2.1  Nuläge

2.2  Bedömning av nuläget

4.1  Lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet

I denna proposition föreslås det att det stiftas en lag om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet. Den föreslås ersätta lagen om personregister för arbetarskyddet. Dessutom föreslås en ändring av 47 § i tillsynslagen. 

Enligt propositionen överförs uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet till de centrala arbetsmarknadsorganisationernas förening Arbetarskyddscentralen som en offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § i grundlagen. 

Syftet med den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet är att främja arbetarskyddet. Detta framgår av lagens tillämpningsområde i 1 §. Med tanke på lagens tillämpningsområde har det betydelse hur tillämpningsområdet för tillsynslagens 5 och 5 a kap. avgränsas, dvs. hurdana arbetssituationer bestämmelserna om arbetarskyddssamarbete i 5 och 5 a kap. gäller (se motiveringen till 1 § i den föreslagna lagen). Även i övrigt framgår lagens samband med tillsynslagen och också med arbetarskyddslagen av den föreslagna lagens bestämmelser. 

Det centrala innehållet i den föreslagna lagen är arbetsgivarens skyldighet att anmäla uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen till Arbetarskyddscentralens register och å andra sidan utlämnande av anmälda uppgifter för ändamål som främjar arbetarskyddet. Anmälningsskyldigheten gäller dock inte för till exempel arbetsgivare med små arbetsplatser, men även de kan göra anmälan frivilligt. 

4.2  Ändring av begränsningen av tillämpningsområdena för lagen om laddare och ändringssökande

I propositionen föreslås att begränsningen av tillämpningsområdet för lagen om laddare i 1 § i lagen om laddare ska ändras. Det föreslås att Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets tjänsteuppdrag ska strykas från tillämpningsområdet för lagen om laddare. Till begränsningen av tillämpningsområdet för lagen om laddare fogas dessutom ett omnämnande av personer som med stöd av lagen om frivilligt försvar deltar i frivilliga övningar som ordnas av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet. Ändringarna motsvarar Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets behov samt även det tidigare rättsliga läget i fråga om Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets tjänsteuppdrag. 

I propositionen föreslås också en ändring av 24 § i lagen om laddare som gäller ändringssökande så att den stämmer överens med lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Även tekniska, förtydligande ändringar föreslås i lagen om laddare. 

4.3  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Nedläggning av registret över samarbetspersoner inom arbetarskyddet

I ett tidigt skede av beredningen av propositionen diskuterades möjligheten att lägga ner registret över samarbetspersoner inom arbetarskyddet. Detta alternativ övergavs dock. Motiveringen var att registrering och utlämnande av uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet kan anses höra till arbetarskyddsförvaltningens uppgifter (se avsnitt 2.2.1.1 Allmänt om arbetarskyddsförvaltningens uppgifter). En annan motivering var uppgiftens samhälleliga betydelse (se avsnitt 2.2.1.2). 

5.2  Regionförvaltningsverken som ansvarig instans för registrering och utlämnande av uppgifter

Vid beredningen av propositionen diskuterades om regionförvaltningsverken kunde vara personuppgiftsansvariga enligt lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet, dvs. ansvariga för uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter. Regionförvaltningsverken är operativa aktörer inom arbetarskyddsförvaltningen. 

Regionförvaltningsverken får information om arbetsplatser och samarbetspersoner inom arbetarskyddet redan i samband med sin tillsyn över arbetarskyddet. Utifrån den anmälningsskyldighet för arbetsgivare som avses i lagen om personregister för arbetarskyddet (och den föreslagna lagen) uppstår dock ett mer omfattande och aktuellt separat informationsmaterial. 

Regionförvaltningsverken kan använda informationsmaterialet för att kontrollera att den grundläggande information som behövs för tillsynen är riktig och aktuell. Dessutom kan regionförvaltningsverken använda informationsmaterialet vid förmedling av arbetarskyddsfrämjande information till arbetsplatser och vid anordnande av informations- och utbildningsevenemang. 

Alternativet att göra regionförvaltningsverken ansvariga för registrering och utlämnande av uppgifter övergavs i ett tidigt skede av beredningen. Överföring av uppgiften till regionförvaltningsverken är inte det lämpligaste alternativet. Regionförvaltningsverken har varken finansiering, personal eller informationssystem för uppgiften, eftersom den i praktiken har skötts av Arbetarskyddscentralen sedan 1970-talet. Dessutom skulle valet av ansvarig för uppgiften mellan regionförvaltningsverken öka det administrativa arbetet. En reform av statens regionförvaltning bereds dock för närvarande. 

5.3  Alla arbetsgivares anmälningsskyldighet

I 2 § i lagen om personregister för arbetarskyddet avgränsas inte anmälningsskyldiga arbetsgivare. Lagen har dock i årtionden, åtminstone av Arbetarskyddscentralen, tolkats på så sätt att anmälningsskyldigheten endast gäller de arbetsgivare på vars arbetsplats det finns minst tio anställda. Andra arbetsgivare har kunnat göra anmälan frivilligt. 

Under beredningen av propositionen övervägdes huruvida den anmälningsskyldighet som avses i 4 § i den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet framöver borde gälla alla arbetsgivare oavsett antalet anställda på arbetsplatsen. Då skulle uppgifter till registret också fås från små arbetsplatser, åtminstone uppgifter om arbetarskyddschefer, och arbetsmiljöfrämjande uppgifter skickas till dem. Små arbetsplatser gynnas ofta mest av arbetarskyddsinformation som skräddarsytts efter praktiska behov. Genom detta hade det varit möjligt att utveckla arbetarskyddet på arbetsplatserna på en betydligt mer omfattande nivå än enligt denna proposition. (Se statistik i avsnitt 4.3.1.2 Konsekvenser för företag.) Detta alternativ övergavs dock. 

Arbetarskyddscentralen ansåg att det skulle behövas betydligt mer resurser för uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter om anmälningsskyldigheten hade utvidgats till att omfatta arbetsgivare vars arbetsplatspersonal omfattar färre än tio personer. Arbetarskyddscentralen uppskattade att om denna grupp hade samma anmälningsaktivitet som arbetsgivare vars arbetsplatspersonal omfattar minst tio personer, skulle den administrativa bördan för Arbetarskyddscentralen öka med uppskattningsvis 10–12 åv. Detta orsakar tilläggskostnader på cirka 1 miljon euro. Om anmälningsaktiviteten däremot endast var hälften av anmälarnas nuvarande anmälningsaktivitet skulle den administrativa bördan öka med cirka 5–6 åv. Detta orsakar tilläggskostnader på cirka 500 000 euro. Den totala storleken på Arbetarskyddscentralens organisation är 36 åv. Det administrativa arbetet förväntas främst bestå av rådgivning för arbetsgivare. Rådgivningsbehovet minskar däremot av råden för arbetsgivare på Arbetarskyddscentralens webbplats och informationssystem. 

Arbetarskyddscentralen får finansiering för sin allmännyttiga verksamhet från Arbetarskyddsfonden, men det ansågs inte vara möjligt att använda så mycket mer av denna finansiering till uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter som avses i den föreslagna lagen. Det är möjligt att ompröva en utvidgning av anmälningsskyldigheten senare om resursläget förändras. 

5.4  Möjlighet till frivillig anmälan för vissa parter

Under beredningen av propositionen övervägdes huruvida även vissa andra parter än arbetsgivare kunde göra en anmälan till Arbetarskyddscentralens register. 

Den frivilliga anmälningsmöjligheten skulle ha gällt personer som av arbetsgivaren hade utsetts eller förordnats eller som av personalen valts för att sköta ett visst uppdrag som är av betydelse för samarbetet inom arbetarskyddet på arbetsplatsen, på en gemensam arbetsplats eller vid avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser. En förutsättningen för anmälan hade varit att uppgifterna om dessa personer inte redan hade anmälts till Arbetarskyddscentralen med stöd av arbetsgivarens anmälningsskyldighet eller den frivilliga anmälningsmöjligheten samt inte heller med stöd av bestämmelserna om frivillig anmälan av uppgifter från en gemensam arbetsplats och avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser. 

I praktiken kan vissa arbetsgivare förbli passiva när det gäller den anmälan som avses i den föreslagna lagen, eftersom arbetsgivarnas medvetenhet om lagstiftningen, resurser och motivation varierar. Den frivilliga anmälningsmöjlighet hade i dessa fall varit relevant för sådana personer som själva är aktiva och gärna vill få information som främjar arbetarskyddet med hjälp av registret. 

Den frivilliga anmälningsmöjligheten skulle även ha omfattat egenföretagare. Om även de hade införts i registret kunde också de kunna få information som främjar arbetarskyddet. Information som främjar arbetarskyddet och därigenom en hög arbetarskyddskompetens minskar också arbetsolyckor, sjukfrånvaro och arbetsoförmåga för egenföretagare genom förebyggande åtgärder. 

Dessa anmälningsmöjligheter övergavs dock under den fortsatta beredningen av propositionen, eftersom en del intressenter motsatte sig dem. Detta motiverades åtminstone med Arbetarskyddscentralens begränsade resurser och orsaker relaterade till informationssystemet samt med bevarandet av anmälningsansvaret för arbetsgivare. Man ansåg också att det är möjligt att få information som främjar arbetarskyddet även utan registrering, till exempel från Arbetarskyddscentralen. 

7.1  Lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet

1 §.Lagens tillämpningsområde. Paragrafen föreskriver om tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet. Enligt den föreslagna paragrafen innehåller den föreslagna lagen bestämmelser om registrering och utlämnande, i syfte att främja arbetarskyddet, av uppgifter om dels de samarbetspersoner inom arbetarskyddet som avses i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006), nedan tillsynslagen , och i de samarbetsavtal om arbetarskyddet som ingåtts med stöd av den lagen, dels vissa andra samarbetspersoner inom arbetarskyddet.  

Om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatser föreskrivs på en allmän nivå i 17 § i arbetarskyddslagen och närmare i kap. 5 och 5 a i tillsynslagen. I 5 kap. i tillsynslagen finns bestämmelser om arbetarskyddssamarbete på ”arbetsplatsen”. I 5 a kap. i tillsynslagen finns bestämmelser om arbetarskyddssamarbete på en ”gemensam arbetsplats” och om arbetarskyddssamarbete beträffande ”avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser”. I avsnitt 2.2.1.2 Den samhälleliga betydelsen av registrering och utlämnande av uppgifter beskrivs central reglering i 5 och 5 a kap. i tillsynslagen med tanke på denna proposition. 

I avsnitt 2.2.1.2 konstateras bland annat att det i 5 kap. i tillsynslagen finns bestämmelser som gäller arbetarskyddschefer, arbetarskyddsfullmäktige och ersättare samt arbetarskyddskommissioner. I avsnittet beskrivs dessutom bestämmelser i 5 a kap. i tillsynslagen och personer som deltar i arbetarskyddssamarbete på en gemensam arbetsplats och i avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser. I avsnitt 2.2.1.2 konstateras också att tillsynslagen gör det möjligt att ordna arbetarskyddssamarbetet på något annat sätt än vad som föreskrivs i tillsynslagen. 

I arbetarskyddsavtalen mellan arbetsmarknadsorganisationerna kan parterna även komma överens om andra personer som deltar i arbetarskyddssamarbetet än de om vilka föreskrivs i tillsynslagen. Personalen kan till exempel representeras av arbetarskyddsombud eller kontaktpersoner inom arbetarskyddet. Dessutom kan det finnas andra personer på arbetsplatser som sköter uppgifter som är relevanta för arbetarskyddssamarbetet på arbetsplatsen. I regeringens proposition med förslag till lag om personregister för arbetarskyddet RP 106/2001 rd (s. 6) avses med anställda i huvudsyssla inom arbetarskyddet arbetarskyddsingenjörer, -tekniker, -inspektörer och -planerare samt arbetshälsopersonal i arbetsgivarens tjänst, såsom företagshälsovårdsläkare, arbetspsykologer, företagshälsovårdare och fysioterapeuter inom företagshälsovården. I den föreslagna lagen föreskrivs om registrering och utlämnande av uppgifter om ovan nämnda samarbetspersoner inom arbetarskyddet. 

Uppgifter registreras och lämnas ut för att främja arbetarskyddet. Skyldigheten och möjligheten att anmäla uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet till registret enligt den föreslagna lagen sporrar arbetsgivare och arbetstagare till att utse och välja personer för arbetarskyddssamarbetet och att samarbeta. Utlämnandet av uppgifter ur registret gör i sin tur det möjligt för mottagaren av informationen att förmedla information som ökar arbetarskyddskompetensen hos samarbetspersoner inom arbetarskyddet. På så sätt blir det möjligt att utveckla nivån på arbetarskyddet på arbetsplatserna och främja arbetarskyddet. 

Registreringen av uppgifter enligt den föreslagna lagen gäller inte alla situationer där arbete utförs och där arbetarskyddssamarbete kan eller bör bedrivas. Med tanke på tillämpningsområdet för den föreslagna lagen har det betydelse hur tillämpningsområdet för tillsynslagens 5 och 5 a kap., som gäller arbetarskyddssamarbete, avgränsas, dvs. hurdana arbetssituationer bestämmelserna om arbetarskyddssamarbete i 5 och 5 a kap. gäller. 

Enligt regeringens proposition om tillsynslagen RP 94/2005 rd (s. 32) gäller bestämmelserna (i tillsynslagens 5 kap.) endast arbete som utförs i arbetsavtalsförhållande eller tjänsteförhållande eller annat offentligrättsligt anställningsförhållande. Även i den föreslagna lagen gäller registrering av uppgifter således endast situationer där arbete utförs i arbetsavtalsförhållande eller tjänsteförhållande eller jämförbart offentligrättsligt anställningsförhållande. 

Enligt regeringens proposition om tillsynslagen RP 94/2005 rd (s. 32) faller utanför lagens tillämpningsområde i fråga om kapitel 5 elevers och studerandes arbete i samband med utbildningen, arbete som utförs av personer som deltar i arbetskraftspolitiska åtgärder, arbete som utförs av personer som rehabiliteras och som utför arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, arbete som utförs av personer som avtjänar straff, arbete som utförs av personer som förvaras på vårdinrättningar, arbete som utförs av dem som fullgör militärtjänst och civiltjänst samt arbete som utförs av personer som frivilligt deltar i räddningsverksamhet som ankommer på avtalsbrandkårer och vilka avses i 4 § i arbetarskyddslagen. I regeringens proposition RP 94/2005 rd lyfts också fram (den upphävda) förordningen om tillsynen över arbetarskyddet beträffande personer, vilka inte står i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande (324/1978), med stöd av vilken ministeriet tidigare fastställde förfaranden och behörigheter för samarbete. I regeringens proposition om tillsynslagen konstateras att förordningen hade mist sin betydelse som grund för samarbetet (vid stiftandet av tillsynslagen). Enligt regeringens proposition ska bestämmelserna (i 5 kap. i tillsynslagen) inte tillämpas på samarbete mellan dem som utför arbete utan att vara i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande och den som låter utföra arbete. Tillräckliga bestämmelser för dessa finns i 17 § i arbetarskyddslagen. Vad som i 17 § i arbetarskyddslagen bestäms om arbetsgivare och arbetstagare, tillämpas på motsvarande sätt på ovan nämnda parter. 

Ansvaret för hyrda arbetstagares arbetarskydd fördelas mellan det uthyrande företaget (arbetsgivaren) och det anlitande företaget (se 3 § i arbetarskyddslagen). Av regeringens proposition RP 94/2005 rd om tillsynslagen framgår inte om hyrda arbetstagare omfattas av tillämpningsområdet för samarbetsbestämmelserna i 5 kap. när de arbetar för ett anlitande företag eller om de endast omfattas av 17 § i arbetarskyddslagen på samma sätt som till exempel studerande som arbetar vid sidan av studierna. Hyrda arbetstagare arbetar i anställningsförhållande, vilket är en förutsättning för tillämpningen av 5 kap. i tillsynslagen, men anställningsförhållandet råder mellan den hyrda arbetstagaren och det uthyrande företaget. Det är möjligt att detta tas upp i rättslitteraturen. 

Tillämpningen av 5 a kap. i tillsynslagen har i sin tur en koppling till tillämpningen av 5 kap. i tillsynslagen, eftersom även bestämmelserna i 5 kap. ofta blir tillämpliga vid tillämpningen av 5 a kap. till följd av hänvisningstekniken i tillsynslagen. 

2 §.Definitioner . I paragrafen definieras de begrepp som används i den föreslagna lagen. Den föreslagna lagen har en direkt koppling till arbetarskyddssamarbete. Därför definieras begreppen på samma sätt som i arbetarskyddssamarbetet.  

Enligt föreslagna 2 § 1 punkten avses med arbetsplats en med tanke på samarbetet inom arbetarskyddet ändamålsenlig helhet som avses i 25 § i tillsynslagen eller i ett samarbetsavtal inom arbetarskyddet som ingåtts med stöd av 23 § i den lagen.  

I 5 kap. i tillsynslagen finns bestämmelser om arbetarskyddssamarbete på ”arbetsplatsen”. I 5 kap. 25 § i tillsynslagen definieras ”arbetsplats”. Enligt 25 § i tillsynslagen avses med arbetsplats en med hänsyn till verksamhetens art och omfattning samt antalet arbetstagare på verksamhetsstället eller i verksamhetsenheten och med tanke på regionen och verksamheten ändamålsenlig helhet som bildas av ett eller flera verksamhetsställen eller verksamhetsenheter. (Obs! Se den finska textversionen.) Mer koncist uttryckt är en ”arbetsplats” enligt 5 kap. i tillsynslagen en med tanke på arbetarskyddssamarbetet ändamålsenlig helhet som bildas av ett eller flera verksamhetsställen eller verksamhetsenheter. 

Tillsynslagens 5 kap. 23 § gör det möjligt för arbetsgivarnas och arbetstagarnas riksomfattande föreningar att komma överens om att ordna det samarbete som avses i 5 kap. i tillsynslagen på något annat sätt och även lokalt på arbetsplatsen. I regeringens proposition RP 94/2005 rd om tillsynslagen hänvisas också till alternativet att i avtal om samarbete inom arbetarskyddet som ingåtts med stöd av 23 § i tillsynslagen definiera begreppet arbetsplats på något annat sätt än i 25 § i tillsynslagen. 

I regeringens proposition RP 94/2005 rd (s. 9) konstateras i beskrivningen av nuläget (före stiftandet av tillsynslagen) att arbetsgivaren och arbetstagarna kan komma överens om samarbetet i fråga om en viss arbetsplats (”yhteistoimintatyöpaikka” i den finska versionen) lokalt eller i enlighet med de avtal som avses i 8 § i (den upphävda) tillsynslagen. I regeringens proposition RP 94/2005 rd (s. 31 och 32) konstateras dessutom i fråga om motiveringen till begreppet arbetsplats i 25 § att begreppet arbetsplats definieras i paragrafen när det gäller arbetarskyddssamarbete. I paragrafen nämns både verksamhetsenhet och verksamhetsställe i enlighet med de benämningar som används inom den privata och den offentliga sektorn. Avsikten är att definitionen på ett omfattande sätt ska täcka sådana omständigheter som gäller verksamhetens art och att samarbetet ska kunna ordnas på ett sätt som är ändamålsenligt för både arbetsgivare och arbetstagare. Utgående från definitionen görs en helhetsbedömning av hur förutsättningarna för samarbetet bäst kan tryggas. Målet är att vid tillämpningen av lagen definiera begreppet arbetsplats så att parterna i samarbetet har faktiska möjligheter att sköta sina uppgifter. Definitionen inverkar direkt på de arbetsplatser där ett i 23 § avsett avtal inte har ingåtts. 

I praktiken avgör arbetsgivaren hur ”arbetsplats” (en med tanke på samarbetet inom arbetarskyddet ändamålsenlig helhet) definieras i varje enskilt fall enligt 25 § i tillsynslagen eller inom ramen för det avtal om samarbete inom arbetarskyddet som ingåtts enligt 23 § i tillsynslagen. Det framgår av rättslitteraturen att även samma arbetsgivares verksamhetsenheter eller verksamhetsställen som är belägna på olika orter kan tillhöra samma ”arbetsplats” (Siiki, Pertti: Uusi työsuojelun yhteistoiminta ja työturvallisuus. Edita. Helsinki 2006. S. 6). 

Ur arbetarskyddssamarbetets perspektiv är ett företag eller en organisation inte nödvändigtvis en arbetsplats, även om det ofta är fallet. Ett företag eller en organisation kan ha flera arbetsplatser för arbetarskyddssamarbetet. Särskilt i stora företag eller organisationer, såsom kommuner, är detta ofta fallet. Då är varje helhet inom arbetarskyddssamarbetet lättare att hantera med tanke på de personer som deltar i det. 

I den juridiska litteraturen har det också föreslagits att även om en arbetsplats i grunden avser arbetsplatsen för en arbetsgivares anställda kan den helhet som lämpar sig för samarbete också bestå av flera arbetsgivares verksamhetsställen eller -enheter (Työterveyslaitoksen julkaisu. Flera författare: Työsuojelun valvonta – ohjeita ja neuvoja työsuojelun valvonnasta ja työpaikan työsuojeluyhteistoiminnasta annetun lain 44/2006 soveltamisesta. 13., korjattu painos. Grano Oy. Kuopio 2016. S. 58). Denna breda tolkning har i praktiken antagits i vissa koncerner. (En koncern har flera juridiska personer som är separata från varandra i egenskap av arbetsgivare.) 

Det påpekas dock i rättslitteraturen att en samarbetsarbetsplats inte bör bildas på ett sådant sätt att till exempel långa avstånd mellan olika verksamhetsställen, ett stort antal anställda eller mycket varierande arbetsförhållanden på olika verksamhetsställen begränsar arbetarskyddsfullmäktiges förmåga att sköta sina uppgifter. Det väsentliga är att den arbetsplats som utgör grunden för samarbetet definieras och avgränsas på ett sådant sätt att samarbetet kan genomföras på ett effektivt och ändamålsenligt sätt ur arbetsgivarens och arbetstagarnas perspektiv. (Siiki, Pertti: Uusi työsuojelun yhteistoiminta ja työturvallisuus. Edita. Helsinki 2006. Sida 6.) 

Enligt 2 § 2 punkten i den föreslagna lagen avses med gemensam arbetsplats en sådan gemensam arbetsplats som avses i 49 § i arbetarskyddslagen (738/2002).  

Enligt 2 3 punkten i den föreslagna lagen avses med avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser sådant avvärjande av gemensamma risker som utförs av arbetsgivare och egenföretagare som är verksamma i en sådan industri- eller affärshall eller motsvarande gemensam lokal som avses i 54 § i arbetarskyddslagen.  

I 5 a kap. i tillsynslagen finns bestämmelser om arbetarskyddssamarbete på en ”gemensam arbetsplats” och om arbetarskyddssamarbete beträffande ”avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser”. I 5 a kap. i tillsynslagen finns ingen egen definition av gemensam arbetsplats och ingen definition av när det är fråga om en situation där avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser ska bedrivas. 

När det gäller definitionen av ”gemensam arbetsplats” hänvisar 43 a § i kap. 5 a i tillsynslagen till 49 § i arbetarskyddslagen. Enligt 49 § i arbetarskyddslagen är en gemensam arbetsplats en arbetsplats där en arbetsgivare utövar den huvudsakliga bestämmanderätten och där samtidigt eller efter varandra flera än en arbetsgivare eller egenföretagare som arbetar mot ersättning är verksamma på sådant sätt att arbetet kan inverka på andra arbetstagares säkerhet eller hälsa. 

När en byggarbetsplats är en gemensam arbetsplats används ofta begreppet gemensam byggarbetsplats. Begreppet gemensam byggarbetsplats förekommer åtminstone i 43 e § 2 mom. i 5 a kap. tillsynslagen och i arbetarskyddslagen. 

Till skillnad från begreppet arbetsplats som avses i 25 § tillsynslagen kan begreppet gemensam arbetsplats inte definieras annorlunda i avtal om arbetarskydd som ingåtts enligt tillsynslagen. Om detta föreskrivs i 43 b § 3 mom. i 5 a kap. i tillsynslagen. 

Enligt regeringens proposition om ändring av tillsynslagen RP 43/2006 rd (s. 12) föreslås i 3 mom. (43 b § om avtalsrätt i 5 a kap.) för tydlighetens skull en bestämmelse om att man inte genom avtal ska kunna avvika från de definitioner av en gemensam arbetsplats som anges i arbetarskyddslagen. Begreppet gemensam arbetsplats definieras i arbetarskyddslagens 49 §. När det rör sig om en gemensam arbetsplats inom byggnadsbranschen ska denna plats dock benämnas gemensam byggarbetsplats. I 52 § i arbetarskyddslagen föreskrivs om olika aktörers skyldigheter och om fördelningen av dessa skyldigheter på en gemensam byggarbetsplats. Genom bestämmelsen eftersträvas en enhetlig tillämpning av bestämmelserna på likartade gemensamma arbetsplatser. 

Utöver ”gemensamma arbetsplatser” förekommer det situationer där arbetsgivarna och egenföretagarna ska bedriva ”avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser”. När det gäller ”avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser” hänvisar 43 h § i tillsynslagen till 54 § i arbetarskyddslagen. 

I 54 § i arbetarskyddslagen föreskrivs att om arbete som utförs av en eller flera arbetsgivare och egenföretagare som är verksamma i en industri- eller affärshall eller i en motsvarande gemensam lokal eller deras gemensamma verksamhet i andra situationer än sådana som avses i 49 § (på en gemensam arbetsplats) medför olägenheter eller risker för arbetstagarnas säkerhet eller hälsa, ska arbetsgivarna och egenföretagarna genom tillräckligt samarbete sträva efter att informera varandra om olägenheter och risker som de upptäckt och om åtgärder för att avlägsna dem samt om nödvändig samordning av verksamheten. 

I en industri- eller affärshall eller i en motsvarande gemensam lokal kan det finnas olika arbetsgivares och egenföretagares arbetsplatser, och arbetsgivare och egenföretagare kan avvärja gemensamma risker genom arbetarskyddssamarbete. 

3 §.Arbetarskyddscentralens uppdrag. I paragrafen föreskrivs om Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift. Eftersom begreppet offentlig förvaltningsuppgift får sitt innehåll från grundlagen, har avsikten varit att undvika att direkt definiera olika uppgifter som offentliga förvaltningsuppgifter på en vanlig lags nivå. Den föreslagna paragrafen föreskriver därför endast att Arbetarskyddscentralen sköter uppdraget att registrera och lämna ut uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet.  

I avsnitt 10.1.1 Offentlig förvaltningsuppgift beskrivs vad som enligt 124 § i grundlagen avses med en offentlig förvaltningsuppgift och konstateras att registrering och utlämnande av uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet är en offentlig förvaltningsuppgift. Närmare motiveringar finns i avsnitt 4.1.1.2 Registrering och utlämnande av uppgifter som en offentlig förvaltningsuppgift. 

Enligt lagen om personregister för arbetarskyddet ansvarar ministeriet för registrering och utlämnande av uppgifter inom arbetarskyddsförvaltningen. I avsnitt 2.2.2.1 Personuppgiftsansvarig motiveras varför uppgiften inte anses vara lämplig för ministeriet. I avsnitt 5.2 Regionförvaltningsverken som ansvarig för registrering och utlämnande av uppgifter motiveras i sin tur varför det inte är ändamålsenligt att överföra uppgiften till regionförvaltningsverken. Därför föreslås att uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter tilldelas Arbetarskyddscentralen som en offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § i grundlagen. 

I avsnitt 4.1.1.3 Iakttagande av förutsättningar och begränsningar för överföring av offentliga förvaltningsuppgifter motiveras varför uppgiften kan överföras till Arbetarskyddscentralen inom ramen för de rättsliga förutsättningarna och begränsningarna enligt 124 § i grundlagen. I avsnitt 4.1.1.4 konstateras i sin tur Arbetarskyddscentralens riksomfattande regionala behörighet. 

I föreslagna 3 § föreskrivs också att Arbetarskyddscentralen för ett register över samarbetspersoner inom arbetarskyddet, dvs. att Arbetarskyddscentralen är personuppgiftsansvarig för registret. Detta är i och för sig uppenbart redan utifrån tilldelningen av den offentliga förvaltningsuppgiften och den allmänna dataskyddsförordningen, och således är det endast fråga om en förtydligande bestämmelse. 

4 §.Arbetsgivarens skyldighet att anmäla uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen. I paragrafen föreskrivs om arbetsgivarens skyldighet att lämna uppgifter om arbetsplatsens samarbetspersoner inom arbetarskyddet. Enligt det inledande stycket i 4 § 1 mom. ska arbetsgivaren anmäla i 3 mom. avsedda uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen till Arbetarskyddscentralen, om arbetsplatsen uppfyller tre förutsättningar.  

Anmälningsskyldigheten begränsas därmed till endast en del arbetsgivare, och ett stort antal arbetsgivare undantas från anmälningsskyldigheten. (En definition av arbetsplats, dvs. en ändamålsenlig helhet med tanke på samarbetet inom arbetarskyddet, finns i 2 § i den föreslagna lagen.) 

Enligt föreslagna 4 § 1 mom. 1 punkten är den första förutsättningen för anmälningsskyldigheten att en arbetarskyddsfullmäktig har valts på arbetsplatsen med stöd av 29 eller 42 § i tillsynslagen, eller på basis av ett samarbetsavtal inom arbetarskyddet som ingåtts med stöd av 23 § 1 eller 2 mom. i den lagen. Om en arbetarskyddsfullmäktig har valts förs uppgifter om flera personer in i registret samtidigt. En del arbetsgivare kan dock helt undantas från anmälningsskyldigheten om arbetstagarna inte har beslutat att välja en arbetarskyddsfullmäktig.  

I 5 kap. 29 § i tillsynslagen föreskrivs om valet av arbetarskyddsfullmäktig och ersättare. I 42 § i tillsynslagen föreskrivs dessutom om valet av arbetarskyddsfullmäktig och ersättare på ett finskt fartyg. I rättslitteraturen förklaras ordalydelsen i 29 § i tillsynslagen. Enligt lagen ska arbetstagarna på en arbetsplats där regelbundet minst tio arbetstagare arbetar bland sig utse en arbetarskyddsfullmäktig och två ersättare för arbetarskyddsfullmäktigen. Ordalydelsen ”ska utse” är direkt från lagen och lyder på samma sätt som i den tidigare lagen. Det är dock inte fråga om en laglig skyldighet att utse arbetarskyddsfullmäktig utan om arbetstagarnas rätt att utse en arbetarskyddsfullmäktig. Även arbetstagare i tjänstemannaställning på en arbetsplats har rätt att bland sig utse en arbetarskyddsfullmäktig och två ersättare. Valet av arbetarskyddsfullmäktig och ersättare är en rättighet för arbetstagare på alla arbetsplatser oavsett antal anställda. (Siiki, Pertti: Uusi työsuojelun yhteistoiminta ja työturvallisuus. Edita. Helsinki 2006. S. 15.) 

Tillsynslagens 24 § möjliggör även att i ett avtal om arbetarskyddssamarbete som ingåtts med stöd av 23 § 1 eller 2 mom. i tillsynslagen, dvs. i ett avtal av parter på nationell nivå, avtalas på något annat sätt om rätten att utse arbetarskyddsfullmäktig och ersättare. I regeringens proposition med förslag till tillsynslag RP 94/2005 rd (s. 31) konstateras att i (tillsynslagens 24 §) 2 mom. räknas upp de rättigheter som inte kan begränsas genom avtal på arbetsplatsnivå som avses i 23 § 3 mom. Enligt regeringens proposition utgörs sådana rättigheter av bland annat arbetstagarnas rätt att utse arbetarskyddsfullmäktig och ersättare enligt 29 §. Omvänt är det därför möjligt att rätten att utse arbetarskyddsfullmäktig enligt 29 § i tillsynslagen kunde avtalas på annat sätt genom ett avtal mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas riksomfattande föreningar som avses i 23 § 1 mom. eller motsvarande parter som avses i 23 § 2 mom. 

Enligt föreslagna 4 § 1 mom. 2 punkten är den andra förutsättningen för anmälningsskyldigheten att arbetsgivaren låter personal utföra arbete på arbetsplatsen under mer än 50 kalenderdagar. Vissa arbetsgivare kan helt hamna utanför anmälningsskyldigheten på grund av denna förutsättning. Detta är fallet om kravet på mer än 50 kalenderdagar inte uppfylls på arbetsgivarens enda arbetsplats eller på någon av arbetsgivarens olika arbetsplatser. Arbetsgivaren kan dock vara anmälningsskyldig om någon eller några av arbetsgivarens olika arbetsplatser uppfyller kravet på mer än 50 kalenderdagar.  

Vid beräkning av kravet på mer än 50 kalenderdagar är det väsentligt hur arbetsgivaren i praktiken har definierat respektive ”arbetsplats” (en ändamålsenlig helhet med tanke på samarbetet inom arbetarskyddet), dvs. hur ”arbetsplatsen” avgränsas (till exempel en konkret byggarbetsplats/verksamhetsställe eller en grupp bestående av vissa personer/en verksamhetsenhet). 

När gränserna för ”arbetsplatsen” är kända kan det fastställas vilken kalenderdag arbetsgivaren/företagaren inte längre har varit ensam på ”arbetsplatsen” (räkningen börjar) eller när arbetsgivaren/företagaren är ensam igen (räkningen slutar). Enligt 22 § i tillsynslagen är målet för samarbete nämligen att främja växelverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare och att göra det möjligt för arbetstagarna att delta i och påverka behandlingen av ärenden som gäller säkerheten och hälsan på arbetsplatsen. Sådant samarbete är varken motiverat eller möjligt om det endast finns en arbetsgivare/företagare (inga arbetstagare) på ”arbetsplatsen”. 

För tydlighetens skull räknas i de mer än 50 kalenderdagar som avses i föreslagna 4 § 1 mom. 2 punkten varje kalenderdag då även en av arbetsplatsens arbetstagare har arbetat på arbetsplatsen ens en kort tid. (Beräkningen baserar sig till exempel på en arbetsskiftslista eller arbetstidsredovisning.) Arbetsprestationer insamlas därför inte nödvändigtvis varje kalenderdag (observera å ena sidan t.ex. helgdagar och å andra sidan endast deltidsarbete). Antalet personer som utfört arbete eller antalet arbetstimmar per kalenderdag följs inte upp. 

Med de personer som tillhör arbetsplatsens personal avses personer i arbets- och tjänsteförhållande och i därmed jämförbart offentligrättsligt anställningsförhållande enligt tillämpningsområdet för 5 kap. i tillsynslagen som ligger bakom tillämpningsområdet för den föreslagna lagen (se motiveringen till 1 §). Till exempel är deltidsanställda och anställda med ett så kallat nolltimmarsavtal anställda av arbetsgivaren och tillhör ”arbetsplatsens” personal. Även personer som arbetar inom plattformsekonomi är anställda av arbetsgivaren och tillhör personalen på ”arbetsplatsen” om de tolkas vara anställda och inte företagare. (Till exempel kan företaget eller organisationen bakom plattformen eller företaget, organisationen eller den fysiska personen som köper tjänster via plattformen betraktas som arbetsgivare för den person som levereras tjänsterna via plattformen – beroende på situationens särskilda drag.) Se motiveringen till 1 § när det gäller hyrda arbetstagare som arbetar i det anlitande företaget. 

I projektbaserat eller geografiskt rörligt arbete kan personer vara anställda av arbetsgivaren och tillhöra ”arbetsplatsens” personal. Vid bedömningen av om en ”arbetsplats” uppfyller kravet på mer än 50 kalenderdagar i projektarbete eller mobilt arbete på uppdrag av arbetsgivaren är det väsentligt hur arbetsgivaren har bildat ”arbetsplatsen” med tanke på arbetarskyddssamarbetet. Enligt definitionen i 25 § i tillsynslagen kan en arbetsplats bildas av till exempel en verksamhetsenhet. Det kan till exempel vara fråga om arbetstagare som är anställda tills vidare och för viss tid som alltid arbetar kort tid i taget på geografiskt varierande ställen men som ändå tillhör en och samma verksamhetsenhet hos sin arbetsgivare samtidigt, dvs. ”arbetsplatsen”. (På en sådan arbetsplats kan fortlöpande arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen bedrivas.) I exemplet uppfylls kravet på mer än 50 kalenderdagar lätt. 

I lagen om personregister för arbetarskyddet finns inte en förutsättning om mer än 50 kalenderdagar som begränsar anmälningsskyldigheten. Syftet med förutsättningen är att förhindra att uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet som snabbt blir inaktuella förs in i registret och att minska Arbetarskyddscentralens och arbetsgivarens administrativa börda. 

Enligt föreslagna 4 § 1 mom. 3 punkten är den tredje förutsättningen för anmälningsskyldigheten att personalen på arbetsplatsen består av minst tio personer. I praktiken utesluts ett stort antal arbetsgivare helt från anmälningsskyldigheten till följd av denna förutsättning. I lagen om personregister för arbetarskyddet finns inte någon förutsättning som begränsar anmälningsskyldigheten till följd av personalstorleken. Lagen har traditionellt åtminstone av Arbetarskyddscentralen tolkats på så sätt att anmälningsskyldigheten endast har ansetts gälla arbetsgivare med minst tio anställda på deras arbetsplats. Syftet med förutsättningen om antalet anställda i föreslagna 4 § är att även framöver begränsa mängden administrativt arbete och merkostnader för Arbetarskyddscentralen (se avsnitt 5.3 Alla arbetsgivares anmälningsskyldighet), men även arbetsgivarens administrativa börda. Förutsättningen baserar sig således på Arbetarskyddscentralens begränsade resurser.  

I föreslagna 4 § 2 mom. föreskrivs att om en arbetsgivare har flera arbetsplatser, ska arbetsgivaren anmäla i 3 mom. avsedda uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen för varje arbetsplats där de i 1 mom. angivna villkoren uppfylls. Ett företag eller en organisation är inte nödvändigtvis endast en arbetsplats, även om det ofta är fallet. Arbetsplatsspecifika uppgifter behövs, eftersom arbetsgivarens olika ”arbetsplatser” i allmänhet har åtminstone delvis olika personer i arbetarskyddssamarbetets uppgifter.  

I föreslagna 4 § 3 mom. uppräknas de uppgifter som arbetsgivaren ska anmäla till Arbetarskyddscentralen. Enligt föreslagna 4 § 3 mom. 1 punkten ska arbetsgivaren anmäla följande uppgifter beträffande arbetsgivaren:  

- namn (underpunkt a) ,  

- företags- eller organisationsnummer eller motsvarande utländska organisationsnummer eller, om sådana saknas, födelsedatum ( underpunktb ),  

- e-postadress till arbetet och postadress till arbetet (underpunkt c) .  

De uppgifter som avses i föreslagna 4 § 3 mom. 1 punkten är i allmänhet uppgifter om arbetsgivaren som juridisk person, till exempel Företag A Ab. Det är dock möjligt att arbetsgivaren inte är en juridisk person utan en fysisk person. När det gäller en stor arbetsgivare skulle postadressen till arbetet vara den juridiska personens huvudsakliga postadress, till exempel i en kommun kan det vara postadressen till registratorskontoret. Uppgifterna i föreslagna 4 § 3 mom. 1 punkten är relevanta särskilt för arbetarskyddsmyndighetens arbetarskyddstillsyn. Arbetarskyddsmyndigheten ska övervaka att arbetsgivaren följer den anmälningsskyldighet om vilken föreskrivs i föreslagna 4 § (se föreslagna 17 §). 

I föreslagna 4 § 3 mom. 2 punkten föreskrivs om uppgifter som anmälas om arbetsplatsen, dvs. den med tanke på arbetarskyddssamarbetet ändamålsenliga helheten. Enligt föreslagna 4 § 3 mom. 2 punkten ska arbetsgivaren i anmälan ange följande uppgifter om arbetsplatsen:  

- den kommun eller de kommuner där arbetsplatsen är förlagd (underpunkt a) ,  

- näringsgrensgrupp eller näringsgrensgrupper (underpunkt b) ,  

- antalet personer som vid tidpunkten för anmälan omfattas av arbetarskyddssamarbetet angivna enligt storleksklass på det sätt Arbetarskyddscentralen bestämmer (underpunkt c) ,  

- namnet på den person som sköter arbetarskyddschefens uppgifter, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet (underpunkt d) ,  

- namnen på arbetarskyddsfullmäktigen och dennes ersättare, deras uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadresser till arbetet (underpunkt e) .  

Anmälan av den eller de kommuner där arbetsplatsen är förlagd (i stället för mer exakta adressuppgifter) vore tillräckligt med tanke på skickandet information som främjar arbetarskyddet och särskilt den administrativa bördan för stora arbetsgivare. När arbetarskyddsmyndigheten (som en särskild tillsynsuppgift) övervakar genomförandet av det arbetarskyddssamarbete som föreskrivs i 5 kap. i tillsynslagen, kan arbetarskyddsmyndigheten separat ta reda på den exakta adressen till arbetsplatsen genom att kontakta arbetsgivaren. 

Med personer som omfattas av arbetarskyddssamarbetet på arbetsplatsen avses arbetsplatsens personal (se motiveringen till 4 § 1 mom.). Vid anmälan av uppgifterna väljer arbetsgivaren personalens storlekskategori i Arbetarskyddscentralens register (informationssystem). 

Som en del av arbetsplatsinformationen ska arbetsgivaren även ange namnet på den som sköter arbetarskyddschefens uppgifter, uppdraget i arbetarskyddssamarbetet samt e-postadressen till arbetet. Enligt 5 kap. 28 § i tillsynslagen ska arbetsgivaren utse en företrädare ( arbetarskyddschef ) för i kapitel 5 avsett samarbete, om arbetsgivaren inte själv sköter denna uppgift. Således finns det alltid en person på arbetsplatsen i rollen som arbetarskyddschef.  

Om arbetsgivaren själv sköter uppgiften som arbetarskyddschef, ska uppgifter om arbetsgivaren som fysisk person anges som uppgifter om arbetarskyddschefen som avses i föreslagna 4 § 3 mom. 2 punkten. Till exempel Matti Meikäläinen, arbetarskyddschef, matti.meikalainen@tyosahkoposti.fi. De uppgifter som avses i föreslagna 4 § 3 mom. 1 punkten är däremot i allmänhet uppgifter om arbetsgivaren som juridisk person. 

Som en del av arbetsplatsinformationen ska arbetsgivaren även anmäla namnen på arbetarskyddsfullmäktigen och dennes ersättare, deras uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadresser till arbetet. (Se motiveringen till 4 § 1 mom. om rätten att välja arbetarskyddsfullmäktig.) 

I föreslagna 4 § 3 mom. 3 punkten föreskrivs att om det på arbetsplatsen har utsetts en arbetarskyddskommission, ska arbetsgivaren anmäla namnen på dem som är medlemmar i kommissionen, deras uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadresser till arbetet, eller, om något annat organ sköter arbetarskyddskommissionens uppdrag, motsvarande uppgifter beträffande de medlemmar i det organet som har uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet.  

I 5 kap. 38 § i tillsynslagen föreskrivs att på en arbetsplats där minst 20 arbetstagare regelbundet arbetar ska för två år i sänder inrättas en arbetarskyddskommission. I arbetarskyddskommissionen är både arbetsgivare och arbetsplatsens arbetstagare företrädda. I 39 § i tillsynslagen föreskrivs om valet av arbetarskyddskommission samt dess sammansättning. I 39 § i tillsynslagen föreskrivs bland annat att arbetarskyddschefen deltar i kommissionens sammanträden även om han eller hon inte är medlem och att arbetarskyddsfullmäktige är medlemmar i arbetarskyddskommissionen. Föreslagna 4 § 3 mom. 3 punkten anknyter också till 5 kap. 42 § i tillsynslagen. Enligt den ska på fartyg där fartygspersonalen omfattar minst fem personer en arbetarskyddskommission inrättas. 

De personer som deltar i arbetarskyddssamarbetet, såsom arbetarskyddsfullmäktig, har inte alltid en egen e-postadress till arbetet för sina arbetsuppgifter. Då kan arbetsgivaren ange en e-postadress via vilken personen i fråga kan läsa e-postmeddelanden om arbetarskyddet eller personen kan få information om de e-postmeddelanden som skickas till exempel av arbetsgivaren. 

De uppgifter om arbetsplatsen och de personer som deltar i arbetarskyddssamarbetet som avses i föreslagna 4 § är relevanta särskilt för Arbetarskyddscentralen och arbetarskyddsmyndigheten och andra parter som begär anmälda uppgifter i syfte att främja arbetarskyddet. 

I informationsförfrågan väljer den informationssökande själv sökkriterierna. Som sökkriterier används i allmänhet särskilt information om arbetsplatser. Den som begär information kan till exempel ha för avsikt att skicka information som främjar arbetarskyddet till arbetsplatser inom vissa branscher i landskapet Lappland och som behövs i arbete i kyliga förhållanden. 

Sökkriterier för arbetsplatser i exemplet: 

- Kommuner: ”Alla kommuner i landskapet Lappland.” (Lista över kommuner.) 

- Näringsgrensgrupper: ”Näringsgrenar där arbete även utförs i kyliga förhållanden.” (Lista över näringsgrensgrupper med relevant exakthet, i exemplet 021 Skogshushållning och skogsskötsel samt 022 Drivning.) 

- Antalet personer som vid tidpunkten för anmälan omfattas av arbetarskyddssamarbetet angivna enligt storleksklass på det sätt Arbetarskyddscentralen bestämmer: ”Inkludera anmälningsskyldiga arbetsgivares alla arbetsplatser (dvs. arbetsplatser med minst tio personer) i sökresultaten.” (Den som begär information väljer storlekskategorier för personer baserat på vilka storlekskategorier som finns i Arbetarskyddscentralens register (informationssystem).) 

I exemplet består sökresultatet av en lista över arbetsplatser av olika storlek (minst tio personer) inom näringsgrenarna 021 Skogshushållning och skogsskötsel samt 022 Drivning i kommuner i landskapet Lappland. Sökresultatet innehåller åtminstone namnen på arbetsplatsens arbetarskyddschef, arbetarskyddsfullmäktig och ersättare, uppdrag i arbetarskyddssamarbetet och e-postadresser till arbetet för varje arbetsplats. Det kan också innehålla namnen på medlemmarna i arbetarskyddskommissionen på arbetsplatsen eller vissa ledamöter i andra organ, deras uppdrag i arbetarskyddssamarbetet och e-postadresser till arbetet. 

Om den informationssökande utöver de uppgifter som ska anmälas enligt 4 § hade begärt uppgifter som ska lämnas från arbetsplatsen enligt föreslagna 5 §, kan sökresultaten även innehålla namn och e-postadresser till arbetet för andra personer på arbetsplatsen som arbetsgivaren utsett eller förordnat eller som av personalen har valts att sköta ett visst uppdrag som är av betydelse för samarbetet inom arbetarskyddet på arbetsplatsen (se motiveringen till 5 §). 

Efter att ha mottagit informationen kan den informationssökande särskilt skicka arbetarskyddsfrämjande information som behövs för arbete i kyliga förhållanden inom näringsgrenarna 021 Skogshushållning och skogsskötsel samt 022 Drivning till de personer som deltar i arbetarskyddssamarbetet på dessa arbetsplatser. Ju större arbetsplatser information ska sändas till, desto effektivare kan informationsöverföringen av engångsnatur vara. 

Statistik kan också sammanställas utifrån de uppgifter som anmäls enligt föreslagna 4 och 5 §. Av den framgår till exempel antalet personer som omfattas av arbetarskyddssamarbetet på arbetsplatser (med minst tio personer) inom olika näringsgrenar enligt storlekskategori. Av statistiken framgår också om det är vanligt att till exempel arbetsplatser med fler än tio personer har andra personer som deltar i arbetarskyddssamarbete utöver arbetarskyddschefen och arbetarskyddsfullmäktigen och ersättarna. Statistiken kan vara till nytta till exempel för Arbetarskyddscentralen, som främjar och förstärker arbetarskyddssamarbetet på arbetsplatserna i enlighet med sina allmännyttiga uppgifter. Statistiken kan också vara användbar inom arbetarskyddstillsynen, när man överväger en hurdan arbetsplats personal redan är så stort att det inte längre gör det möjligt för parterna i samarbetet på arbetsplatsen att de facto sköta uppgifterna i arbetarskyddssamarbetet. 

5 §.Anmälan av uppgifter om vissa samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen. I paragrafen föreskrivs om möjligheten för anmälningsskyldiga arbetsgivare som avses i 4 § 1 mom. att frivilligt anmäla uppgifter om vissa samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen. Med stöd av föreslagna 5 § får även personer som avses i 5 § åtkomst till registret och kan få information som främjar arbetarskyddet.  

Enligt föreslagna 5 § 1 mom. får arbetsgivare som avses i 4 § 1 mom. ovan, utöver de uppgifter som avses i 3 mom. i den paragrafen, till Arbetarskyddscentralen anmäla namn och e-postadresser till arbetet beträffande andra personer som arbetsgivaren utsett eller förordnat eller som av personalen har valts att sköta ett visst uppdrag som är av betydelse för samarbetet inom arbetarskyddet på arbetsplatsen, om dessa personer ger sitt samtycke till detta.  

Utöver de personer som avses i föreslagna 4 § ovan kan det finnas andra personer på arbetsplatsen som har en uppgift av betydelse för arbetsplatsens arbetarskyddssamarbete. Till exempel kan arbetsmarknadsorganisationer avtala om andra personer som deltar i arbetarskyddssamarbete genom avtal om arbetarskyddssamarbete som ingåtts enligt 23 § i tillsynslagen. Till exempel arbetarskyddsombud eller kontaktperson inom arbetarskyddet som representerar en viss begränsad personalgrupp, såsom ett verksamhetsställe, en avdelning eller en yrkesgrupp. Vissa arbetsgivare kan dessutom ha arbetarskyddspersonal i huvudsyssla eller arbetshälsopersonal vars deltagande i arbetarskyddssamarbetet är påkallat. (Se exemplet på dessa personer i motiveringen till 1 §.) (Se exemplet på utnyttjande av uppgifter som anmäls med stöd av 5 § i motiveringen till 4 §.) 

Enligt föreslagna 5 § 1 mom. bör arbetsgivaren inte meddela personens uppdrag. För att främja arbetarskyddet räcker det med att ange namn och e-postadress till arbetet. Uppdraget utelämnas, eftersom den indirekt kan avslöja personens medlemskap i fackförbund. Åtminstone uppdraget som arbetarskyddsombud eller kontaktpersonen inom arbetarskyddet kan vara sådan information. Enligt artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen är medlemskap i fackförbund en uppgift som hör till särskilda kategorier av personuppgifter och enligt 24 § 1 mom. 32 punkten i offentlighetslagen en sekretessbelagd uppgift. När uppgifter om olika personer som arbetsgivaren utsett eller förordnat eller som av personalen har valts att sköta ett visst uppdrag som är av betydelse för samarbetet inom arbetarskyddet på arbetsplatsen får anmälas till Arbetarskyddscentralen enligt föreslagna 5 § 1 mom. blir medlemmarna i fackförbund en del av en större grupp där medlemskap i fackförbund inte blir framträdande. 

Enligt föreslagna 5 mom. 1 mom. får arbetsgivaren lämna uppgifter endast med personens samtycke. Eftersom personen inte är arbetarskyddschef, arbetarskyddsfullmäktig, ersättare för den eller medlem i arbetarskyddskommissionen eller ett motsvarande organ, kunde det i ett sådant fall komma som en överraskning för personen att även dennes uppgifter lämnas till registret. Den föreslagna lagen gör det således möjligt för arbetsgivaren att behandla personens personuppgifter, dvs. anmäla dem, men kravet på samtycke är en skyddsåtgärd baserad på nationell lagstiftning när det gäller dataskyddet för en person som registreras. 

I föreslagna 5 § 2 och 3 mom. finns bestämmelser om givande och återkallande av samtycke. Bestämmelserna baserar sig på grundlagsutskottets ställningstagande (GrUU 20/2020 rd), i vilket det förutsätts exakta bestämmelser om samtycke som en skyddsåtgärd. (Se om samtycke som skyddsåtgärd också i till exempel RP 160/2022 rd s. 18–19 och 40.) I praktiken kan samtycke ges skriftligt till exempel per e-post, och handlingen kan eventuellt lagras i Arbetsskyddscentralens register.  

Enligt föreslagna 5 § 2 mom. ska det av samtycket framgå att samtycket har getts frivilligt och uttryckligen för registrering och utlämnande av uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen (1 punkten) . Av samtycket ska också framgå att personen känner till de i föreslagna 10 § avsedda grunder för fastställandet av bevaringstiden för uppgifterna samt de i föreslagna 12 § avsedda ändamålen för vilka uppgifterna lämnas ut (2 punkten) .  

Enligt föreslagna 5 § 3 mom. kan en person när som helst återkalla sitt samtycke genom att underrätta Arbetarskyddscentralen om detta. När personen har återkallat sitt samtycke upphör den bevaringstid som Arbetarskyddscentralen fastställt för uppgifter om personen i fråga (enligt 10 §) omedelbart och uppgifterna ska utan dröjsmål förstöras på det sätt som avses i 10 § 2 mom. 

6 §.Arbetsgivarens möjlighet att anmäla uppgifter om samarbetspersonerna inom arbetarskyddet på arbetsplatsen. I paragrafen föreskrivs om vissa arbetsgivares möjlighet att frivilligt lämna uppgifter om arbetsplatsens samarbetspersoner inom arbetarskyddet. Syftet med paragrafen är att ge tillgång till registret och uppgifter som främjar arbetarskyddet även för sådana personer som med stöd av 4 och 5 § inte har åtkomst till registret.  

Enligt föreslagna 6 § 1 mom. får andra än i 4 § 1 mom. avsedda arbetsgivare till Arbetarskyddscentralen anmäla de uppgifter som avses i 3 mom. i den paragrafen.  

Enligt föreslagna 6 § 2 mom. får andra än i 4 § 1 mom. avsedda arbetsgivare också till Arbetarskyddscentralen anmäla de uppgifter som avses i 5 § 1 mom., om de personer som uppgifterna gäller ger sitt samtycke till detta. På samtycke och återkallande av det tillämpas vad som föreskrivs i 5 § 2 och 3 mom.  

Enligt föreslagna 6 § får arbetsgivaren således anmäla uppgifter till registret även från en arbetsplats som inte uppfyller förutsättningarna för anmälningsskyldighet enligt 4 §. I praktiken innebär det att uppgifter även kan lämnas från en arbetsplats med mindre än tio anställda. Anmälan kan också göras även om anställda inte har beslutat att välja en arbetarskyddsfullmäktig. Orsaken till anmälan kan då vara att arbetarskyddschefen vill får information som främjar arbetarskyddet. 

Största delen av arbetsgivarna har endast 0<–9 anställda (se avsnitt 4.3.1.2 Konsekvenser för företag). Föreslagna 6 § kan avsevärt öka antalet arbetsgivare som anmäler uppgifter, och den arbetarskyddsinformation som skickas till samarbetspersoner inom arbetarskyddet av de parter som får uppgifter från registret kan därmed främja arbetarskyddet för en ännu bredare grupp. Å andra sidan har en del små arbetsplatsers arbetsgivare redan i dag frivilligt anmält uppgifter till registret. (Läs mer om bakgrunden till frivillig anmälan enligt 6 § i avsnitt 5.3 Alla arbetsgivares anmälningsskyldighet.) 

De uppgifter om arbetsplatsen som avses i föreslagna 6 § är relevanta särskilt för Arbetarskyddscentralen och arbetarskyddsmyndigheten och andra parter som begär anmälda uppgifter i syfte att främja arbetarskyddet. 

I motiveringen till föreslagna 4 § finns ett exempel på användning av de uppgifter som anmäls med stöd av 4 och 5 §. I exemplet vill den informationssökande skicka arbetarskyddsfrämjande information som behövs för arbete i kyliga förhållande till arbetsplatser inom näringsgrenarna 21 Skogshushållning och skogsskötsel samt 022 Drivning i landskapet Lappland. I exemplet kan den informationssökande begära uppgifter som anmälts med stöd av 6 § utöver de uppgifter som anmälts med stöd av 4 och 5 §. I exemplet används samma sökkriterier som användes för att få den information som anmäls med stöd av 4 och 5 §. Sökningen kan dock också riktas mot uppgifter om arbetsplatser (som anmälts med stöd av 6 §) med färre än tio anställda eller där de anställda inte har beslutat att välja en arbetarskyddsfullmäktig. 

I exemplet består sökresultatet av en lista över arbetsplatser av olika storlek (även små) inom näringsgrenarna 021 Skogshushållning och skogsskötsel samt 022 Drivning i kommuner i landskapet Lappland. Sökresultaten innehåller den mest uttömmande informationen om arbetsplatser som anmälts med stöd av 4 § i lagen och kan även omfatta uppgifter som anmälts med stöd av 5 §. När det gäller arbetsplatser som anmälts med stöd av föreslagna 6 § innehåller sökresultaten åtminstone uppgifter om arbetsplatsens arbetarskyddschef. När den informationssökande har mottagit informationen i exemplet kan den informationssökande skicka arbetarskyddsfrämjande information som behövs för arbete i kyliga förhållanden inom näringsgrenarna 021 Skogshushållning och skogsskötsel samt 022 Drivning till de personer som deltar i arbetarskyddssamarbetet på arbetsplatser. 

7 §.Möjlighet att anmäla uppgifter om gemensamma samarbetspersoner inom arbetarskyddet på en gemensam arbetsplats. I paragrafen föreskrivs om frivillig anmälan av uppgifter om gemensamma samarbetspersoner inom arbetarskyddet på en gemensam arbetsplats (se motiveringen till 2 §).  

Enligt det inledande stycket i föreslagna 7 § får den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten på en gemensam arbetsplats till Arbetarskyddscentralen anmäla uppgifter om gemensamma samarbetspersoner inom arbetarskyddet på en gemensam arbetsplats.  

Enligt föreslagna 7 § 1 punkten får den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten lämna följande uppgifter beträffande arbetsgivaren:  

- namn (underpunkt a) ,  

- företags eller organisationsnummer eller motsvarande utländska organisationsnummer eller, om sådana saknas, födelsedatum ( underpunktb ),  

- e-postadress till arbetet ( underpunktc ).  

De uppgifter som avses i föreslagna 7 §. 1 punkten är däremot i allmänhet uppgifter om arbetsgivaren som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten i egenskap av juridisk person. Det är dock möjligt att arbetsgivaren som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten inte är en juridisk person utan en fysisk person. 

I föreslagna 7 § 2 och3 punkten föreskrivs om uppgifter som får anmälas om en gemensam arbetsplats (helhet inom arbetarskyddssamarbetet). I föreslagna 7 § 2 punkten föreskrivs om uppgifter som anmäls om en gemensam byggarbetsplats och i 3 punkten om uppgifter som anmäls om någon annan gemensam arbetsplats.  

Enligt föreslagna 7 § 2 punkten får den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten anmäla följande uppgifter om en gemensam byggarbetsplats: 

- den kommun där byggarbetsplatsen är förlagd (underpunkt a) ,  

- arbetsgivarnas och egenföretagarnas viktigaste näringsgrensgrupper ( underpunktb ),  

- antalet personer som vid tidpunkten för anmälan omfattas av arbetarskyddssamarbetet angivna enligt storleksklass på det sätt Arbetarskyddscentralen bestämmer (underpunkt c) ,  

- namn, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet beträffande den som sköter uppgifterna som gemensam arbetarskyddschef enligt 43 d § i tillsynslagen ( underpunktd ).  

- namn, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet beträffande den i 43 c § i tillsynslagen avsedda gemensamma arbetarskyddsfullmäktigen för en byggarbetsplats och dennes ersättare ( underpunkte ).  

Enligt föreslagna 7 § 3 punkten får den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten anmäla följande uppgifter om en annan gemensam arbetsplats: 

- den kommun eller de kommuner där arbetsplatsen är förlagd (underpunkt a) ,  

- arbetsgivarnas och egenföretagarnas viktigaste näringsgrensgrupper ( underpunktb ),  

- antalet personer som vid tidpunkten för anmälan omfattas av arbetarskyddssamarbetet angivna enligt storleksklass på det sätt Arbetarskyddscentralen bestämmer (underpunkt c) ,  

-namn, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet beträffande den som sköter uppgifterna som gemensam arbetarskyddschef enligt 43 d § i tillsynslagen ( underpunktd ).  

Anmälan av den eller de kommuner där den gemensamma byggarbetsplatsen eller någon annan gemensam arbetsplats är förlagd (i stället för mer exakta adressuppgifter) vore tillräckligt med tanke på skickandet information som främjar arbetarskyddet och särskilt med tanke på den administrativa bördan för den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten. När arbetarskyddsmyndigheten (som en särskild tillsynsuppgift) övervakar genomförandet av det arbetarskyddssamarbete som föreskrivs i 5 a kap. i tillsynslagen, kan arbetarskyddsmyndigheten separat ta reda på den exakta adressen eller adresserna till den gemensamma byggarbetsplatsen eller en annan gemensam arbetsplats genom att kontakta den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten. 

Med personer som omfattas av arbetarskyddssamarbetet avses anställda hos olika arbetsgivare och egenföretagare som arbetar på en gemensam byggarbetsplats eller annan gemensam arbetsplats. Vid anmälan av uppgifterna väljer den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten personalens storlekskategori i Arbetarskyddscentralens register (informationssystem). 

Med stöd av föreslagna 7 § 2 och 3 punkten anmäls namn, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet beträffande den som sköter uppgifterna som gemensam arbetarskyddschef enligt 43 d § i tillsynslagen som en del av uppgifterna om den gemensamma byggarbetsplatsen eller någon annan gemensam arbetsplats. Enligt 5 a kap. 43 d § i tillsynslagen ska de uppgifter som enligt 28 § ankommer på arbetarskyddschefen skötas av den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten på den gemensamma arbetsplatsen eller som är huvudentreprenör, om arbetsgivarna inte har utsett en gemensam arbetarskyddschef. 

Om till exempel den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten själv sköter den gemensamma arbetarskyddschefens uppgifter, består de uppgifter som avses i 2 och 3 punkten i föreslagna 7 § av uppgifterna om den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten som fysisk person. Till exempel Matti Meikäläinen, gemensam arbetarskyddschef (som avses i 43 d § i tillsynslagen), matti.meikalainen@tyosahkoposti.fi. De uppgifter som avses i föreslagna 7 §. 1 punkten är däremot i allmänhet uppgifter om arbetsgivaren som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten i egenskap av juridisk person. 

Med stöd av föreslagna 7 § 2 punkten anmäls utöver namn, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet beträffande den i 43 c § i tillsynslagen avsedda gemensamma arbetarskyddsfullmäktige för en byggarbetsplats och dennes ersättare som en del av uppgifterna om den gemensamma byggarbetsplatsen. I 5 a kap. 43 c § 2 mom. i tillsynslagen föreskrivs att om en gemensam arbetsplats är en byggarbetsplats, har arbetstagare som är anställda hos olika arbetsgivare och som arbetar på arbetsplatsen rätt att särskilt för byggarbetsplatsen välja en gemensam arbetarskyddsfullmäktig jämte två ersättare att företräda dem vid arbetarskyddssamarbetet med samtliga arbetsgivare och egenföretagare på byggarbetsplatsen samt i förhållande till arbetarskyddsmyndigheterna. Om en gemensam byggarbetsplatsspecifik arbetarskyddsfullmäktig och ersättare inte har valts finns det inte något att anmäla till registret i detta avseende. 

I lagen om personregister för arbetarskyddet finns inte någon motsvarande bestämmelse som föreslagna 7 §. De uppgifter om gemensamma arbetsplatser och gemensamma samarbetspersoner inom arbetarskyddet som avses i föreslagna 7 § är relevanta särskilt för Arbetarskyddscentralen och arbetarskyddsmyndigheten och andra parter som begär anmälda uppgifter i syfte att främja arbetarskyddet. 

Det är möjligt att personer som har en roll som gemensam arbetarskyddschef eller gemensam arbetarskyddsfullmäktig för en byggarbetsplats och dennes ersättare inte har en roll som samarbetsperson inom arbetarskyddet på en ”vanlig” arbetsplats (med minst tio anställda). Med stöd av föreslagna 7 § får även de åtkomst till registret och kan få information som främjar arbetarskyddet. Dessutom kan information som uttryckligen riktar sig till den gemensamma arbetsplatsen och som är relevant för vissa branscher skickas till gemensamma samarbetspersoner inom arbetarskyddet på den gemensamma arbetsplatsen. Utifrån uppgifterna i föreslagna 7 § är det också möjligt att upprätta statistik, men frivilligheten minskar deras omfattning. 

8 §.Möjlighet att anmäla uppgifter i samband med avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser. I paragrafen föreskrivs om frivillig anmälan av uppgifter i situationer där arbetarskyddssamarbete bedrivs för att avvärja gemensamma risker på arbetsplatser (se motivering till föreslagna 2 §).  

I det inledande stycket i föreslagna 8 § föreskrivs att om en sådan gemensam arbetarskyddschef som avses i 43 h § i tillsynslagen har utsetts för arbetarskyddssamarbete som föranleds av avvärjandet av gemensamma risker på arbetsplatser, får dennes arbetsgivare anmäla uppgifter till Arbetarskyddscentralen.  

Enligt föreslagna 8 § 1 punkten får arbetsgivaren lämna följande uppgifter beträffande arbetsgivaren:  

- namn (underpunkt a) ,  

- företags eller organisationsnummer eller motsvarande utländska organisationsnummer eller, om sådana saknas, födelsedatum ( underpunktb ),  

- e-postadress till arbetet ( underpunktc ).  

De uppgifter som avses i föreslagna 8 § 1 punkten är däremot i allmänhet uppgifter om den gemensamma arbetarskyddschefens arbetsgivare som juridisk person. Det är dock möjligt att arbetsgivaren inte är en juridisk person utan en fysisk person. 

I föreslagna 8 § 2 punkten föreskrivs om uppgifter som får lämnas om en industri- eller affärshall eller motsvarande gemensamma lokal (helhet i arbetarskyddssamarbetet). Den gemensamma arbetarskyddschefens arbetsgivare får anmäla följande uppgifter om en gemensam lokal:  

- den kommun där lokalen är förlagd (underpunkt a) ,  

- arbetsgivarnas och egenföretagarnas viktigaste näringsgrensgrupper ( underpunktb ),  

- antalet personer som vid tidpunkten för anmälan omfattas av arbetarskyddssamarbete som föranleds av avvärjandet av gemensamma risker på arbetsplatserna angivna enligt storleksklass på det sätt Arbetarskyddscentralen bestämmer (underpunkt c) ,  

- namn, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet beträffande den gemensamma arbetarskyddschef som avses i 43 h § i tillsynslagen ( underpunktd ).  

Anmälan av den kommun där en industri- eller affärshall eller motsvarande gemensamma lokal är förlagd (i stället för mer exakta adressuppgifter) vore tillräckligt med tanke på skickandet information som främjar arbetarskyddet och särskilt med tanke på den administrativa bördan för arbetsgivaren. När arbetarskyddsmyndigheten (som en särskild tillsynsuppgift) övervakar genomförandet av det arbetarskyddssamarbete som föreskrivs i 5 a kap. i tillsynslagen, kan arbetarskyddsmyndigheten separat ta reda den exakta adressen till industri- eller affärshallen eller en motsvarande gemensam lokal genom att kontakta arbetsgivaren. 

Med personer som omfattas av arbetarskyddssamarbete relaterat till avvärjande av gemensamma risker på arbetsplatser avses olika arbetsgivares personal och egenföretagare som arbetar i en industri- eller affärshall eller motsvarande gemensam lokal. Vid anmälan av uppgifterna väljer arbetsgivaren personalens storlekskategori i Arbetarskyddscentralens register (informationssystem). 

Med stöd av föreslagna 8 § 2 punkten anmäls namn, uppdrag inom arbetarskyddssamarbetet och e-postadress till arbetet beträffande den gemensamma arbetarskyddschef som avses i 43 h § i tillsynslagen som en del av uppgifterna om en industri- eller affärshall eller en motsvarande gemensam lokal. Enligt 5 a kap. 43 h § 2 mom. har arbetsgivare som är verksamma på sådana arbetsplatser som avses i 54 § i arbetarskyddslagen rätt att avtala om att utse en gemensam arbetarskyddschef. 

Om den arbetsgivare som anmäler uppgifterna själv har utsetts till gemensam arbetarskyddschef som avses i 43 h § i tillsynslagen, anmäls som uppgifter som avses i föreslagna 8 § 2 punkten uppgifter om arbetsgivaren som fysisk person, till exempel Matti Meikäläinen, gemensam arbetarskyddschef (som avses i 43 h § tillsynslagen), matti.meikalainen@tyosahkoposti.fi. De uppgifter som avses i föreslagna 8 § 1 punkten är däremot i allmänhet uppgifter om arbetsgivaren i egenskap av juridisk person. 

I lagen om personregister för arbetarskyddet finns inte någon motsvarande bestämmelse som föreslagna 8 §. De uppgifter om industri- eller affärshallar eller motsvarande gemensamma lokaler och om gemensamma arbetarskyddschefer som avses i föreslagna 8 § är relevanta särskilt för Arbetarskyddscentralen och arbetarskyddsmyndigheten och andra parter som begär anmälda uppgifter i syfte att främja arbetarskyddet. 

Det är möjligt att personer som har en roll som gemensam arbetarskyddschef för en industri- eller affärshall eller en motsvarande gemensam lokal inte har en roll som samarbetsperson inom arbetarskyddet på en ”vanlig” arbetsplats (med minst tio anställda). Med stöd av föreslagna 8 § får även de åtkomst till registret och kan få information som främjar arbetarskyddet. Till gemensamma arbetarskyddschefer för industri- eller affärshallar eller motsvarande gemensamma lokaler kan dessutom skickas information som uttryckligen skräddarsytts för avvärjande av gemensamma risker – till den del som den existerar – och information som är relevant för vissa branscher. Utifrån uppgifterna i föreslagna 8 § är det också möjligt att upprätta statistik, men frivilligheten minskar deras omfattning. 

9 §.Tidpunkt för anmälan. I paragrafen föreskrivs om tidpunkten för inlämnande av uppgifter. Enligt föreslagna 9 § 1 mom. ska de uppgifter som avses i 4 § 3 mom. anmälas till Arbetarskyddscentralens register över samarbetspersoner inom arbetarskyddet när mandattiden för arbetarskyddssamarbetet börjar. När mandattiden för arbetarskyddssamarbetet börjar är de uppgifter som avses i 4 § 3 mom. kända. Det föreskrivs inte om anmälningstiden för de uppgifter som anmäls frivilligt enligt föreslagna 5–8 §, men det är mest ändamålsenligt att även anmäla dem när mandattiden för arbetarskyddssamarbetet börjar.  

Enligt föreslagna 9 § 2 mom. ska de i 4 § 3 mom. avsedda uppgifter som har anmälts till registret i sin helhet anmälas på nytt minst vart åttonde år. Ändringar i enskilda uppgifter ska dock anmälas till registret omedelbart efter att ändringarna har gjorts. Den långa åttaårsperioden i föreslagna 2 mom. minskar den administrativa bördan för anmälningsskyldiga. Med tanke på främjandet av arbetarskyddet och särskilt skyddet för personuppgifter är det dock mycket viktigt att registret inte innehåller inaktuella personuppgifter.  

Av samma orsak är det viktigt att även de uppgifter som frivilligt anmäls till registret regelbundet uppdateras. På grund av frivilligheten regleras detta dock inte. I sista hand raderar Arbetarskyddscentralen även frivilligt anmälda uppgifter från registret och förstör dem när den bevaringstid som Arbetarskyddscentralen fastställt för dem löper ut. Bevaringstiderna kan anges i Arbetarskyddscentralens informationssystem och i det allmänna informationsnätverket på Arbetarskyddscentralens webbplats. 

10 §.Fastställande av bevaringstiden för uppgifter. I paragrafen föreskrivs om fastställande av bevaringstiden för de uppgifter som behandlas i Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift. Enligt paragrafens 1 mom. ska på fastställandet av bevaringstiden för sådana uppgifter som ingår i Arbetarskyddscentralens uppdrag att registrera och lämna ut de uppgifter som avses i 4–8 §, tillämpas bestämmelserna om förvaringstider i 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019). Lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen är en allmän förvaltningslag. I 21 § i lagen föreskrivs om definitionen av behovet att förvara informationsmaterial.  

Enligt 3 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen blir lagen inte tillämplig i sin helhet när privaträttsliga sammanslutningar sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Lagens 21 § är en av de bestämmelser som inte behöver tillämpas. Bestämmelsen i den föreslagna 10 § 1 mom. behövs således för att Arbetarskyddscentralen ska tillämpa 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen på fastställandet av bevaringsstiden för uppgifter som behandlas inom ramen för den offentliga förvaltningsuppgiften. Föreslagna 10 § 1 mom. har betydelse med tanke på rättsskyddet enligt 21 § i grundlagen och konstaterandet av tjänsteansvaret enligt 118 § i grundlagen. 

Enligt regeringens proposition med förslag till lag om informationshantering inom den offentliga förvaltningen RP 284/2018 rd (s. 108) innehåller 21 § bestämmelser om på vilka grunder behovet att förvara informationsmaterial ska definieras i fråga om informationsmaterial eller handlingar vilkas förvaringstider inte bestäms i lag. Avsikten med lagens 21 § är att förenhetliga grunderna för definition av förvaringstiderna för handlingar och andra informationsmaterial. Enligt regeringens proposition (s. 108) är det i fortsättningen skäl att i lag särskilt föreskriva om förvaringstiderna för informationsmaterial och handlingar, inklusive personuppgifter, endast om man i fråga om bestämmandet av förvaringstider avviker från de grunder som föreskrivs i 21 § eller om förvaringstiderna ska definieras på lagnivå exempelvis av skäl som sammanhänger med Europeiska unionens lagstiftning eller om det är fråga om information som hör till särskilda personuppgiftskategorier eller om förvaringstiderna för annan känslig information. När det gäller den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet finns det inget behov av att avvika från den allmänna lagen. 

Den allmänna dataskyddsförordningen utgör grunden för 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen. Enligt regeringens proposition med förslag till lag RP 284/2018 rd (s. 109) gäller bestämmelsen alla typer av information och kompletterar således Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordnings bestämmelser om förvaringstider. Enligt artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen får personuppgifter inte förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. Till inbyggt dataskydd och dataskydd som standard, som beskrivs i dataskyddsförordningens artikel 25, hör bland annat att den personuppgiftsansvarige fastställer lagringstiderna för personuppgifter och ser till att de iakttas. Den personuppgiftsansvarige ska således fastställa lagringstiderna i anslutning till behandlingen av personuppgifter med beaktande av nödvändighetskravet. 

I regeringens proposition RP 284/2018 rd (s. 102) förtydligas att det i lagens 21 § inte föreskrivs om grunderna för arkivering av informationsmaterial, utan de (arkiveringen) baseras på annan reglering. Förvaringstiden avser således inte hur länge informationsmaterial hanteras hos en informationshanteringsenhet utan hur länge materialet förvaras för det användningsändamål för vilket handlingarna eller motsvarande information har samlats in. I 21 § 2 mom. i lagen föreskrivs att efter det att förvaringstiden gått ut ska informationsmaterialen utan dröjsmål arkiveras eller förstöras på ett informationssäkert sätt. I regeringens proposition RP 284/2018 rd beskrivs hur förstörandet ska gå till. (s. 104). 

Föreslagna 10 § 2 mom. anknyter till de ovan nämnda alternativen, dvs. antingen arkivering eller förstöring. Enligt föreslagna 10 § 2 mom. ska Arbetsskyddscentralen utan dröjsmål förstöra uppgifterna på ett informationssäkert sätt efter att bevaringstiden gått ut. I propositionen föreslås således att de uppgifter som Arbetarskyddscentralen behandlar i sin offentliga förvaltningsuppgift inte överhuvudtaget ska arkiveras. Om till exempel en samarbetsperson inom arbetarskyddet som registrerats av Arbetarskyddscentralen slutar utföra sitt uppdrag, finns det inget behov av att arkivera dessa uppgifter i syfte att bevara det nationella kulturarvet.  

Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om informationshantering inom den offentliga förvaltningen är en central informationskälla när Arbetarskyddscentralen fastställer bevaringstiderna för uppgifterna. I regeringens proposition (s. 110) konstateras bland annat att det av 1 momentets förteckning (i 21 §) framgår de grunder för bestämmande av förvaringstiderna som ska beaktas. Förteckningens kriterier utesluter inte utan snarare kompletterar varandra och förteckningen är inte uttömmande. I den nämns de synpunkter som ska beaktas när förvaringstiden bestäms. I regeringens proposition ges också ett exempel, i anslutning till vilket det konstateras att grunden för den längsta förvaringstiden är avgörande för bestämmande av förvaringstiden. I regeringens proposition (s. 110) konstateras att enligt förteckningens 1 punkt ska förvaringstiderna bestämmas med beaktande av i vilken utsträckning informationsmaterialet i myndighetens verksamhet behövs för det ursprungliga användningsändamålet. Förteckningens 1 punkt ska bedömas först, varefter förvaringstiden ska bestämmas med beaktande av punkterna 2–5. Enligt regeringens proposition (s. 111) ska informationshanteringsenheterna på basis av 1–5 punkten i fråga om varje informationsmaterial göra en helhetsbedömning av vilka omständigheter som är relevanta för förvaringen av informationsmaterial. I synnerhet rättssäkerhetsaspekter ska vägas in när förvaringstiden bestäms. 

Med hänsyn till den samhälleliga betydelsen av den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet är den relevanta förvaringstiden för uppgifterna i princip den tid då samarbetspersonen inom arbetarskyddet sköter denna uppgift. Detta förvaringsbehov upphör när personen slutar sköta uppgiften. Därför är det viktigt att de som anmäler uppgifter håller informationen uppdaterad. Å andra sidan kan förvaringsbehovet också vara längre, till exempel med tanke på rättssäkerheten för den anmälningsskyldige, som avses i föreslagna 4 §, vid arbetarskyddsinspektioner. Därför bör åtminstone en del ”gamla” uppgifter bevaras en viss tid vid Arbetarskyddscentralen – åtskilda från aktuella uppgifter. Utöver de registrerade uppgifterna kan Arbetarskyddscentralen ha andra uppgifter och handlingar, åtminstone förvaltningsbeslut, vars förvaringstider bör fastställas. I föreslagna 9 § 2 mom. föreskrivs också uttryckligen att de i 4 § 3 mom. avsedda uppgifter som har anmälts till registret ska i sin helhet anmälas på nytt minst vart åttonde år. Denna bestämmelse påverkar fastställandet av bevaringstiden för dessa uppgifter. Bevaringstiderna för olika slags uppgifter kan anges i Arbetarskyddscentralens informationssystem och i det allmänna informationsnätverket på Arbetarskyddscentralens webbplats. 

I skäl 39 i den allmänna dataskyddsförordningen lyfts också fram möjligheten att regelbundet granska huruvida det är motiverat att bevara personuppgifter. I regeringens proposition med förslag till lag om informationshantering inom den offentliga förvaltningen RP 284/2018 rd (s. 110) konstateras dessutom att informationshanteringsenheterna ska bestämma hur förvaringstiderna ska räknas. 

11 §.Offentlighet i arbetarskyddscentralens verksamhet. I paragrafen föreskrivs om tillämpningen av offentlighetslagen på Arbetarskyddscentralens verksamhet till den del som Arbetarskyddscentralen sköter den offentliga förvaltningsuppgiften. Syftet med paragrafen är att säkerställa förverkligandet av offentlighetsprincipen, om vilken föreskrivs i 12 § i grundlagen, i Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift.  

Enligt paragrafen tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), nedan offentlighetslagen , på Arbetarskyddscentralen när centralen sköter uppdraget att registrera och lämna ut uppgifter som avses i 4–8 §.  

I avsnitt 2.2.1.3 Faktisk förvaltningsverksamhet och utövning av offentlig makt konstateras att registrering och utlämnande av uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet till sin art främst är faktisk förvaltningsverksamhet, men utförandet av uppgifterna kan även omfatta enskilda uppgifter som anknyter till eller involverar utövning av offentlig makt. 

Om myndighetshandlingars offentlighet föreskrivs i offentlighetslagen. Med stöd av 4 § 2 mom. i offentlighetslagen är offentlighetslagen inte tillämplig på alla uppgifter som ingår i Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift. En förutsättning för tillämpningen av offentlighetslagen är nämligen att den som sköter en offentlig uppgift med stöd av lagen utövar offentlig makt. Således måste offentligheten i Arbetarskyddscentralens verksamhet utvidgas. I föreslagna 11 § föreskrivs att offentlighetslagen tillämpas på alla deluppgifter som ingår i Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift. 

Föreslagna 11 § har också en koppling till tillsynen över Arbetarskyddscentralen. Tillämpningen av offentlighetslagen möjliggör för var och en rätt att övervaka Arbetarskyddscentralen när den sköter offentliga förvaltningsuppgifter. 

12 §. Utlämnande av uppgifter ur registret. I paragrafen föreskrivs om utlämnande av uppgifter ur registret över samarbetspersoner inom arbetarskyddet. Det är samtidigt fråga om att begränsa vars och ens rätt till information som avses i offentlighetslagen.  

De uppgifter som behandlas i Arbetarskyddscentralens registrerings- och utlämningsuppgift är offentliga till sin art, och Arbetarskyddscentralens register är jämförbart med myndigheters (person)register. Därför bör uppgifterna i registret i princip lämnas ut relativt allmänt med stöd av 9 och 16 § och särskilt 16 § 3 mom. i offentlighetslagen. Målet för registrering och utlämnande av uppgifter är dock endast att främja arbetarskyddet enligt den föreslagna lagen (se föreslagna 1 §). Registret finns därför till endast för detta ändamål. Således är det motiverat att begränsa allas rätt till uppgifter med stöd av offentlighetslagen i fråga om de uppgifter som lagras i Arbetarskyddscentralens register. Annan behandling av personuppgifter är onödig. 

I föreslagna 12 § 1 mom. i det inledande stycket föreskrivs att med avvikelse från vad som föreskrivs i 9 och 16 § i offentlighetslagen om rätten att ta del av uppgifter och om hur en handling ska lämnas ut, lämnas uppgifter ur Arbetarskyddscentralens register över samarbetspersoner inom arbetarskyddet endast ut om mottagarens syfte är att är att främja arbetarskyddet enligt de ändamål som räknas upp i 12 § 1 mom.  

Uppgifter lämnas ut ur registret, om syftet är att 

- använda uppgifterna för skötseln av lagstadgade uppgifter för organisationer som främjar arbetarskyddet (1 punkten), 

- använda uppgifterna till stöd för vetenskapliga undersökningar, andra undersökningar eller utredningar som gäller arbetarskyddet (2 punkten), 

- förmedla information om arbetarskyddet (3 punkten), 

- förmedla information om avgiftsfria utbildningar, produkter och tjänster som främjar arbetarskyddet (4 punkten) , eller  

- bedriva direktmarknadsföring av avgiftsbelagda utbildningar, produkter eller tjänster som främjar arbetarskyddet (5 punkten) .  

Föreslagna 12 § avser utlämnande av uppgifter till Arbetarskyddscentralen själv, när Arbetarskyddscentralen vill använda uppgifter i registret för ändamål som avses i 12 §, dvs. andra ändamål än den offentliga förvaltningsuppgiften. Dessutom gäller föreslagna 12 § andra som begär information. 

Exempel på organisationer som främjar arbetarskyddet är arbetarskyddsmyndigheten, Statskontoret, Olycksfallsförsäkringscentralen och Arbetshälsoinstitutet. Till exempel kan arbetarskyddsmyndigheten använda den information den får från registret för att sköta sin lagstadgade arbetarskyddstillsyn, vid behov även vid valet av inspektionsobjekt. Enligt föreslagna 12 § lämnas information ut också om den informationssökande använder uppgifterna till stöd för vetenskapliga undersökningar, andra undersökningar eller utredningar. På så sätt kan till exempel arbetarskyddschefer och arbetarskyddsfullmäktige uppmanas att delta i arbetarskyddsundersökningar eller alternativt kan undersökningsresultat skickas till dem på ett riktat sätt. 

Föreslagna 12 § avviker endast från 9 och 16 § i offentlighetslagen. Uppgifter kan dock lämnas ut ur registret om den som begär information åberopar en parts rätt att ta del av en handling som avses i 11 § i offentlighetslagen eller rätten att ta del av en handling som gäller en själv som avses i 12 §. Det bör också noteras att 12 §, som begränsar rätten till information, endast gäller uppgifter i registret. När det gäller andra handlingar som eventuellt upprättas vid eller lämnas till Arbetarskyddscentralen och som anknyter till skötseln av den offentliga förvaltningsuppgiften tillämpas bestämmelsen om vars och ens rätt till information enligt 9 § i offentlighetslagen på dem. 

Enligt 13 § 2 mom. i offentlighetslagen ska, när begäran avser en uppgift ur ett personregister som förs av en myndighet, om inte något annat särskilt bestäms, den som begär att få ta del av en handling meddela för vilket ändamål uppgifterna ska användas och lämna upplysningar om övriga omständigheter som behövs för att utreda förutsättningarna för utlämnande av uppgifter samt vid behov meddela hur uppgifterna kommer att skyddas. 

Enligt föreslagna 12 § 2 mom. är en förutsättning för utlämnande av uppgifter dessutom att mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att behandla personuppgifter som han eller hon begärt ur registret över samarbetspersoner inom arbetarskyddet. Mottagaren har rätt att få uppgifterna elektroniskt.  

Den som begär information ska säkerställa att den har en rättslig grund för behandling av de uppgifter som lämnas ut ur registret. Även Arbetarskyddscentralen ska dock bedöma om den som begär information har en rättslig grund för behandlingen. 

Om laglig behandling av personuppgifter och den rättsliga grunden för behandlingen föreskrivs i artikel 6.1 i den allmänna dataskyddsförordningen. Behandling av personuppgifter förutsätter en rättslig grund som avses i punkten. (Se bland annat om rättsgrunder och om det ursprungliga och senare användningsändamålet med insamlingen av personuppgifter i avsnitt 4.1.2.5 Behandling av personuppgifter som den offentliga förvaltningsuppgiften förutsätter och begränsning av allmänhetens tillgång till registret enligt den föreslagna lagen.) 

Informationsförfrågningarna till Arbetarskyddscentralen ska göras enligt bestämmelserna om förfaranden i offentlighetslagen, och på motsvarande sätt ska Arbetarskyddscentralen behandla informationsförfrågningarna enligt bestämmelserna om förfaranden i offentlighetslagen. (Den föreslagna lagen innehåller dock särskilda bestämmelser om avgifter.) 

Enligt föreslagna 12 § kan informationssökande på en gång få tillgång till en stor mängd uppgifter i enlighet med de sökkriterier de själva väljer, dvs. det är möjligt att få uppgifter som ”massöverlåtelse” eller ”i omfattande skala”. Ändå ska den som begär information minimera de uppgifter som begärs så att de endast omfattar uppgifter som är nödvändiga för det egna användningsändamålet. (Se avsnitt 4.1.2.6 Mängden uppgifter som lämnas med stöd av den föreslagna lagen.) Som sökkriterier används i allmänhet särskilt information om arbetsplatser. Sökresultatet innehåller då information om arbetsplatser och samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatser, där den viktigaste informationen är personernas e-postadresser till arbetet. (Se exemplet i motiveringen till föreslagna 4–8 §.) 

Enligt föreslagna 12 § 2 mom. har mottagaren rätt att få uppgifterna elektroniskt. Elektroniskt utlämnande innebär till exempel e-post som är skyddad med tillräckligt tekniskt skydd. Däremot får arbetarskyddsmyndigheten uppgifter via ett gränssnitt. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter via ett tekniskt gränssnitt finns 22 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen. Enligt 3 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen blir lagen inte tillämplig i sin helhet när privaträttsliga sammanslutningar sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Lagens 22 § är dock endast en av de bestämmelser som tillämpas. Enligt 16 § i offentlighetslagen ges handlingar även på mer konventionella sätt, till exempel muntligt eller som kopia. Avsikten med föreslagna 12 § är inte heller hindra dessa sätt att inhämta information. 

Enligt föreslagna 12 § lämnas uppgifter ut ur registret också om ändamålet är att bedriva direktmarknadsföring av avgiftsbelagda utbildningar, produkter eller tjänster som främjar arbetarskyddet. Utbildningar, produkter och tjänster som främjar arbetarskyddet och som direktmarknadsförs i kommersiella syften kan också ha en positiv inverkan på arbetsskyddsnivån i Finland. Ett exempel på dessa produkter är personlig skyddsutrustning. Ett exempel på tjänster är en servicehelhet inom företagshälsovården som är mer omfattande än vad lagen föreskriver, eller en sakkunnigtjänst som syftar till att utveckla arbetarskyddskulturen på arbetsplatsen. 

Avsikten med den föreslagna lagen är dock att göra det möjligt för registrerade att förhindra att deras personuppgifter används för direktmarknadsföring. I föreslagna 12 § föreskrivs således om registrerades rätt att förbjuda utlämnande av personuppgifter för direktmarknadsföring. Denna rättighet är en skyddsåtgärd för att skydda personuppgifter. (Det är inte fråga om rätten att göra invändningar mot behandling av personuppgifter som avses i artikel 21 i den allmänna dataskyddsförordningen.) 

Enligt föreslagna 12 § 3 mom. har en person vars personuppgifter lämnas in till registret över samarbetspersoner inom arbetarskyddet rätt att förbjuda att hans eller hennes personuppgifter lämnas ut för avgiftsbelagd direktmarknadsföring av utbildningar, produkter eller tjänster som främjar arbetarskyddet genom att underrätta Arbetarskyddscentralen om detta förbud.  

Om möjligt kan en handling som uttrycker förbudet som lämnats till Arbetarskyddscentralen av antingen personen själv eller arbetsgivaren för personens räkning sparas i Arbetarskyddscentralens informationssystem. I vilket fall som helst bör personens uppgifter märkas med förbudet. En person kan även efter anmälan av uppgifterna meddela Arbetarskyddscentralen att han eller hon förbjuder utlämnande av sina uppgifter för direktmarknadsföring. 

Det av personen meddelade förbudet leder i praktiken till att Arbetarskyddscentralen, innan den tar emot uppgifter för eget bruk eller överlämnar dem till andra enligt föreslagna 12 §, ska kontrollera om vissa registrerade personer har förbjudit att lämna ut sina uppgifter för direktmarknadsföring. Om förbud antecknats i registret får Arbetarskyddscentralen inte använda personens uppgifter i direktmarknadsföringssyfte och inte heller lämna ut uppgifterna till andra parter i direktmarknadsföringssyfte. 

I föreslagna 12 § 4 mom. finns en informativ hänvisningsbestämmelse, enligt vilken bestämmelser om förutsättningarna för att direktmarknadsföring ska vara tillåten finns i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014).  

I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs särskilt huruvida direktmarknadsföring kräver förhandssamtycke av föremålet för direktmarknadsföring eller inte. Direktmarknadsföring kan med andra ord förhindras även efter det att till exempel Arbetarskyddscentralen fått informationen från registret för direktmarknadsföring. Sökning av information från registret kan därför i sista hand vara meningslöst arbete. 

Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation genomförde det så kallade direktivet om integritet och elektronisk kommunikation 2002/58/EG (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation). I 200 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs om direktmarknadsföring till fysiska personer och i 202 § om direktmarknadsföring till företag och organisationer. Bland annat för direktmarknadsföring till fysiska personer per e-post krävs enligt huvudregeln förhandssamtycke av personen. Direktmarknadsföring till företag och organisationer får dock bedrivas, om företaget eller organisationen inte uttryckligen har förbjudit det. 

Enligt regeringens proposition med förslag till lag om tjänster inom elektronisk kommunikation RP 221/2013 rd (s. 169 och 170) motsvarar 200 och 202 § 26 och 27 § i den tidigare lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (516/2004). I regeringens proposition med förslag till lag om dataskydd vid elektronisk kommunikation RP 125/2003 rd (s. 86) beskrivs gränsdragningen mellan direktmarknadsföring till fysiska personer respektive företag och organisationer: ”Om en arbetsgivare till exempel har gett sin arbetstagare en personlig e-postadress i formen förnamn.efternamn@foretag.fi, är utgångspunkten att adressen är denna fysiska persons adress och samtycke till direktmarknadsföring ska fås på förhand. På grund av en persons ställningsfullmakt kan man anse att han eller hon i en sammanslutning sköter vissa uppgifter till vilka nyttigheter som tillhandahålls genom direktmarknadsföring ansluter sig på ett väsentligt sätt. I detta fall kan det anses att adressen enligt den föreslagna paragrafen hör till företaget eller till en annan sammanslutning. I detta fall krävs inte förhandssamtycke, utan ifrågavarande person har förbudsrätt enligt den föreslagna 27 §.” 

Med tanke på den föreslagna lagen är det möjligt att direktmarknadsföring av avgiftsbelagda utbildningar, produkter eller tjänster som främjar arbetarskyddet, åtminstone till de mest centrala personer som deltar i arbetarskyddssamarbetet, inte kräver personens förhandssamtycke. På grund av det stora antalet e-postmeddelanden som samarbetspersoner inom arbetarskyddet får, vore det ändamålsenligt att personen kan förbjuda utlämnande av sina uppgifter för direktmarknadsföring enligt föreslagna 12 §. (Europeiska unionen har redan i åratal berett den så kallade förordningen om integritet och elektronisk kommunikation, som skulle ersätta direktivet om integritet och elektronisk kommunikation. Det är ännu inte möjligt att förutse vilken typ av reglering förordningen kommer att innehålla om direktmarknadsföring.) 

13 §.Avgift för utlämnande av uppgifter I paragrafen föreskrivs som huvudregel att utlämnande av uppgifter ur registret är avgiftsbelagt, grunderna för avgiften och Arbetarskyddscentralens behörighet att ta ut avgifter. I föreslagna 13 § 1 mom. föreskrivs att med avvikelse från vad som föreskrivs om avgifter i 34 § i offentlighetslagen, tas för uppgifter som avses i 4–8 § och som mottagaren får tillgång till ut en avgift som bestäms av Arbetarskyddscentralen och som motsvarar de totala kostnaderna för registrering och framtagande av uppgifterna, dvs. självkostnadsvärdet.  

Enligt föreslagna 13 § 2 mom. tas avgift dock inte ut om uppgifter lämnas ut till Arbetarskyddscentralen för något annat syfte än för skötseln av uppdraget att registrera och lämna ut de uppgifter som avses i 4–8 §, eller till en arbetsgivarförening, till en förening för andra företagare eller till en arbetstagarförening eller till en myndighet. Avgift tas inte heller ut om uppgifter lämnas ut till Olycksfallsförsäkringscentralen eller Arbetshälsoinstitutet för skötseln av deras lagstadgade uppgifter. Det varierande avgiftsförfarandet motiveras i avsnitt 4.1.3 Bestämmelserna om avgifter för utlämnande av uppgifter i den föreslagna lagen.  

I föreslagna 13 § 3 mom. föreskrivs att om mottagaren utnyttjar en parts rätt att ta del av en handling enligt 11 § i offentlighetslagen eller vars och ens rätt att ta del av en handling som gäller en själv enligt 12 § i offentlighetslagen, tillämpas dock vad som i 34 § i den lagen föreskrivs om avgifter.  

I propositionen föreslås en särskild bestämmelse om avgifter som gäller registret och som avviker från 34 § i offentlighetslagen, eftersom regleringen av avgifter för utlämnande av uppgifter enligt 34 § i offentlighetslagen är mångfacetterad och därför inte ett lämpligt alternativ med tanke på den föreslagna lagen. Enligt 34 § i offentlighetslagen lämnas vissa uppgifter ut avgiftsfritt medan andra uppgifter är avgiftsbelagda. Huruvida avgift tas ut baserar sig i allmänhet på det sätt på vilket uppgifterna lämnas ut. Även bland annat uppgifternas offentlighet har betydelse. Syftet med den föreslagna lagen är att avgifterna inte beror på det hur uppgifter lämnats ut ur registret (elektroniskt, muntligt etc.). 

I 34 § 1 mom. i offentlighetslagen föreskrivs (bland annat) att för utlämnande av en handling med stöd av 9 § i offentlighetslagen (rätt att ta del av en offentlig handling) tas avgift inte ut när en offentlig handling som lagrats i elektronisk form sänds per e-post till den som begärt uppgifterna. Offentlighetslagens 34 § 2 mom. möjliggör dock i vissa fall att ”en avgift som motsvarar kostnaderna för att ta fram uppgifterna” kan tas ut. I 34 § 3 mom. i offentlighetslagen föreskrivs i sin tur (bland annat) att för utlämnande av en uppgift med stöd av 9 § i offentlighetslagen som kopia eller utskrift tas ”en avgift ut som motsvarar beloppet av de kostnader som myndigheten har för att lämna ut uppgiften”.  

Av regeringens proposition med förslag till lag om ändring av offentlighetslagen RP 20/2005 rd (s. 16) framgår att det föreslås att det i 34 § i offentlighetslagen intas specialbestämmelser som överensstämmer med den i 9 § stadgade allmänna rätten till information samt den i 11 § stadgade rätten för en part att ta del av en handling för att syftet med offentlighetslagen ska förverkligas. Av bestämmelserna i 34 § i offentlighetslagen följer att avgifter för lämnande av information i andra fall än de som avses i 9 och 11 § i offentlighetslagen fortsättningsvis bestäms med stöd av annan lagstiftning. Enligt regeringens proposition RP 20/2005 rd (s. 20) ingår i 34 § 6 mom. i offentlighetslagen bestämmelser för situationer där en myndighetshandling utlämnas med stöd av offentlighetslagen men i andra fall än de som avses i lagens 9 och 11 §. 

I 34 § 6 mom. i offentlighetslagen föreskrivs att när uppgifter ur en handling lämnas ut med stöd av offentlighetslagen i andra fall än de som avses i 9 och 11 § tas en avgift ut med iakttagande av (bland annat) vad som föreskrivs i lagen om grunderna för avgifter till staten. De myndigheter som avses i 4 § i offentlighetslagen och på vilka (bland annat) lagen om grunderna för avgifter till staten inte tillämpas, kan vid fastställandet av avgifter tillämpa de grunder som nämns i lagen om grunderna för avgifter till staten, om inte annat föreskrivs i lag. Ett exempel på ett annat fall är 21 § i offentlighetslagen (sammanställning av datamaterial på begäran). Av regeringens proposition RP 20/2005 rd (s. 20) framgår att 34 § 6 mom. i offentlighetslagen och lagen om grunderna för avgifter till staten leder till att det är möjligt att uppbära avgifter på affärsekonomiska grunder för sammanställning av datamaterial på begäran. 

I lagen om grunderna för avgifter till staten föreskrivs om de allmänna grunderna för när statliga myndigheters prestationer ska vara avgiftsbelagda och för storleken av de avgifter som uppbärs. Vid sidan av lagen om grunderna för avgifter till staten kan även andra lagar innehålla bestämmelser om avgifter, vilket är fallet i offentlighetslagen. Enligt ordalydelsen i 1 § i lagen om grunderna för avgifter till staten är det inte helt klart, om lagen om grunderna för avgifter till staten är tillämplig när en offentlig förvaltningsuppgift överförs till en privat part. Enligt regeringens proposition med förslag till lag RP 176/1991 rd (s. 14) verkar det som om lagen inte är avsedd att tillämpas i sådana situationer. Vid beredningen av ändringen av offentlighetslagen (495/2005) gjordes en liknande tolkning (med beaktande av ordalydelsen i 34.6 § i offentlighetslagen). 

Enligt lagen om grunderna för avgifter till staten är vissa prestationer i princip avgiftsfria (5 §) och vissa prestationer i princip avgiftsbelagda (4 §). Till exempel är tjänster som producerats på beställning avgiftsbelagda. I 4 § i lagen om grunderna för avgifter till staten föreskrivs också att en prestation ska vara avgiftsbelagd i synnerhet (bland annat) om prestationen hänför sig till mottagarens ekonomiska verksamhet. 

I lagen om grunderna för avgifter till staten indelas avgiftsbelagda prestationer dessutom i olika ”grupper”. Enligt 3 § i lagen om grunderna för avgifter till staten avses med ”offentligrättslig prestation” en sådan prestation av en statlig myndighet vars efterfrågan grundar sig på lag eller förordning och som myndigheten har faktisk ensamrätt att utföra. Enligt 6 § 1 mom. i lagen ska storleken på den avgift som staten uppbär för en offentligrättslig prestation motsvara beloppet av statens totalkostnader för prestationen ( självkostnadsvärde ). I 6 § 4 mom. i lagen föreskrivs att när det bestäms att avgift ska uppbäras för en prestation, uppbärs motsvarande avgift också hos statliga myndigheter, om det inte finns särskilda skäl för något annat förfarande.  

Enligt huvudregeln i 7 § 1 mom. i lagen om grunderna för avgifter till staten bestäms priserna på andra myndighetsprestationer än de som nämns i 6 § enligt företagsekonomiska grunder. Enligt undantagsbestämmelsen i 7 § 2 mom. i lagen kan det pris som uppbärs för prestationen även bestämmas så att det motsvarar prestationens självkostnadsvärde, om en myndighet har faktisk ensamrätt att utföra en sådan prestation som avses i 7 § 1 mom. (”Monopolprestationer”.) 

Sammantaget är regleringen av avgifter enligt offentlighetslagen och lagen om grunderna för avgifter till staten mångfacetterad. Om Arbetarskyddscentralen tar ut en avgift för de uppgifter som lämnas ur registret med stöd av 34 § i offentlighetslagen, leder det till att uppgifterna sannolikt bör lämnas till den informationssökande avgiftsfritt enligt 34 § 1 mom. i offentlighetslagen. Det är fråga om att utöva vars och ens rätt till information som avses i offentlighetslagen (såvida inte den som begär information är part eller begär information om sig själv). Det är sannolikt inte fråga om sammanställning av datamaterial på begäran som avses i 21 § offentlighetslagen och för vilken en på företagsekonomiska grunder fastställd avgift kan tas ut. Offentlighetslagens 21 § tillämpas i situationer där en myndighet har lagrat uppgifter för olika ändamål och sökanden begär att få dem sammanställda i en ny handling. Till Arbetarskyddscentralens register anmäls uppgifter endast för ett ändamål, dvs. för att främja arbetarskyddet. Datauppsättningar kan hämtas från registret med vanliga sökningar, utan större justeringar. 

På grund av den mångfacetterade regleringen av avgifter i den allmänna lagstiftningen föreslås en separat bestämmelse om avgifter i föreslagna 13 §. Målet är att göra regleringen av avgifter tydlig samt införa neutrala sätt för utlämnande av uppgifter, avgiftsbelagdhet som huvudregel och en rimlig avgiftsnivå. 

Avgiften för utlämnande av uppgifter jämställs till sin karaktär med den avgift som tas ut för ”offentligrättsliga prestationer” som avses i 3 § i lagen om grunderna för avgifter till staten. Således ska mottagaren av uppgifterna betala en avgift som motsvarar den totala kostnaden för att registrera och ta fram uppgifterna, dvs. en avgift som motsvarar självkostnadsvärdet. Avgiftens storlek beräknas alltså utifrån dessa kostnader. I motiveringen till föreslagna 14 § nedan hänvisas också till förordningen om grunderna för avgifter till staten (211/1992), i vars 1 § det föreskrivs om beräkningen av självkostnadsvärdet. Om mottagaren dock utnyttjar en parts rätt att ta del av en handling eller vars och ens rätt att ta del av en handling som gäller en själv, tillämpas enligt föreslagna 13 § 3 mom. undantagsvis vad som i 34 § i offentlighetslagen föreskrivs om avgifter. 

14 §.Tillämpning av lagen om grunderna för avgifter till staten på avgiften. I föreslagna 14 § finns kompletterande bestämmelser om den avgift som Arbetarskyddscentralen fastställer enligt den föreslagna lagen. Syftet med paragrafen är att för sin del säkerställa rättsskyddet och andra krav på god förvaltning som avses i 21 § i grundlagen.  

Enligt föreslagna 14 § 1 mom. tillämpas på beräkningen av det självkostnadsvärde som ligger till grund för en avgift som Arbetarskyddscentralen med stöd av denna lag påför, angivandet av den bestämmelse som avgiften grundar sig på, dröjsmålsräntan på avgiften, begäran om omprövning och ändringssökande som gäller avgiftsbeslutet, verkställigheten av avgiftsbeslutet samt andra eventuella ärenden som gäller avgiften vad som i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) föreskrivs om avgifter som staten tar ut för offentligrättsliga prestationer.  

Föreslagna 14 § 1 mom. innebär att den avgift som Arbetarskyddscentralen tar ut för utlämnande av uppgifter till sin karaktär jämställs med den avgift som tas ut för ”offentligrättsliga prestationer” som avses i 3 § i lagen om grunderna för avgifter till staten. I ärenden som gäller avgifter iakttas bestämmelserna i lagen om grunderna för avgifter till staten. I praktiken är det fråga om bestämmelserna i 4 kap. i lagen om grunderna för avgifter till staten. I 4 kap. 12 § i lagen finns ett bemyndigande att utfärda förordningar med stöd av vilket förordningen om grunderna för avgifter till staten har utfärdats. Även bestämmelserna i denna förordning blir tillämpliga. 

Om de omständigheter som räknas upp i föreslagna 14 § 1 mom. föreskrivs i följande bestämmelser i lagen om grunderna för avgifter till staten och förordningen om grunderna för avgifter till staten: om beräkningen av självkostnadsvärdet som utgör grunden för avgiftens storlek föreskrivs i 1 § i förordningen, om information om den bestämmelse som utgör grunden för avgiften i 11 a § i lagen, om dröjsmålsränta på avgiften i 3 § i förordningen, om begäran om omprövning av ett beslut om avgift och ändringssökande i 11 b § i lagen och om verkställighet av avgift (direkt utsökbarhet) i 11 § i lagen. 

Enligt föreslagna 14 § 2 mom. ska omprövning av avgiftsbeslutet dock begäras hos Arbetarskyddscentralen inom 30 dagar från det att avgiften påfördes. Föreslagna 14 § 2 mom. är en avvikelse från 11 b § i lagen om grunderna för avgifter till staten, enligt vilken omprövning får begäras inom sex månader från fastställandet av avgiften.  

Tidsfristen på sex månader fördes in i lagen genom en ändring av lagen om grunderna för avgifter till staten (961/1998), men i regeringens proposition RP 203/1998 rd om lagändringen motiveras inte denna tidsfrist. I regeringens proposition (s. 4) konstateras att en betalningsskyldig, som anser att ett fel skett vid fastställandet av avgiften, ska kunna yrka på rättelse hos den myndighet som fastställt avgiften. Det föreslås att rättelseyrkandet ska framföras inom sex månader efter det att avgiften fastställts. Därefter behandlas anförande av besvär i regeringens proposition RP 203/1998 rd. På den tiden anfördes besvär hos länsrätten. I länsrättens avgörande fick ändring inte sökas genom besvär. I regeringens proposition föreslås att det alltjämt ska vara möjligt att anföra grundbesvär enligt 8 § i lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg. I dag finns bestämmelser om grundbesvär i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). 

När det gäller allmän lagstiftning föreskrivs även i 33 § i offentlighetslagen om en tidsfrist på sex månader för begäran om omprövning i fråga om avgifter. Tidsfristen på sex månader stiftades genom en ändring av offentlighetslagen (495/2005), men inte heller i detta fall motiveras ändringen i regeringens proposition RP 20/2005 rd. 

Bestämmelserna om tidsfristen för begäran om omprövning i fråga om avgifter i 11 b § i lagen om grunderna för avgifter till staten och 33 § i offentlighetslagen är särskilda bestämmelser i förhållande till förvaltningslagen. Enligt förvaltningslagen är tidsfristen för begäran om omprövning kortare i Finland. Enligt 49 c § i förvaltningslagen ska en begäran om omprövning göras inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. Föreslagna 14 § 2 mom. följer den kortare tidsfristen för begäran om omprövning enligt 49 c § i förvaltningslagen. Avsikten med bestämmelsen är att Arbetarskyddscentralen snabbt ska få kännedom om missnöje med avgifter. 

Även om Arbetarskyddscentralen i sin offentliga förvaltningsuppgift i princip iakttar offentlighetslagen, i vars 33 § det föreskrivs om begäran om omprövning av avgifter, tillämpas denna bestämmelse dock inte på begäran om omprövning av avgifter som Arbetarskyddscentralen påfört enligt den föreslagna lagen. Detta nämns inte heller särskilt i föreslagna 14 §. Den tekniska orsaken till detta är att 33 § i offentlighetslagen gäller omprövning av avgifter som påförs med stöd av 34 § i offentlighetslagen. Bestämmelserna om avgifter i 34 § i offentlighetslagen är i regel dock inte tillämpliga redan på basis av 13 § i den föreslagna lagen. 

Grundlagens 124 § är inte ett hinder för att tilldela Arbetarskyddscentralen uppgiften att behandla begäran om omprövning av avgifter. Åtminstone Marietta Keravuori-Rusanen har behandlat rätten till ändringssökande i samband med skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter i rättslitteratur. (Keravuori-Rusanen, Marietta: Yksityinen julkisen vallan käyttäjänä – Valtiosääntöoikeudellinen tutkimus julkisen hallintotehtävän antamisesta muulle kuin viranomaiselle. Yliopistollinen väitöskirja. Edita. Helsinki 2008). I Keravuori-Rusanens doktorsavhandling konstateras att det inledande skedet av själva ändringssökandet i många fall är att en begäran om omprövning lämnas till (bland annat) den part utanför myndigheten som fattat beslutet. Trots dragen som påminner om ändringssökande vid behandling av begäran om omprövning är det inte fråga om en ”lagskipningsuppgift” som faller utanför tillämpningsområdet för 124 § i grundlagen utan om behandling ett förvaltningsärende som avses i förvaltningslagen. (S. 364.) 

Bestämmelserna om avgifter i föreslagna 14 § leder till att även förbudet mot att anföra besvär över förvaltningsdomstolens beslut i avgiftsärende i 11 b § i lagen om grunderna för avgifter till staten blir tillämpligt. Förbudet mot ändringssökande begränsar rätten till rättsskydd enligt 21 § i grundlagen. Detta är dock inte en oproportionerlig begränsning som inskränker kärnan i en grundläggande fri- eller rättighet. (Se avsnitt 10.1.2 Förutsättningar och begränsningar för överföring av offentliga förvaltningsuppgifter.) 

Den särskilda regleringen i föreslagna 14 § gäller endast avgifter. När Arbetarskyddscentralen behandlar informationsförfrågningar i övrigt iakttar Arbetarskyddscentralen bestämmelserna om förfaranden i offentlighetslagen. Ibland kan Arbetarskyddscentralen vägra att lämna ut uppgifter. I 14.3 § i offentlighetslagen finns bestämmelser om förfarande i situationer där till exempel en tjänsteman vägrar att lämna ut efterfrågade uppgifter. Den som begärt uppgifterna kan då låta en myndighet avgöra ärendet genom ett förvaltningsbeslut. Om ett negativt förvaltningsbeslut har fattats om utlämnande av uppgifter blir 33.2 § i offentlighetslagen tillämplig på ändringssökande. Enligt den tillämpas då lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter som avses i den föreslagna lagen är till sin karaktär främst faktisk förvaltningsverksamhet där inga förvaltningsbeslut fattas. När det gäller faktisk förvaltningsverksamhet tryggas rätten till rättsskydd och andra krav på god förvaltning enligt 21 § i grundlagen genom tillämpning av allmänna förvaltningslagar, den föreslagna lagens 10, 11, 15 och 16 §, möjligheten att anföra förvaltningsklagan och registrerades rätt att föra ett ärende till dataombudsmannen. 

15 §.Tjänsteansvar I paragrafen föreskrivs att tjänsteansvar tillämpas på Arbetarskyddscentralens anställda, verkställande direktör och styrelsemedlemmar när de sköter uppgifter som hör till Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift. Syftet med paragrafen är att för sin del säkerställa rättsskyddet och andra krav på god förvaltning som avses i 21 § i grundlagen. Enligt paragrafen tillämpas på Arbetarskyddscentralens anställda, verkställande direktör och styrelsemedlemmar tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de vid Arbetarskyddscentralen sköter registrering och utlämnande av uppgifter som avses i 4–8 §. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974).  

Föreslagna 15 § baserar sig på 2 § 3 mom. i grundlagen, där rättsstatsprincipen formuleras. Enligt bestämmelsen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Den baserar sig också på 118 § i grundlagen, där principen om tjänstemannaförvaltning formuleras. Enligt 118 § 1 mom. svarar en tjänsteman för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Enligt 118 § 3 mom. har var och en som har lidit rättskränkning eller skada till följd av en lagstridig åtgärd eller försummelse av en tjänsteman eller någon som sköter ett offentligt uppdrag, enligt vad som bestäms genom lag, rätt att yrka att denne döms till straff samt kräva skadestånd av det offentliga samfundet eller av tjänstemannen eller den som sköter det offentliga uppdraget. 

I rättslitteraturen har principen om tjänstemannaförvaltning åtminstone behandlats av Marietta Keravuori-Rusanen. (Keravuori-Rusanen, Marietta: Yksityinen julkisen vallan käyttäjänä – Valtiosääntöoikeudellinen tutkimus julkisen hallintotehtävän antamisesta muulle kuin viranomaiselle. Yliopistollinen väitöskirja. Edita. Helsinki 2008). I Keravuori-Rusanens avhandling konstateras bland annat att det rättsliga ansvaret kopplat till tjänsteåtgärder i praktiken realiseras som straffrättsligt, skadeståndsrättsligt och förvaltningsrättsligt ansvar (s. 375). På grund av orsaker som bygger på tjänsteförhållandets art kan förvaltningsrättsligt tjänsteansvar inte realiseras för den offentliga förvaltningens anställda i arbetsavtalsförhållande och inte heller för enskilda som sköter offentliga förvaltningsuppgifter (s. 390). 

I regeringens proposition RP 1/1998 rd om grundlagen konstateras i motiveringen till 124 § i grundlagen (s. 178) att grundlagsutskottet har med stöd av l, 2 och 84 § i regeringsformen samt med hänvisning till förvaltningens lagbundenhetskrav och tjänsteansvarsaspekter härlett principen om s.k. konstitutionell tjänstemannaförvaltning. Denna princip innebär att offentlig makt i Finlands kan utövas endast av myndigheter samt på dessas vägnar av lagligen utnämnda tjänstemän (GrUU 4/1989 rd, 37/1992 rd samt l, 7 och 15/1994 rd). Å andra sidan har utskottet utgått ifrån att principen om tjänstemannaförvaltning inte utgör något absolut hinder för att i begränsad utsträckning överföra offentlig makt och offentliga uppgifter på andra än myndigheter, till exempel på statliga affärsverk eller privaträttsliga sammanslutningar. Utskottet har emellertid i sådana fall förutsatt att det utfärdas tillräckligt detaljerade bestämmelser om skötseln av uppgifterna och det förfarande som ska iakttas, att rättssäkerhetssynpunkter beaktas och att de som sköter de offentliga uppgifterna handlar under straffrättsligt tjänsteansvar. 

Det finns bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. i strafflagen (39/1889). Enligt 40 kap. 12 § 1 mom. ska bestämmelserna om tjänstemän i 40 kap. även tillämpas på personer som utövar offentlig makt. En person som utövar offentlig makt definieras i 40 kap. 11 §. Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis har det straffrättsliga tjänsteansvaret utvidgats även till sådana offentliga förvaltningsuppgifter där offentlig makt inte utövas. Ett exempel på detta finns i utlåtandet GrUU 3/2009 rd. (Se dessutom GrUU 11/2006 rd och GrUU 30/2012 rd.) 

I avsnitt 2.2.1.3 Faktisk förvaltningsverksamhet och utövning av offentlig makt konstateras att registrering och utlämnande av uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet till sin art främst är faktisk förvaltningsverksamhet, men utförandet av uppgifterna kan även omfatta enskilda uppgifter som anknyter till eller involverar utövning av offentlig makt. Redan för tydlighetens skull utvidgas det straffrättsliga tjänsteansvaret i föreslagna 15 § till att omfatta alla deluppgifter i den offentliga förvaltningsuppgift som avses i den föreslagna lagen, oavsett om offentlig makt utövas i dem. 

I fråga om skadeståndsrättsligt tjänsteansvar innehåller föreslagna 15 § en informativ hänvisning till skadeståndslagen. I 4 kap. i skadeståndslagen föreskrivs om arbetstagares och tjänstemans skadeståndsansvar. På grund av redaransvarsprincipen gäller det dock att notera skadeståndsansvaret för arbetsgivare och offentliga samfund i skadeståndslagens 3 kap. 

Enligt 3 kap. 2 § i skadeståndslagen är ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada, som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Samma skadeståndsskyldighet åligger annat samfund, som på grund av lag, förordning eller bemyndigande i lag handhar en offentlig uppgift. Ansvaret enligt paragrafen föreligger för samfundet dock endast om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. Skadeståndslagens 3 kap. 2 § kan bli tillämplig exempelvis i en situation då en skada sker vid skötseln av Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift där offentlig makt utövas. 

I 3 kap. 1 § i skadeståndslagen föreskrivs att arbetsgivare är skyldig att ersätta skada, som arbetstagare förorsakar genom fel eller försummelse i arbetet. Bestämmelsen kan exempelvis bli tillämplig på en situation där en skada sker vid skötseln av Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift på annat sätt än genom utövning av offentlig makt. (Dessutom gäller det att notera 2 kap. 1 § i skadeståndslagen kan bli tillämplig i en situation där en skada inte har orsakats av vållande av en enskild arbetstagare.) 

Med hänsyn till behandling av personuppgifter som avses i den föreslagna lagen och skador gäller det också att uppmärksamma den allmänna dataskyddsförordningen som en särskild författning. I artikel 82.1 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs att varje person som har lidit materiell eller immateriell skada till följd av en överträdelse av dataskyddsförordningen ska ha rätt till ersättning från den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet för den uppkomna skadan. I 6 kap. 39 § i föreningslagen föreskrivs dessutom om skadeståndsskyldighet för föreningens styrelse. 

16 §.Styrning och tillsyn. I paragrafen föreskrivs om styrningen och tillsynen av Arbetarskyddscentralens skötsel av den offentliga förvaltningsuppgiften. Syftet med paragrafen är att för sin del säkerställa rättsskyddet och andra krav på god förvaltning som avses i 21 § i grundlagen.  

Enligt paragrafens 1 mom. styr och övervakar social- och hälsovårdsministeriet Arbetarskyddscentralen när den sköter uppdraget att registrera och lämna ut de uppgifter som avses i 4–8 §. Enligt paragrafens 2 mom. ska Arbetarskyddscentralen årligen före utgången av maj lämna ministeriet en redogörelse för skötseln och finansieringen av uppdraget att registrera och lämna ut de uppgifter som avses i 4–8 §.  

Enligt paragrafens 3 mom. har ministeriet trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter rätt att avgiftsfritt av Arbetarskyddscentralen få de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen över skötseln av registrerings- och utlämningsuppdraget i fråga om de uppgifter som avses i 4–8 §. Ministeriet har rätt att få uppgifterna elektroniskt.  

I regeringens proposition RP 1/1998 rd om grundlagen konstateras (s. 179) att enligt den föreslagna bestämmelsen (124 § i grundlagen) får överföringen av offentliga förvaltningsuppgifter inte äventyra de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Bestämmelsen understryker betydelsen av att de som sköter offentliga förvaltningsuppgifter ska vara utbildade för ändamålet och sakkunniga samt att de ska stå under tillräcklig offentlig tillsyn. Grundlagsutskottet har kommenterat tillsynsfrågor till exempel i utlåtandet GrUU 22/2013 rd. 

Åtminstone Marietta Keravuori-Rusanen har behandlat styrning och tillsyn av parter som sköter offentliga förvaltningsuppgifter i rättslitteratur. (Keravuori-Rusanen, Marietta: Yksityinen julkisen vallan käyttäjänä – Valtiosääntöoikeudellinen tutkimus julkisen hallintotehtävän antamisesta muulle kuin viranomaiselle. Yliopistollinen väitöskirja. Edita. Helsinki 2008). I Keravuori-Rusanens avhandling konstateras att en väsentlig del av god förvaltning är att skötseln av offentliga uppgifter övervakas och att det finns befogenheter att ingripa i oegentligheter som uppdagas. Enligt 68 § i grundlagen omfattas myndigheter och tjänstemän under statsrådet underställda ministeriell administrativ kontroll. Enligt bestämmelsen svarar varje ministerium inom sitt ansvarsområde för beredningen av de ärenden som hör till statsrådet och för att förvaltningen fungerar som sig bör. Enligt motiveringen till bestämmelsen inbegriper ansvaret för att förvaltningen fungerar som sig bör också styrning av och tillsyn över den förvaltning som är underordnad ministeriet. Därmed sträcker sig det för ministerieförvaltningen typiska parlamentariska draget också till den underordnade förvaltningen. Vid organisering av förvaltningen har utgångspunkten ansetts vara att även de som inte hör till myndighetsorganisationen på motsvarande sätt bör omfattas av offentlig tillsyn i den mån som de sköter uppgifter som tillkommer myndigheterna med stöd av lagstiftningen. (S. 397 och 398.) 

Enligt föreslagna 16 § styr och övervakar ministeriet Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift med hjälp av en redogörelse som Arbetarskyddscentralen lämnar. Redogörelsen innehåller på motsvarande sätt som en verksamhetsberättelse en beskrivning av skötseln av uppgiften och de resurser som erhållits och använts för den. Eftersom den offentliga förvaltningsuppgiften tilldelas Arbetarskyddscentralen utan anslag från statsbudgeten, följer ministeriet upp att finansiering för uppgiften har erhållits via Arbetarskyddsfonden och avgifterna för utlämnande av information. (Arbetarskyddscentralen ska varje år separat ansöka om finansiering för sin allmännyttiga verksamhet hos Arbetarskyddsfonden.) Redogörelsen innehåller även information om avvikelser som kan ha förekommit vid skötseln av uppgiften. Det kan till exempel handla om att registrerade anmält eventuella problem med behandlingen av personuppgifter till dataombudsmannen och att även Arbetarskyddscentralen har fått kännedom om detta. Ministeriet och Arbetarskyddscentralen kan också behandla redogörelsen på gemensamma möten. 

Enligt 29 § i offentlighetslagen kan en myndighet till en annan myndighet lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar bland annat, om handlingen behövs vid behandlingen av en klagan med anledning av en åtgärd, och om uppgiften behövs för att ett enskilt övervaknings- eller tillsynsuppdrag som är riktat mot en myndighet ska kunna utföras. Redan med stöd av 29 § i offentlighetslagen kan ministeriet således vid behov få sekretessbelagd information från Arbetarskyddscentralen. Men eftersom 29 § endast är en möjliggörande bestämmelse (”kan lämna ut”), föreskrivs i föreslagna 16 § 3 mom. om ministeriets rätt till information. 

Ministeriet har trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter rätt att avgiftsfritt av Arbetarskyddscentralen få de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. I rättslitteraturen har åtminstone Olli Mäenpää förklarat vad som avses med ”andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter” (Mäenpää, Olli: Julkisuusperiaate. Verkkokirja. Alma Talent. Helsinki 2020). I Mäenpääs verk konstateras att bland de faktorer som rättsligt begränsar en handlings offentlighet har också begränsningar av utlämnande av handlingar och information betydelse. De gäller endast vissa sätt för utlämnande av information men undanröjer inte i sig rätten att få information från en handling. Begränsningar av utlämnande innefattar därför ingen skyldighet att iaktta sekretess. Exempel på dessa fall är i synnerhet begränsningar av utlämnande av personuppgifter. (I verket hänvisas till begränsning av utlämnande av kopia, utskrift och elektroniskt format som avses i 16.3 § i offentlighetslagen.) (S. 162.) 

Ministeriets rätt till information är avsedd för exceptionella situationer där det utöver utredningar behövs annan information från Arbetarskyddscentralen, till exempel om avvikelser i samband med behandling av personuppgifter eller till exempel på grund av behandling av förvaltningsklagan. Ministeriet har trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter rätt att få alla uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Enligt den föreslagna lagen behandlar Arbetarskyddscentralen inte sekretessbelagda uppgifter, personuppgifter som hör till särskilda personuppgiftskategorier eller andra personuppgifter av känslig karaktär enligt en konstitutionell bedömning. Kunder kan dock av ouppmärksamhet lämna sådana uppgifter till olika myndigheter i samband med sitt eget ärende. Ett exempel på en sådan uppgift är medlemskap i fackförbund. Ministeriet har rätt att få uppgifterna elektroniskt. Elektroniskt utlämnande innebär till exempel e-post som är skyddad med tillräckligt tekniskt skydd. 

I avsnitt 4.1.1.3 Iakttagande av förutsättningar och begränsningar för överföring av offentliga förvaltningsuppgifter behandlas i anslutning till tillsynen även föreslagna 11 § om tillämpning av offentlighetslagen. Dessutom hänvisar avsnittet till den allmänna lagstiftningen, enligt vilken förvaltningsklagan kan anföras. Registrerades rätt att föra ett ärende till dataombudsmannen är också av central betydelse. 

Eftersom uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter är relativt begränsad, föreslås i propositionen inte resultatstyrning med resultatavtal som en styrmetod för ministeriet och inte heller några andra tillsynsmetoder än utredning, rätt till information och behandling av förvaltningsklagan. Ministeriet har till exempel ingen företrädare i Arbetarskyddscentralens förvaltning. Ministeriet har inte heller befogenhet att till följd av tillsynen vidta särskilda åtgärder. Vid behov kan ministeriet dock bereda en lagändring som till exempel skulle återföra den offentliga förvaltningsuppgiften till arbetarskyddsförvaltningen. 

17 §.Tillsyn över att anmälningsskyldigheten iakttas. I paragrafen föreskrivs om tillsyn över att arbetsgivarens anmälningsskyldighet iakttas. Enligt paragrafen utövar arbetarskyddsmyndigheten tillsyn över att anmälningsskyldigheten enligt 4 § fullgörs. Om anmälningsskyldigheten försummas kan en arbetarskyddsinspektör ge en skriftlig anvisning till den anmälningsskyldiga arbetsgivaren. Detta är möjligt även i dag enligt lagen om personregister för arbetarskyddet. Utövning av andra befogenheter som avses i tillsynslagen kommer inte i fråga.  

18 §.Ikraftträdande. I paragrafen föreskrivs om den föreslagna lagens ikraftträdande. Enligt paragrafens 1 mom. träder den föreslagna lagen i kraft den 2 april 2026. Fram till dess hinner Arbetarskyddscentralen ändra registret (informationssystemet) över samarbetspersoner inom arbetarskyddet på ett tillräckligt sätt. Enligt paragrafens 2 mom. upphävs lagen om personregister för arbetarskyddet (1039/2001) genom den föreslagna lagen.  

19 §.Övergångsbestämmelser. I paragrafen föreskrivs om erforderliga övergångsbestämmelser när den föreslagna lagen träder i kraft. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att på uppgifter som har lämnats in i enlighet med lagen om personregister för arbetarskyddet och på ärenden som gäller dessa uppgifter tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Ministeriet ska dock förstöra de uppgifter och blanketter som lämnats in i enlighet med lagen om personregister för arbetarskyddet när fyra år har förflutit från ikraftträdandet av denna lag.  

Med andra ord tillämpas bestämmelserna i lagen om personregister för arbetarskyddet på de uppgifter som tidigare anmälts enligt lagen om personregister för arbetarskyddet och på de ärenden som rör dem. Ministeriet är personuppgiftsansvarig för och Arbetarskyddscentralen administratör av de tidigare anmälda uppgifterna. Bestämmelserna om utlämnande av uppgifter och tillsyn över anmälningsskyldigheten i lagen om personregister för arbetarskyddet tillämpas på motsvarande sätt på de tidigare anmälda uppgifterna. I paragrafens 1 mom. finns en särskild bestämmelse om förstöring av tidigare anmälda uppgifter i förhållande till 4 § om förvaringstider i lagen om personregister för arbetarskyddet. 

När den föreslagna lagen träder i kraft överförs de uppgifter som tidigare anmälts enligt lagen om personregister för arbetarskyddet sannolikt till registret (informationssystemet) över samarbetspersoner inom arbetarskyddet enligt den föreslagna lagen – till den del som de tidigare anmälda uppgifterna motsvarar uppgifterna enligt den föreslagna lagen. Övriga tidigare anmälda uppgifter lagras i registrets (informationssystemets) arkiv. Alternativt lagras alla tidigare anmälda uppgifter i registrets (informationssystemets) arkiv, om detta är tekniskt enklare för Arbetarskyddscentralen. 

Enligt 4 § i lagen om personregister för arbetarskyddet ska den registeransvarige förvara uppgifterna i personregistret för arbetarskyddet så länge som den registrerade är verksam i den registrerade uppgiften. Den särskilda bestämmelsen om förstöring av tidigare anmälda uppgifter i den föreslagna paragrafens 1 mom. är relevant så att den ovan nämnda förvaringstiden kan avbrytas och ministeriet lösgöras från ansvaret för registret vid någon tydligt fastställd tidpunkt. Om den föreslagna lagen träder i kraft den 2 april 2026 ska ministeriet förstöra de uppgifter och blanketter som anmälts enligt lagen om personregister för arbetarskyddet den 2 april 2030. 

Den föreslagna paragrafens 2 mom. har ett samband med bestämmelsen om förstöring i 1 mom. och lösgörandet av ministeriet från ansvaret för registret. Enligt paragrafens 2 mom. ska arbetsgivare som avses i 4 § 1 mom. i den föreslagna lagen anmäla de uppgifter som avses i 3 mom. i den paragrafen till Arbetarskyddscentralen innan fyra år har förflutit från ikraftträdandet av den föreslagna lagen, även om det inte har skett några förändringar i de uppgifter som tidigare lämnats i enlighet med lagen om personregister för arbetarskyddet. Om den föreslagna lagen träder i kraft den 2 april 2026 ska anmälningsskyldiga arbetsgivare som avses i den föreslagna lagen senast den 1 april 2030 iaktta den anmälningsskyldighet som föreskrivs i den föreslagna lagen. Den administrativa börda som föreslagna 2 mom. förorsakar anmälningsskyldiga är måttlig, eftersom mandattiden för arbetarskyddssamarbetet i allmänhet är två år.  

7.2  Lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen

47 §.Lämnande av uppgifter om samarbetspersoner. I 47 § i tillsynslagen hänvisas till lagen om personregister för arbetarskyddet. Det föreslås att paragrafen ska ändras på så sätt att den hänvisar till den föreslagna nya lagen, dvs. lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet.  

7.3  Lagen om laddare

1 §.Lagens tillämpningsområde . I 1 § 2 mom. i lagen om laddare föreskrivs om begränsning av lagens tillämpningsområde (se avsnitt 2.1.2 Begränsning av tillämpningsområdena för lagen om laddare och ändringssökande). Till exempel polisens och räddningsverkets tjänsteuppdrag omfattas inte av tillämpningsområdet för lagen om laddare. Begränsningen av tillämpningsområdet för lagen om laddare skiljer sig från begränsningen av tillämpningsområdet för den år 2016 upphävda lagen om laddare. Vid stiftandet av den gällande lagen om laddare har tjänsteuppdrag inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet sannolikt av misstag fallit bort från begränsningen av tillämpningsområdet för lagen. Denna proposition återställer rättsläget, dvs. Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets tjänsteuppdrag undantas från tillämpningsområdet för lagen om laddare.  

Den gällande lagen om laddare tillämpas inte heller på verksamheter (som räknas upp i 1 § 2 mom. i lagen om laddare), vars huvudsakliga syfte är att träna de särskilda färdigheter som behövs inom militär verksamhet. Till denna del motsvarar författningstexten 6 § 1 mom. i arbetarskyddslagen. Författningstexten är rätt svår att tolka. Begreppet värnpliktig som förekommer i bestämmelsen bör också tolkas med hjälp av värnpliktslagen. 

För tydlighetens skull föreslås att 1 § 2 mom. i lagen om laddare ändras så att bestämmelsen framöver endast gäller tjänsteuppdrag inom Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, polisen och räddningsverket. Enligt föreslagna 1 § 2 mom. tillämpas lagen om laddare inte på tjänsteuppdrag inom Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, polisen eller räddningsverket.  

Dessutom föreslås att det till 1 § i lagen om laddare fogas ett nytt 3 mom., som avgränsar verksamheter vars huvudsakliga syfte är att träna de särskilda färdigheter som behövs inom militär verksamhet utanför tillämpningsområdet för lagen om laddare. Ordalydelsen i 1 § 3 mom. i den föreslagna lagen om laddare skiljer sig något från 1 § 2 mom. i den gällande lagen om laddare och motsvarande ordalydelse i 6 § 1 mom. i arbetarskyddslagen. Det är endast fråga om tekniska ändringar, vars syfte är att förtydliga bestämmelsen i lagen om laddare. 

Enligt föreslagna 1 § 3 mom. tillämpas lagen om laddare inte på militära övningar och militär utbildning enligt utbildningsprogram som antecknats i tjänstgöringsprogrammet eller annars bestäms särskilt eller på arbete i omedelbar anslutning därtill som anställda hos Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet, värnpliktiga och personer som fullgör frivillig militärtjänst för kvinnor utför tjänstgöring hos eller på order av Försvarsmakten eller gränsbevakningsväsendet, om det huvudsakliga syftet är att träna de särskilda färdigheter som behövs inom militär verksamhet.  

Enligt 6 § 2 mom. i arbetarskyddslagen tillämpas lagen inte på den som enligt lagen om frivilligt försvar (556/2007) deltar i Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets frivilliga övningar. I propositionen föreslås att en motsvarande begränsning av tillämpningsområdet fogas till lagen om laddare. När det gäller personer som deltar i sådana övningar handlar det också om att träna de särskilda färdigheter som behövs inom militär verksamhet. Ett nytt 4 mom. fogas till 1 § i lagen om laddare. Ordalydelsen i 1 § 4 mom. i den föreslagna lagen om laddare skiljer sig något från motsvarande ordalydelse i 6 § 2 mom. i arbetarskyddslagen. Det är endast fråga om tekniska skillnader. 

Enligt föreslagna 1 § 4 mom. tillämpas lagen om laddare inte heller på personer som med stöd av lagen om frivilligt försvar (556/2007) deltar i frivilliga övningar som ordnas av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet.  

I lagen om laddare föreskrivs i sista hand om kompetensbrev för laddare, eftersom det allmänna ska sörja för skyddet av arbetskraften och allas rätt till personlig säkerhet. Även om Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets ovan nämnda uppdrag och personer undantas från tillämpningsområdet för lagen om laddare, kan skyddet av arbetskraften och rätten till personlig säkerhet dock tryggas enligt beskrivningen nedan. 

Regleringen av Försvarsmaktens sprängämnen och användningen av dem är mer exakt jämfört med lagen om laddare, och den följs även inom Gränsbevakningsväsendet. De föreskrifter som gäller Försvarsmakten är mer exakta än den civila sidans föreskrifter, eftersom militära sprängämnen kan klassificeras som farligare sprängämnen än civila sprängämnen. 

Enligt 2 § i lagen om försvarsmakten (551/2007) är Försvarsmaktens första uppgift det militära försvaret av Finland. Den militära försvarsuppgiften är ett tjänsteuppdrag inom Försvarsmakten med hänsyn till lagen om laddare. Försvarsmaktens tjänsteuppdrag omfattar dessutom bland annat handräckning till andra myndigheter, till exempel i form av röjning av sprängämnen. De centrala bestämmelserna i detta sammanhang finns i 2 § i lagen om försvarsmakten och 2 § i lagen om Försvarsmaktens handräckning till polisen (342/2022), enligt vilken Försvarsmakten ska ge polisen handräckning bland annat för att identifiera en explosiv vara eller röja en civil explosiv vara. 

Inom Gränsbevakningsväsendet hanteras sprängämnen främst i militära försvarsuppgifter, där det i allmänhet är fråga om hantering av militära sprängämnen. Sprängämnen hanteras också i viss utsträckning i gränssäkerhetsuppgifter, till exempel vid sprängning av sten längs patrulleringsrutter eller under vatten längs farleder, vid utbildning av tjänstehundar och verksamhet relaterad till beredskapstrupper för röjning och sprängning av hinder. 

Även om de personer som utför tjänsteuppdrag inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet utesluts från tillämpningsområdet för lagen om laddare kommer de att få utbildning och kvalifikationer för uppgifter relaterade till sprängämnen och säkerhetsbestämmelser relaterade till sprängämnen inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet. De som utför tjänsteuppdrag inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet omfattas också av arbetarskyddslagen och bestämmelser på lägre nivå som utfärdats med stöd av den. 

Försvarsmaktens utbildningssystem för sprängämnen och röjning av dem är heltäckande. Armén utbildar personer specialiserade på röjning av sprängämnen från och med tjänstgöringstiden. 

Försvarsmakten röjer civila och militära sprängämnen i civila områden och områden som förvaltas av Försvarsmakten i enlighet med säkerhetsbestämmelserna om röjning. Röjning av sprängämnen inom Försvarsmakten är också verksamhet som omfattas av arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Dessutom iakttas Försvarsmaktens egna säkerhetsföreskrifter till tillämpliga delar som arbetssäkerhetsinstruktioner vid röjning på order av den som förordnar röjningsuppdraget. Det allmänna syftet med säkerhetsföreskrifterna, dvs. tjänstgöringssäkerhetsföreskrifter utfärdade som militära order, är att fastställa säkerhetsarrangemang för sådana operationer, verktyg och metoder som medför större än sedvanliga risker för Försvarsmaktens personal som deltar i militär verksamhet eller för personer eller egendom inom verksamhetens influensområde. I säkerhetsföreskrifterna fastställs ansvarsfördelning, uppgifter, gräns- eller riktvärden och operativa modeller som möjliggör och samtidigt säkerställer säkerheten i militär utbildning. 

Inom Försvarsmakten är det endast anställd personal som röjer sprängämnen vid handräckning. Enligt 78 § i värnpliktslagen kan tjänstgörande värnpliktiga som tjänstgöringsuppdrag förordnas till en handräckningsuppgift, men de får inte delta i bland annat röjning av sprängladdningar eller andra motsvarande farliga uppgifter. Militärt försvar har inte motsvarande begränsningar. 

Grundutbildningen för Gränsbevakningsväsendets officerare omfattar i sin tur utbildning inom Försvarsmakten, utifrån vilken de ges behörighet att fungera till exempel som sprängare, röjare eller ledare av en sprängningsövning. Även gränsbevakare kan beviljas dessa behörigheter inom Försvarsmakten. Gränsbevakningsväsendet tillämpar i praktiken redan i dag Försvarsmaktens föreskrifter i all verksamhet relaterad till sprängämnen. 

När Gränsbevakningsväsendet hanterar militära sprängämnen i militära försvarsuppgifter iakttas Försvarsmaktens normer, såsom statsrådets förordning om övervakning av tillverkningen och upplagringen av explosiva varor (819/2015) och Huvudstabens föreskrift om militära sprängämnen samt Gränsbevakningsväsendets permanenta föreskrift om militära sprängämnen. I Gränsbevakningsväsendets alla militära försvarsuppgifter, i vilka militära sprängämnen eller Försvarsmaktens vapenmateriel hanteras, iakttas föreskriften om militära sprängämnen och andra av Försvarsmakten utfärdade säkerhetsföreskrifter. 

Till Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets uppgifter hör även verksamhet vars huvudsakliga syfte är träna särskilda färdigheter som behövs i militär verksamhet. De som deltar i militära övningar omfattas inte av tillämpningsområdet för lagen om laddare eller arbetarskyddslagen, och genom denna proposition preciseras dessa persongrupper ytterligare vad gäller lagen om laddare. De personer som deltar i militära övningar får dock utbildning i och behörighet för uppgifter relaterade till sprängämnen och säkerhetsföreskrifter om sprängämnen, som beskrivs ovan, inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet. 

24 §.Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs om ändringssökande (se avsnitt 2.1.2 Begränsning av tillämpningsområdena för lagen om laddare och ändringssökande). Det föreslås att paragrafen ska ändras i sin helhet (se motiveringen i avsnitt 2.2.5 Observationer om begränsning av tillämpningsområdena för lagen om laddare och ändringssökande).  

Enligt föreslagna 24 § 1 mom. får omprövning av ett beslut om underkännande i ett förhör för laddare begäras. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen (434/2003). Omprövning av ett beslut om underkännande i ett förhör för laddare får begäras även i dag. Hänvisningen till förvaltningslagen ändras till en klart informativ hänvisning.  

Enligt föreslagna 24 § 2 mom. finns bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).). Föreslagna 2 mom. är en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Föreslagna 24 § 2 mom. innebär en ändring i rättsläget jämfört med 24 § 3 mom. i den gällande lagen om laddare. Enligt 107 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får ett beslut som en regional förvaltningsdomstol har fattat i ett förvaltningsprocessuellt ärende överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Framöver gäller detta även sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut vid återkallande och temporärt återkallande av kompetensbrev samt anmärkning. (Se också övergångsbestämmelsen som gäller detta.) 

28 §.Tillsyn . Enligt (den gällande) paragrafen utövar regionförvaltningsverket tillsyn över att lagen om laddare och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas, i enlighet med lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006). En teknisk ändring föreslås i paragrafen. (I den finska ordalydelsen i paragrafen finns hänvisningen ”siten kuin” som bör undvikas i författningstext.) Enligt 4 § i lagen om regionförvaltningsverken (896/2009) sköter regionförvaltningsverken de uppgifter som särskilt föreskrivs för dem, inklusive i egenskap av arbetarskyddsmyndighet tillsyn över att arbetarskyddslagstiftningen iakttas. I 28 § i lagen om laddare tilldelas regionförvaltningsverket ovannämnda tillsynsuppgift. Enligt 1 § i tillsynslagen föreskrivs det i den lagen bland annat om förfarandet när arbetarskyddsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna om arbetarskydd. Således blir tillsynslagen tillämplig på tillsynen över efterlevnaden av lagen om laddare redan med stöd av 1 § i tillsynslagen.  

10.1  Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter

Enligt den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet överförs uppgiften att registrera och lämna ut uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet till Arbetarskyddscentralen, som är en förening som avses i föreningslagen. Därför är det motiverat att granska den föreslagna lagen utifrån 124 § i grundlagen. 

Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock anförtros endast myndigheter. 

10.2  Dataskydd och offentlighet

Den information som behandlas enligt den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet bildar informationsmaterial som innehåller personuppgifter om fysiska personer, uppgifter om juridiska personer och andra uppgifter. Vissa fysiska personers personuppgifter är personuppgifter om arbetstagare. På grund av behandlingen av personuppgifter ska den föreslagna lagen bedömas utifrån 10 § i grundlagen. Eftersom lagen också innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret, ska lagen dessutom bedömas utifrån 12 § i grundlagen. 

Skydd för privatlivet och skydd för personuppgifter

Enligt 10 § i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Närmare bestämmelser om skyddet för personuppgifter utfärdas genom lag. Skyddet enligt 10 § i grundlagen kompletteras av skyddet för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europeiska människorättskonventionen) och respekten för privatlivet och familjelivet enligt artikel 7 och skyddet av personuppgifter enligt artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 52 i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs också om begränsning och omfattning av de rättigheter som tryggas genom stadgan. 

I till exempel sitt utlåtande GrUU 14/2018 rd har grundlagsutskottet konstaterat att grundlagsutskottets vedertagna praxis har varit att lagstiftarens handlingsutrymme begränsas både av bestämmelsen om skyddet för personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen och av att skyddet för personuppgifter delvis ingår i samma moment som skyddet för privatlivet. På det hela taget handlar det om att lagstiftaren måste tillgodose denna rätt på ett sätt som är godtagbart med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna överlag. Om man ser till skyddet för personuppgifter har grundlagsutskottet ansett det viktigt att reglera åtminstone syftet med registreringen av uppgifterna, uppgifternas innehåll, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att överlåta registrerade uppgifter, den tid uppgifterna finns kvar i registret och den registrerades rättsskydd. Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara heltäckande och detaljerad (se GrUU 14/1998 rd, s. 2, och t.ex.GrUU 1/2018 rd, s. 2). 

Inom Europeiska unionen började tillämpningen av den allmänna dataskyddsförordningen på behandling av personuppgifter (i allmänhet) den 25 maj 2018. Den 1 januari 2019 trädde även dataskyddslagen, som kompletterar dataskyddsförordningen, i kraft i Finland. Med anledning av den nya dataskyddslagstiftningen har grundlagsutskottet reviderat sin utlåtandepraxis. Till exempel i utlåtandena GrUU 101/2022 rd och GrUU 96/2022 rd konstateras att med avseende på 10 § 1 mom. i grundlagen räcker det enligt grundlagsutskottet i princip med att bestämmelserna uppfyller kraven i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tillgodoses utifrån den allmänna dataskyddsförordningen och den allmänna lagstiftningen på nationell nivå. Den nationella speciallagstiftningen bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger (se GrUU 14/2018 rd, s. 5). 

I utlåtandena GrUU 101/2022 rd och GrUU 96/2022 rd konstateras också att grundlagsutskottet ser det dock som klart att behovet av nationell speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också dataskyddsförordningen kräver måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter (se GrUU 14/2018 rd, s. 5). Grundlagsutskottet har också behandlat förvaring av känsliga personuppgifter i till exempel utlåtandet GrUU 4/2021 rd. Enligt grundlagsutskottet gäller kravet på att bestämmelser om känsliga personuppgifter ska utfärdas genom lag också förvaringstiderna (GrUU 14/2018 rd, s. 2 och 6). 

När det gäller skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter bör det noteras att anställda som fysiska personer omfattas av tillämpningsområdet för 10 § 1 mom. i grundlagen. I Finland finns det nationella bestämmelser om behandling av anställdas personuppgifter, vilket artikel 88 i den allmänna dataskyddsförordningen möjliggör. Enligt 30 § i dataskyddslagen finns bestämmelser om behandling av anställdas personuppgifter i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004). 

När det gäller skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter bör det också noteras att juridiska personer inte omfattas av tillämpningsområdet för 10 § 1 mom. i grundlagen. Även enligt skäl 14 i den allmänna dataskyddsförordningen omfattar förordningen inte behandling av personuppgifter rörande juridiska personer, särskilt företag som bildats som juridiska personer, exempelvis uppgifter om namn på och typ av juridisk person samt kontaktuppgifter. Med andra ord har juridiska personers (person)uppgifter inte samma dataskydd som fysiska personers personuppgifter. Enligt den allmänna dataskyddsförordningen avses å andra sidan med personuppgifter varje upplysning som avser en identifierad eller direkt eller indirekt identifierbar fysisk person. Om en fysisk person till exempel kan identifieras utifrån en juridisk person ska den fysiska personens personuppgifter skyddas (EU-domstolens dom C-92/09 och C-93/09 och även dataombudsmannens beslut 21.10.2021 Dnr 3592/152/2019). Även enskilda näringsidkare, som är fysiska personer till sin juridiska form, ska särskiljas från juridiska personer. 

Offentlighet

Enligt 12 § 2 mom. i grundlagen är handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. På internationell nivå regleras offentligheten i myndigheters verksamhet i Europarådets konvention om tillgång till officiella handlingar (Council of Europe Convention on Access to Official Documents CETS No. 205, den så kallade Tromsökonventionen). 

I Finland föreskrivs om offentlighet i myndigheternas verksamhet i offentlighetslagen. Enligt 1 § i offentlighetslagen är myndighetshandlingar offentliga, om inte något annat föreskrivs särskilt i offentlighetslagen eller i någon annan lag. Enligt 4 § 2 mom. i offentlighetslagen gäller det som sägs om en myndighet även sammanslutningar som utövar offentlig makt och som med stöd av en lag utför ett offentligt uppdrag. 

Den grundläggande rättigheten avseende offentlighet respektive skyddet för privatliv och personuppgifter tryggar olika intressen. 

Samordning av grundläggande fri- och rättigheter

Till exempel enligt grundlagsutskottets utlåtande GrUU 101/2022 rd har grundlagsutskottet understrukit att skyddet för privatlivet och personuppgifter inte har företräde framför andra grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 73/2018 rd, s. 3, GrUU 14/2018 rd, s. 8). I sin praxis har utskottet särskilt lyft fram hur handlingars offentlighet enligt 12 § 2 mom. i grundlagen förhåller sig till skyddet för privatlivet och personuppgifter (se t.ex. GrUU 43/1998 rd, s. 2/II, och GrUU 60/2017 rd) och lyft fram balansen mellan dem (GrUU 22/2008 rd, s. 3/II). 

Även i utlåtandet GrUU 84/2022 rd konstaterar grundlagsutskottet att skyddet för privatlivet och personuppgifter dock inte har företräde framför andra grundläggande fri- och rättigheter. Däremot är det frågan om att samordna och avväga två eller flera bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 14/2018 rd, s. 8, se också GrUU 10/2014 rd, s. 4 och GrUU 54/2014 rd, s. 2). Utskottet har konstaterat att lagstiftaren ska garantera skyddet för privatlivet och personuppgifter på ett sätt som är godtagbart med avseende på de samlade grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 14/2018 rd, s. 7). 

Uppgifters offentlighet och skydd för personuppgifter har även behandlats i till exempel grundlagsutskottets utlåtande GrUU 43/2022 rd. I utlåtandet konstateras i fråga om offentliga informationstjänster att det med avseende på skyddet för privatlivet och för personuppgifter enligt grundlagsutskottet är av relevans att det i webbaserade personregister inte går att söka uppgifter på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning (GrUU 2/2017 rd, GrUU 32/2008 rd). 

Om samordning av skydd för personuppgifter och offentlighet föreskrivs i artikel 86 i den allmänna dataskyddsförordningen och 28 § i dataskyddslagen. Enligt 28 § i dataskyddslagen tillämpas på rätten att få uppgifter ur myndigheternas personregister och på annat utlämnande av personuppgifter ur dessa personregister vad som föreskrivs om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

Den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet

Den information som behandlas enligt den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet bildar informationsmaterial som innehåller personuppgifter om fysiska personer, uppgifter om juridiska personer och andra uppgifter. Vissa fysiska personers personuppgifter är personuppgifter om arbetstagare. Behandlingen dessa personuppgifter omfattas av tillämpningsområdet för EU:s allmänna dataskyddsförordning. Med tanke på behandling av personuppgifter bildar uppgifterna ett register över samarbetspersoner inom arbetarskyddet vid Arbetarskyddscentralen. 

Personuppgifter som tillhör särskilda kategorier av personuppgifter och som avses i artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen och andra uppgifter som enligt grundlagen anses vara känsliga ingår inte i uppgifterna. I uppgifterna ingår inte heller uppgifter som enligt offentlighetslagen eller annan lag är sekretessbelagda. 

I avsnitt 4.1.2 behandlas den föreslagna lagen utifrån ett dataskydds- och offentlighetsperspektiv. I avsnittet konstateras att den föreslagna lagen iakttar bestämmelserna i den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen. Vid beredningen av lagen beaktades också lagen om integritetsskydd i arbetslivet. Den föreslagna lagen innehåller dock vissa bestämmelser som skiljer sig eller avviker från offentlighetslagen. 

I avsnitt 4.1.2 granskas inledningsvis det nationella handlingsutrymme som bland annat möjliggörs av artiklarna 6 och 88 i den allmänna dataskyddsförordningen. 

I den föreslagna lagen finns nationell reglering utfärdad inom ramen för det handlingsutrymme som artikel 88 i den allmänna dataskyddsförordningen möjliggör, vilket ger arbetsgivaren rätt att behandla arbetstagares personuppgifter (4–8 § och 9 § som gäller anmälningstidpunkten. Se också övergångsbestämmelserna i 19 §). Till följd av främjandet av arbetarskyddet är den föreslagna lagen en nödvändig speciallag med mer detaljerade bestämmelser som skiljer sig från lagen om integritetsskydd i arbetslivet. 

Enligt 4 § i den föreslagna lagen är arbetsgivaren under vissa förutsättningar skyldig att anmäla uppgifter om samarbetspersoner inom arbetarskyddet på arbetsplatsen till Arbetarskyddscentralens register. Föreslagna 4 § kan jämställas med bestämmelser där en enskild åläggs att lämna uppgifter till en myndighet. I 4 § i lagen föreskrivs således tydligt om en sådan enskilds anmälningsskyldighet. 

I 5 och 6 § i lagen föreskrivs i sin tur att vissa personer ska ge sitt samtycke innan arbetsgivaren kan anmäla uppgifter om dem till registret. Samtycke är en skyddsåtgärd för att skydda personuppgifter. Vid beredningen av bestämmelserna om samtycke har grundlagsutskottets utlåtande GrUU 20/2020 rd beaktats. 

I avsnitt 4.1.2 granskas behandling av personuppgifter som skötseln av den offentliga förvaltningsuppgiften förutsätter och begränsning av allmänhetens tillgång till registret enligt den föreslagna lagen. I avsnittet konstateras att behandlingen av personuppgifter är berättigad, om behandlingen baserar sig på artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen (rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige) och den nationella lagstiftningen som utfärdats med stöd av det nationella handlingsutrymmet enligt artikel 6. 

I och med den föreslagna lagen får Arbetarskyddscentralen i uppdrag att registrera och lämna ut uppgifter (se lagens 3 §). Arbetarskyddscentralens rättsliga grund för registrering och utlämnande av personuppgifter som skötseln av den offentliga förvaltningsuppgiften förutsätter är artikel 6.1 c. 

I den föreslagna lagen finns nationell reglering som utfärdats inom ramen för det handlingsutrymme som avses i artikel 6 (punkt 3) och som ålägger Arbetarskyddscentralen att behandla personuppgifter i sin offentliga förvaltningsuppgift (3 och 10–12 §. Se också övergångsbestämmelserna i 19 §). 

I avsnitt 4.1.2 granskas syftet med behandlingen av personuppgifter, vilka uppgifter som ska behandlas, minimering av de uppgifter som behandlas och bestämmelserna om fastställande av förvaringstider.  

I avsnitt 4.1.2 konstateras också att enligt 4 § 2 mom. i offentlighetslagen är offentlighetslagen inte tillämplig på alla deluppgifter som ingår i Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift. För att trygga offentligheten utvidgar 11 § i den föreslagna lagen offentligheten i Arbetarskyddscentralens verksamhet. Detta ger var och en rätt att övervaka skötseln av den offentliga förvaltningsuppgiften. 

I avsnitt 4.1.2 beskrivs också bestämmelser som begränsar rätten att ta del av uppgifter i registret. Med tanke på syftet med den föreslagna lagen är det tillräckligt att uppgifter ur registret endast lämnas ut för ändamål som främjar arbetarskyddet. I avsnittet behandlas dessutom en persons rätt att förbjuda utlämnande av sina personuppgifter för direktmarknadsföring som främjar arbetarskyddet (skyddsåtgärd som skyddar personuppgifter) och mängden information som lämnas ut. Information kan inhämtas från registret som ”massöverlåtelse” eller ”i omfattande skala”, men samtidigt ska informationen minimeras med hänsyn till informationssökandens användningsändamål. I den föreslagna lagen är det inte fråga om ett register i ett allmänt informationsnät eller en allmän informationstjänst. 

Utgångspunkten för den föreslagna lagen är att trygga den offentlighet som avses i 12 § i grundlagen i Arbetarskyddscentralens offentliga förvaltningsuppgift, men lagen lägger ändå större vikt vid skyddet av arbetskraften enligt 18 § i grundlagen och skyddet för personuppgifter enligt 10 §, när rätten till tillgång till uppgifter ur registret begränsas. Trots det är propositionen ändamålsenlig med beaktande av den föreslagna lagens mål att främja arbetarskyddet. 

Eftersom endast sedvanliga personuppgifter och offentliga uppgifter lämnas ut enligt den föreslagna lagen, har bestämmelsen om utlämnande av uppgifter i den föreslagna lagens inte utformats i enlighet med grundlagsutskottets utlåtandepraxis om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter och å andra sidan känsliga uppgifter, som kräver att informationen är relevant eller nödvändig. (Utlåtandepraxis framgår till exempel av utlåtandena GrUU 7/2019 rd och GrUU 15/2018 rd.) Denna utlåtandepraxis har dock beaktats i bestämmelsen om rätt till uppgifter från Arbetarskyddscentralen som ministeriet behöver i sin tillsyn. Ministeriets rätt till information är bunden till nödvändighet. 

Den föreslagna nationella särskilda regleringen är på basis av bedömningen ovan och enligt avsnitt 4.1.2 på det sätt som den allmänna dataskyddsförordningen förutsätter förenlig med allmänt intresse och proportionerlig samt nödvändig på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter (bland annat GrUU 101/2022 rd, GrUU 96/2022 rd och GrUU 2/2018 rd). På det stora hela är den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet godtagbar enligt 10 och 12 § i grundlagen. 

10.3  Bestämmelser om avgifter för utlämnande av uppgifter

Enligt propositionen utlämnas uppgifter ur Arbetarskyddscentralens register endast för ändamål som främjar arbetarskyddet till Arbetarskyddscentralen och andra som begär uppgifter. Dessutom tryggar offentlighetslagen parters rätt till information och vars och ens rätt att få uppgifter om sig själv från registret. I regel tas en avgift ut för utlämnande av uppgifter. Avgiften tas dock inte ut om uppgifter lämnas ut till Arbetarskyddscentralen för något annat syfte än för skötseln av uppdraget att registrera och lämna ut uppgifter, eller till en arbetsgivarförening, till en förening för andra företagare eller till en arbetstagarförening eller till en myndighet. Avgift tas inte heller ut om uppgifter lämnas ut till Olycksfallsförsäkringscentralen eller Arbetshälsoinstitutet för skötseln av deras lagstadgade uppgifter. Om en person utnyttjar en parts rätt att ta del av en handling eller vars och ens rätt att ta del av en handling som gäller en själv enligt offentlighetslagen, tillämpas dessutom vad som i 34 § i offentlighetslagen föreskrivs om avgifter. De föreslagna bestämmelserna om avgifter bör bedömas utifrån 21, 6, 12, 18 och 81 § i grundlagen. 

Enligt 21 § i grundlagen ska garantier för god förvaltning tryggas genom lag. I de rättsprinciperna inom förvaltningen som avses i 6 § i förvaltningslagen ingår att myndigheterna ska bemöta dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt. Enligt 6 § i grundlagen är alla lika inför lagen. Alla informationsmottagares rätt att få information avgiftsfritt eller allas skyldighet att betala avgift vore en lösning som är förenlig med principen om opartiskhet och likabehandling. Myndighetshandlingars offentlighet enligt 12 § i grundlagen och det allmännas skyldighet att sörja för skyddet av arbetskraften enligt 18 § i grundlagen (främjande av arbetarskyddet) talar för helt avgiftsfritt utlämnande av information. I propositionen föreslås dock inte full avgiftsfrihet och inte heller påförande av avgifter för alla informationsmottagare. (Se motiveringen i avsnitt 4.1.3 Bestämmelserna om avgifter för utlämnande av uppgifter i den föreslagna lagen.) 

Den föreslagna regleringen av avgifter är dock inte grundlagsstridig, eftersom de betalningsskyldiga som avses i den föreslagna lagen sannolikt nästan alltid skulle vara juridiska personer. Grundlagsutskottet har tagit upp den avvikande behandlingen av juridiska personer utifrån 6 § i grundlagen i bland annat utlåtandet om stöd till produktion av el från förnybara energikällor GrUU 37/2010 rd. I utlåtandet påpekade grundlagsutskottet att jämlikhetsbestämmelsen endast gäller människor. Grundlagsutskottet konstaterade också att även om en elproducent också kan vara en fysisk person, är det sannolikt att största delen av den elproduktion som hör till lagens tillämpningsområde sker i kraftverk som ägs av juridiska personer. Jämlikhetsaspekten har således relativt liten betydelse i sådan reglering. Juridiska personer behandlades också i utlåtandet GrUU 11/2012 rd. Enligt utlåtandet gäller grundlagens jämlikhetsbestämmelse i princip endast individer. Jämlikhetsprincipen kan enligt utskottet kan trots allt vara relevant också i bedömningen av bestämmelser som gäller juridiska personer, inte minst om bestämmelserna indirekt kan påverka fysiska personers rättsliga ställning. Den aspekten förlorar i tyngd ju lösare kopplingen är (jämf. GrUU 37/2010 rd). 

Av utlåtandena GrUU 37/2010 rd och GrUU 11/2012 rd framgår också att grundlagsutskottet har med hänvisning till förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 42–43) och sin egen etablerade tolkningspraxis konstaterat att det går inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning att läsa ut ur jämlikhetsprincipen när en reglering i överensstämmelse med den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas (se t.ex. GrUU 18/2010 rd, s. 3/II och GrUU 11/2009 rd, s. 2/I). Utskottet har i olika sammanhang utifrån jämlikhetsbestämmelserna i grundlagen härlett kravet på att skillnaderna inte får vara godtyckliga eller oskäliga (se t.ex. GrUU 11/2009 rd, s. 2, och GrUU 18/2006 rd, s. 2/II). 

Storleken på den avgift som avses i den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet bestäms utifrån de totala kostnaderna dvs. självkostnadsvärdet för att registrera och ta fram uppgifterna. Avgiften är alltså rimlig. 

Enligt 81 § 2 mom. i grundlagen utfärdas bestämmelser om avgifter samt de allmänna grunderna för storleken av avgifter för de statliga myndigheternas tjänsteåtgärder, tjänster och övriga verksamhet genom lag. Grundlagsutskottet har behandlat avgifter åtminstone i utlåtandet GrUU 33/2021 rd. I utlåtandet konstateras att bestämmelserna i 81 § 2 mom. om statliga avgifter gäller enligt sin ordalydelse de statliga myndigheternas tjänsteåtgärder, tjänster och övriga verksamhet. Bestämmelser om avgifter samt de allmänna grunderna för storleken av avgifterna utfärdas genom lag. Grundlagsutskottet har dock ansett det vara ändamålsenligt att också granska bestämmelser om avgifter för offentliga förvaltningsuppgifter som sköts av enskilda utifrån principerna i 81 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 2/2001 rd, s. 2/II). Enligt utskottet har det inte funnits något att anmärka på regleringen om avgifternas storlek, åtminstone inte när den allmänna grunden för avgifterna är att de ska täcka kostnaderna för verksamheten (GrUU 2/2001 rd, s. 3/I). 

På det stora hela är den föreslagna lagen om registrering av samarbetspersoner inom arbetarskyddet godtagbar enligt 21, 6, 12, 18 och 81 § i grundlagen. 

10.4  Ändring av begränsningen av tillämpningsområdena för lagen om laddare och ändringssökande

I propositionen föreslås att begränsningen av tillämpningsområdet för lagen om laddare i 1 § i lagen om laddare ska ändras. Dessutom föreslås en ändring av 24 § som gäller ändringssökande i lagen om laddare. Propositionen bör bedömas utifrån 18, 7 och 21 § i grundlagen. 

Enligt 1 § 1 mom. i lagen om laddare innehåller lagen bestämmelser om bland annat laddares rättigheter och skyldigheter, förutsättningarna för att bevilja, förnya och återkalla kompetensbrev för laddare och kompetensbrevets giltighetstid. I propositionen föreslås att Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets tjänsteuppdrag ska slopas från tillämpningsområdet för lagen om laddare. Från tillämpningsområdet för lagen om laddare stryks dessutom personer som med stöd av lagen om frivilligt försvar deltar i frivilliga övningar som ordnas av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet. 

Lagen om laddare utgår från det allmännas skyldighet att sörja för skyddet av arbetskraften enligt 18 § i grundlagen och allas rätt till personlig säkerhet enligt 7 § i grundlagen. Lagen om laddare utgår också från det allmännas skyldighet att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna enligt 22 § i grundlagen. Dessa grundläggande rättigheter har också betydelse när det gäller de tjänsteuppdrag och personer som stryks från tillämpningsområdet för lagen om laddare. Enligt regeringens proposition om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna RP 309/1993 rd (s. 26) är en av utgångspunkterna för revideringen av de grundläggande fri- och rättigheterna att inga grupper ska lämnas utanför skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Således omfattas till exempel soldater av skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Av den anledningen beskriver denna proposition också hur skyddet av arbetskraften och allas rätt till personlig säkerhet tryggas inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, särskilt i uppgifter som anknyter till sprängämnen (se motiveringen till föreslagna 1 § i lagen om laddare). 

I propositionen föreslås också en ändring av 24 § i lagen om laddare som gäller ändringssökande så att den stämmer överens med lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Föreslagna 24 § innebär att framöver kommer även sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut vid återkallande eller temporärt återkallande av kompetensbrev, eller anmärkning att förutsätta att högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Ändringen kan anses minska laddares rätt till rättsskydd jämfört med gällande 24 § i lagen om laddare. 

Grundlagsutskottet har uttalat sig om besvärstillståndssystemet under de senaste åren åtminstone i utlåtandet i samband med stiftandet av lagen om rättegång i förvaltningsärenden GrUU 50/2018 rd. Av utlåtandet framgår för det första grundlagsutskottets tidigare, mer restriktiva hållning till besvärstillståndssystemet och att utskottet har justerat den i sitt utlåtande GrUU 32/2012 rd (se närmare GrUU 50/2018 rd och GrUU 32/2012 rd). 

I utlåtandet GrUU 50/2018 rd nämns också andra senare utlåtanden om besvärstillståndssystemet av grundlagsutskottet, såsom GrUU 55/2014 rd, i vilket regeringens proposition RP 230/2014 rd behandlades. I propositionen föreslogs bland annat att besvärstillståndsregleringens tillämpningsområde bland annat skulle utvidgas till nya ärendegrupper i fråga om anförande av besvär över förvaltningsdomstolens avgöranden hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvärstillstånd föreslogs dock inte för sådana ärendegrupper till vilka det i besvärsskedet oftast hänför sig krävande rättsliga frågor eller som generellt har särskilt stor betydelse för parten eller samhället eller som är vittomfattande. Sådana ärenden var bland annat ärenden som gäller återkallande av näringstillstånd. Grundlagsutskottet ansåg dock att ärendets art eller betydelse inte med nödvändighet förutsätter tillträde till högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd ens i sådana ärendegrupper. 

I utlåtandet GrUU 50/2018 rd behandlas till slut besvärstillståndssystemet som avses i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I utlåtandet GrUU 50/2018 rd konstateras bland annat att betonandet av högsta förvaltningsdomstolens roll som prejudikatsdomstol kan enligt grundlagsutskottet anses viktigt med tanke på rättstryggheten och jämlikheten och därmed också med hänsyn till grundrättighetssystemet utgöra ett godtagbart skäl för att göra en sådan inskränkning i besvärsrätten som nu föreslås. Högsta förvaltningsdomstolens allt viktigare roll som prejudikatsdomstol kan anses bidra till ett välfungerande förvaltningsrättsligt rättssäkerhetssystem trots att den tröskel som gäller för att få enskilda ärenden behandlande vid den höjs något. 

I utlåtandet grUU 50/2018 rd konstateras också att när man tar ställning till besvärstillståndssystemets grundlagsenlighet bör man enligt grundlagsutskottet också beakta att kravet på besvärstillstånd för att besvär ska få anföras handlar om i vilken utsträckning besvären prövas av högsta förvaltningsdomstolen. Det är därför inte fråga om en så långt gående begränsning som ett regelrätt besvärsförbud skulle innebära. Dessutom är högsta förvaltningsdomstolen tvungen att bevilja besvärstillstånd om villkoren för ett sådant uppfylls. Villkoren för när tillstånd ska beviljas begränsar sig inte enbart till prejudikatsaspekten utan besvärstillstånd ska också beviljas om det har skett ett uppenbart fel i ärendet eller om det finns något annat vägande skäl. Bestämmelserna innebär att rättssäkerhetselementet är starkt närvarande i det besvärstillståndsystem som nu föreslås bli infört i det förvaltningsrättsliga besvärssystemet. 

I utlåtandet GrUU 50/2018 rd konstateras dessutom att det finns vägande skäl för det föreslagna utvidgade systemet för besvär över förvaltningsdomstolens avgöranden till högsta förvaltningsdomstolen relaterade till effektivisering av förvaltningsprocessen och stärkande av högsta förvaltningsdomstolens roll som prejudikatsdomstol. Det handlar inte om att införa en ny typ av reglering utan i första hand om att rent principiellt godta den utveckling som redan är ett faktum och om att behandla besvär i olika ärendegrupper på samma sätt. Genom att vidareutveckla grundlagsutskottets nyare tolkningspraxis sedan 2012 kunde införandet av besvärstillstånd som huvudregel anses vara möjligt och motiverat trots 21 § i grundlagen. 

På det stora hela bör därför propositionen om ändring av begränsningen av tillämpningsområdet för lagen om laddare och regleringen av ändringssökande vara godtagbar enligt 18, 7 och 21 § i grundlagen. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.