1  Bakgrund och beredning

En central motpart intervenerar mellan finansmarknadsdeltagare och agerar som köpare gentemot alla säljare och som säljare gentemot alla köpare för en särskild uppsättning av kontrakt. Centrala motparter hanterar finansiella transaktioner i olika tillgångsklasser såsom aktier, derivat och repor. De centrala motparterna centraliserar hanteringen av motparters transaktioner och positioner, de fullgör de skyldigheter som följer av transaktionerna och kräver tillräckliga säkerheter från sina medlemmar som marginal och som bidrag till obeståndsfonder. 

Finanskrisen 2008 framhävde bristen på lämpliga verktyg för att upprätthålla kritiska funktioner hos fallerande finansiella institut. Den påvisade dessutom avsaknaden av ramar som kan möjliggöra samarbete och samordning mellan myndigheter, särskilt när dessa är belägna i olika medlemsstater eller jurisdiktioner, med målet att säkerställa att snabba och beslutsamma åtgärder vidtas. Utan sådana verktyg och i avsaknad av samarbets- och samordningsramar tvingades medlemsstater att rädda finansiella institut genom att använda skattebetalarnas pengar för att motverka spridningseffekter och minska paniken. Medan centrala motparter inte var direkta mottagare av extraordinärt offentligt finansiellt stöd under finanskrisen 2008 skyddades de från de effekter som banker som underlät att fullgöra sina förpliktelser annars skulle ha haft på dem. 

Europaparlamentets och rådets förordninghttps://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:32021R0023 (EU) 2021/23 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, nedan förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter, antogs i december 2020 och blev tillämplig den 12 augusti 2022. Förordningen kompletterar Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EUhttps://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/TXT/?uri=CELEX%3A32014L0059 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, nedan direktivet om återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag, och är alltså nödvändig för att förhindra ett beroende av skattebetalarnas pengar i händelse av ett oordnat fallissemang.  

Kommissionens ursprungliga förslaghttps://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/TXT/?uri=CELEX%3A52016PC0856, konsekvensbedömninghttps://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=SWD%3A2016%3A0368%3AFIN, rådets allmänna riktlinjehttps://www.consilium.europa.eu/media/41614/st14540-ad01-en19.pdf och Europaparlamentets dokumentationhttps://www.europarl.europa.eu/doceo/document/A-8-2018-0015_EN.html finns tillgängliga på institutionernas webbplatser. 

Statsrådets skrivelsehttps://www.eduskunta.fi/SV/vaski/KasittelytiedotValtiopaivaasia/Sidor/U_14+2017.aspx till riksdagen samt information om behandlingen av den finns på riksdagens webbplats. Även om rådets allmänna riktlinje förhandlades fram under Finlands EU-ordförandeskap, vilket begränsade Finlands möjligheter att påverka förordningens innehåll, uppnåddes Finlands mål i tillräcklig utsträckning. 

Propositionen har beretts vid finansministeriet som tjänsteuppdrag. 

2  Nuläge och de viktigaste förslagen

En central motpart intervenerar mellan finansmarknadsdeltagare och agerar som köpare gentemot alla säljare och som säljare gentemot alla köpare för en särskild uppsättning av kontrakt. Centrala motparter hanterar finansiella transaktioner i olika tillgångsklasser såsom aktier, derivat och repor. Deras tjänster tillhandahålls i regel till deras clearingmedlemmar (vanligtvis banker), som har ett direkt kontraktsförhållande med centrala motparter, och clearingmedlemmarnas kunder (till exempel pensionsfonder). Koncentrationen av transaktioner och därav följande positioner i centrala motparter gör det möjligt att netta dessa positioner och därmed avsevärt minska de totala exponeringarna för både den centrala motparten, dess clearingmedlemmar och deras kunder. 

I Finland finns inga centrala motparter, så finländska företag anlitar utländska centrala motparters tjänster. Det finns inte heller något som tyder på att centrala motparter skulle etablera sig i Finland inom en överskådlig framtid. Centrala motparters clearingmedlemmar kan dock bli tvungna att stå för sin egen andel av kostnaderna för återhämtning och resolution av den centrala motparten. Således är förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter relevant också med tanke på den finländska finansmarknaden. 

Den nuvarande finska lagstiftningen om centrala motparter grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordninghttps://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=celex:32012R0648 (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, nedan EMIR-förordningen. Den har genomförts genom lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet (348/2017) och lagen om Finansinspektionen (878/2008). 

Förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter, som antogs i december 2020, kräver ändring av lagen om myndigheten för finansiell stabilitet (1195/2014), lagen om Finansinspektionen, lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet, värdepappersmarknadslagen (746/2012), lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet (1197/2014), lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (1194/2014) samt lagen om företagssanering (47/1993). Eftersom bestämmelser om återhämtning och resolution av centrala motparter finns i EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, är det i regel inte behövligt att i den nationella lagen föreskriva om omständigheter som hör till förordningens tillämpningsområde. Till vissa delar behövs dock nationella bestämmelser, i synnerhet för fastställande av den resolutionsmyndighet som sköter uppgifter enligt förordningen och av administrativa påföljder. 

Enligt artikel 3.1 i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter ska varje medlemsstat utse en resolutionsmyndighet för de uppgifter som avses i förordningen. Verket för finansiell stabilitet är redan den nationella resolutionsmyndighet som ska säkerställa stabiliteten på finansmarknaden och omorganisera verksamheten vid sådana kreditinstitut och värdepappersföretag som drabbats av finansiella svårigheter samt upprätta en resolutionsplan för värdepapperscentralen. Verket för finansiell stabilitet har tillräcklig erfarenhet av och sakkunskap om resolution av finansmarknadsaktörer och är således ett naturligt val som resolutionsmyndighet enligt förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter. Om någon annan myndighet än Verket för finansiell stabilitet utsågs till resolutionsmyndighet, skulle man bli tvungen att inrätta en ny krishanteringsfunktion vid myndigheten i fråga, i synnerhet med beaktande av det nedan beskrivna och även i förordningen om återhämtning och resolution av central motparter ställda kravet på strukturell åtskillnad av tillsyns- och resolutionsfunktionerna. Verkets uppgifter, befogenheter och organisering av verksamheten vid resolution av centrala motparter bestäms således till denna del särskilt i enlighet med förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter och lagen om myndigheten för finansiell stabilitet. 

Enligt artikel 2.7 i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter är den behöriga myndigheten en myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 22 i EMIR-förordningen. I Finland är enligt 2 kap. 23 § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet finansministeriet den myndighet som beviljar verksamhetstillstånd och enligt 6 kap. 50 d § i lagen om Finansinspektionen Finansinspektionen den behöriga myndighet som övervakar att EMIR-förordningen efterlevs. Den behöriga myndigheten bestäms på motsvarande sätt också i fråga om förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter. I regel är Finansinspektionen behörig myndighet, men när det är fråga om verksamhetstillstånd, till exempel auktorisationsärenden som avses i artikel 43.1 och 43.5 i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter, är finansministeriet behörig myndighet. 

I artikel 3.3 i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter förutsätts vissa strukturella arrangemang mellan de funktioner som allmänt anförtrotts resolutionsmyndigheten enligt den förordningen och andra eventuella funktioner som myndigheten anförtrotts, i synnerhet mellan resolutionsuppgifterna och de uppgifter som utförs som behörig myndighet för centrala motparter och vissa clearingmedlemmar. Finansinspektionen är behörig myndigheten för centrala motparter och för de clearingmedlemmar som avses i artikeln, vilket innebär att åtskillnad mellan resolutionsmyndighetens och den behöriga myndighetens uppgifter inte behöver tillämpas. Kravet på strukturell åtskillnad lämpar sig för Verket för finansiell stabilitet till den del det är fråga om en allmän åtskillnad mellan de resolutionsuppgifter som avses i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter och verkets övriga uppgifter. 

Artikel 3.7 i förordningen innehåller en möjlighet att göra undantag från de strukturella krav som avses i artikel 3.3 i förordningen. En förutsättning är att ingen central motpart är etablerad i medlemsstaten. Undantaget gäller inte strukturella arrangemang för undvikande av intressekonflikter. Det föreslås att undantaget införs, eftersom centrala motparter inte är etablerade i Finland och det inte är ändamålsenligt att genom lagstiftning kräva att Verket för finansiell stabilitet inrättar en separat enhet eller genomför andra åtgärder som krävs för relativt små uppgifter. Det är frivilligt för Verket för finansiell stabilitet att utnyttja undantaget, och verket kan om det så anser införa sådana strukturella arrangemang som avses i artikel 3.3. 

Artikel 3.9 i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter innehåller en möjlighet till nationellt undantag. Det är möjligt att nationellt föreskriva att resolutionsmyndigheten inte behöver begära godkännande av det behöriga ministeriet för ett beslut som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter. Artikel 3.9 i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter hänför sig till förordningens artikel 7 g, enligt vilken resolutionsmyndigheter och resolutionskollegier inte får ålägga medlemsstaterna att ge extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller inkräkta på medlemsstaters budgetsuveränitet och finanspolitiska ansvar. Innehållet i undantaget är att medlemsstaterna ska ha möjlighet att föreskriva att resolutionsmyndigheter har befogenheter att tillämpa instrument för beviljande av offentligt stöd utan samtycke av det behöriga ministeriet. Undantaget föreslås inte bli infört, eftersom principen vid resolution på finansmarknaden i Finland är att resolution inte ska baserar sig på offentligt stöd och det i Finland således inte har föreskrivits om instrument som hänför sig till offentligt stöd. Överlag är det ändamålsenligt att ministeriet, statsrådet och riksdagen har beslutanderätt i frågor som gäller finanspolitiken.  

Alla de ändringar i lagstiftningen som föreslås i denna proposition, med undantag för den tekniska korrigering som samtidigt föreslås i 3 kap. 5 § 4 mom. i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag, har samband med beaktandet av förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter. 

3  De huvudsakliga konsekvenserna

I utbyte mot att ta sig an och netta deras positioner tar centrala motparter ut säkerheter (s.k. marginaler och bidrag till obeståndsfonder) från clearingmedlemmar och deras kunder för att täcka sina åtaganden ifall en av dess deltagare inte fullgör sina skyldigheter gentemot den centrala motparten. Därigenom kan de hantera de inneboende riskerna på finansmarknaderna (till exempel motpartsrisk, likviditetsrisk och marknadsrisk) och förbättra finansmarknadernas övergripande stabilitet och resiliens. 

Även om de centrala motparterna agerar för att minska systemrisken, är de samtidigt själva riskkoncentrationer. Enligt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten har 14 europeiska centrala motparter beviljats tillstånd att tillhandahålla tjänster i EU. Dessutom har 25 centrala motparter som är etablerade utanför EU ansökt om erkännande hos Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten för att kunna tillhandahålla tjänster till EU. Enligt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten uppgick derivatens värde inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet under det sista kvartalet 2020 till 244 biljoner euro. Kreditinstituten och värdepappersföretagen var de mest betydande parterna i derivatavtalen, med en andel på nästan 75 procent av avtalen, mätt i värde. 

EMIR-förordningen har bidragit till att centrala motparter och de finansiella marknaderna som helhet har fått ökad förmåga att stå emot en lång rad risker som behandlas av och är koncentrerad hos centrala motparter. Inget system med regler och praxis kan dock förhindra situationer där befintliga resurser är otillräckliga för att hantera de risker som uppstår hos en central motpart.  

Enligt kommissionens konsekvensbedömning är det svårt att uppskatta de direkta och indirekta kostnaderna för en central motparts fallissemang. Dock går åtminstone de fördelar som en central clearing ger, uppskattningsvis 0,12 procent av bruttonationalprodukten, förlorade. Det finns inte heller några klara uppskattningar av vilka risker de spridningseffekter och den osäkerhet som följer av att den centrala motparten fallerar kan ge upphov till. Detta kan dock anses vara jämförbart med kostnaderna för en systemkris inom banksektorn, vilka beräknats uppgå till 60 procent av bruttonationalprodukten. 

Målet för en trovärdig återhämtnings- och resolutionsram är att i största möjliga mån säkerställa att centrala motparter vidtar åtgärder för att återhämta sig från finansiellt nödläge, för att upprätthålla kritiska funktioner hos en central motpart som fallerar, eller sannolikt kommer att fallera, medan den återstående verksamheten avvecklas genom normala insolvensförfaranden, och för att upprätthålla den finansiella stabiliteten samt undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet och dess förmåga att tjäna den reala ekonomin, samtidigt som de kostnader som en central motparts fallissemang kan få för skattebetalarna minimeras. 

Ur finländsk synvinkel skulle en central motparts fallissemang påverka de finländska parterna och deras kunder. Förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter stöder också dessa aktörers ställning genom att stödja centrala motparters stabilitet och skapa en ram för hur en resolution hanteras. Finansinspektionen som tillsynsmyndighet och Verket för finansiell stabilitet som resolutionsmyndighet kan med befogenheter som ges i förordningen påverka återhämtningen och resolutionen av centrala motparter och därmed också de finländska parternas och deras kunders ställning. 

Förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter medför kostnader i synnerhet för Verket för finansiell stabilitet. För en central motpart ska det bland annat upprättas en omfattande och detaljerad resolutionsplan i ett kollegieförfarande. Det är ändamålsenligt att Verket för finansiell stabilitet endast deltar i sådana kollegier som är väsentliga med tanke på finansmarknaden i Finland. Enligt nuvarande bedömning finns det 1–3 sådana kollegier. Dessutom medför medlemskapet i Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens resolutionskommitté kostnader för Verket för finansiell stabilitet. Verket för finansiell stabilitet bedömer att uppgifterna i anslutning till resolution av centrala motparter kräver ett årsverke för en sakkunnig, vilket motsvarar ca 100 000 euro. 

Verket för finansiell stabilitet bedömer att i fråga om en clearingmedlem kräver uppgifterna i anslutning till resolution av centrala motparter ett månadsverke för en sakkunnig. Kostnader uppkommer i synnerhet av det arbete som medlemskapet i den centrala motpartens resolutionskollegium kräver. Med beaktande av resekostnaderna uppgår kostnaderna till ca 10 000 euro per år.  

De extra kostnader som uppkommer för Finansinspektionen beräknas vara små. Finansinspektionen är redan nu tillsynsmyndighet både för centrala motparter och för clearingmedlemmar. 

Enligt 43 a § i lagen om Finansinspektionen sköter Rättsregistercentralen verkställigheten av ordningsavgifter och påföljdsavgifter. Propositionens konsekvenser för Rättsregistercentralen är alltså att centralen vid behov ska verkställa en påföljdsavgift som påförts en central motpart. Det bör dock noteras att en förutsättning för att denna konsekvens ska realiseras är att en central motpart etablerar sig i Finland och att Finansinspektionen beslutar att påföra en påföljdsavgift. 

4  Remissvar

Det ordnades en omfattande remissbehandling om propositionsutkastet under perioden den 27 april till den 7 juni 2022. Utlåtande lämnades av Börsstiftelsen i Finland, justitieministeriet och Finansinspektionen. Finlands Bank konstaterade att den inte har något att yttra om propositionen.  

Börsstiftelsen i Finland understödde lagförslagen, men föreslog att det i bolagsordningen alltid bör finnas en bestämmelse om den möjlighet att tillämpa kortare tid för kallelse till bolagsstämma som föreslås i 19 kap. 1 § i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag. Även justitieministeriet fäste i sitt utlåtande uppmärksamhet vid beslutsprocessen för en kortare kallelsetid. Propositionen ändrades till denna del på det sätt som Börsstiftelsen i Finland föreslog, med beaktande av justitieministeriets kommentarer.  

Justitieministeriet uttalade sig dessutom om hur förslaget förhåller sig till insolvensrätten, om de föreslagna ändringarna av lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet, om de särskilda bestämmelserna om kallelse till bolagsstämma för börsbolag samt om förslagen till administrativa påföljder. Med anledning av utlåtandet kompletterades motiveringen till 2 kap. 24 a § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet i syfte att klargöra vilken EU-bestämmelse som genomförs genom paragrafen. Dessutom preciserades 19 kap. 1 § i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag, och till propositionen fogades ett förslag till ändring av 2 § 2 mom. i lagen om företagssanering. Även konsekvensbedömningen och förhållandet till grundlagen samt lagstiftningsordningen har kompletterats med anledning av justitieministeriets utlåtande.  

Finansinspektionen uttalade sig om de tekniska detaljerna. Dessa har beaktats i propositionen. 

5  Specialmotivering

6  Ikraftträdande

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 december 2022. 

7  Verkställighet och uppföljning

Kommissionen ska senast den 12 februari 2024 se över hur förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter fungerar. Finland ska underrätta kommissionen och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om den resolutionsmyndighet som utsetts. 

Finland ska dessutom underrätta kommissionen och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om reglerna för administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder samt om de straffrättsliga bestämmelser som ska tillämpas i stället för administrativa sanktioner. 

8  Förhållande till andra propositioner

Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som begränsar hushållens skuldsättning (RP 101/2022 rd) överlämnades till riksdagen den 16 juni 2022. Både i denna proposition om återhämtning och resolution av centrala motparter och i propositionen om begränsning av hushållens skuldsättning föreslås det att 5 § 39 punkten i lagen om Finansinspektionen ändras och att det till paragrafen fogas en ny 40 punkt, vilket medför behov av samordning. 

9  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

De föreslagna bestämmelserna möjliggör till och med kraftfulla ingrepp i det egendomsskydd som tryggas i 15 § i grundlagen och i den näringsfrihet som skyddas i 18 § i grundlagen. När det gällt verksamhet av detta slag har grundlagsutskottet emellertid ansett att vissa faktorer som är acceptabla med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och som framför allt avser att garantera stabiliteten på den finansiella marknaden och som därmed också skyddar kunderna talar för regleringen (till exempel GrUU 7/2009 rd, GrUU 43/2004 rd, s. 2/I).  

De föreslagna bestämmelserna, inklusive befogenheterna för Verket för finansiell stabilitet, grundar sig på kraven i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter och är ur grundlagsperspektiv jämförbara med resolutionslagen, genom vilken direktivet om återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag genomförs. Enligt GrUU 35/2014 rd om den regeringsproposition som gäller den lagen har grundlagsutskottet när det gäller sådan verksamhet ansett att samhälleliga intressen som är acceptabla med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna, framför allt för att garantera stabiliteten på finansmarknaden och därmed också skydda kunderna, talar för reglering som innebär kraftfulla ingrepp i det grundlagsskyddade egendomsskyddet och den grundlagsskyddade näringsfriheten (till exempel GrUU 43/2004 rd, s. 2/I).  

De föreslagna bestämmelserna kan bedömas utifrån utskottets praxis i fråga om verkställighetslagstiftning (konkurs, utsökning). Grundlagsutskottet har av hävd ansett att konkurs- och utsökningslagstiftning i regel kan sättas i kraft genom vanlig lag på samma sätt som annan verkställighetslagstiftning (GrUU 13/2013 rd 2/I, och de utlåtanden som nämns där). De bestämmelser som gäller egendomsskyddet, som tryggas i 15 § 1 mom. i grundlagen, och näringsfriheten, som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen, ska dock vara tillräckligt noggrant avgränsade och exakta. Bestämmelserna måste också väga in parternas rättigheter och skyldigheter i rätt proportion till varandra för att inte vara oskäliga för någon part eller grundlöst diskriminera eller gynna någon.  

En framgångsrik återhämtning och resolution av centrala motparter är ett centralt mål i förordningen. Med tanke på centrala motparters betydelse för finansmarknaden och för dess stabilitet som helhet samt för centrala motparters clearingmedlemmar och deras kunder är det motiverat att sträva efter att säkerställa en framgångsrik återhämtning och resolution. En framgångsrik återhämtning är också ett önskvärt slutresultat för den centrala motparten själv.  

Verket för finansiell stabilitet får utöva sina befogenheter först när den centrala motparten fallerar eller är på väg att fallera, ingen åtgärd eller tillsynsåtgärd från den privata sektorns sida skulle förhindra den centrala motpartens fallissemang och en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset. Användning av resolutionsverktyg är ett alternativ till att institutet försätts i likvidation eller konkurs. Användningen av resolutionsverktyg har också begränsats så att ägare och borgenärer i den centrala motparten i resolution inte ska hamna i en sämre ställning än de skulle hamna i vid likvidation eller konkurs.  

Regleringen innehåller således godtagbara, noggrant avgränsade och proportionella grunder för att begränsa det egendomsskydd och den näringsfrihet som tryggas i grundlagen. 

Lagförslagen 2 och 3 innehåller bestämmelser om administrativa påföljder. Finansinspektionen kan till exempel påföra påföljdsavgift för vissa förseelser eller meddela en offentlig varning. Grundlagsutskottet har ansett att det innebär betydande utövning av offentlig makt att påföra administrativa påföljder och att de allmänna grunderna för administrativa påföljder ska anges i lag på det sätt som förutsätts i 2 § 3 mom. i grundlagen. (till exempel GrUU 14/2013 rd, s. 2, GrUU 57/2010 rd, GrUU 18/2007 rd, GrUU 45/2006 rd, GrUU 55/2005 rd, GrUU 32/2005 rd). I sin praxis har grundlagsutskottet dock ansett att bestämmelser om administrativa påföljder bör uppfylla de allmänna kraven på exakthet (till exempel GrUU 9/2012 rd, GrUU 74/2002 rd, GrUU 57/2012 rd) och proportionalitet (GrUU 28/2014 rd, GrUU 15/2014 rd). Till exempel ska det i fråga om en administrativ påföljdsavgift lagstiftas exakt och tydligt om betalningsskyldigheten och grunderna för avgiftens storlek samt om den betalningsskyldiges rättsskydd.  

I förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter anges de situationer som det åtminstone ska föreskrivas om sanktioner och andra administrativa åtgärder för i nationella lagar och andra författningar. I förordningen anges också vilka administrativa sanktioner och medel som åtminstone ska tillämpas och vem de ska tillämpas på. I förordningen fastställs också maximibeloppen för administrativa sanktioner. Till övriga delar får det beslutas om de administrativa åtgärderna på nationell nivå.  

Det föreslås att det föreskrivs om påföljder i enlighet med förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter, utan några ytterligare nationella krav. Det nationella handlingsutrymmet har utnyttjats endast för tidsbegränsningen till fem år vad gäller det tillfälliga förbudet för medlemmar i den centrala motpartens högsta ledning eller andra fysiska personer som hålls ansvariga att inneha uppdrag i en central motpart. Förordningen i sig förutsätter ett tillfälligt förbud, medan dess varaktighet fastställs på nationell nivå. 

De författningar i fråga om vilka överträdelse av bestämmelserna leder till påföljder anges noggrant (den föreslagna ändringen av 40 § i lagen om Finansinspektionen och 8 kap. 6 § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet). Dessa bestämmelser är väsentliga för en framgångsrik återhämtning och resolution av centrala motparter. Därför är det motiverat att överträdelse av bestämmelserna i dessa författningar omfattas av administrativa påföljder. Påföljdsavgiftens maximibelopp (den föreslagna ändringen av 41 a § i lagen om Finansinspektionen) och grunderna för avgiftens storlek (41 § i lagen om Finansinspektionen) har fastställts. Påföljdsavgiftens belopp ska i enlighet med dessa bestämmelser vara proportionerligt bland annat i förhållande till hur allvarliga gärningen och dess konsekvenser är. Finansinspektionens beslut får överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol (73 § i lagen om Finansinspektionen). Således finns det godtagbara, noggrant avgränsade och proportionella grunder för påförande av administrativa påföljder.  

I fråga om lagförslag 3 ska också förslagets förhållande till näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen bedömas. Det 10 mom. som föreslås i 28 § i lagen om Finansinspektionen och som gäller Finansinspektionens rätt att tillfälligt förbjuda de medlemmar i den centrala motpartens högsta ledning eller andra fysiska personer som hålls ansvariga att inneha uppdrag i en central motpart måste granskas med tanke på den i grundlagen tryggade rätten till arbete och näringsfriheten.  

Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom näring som han eller hon valt fritt. Orden ”i enlighet med lag” i momentet hänvisar till möjligheten att genom lag begränsa den rättighet som tryggas i bestämmelsen (RP 309/1993 rd, s. 71/II). Bestämmelserna bör uppfylla de allmänna villkoren för en lag som begränsar en grundläggande fri- och rättighet (GrUU 16/2003 rd, s. 2/I, och GrUU 67/2002 rd, s. 2/I). Begränsningarna i näringsfriheten måste vara exakta och noggrant avgränsade, och dessutom måste deras omfattning och villkoren framgå av lagen (till exempel GrUU 9/2005 rd). 

Förbudet har tidsmässigt begränsats till högst fem år. Centrala motparter är systemviktiga för finansmarknadens funktion, och därför är det väsentligt att deras ledning är tillförlitlig. Det är nödvändigt att föreskriva att förbudet gäller under en tillräckligt lång tid för att det ska vara effektivt och avskräckande. Den maximala tiden på fem år för förbudet tillämpas enligt 28 § i den gällande lagen om Finansinspektionen också på bl.a. Finansinspektionens auktoriserade tillsynsobjekt, såsom kreditinstitut. Också i fråga om centrala motparter kan den maximala tiden på fem år för förbudet anses vara proportionerlig.  

Förbudet har dessutom begränsats så att det endast kan gälla vissa situationer som uttryckligen anges i artikel 82.1 i förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter. Dessa situationer är väsentliga för en framgångsrik återhämtning och resolution av centrala motparter. Konsekvenserna av ett förbud lindras med tanke på begränsning av näringsfriheten också av att en person som är föremål för förbudet har möjlighet att söka sig till andra uppgifter. 

I lagen finns det således godtagbara, noggrant avgränsade och proportionella grunder för att begränsa den i 18 § i grundlagen avsedda grundläggande fri- och rättigheten. 

I fråga om lagförslag 5 ska förslagets förhållande till 81 § i grundlagen bedömas. 

I lagförslag 1 föreslås Verket för finansiell stabilitet vara behörig myndighet, och det föreslås att verkets administrativa kostnader täcks med de avgifter som föreslås i lagförslag 5.  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 35/2014 rd) bedömt lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet. I konstitutionell mening anses avgiften utgöra skatt och därför ska de föreslagna bestämmelserna granskas med avseende på 81 § 1 mom. i grundlagen. Enligt 81 § 2 mom. i grundlagen ska bestämmelser om de allmänna grunderna för storleken av avgifter för de statliga myndigheternas verksamhet utfärdas genom lag. Genom lagförslag 1 och 5 föreslås därmed i fråga om resolution bestämmelser om den behöriga myndigheten och dess rätt att ta ut en förvaltningsavgift för att täcka kostnaderna i anknytning till resolutionsplaner. De föreslagna bestämmelserna bedöms vara förenliga med 81 § i grundlagen. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen godkännas i vanlig lagstiftningsordning.