillstånd.
Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. med bestämmelser om besvärsrätt i marknadsdomstolens beslut enligt partsställning. Utgångspunkten är att en part alltid får anföra besvär över marknadsdomstolens beslut. Livsmedelsmarknadsombudsmannen får anföra besvär över marknadsdomstolens beslut om påföljdsavgift genom vilket marknadsdomstolen helt eller delvis har avslagit livsmedelsmarknadsombudsmannens framställning samt ett beslut om offentlig varning eller förbud genom vilket marknadsdomstolen har upphävt livsmedelsmarknadsombudsmannens beslut eller ändrat det.
Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. där det föreskrivs om domstolens rätt att skjuta upp behandlingen av ett ärende som gäller påföljdsavgift, om ett annat ärende som gäller samma verksamhet och som kan påverka avgörandet i det ärende som gäller påföljdsavgift är anhängigt i en annan rättegång.
För tydlighetens skull är det skäl att konstatera att de förbudsärenden som nämns i lagens 4 § hör till marknadsdomstolens behörighet enligt lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och företagarskyddslagen, och att det inte behöver föreskrivas om ärendet i detta sammanhang.
Övergångsbestämmelse och ikraftträdande
I fråga om ikraftträdandet ska artikel 13.1 andra stycket i direktivet om otillbörliga handelsmetoder beaktas, enligt vilken medlemsstaterna ska tillämpa bestämmelserna i direktivet senast den 1 november 2021 samt artikel 1.3, enligt vilken direktivet är tillämpligt på leveransavtal som ingås efter det datum då de bestämmelser som införlivar direktivet börjar tillämpas.
I fråga om övergångsbestämmelsen ska artikel 13.1 första stycket beaktas, enligt vilken medlemsstaterna senast den 1 maj 2021 ska anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet, samt artikel 1.4, enligt vilken leveransavtal som ingåtts före datumet för offentliggörande av de bestämmelser som införlivar direktivet ska anpassas till direktivet inom en övergångsperiod på tolv månader efter det datumet för offentliggörande.
2. Lagen om ändring av lagen om rättegång i marknadsdomstolen
1 kap.
Allmänna bestämmelser
2 §.Konkurrens- och tillsynsärenden. I lagens 1 kap. 2 § 1 mom. 5 punkt görs en teknisk ändring till följd av det föreslagna tillägget. Till momentet fogas en ny 6 punkt, enligt vilken marknadsdomstolen som konkurrens- och tillsynsärenden ska handlägga ärenden som enligt livsmedelsmarknadslagen hör till dess behörighet och som gäller offentlig varning, förbud och påföljdsavgift. Dessa har ansetts förutsätta handläggning som konkurrens- och tillsynsärenden. Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis bör påföljdsärenden handläggas i förvaltningsprocessuell ordning.
6 §.Marknadsrättsliga ärenden. Hänvisningen till livsmedelsmarknadslagen i paragrafens 1 mom. 13 punkt upphävs som onödig. Bestämmelsen har omfattat de förbud enligt företagarskyddslagen och lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet som det finns en informativ hänvisning till i 4 § i livsmedelsmarknadslagen och som handläggs i marknadsdomstolen på framställning av livsmedelsmarknadsombudsmannen. De hör dock till marknadsdomstolens behörighet redan med stöd av lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och företagarskyddslagen, och det behöver inte föreskrivas särskilt om ärendet i detta sammanhang.
3. Lagen om ändring av 1 § i lagen om verkställighet av böter
1 §.Lagens tillämpningsområde. I paragrafens 1 mom. 15 punkt görs en teknisk ändring till följd av det föreslagna tillägget. Till förteckningen i momentet över ärenden som omfattas av lagens tillämpningsområde fogas en ny 16 punkt där det hänvisas till de påföljdsavgifter som det föreslås bestämmelser om i livsmedelsmarknadslagen. I enlighet med lagen i fråga svarar Rättsregistercentralen för verkställigheten av dem.