4.2
De huvudsakliga konsekvenserna
4.2.1
4.2.1 Ekonomiska konsekvenser
De ekonomiska konsekvenserna av regeringens proposition hänför sig huvudsakligen till det första lagförslaget, det vill säga förslaget till lag om ändring av lagen om främjande av integration (681/2023), och i ringa utsträckning till det andra lagförslaget, det vill säga förslaget till lag om ändring av 27 och 49 § i lagen om främjande av integration (1386/2010). De ekonomiska konsekvenserna av förslaget till lag om främjande av integration gäller framför allt staten, kommunerna, välfärdsområdena och invandrarna. Den mest betydande ekonomiska konsekvensen gäller ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen. Även ändringen av åldersgränsen för stödet för vuxenblivande för personer som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare har ekonomiska konsekvenser. Folkpensionsanstaltens skyldighet att lämna uppgifter har dessutom ekonomiska konsekvenser i samband med utvecklingen av Folkpensionsanstaltens förmånsdatasystem Kelmu. Kommuner, arbetskraftsmyndigheter och invandrare kan påverkas av den avgift som följer av oanvänd och oavbokad tid som reserverats för en integrationsfrämjande tjänst. Det tredje och fjärde lagförslaget har inte ekonomiska konsekvenser.
Konsekvenser för den offentliga ekonomin Bedömningarna av konsekvenserna av förkortningen av utbetalningstiden för den kalkylerade ersättningen har preciserats efter att planen för de offentliga finanserna för 2024–2027 publicerades den 9 oktober 2023 (Statsrådets beslut VM/2023/136). Därför är konsekvensbedömningarna inte helt i linje med planen för de offentliga finanserna för 2024–2027.
Om ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen förkortas påverkas den offentliga ekonomin, eftersom en sådan förkortning sannolikt också minskar ordnandet av vissa tjänster. En förkortning av giltighetstiden för integrationsplanen minskar uppgifterna, till exempel när det gäller uppföljning och uppdatering av integrationsplanerna. Kommunerna och välfärdsområdena måste tillhandahålla lagstadgade tjänster, för vilka kostnaderna för närvarande till vissa delar (t.ex. lönekostnader för personalen) kan täckas även genom kalkylerade ersättningar. En förkortning av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen kräver inte bara en lagändring utan också systemutveckling som medför extra kostnader.
Besparingar som hänför sig till den kalkylerade ersättningen väntas få genomslag tidigast 2027 och i fråga om kvotflyktingar 2028, då ersättningstiderna för personer som omfattas av ersättningen från början av 2025 enligt förslaget förkortas. På basis av inrikesministeriets uppskattning av antalet personer som omfattas av ersättningar beräknas besparingarna uppgå till cirka 6,3 miljoner euro 2027 och 13,6 miljoner euro 2028. Dessutom väntas förkortningen av ersättningstiden i fråga om personer som får tillfälligt skydd leda till besparingar på uppskattningsvis 6,3 miljoner euro 2027 och 13 miljoner euro 2028. Detta innebär att besparingarna 2027 uppgår till cirka 12,6 miljoner euro och 2028 till cirka 26,6 miljoner euro, förutsatt att antalet nya personer som kommer att omfattas av de nya ersättningarna förblir desamma på årsbasis. Från och med 2029 beräknas besparingarna uppgå till i genomsnitt 13,5 miljoner om året, om antalet personer som omfattas av ersättningarna inte ändras avsevärt.
Antalet personer som omfattas av ersättningarna inverkar på hur stor besparingen blir. Enligt regeringsprogrammet ska flyktingkvoten minskas från det nuvarande: från 2024 är flyktingkvoten 500 personer per år. Det är svårt att uppskatta utvecklingen av antalet personer som får internationellt skydd eller tillfälligt skydd, eftersom situationen kan förändras avsevärt även på kort tid, vilket de stora mängderna personer av det här slaget 2015−2016 och 2022−2023 har visat. I beräkningen antas att inga nya personer som får tillfälligt skydd kommer till Finland efter 2024.
Besparingarna till följd av förkortningen av ersättningstiden för de kalkylerade ersättningarna gäller invandrare som börjar omfattas av ersättningarna efter 2025. För personer som flyttat till en kommun före 2025 betalas ersättning under den ersättningstid som anges i den gällande integrationslagen och de berörs inte av förkortningen av ersättningstiden för de kalkylerade ersättningarna.
När det gäller personer som inte är kvotflyktingar och personer som får tillfälligt skydd i sin hemkommun beräknas den besparing som en förkortning av ersättningstiden från tre till två år innebär vara i genomsnitt 12,2 miljoner euro per år, om antalet personer som omfattas av ersättningarna förblir på nuvarande nivå. Antalet personer som kommer att omfattas av nya ersättningar 2025 har beräknats utifrån inrikesministeriets antaganden om invandring. Enligt uppskattningen uppgår antalet asylsökande som får uppehållstillstånd och antalet beviljade beslut om uppehållstillstånd för familjeåterförening 2025 till totalt 3 945 personer. Vid beräkningen av sparbeloppet har man också uppskattat att 80 procent av dem som omfattas av ersättningarna har fyllt 7 år, för vilka den kalkylerade ersättningen till kommunen och välfärdsområdet är sammanlagt 2 300 euro per år, och 20 procent är under 7 år, för vilka den kalkylerade ersättningen är 6 845 euro per år.
Enligt regeringsprogrammet är flyktingkvoten 500 personer från och med 2024. Den besparing som uppkommer genom att ersättningstiden för utvalda personer i flyktingkvoten förkortas från fyra år till tre uppskattas vara i genomsnitt 1,3 miljoner euro per år, om flyktingkvoten är 500 personer.
I fråga om personer som får tillfälligt skydd beräknas den besparing som uppnås genom att ersättningstiden förkortas från tre år till två vara cirka 6,3 miljoner euro 2027 och cirka 13 miljoner euro 2028. År 2024 beräknas omkring 10 000 personer som får tillfälligt skydd komma till Finland, av vilka cirka 4 000 personer enligt en grov uppskattning får hemkommun 2025, varvid de också övergår till att omfattas av kostnadsersättningar enligt integrationslagen. Vid bedömningen av sparbeloppet har man beräknat att 20 procent av dem som omfattas av ersättningarna är under 7 år och 80 procent har fyllt 7 år. Även om det tillfälliga skyddet upphör senast den 4 mars 2025, har man beräknat att dessa personer är jämförbara med andra med flyktingbakgrund så länge de befinner sig i landet.
De ekonomiska konsekvenserna av besparingarna ingår i planen för de offentliga finanserna, som publicerades den 9 oktober 2023, men konsekvensbedömningarna har preciserats sedan dess. Genomförandet av dessa besparingar beror på utvecklingen av antalet personer som omfattas av de kalkylerade ersättningarna, och uppskattningen av besparingarna kan därför fortfarande ändras. Inrikesministeriet bedömer i de viktigaste antagandena om invandring till exempel antalet asylsökande som får uppehållstillstånd och antalet personer som får internationellt skydd på grund av familjeband 2–3 gånger per år eller vid behov. Det uppskattade antalet nya personer som börjar omfattas av ersättningarna beaktas vid bedömningen av behovet av anslag vid beredningen av budgetförslaget och planen för de offentliga finanserna.
Denna regeringsproposition inverkar inte på ersättningarna för tolkning eller av på det årliga beloppet av den kalkylerade ersättningen, utan beloppet av den kalkylerade ersättningen bestäms genom förordning av statsrådet. Kostnaderna för tolkning ska från och med 2025 ingå i den kalkylerade ersättningen. Enligt de ekonomiska besluten i regeringsprogrammet sänks ersättningsnivån för kostnaderna för tolkning dock med cirka tre miljoner euro per år i samband med att kostnaderna för tolkning införlivas i den kalkylerade ersättningen, det vill säga från och med 2025. Härvid bör det beaktas att om ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen förkortas från tre år till två på samma sätt som den maximala längden på integrationsplanen, bör man i fråga om tolkningskostnaderna beakta att behovet av tolkning under det första och andra året ökar i och med att tjänsterna koncentreras mer till dessa år. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om främjande av integration och därtill hörande lagar (RP 208/2022 rd) innehåller en beskrivning av hur de kostnader som tolkningen medför ska inkluderas i den kalkylerade ersättningen, men beskrivningen beaktar inte den förkortning av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen som beslutades i regeringsprogrammet sommaren 2023. En sänkning av ersättningsnivån för tolkning enligt regeringsprogrammet genomförs i samband med beredningen av statsrådets förordning, med beaktande av både den förkortade ersättningstiden och sänkningen av kostnadsersättningsnivån vid fastställandet av nivån på tolkningskostnaderna som en del av den kalkylerade ersättningen. Detta för att förkortningen av ersättningstiden inte ytterligare ska sänka ersättningsnivån för kostnaderna för tolkningen mer än med de tre miljoner euro som nämns ovan.
I motiveringen till ovannämnda regeringsproposition (RP 208/2022 rd) uppskattades beloppet av de tolkningskostnader som införlivas i den kalkylerade ersättningen till 1 212 euro/person/år under tre år. Beräkningen baserades på de faktiska tolkningskostnaderna för 2021 (cirka 14,8 miljoner euro) och antalet personer som omfattades av den kalkylerade ersättningen (12 215 personer) (14,8 miljoner euro/12 215 personer = 12 215 euro per person). År 2022 ersattes kommunerna med cirka 13,5 miljoner euro för tolkningskostnader och 11 233 personer omfattades av kalkylerade ersättningar (13,5 miljoner euro/11 233 personer = 1 202 euro per person). På årsbasis är beloppet av tolkningskostnaderna i förhållande till dem som omfattas av den kalkylerade ersättningen mycket lika. Före 2023 hade välfärdsområdena inget ansvar för ordnandet av social- och hälsovården och inte heller andra integrationsfrämjande uppgifter, så välfärdsområdenas kostnader och ersättningarna enligt integrationslagen börjar 2023. Välfärdsområdenas och kommunernas kostnader för tolkning 2023 är ännu inte kända, eftersom välfärdsområdena och kommunerna kan ansöka om ersättningar retroaktivt inom två år från utgången av det kalenderår under vilket den verksamhet för vilken ersättning söks har ägt rum.
Om ersättningsnivån för tolkningskostnaderna sänks med cirka tre miljoner euro per år i enlighet med regeringsprogrammet, uppgår de ersättningar för tolkning som betalas till kommunerna och välfärdsområdena till uppskattningsvis 10,4 miljoner euro per år på 2022 års nivå (13,5 miljoner euro–3 miljoner euro = 10,5 miljoner euro). Om ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen förkortas samtidigt, går kommunerna och välfärdsområdena miste om ersättning för kostnader som föranleds av tolkning till ett belopp av 10,4 miljoner euro per år när den kalkylerade ersättningstiden förkortas med ett år. För att kompensera för detta föreslås det att man i tolkningskostnaderna för ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen inkluderar de tolkningskostnader för ett år som skulle ha betalats som en del av den kalkylerade ersättningen om ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen inte hade förkortats. Då är tolkningskostnadernas andel av den kalkylerade ersättningen sammanlagt 1 389 euro/person/år (3 år * 10,4 miljoner euro/2 år/11 233 personer = 1 389 euro/person). Tolkningskostnaderna ska ingå i den kalkylerade ersättning som betalas till kommunerna och välfärdsområdena.
För att ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen ska kunna förkortas förutsätts att den automatiserade utbetalningsfunktionen för den kalkylerade ersättningen i Migrationsverkets UMA-system utvecklas. Systemutvecklingen medför kostnader, uppskattningsvis cirka 220 000 euro. För 2025−2028 föreslås att två ersättningstider tillämpas. Ersättningstidens längd beror på om personen har flyttat till kommunen och kommit att omfattas av ersättningarna före eller efter den lagändring som träder i kraft den 1 januari 2025. Kostnaderna för systemutvecklingen kan täckas av Asyl-, migrations- och integrationsfondens (AMIF) särskilda anslag för vidarebosättning som arbets- och näringsministeriet förfogar över och därför behövs inte tilläggsfinansiering i budgetförslaget.
För att en sådan avgift för oanvända tjänster som föreslås i 32 a § i det första lagförslaget ska kunna tas ut krävs administrativa åtgärder som medför kostnader. Kostnader uppstår bland annat för produktion av flerspråkigt material för att informera invandraren om avgiften och vid behov ge anvisningar om hur tider ska avbokas. Det är mer lönsamt att producera flerspråkigt material på nationell nivå än att varje kommun gör det separat. I fråga om material som produceras på riksnivå utreds behovet av ytterligare resurser tillsammans med utvecklings- och förvaltningscentret, och vid behov tilldelas utvecklings- och förvaltningscentret ytterligare resurser från anslaget i moment 32.50.03 (Främjande av integration och arbetskraftsinvandring (reservationsanslag 2 år) ), vilket innebär att ändringen inte har några kostnadshöjande konsekvenser för de offentliga finanserna. Förmedling av material och vid behov komplettering av material med kommunvisa uppgifter medför kostnader för kommunerna, och ansvaret och kostnaderna för det här vilar på kommunerna om de inför avgiften. Åtgärderna i samband med ytterligare prövning, utredningar och möjligheterna att överklaga genom besvär i fråga om uttag av avgiften kan öka både den administrativa bördan och kostnaderna för myndigheterna.
År 2019 fakturerade kommunerna staten för 4,4 miljoner euro i kostnader för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen. År 2019 uppgick dessutom stödboendeenheternas andel till cirka 4,3 miljoner euro och kostnaderna sammanlagt till cirka 8,7 miljoner euro. Det går inte att göra någon exakt uppskattning av kostnaderna eftersom vissa kommuner har inkluderat kostnaderna för stöd för vuxenblivande i mer omfattande avtal och beslut om service för barn och unga som anlänt utan vårdnadshavare. Kommunerna har dessutom möjlighet att fakturera för kostnader två år i efterskott, vilket innebär att alla ovannämnda kostnader inte nödvändigtvis hänförde sig till 2019. Från och med 2023 vilar ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster samt för att ordna boende och stöd för minderåriga som kommit till landet utan vårdnadshavare enligt integrationslagen på välfärdsområdena, men det är ännu inte känt hur mycket ersättning välfärdsområdena kommer att ansöka om för kostnaderna för stöd för vuxenblivande för 2023. Den största kostnadsposten är vanligtvis lönekostnaderna för socialarbetarna och socialhandledarna. Utöver lönekostnaderna orsakas utgifter bland annat av det kompletterande och det förebyggande utkomststödet samt av köpet av tjänster och av tolktjänster.
Sänkningen av åldersgränsen för stöd enligt integrationslagen för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare från 25 år till 23 år beräknas medföra besparingar i den offentliga ekonomin på cirka 0,8 miljoner euro per år från och med 2025. Kostnaderna för stöd för vuxenblivande varierar regionalt. Besparingarna hänför sig till de särskilda kostnader som betalas med stöd av integrationslagen under moment 32.50.30 (Statlig ersättning för integrationsfrämjande verksamhet (förslagsanslag). Den genomsnittliga kostnaden för att ordna stödet för personer som fyllt 18 år uppskattas till omkring 4 100 euro/person/år. Social- och hälsovårdsministeriet har uppskattat att kostnaderna för eftervården enligt barnskyddslagen uppgår till 4 338 euro per ung person och år (RP 71/2019 rd).
Enligt inrikesministeriets antaganden om invandring anländer omkring 200 minderåriga per år till Finland utan vårdnadshavare, och största delen av dem får uppehållstillstånd. Om ersättningstiden för stöd för vuxenblivande för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare förkortas från 25 års ålder till 23 års ålder, är den beräknade besparingen cirka 1,6 miljoner euro (200 x 4 100 euro x 2 år), om varje ung person använder tjänsten fram till 25 års ålder. För närvarande omfattas uppskattningsvis högst cirka 50 procent av de unga som hör till åldersklassen av stödet för vuxenblivande när de har nått åldern 23–24 år. Därmed blir besparingen hälften av det beräknade. Eftersom det föreslås att ändringen görs genom det andra lagförslaget, som avser den gällande integrationslagen, sker den i mitten av 2024, varvid besparingen under det första året uppgår till cirka 400 000 euro och under de följande åren till cirka 0,8 miljoner euro per år. Utfallet av de realiserade besparingarna beror på utvecklingen av antalet personer som omfattas av ersättningarna, och uppskattningen av besparingarna kan därför ändras.
I och med den föreslagna ändringen bör närings-, trafik- och miljöcentralerna uppdatera de avtal eller beslut som gäller målgruppen i fråga och som sträcker sig till tiden efter den 1 juli 2024. Uppdateringarna ska göras efter det att lagen har antagits, men innan ändringen föreslås träda i kraft, det vill säga den 1 juli 2024. Närings-, trafik- och miljöcentralerna har ingått olika avtal eller beslut om ersättningar till välfärdsområdena för stöd för vuxenblivande. Vissa närings-, trafik- och miljöcentraler har ingått enskilda avtal eller fattat enskilda beslut om särskilda kostnader, och det skulle ta betydligt längre tid att uppdatera dem än de avtal som bygger på personalresurser, för vilka uppdateringen i praktiken innebär en ändring av punkten om åldersgräns och en minskning av personalresursen. Ändringarna ska avtalas med välfärdsområdet. Behovet av ytterligare resurser utreds tillsammans med NTM-centralerna och vid behov tilldelas NTM-centralerna ytterligare resurser för tidsbundna uppdateringsuppdrag på 1−2 månader från anslaget i moment 32.50.03 (Främjande av integration och arbetskraftsinvandring (reservationsanslag 2 år)), vilket innebär att ändringen inte har några kostnadshöjande konsekvenser för de offentliga finanserna.
När en ung person blir vuxen kan behovet av stöd minska, så för 23- och 24-åringar kan den årliga kostnaden vara lägre än vad som beskrivs ovan. Om antalet unga som behöver tjänster dessutom minskar från och med nu, kan de kalkylerade besparingar som sänkningen av åldersgränsen för med sig enligt en totalekonomisk bedömning bli mindre än väntat. Å andra sidan minskar också kostnaderna i takt med att antalet berörda unga minskar. För närvarande finns det i åldersgruppen 23−24 år personer som har anlänt 2015–2016 som har väntat på uppehållstillstånd i flera år på förläggningar och fått sitt första uppehållstillstånd först efter att de fyllt 20 år. Genom stödet för vuxenblivande kan man effektivt stödja deras integration och förebygga marginalisering. Enligt närings-, trafik- och miljöcentralerna behöver de minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare, som beviljats tillstånd snabbt och vilkas integration redan börjat i ett familjegrupphem inte nödvändigtvis eftervård längre vid 23−24 års ålder. Samtidigt kan antalen öka i och med de unga som kommit från Ukraina utan vårdnadshavare och som får tillfälligt skydd.
Precis som klienter hos eftervården inom barnskyddet inleder även minderåriga som anlänt till Finland utan vårdnadshavare vuxenlivet från en mer utmanande utgångspunkt än de flesta av sina jämnåriga. Det finns undersökningar
Kauko, O. (2015). Yksinäisyys alaikäisten turvapaikanhakijoiden valottamana. Yhteiskuntapolitiikka, 80(1), 35–45. Kuusisto, A.-K., & Korjonen-Kuusipuro, K. (2018). Yksin tulleet nuoret hallinnan kohteena: Suomalainen yhteiskunta näköalattomuuden vai toivon rakentajana? Janus, sosiaalipolitiikan ja sosiaalityön tutkimuksen aikakauslehti, 26(4), 370–378.
som visar att flykten utan föräldrar har varit belastande och vid tröskeln till vuxenlivet kan de samhälleliga funktionerna inklusive servicesystemen ännu kännas främmande. Ensamhet och oro för familjen kan också vara en belastning, även om en del av de unga snabbt anpassar sig till livet i Finland. Enligt de politiska rekommendationer
Centralförbundet för Barnskydd (2022). Lastensuojelun jälkihuollon asiakkaat tarvitsevat kokonaisvaltaista tukea. Politiikkasuositus 1/2022.
som Centralförbundet för Barnskydd har presenterat förebygger en god eftervård generationsövergripande utsatthet och behov av tjänster för vuxna, vilket ger besparingar för samhället. Enligt en färsk norsk undersökning
Oterholm, I. (2021). Aftercare support in Norway—Barriers to support? Social Work & Society, 19(1).
har ganska få som redan fyllt 20 behövt eftervård, men samtidigt är många utmaningar för den här åldersgruppen, såsom problem med den psykiska hälsan, behovet av ekonomiskt stöd, lägre utbildningsnivå och sämre sysselsättningsläge vanligare än bland jämnåriga i andra befolkningsgrupper och de här unga har ett stort behov av eftervård. Risken är att dessa unga i stället för stöd för vuxenblivande behöver exempelvis tjänster inom vuxensocialt arbete, mentalvårdstjänster eller studerandevård, och att besparingarna totalekonomiskt blir mindre än väntat. Det finns också en risk för att uteblivet stöd leder till att kostnaderna för samhället för utslagning bland dessa unga blir betydligt större än kostnaderna för stöd för vuxenblivande. Med framgångsrika integrationsfrämjande tjänster kan kostnaderna som helhet stävjas på lång sikt.
Den ökning på fem miljoner euro från och med 2025 som i regeringsprogrammet föreslås för förbättring av invandrarmammornas ställning betalas till kommunerna på fastlandet som en del av statsandelssystemet i enlighet med kriteriet om främmande språk. De kommuner som hör till landskapet Åland ska få finansieringen genom kalkylerade ersättningar, eftersom de kommuner som hör till landskapet Åland inte omfattas av statsandelssystemet. Beräknat enligt andelen personer som deltar i integrationsutbildning och andelen utländska kvinnor i åldern 20–50 år utgör andelen av anslaget på fem miljoner euro för invandrarmammor i de kommuner som hör till landskapet Åland cirka 60 000 euro. Betydelsen av tilläggsfinansieringen för den offentliga ekonomin är liten, särskilt med beaktande av de minskningar som beskrivs ovan.
Utifrån de nuvarande uppgifterna fås en grov uppskattning av fördelningen av anslaget per kommun på fastlandet som en del av statsandelssystemet. Uppskattningen för hela landet och fördelningen per kommun kommer att ändras när till exempel uppgifterna om främmande språk uppdateras. Enligt uppskattningen kommer den anslagsökning på omkring fem miljoner euro som i statsandelen för basservice riktas till kommunerna att variera mellan 122 euro och 1,3 miljoner euro beroende på kommun. I de kommuner som har färre än hundra invånare med ett främmande språk som modersmål ändras statsandelsfinansieringen från 122 euro till cirka 2 000 euro. Ökning per invånare är då 1,01 euro, och variationsintervallet i ökningen av finansieringen är 0,15–2,55 euro per invånare.
Statsandelsfinansieringen enligt kriteriet om främmande språk är särskilt riktad till de största städerna, så det finns risk för att mindre kommuner inte kan ordna tillräckligt med service för föräldrar som vårdar barn i hemmet. Samarbete mellan kommunerna fungerar inte nödvändigtvis som en lösning, eftersom de hemmavarande föräldrarnas deltagande stöds av att tjänster tillhandahålls i närheten av hemmet. Genom att utveckla tjänsterna och utnyttja befintliga strukturer kan man finna lösningar för att ordna tjänsterna även på mindre orter. Till exempel kan resultaten av projektet för att locka föräldrarna med till skolan (Vanhemmat mukaan kouluun) utnyttjas i kommuner av olika storlek.
Den minskning av ordnandet av integrationsfrämjande tjänster som en minskning av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen kan leda till i kommunerna bidrar sannolikt till att integrationen och sysselsättningen bland invandrare försämras, eftersom forskningen visar att integrationsåtgärderna främjar integrationen och är lönsamma särskilt i början av invandringen. Enligt Kiviholma och Karhunen
Kiviholma, S., & Karhunen, H. (2022). Systematic Review of Active Labor Market Policies' Effects on Immigrants' Employment. Publications of the Ministry of Economic Affairs and Employment 2022:27.
kan framgångsrika integrationsåtgärder förbättra invandrarnas integration på arbetsmarknaden, påskynda deras sysselsättning och hjälpa dem att få bättre jobb. Sysselsättningen bland invandrare – liksom bland alla andra invånare – ökar skatteintäkterna och minskar användningen av olika sociala förmåner. Risken är att en minskning av finansieringen av tjänster för integrationskunder på längre sikt leder till ökade utgifter och minskade inkomster för den offentliga ekonomin. Mot bakgrund av statistiken i utbildningsportalen Koulutusportti som används för hänvisning av integrationskunder till utbildning finns det redan tecken på att efterfrågan på integrations- och språkutbildning har ökat och att väntetiderna för att få tillträde till utbildningen har förlängts. Risken kan minskas genom att man investerar i tjänster enligt det allmänna servicesystemet för att stödja integration och sysselsättning för invandrare. Dessutom ordnas utbildningar som främjar integration och språkkunskaper också med finansiering från undervisnings- och kulturministeriet och de här utbildningarna påverkas inte av förkortningen av ersättningstiden.
Syftet med ändringen av 84 § i det första lagförslaget är att stärka Folkpensionsanstaltens skyldighet att lämna uppgifter till kommunen så att kommunen från och med den 1 januari 2025 får de invandrarföräldrar som får hemvårdsstöd som kunder i sina integrationsfrämjande tjänster. Detta förutsätter systemutveckling och administrativa åtgärder i Folkpensionsanstaltens förmånsdatasystem Kelmu. Social- och hälsovårdsministeriet svarar för de administrativa kostnader som hänför sig till Folkpensionsanstaltens system. Kostnaderna för systemutvecklingen uppskattas till omkring 250 000 euro, och de finansieras med anslaget i moment 32.50.03 (Främjande av integration och arbetskraftsinvandring) genom att anslaget överförs till social- och hälsovårdsministeriets moment 33.01.25 (Den riksomfattande informationshanteringen inom social- och hälsovården, reservationsanslag 3 år).
Konsekvenser för den kommunala ekonomin
Kalkylerad ersättning betalas till kommunerna för personer som avses i 2 § 3 eller 4 mom. i integrationslagen. Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen inverkar på ekonomin i de kommuner som tar emot kvotflyktingar eller asylsökande som fått tillstånd eller personer som har hemkommun och får tillfälligt skydd och deras familjemedlemmar eller personer i dessa kategorier som självständigt flyttar till kommunerna.
Närmare bestämmelser om statens ersättningar utfärdas genom förordning av statsrådet. Den största delen av den kalkylerade ersättningen betalas för närvarande till kommunen. Med syftet att minska det administrativa arbetet föreslås det att kostnaderna för tolkning från och med den 1 januari 2025 inkluderas i den kalkylerade ersättningen. Det uppskattas att 60 procent av de här kostnaderna uppkommer inom social- och hälsovårdstjänster. Från och med den 1 januari 2025 görs ersättningen för inledande kartläggning också till en del av den kalkylerade ersättning som även täcker kostnaderna för bland annat flerspråkig samhällsorientering och integrationsutbildning i kommunen. Motiveringen till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om främjande av integration och till lagar som har samband med den (RP 208/2022 rd) innehåller en närmare beskrivning av ändringarna i den kalkylerade ersättningen från och med 2025.
Från och med 2025 beräknas den kalkylerade ersättningen till kommunen i motiveringen till ovannämnda regeringsproposition uppgå till 6 988 euro för barn under 7 år, 2 440 euro för barn i åldern 7–17 år, 11 311 euro för personer över 18 år för det första året och 2 440 euro för personer över 18 år från och med det andra året. I ersättningen för det första året för personer över 18 år ingår kostnaderna för integrationsutbildning och flerspråkig samhällsorientering. För kommunerna på Åland beräknas de kalkylerade ersättningarna uppgå till 7 351 euro för personer under 7 år, 2 987 euro för barn i åldern 7–17 år, 3 563 euro för personer över 18 år för det första året och 2 987 euro för personer över 18 år från och med det andra året.
År 2022 omfattades sammanlagt 11 233 personer av den kalkylerade ersättningen, av vilka 3 400 personer då för första gången kom att omfattas av den kalkylerade ersättningen. År 2022 var omkring 14 procent av dem som omfattades av den kalkylerade ersättningen under 7 år.
Enligt inrikesministeriets beräkningar på basis av antagandena om invandring betalas kalkylerade ersättningar till kommuner och välfärdsområden till ett belopp av cirka 12,6 miljoner euro 2027, cirka 26,6 miljoner euro 2028 och från och med 2029 till ett belopp som i medeltal är 13,5 miljoner euro mindre än vad som skulle ha betalats utan förkortning av ersättningstiden. Mellan januari och juni 2023 betalades cirka 89 procent av de kalkylerade ersättningarna till kommunerna och cirka 11 procent till välfärdsområdena. Därmed beräknas kommunernas andel av minskningen uppgå till omkring 11,2 miljoner euro 2027 och 23,7 miljoner euro 2028. För en enskild kommun beror minskningen på det antal personer som anvisas kommunplats eller som självständigt flyttar till kommunen. Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen kan inverka på kommunernas villighet att ta emot kvotflyktingar och andra personer som anvisas kommunplats.
Kommunernas och samkommunernas finansiering består primärt av skatter och olika verksamhetsinkomster. Kommunerna får dessutom en betydande del av sin finansiering som statsandelar för kommunal basservice genom finansiering med allmän täckning och kalkylerad finansiering. Det bör också beaktas att det med stöd av integrationslagen betalas olika ersättningar som söks separat samt statsandelar som även täcker kostnaderna för skötseln av uppgifter enligt integrationslagen. Integrationstjänsterna för invandrare (inklusive personer med flyktingbakgrund) som är arbetslösa arbetssökande finansieras som en del av finansieringen av arbetskraftstjänsterna.
Förkortningen av ersättningstiden för kalkylerade ersättningar har sålunda små konsekvenser för den kommunala ekonomin. Vid intern budgetering i kommunen är det mer sannolikt att de ersättningar som betalas med stöd av integrationslagen har riktats till samordning av mottagningen av flyktingar och tjänster för integrationskunder, och en minskning av den kalkylerade ersättningen kan leda till att de enheter som sköter sådana uppgifter upplever ett besparingstryck. Den förkortade ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen inverkar inte på finansieringen av den integrationsutbildning och den flerspråkiga samhällsorientering som ordnas i form av arbetskraftsservice, eftersom de graderas enligt den kalkylerade ersättningen för det första året för dem som har fyllt 18 år.
Det kan ha en liten inverkan på den kommunala ekonomin om kostnaderna för tolkning överförs på invandraren i en situation där hen utan grund och utan att avboka tiden har underlåtit att infinna sig vid en mottagning.
Tilläggsinkomster kan uppstå för kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna som kan ta ut kostnaderna för ett besök upp till högst 56,70 euro. Kostnaderna för att inte utnyttja en bokad tid kan också vara större eller mindre, men för enkelhetens skull används 56,70 euro som avgift i kalkylen nedan. Om den föreslagna regleringen också har en vägledande effekt på invandrarens beteende, leder den minskade mängden onödigt uteblivande från bokade mottagningar till förkortning av de köer som uppstår till följd av oanvända och oavbokade mottagningstider och minskning av de återkommande kostnader som detta orsakar.
I nuläget varierar antalet nya integrationsplaner per år för invandrare som anmält sig som arbetssökande vid arbets- och näringsbyråerna och vid försök med sysselsättning i kommunerna. Mellan 2015 och 2022 upprättades i genomsnitt något under 9 000 planer per år. Integrationsplaner upprättas också av kommunen för dem som står utanför arbetskraften. I motiveringen till regeringspropositionen (RP 208/2022 rd) beräknas det att kommunerna från och med 2025 kommer att upprätta omkring 2 000 planer per år för personer utanför arbetskraften. På så sätt beräknas antalet nya integrationskunder uppgå till cirka 11 000 per år.
Integrationsplanernas varaktighet är individuell och varierar mycket beroende på servicebehovet. Majoriteten av tolkningskostnaderna hänför sig dock till den inledande fasen av integrationsprocessen. Eftersom det inte finns några mer exakta uppgifter, antas det i den följande beräkningen att tolkningskostnaderna i genomsnitt uppkommer under högst två år. Från och med 2025 förkortas den maximala längden på integrationsplanerna till två år.
I motiveringen till regeringens proposition (RP 208/2022 rd) uppskattas att tolkning per person ordnas för högst 15 timmar per år. Fördelat på två år ordnas tolkning alltså sammanlagt för högst 30 timmar. Eftersom mottagningar som kräver tolk vanligtvis är längre än en genomsnittlig mottagning, kan man uppskatta att de tillfällen som kräver tolkning i genomsnitt är högst cirka 10 per år.
Enligt Nylands arbets- och näringsbyrå utgör de fall där kunden inte alls kommer till en bokad tid uppskattningsvis mellan 5 och 10 procent av alla bokningar. Anmälan om att avgiften tas ut påverkar dock mängden oanvända tjänster. Det är därför motiverat att bedöma att högst 5 procent låter bli att utnyttja sin bokade tid när avgifter börjar tas ut för bokningar som inte används.
Om det årligen kommer 11 000 nya integrationskunder, de får tjänster som kräver tolkning i genomsnitt 10–20 gånger under integrationsplanens giltighetstid, priset på den avgift som tas ut är 56,70 euro och 5 procent av mötena lämnas oanvända, uppkommer en besparing på 11 000 * 10 (20) * 56,70 euro * 0,05 = 311 850 (623 700) euro per år. Under integrationsplanens giltighetstid och i takt med att kunskaperna ökar minskar sannolikt de oanvända och oavbokade tiderna, vilket innebär att de oanvända tjänsterna uppskattningsvis ger en besparing på högst 566 500 euro i kommunernas och arbetskraftsmyndigheternas årliga kostnader.
I kalkylen tas dock inte hänsyn till situationer där ingen avgift får tas ut därför att det finns en godtagbar orsak till att tjänsten inte utnyttjats eller avbokats, att det är oskäligt att ta ut avgiften eller att klienten är under 18 år.
Ett mottagningsbesök förknippas även med andra kostnader än tolkningskostnader, till exempel lönekostnader för en expert som deltar i mötet. Om invandraren eller integrationskunden utan godtagbart skäl och utan att ha avbokat tiden inte har kommit till mottagningen vid bokad tid, får kommunen eller arbetskraftsmyndigheten enligt den föreslagna 32 a § av invandraren eller integrationskunden ta ut kostnaderna för ordnandet av tolkning, dock högst 56,70 euro. Den föreslagna avgiften ska inte täcka alla kostnader i samband med mottagningsbesöket, utan enbart helt eller delvis de eventuella kostnaderna för tolkning.
Samtidigt kan man uppskatta att uttag av en avgift för tolkningskostnader i samband med en oanvänd tid kan orsaka en administrativ börda för kommuner och arbetskraftsmyndigheter som måste utveckla tillvägagångssätt och ordna resurser för att informera invandrare om avgiften och ta ut den. Särskilt i större städer kan det finnas separata enheter för ekonomitjänster där olika försäljnings- och inköpsfaktureringsuppgifter sköts. Kommunerna kan också anlita en utomstående tjänsteleverantör för teknisk fakturering och uttag av avgifter. Utmaningen är, om det inte finns någon processplattform, något system eller integreringar av dessa för fakturering (integrering av uppgifter om betalningen och fakturan), att det manuella arbetet och faktureringen kan kosta betydligt mer.
Kostnader uppstår för arbete som hänför sig till kommunens och arbetskraftsmyndighetens fakturering, indrivning och skälighetsbedömning i anslutning till efterskänkning av avgiften. Vägledning till invandrare vid eventuella utredningar ökar också den administrativa bördan. Fakturering är sannolikt den mest fördelaktiga av dessa åtgärder, beroende på om kommunen har ett eget faktureringssystem och en ekonomienhet eller anlitar en extern serviceproducent. Kostnaderna för faktureringen beräknas uppgå till 20 000 euro per år i hela Finland. Det beräknas också att eventuell indrivning kostar flera tiotusentals euro. Det arbete med bedömning och utredning som beskrivs ovan kan medföra kostnader för kommunerna till ett sammanlagt belopp av upp till hundratusentals euro. Dessutom orsakar den eventuella systemutveckling som krävs för att hantera avgifterna i kommunen en engångskostnad på minst flera hundra tusen euro. Kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna bör bedöma hur de organiserar och finansierar verkställigheten av 32 a § på ett kostnadseffektivt sätt, om de utnyttjar den möjlighet som lagstiftningen ger. Den ökning på fem miljoner euro som föreslås i regeringsprogrammet från och med 2025 för att förbättra invandrarmammornas ställning betalas till kommunerna på fastlandet som en del av statsandelssystemet. De kommuner som hör till landskapet Åland ska få finansieringen genom kalkylerade ersättningar, eftersom de inte omfattas av statsandelssystemet. För kommunerna på fastlandet är andelen av tilläggsfinansieringen 4,94 miljoner euro och för kommunerna i landskapet Åland 60 000 euro. Tilläggsfinansieringen förbättrar kommunernas ekonomiska möjligheter att ordna lämpliga tjänster för invandrarföräldrar som vårdar barn i hemmet, inklusive vård av barn medan föräldrarna deltar i tjänster. Enligt uppskattning kommer den anslagsökning på omkring fem miljoner euro som i statsandelen för basservice riktas till kommunerna att variera mellan 122 euro och 1,3 miljoner euro beroende på kommun. I de kommuner som har färre än hundra invånare med ett främmande språk som modersmål ändras statsandelsfinansieringen från 122 euro till cirka 2 000 euro. Ökning per invånare är då 1,01 euro, och variationsintervallet i ökningen av finansieringen är 0,15–2,55 euro per invånare.
Undervisnings- och kulturministeriet använder inte i sina beräkningar uppgifter om kostnaderna för öppen verksamhet, eftersom dessa varierar avsevärt mellan kommunerna och det inte finns någon enhetlig uppskattning av kostnaderna för öppen småbarnspedagogik. Det genomsnittliga priset på småbarnspedagogik som ordnas i daghem och som familjedagvård var 2021 cirka 12 300 euro/barn/år. I denna beräkning beaktas endast kostnaderna för daghemsvård och familjedagvård, det vill säga inte stöd för barnvård. Årskostnaden för ett barn under tre år inom småbarnspedagogik på heltid eller deltid var 19 350 euro, årskostnaden för småbarnspedagogik på deltid för ett barn som fyllt tre år var 6 125 euro och årskostnaden för småbarnspedagogik på heltid var 11 528 euro.
I en kommunundersökning om tolkningskostnaderna för 2019 uppskattade kommunerna att de kostnader som staten ersatte uppgick till minst hälften och ofta till omkring 70–80 procent av kostnaderna för all den tolkning som ägt rum i kommunen. Om behovet av tolkning och andra tjänster för dem som har bott i landet i mer än två år inte minskar samtidigt, kan kommunerna bli tvungna att täcka en större del av de totala kostnaderna för tolkning och andra invandrartjänster. Detta kan eventuellt höja tröskeln för att beställa tolk och tillhandahålla integrationsfrämjande tjänster till invandrarkunder. Det är dock viktigt att notera att tolkning regleras i förvaltningslagen och i flera sektorsspecifika lagar. Förkortningen från och med den 1 januari 2025 av integrationsplanens målsatta giltighetstid till högst två år och även de andra ändringarna i de integrationsfrämjande tjänsterna i inledningsskedet kan dock i bästa fall påskynda integrationsprocessen och språkinlärningen. Det kan också till vissa delar minska behovet av tolkning till exempel i och med den flerspråkiga samhällsorienteringen. Om reformerna leder till en snabbare och effektivare integration, leder en kortare ersättningstid inte till en ökning av de kostnader för integration som kommunerna bär.
Det finns en risk för att integrationskunders och andra invandrares servicebehov ökar då de ersättningar som staten betalar minskar om de inte får tillräckligt mycket av de integrations- och sysselsättningsfrämjande tjänster som de behöver i början av invandringen. Om tillgången till tjänsterna försvåras kan detta också ha en passiverande effekt till exempel i jobbsökningen. Undersökningar tyder till exempel på att långvarig arbetslöshet kan vara passiverande när man söker arbete, vilket försvårar matchningsproblemen på arbetsmarknaden
Larja, L. & Peltonen, J. (2023). Työvoiman saatavuus, työvoimapula ja kohtaanto-ongelmat vuonna 2022. TEM-analyyseja 2023:113.
.
Invandrares ekonomiska integration och motivation att integreras äventyras om strukturella hinder införs för snabb sysselsättning efter ankomsten
Brell m.fl., 2020; Marbach m.fl., 2018.
. Från och med 2025 vilar arbetskraftstjänsterna på kommunernas ansvar, vilket innebär att utdragna kundrelationer medför kostnader för kommunerna. Finansieringen av arbetskraftstjänsterna beskrivs närmare i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som gäller en omorganisering av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen (RP 207/2022 rd). Dessutom ökar snabb sysselsättning av invandrare kommunens skatteintäkter, medan kommunen till exempel betalar en andel av utgifterna för utkomststöd.
Konsekvenser för välfärdsområdenas ekonomi
I motiveringen till regeringspropositionen (RP 208/2022 rd) om den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 beräknas den kalkylerade ersättningen till välfärdsområdena från och med 2025 uppgå till 1 069 euro för barn under 7 år, 1 072 euro för barn i åldern 7−17 år, 1 157 euro för personer över 18 år för det första året och 1 072 euro för personer över 18 år från och med det andra året. De kalkylerade ersättningar som ska betalas till hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland beräknas uppgå till 706 euro för barn under 7 år och 525 euro för personer över 7 år.
Enligt inrikesministeriets beräkningar på basis av antagandena om invandring betalas kalkylerade ersättningar 2027 till kommuner och välfärdsområden till ett belopp som är cirka 12,6 miljoner euro mindre än vad som skulle ha betalats utan förkortning av ersättningstiden och 2028 till ett belopp som är cirka 26,6 miljoner euro mindre. Mellan januari och juni 2023 betalades cirka 11 procent av de kalkylerade ersättningarna till välfärdsområdena och cirka 89 procent till kommunerna. Därmed beräknas välfärdsområdenas andel av minskningen uppgå till omkring 1,4 miljoner euro 2027 och till 2,9 miljoner euro 2028. När det gäller det enskilda välfärdsområdet beror minskningen på antalet personer som är bosatta i området och som omfattas av ersättningarna.
Sänkningen av den övre åldersgränsen för ersättning för tjänster för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare från 25 år till 23 år beräknas minska inkomsterna för välfärdsområdena med cirka 0,8 miljoner euro per år från och med 2025 och med 0,4 miljoner euro 2024. Samtidigt är den motsvarande sänkningen av åldersgränsen för stöd enligt integrationslagen till 23 års ålder också avsedd att minska utgifterna i motsvarande grad, varvid den eftersträvade inverkan på välfärdsområdenas ekonomi är kostnadsneutral när det gäller konsekvenserna av sänkningen av åldersgränsen och ersättningen för stödet för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare. Risken är att de unga ändå behöver tjänster, såsom vuxensocialt arbete, mentalvårdstjänster eller studerandevård, och därmed ökar kostnaderna för välfärdsområdet något, då välfärdsområdet inte längre kan ansöka om särskild ersättning enligt integrationslagen för tjänster för en 23- eller 24-årig ung person som anlänt utan vårdnadshavare.
I fråga om det andra lagförslaget föreslås en skyddsbestämmelse enligt vilken ett välfärdsområde som innan denna lag träder i kraft har gett en ung person som när lagen träder i kraft är 23 år eller äldre ett beslut om en stödåtgärd som avses i 27 § ska ordna stödåtgärden för den unga i enlighet med beslutet. Det är svårt att bedöma kostnadseffekterna av att skyddsbestämmelsen utvidgas till att gälla stödbeslut som fattats innan lagen träder i kraft. På basis av de uppgifter som samlats in från vissa välfärdsområden i samband med ändringen av barnskyddslagen (RP 56/2023 rd) kan det konstateras att stödbeslut har fattats för en period av några månader och i allmänhet högst ett år och att deras innehåll varierar mycket. Det kan finnas beslut som sträcker sig längre fram i tiden till exempel om stödboende, socialt arbete eller social vägledning. I många välfärdsområden har tjänster (t.ex. stödboende eller stödpersonsverksamhet) köpts från organisationer eller privata serviceproducenter. I och med skyddsbestämmelsen får välfärdsområdet också ersättning enligt 49 § 1 mom. i integrationslagen för den tjänst som tillhandahålls. På så sätt tryggar skyddsbestämmelsen också finansieringen av välfärdsområdena.
Bestämmelser om finansieringen av välfärdsområdena finns i lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021) och finansieringen grundar sig långt på statlig finansiering samt delvis på kund- och bruksavgifter. Därför bedöms ändringarna inte ha någon betydande inverkan på välfärdsområdenas ekonomi. Den kalkylerade ersättningen har visserligen riktats till de välfärdsområden där det finns personer som har hemkommun och får tillfälligt eller internationellt skydd och deras familjemedlemmar. Kostnaderna för stöd till unga som anlänt som minderåriga utan vårdnadshavare har ersatts på grundval av de faktiska kostnaderna. Samtidigt är det också mer sannolikt att de ersättningar i den interna budgeteringen som betalas enligt integrationslagen har riktats till tjänster för integrationskunder, och minskningen av den kalkylerade ersättningen leder sannolikt till att de enheter som sköter sådana uppgifter upplever ett besparingstryck.
Enligt en enkätundersökning som Institutet för hälsa och välfärd
THL (2023). MoniSuomi-tutkimus: Maahanmuuttaneen väestön psyykkinen kuormittuneisuus on lisääntynyt ja lääkäriin pääsy vaikeutunut. Tiedote 14.6.2023, STT.
låtit göra (MoniSuomi, 2022) har invandrarnas möjligheter att komma till läkarmottagning försämrats avsevärt under de senaste fyra åren. Var tredje invandrare upplever att hen i förhållande till sitt behov inte får tillräckliga läkarmottagningstjänster och i sju välfärdsområden är upplevelsen om läkartjänsternas tillräcklighet klart sämre bland invandrarna än bland befolkningen totalt. Särskilt män som flyttat till landet upplever oftare än män i hela befolkningen att också socialservicen
THL (2023). Sosiaalipalveluiden riittämättömyys. .
MoniSuomi 2022 ilmiöraportti (thl.fi)
är otillräcklig. Samtidigt har den psykiska belastningen ökat bland invandrare jämfört med situationen för fyra år sedan och är klart vanligare än bland hela befolkningen
THL (2023). Psyykkinen oireilu. .
MoniSuomi 2022 ilmiöraportti (thl.fi)
. Det finns en risk för att om integrationskunder och andra invandrare inte får de social- och hälsovårdstjänster som de behöver i början av invandringen, ökar deras servicebehov. Till exempel förebyggande socialarbete och annat förebyggande socialarbete är serviceformer som är mer lönsamma för individen och även för samhället i fråga om kostnadseffekter än tyngre socialarbetstjänster. På motsvarande sätt är behandlingen av och rehabiliteringen efter olika trauman lönsamma investeringar i integration av invandrare och främjar deras sysselsättning. Om tillgången till tjänsterna försvåras kan detta också ha en passiverande effekt för personen. I början av invandringen har invandrarna ofta en hög motivation för integration och sysselsättning. De konsekvenser som beskrivs ovan kan påverka välfärdsområdenas ekonomi.
Konsekvenser för myndigheterna på Åland
Enligt 18 § i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, kommunernas förvaltning, kommunernas tjänsteinnehavare, främjande av sysselsättningen, hälso- och sjukvård (med vissa undantag), socialvård, undervisning, kultur, idrott, ungdomsarbete samt övriga angelägenheter som enligt grundsatserna i självstyrelselagen ska hänföras till landskapets lagstiftningsbehörighet. Också främjande av integration hör till Ålands lagstiftningsbehörighet och landskapet har också sin egen landskapslag (2012:74) om främjande av integration. Ålands integrationslag gäller personer som flyttat till Åland och som har ett giltigt uppehållstillstånd i Finland enligt utlänningslagen (301/2004) eller vars uppehållsrätt har registrerats eller för vilka ett uppehållskort enligt utlänningslagen har beviljats. I Ålands integrationslag föreskrivs det emellertid inte särskilt till exempel om erhållande av ersättningar, utan ersättningar enligt integrationslagen betalas också till kommunerna i landskapet Åland. Enligt 27 § i självstyrelselagen för Åland har riket lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om förmynderskap, familjeförhållanden och barns rättsliga ställning.
Inrättandet av välfärdsområdena och lagen om välfärdsområdenas finansiering gäller inte landskapet Åland, men i landskapet Åland ordnar Ålands hälso- och sjukvård landskapets hälso- och sjukvårdstjänster. I landskapet Åland fördelas den kalkylerade ersättningen mellan kommunerna på Åland och Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighet. För socialservicen på Åland svarar Kommunernas socialtjänst k.f. och därför betalas socialvårdens andel som en del av den kalkylerade ersättningen till kommunerna i landskapet Åland.
Det bör noteras att förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen inte heller inverkar på ordnandet av integrationsutbildning i landskapet Åland. Landskapsmyndigheten svarar för ordnandet av arbetskraftsservice på Åland och landskapsregeringen svarar för finansieringen. Ändringen av lagen om ordnande av arbetskraftsservice som träder i kraft den 1 januari 2025 påverkar inte landskapet Åland. I samband med reformen anvisades arbetskraftsmyndigheterna finansiering på ett nytt sätt för ordnandet av arbetskraftsservicen på fastlandet. I och med ändringen utgör finansieringen av integrationsutbildning som på fastlandet ordnas i form av arbetskraftsservice för personer med flyktingbakgrund en del av den kalkylerade ersättningen enligt integrationslagen. Den redan godkända ändringen eller den regeringsproposition som nu behandlas har således ingen inverkan på finansieringen av integrationsutbildningen i landskapet Åland.
De statliga ersättningarna beaktar också den avvikande myndighetsorganisationen i landskapet Åland, så att ersättningar betalas till kommunerna och hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland på annat sätt än till kommunerna och välfärdsområdena på fastlandet. Ersättningar betalas till den myndighet där kostnaderna uppkommit.
Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen i enlighet med det första lagförslaget avses även gälla kommunerna i landskapet Åland samt Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighet. Närmare bestämmelser om fördelningen av den kalkylerade ersättningen utfärdas genom förordning av statsrådet. Dessutom föreslås det att Ålands kommuner genom den kalkylerade ersättningen ska få motsvarande finansiering för att förbättra invandrarmammornas ställning, som den finansiering som på det sätt som anges i 60 § ska betalas till kommunerna på fastlandet via statsandelssystemet. Bestämmelser om ersättningen utfärdas genom förordning av statsrådet.
Det årliga avdrag på omkring 3 miljoner euro som ska göras i tolkningskostnaderna inverkar också för Ålands del på de kalkylerade ersättningarna både för kommunernas och hälso- och sjukvårdsmyndighetens del. Bestämmelser om detta utfärdas genom ovan nämnda förordning av statsrådet.
Den i det första och andra lagförslaget angivna sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande för personer som anlänt som minderåriga och utan vårdnadshavare påverkar ersättningarna för välfärdsområdena. På Åland har dessa ersättningar inte tidigare sökts, eftersom minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare inte har anvisats kommunplats på Åland förrän de som får tillfälligt skydd har anvisats plats.
Den föreslagna avgiften för tolkningskostnader som enligt 32 a § tas ut för oanvända tjänster gäller inte åländska myndigheter, eftersom bestämmelser om integrationsfrämjande tjänster finns i Ålands landskapslag om främjande av integration och även arbetskraftsservicen på Åland ordnas av landskapets myndighet, inte arbetskraftsmyndigheten såsom på fastlandet.
Konsekvenser för hushållen
Kommunen eller en arbetskraftsmyndighet kan på vissa villkor ta ut en avgift av en invandrar eller integrationskund för en oanvänd integrationsfrämjande tjänst, om tjänsten har medfört tolkningskostnader för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten och personen inte har avbokat tiden i enlighet med 32 a § i det första lagförslaget. Kommunen eller arbetskraftsmyndigheten ska i samband med tidsbeställningen informera invandraren om att det kan medföra kostnader för hen om hen uteblir från en mottagning utan grund och utan att avboka tiden. Med hänsyn till invandrarens språkkunskaper ska informationen ges så att invandraren förstår den. Om invandraren lämnar den reserverade tiden oanvänd utan grundad anledning medför det kostnader för hen. Invandraren kan dock undvika kostnaderna genom att avboka en tid som hen inte kan använda.
Avgiften har negativa ekonomiska konsekvenser både för enskilda invandrare och för invandrarfamiljer. Avgiften får uppgå till högst 56,70 euro. I inledningsskedet av invandringen är invandrare som behöver integrationsplan och integrationskunder som deltar i tjänster enligt integrationsplanen ofta mindre bemedlade, till exempel arbetslösa arbetssökande eller föräldrar som vårdar sina barn hemma. För familjer med låga inkomster kan avgiften vara betydande. År 2021 var de disponibla penninginkomsterna för låginkomsthushåll efter boendekostnaderna 6 553 euro per konsumtionsenhet per år, det vill säga cirka 546 euro per månad. I sådana hushåll utgör avgiften nästan 10 procent av konsumtionsenhetens disponibla inkomster under de månader då avgiften behöver betalas. Dessutom bör det noteras att till exempel utkomststöd i princip inte beviljas för avgifter av sanktionskaraktär, vilket innebär att avgiften minskar de medel som invandraren eller hens familj förfogar över. Avgifterna gäller dock en relativt liten del av invandrarna. Om det finns 11 000 integrationskunder per år och 5 procent av dem uteblir från ett avtalat mottagningsbesök, består målgruppen av 550 personer, varav en del har en godtagbar orsak till att inte infinna sig. Konsekvenserna drabbar emellertid även andra personer som bor i samma hushåll som dessa personer.
Om en arbetssökande invandrare upprepade gånger uteblir från mottagningsbesök inom ramen för arbetskraftsmyndighetens tjänster avbryts arbetssökningen och rätten till arbetsmarknadsstöd. Också grunddelen för en invandrare som får utkomststöd kan sänkas, om hen inte deltar i utarbetandet av integrationsplanen eller följer planen. En ny ekonomisk sanktionsmekanism i enlighet med förslaget för den som inte deltar i tjänster skapar ett obligatorium också för föräldrar som till exempel får hemvårdsstöd, vars förmåner inte påverkas av att de inte deltar i tjänster.
Den föreslagna regleringen syftar också till en styrningseffekt, det vill säga att kunderna inte i onödan låter bli att använda tider som bokats för tjänster. Detta kan ha en liten påskyndande inverkan på invandrarnas integration och sysselsättning.
Risken är att invandraren inte förstår att en avgift kan tas ut av hen eller att hen inte förstår att hen kan ansöka om att avgiften återkallas genom att ge en utredning om hen fick ett förhinder som kan betraktas som grundad orsak. Dessutom finns det en risk för att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten tar ut en avgift för oanvända tider schematiskt, till exempel utan att ta hänsyn till om avgiften är skälig. I sådana fall är konsekvensen av den avgift som tas ut för oanvänd tid större och mer negativ för invandrarhushållen än vad som avses.
Konsekvenser för företag
En minskning av den kalkylerade ersättningen och av ersättningarna för tolkningskostnader kan ha en liten inverkan på företagens ekonomi, om kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna av serviceproducenterna skaffar färre integrationsfrämjande tjänster, tolkningstjänster och tjänster som hänför sig till stöd för vuxenblivande för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare. Samtidigt kan den ökning på fem miljoner euro som föreslås i regeringsprogrammet från och med 2025 för att förbättra invandrarmammornas ställning få små positiva effekter på företagens ekonomi, om kommunerna skaffar integrationsfrämjande tjänster för dessa personer eller till exempel barnomsorg av serviceproducenter.
I övrigt bedöms propositionen inte ha större än obetydliga konsekvenser.
Konsekvenser för samhällsekonomin
Förslaget har direkta positiva konsekvenser för statsekonomin, särskilt genom att de kalkylerade ersättningarna till kommunen och välfärdsområdet och ersättningarna för tolkningskostnaderna minskar. Storleksklassen på besparingarna beror på antalet personer som omfattas av ersättningarna, vilket gör att uppskattningarna innehåller stora osäkerhetsfaktorer. På basis av inrikesministeriets antaganden om invandring beräknas besparingarna i fråga om den kalkylerade ersättningen uppgå till cirka 12,6 miljoner 2027 och till cirka 26,6 miljoner euro 2028. Från och med 2029 beräknas besparingarna uppgå till i genomsnitt 13,6 miljoner euro om året, om antalet personer som omfattas av ersättningarna bevaras på nuvarande nivå. Besparingarna i och med nedskärningarna i tolkningskostnaderna uppgår till omkring 3 miljoner euro per år. Sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare från 25 till 23 år medför besparingar i statsfinanserna på cirka 400 000 euro 2025 och 800 000 euro per år från och med 2026.
De direkta konsekvenserna av propositionen är sannolikt negativa i synnerhet för kommunernas ekonomi och i mindre utsträckning för välfärdsområdenas ekonomi. Om ersättningen till kommuner och välfärdsområden minskar bör kommunerna minska sina tjänster i motsvarande mån, så att förändringen blir kostnadsneutral. Det är möjligt att man antingen inte kan eller inte vill minska tjänsterna i någon större utsträckning, eftersom en minskning av tjänsterna i början av integrationsprocessen sannolikt bara ökar kostnaderna i ett senare skede. Om kommunernas och välfärdsområdenas kostnader ökar lika mycket som de statliga ersättningarna minskar, får propositionen egentligen inte några positiva effekter på de offentliga finanserna, utan det handlar bara om att fördela kostnaderna på ett annat sätt. Propositionens konsekvenser för kommunernas och välfärdsområdenas finansiering måste därför följas upp. Om en minskning av de förebyggande integrationsfrämjande tjänsterna leder till dyrare korrigerande tjänster, kan det också få negativa konsekvenser för de offentliga finanserna på längre sikt. Om kostnaderna för tolkning i samband med oanvända tjänster tas ut av invandrare kan det leda till inkomster eller kostnader för kommuner och arbetskraftsmyndigheter, beroende på hur kostnadseffektivt genomförandet kan organiseras och hur mycket avgifter som kan tas ut.
De ekonomiska konsekvenserna av propositionen för hushållen drabbar i första hand de personer av vilka tolkningskostnader i samband med oanvända tjänster tas ut. Målgruppen beräknas vara ganska liten. Konsekvenserna för hushållen kan dock också indirekt återspeglas i sysselsättningen. Eftersom integrationstjänster i inledningsskedet har visat sig öka målgruppens inkomster och sysselsättning
T.ex. Sarvimäki, M., & Hämäläinen, K. (2016). Integrating immigrants: The impact of restructuring active labor market programs. Journal of Labor Economics, 34(2), 479-508.
kan en minskning av tjänsterna på motsvarande sätt bedömas minska sysselsättningen. Dessutom kan en minskning av utbudet av tjänster öka kostnaderna för andra sektorer på lång sikt. I detta avseende beror konsekvenserna på hur i synnerhet kommunerna ordnar integrationsfrämjande tjänster med den finansiering som de förfogar över.
Konsekvenserna av propositionen för företagen bedöms vara ringa.
4.2.2
4.2.2 Konsekvenser för myndigheterna
Konsekvenser för kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna
Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen inverkar på ordnandet av integrationsfrämjande tjänster i kommunen. Kommunen ska fullgöra sina lagstadgade skyldigheter. Kommunens integrationsprogram omfattar bland annat bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster och utarbetande av en integrationsplan och hänvisning av integrationskunderna till de tjänster som överenskommits i integrationsplanen, ordnande av integrationsutbildning och flerspråkig samhällsorientering samt vägledning och rådgivning. I och med att den maximala längden på integrationsplanen förkortas från tre år till två från den 1 januari 2025 förkortas också den tid då det uppkommer kostnader för integrationstjänster. Det är troligt att kommunen också minskar mängden andra integrationsfrämjande tjänster.
När det gäller tolkning är det eventuellt möjligt för kommunerna att sänka kostnaderna, till exempel genom distanstolkning, genom att investera i språkutbildning för invandrare och genom att uppmuntra rekrytering av flerspråkig personal, men det är troligt att man redan nu har försökt minska kostnaderna för tolkning med hjälp av de ovannämnda medlen. Även i och med den nya flerspråkiga samhällsorienteringen kan behovet av tolkning till vissa delar minska och integrationen försnabbas, när invandrarna i samband med den kan få svar på sina frågor om det finländska samhällets funktion på sitt modersmål eller på något annat språk som de kan bra. Då stärks också kunnandet och förmågan att sköta sina egna angelägenheter. Dessutom kan väglednings- och rådgivningstjänster med låg tröskel, som finansieras separat som en del av statsandelsfinansieringen för kommunal basservice, minska de tolkningstjänster som behövs för andra myndighetsärenden. Myndigheterna har dock en lagstadgad skyldighet enligt förvaltningslagen att se till att en person förstår de ärenden som gäller hen och därför vid behov anlita tolk. En minskning av tolkningen inverkar negativt inte bara på kundens utan också på tjänsteleverantörens rättsskydd.
För att flyktingar ska kunna tas emot, särskilt på kommunplatserna, krävs resurser för att samordna mottagningsprocessen och de inledande åtgärderna i kommunen. I 44 § enligt det första lagförslaget förtydligas arbetsfördelningen mellan kommunen och välfärdsområdet, men propositionen har inte några konsekvenser för arbetsmängden i kommunen eller välfärdsområdet. Särskilt utsatta flyktingar behöver i början av invandringen vägledning av många olika slag, som kommunerna använder kalkylerad ersättning för. Den förkortade betalningstiden för kalkylerad ersättning kan också påverka kommunernas villighet att bevilja kommunplatser för kvotflyktingar och utsatta personer som får internationellt skydd och personer som har hemkommun och får tillfälligt skydd. Det här gör det svårare att styra flyktingar till kommunerna på ett kontrollerat sätt och kan också ytterligare öka den självständiga inflyttningen till de största städerna.
Kommunen eller arbetskraftsmyndigheten ska i samband med tidsbokningen informera invandraren om att det kan medföra kostnader för hen om hen uteblir från en mottagning utan grund och utan att avboka tiden. Med hänsyn till invandrarens språkkunskaper ska informationen ges så att invandraren förstår den. Informationen ska i princip ges skriftligen och vid behov ska invandraren få en påminnelse om den bokade tiden. Ett undantag är en icke läskunnig invandrare, som ska informeras muntligen. Utnyttjandet av material som producerats på riksnivå skulle minska eller eliminera dessa kostnader. Faktureringen, indrivningen och skälighetsbedömningen av avgiften och behandlingen av utredningarna kan dock medföra en ökad administrativ börda för kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna. Kommunerna har redan i nuläget olika arrangemang för att ta ut klientavgifter, till exempel avgifter för småbarnspedagogik. På motsvarande sätt bör kommunen bestämma hur avgifterna ska tas ut och hur uttaget av avgifter ska följas upp. Det kan i viss mån komma in begäranden om omprövning av avgifterna, men uppskattningarna tyder på att det är fråga om små mängder och att man kan klara av dem med hjälp av kommunens eller arbetskraftsmyndighetens nuvarande resurser, särskilt med tanke på att avgiften antas leda till en minskning av kommunens eller arbetskraftsmyndighetens kostnader. Inte heller bedöms det komma in några betydande mängder besvär till förvaltningsdomstolen, vilket beskrivs nedan under Konsekvenser för övriga myndigheter.
Den ovan beskrivna ökningen på 4,94 miljoner euro i statsandelarna och ökningen på 60 000 euro i den kalkylerade ersättningen till kommunerna i landskapet Åland för att förbättra invandrarmammornas ställning gör det möjligt för kommunerna att genomföra språkkurser och andra tjänster som lämpar sig för föräldrarnas behov i familjer där barnen vårdas i hemmet, till exempel på deltid med stöd av barnavård. Barnavård kan till exempel ordnas inom ramen för öppen småbarnspedagogik.
Närings-, trafik- och miljöcentralen fattar beslut om ersättning av vissa kostnader enligt integrationslagen. I 90 § i det första lagförslaget föreslås det att ett sådant beslut och andra nödvändiga uppgifter om den person som är föremål för ersättning överförs med personen till den nya hemkommunen i en situation där personen flyttar från en kommun till en annan. Detta beräknas minska det administrativa arbetet när den nya kommunen inte behöver ansöka om ett nytt ersättningsbeslut.
När det gäller offer för människohandel kan den administrativa bördan av de ersättningar som enligt integrationslagen betalas till kommuner och välfärdsområden underlättas genom att man avstår från att använda det utlåtande som lämnats av hjälpsystemet för offer för människohandel, det vill säga förläggningen i Joutseno, genom vilket närings-, trafik- och miljöcentralen har fått veta om personen är kund i hjälpsystemet för offer för människohandel. Denna ändring i 68 § påskyndar eventuellt kommunernas beslut om ersättning för tjänster som tillhandahållits offer för människohandel.
Konsekvenser för välfärdsområdena
Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen och sänkningen av åldersgränsen för stöd till minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare inverkar på ordnandet av integrationsfrämjande tjänster inom välfärdsområdet. Välfärdsområdet måste uppfylla sina lagstadgade skyldigheter och de finansieras i huvudsak av staten. Ändringarna kan dock få konsekvenser för den interna organisationen av välfärdsområdet. I uppgifter som är särskilt inriktade på socialarbete som främjar integration eller som annars fokuserar på integration kan minskningen av ersättningarna vara av betydelse för kostnadstäckningen och för tillhandahållandet av tjänster. Välfärdsområdet har dock en skyldighet att tillhandahålla social- och hälsovårdstjänster till integrationskunder. I 44 § enligt det första lagförslaget förtydligas arbetsfördelningen mellan kommunen och välfärdsområdet, men propositionen har inte några konsekvenser för arbetsmängden i kommunen eller välfärdsområdet.
Den föreslagna sänkningen av åldersgränsen för stödet för vuxenblivande har sannolikt den effekten att unga personer övergår till att bli klienter exempelvis hos socialarbetet med vuxna. Tjänsterna inom stödet för vuxenblivande i enlighet med integrationslagen har administrativt ordnats på olika sätt i de olika områdena till exempel som en del av invandringstjänsterna eller socialarbetet med vuxna. Beroende på hur tjänsterna har ordnats kan övergången till socialarbetet med vuxna för unga som behöver stöd innebära att klientrelationerna avbryts. I bästa fall kan ändringen förebygga utdragna klientrelationer och sporra välfärdsområdena till att utveckla det övriga sociala arbetet och tjänsterna för unga vuxna och familjer samt effektivisera sitt samarbete med kommunerna (till exempel det uppsökande ungdomsarbetet). Avsikten är att också främja en ny typ av samarbete genom det omfattande handlingsprogram för att förebygga marginalisering av unga som skrivits in i regeringsprogrammet för Petteri Orpos regering. Om åtgärderna i början, när den unga blir självständig, kan göras effektivare och samordnas bättre än för närvarande, minskar antalet unga som under flera års tid behöver stöd för vuxenblivande.
Närings-, trafik- och miljöcentralen fattar beslut om ersättning av vissa kostnader enligt integrationslagen. I 90 § i det första lagförslaget föreslås det att ett sådant beslut och andra nödvändiga uppgifter om den person som är föremål för ersättning överförs med personen till det nya välfärdsområdet i en situation där personen flyttar från en kommun till en annan. Detta beräknas minska det administrativa arbetet när det nya välfärdsområdet inte behöver ansöka om ett nytt ersättningsbeslut.
När det gäller offer för människohandel kan den administrativa bördan av de ersättningar som enligt integrationslagen betalas till kommuner och välfärdsområden underlättas genom att man avstår från att använda det utlåtande som lämnats av hjälpsystemet för offer för människohandel, det vill säga förläggningen i Joutseno, genom vilket närings-, trafik- och miljöcentralen har fått veta om personen är kund i hjälpsystemet för offer för människohandel. Denna ändring i 68 § påskyndar eventuellt välfärdsområdenas beslut om ersättning för integrationsfrämjande social- och hälsovårdstjänster som tillhandahållits offer för människohandel.
Konsekvenser för närings-, trafik- och miljöcentralerna
Den förkortade ersättningstiden för kalkylerade ersättningar kan minska kommunernas villighet att bevilja kommunplatser, och därigenom försämra närings-, trafik- och miljöcentralernas möjligheter att avtala med kommunerna om hänvisning av invandrare till kommunen och främjande av integration, varvid man också avtalar om kommunplatser. Varje närings-, trafik- och miljöcentral ska med kommunerna inom sitt område i enlighet med de kommunplatsmål som uppställts för området i fråga kunna avtala om tillräckligt med kommunplatser till vilka kvotflyktingar och utsatta personer som får internationellt eller tillfälligt skydd kan anvisas. Samtidigt kommer minskningen av flyktingkvoten från 1 050 till 500 i enlighet med regeringsprogrammet att minska behovet av kommunplatser från och med 2024.
Närings-, trafik- och miljöcentralen fattar beslut om ersättning av vissa kostnader enligt integrationslagen. I 90 § i det första lagförslaget föreslås det att ett sådant beslut och andra nödvändiga uppgifter om den person som är föremål för ersättning överförs med personen till den nya kommunen eller det nya välfärdsområdet i en situation där personen flyttar från en kommun till en annan. Detta beräknas minska det administrativa arbetet när den nya kommunen eller det nya välfärdsområdet inte behöver ansöka om ett nytt ersättningsbeslut. Däremot har sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare en viss inverkan på närings-, trafik- och miljöcentralernas verksamhet, eftersom de blir tvungna att utarbeta nya beslut för välfärdsområdena om stöd för vuxenblivande. Lagändringen avses träda i kraft från och med den 1 juli 2024. Det innebär att de befintliga ersättningsavtalen eller besluten bör uppdateras snabbt före den tidpunkten så att välfärdsområdet inte felaktigt ansöker om ersättning från utvecklings- och förvaltningscentret för kostnader för personer över 23 år. Uppgiften beräknas sysselsätta närings-, trafik- och miljöcentralerna endast tillfälligt och därför kunna skötas med små tidsbegränsade resursökningar, vilket kan genomföras med de anslag som redan finns i budgeten. Beslut om ersättning för tjänster för offer för människohandel ökar inte arbetsbördan för närings-, trafik- och miljöcentralerna, eftersom dessa beslut redan fattas.
När det gäller offer för människohandel kan den administrativa bördan av de ersättningar som enligt integrationslagen betalas till kommuner och välfärdsområden underlättas genom att man avstår från att använda det utlåtande som lämnats av hjälpsystemet för offer för människohandel, det vill säga förläggningen i Joutseno, genom vilket närings-, trafik- och miljöcentralen har fått veta om personen är kund i hjälpsystemet för offer för människohandel. Denna ändring i 68 § minskar närings-, trafik- och miljöcentralens administrativa börda vid beslutsfattandet. Myndighetens beslut styrs av en ersättningsanvisning.
Konsekvenser för utvecklings- och förvaltningscentret
Ansvaret för produktion och distribution av basinformationsmaterial till nya invandrare överförs enligt 11 § i det första lagförslaget från arbets- och näringsministeriet till utvecklings- och förvaltningscentret. Basinformationsmaterialet ges till alla som flyttar till Finland i samband med delgivning av ett beslut om uppehållstillstånd, registrering av uppehållsrätt, utfärdande av uppehållskort eller registrering av hemkommun och befolkningsdata. Genom att uppgiften överförs till utvecklings- och förvaltningscentret klargörs ansvaret, särskilt när det gäller information om arbetslivskunskap, varvid överlappande myndighetsåtgärder kan undvikas. I den uppgift som föreslås i 11 § finns kontaktyta och partiell överlappning med 3 a § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (Utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter). Utvecklings- och förvaltningscentret svarar i enlighet med 11 § för att svarar för att för myndigheternas bruk samordna, översätta och distribuera basinformation om invandrares rättigheter och skyldigheter i det finländska samhället och arbetslivet. Detta förtydligande medför inte några betydande tilläggsuppgifter, men om det vid en närmare granskning bedöms att ytterligare resurser krävs för utvecklings- och förvaltningscentret, görs sådana vid behov tillgängliga genom överföring av resurser inom ramen för budgetanslagen.
Till 56 § som reglerar utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter fogas ett omnämnande av att centret ska vara statsbidragsmyndighet i uppgifter som avses i 12, 19, 21 och 22 § i statsunderstödslagen. Denna tekniska ändring utvidgar eller utökar inte utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter. Utvecklings- och förvaltningscentret producerar ett flerspråkigt riksomfattande informationsmaterial som levereras till kunderna hos arbetskraftsservicen och kommunerna och innehåller information om avbokning av kundbesök samt om den avgift som tas ut för en oanvänd tid som inte har avbokats (första lagförslagets 32 a §). Uppgiften hänför sig till de uppgifter för utvecklings- och förvaltningscentret som anges i 56 § 1 mom. 2 punkten i det första lagförslaget, men den extra resursen genomförs vid behov genom resursöverföring inom ramen för anslagen i budgeten.
Enligt det nya 3 mom. i 56 § i det första lagförslaget preciseras de uppgifter som i 56 § i integrationslagen anges för utvecklings- och förvaltningscentret genom förordning av statsrådet. Genom förordningen anvisas inte utvecklings- och förvaltningscentret nya uppgifter.
Konsekvenser för andra myndigheter
För att betalningstiden för den kalkylerade ersättningen ska kunna förkortas förutsätts att den automatiserade utbetalningsfunktionen i Migrationsverkets UMA-system utvecklas. Systemutvecklingen medför kostnader, uppskattningsvis cirka 220 000 euro. Kostnaderna för systemutvecklingen kan täckas av Asyl-, migrations- och integrationsfondens (AMIF) särskilda anslag för vidarebosättning som arbets- och näringsministeriet förfogar över och därför behövs inte tilläggsfinansiering i budgetpropositionen.
Enligt förslaget i 68 § om ersättning för kostnader för tjänster och stödåtgärder till offer för människohandel slopas utlåtandet från hjälpsystemet för offer för människohandel, det vill säga förläggningen i Joutseno. Detta förväntas minska den administrativa bördan för förläggningen i Joutseno något. Enligt förslaget ska närings-, trafik- och miljöcentralen se till att personen är kund i hjälpsystemet för offer för människohandel, och detta kan säkerställas med hjälp av användarrättigheter i informationssystemen eller genom förfrågan till hjälpsystemet till exempel per telefon.
Automatiskt urval av uppgifter om dem som får stöd för hemvård och lämnande av uppgifter från Folkpensionsanstalten till kommunen förutsätter systemutveckling.
Propositionen bedöms inte få några betydande konsekvenser för domstolarna. Den avgift som föreslås i 32 a § kan leda till en del begäranden om omprövning, men enligt uppskattningarna mycket sällan till egentligt ändringssökande. En utvidgning enligt 95 § i rätten att söka ändring bedöms inte inverka på domstolarnas arbetsbörda, eftersom det inte har förekommit att ändring söks i beslut om att inte godkänna anmälan om att frivilliga studier som stöds med stöd av integrationslagen avbryts.
Övriga konsekvenser för myndigheter
Situationen vid gränsen mot Ryssland bedöms inte ha någon direkt inverkan på uppfyllandet av målen enligt propositionen. Om personer som söker internationellt skydd kommer över gränsen till Finland hänvisas de till mottagningssystemet och integrationslagen tillämpas då inte på dem. Om de senare får uppehållstillstånd och omfattas av integrationslagens tillämpningsområde, kan situationen ha indirekta konsekvenser till exempel för ordnandet av integrationstjänster, särskilt om till exempel väldigt många personer samtidigt börjar omfattas av tjänsterna.
4.2.3
4.2.3 Övriga samhälleliga konsekvenser
Konsekvenser för invandrare
Kalkylerad ersättning betalas till kommuner och välfärdsområden för mottagande och främjande av integration av personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. i integrationslagen och som bor i området (t.ex. personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar samt personer med hemkommun som får tillfälligt skydd) samt kvotflyktingar och deras familjemedlemmar. Många kommuner täcker med kalkylerade ersättningar personalresurserna för samordningen av mottagandet av flyktingar och för integrationstjänster. När ersättningstiden förkortas, återspeglas minskningen av resurser i kommunerna och välfärdsområdena i möjligheterna att producera integrationsfrämjande tjänster i inledningsskedet även för andra invandrare som i enlighet med integrationslagen är föremål för integrationstjänster i inledningsskedet. Risken är att en kortare ersättningstid leder till att de integrationstjänster som kommunerna och välfärdsområdena erbjuder försämras. Det finns undersökningar som visar att en försämring av integrationstjänsterna kan bromsa integrationen och sysselsättningen och därmed inverka negativt på invandrarnas ekonomiska ställning.
Kiviholma, S., & Karhunen, H. (2022). Systematic Review of Active Labor Market Policies' Effects on Immigrants' Employment. Publications of the Ministry of Economic Affairs and Employment 2022:27. Sarvimäki, M., & Hämäläinen, K. (2016). Integrating immigrants: The impact of restructuring active labor market programs. Journal of Labor Economics, 34(2), 479-508.
Propositionen kan ha indirekta konsekvenser också för invandrarfamiljers välbefinnande och integration. Det har belagts i studier att stöd som föräldrarna får för sin integration påverkar deras barns utbildnings- och sysselsättningsvägar
Pesola, H., & Sarvimäki, M. (2022). Intergenerational Spillovers of Integration Policies: Evidence from Finland’s Integration Plans, IZA Discussion Papers, No. 15310. Institute of Labor Economics.
och minskar pojkarnas utagerande i form av brottsligt beteende
Foged, M., Hasager, L., Peri, G., Arendt, J. N., & Bolvig, I. (2023). Intergenerational spillover effects of language training for refugees. Journal of Public Economics, 220, 104840.
)
En eventuell minskning av tjänsterna kan dock öka invandrarnas eget ansvar för integrationen och skötseln av ärenden, såsom butiksbesök. Den reform av social- och hälsovårdstjänsterna som skrivits in i regeringsprogrammet, en effektivare styrning av välfärdsområdena och satsningarna på integration av invandrarmammor och på att förebygga marginalisering av unga kan bidra till att avhjälpa och kompensera de problem med servicesystemet och den regionala ojämlikheten i tjänsterna som tas upp i yttrandena. För att minska eller förebygga de negativa konsekvenserna bör kommunerna och välfärdsområdena på grundval av tillgänglig information inrikta sina resurser på de mest effektiva och mest jämlika integrationsfrämjande åtgärderna.
Att helt eller delvis överföra tolkningskostnaderna på invandraren i en situation där invandraren utan grund uteblir från en mottagning som bokats för hen och inte avbokar sin tid kan leda till ökade kostnader för invandrarfamiljerna. Invandraren bör dock i förväg informeras om möjligheten att hen påförs dessa kostnader så att hen förstår skyldigheten att vid behov avboka tiden. För att tolkningskostnaderna ska kunna tas ut av kunden krävs det att kunden på ett begripligt sätt har informerats om möjligheten att hen blir betalningsskyldig och att kunden har fått anvisningar om hur man avbokar en tid. Om tidsbokningen görs av en myndighet, ska anvisningarna ges skriftligen på ett språk som kunden förstår och kunden ska få en påminnelse om den bokade tjänsten. Motsvarande avgift för outnyttjad tid finns i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992), så det skulle vara tillräckligt att föreskriva om möjligheten för kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna att ta ut en avgift. När det gäller avgiften ska hänsyn tas till att den ska vara skälig. De föreslagna bestämmelserna kan också ha styreffekter, det vill säga att kunderna mer sällan än för närvarande låter bli att utnyttja och avboka tjänster som de bokat eller som bokats för dem. Att ta ut tolkningskostnader för ett oavbokat kundmöte av kunden gör kostnaderna för tjänsten mer synliga för kunderna, vilket kan öka uppskattningen för de tjänster som samhället tillhandahåller och förbättra kundens upplevelse av eget ansvar på sin integrationsväg. Det kan dock finnas en risk för att förtroendet för myndigheterna försvagas. Detta kan man försöka förebygga genom att ge så omfattande anvisningar som möjligt om principerna för myndighetsärenden och om denna nya avgift enligt 32 a §, till exempel som en del av materialet i den grundläggande informationen. I den flerspråkiga samhällsorienteringen kan man också behandla myndighetsärenden, men invandrarna deltar i den på grundval av integrationsplanen, så de första tidsbokningarna för vilka en avgift skulle kunna tas ut görs redan före denna tjänst.
Sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen för barn och unga som anlänt utan vårdnadshavare från 25 år till 23 år försämrar denna sårbara grupps tjänster i viss utsträckning. På basis av antalet unga som under de senaste åren anlänt till Finland samt utifrån inrikesministeriets antaganden om invandring kan det uppskattas att högst 140–200 unga personer i regel årligen kommer att omfattas av stödet för vuxenblivande. En sänkning av åldersgränsen för stödet för vuxenblivande till 23 års ålder förkortar sålunda årligen möjligheterna för cirka 280–400 unga att få stödet. I motiveringen till regeringens proposition (RP 79/2020 rd) uppskattades att 30–40 procent av de unga skulle ha stor nytta av en förlängning av eftervårdsåldern till 25 år jämfört med det tidigare rättsläget, då åldersgränsen var 21 år. Alla unga behöver inte heller i nuläget stöd fram till 25 års ålder, och för en del av dem kan det vara tillräckligt att få stöd fram till 23 års ålder.
Det är dock svårt att bedöma effekterna av en sänkning av åldersgränsen, eftersom det ansågs nödvändigt att förlänga eftervården inom barnskyddet och stödet för vuxenblivande för personer som kommit till landet utan vårdnadshavare som barn (den gällande integrationslagen, 27 §) till 25 år under den senaste regeringsperioden, och man inte har hunnit bedöma effekterna av den ändringen. Det är dock känt att unga vuxna som kommit in i landet utan vårdnadshavare som minderåriga är en särskilt sårbar grupp. Unga som kommit till landet utan vårdnadshavare som minderåriga har levt utan sina föräldrar och mött mycket utmanande erfarenheter under sina uppväxtår. De som har anlänt utan vårdnadshavare har också mött särskilda utmaningar när det gäller integration, bristande språkkunskaper och ojämlik behandling
se Hirschovits-Gerz, T., Weckroth, N., & Heino, T. (red.) (2022). Ikkuna aikuistumiseen: Selvitys lastensuojelun jälkihuollon ja ilman huoltajaa maahan alaikäisenä tulleiden nuorten tuesta ja palveluista. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos, raportti 2/2022.
. Efter att åldersgränsen har sänkts bör man säkerställa tillgången till behövliga social- och hälsovårdstjänster, särskilt mentalvårdstjänster, tjänsternas regionala täckning samt yrkespersonalens tillräckliga specialkunnande i fråga om de unga i åldern 23–24 år som har behov av tjänster vid övergången till vuxenlivet. Om det inte finns tillräckligt stöd för denna grupps välbefinnande och engagemang i samhället, skapas en grogrund för marginalisering och negativa följder, såsom extremism och gängbrottslighet
Hirschovits-Gerz, m.fl. (2022). Ikkuna aikuistumiseen: Selvitys lastensuojelun jälkihuollon ja ilman huoltajaa maahan alaikäisenä tulleiden nuorten tuesta ja palveluista. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos, raportti 2/2022. Ranstorp, M. (2016). The root causes of violent extremism. RAN Issue paper, 4(01). European Comission, Radicalisation Awareness Network.Korpilahti U, Malja M, Jääskeläinen P. & Murdoch T. (red.) 2023. Väkivallaton lapsuus –toimenpidesuunnitelma. Väliarviointi 2020 - alkuvuosi 2023. SHM, Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2023:17,
https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/164848/STM_2023_17_rap.pdf?sequence=1&isAllowed=y
. En del av dem som omfattas av det nuvarande stödet för vuxenblivande blir tidigt familjeförsörjare, och behovet av stöd för föräldraskapet bör beaktas i det sociala arbetet när åldersgränsen för stödet för vuxenblivande sänks (se även Konsekvenser för barn). På så sätt kan risken för marginalisering som överskrider generationsgränserna förebyggas
Centralförbundet för Barnskydd (2022). Lastensuojelun jälkihuollon asiakkaat tarvitsevat kokonaisvaltaista tukea. Politiikkasuositus 1/2022.
. Barnombudsmannen har förhållit sig relativt välvilligt till att åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet sänks, men påpekar, liksom Mannerheims Barnskyddsförbund rf, i sitt yttrande att situationen och utmaningarna vid övergången till ett självständigt liv för en ung person som anlänt till landet ensam också kan vara mycket olika och mer mångskiftande än för klienterna inom barnskyddet. Behovet av stöd kan också ökas av det faktum att en ensamkommande minderårig har fått stöd av en företrädare vars uppdrag upphör när huvudmannen fyller 18 år. Det är särskilt viktigt att säkerställa ett effektivt och individuellt stöd för personer i åldern 18–22 år för att förhindra negativa effekter på välbefinnandet när åldersgränsen för stödet för vuxenblivande sänks.
Det finns skäl att bedöma konsekvenserna av sänkningen av den övre åldersgränsen för stödet för vuxenblivande också i relation till de övriga lagstiftningsändringar som ska genomföras under regeringsperioden. I regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering föreslås det att kriterierna för familjeåterförening ska skärpas, vilket kan öka behovet av stöd under en längre tid bland unga som inte får sin familj till Finland.
Beaktas bör dock att den tredje sektorns roll i främjandet av integration är viktig också när det gäller integrationen av minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare. Samtidigt är det inte organisationernas roll att ersätta myndighetsuppgifter och från och med 2027 innehåller regeringsprogrammet en minskning på 100 miljoner euro per år i finansieringen för social- och hälsovårdsorganisationer via Social- och hälsoorganisationernas understödscentral.
När det gäller offer för människohandel kan den administrativa bördan av de ersättningar som enligt integrationslagen betalas till kommuner och välfärdsområden underlättas genom att man avstår från att använda det utlåtande som lämnats av hjälpsystemet för offer för människohandel, det vill säga förläggningen i Joutseno, genom vilket närings-, trafik- och miljöcentralen har fått veta om en person är kund i hjälpsystemet för offer för människohandel. De potentiella konsekvenserna av denna ändring av 68 § för tryggandet av de tjänster som offren för människohandel får är indirekta och eventuellt positiva på grund av förbättrad servicesäkerhet.
Konsekvenser för personer med flyktingbakgrund
Den förkortade ersättningstiden för kalkylerad ersättning kan påverka kommunernas villighet att bevilja kommunplatser för kvotflyktingar och utsatta personer som får internationellt skydd och personer som har hemkommun och får tillfälligt skydd. Detta kan särskilt påverka tjänsterna för och integrationen av de mest utsatta och därmed mest behövande invandrare som får internationellt skydd. Om det inte beviljas tillräckligt många kommunplatser finns det inte kommunplats för alla som behöver en sådan, varvid utsatta flyktingars boende på förläggningar förlängs och kvotflyktingars ankomst till landet fördröjs. Dessutom kan det ytterligare öka flyktingkoncentrationen i stora städer och tillväxtcentra.
Den förkortade betalningstiden för kalkylerade ersättningar minskar den finansiering som kommunerna och välfärdsområdena använder för samordning av mottagningen av invandrare och tjänster som främjar integration i inledningsskedet, till exempel för individuell vägledning och rådgivning för flyktingar i inledningsskedet, vilket kan försämra kvaliteten och tillgången på de tjänster som invandrarna får. En eventuell minskning av tjänsterna kan dock öka invandrarnas eget ansvar för integrationen och skötseln av ärenden, såsom butiksbesök. De allmänna väglednings- och rådgivningstjänster med låg tröskel som invandrare kan få även efter det att integrationsplanen har avslutats finansieras separat som en del av statsandelssystemet för kommunal basservice från ingången av 2025. Detta bedöms lindra den negativa inverkan som förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen har på vägledningen och rådgivningen för invandrare. Tillgången till kommunplatser och en smidig styrning av flyktingar till kommunerna har också fått stöd till exempel av Asyl-, migrations- och integrationsfonden (AMIF) i form av tilläggsstöd som täcks genom det särskilda anslaget för vidarebosättning. När betalningstiden för den kalkylerade ersättningen förkortas kan behovet av motsvarande stimulansfinansiering öka.
Invandrare som står inför stora utmaningar i vardagen på grund av psykiska problem eller missbruksproblem eller som har flera små barn kan i vardagen glömma överenskomna möten på grund av psykisk belastning. I grupper med flyktingbakgrund finns det mer allmänt hälsoproblem och personer med dålig läs- och skrivkunnighet som kan ha större utmaningar än andra när det gäller att förstå avbokningsanvisningarna för kundmöten som kräver tolkning. Tolkningskostnader som orsakas av oavbokade och oanvända kundmöten kan därför bli ytterligare en börda och ytterligare försämra möjligheterna för vuxna i svårigheter att orka och att integrera sig. Kommunerna bör ta hänsyn till den individuella situationen när det gäller att ta ut tolkningskostnaderna, så att detta inte får oskäliga konsekvenser. Lagstiftningen bör göra det möjligt att ta ut avgifter, men detta bör inte bli något som automatiskt gäller i alla situationer.
Konsekvenser för barn
FN:s kommitté för barnets rättigheter har i sina senaste slutsatser och rekommendationer till Finland i juni 2023
FN:s kommitté för barnets rättigheter. Slutsatser från den sammanslagna femte och sjätte rapporten från Finland. CRC/C/FIN/CO/5-6. den 2 juni 2023. På nätet: https://um.fi/documents/35732/0/CRC_C_FIN_CO_5-6_fi+%281%29.pdf/f8e9c156-5172-0834-d6c7-201066cbc9f2?t=1691047057189
krävt att Finland ska säkerställa att asylsökande barns, flyktingbarns och invandrarbarns rättigheter respekteras fullt ut, bland annat genom starkare åtgärder för att se till att rättsprincipen för asylsökande barns, flyktingbarns och invandrarbarns intressen beaktas i första hand i alla asylprocesser och i alla beslut och förfaranden som rör invandring, särskilt när det gäller barn som anlänt utan vårdnadshavare, och att deras åsikter ska höras.
Enligt artikel 3.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter skall vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, barnets bästa komma i främsta rummet. Enligt artikel 4 i konventionen skall konventionsstaterna vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete. Konventionen om barnets rättigheter tar således hänsyn till de resurser som staten förfogar över, men sätter barnets bästa i främsta rummet även när det gäller ekonomiska anpassningar och åtstramningsbeslut.
Med konsekvenserna för barn avses direkta och indirekta konsekvenser som lagförslaget har på barnens livsmiljö, barnen och barnets bästa. Förslagen till ändring av integrationslagen har vissa direkta konsekvenser för barnen. En förkortad ersättningstid för den kalkylerade ersättningen kan minska ordnandet av integrationsfrämjande stöd till exempel inom småbarnspedagogiken, i vilken man vill öka deltagandet för barn med invandrarbakgrund.
En betydande del av konsekvenserna är indirekta och en följd av hur de i lagen föreslagna ändringarna påverkar livet för barnens föräldrar och deras integration. De förväntade konsekvenserna för föräldrarnas integration och för utvecklingen av den ekonomiska ställningen har beskrivits ovan, och de kan öka barnfattigdomen i de mest utsatta familjerna och därmed till exempel minska barnens möjligheter att delta på lika villkor. Vid bedömningen av de föreslagna lagändringarnas konsekvenser för barn bör man också beakta andra åtgärder som ingår i regeringsprogrammet och som kan ha samtidiga konsekvenser för hur invandrarfamiljernas barns intressen tillgodoses. I enlighet med regeringsprogrammet förbättras försörjningen för barnfamiljerna till exempel genom att barnbidraget för barn under tre år, barnförhöjningen till barnbidrag och barnbidragen för familjer med flera barn höjs. De nämnda åtgärderna i regeringsprogrammet kan för sin del bidra till att balansera de risker som ingår i denna proposition i fråga om ökningen av fattigdomen i barnfamiljer.
Den avgift som tas ut för oanvända tjänster i en kundsituation som kräver tolkning är en ändring som kan ha konsekvenser för barnets bästa. De som löper störst risk för att inte avboka ett kundmöte är de i fråga om resurserna mest utsatta familjerna, för vilka avgiften är den allvarligaste ekonomiska sanktionen också relativt sett. På så sätt drabbar konsekvenserna av denna ändring de barn i barnpopulationen som hör till de sämst bemedlade familjerna, vilket ökar de negativa konsekvenserna med tanke på fattigdom i barnfamiljerna. Genom skälighetsbedömning minskar dock dessa risker. En förkortning av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen kan också påverka kommunernas villighet att tillhandahålla tolkningstjänster efter ersättningstiden. Risken är då, utöver underutnyttjandet av tolkar och felaktiga beslut, att minderåriga barn till invandrare i praktiken fungerar som tolkar vid myndighetstjänster och i andra situationer där ärenden sköts, vilket strider mot anvisningarna. Ett barn som är tolk måste ofta ta för mycket ansvar för sin ålder och utvecklingsnivå och exponeras för ärenden eller situationer som inte är förenliga med barnets bästa. Barns rätt till barndom måste skyddas och deras jämlikhet måste säkerställas. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59−60/1991) ska barn behandlas jämlikt oberoende av deras egen eller föräldrarnas bakgrund eller egenskaper (artikel 2). För att förkortningen av den kalkylerade ersättningstiden inte ska få skadliga konsekvenser för barnen, bör kommunens och välfärdsområdets myndigheters tolkningskompetens och tolkningsetik preciseras genom anvisningar om tolkning. Myndigheterna har dock en lagstadgad skyldighet enligt förvaltningslagen att se till att en person förstår de ärenden som gäller hen och därför att vid behov anlita tolk. På så sätt kan eventuella negativa konsekvenser för barnets bästa av påföljden i form av avgift för en oanvänd och oavbokad tjänst samt av förkortningen av tiden för kalkylerad ersättning förebyggas genom noggranna anvisningar från myndigheterna.
Barnets bästa och konsekvenserna för barnen har därmed prioriterats i förhållande till de föreslagna lagstiftningsändringarna. Det är svårt att exakt bedöma hur en förkortning av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen och den avgift som tas ut för oanvända tjänster inverkar på barnets bästa. Konsekvenserna kan antas vara ganska små, eftersom de kalkylerade ersättningarna endast utgör en relativt liten del av den finansiering som kommunerna får för att genomföra invandrartjänsterna. Konsekvenserna för barn av begränsningen av tiden för den kalkylerade ersättningen balanseras upp och eventuellt till och med mer än kompenseras av den höjning av statsandelsfinansieringen som baserar sig på koefficienten för främmande språk, med vilken integrationstjänster riktas särskilt till stöd för integration av invandrarmammor. Lagändringarnas konsekvenser för barnets bästa bör ses som en central del av uppföljningen av verkställigheten av integrationslagen, eftersom befintliga forsknings- och sakkunniguppgifter visar att det är nästan omöjligt att exakt bedöma ändringarnas samverkan.
I 60 § i det första lagförslaget föreslås det statsandelsfinansiering till kommunerna för främjande av integration av invandrarföräldrar som får stöd för hemvård. Den ökning av statsandelsfinansieringen som anvisas för att främja invandrarföräldrars integration kan förbättra invandrarfamiljernas barns möjligheter att få tillträde till den kommunala öppna småbarnspedagogiken eller klubbverksamheten samt mammornas möjlighet att sysselsätta sig. Tack vare de integrationstjänster som produceras med extra anslag, särskilt sådana som bättre än i dag motsvarar mammornas behov, kan en snabbare sysselsättning för mammorna förbättra barnens möjligheter att bli fria från risken för fattigdom och därmed vara en förändring som är förenlig med barnets bästa. Denna förändring kan förväntas balansera upp den risk som den kalkylerade ersättningen för kommunerna medför för att integrationstjänsterna för invandrare som hör till barnfamiljer försämras i kommunerna, varvid förändringarnas totala inverkan på barnets bästa kan vara till och med positiv.
Föräldrar som vårdar barn i hemmet kan informeras om barnens rätt till småbarnspedagogik, vilket främjar barnens integration och gör det möjligt för föräldern att delta i integrationsfrämjande tjänster på heltid. Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering ökas deltagandet i småbarnspedagogik särskilt i fråga om barn över tre år och särskilda åtgärder inriktas på att höja deltagandet i småbarnspedagogik bland barn med invandrarbakgrund. Det bör dock noteras att deltagande i daghemsverksamhet eller familjedagvård enligt lagen om småbarnspedagogik hindrar familjen från att få stöd för hemvård. Stödet för hemvård kan vara en viktig form av ekonomiskt stöd för familjerna. Stödet hindrar dock att rätten till småbarnspedagogik tillgodoses, om familjen beslutar att ta ut stödet för hemvård av barn.
Öppen småbarnspedagogik eller klubbverksamhet motsvarar inte syftet med den ovannämnda skrivningen i regeringsprogrammet till den del öppen småbarnspedagogik inte finns tillgänglig i alla kommuner, eftersom kommunen inte är skyldig att ordna öppen småbarnspedagogik. Verksamhetsformerna inom den öppna småbarnspedagogiken, personalens utbildning och behörighet varierar också mellan de kommuner som ordnar verksamheten. I lagen om småbarnspedagogik finns inga bestämmelser om klubbverksamhet. Klubbverksamheten kan ordnas som en del av den öppna småbarnspedagogiken, men också den är brokig i fråga om praxis och personal. Om den öppna småbarnspedagogiken är av god kvalitet främjar den också barns utveckling, lärande och integration i det finländska samhället.
Den småbarnspedagogik som avses i lagen om småbarnspedagogik styrs av de grunder för planen för småbarnspedagogik som Utbildningsstyrelsen fastställer. Dessa grunder är ett bindande dokument som styr den småbarnspedagogik som ordnas av kommunerna och privata serviceproducenter. I fråga om öppen småbarnspedagogik följs dokumentet om grunderna i tillämpliga delar, eftersom verksamhetens natur avviker från den regelbundna verksamhet som ordnas dagligen, till exempel i daghem. I daghem ska personalen vara utbildade lärare inom småbarnspedagogik, barnskötare eller socionomer. I fråga om öppen småbarnspedagogik kan kommunerna besluta om personalens utbildning. Möjligheterna att stödja ett barns integration och lärande av finska eller svenska är därför bättre i den regelbundna daghemsverksamheten. Barn befinner sig också i en ojämlik situation beroende på om det finns öppen småbarnspedagogik i kommunen och hurdan öppen småbarnspedagogik som eventuellt erbjuds i kommunen. Samtidigt bedöms det ändå ligga i barnets intresse att barnet deltar i öppen småbarnspedagogik och föräldern i integrationstjänster jämfört med en situation där barnet och föräldern inte deltar i dessa.
Minderåriga barn som anländer utan vårdnadshavare är en sårbar barngrupp barn som enligt FN:s konvention om barnets rättigheter har en särskild ställning. I enlighet med artikel 27.2 i konventionen om barnets rättigheter har föräldrar eller andra som är ansvariga för barnet, inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser, huvudansvaret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling. I enlighet med artikel 27.3 ska konventionsstaterna ”i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostad.” Enligt artikel 1 i FN:s konvention om barnets rättigheter avses med barn varje människa under 18 års ålder. Konventionen hindrar således inte att åldersgränsen för stödet för vuxenblivande sänks från 25 år till 23 år. Det bör dock noteras att en del av de unga personer som behöver stöd för vuxenblivande blir föräldrar tidigt, vilket innebär att en sänkning av åldersgränsen kan få indirekta konsekvenser för det stöd deras barn får för sin uppväxt. Som det framgår av regeringens proposition om åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet är det viktigt att se till att även denna specialgrupp omfattas av barn- och familjetjänster och, om det behövs, av barnskydd
Regeringens proposition RP 56/2023 rd
.
Konsekvenser för jämställdheten mellan könen
Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering innehåller en skrivning om att invandrarmammors ställning förbättras som en del av totalreformen av integrationsfrämjande tjänster. När det gäller konsekvenserna för jämställdheten mellan könen är det skäl att undersöka konsekvenserna av de föreslagna lagändringarna, särskilt för invandrarkvinnor.
Syftet med FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 67–68/1986, nedan
CEDAW-konventionen
) är att verka för att de mänskliga rättigheterna skall förverkligas på jämlik grund även för kvinnor. Konventionen innehåller bestämmelser om bland annat medborgarskap, utbildning, deltagande i arbetslivet, hälso- och sjukvård samt kvinnors ekonomiska rättigheter. På nationell nivå främjas jämställdheten genom lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986, nedan jämställdhetslagen), som syftar till att förebygga diskriminering på grund av kön och främja jämställdheten mellan kvinnor och män samt att i detta syfte förbättra kvinnans ställning särskilt i arbetslivet. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor (Committee on the Elimination of Discrimination against Women, CEDAW) har i sina rekommendationer år 2014 (CEDAW/C/FIN/CO/7) bland annat rekommenderat att Finland intensifierar åtgärderna för att eliminera diskriminering av invandrarkvinnor och utvecklar program och strategier riktade till invandrarkvinnor för att öka invandrarkvinnornas medvetenhet om sina egna rättigheter och bland annat effektiviserar deras tillträde till utbildning och arbetslivet.
Att begränsa ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen till kommunerna till två år, för kvotflyktingar till tre år, kan påverka invandrarmän och invandrarkvinnor på olika sätt. Sysselsättningen av invandrarkvinnor är långsammare än av män och de offentliga integrationstjänsternas betydelse för dem är i genomsnitt större än för männen. Eftersom de barnavårdsskyldigheter som ingår i föräldraskapet ofta hopar sig hos kvinnor under åren efter flytten och förlänger deras integrationsväg, kan en begränsning av de tjänster som eventuellt är förknippade med ändringarna i de kalkylerade ersättningarna minska kvinnornas integrationsmöjligheter mer än männens. Andra reformer som ingår i den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 och den extra resurs på fem miljoner euro som ingår i regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering för att stödja integreringen av invandrarmammor kan bidra till att minska de risker som är förknippade med ändringen av ersättningssystemet och som undergräver jämställdheten mellan könen. Ökningen av statsandelsfinansieringen är en förändring som stärker jämställdheten mellan könen, och med dess hjälp minskar man ojämlikheten för mammor på integrationsvägen och i fråga om sysselsättningen genom att erbjuda tjänster och utbildning som lämpar sig för deras livssituation.
Om kommunerna och välfärdsområdena till följd av att tidsspannet för kalkylerad ersättning förkortas minskar tillgången till tolkning, påverkar den åtföljande minskningen av tjänsterna jämställdheten mellan könen. Om en minskning av den tolkning som myndigheterna ordnar leder till ett ökat bruk av släktingar eller vänner som tolk, kan det leda till missförstånd och partiskhet i skötseln av olika ärenden, till exempel genom att kvinnans verkliga åsikt och vilja ignoreras. Tillgången till tolkning, särskilt inom social- och hälsovårdstjänster, är en jämställdhetsfråga för kvinnor. I enlighet med artikel 12.1 i CEDAW-konventionen ska konventionsstaterna till exempel vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor när det gäller hälsovård för att, med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, säkerställa tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive sådan som avser familjeplanering. Kvinnor flyttar oftare än män till Finland på grund av familjeband och när de vårdar små barn i hemmet är det svårare för dem att delta i språkutbildning. Därför är det ofta svårare för invandrarkvinnor som har familj att lära sig finska eller svenska än det är för männen. Många kvinnor flyttar till landet i barnafödande ålder och behöver tjänster för att trygga hälsan och välbefinnandet för sig själv och sina barn. En begränsning av tolkningsmöjligheterna inverkar negativt på jämställdheten mellan könen när det gäller tillgången till social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls av välfärdsområdet i enlighet med tjänstemottagarnas behov. En begränsning av tolkningstjänsterna kan också göra det svårare att ta upp skadliga traditioner, såsom hedersrelaterat våld eller könsstympning av kvinnor och flickor, hos social- och hälsovården och polisen. Tolkning är viktigt i främjandet av sexuell och reproduktiv hälsa. Av dessa orsaker måste tillgången till tolkning enligt behov fungera i kommunerna och välfärdsområdena, trots ändringar i de kalkylerade ersättningarna. Myndigheterna har dock en lagstadgad skyldighet enligt förvaltningslagen att se till att en person förstår de ärenden som gäller hen och därför att vid behov anlita tolk.
Vid bedömningen av konsekvenserna för jämställdheten mellan könen av att avgifter införs för oavbokade tider för kundbesök bör hänsyn tas till att det oftare är kvinnor än män som ansvarar för barnomsorgen, i synnerhet i familjer med flera barn.
Kotitöiden ja hoivavastuun jakautuminen, Terveyden ja hyvinvoinnin laitos, . Sekä Lahtela, Johanna – Pietiläinen, Marjut (2022): Korona-arki erilaista lähi- ja etätyössä – miltä näyttää sukupuolten tasa-arvon kannalta? Tilastokeskus, 17.6.2022.
Kotitöiden ja hoivavastuun jakautuminen - THL
Därmed kan tolkningskostnaderna för en oavbokad och oanvänd tid för ett kundbesök sannolikare drabba kvinnor än män och bland dessa kvinnor kan också finnas kvinnor som befinner sig i en utsatt ställning.
Det kan också finnas en risk för att klientavgiften för en oavbokad tid oavsiktligt inverkar på deltagandet i integrationsfrämjande kundmöten, exempelvis för uppgörande av integrationsplan, bland föräldrar, ofta mammor, som vårdar barn i hemmet. Risken för en eventuell avgift för oavbokad tid kan minska deras motivation att boka tid för integrationstjänster som de annars inte är förpliktade att delta i.
Enligt artikel 11.2 i CEDAW-konventionen skall konventionsstaterna, för att förhindra diskriminering av kvinnor på grund av äktenskap eller moderskap och för att säkerställa kvinnors faktiska rätt till arbete, vidta lämpliga åtgärder bland annat för att främja nödvändig social service som gör det möjligt för föräldrar att förena familjeplikter med yrkesansvar och deltagande i det offentliga livet, särskilt genom att verka för att ett system för barnomsorg skapas och byggs ut. I enlighet med skrivningen i regeringsprogrammet förbättras invandrarmammornas ställning och ytterligare 5 miljoner euro anslås varje år. Med finansieringen kan kommunerna till exempel ordna integrationsfrämjande språkkurser på deltid och andra tjänster som lämpar sig för föräldrar som sköter barn i hemmet, och för att genomföra dem finansiera till exempel barnavård via öppen småbarnspedagogik och klubbverksamhet under den tid föräldrarna deltar i integrationsfrämjande tjänster. På detta sätt kan jämställdheten mellan könen i enlighet med CEDAW-konventionen främjas genom att de sociala tjänster tillhandahålls som behövs för att invandrarföräldrarna, särskilt invandrarkvinnor som får hemvårdsstöd, bättre ska kunna delta i integrationsfrämjande tjänster. Dessutom kan man på detta sätt främja genomförandet av jämställdhet vid utbildning, undervisning och småbarnspedagogik i enlighet med 5 § i jämställdhetslagen, enligt vilken myndigheter och utbildningsanordnare samt andra sammanslutningar som tillhandahåller utbildning eller undervisning ska se till att flickor och pojkar samt kvinnor och män har lika möjlighet till utbildning och avancemang inom yrket samt att undervisningen, forskningen och läromedlen stöder syftet med denna lag.
God praxis för aktivering av föräldrar som tar hand om barn i hemmet har utvecklats sedan 2019 i projektet Från familjeledighet till arbetslivet, som finansieras av arbets- och näringsministeriet och samordnas och administreras av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland. Dessutom utvecklades i ett EU-finansierat projekt för stöd till familjer med en förälder (Suunta selkeäksi) under 2021–2023 strategier för sysselsättning av en förälder. Utifrån den information som projekten gav har man också tagit fram material och rekommendationer för att stödja och underlätta återinträde i arbetslivet efter lång familjeledighet både för föräldrar med invandrarbakgrund och föräldrar i majoritetsbefolkningen. Den information, de erfarenheter och den kunskap som genererats i dessa projekt är användbara också vid verkställigheten av den lagstiftning som nu behandlas.
Före Rysslands anfallskrig i Ukraina var en klar majoritet av de asylsökande och de barn som anlände utan vårdnadshavare pojkar. Av de asylsökande som anlände 2015 var mer än 80 procent män, av vilka de flesta var unga män (cirka 15 procent minderåriga, cirka 20 procent över 35 år). Invandrarpojkarna och invandrarmännen kan i olika livssituationer utsättas för en förhöjd risk för marginalisering. Begränsningarna i samband med stödet för vuxenblivande och eventuella relaterade risker berör därför i synnerhet utsatta unga invandrarmän. På samma sätt som enligt regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av barnskyddslagen och 6 och 60 § i lagen om småbarnspedagogik (RP 56/2023 rd), kan sänkningen av åldersgränsen ha olika konsekvenser för kunder av olika kön. ”Forskningen visar att pojkar som placerats utom hemmet möter långvariga svårigheter oftare än flickor.”
Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av barnskyddslagen och 6 och 60 § i lagen om småbarnspedagogik (RP 56/2023 rd)
Även om förkortningen av ersättningstiden för kalkylerad ersättning och sparandet av tolkningskostnaderna bedöms inverka särskilt på invandrarkvinnorna, är förslaget könsneutralt till sina övergripande konsekvenser, eftersom förslaget i 60 § i det första lagförslaget om tilläggsfinansiering för ordnande av integrationstjänster för dem som får hemvårdsstöd i synnerhet förbättrar invandrarkvinnornas ställning.
Konsekvenser för dataskyddet
I propositionen preciseras Folkpensionsanstaltens rätt att av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata få uppgifter om invandrarens hemkommun och uppehållstillstånd samt skyldigheten att lämna ut dessa uppgifter till kommunerna tillsammans med uppgifter om vem som får hemvårdsstöd enligt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn. Skyldigheten att lämna ut uppgifter om dem som får hemvårdsstöd motsvarar skyldigheten att lämna ut uppgifter om utkomststöd.
De uppgifter som ska lämnas ut till kommunerna innehåller uppgifter om dem som fått hemvårdsstöd under månaden i fråga, uppgifter om tidpunkten för registreringen av personens första uppehållsrätt eller beviljande av uppehållstillstånd eller uppehållskort, uppgifter om personens hemkommun samt uppgifter som är nödvändiga för att personen ska kunna nås och identifieras, såsom personbeteckning och kontaktinformation.
I kommunerna är de som behandlar uppgifterna i huvudsak samma personer som behandlar uppgifter om inkomststöd, vilket innebär att antalet personer som är anställda hos den myndighet som behandlar personuppgifter inte ökar i någon större utsträckning. På månadsbasis lämnas uppgifter ut till kommunerna om uppskattningsvis högst 2 000 personer som får hemvårdsstöd. Uppskattningen grundar sig på Folkpensionsanstaltens uppgifter om att 2 121 personer med ett främmande språk som modersmål som vistats i landet mindre än tre år fick hemvårdsstöd för barn som var födda utomlands 2018. På månadsbasis är dock antalet personer som får hemvårdsstöd lägre.
Om det till följd av att uppgifterna sammanslås bildas ett nytt personregister eller om uppgifterna anses vara kopplade till redan befintliga personregister i förmånsdatasystemet Kelmu, är det Folkpensionsanstalten som är personuppgiftsansvarig. Folkpensionsanstalten har redan flera uppgifter med anknytning till personuppgiftsansvar när det gäller andra personregister, till exempel i fråga om olika förmåner och även personer som får hemvårdsstöd. Dessutom bör det noteras att Folkpensionsanstalten redan för närvarande bildar ett register över invandrare som får utkomststöd annat än tillfälligt. Via förmånsdatasystemet Kelmu kan kommunen se uppgifter i registret och på så sätt i enlighet med integrationslagen nå dessa personer för bedömning av kompetens och behovet av integrationsrelaterade tjänster. Uppgiften är därför inte ny för Folkpensionsanstalten, som bedöms ha sakkunskap om registerföring och behandling av personuppgifter i enlighet med EU:s allmänna dataskyddsförordning och den nationella dataskyddslagen. I FPA:s förmånsdatasystem Kelmu sörjer man redan för dataskyddet bland annat genom att begränsa det datainnehåll som visas för en samarbetspartner (t.ex. en kommun) och användningen av det på organisationsnivå. Dessutom kräver användningen av Kelmu stark autentisering, och logguppgifter lagras över användningen av Kelmu. En avtalsorganisation (t.ex. en kommun) som använder Kelmu ansvarar för att ge sina anställda den Suomi.fi-fullmakt som behövs och för att ta bort den.
I propositionen föreskrivs det dessutom om erhållande av uppgifter mellan kommuner och välfärdsområden samt arbetskraftsmyndigheterna och det föreskrivs också att arbetskraftsmyndigheterna ska ha rätt att av Folkpensionsanstalten, Migrationsverket, förläggningar och flyktingslussar och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata få uppgifter särskilt om grunden och tidpunkten för uppehållstillstånd samt om hemkommunsanteckning. De uppgifter som lämnas ut om grunden och tidpunkten för uppehållstillståndet samt om hemkommunsanteckningen behövs vid den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster samt vid utarbetandet av en sektorsövergripande integrationsplan för en person eller en familj. Att arbetskraftsmyndigheten läggs till i 86 § 2 mom. ökar antalet personer som behandlar uppgifterna. Arbetskraftsmyndigheten har redan med stöd av lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023) omfattande rätt att få information, så den föreslagna bestämmelsen ökar inte avsevärt arbetskraftsmyndighetens rätt att få information, utan möjliggör specifikt för kommunen och välfärdsområdet att få information i en situation där det görs bedömningar och utarbetas integrationsplaner på ett sektorsövergripande sätt. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som gäller en omorganisering av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen (RP 207/2022 rd) har man gjort en omfattande bedömning av riskerna i samband med arbetskraftsmyndighetens behandling av personuppgifter. I samband med lagberedningen hördes dataombudsmannen och en separat konsekvensbedömning gjordes gällande dataskyddet. Genom lagförslaget ökar antalet kunduppgifter som behandlas något, men principerna och riskhanteringen för behandlingen av kunduppgifter grundar sig på lagen om ordnande av arbetskraftsservice.
I propositionen utvidgas rätten att få information i samband med ansökan om och behandling av ersättningar. Det blir möjligt för närings-, trafik- och miljöcentralerna att få information från Migrationsverket, Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, kommunen och välfärdsområdet om offer för människohandel för skötseln av de uppgifter som avses i 68 §. Baserat på antalet kunder i systemet för hjälp till offer för människohandel rör närings-, trafik- och miljöcentralernas rätt att få information om offer för människohandel uppskattningsvis högst cirka 200–300 personer per år. Antalet personer och enheter som ansvarar för behandlingen av uppgifterna ökar inte. Den största riskfaktorn med tanke på dataskyddet är informationsöverföringen mellan olika aktörer. Det bedöms dock att en utvidgning av användarätten till Migrationsverkets ärendehanteringssystem UMA för tjänstemän vid närings-, trafik- och miljöcentralen när det gäller ställningen för offer för människohandel i fråga om dataskyddet är ett mer försvarbart förfarande än det nuvarande utlåtandeförfarandet. Där ber man om ett utlåtande från systemet för hjälp till offer för människohandel om ersättning till offer för människohandel, varvid kretsen av personer som behandlar uppgifterna är större. Enligt förslaget beviljas rätten att behandla information samma tjänsteinnehavare vid närings-, trafik- och miljöcentralerna som redan i dag behandlar uppgifter om personer med flyktingbakgrund i ärendehanteringssystemet UMA, och som redan i dag behandlar ersättning för tjänster till offer för människohandel och fattar beslut om sådana. Tillgången till information avses i fortsättningen basera sig på information som erhålls direkt från Migrationsverkets kunddatasystem UMA och inte på ett utlåtande från hjälpsystemet för offer för människohandel.
Enligt propositionen ska det göras möjligt för kommunen att få den information som är nödvändig med tanke på ersättningarna från invandrarens föregående kommun och för välfärdsområdet att få den information som är nödvändig med tanke på ersättningarna från invandrarens föregående välfärdsområde. Motsvarande rätt till information ska också tillämpas mellan välfärdsområdet och hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland. Kommunerna, välfärdsområdena och hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland är skyldiga att tillhandahålla tjänster till integrationskunder och får, då de tillhandahåller tjänsterna, information om kundens servicebehov. Den rätt till information som nu föreslås gäller särskilt ersättningsbeslut. Ersättningsbeslut och ersättningsuppgifter ska behandlas i det nya riksomfattande kundinformationssystemet för integration. Utvecklings- och förvaltningscentret samt kommunerna är personuppgiftsansvariga för informationssystemet. Informationssystemet innefattar flera element som tryggar dataskyddet, såsom beviljande, ändring och radering av användarrättigheter samt uppföljning av loggdata. Informationssystemet har utvärderats på ett övergripande sätt i regeringens proposition RP 208/2022 rd, där det första lagförslaget, det vill säga lagen om främjande av integration (681/2023), innehöll bestämmelser om detta system. Dessa uppgifter sköts av tjänsteansvariga tjänsteinnehavare som också ansöker om ersättning för kostnader för tjänster som ordnas av deras egen organisation och på så sätt får kännedom om personens servicebehov. Rätten att få information gör processen för att ansöka om ersättning smidigare och säkerställer att även den nya kommunen eller det nya välfärdsområdet när invandraren flyttar vet om sin rätt att ansöka om ersättning för den berörda personens tjänster. En del av de invandrare som omfattas av sådana ersättningar som förutsätter beslut och som söks separat omfattas också av den kalkylerade ersättningen, men ersättningstiden i fråga om en del av de ersättningar som söks separat är längre än ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen.
I propositionen utvidgas dessutom serviceproducentens rätt att få information som hänför sig till produktion av integrationsfrämjande tjänster. För skötseln av de uppgifter som avses i 2 kap. i integrationslagen ska serviceproducenten utöver av kommunen och den föregående serviceproducenten också av arbetskraftsmyndigheten få de uppgifter som nämns i 94 §. Också arbetskraftsmyndigheten kan ordna sådana tjänster som avses i 2 kap. och som kräver att serviceproducenten har möjlighet att få behövliga uppgifter också av arbetskraftsmyndigheten för att producera tjänsterna. Arbetskraftsmyndigheten har redan med stöd av lagen om ordnande av arbetskraftsservice omfattande rätt att få information, så den föreslagna bestämmelsen ökar inte i någon betydande utsträckning arbetskraftsmyndighetens rätt att få information.
Det är möjligt att inom ramen för rätten att få information utnyttja olika system för informationsutbytet mellan myndigheterna och serviceproducenterna, såsom det nationella kundinformationssystemet för integration eller Koulutusportti-systemet. Största delen av dessa uppgifter ingår i datasystemet Koulutusportti, som arbetskraftsmyndigheterna och utbildningsanordnarna utnyttjar i administrationen av integrations- och språkutbildningar.
Lagpropositionen bedöms medföra en måttlig ökning av risken för människors rättigheter och friheter i samband med behandlingen av personuppgifter. Riskfaktorerna är i första hand kopplade till arten av den information som behandlas. Samkörningen av uppgifter avses ske på ett systembaserat sätt och ökar därför knappast risken för ett mänskligt misstag i samkörningsfasen. De personuppgiftsansvariga har mycket stor erfarenhet av och kunskap om behandlingen av information som innehåller personuppgifter. Antalet personer som behandlar personuppgifter ökar inte i någon större utsträckning, med undantag för hos arbetskraftsmyndigheten. Dataskyddet vid behandlingen av arbetskraftsmyndigheternas kunduppgifter har dock behandlats noggrant i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Uppgifterna behandlas av personer som behandlar kunduppgifter även i andra sammanhang. I detta avseende ökar antalet personer som behandlar kunduppgifter inte i egentlig mening, utan bara den mängd kunduppgifter som de behandlar ökar något.
Den måttligt ökade risken bedöms vara proportionell i förhållande till behovet av behandlingen och dess syfte. För bedömningen av servicebehovet och servicestyrningen är det nödvändigt att uppgifterna om dem som får hemvårdsstöd samkörs och utnyttjas i strävandena att nå målgruppen. Det tryggaste sättet att samköra uppgifterna är att det sker systembaserat och i en erfaren personuppgiftsansvarigs regi. Arbetskraftsmyndighetens rätt till information gör den sektorsövergripande bedömningen av kompetensen och behovet av integrationstjänster avsevärt smidigare, liksom utarbetandet av sektorsövergripande integrationsplaner. Genom ett smidigare informationsutbyte mellan kommunerna, välfärdsområdena och hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland minskas den administrativa bördan med mycket små risker för dataskyddet. Serviceproducentens rätt till information är nödvändig för att tjänsterna ska kunna produceras. Utan smidig informationsöverföring är det extremt svårt att följa 84, 86, 90 och 94 § i det första lagförslaget utifrån perspektiven att nå kunderna, servicestyrningen och produktionen av tjänster.
Enligt den allmänna dataskyddsförordningen ska en medlemsstat samråda med dataombudsmannen vid beredningen av regeringspropositioner som är förknippade med behandling av personuppgifter. Ett yttrande om propositionsutkastet begärdes av dataombudsmannens byrå i samband med den skriftliga remissbehandlingen. Frågor om dataskydd behandlas närmare i avsnitt 12.4.
Konsekvenser för sysselsättningen
Propositionen bedöms inte ha några sysselsättningsökande konsekvenser. Den ekonomiskt mest betydande ändring som föreslås i propositionen är förkortningen av ersättningstiden för kalkylerade ersättningar. Minskningen av den kalkylerade ersättningen till kommuner och välfärdsområden minskar sannolikt också de tjänster i inledningsskedet som erbjuds integrationskunder, vilket i sin tur fördröjer eller försvårar tillträdet till arbetsmarknaden. Integrationstjänster i inledningsskedet har visat sig ha en sysselsättningsfrämjande och inkomsthöjande effekt.
Sarvimäki, M., & Hämäläinen, K. (2016). Integrating immigrants: The impact of restructuring active labor market programs. Journal of Labor Economics, 34(2), 479-508.
Om dessa tjänster minskas får det sannolikt motsatt effekt. Utifrån forskningslitteraturen kan effektens storlek inte bedömas närmare, eftersom man inte vet vilka tjänster kommunerna minskar till följd av att ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen förkortas.
Om en förkortning av ersättningstiden leder till besparingar för de offentliga finanserna, minskar de samtidigt den offentliga efterfrågan. Eftersom det inte finns någon grund för att anta att denna minskning av den offentliga efterfrågan kompenseras av en ökning av den privata efterfrågan, minskar sannolikt den totala efterfrågan och därmed också efterfrågan på arbete. Konsekvenserna drabbar då särskilt kommunernas och välfärdsområdenas personalresurser. Dessutom kan en minskning av tjänsterna ha negativa konsekvenser för sysselsättningen av dem som omfattas av ersättningarna. När det gäller sysselsättningen är denna potentiella negativa konsekvens ändå sannolikt liten, eftersom besparingarna på längre sikt uppgår till högst cirka 15 miljoner euro per år om inte kostnaderna överförs från staten till kommunerna och välfärdsområdena.
Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna
Enligt 22 § i grundlagen skall det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Relevanta internationella människorättskonventioner som är förpliktande för Finland är dessutom bland annat konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen FördrS 18 och 19/1990, sådan som den lyder senare ändrad i FördrS 71 och 72/1994, FördrS 85 och 86/1998, FördrS 8 och 9/2005, FördrS 6 och 7/2005 samt FördrS 50 och 51/2010) samt den reviderade Europeiska sociala stadgan (FördrS 78–80/2002). Detta förslag kan ha konsekvenser för hur de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna tillgodoses. Utgångspunkten för förslaget till lag om främjande av integration är tryggande av faktisk jämlikhet för invandrare. Med detta avses jämlikhet, som förverkligas för slutresultatens del oberoende av olika utgångslägen och möjligheter.
Att invandrarna behandlas lika och att de inte diskrimineras i vardagen är till stor del beroende av att det råder goda relationer mellan befolkningsgrupperna på lokal nivå. Lagändringar som påverkar invandrarnas tjänster och den offentliga debatt som tjänsterna väcker kan återspeglas i attityderna gentemot invandrare och i hur man talar om invandrare. En förkortad ersättningstid för kalkylerade ersättningar till kommuner och välfärdsområden kan leda till en lokal och regional diskussion om hur man ska ersätta den lucka i finansieringen av lagstadgade tjänster för invandrare som orsakas av minskade statliga ersättningar. De offentliga kostnader som invandrarna medför för kommunerna kan i en situation där de kalkylerade ersättningarna minskar därmed leda till att det uppstår motsättningar mellan de kommunala beslutsfattande organen och bland medborgarna, vilket kan få konsekvenser som försämrar jämlikheten och utmanar de goda relationerna mellan olika befolkningsgrupper.
Att minska kostnaderna för tolkning som en del av den kalkylerade ersättningen kan också minska användningen av tolkning eller till exempel öka användningen av släktingar eller vänner som tolk, vilket ökar risken för missförstånd och partiskhet. Myndigheterna har dock en lagstadgad skyldighet enligt förvaltningslagen att se till att en person förstår de ärenden som gäller hen och därmed att vid behov anlita tolk. En minskning av tolkningen inverkar negativt inte bara på kundens utan också på tjänsteleverantörens rättsskydd.
Denna regeringsproposition gör det möjligt att ta ut en klientavgift i en situation där ett kundmöte i anslutning till tjänster i början av integrationsprocessen inte har avbokats av en orsak som beror på kunden och detta har medfört tolkningskostnader för myndigheten. Den föreslagna ändringens eventuella konkreta konsekvenser för jämlikheten enligt 6 § i grundlagen bör undersökas. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av bland annat ursprung eller språk. Propositionen placerar de integrationskunder för vilka det är nödvändigt att anlita tolk vid skötsel av ärenden i särställning jämfört med kunder som har ett gemensamt språk med den som ger kundservice och jämfört med invandrare som bott längre i landet samt med finska medborgare. Dessutom kan regionala skillnader uppstå när kommuner och arbetskraftsmyndigheter kan välja om de tar ut avgiften och hur den ska genomföras. Ett exempel är att om kunden glömmer att komma till ett kundmöte leder det till ekonomisk sanktion bara för dem som behöver tolk. Det finns också en risk för att myndigheternas anvisningar för hur möten ska avbokas inte når alla kunder som behöver tolkningstjänster, till exempel på grund av deras begränsade språkkunskaper eller problem med tillgängligheten till tjänsterna (se dock motiveringarna till 32 a § i lagförslaget i avsnitt 7.1 och avsnitt 12.2 om de åtgärder som krävs för att förhindra detta).
Motsvarande kundbesöksavgift ska inte tas ut vid oanvända och oavbokade kundmöten för vilka det inte har varit nödvändigt att reservera tolkning, trots att även dessa medför indirekta kostnader för myndigheten. I själva verket kan denna praxis innebära strukturell diskriminering av kunder från tredjeland som inte kan engelska, har mindre utbildning och talar språk som man inte kan i kommunerna eller hos arbetskraftsmyndigheterna.
Kommunen eller arbetskraftsmyndigheten kan ta ut en avgift oberoende av om en tolk som reserverats kan användas för andra uppgifter. Detta bidrar till jämlikheten i den meningen att det till exempel i fråga om tolkar av sällsynta språk kan vara svårt att hitta andra uppgifter som tolken kan användas för, och i den meningen att avgiften kan tas ut även om tolken kan användas för andra uppgifter. Att ta ut en avgift av kunden endast i sådana fall att tolken inte kan användas för andra uppgifter skulle försätta kunderna i olika position. På det föreslagna sättet uppnås en styreffekt på samma sätt för alla kunder.
Det bör noteras att enligt artikel 29 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling. Artikeln grundar sig på artikel 1.3 i den reviderade Europeiska sociala stadgan (FördrS 78–80/2002) och artikel 6 i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter. I den reviderade europeiska sociala stadgan ingår bestämmelser om främjande av sysselsättningen, arbetskraftspolitiken samt om offentlig och privat arbetskraftsservice. Artikel 1 i stadgan föreskriver om rätt till arbete och behandlar bl.a. medlemsstaternas åtagande att i sin verksamhetspolitik eftersträva full sysselsättning. Alla arbetstagare ska tillhandahållas arbetskraftsservice gratis. Om avgiften för oanvända och oavbokade tjänster gäller alla kunder hos arbetskraftsservicen och själva arbetskraftsservicen i sin helhet, uppfylls EU-lagstiftningens villkor för avgiftsfri arbetsförmedling inte fullt ut. Den nya 32 a § som föreslås i propositionen, det vill säga den avgift som tas ut för oanvända tjänster, gäller kostnaderna för tolkning i anslutning till besöket, inte kostnaderna för själva besöket eller tjänsten. I den ovannämnda stadgan preciseras inte om arbetskraftstjänsterna och dess avgiftsfrihet även omfattar tolkning. Tolkningen torde inte kunna anses höra till kärnan i arbetslraftstjänsterna. Tjänsten och tolkning i anslutning till den är avgiftsfria för invandrare och integrationskunder som deltar i tjänsten eller i mottagningsbesöket, så till den delen bibehålls den avgiftsfrihet i arbetskraftstjänsterna som förutsätts på EU-nivå. Om en eventuell avgift tas ut är det fråga om en situation där kunden utan fog har uteblivit från ett bokat mottagningsbesök och inte har avbokat tiden och myndigheten därför kan ha ådragit sig kostnader i samband med tolkningen. Utgångspunkten för tjänsternas avgiftsfrihet består alltså, men om tjänsten inte har använts och tolkningskostnader har uppkommit, kan en avgift för tolkningskostnaderna tas ut av kunden. Ur likabehandlingssynpunkt bibehålls alltså individens rätt till avgiftsfria tjänster och tolkning i anslutning till dem. Den föreslagna ändringen aktualiseras i en situation där tjänsten blir oanvänd utan fog. Den ovannämnda stadgan om de grundläggande rättigheterna innehåller inga bestämmelser om sådana avgifter. Redan i dag kan en persons rätt till arbetslöshetsförmåner, till exempel arbetsmarknadsstöd, upphöra om hen upprepade gånger inte kommer till arbetskraftsservicen. Eftersom det är möjligt att sanktionera en persons egen verksamhet, åtminstone i fråga om de förmåner som hen har fått, torde det av denna anledning kunna anses vara möjligt att utsträcka sanktionerna till att även täcka tolkningskostnader som uppkommit på grund av en oanvänd tid.
Konsekvenser för likabehandling av personer med funktionsnedsättning
En förkortning av den kalkylerade ersättningstiden för kommuner och välfärdsområden kan också inverka på rättigheterna för invandrare med funktionsnedsättning som behöver särskilt stöd bland annat vid vägledning och rådgivning. Negativa konsekvenser för likabehandlingen kan uppstå om kommunerna och välfärdsområdena på grund av de minskande resurserna begränsar sina tjänster, särskilt när det gäller tjänster för invandrare med funktionsnedsättning. Också 32 a §, som möjliggör uttag av tolkningskostnader till följd av oavbokade och oanvända kundbesök, innebär risker som är förknippade med tillgodoseendet av rättigheterna för invandrare med funktionsnedsättning. För att förhindra negativa konsekvenser för invandrare med funktionsnedsättning vid tillämpningen av en avgift för tolkningskostnader, och särskilt vid skälighetsbedömning som genomförs som en del av tillämpningen, bör eventuella hörsel- och synnedsättningar beaktas när kunden informeras om att en avgift kan tas ut. På samma sätt bör hänsyn tas till de olika begränsningar som är förknippade med funktionsnedsättning, när kunden har möjlighet att lämna en utredning om orsaken till att en tidsbokning inte har avbokats. Vid sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande bör man också ta hänsyn till de särskilda behoven av social- och hälsovårdstjänster för unga vuxna i åldern 23–24 år med funktionsnedsättning som har kommit till landet utan vårdnadshavare. Dessa åtgärder kan bidra till att minska den risk för diskriminering på grund av funktionsnedsättning som ingår i de föreslagna lagändringarna.
4.2.4
4.2.4 Sammanfattning av de viktigaste konsekvenserna av propositionen
De huvudsakliga konsekvenserna av propositionen, det vill säga de ekonomiska konsekvenserna, konsekvenserna för myndigheter och andra samhälleliga konsekvenser, beskrivs närmare ovan. De ekonomiska konsekvenserna gäller framför allt staten, kommunerna, välfärdsområdena och invandrarna. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna bedöms förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen vara den mest väsentliga föreslagna ändringen med de mest betydande ekonomiska konsekvenserna. Även ändringen av åldersgränsen för stödet för vuxenblivande för personer som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare har ekonomiska konsekvenser.
Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen och sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande har en direkt kostnadsminskande inverkan på anslaget i moment 32.50.30 (Statlig ersättning för integrationsfrämjande verksamhet, förslagsanslag) i statsbudgeten. Ändringarna kan dock inverka på kommunernas och välfärdsområdenas ekonomi, om de tjänster som de ordnar inte minskar i enlighet med kostnaderna eller om det uppstår kostnader för ersättande tjänster.
Inverkan på anslaget i moment 32.50.30 (Statlig ersättning för integrationsfrämjande verksamhet),1 000 euro
| 2024 | 2025 | 2026 | 2027 | 2028 | 2029 |
Förkortning av ersättningstiden | | | | -12,6 | -26,6 | -13,5 |
Sänkning av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande | -0,4 | -0,8 | -0,8 | -0,8 | -0,8 | -0,8 |
Sammanlagt | -0,4 | -0,8 | -0,8 | -13,4 | 27,4 | -14,3 |
Tilläggsanslaget på fem miljoner euro per år från 2025 för att förbättra invandrarmammornas ställning ökar kostnaderna för statsfinanserna, men förbättrar kommunernas möjligheter att främja integration och sysselsättning i synnerhet för invandrarkvinnor. De kostnader för systemutveckling som föranleds av förkortningen av ersättningstiden och preciseringen av FPA:s informationsskyldighet påverkar inte de offentliga finanserna, eftersom systemutvecklingen kan göras med anslag som redan finns i statsbudgeten.
För införandet av en avgift som tas ut för oanvänd tid kan det uppstå administrativa kostnader för kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna, om de tar i bruk avgiften. Samtidigt kan kommuner och arbetskraftsmyndigheter minska kostnaderna för oanvända tider genom att införa avgiften. Kostnaderna kan minskas genom att man producerar nationellt, flerspråkigt material för att informera invandrare om avgiften och vid behov ger anvisningar om avbokning av tider. Ett nationellt material kan produceras med anslag i moment 32.50.03 (Främjande av integration och arbetskraftsinvandring (reservationsanslag 2 år), vilket innebär att ändringen inte till denna del har några kostnadshöjande konsekvenser för de offentliga finanserna.
Propositionens viktigaste konsekvenser för myndigheter är konsekvenserna för kommunerna, välfärdsområdena och arbetskraftsmyndigheterna. Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen har konsekvenser från perspektivet av kommunernas och välfärdsområdenas ordnande av integrationsfrämjande tjänster. Sänkningen av åldersgränsen för stöd till minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare har konsekvenser för ordnandet av integrationsfrämjande tjänster inom välfärdsområdet. Kommunernas och arbetskraftsmyndigheternas uppgifter påverkas dessutom av den nya föreslagna 32 a § om en avgift som kan tas ut för oanvända tjänster.
Propositionen har också samhälleliga konsekvenser för olika persongrupper, för dataskyddet och de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Till exempel kan förkortningen av ersättningstiden för kalkylerad ersättning ha en minskande effekt på resurserna i kommunerna och välfärdsområdena och återspeglas på möjligheterna att producera integrationsfrämjande tjänster i inledningsskedet. Dessutom kan en eventuell minskning av tjänsterna ändå öka invandrarnas eget ansvar för integrationen och skötseln av ärenden, såsom butiksbesök. Att helt eller delvis överföra tolkningskostnaderna på invandraren i en situation där invandraren utan grund uteblir från en mottagning som bokats för hen och inte avbokar sin tid kan leda till ökade kostnader för invandrarfamiljerna. Samtidigt kan det också öka invandrarnas eget ansvar för sin integration och skötseln av ärenden. Sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen för barn och unga som anlänt utan vårdnadshavare försämrar i viss utsträckning denna sårbara grupps tjänster. I avsnittet om propositionens konsekvenser för dataskyddet ges en omfattande bedömning av de föreslagna ändringarnas konsekvenser för dataskyddet.