7.1
Luftfartslagen
2 §.Definitioner. Till lagens 2 § fogas nya definitioner relaterade till U-space-genomförandeförordningen. Utöver de nya föreslagna definitionerna gäller det att notera att de centrala termerna U-space-luftrum, U-space-tjänst och gemensam informationstjänst definieras i U-space-genomförandeförordningen och att det föreslås att de inte ska upprepas i den nationella lagstiftningen.
Punkten i slutet av 2 § 1 mom. 27 punkten ersätts med kommatecken, eftersom det föreslås att nya definitioner fogas till förteckningen.
Enligt föreslagna 2 § 1 mom. 28 punkten avses med U-space-genomförandeförordningen kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/664 om ett regelverk för U-space.
I den föreslagna nya 29 punkten definieras leverantör av U-space-tjänster som en juridisk person som enligt U-space-genomförandeförordningen är certifierade som leverantörer av U-space-tjänster som avses i artikel 2.2 i förordningen i U-space-luftrum som avses i artikel 2.1. I bestämmelsen definieras leverantör av U-space-tjänster, U-space-tjänster och U-space-luftrum på motsvarande sätt som i genomförandeförordningen.
I den föreslagna nya 30 punkten definieras leverantör av gemensamma informationstjänster för U-space som en tjänsteleverantör som avses i artikel 2.4 U-space-genomförandeförordningen och som tillhandahåller gemensamma informationstjänster i U-space-luftrum. Definitionen motsvarar bestämmelsen i artikel 5 i U-space-genomförandeförordningen.
11 d §.U-space-luftrum. Det föreslås att det till luftfartslagen fogas en ny 11 d § enligt vilken Transport- och kommunikationsverket kan besluta om att inrätta ett U-space-luftrum för högst tre år. Inrättande av U-space är inte ett förvaltningsbeslut utan en rättsregel av en myndighet som kan jämställas med en förordning.
I artikel 2.1.1 i U-space-genomförandeförordningen föreskrivs det inte om hur en medlemsstat ska inrätta U-space-luftrum. Den valda regleringslösningen motiveras ovan i avsnitt 4.1 De viktigaste förslagen. Förordningen begränsar inte heller antalet U-space-luftrum som kan inrättas eller deras storlek. U-space-luftrum kan inrättas i övervakade och oövervakade luftrum.
Ämbetsverket kan inrätta U-space-luftrum på eget eller andra parters initiativ. Beredningen av föreskrifter omfattar en samrådsprocess där luftfartsaktörer och andra parter hörs och där det är möjligt att påverka beredningen. Enligt förordningen kan en medlemsstat inrätta U-space-luftrum av anledningar som rör säkerhet, luftfartsskydd, personlig integritet eller miljö. Inrättandet av luftrum är alltså frivilligt och ger Transport- och kommunikationsverket som behörig myndighet omfattande prövningsrätt.
Som stöd för inrättande av varje U-space-luftrum ska en riskbedömning av luftrummet göras enligt artikel 3 i U-space-genomförandeförordningen.
Bestämmelserna om U-space-luftrum tillämpas inte på luftfart med militära och statliga luftfartyg. Enligt U-space-genomförandeförordningen ska dock säker separation av sådana luftfartyg i U-space-luftrummet säkerställas. Därför bör medlemsstaterna kunna fastställa statiska och dynamiska restriktioner av U-space-luftrummet för att möjliggöra sådan verksamhet på ett säkert och effektivt sätt.
11 e §.Tillgänglig information om UAS-zoner. Det föreslås att en ny 11 e § om att göra information om UAS-zoner tillgänglig fogas till lagen. I det föreslagna 1 mom. hänvisas till artikel 18 i genomförandeförordningen om obemannad luftfart i vilken det föreskrivs om den behöriga myndighetens uppgifter och till följd av vilken Transport- och kommunikationsverket svarar för att i ett gemensamt och unikt digitalt format offentliggöra information. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket åta sig denna uppgift eller köpa tjänsterna av privata eller offentliga tjänsteleverantörer. Dessutom föreskrivs att det på överföring och skötsel av dessa uppgifter tillämpas bestämmelserna om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter i 25 kap. 210, 212, 213 och 215 § i lagen om transportservice.
I föreslagna 11 e § 2 mom. föreskrivs att bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på en person som svarar för förvaltningsuppgifter och som är anställd av en privat eller offentlig tjänsteleverantör när denne utför uppgifter som avses i 1 mom. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
Eftersom U-space-luftrum är ett slags begränsande UAS-zoner, gäller genomförandeförordningen om obemannad luftfart och nya 11 e § i luftfartslagen även dem.
När information om UAS-zoner görs tillgänglig är det fråga om offentliggörande av geodata. Transport- och kommunikationsverket, som är behörig myndighet i fråga om obemannad luftfart, har inget system via vilket den information som förutsätts kan offentliggöras. Således måste myndigheten antingen anskaffa ett lämpligt system eller köpa tjänster för offentliggörande av information av en extern tjänsteleverantör.
Enligt luftfartslagen inrättas UAS-zoner genom beslut eller föreskrift av Transport- och kommunikationsverket. Således äger Transport- och kommunikationsverket informationen om dem. Upphandlingen av tjänster gäller endast offentliggörande av befintlig information och involverar således inte betydande utövande av offentlig makt. Utifrån denna grund anses det att det är möjligt att överföra förvaltningsuppgiften på en extern tjänsteleverantör. Frågan behandlas närmare i avsnitt 12 Förhållande till grundlagen och lagstiftningsordning.
6 kap.Tillstånd till luftfartsverksamhet i vissa fall. Det föreslås att rubriken på kapitlet ändras så att den motsvarar lagens innehåll. För närvarande lyder kapitlets rubrik "Kommersiell lufttransport och tillstånd till luftfartsverksamhet i vissa fall". Bestämmelserna om kommersiell lufttransport överfördes från luftfartslagen till lagen om transportservice redan år 2018 (RP 145/2017 rd). Därför är rubriken på kapitlet i dag vilseledande.
88 §.Förbud mot användning av flygplatser och begränsning av användningen. Utformningen av 11 § i luftfartslagen har varit föremål för översyn under de senaste åren, men utformningen av 88 § har sedan länge varit oförändrad. I gällande 88 § i luftfartslagen baserar sig förbud mot eller begränsning av användning av flygplatser främst på "teknisk säkerhet". Flygplatsoperatören innehar det primära operativa ansvaret. Transport- och kommunikationsverket förutsätts ingripa endast om flygplatsoperatören inte vidtar åtgärder.
Det föreslås att det till luftfartslagens 88 § fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket ämbetsverket ska förbjuda eller begränsa användningen av en flygplats, om territorialövervakningen, gränssäkerheten, försvaret av landet, polisverksamheten, räddningsverksamheten eller den allmänna ordningen eller säkerheten förutsätter det. Motsvarande kriterier för förbud mot eller användning av luftrum finns också i 11 §.
108 a §.Tillhandahållande av gemensamma informationstjänster för U-space. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 108 a §, enligt vars 1 mom. statsrådet kan utse en leverantör av gemensamma informationstjänster för U-space som tillhandahåller gemensamma informationstjänster med exklusiv rätt för ett eller flera U-space-luftrum.
I artikel 5.6 i U-space-genomförandeförordningen föreskrivs inte om förfarande genom vilket medlemsstaterna kan utse en leverantör av gemensamma informationstjänster med exklusiv rätt. Den valda regleringslösningen motiveras ovan i avsnitt 4.1 De viktigaste förslagen.
Enligt U-space-genomförandeförordningen är det inte obligatoriskt att utse en leverantör som tillhandahåller den gemensamma informationstjänsten med exklusiv rätt, utan en medlemsstat kan göra informationen tillgänglig genom en så kallad decentraliserad modell. Informationsutbudet kan bildas av information som befintliga tjänsteleverantörer (leverantörer av U-space-tjänster, flygtrafikledningstjänsten) innehar. Genomförandeförordningen preciserar inte den part som svarar för uppgiften i en medlemsstat enligt den decentraliserade modellen.
Den föreslagna regleringslösningen möjliggör såväl utseende av en exklusiv leverantör av gemensamma informationstjänster för U-space som en decentraliserad modell, där en myndighet svarar för tillhandahållandet av information antingen själv eller via en extern tjänsteleverantör. Till denna del motsvarar förslaget 108 § 2 mom. i luftfartslagen, enligt vilket statsrådet kan utse en leverantör av flygvädertjänst med ensamrätt inom hela eller en del av det luftrum som Finland ansvarar för.
Enligt paragrafens 1 mom. ska inrikesministeriet och försvarsministeriet höras innan leverantören av de gemensamma informationstjänsterna utses. Regleringen motsvarar det som i 108 § föreskrivs om leverantörer av flygtrafikledningstjänster. Leverantören har en central betydelse för genomförandet militära luftfartygs operationer, eftersom leverantören av informationstjänsterna bland annat behandlar luftrumsrestriktioner relaterade till militär luftfart samt gör central information om U-space-verksamhet tillgänglig för Försvarsmakten så att den kan utföra sina uppgifter.
I 1 mom. föreskrivs också att om en leverantör av gemensamma informationstjänster utses med exklusiv rätt, så ska leverantörer av U-space-tjänster, leverantörer av flygtrafikledningstjänster och medlemsstatens myndigheter göra de uppgifter som avses i artikel 5.1, 5.2 och 5.3 i U-space-genomförandeförordningen tillgängliga för den exklusiva leverantören av gemensamma informationstjänster som ska lämna ut dem enligt artikel 5.5.
Enligt föreslagna 2 mom. svarar Transport- och kommunikationsverket som en del av de gemensamma informationstjänsterna för U-space-luftrum för att den information som avses i artikel 5.1–3 i U-space-genomförandeförordningen görs tillgänglig, om leverantören av de gemensamma tjänsterna för U-space inte beviljas exklusiv rätt enligt 1 mom. I enlighet med artikel 5.5.i U-space-genomförandeförordningen ska tillgång till gemensamma informationstjänster beviljas relevanta myndigheter, leverantörer av flygtrafikledningstjänster, leverantörer av U-space-tjänster och UAS-operatörer på icke-diskriminerande grund, inbegripet med samma nivå av datakvalitet, datalatens och dataskydd. Transport- och kommunikationsverket kan åta sig denna uppgift eller köpa tjänsterna av privata eller offentliga tjänsteleverantörer. På överföring och skötsel av dessa uppgifter tillämpas bestämmelserna om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter i 210, 212, 213 och 215 § i lagen om transportservice.
I föreslagna 3 mom. föreskrivs att bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på en person som är anställd av en sådan tjänsteleverantör när denne utför uppgifter som avses i 2 mom. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
Det har ansetts vara motiverat att kunna överföra förvaltningsuppgiften till en extern tjänsteleverantör på grund av att uppgiften bedömts vara av teknisk karaktär och inte innebär betydande utövning av offentlig makt. Frågan behandlas närmare i avsnitt 12 Förhållande till grundlagen och lagstiftningsordning.
De informationstjänster som avses i paragrafen kräver investeringar i bland annat lämpliga informationssystem. Därför ska den instans som tillhandahåller tjänsterna kunna ta ut avgifter som motsvarar kostnaderna för tjänsterna av dem som anlitar tjänsterna.
113 §. Certifikat, behörighetsbevis, behörigheter, godkännanden och medicinska intyg för flygtrafiktjänstpersonal. I paragrafens 2 mom. föreslås en teknisk rättelse där "som tillhandahåller flyginformationstjänster” ska strykas i början av meningen.
Enligt 113 § 2 mom. i den gällande luftfartslagen krävs certifikat och medicinskt intyg endast av AFIS-personal (Aerodrome Flight Information Service, AFIS) som tillhandahåller flyginformationstjänster på en flygplats. Flyginformationstjänster tillhandahålls dock också på rutter, och enligt punkt 6 i luftfartsföreskriften ANS M1-7 är AFIS-behörighet en förutsättning för tillhandahållande av flyginformationstjänster. Enligt motiveringen till regeringens proposition (RP 79/2014 rd) som gäller luftfartslagen 864/2014 motsvarar paragrafen fortfarande 119 § i luftfartslagen (1194/2009). Denna paragraf har inte avgränsats endast till att omfatta flyginformationstjänster, utan den lyder "AFIS-personal ska ha: 1) av Trafiksäkerhetsverket beviljat eller godkänt certifikat […]". Således har syftet de facto inte varit att avgränsa kravet endast till att omfatta AFIS-personal som tillhandahåller flyginformationstjänster på en flygplats.
Dessutom rättas förteckningen i 2 mom. så att 2 och 3 punkten sammanslås varefter 4 punkten blir en ny 3 punkt. Förteckningens 2 och 3 punkt separerades felaktigt när den nya luftfartslagen trädde i kraft år 2014. Enligt lagens förarbeten (RP 79/2014 rd) var avsikten inte att ändra bestämmelsen på denna punkt.
115 a §.Tillgång till information för användare av U-space.
I nya 115 a § föreskrivs om rätten till information för användare av U-space-tjänster. Enligt bilaga II till U-space-genomförandeförordningen ska leverantörer av gemensamma informationstjänster säkerställa att den information som avses i artikel 5.1, 5.2 och 5.3 finns tillgänglig online genom gemensam öppen, säker, skalbar och hållbar teknik som kan stödja de nivåer av tillgänglighet och prestanda som krävs, och som säkerställer driftskompatibiliteten och den fria rörligheten för U-space-tjänster i unionen. Leverantörer av gemensamma informationstjänster ska ge relevanta myndigheter, leverantörer av flygtrafikledningstjänster, leverantörer av U-space-tjänster och UAS-operatörer tillgång till gemensam information på icke-diskriminerande grund, inbegripet med samma nivå av datakvalitet, datalatens och dataskydd. Sådana uppgifter är bland annat horisontella och vertikala gränser för U-space-luftrummet, UAS:ets förmåga och prestandakrav som förutsätts där, prestandakrav för U-space-tjänster, en förteckning över certifierade leverantörer av U-space-tjänster som erbjuder U-space-tjänster i U-space-luftrummet, identifiering av och kontaktuppgifter för aktiva leverantörer av U-space-tjänster, U-space-tjänster som tillhandahålls, UAS-zoner som är relevanta för U-space-luftrummet, statiska och dynamiska luftrumsrestriktioner som fastställts av relevanta myndigheter och som permanent eller tillfälligt begränsar den luftrumsvolym inom U-space-luftrummet där UAS-drift kan utföras samt U-space-tjänsteleverantörens servicevillkor.
Tillgängliggörande av information om trafik och trafikrelaterade tjänster behandlas i flera författningar. Bestämmelser om tillgängliggörande av information om konventionell luftfart för aktörer finns i internationella civila luftfartsorganisationen ICAO:s standarder och rekommendationer som gäller informationssystem för luftfart och nationella luftfartshandböcker samt i bestämmelser om EU:s gemensamma europeiska luftrum. Dessutom föreskrivs om offentliggörande information om trafiknät i form av rumsliga data i det så kallade inspire-direktivet och de nationella genomförandeförfattningarna rörande det (lagen och förordningen om en infrastruktur för geografisk information).
Det primära målet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40/EU (ITS-direktivet) av den 7 juli 2010 om ett ramverk för införande av intelligenta transportsystem på vägtransportområdet och för gränssnitt mot andra transportslag är att påskynda ett samordnat införande och användning av intelligenta transportsystems (Intelligent Transport Systems, ITS) i trafiken och via gränssnitt även i andra transportslag i hela Europa. I direktivet avses med intelligenta trafiksystem och ITS-system bland annat system i vilka informations- och kommunikationsteknik tillämpas på vägtransportområdet, inklusive infrastruktur, fordon och användare, och för trafikledning och mobilitetshantering, samt för gränssnitt mot andra transportslag.
I EU:s strategi för hållbar och smart mobilitet (COM(2020) 789 final) som offentliggjordes i december 2020 konstateras att säkerställandet av en hållbar, smart och anpassningsbar utveckling inom transportsektorn förutsätter en övergripande förnyelse av det europeiska transportsystemet. I detta arbete är digitaliseringen av transportsektorn en nyckelfaktor. I strategin betonas vikten av att införa smarta transportsystem samt utveckla digitala, multimodala mobilitetstjänster och samverkande uppkopplad och automatiserad mobilitet. Främjandet av hållbar mobilitet förutsätter också en bättre multimodalitet mellan olika transportslag. I synnerhet U-space-luftrum som inrättas i anslutning till områden med livlig trafik kan ha anknytningspunkter till lokala smarta transportsystem (bland annat lägesinformation).
116 a §.Register över mode S-koder. I nya föreslagna 116 a § föreskrivs om ett register över mode S-koder för transpondrar. Transport- och kommunikationsverket och de tidigare luftfartsmyndigheterna har administrerat detta register i anslutning till sina flygsäkerhetsrelaterade uppgifter, men en uttrycklig bestämmelse om detta har inte funnits i lagstiftningen. Innehållet i den nya paragrafen motsvarar på det stora hela det som föreskrivs om registret över automatiska nödradiosändare i 122 § i luftfartslagen.
En transponder är en anordning som synliggör luftfartyg och gör det möjligt att identifiera dem med flygtrafikledningens radarutrustning eller andra luftfartygs antikollisionssystem. Transpondern sänder automatiskt identifieringsuppgifter och annan information som respons på signalen från flygtrafikledningens radar. Det är fråga om en radiosändare som enligt 39 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) kräver radiotillstånd som beviljas av Transport- och kommunikationsverket.
En transponder kan fungera i olika lägen (mode). Av dem är mode A standardfunktionen där transpondern svarar på en markbaserad radars förfrågan enbart med transponderns sifferkod. I mode C innehåller responsen också information om luftfartygets höjd. I mode S sänder transpondern dessutom luftfartygets individuella beteckning utifrån vilken luftfartyget kan identifieras. Detta förbättrar flygtrafikledningens lägesmedvetenhet och möjliggör selektiva transponderförfrågningar, vilket minskar svarsflödet när trafiken är livlig. En transponder som fungerar i mode S är också en förutsättning för luftfartygens TCAS-antikollisionssystem (traffic alert and collision avoidance system). Med hjälp av den kommunicerar luftfartygens transpondrar sinsemellan och varnar för kollisionsrisker.
Kravet på att ett luftfartyg ska ha en transponder baserar sig på EU:s förordning om flygdrift (Kommissionens förordning (EU) nr 965/2012 om tekniska krav och administrativa förfaranden i samband med flygdrift enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008) samt när det gäller trafik enligt instrumentflygregler på kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1207/2011 om krav på övervakningens prestanda och driftskompatibilitet för det gemensamma europeiska luftrummet. Enligt artikel 7.4 i den sist nämnda förordningen ska operatörer säkerställa att alla Mode S-transpondrar ombord på de luftfartyg de använder har en luftfartygs 24-bitars Icao-kod som motsvarar den registrering som tilldelats av den stat där luftfartyget är registrerat. På andra luftfartyg som inte omfattas av de ovan nämnda förordningarnas tillämpningsområde och i trafik krävs transponder, om luftfartyget opererar i en så kallad transponderzon (TMZ, Transponder Mandatory Zone), som en behörig myndighet kan inrätta enligt punkt SERA.6005 i bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 923/2012 (gemensamma luftfarts- och driftsbestämmelser). De transponderzoner som används i Finland har med stöd av 109 § i luftfartslagen utsetts genom luftfartsföreskriften OPS M1-31. Bestämmelser om tilldelningen av interrogatorkoder till mode S-operatörer och leverantörer av flygtrafikledningstjänster finns i kommissionens förordning (EG) nr 262/2009 om fastställande av krav för en samordnad tilldelning och användning av Mod S-interrogatorkoder för det gemensamma europeiska luftrummet.
För att luftfartyg ska kunna åtskiljas med hjälp av respons från mode S-transpondrar ska de tilldelas specifika beteckningar dvs. mode S-koder. Kravet att föra register över mode S-koder baserar sig på internationella civila luftfartsorganisationen ICAO:s standarder (Annex 10, Aeronautical Telecommunications, Volume IV Surveillance and Collision Avoidance Systems). Transport- och kommunikationsverket anger en mode S-kod för luftfartyg som förs in i luftfartygsregistret. På sistone har det dock uppstått behov av att ange sådana koder även för till exempel obemannade luftfartyg, som opererar i luftrum, där det av säkerhetsrelaterade skäl är viktigt att synliggöra dem för flygtrafikledningen. Obemannade luftfartyg ska dock registreras endast om de används för verksamhet inom en så kallad certifierad kategori (genomförandeförordningen om obemannad luftfart (EU) 2019/947, artikel 14). Dessutom kan transponder i mode S även användas i fordon som rör sig på flygplatser. Därför är det motiverat att särskilt föreskriva om ett register över transpondrars mode S-koder.
I paragrafen ingår bestämmelser om målet för registret över mode S-koder och om vilka grundläggande uppgifter och relevanta uppgifter med tanke på användningssyftet som får och ska föras in i registret. Dessa uppgifter utgörs av kontaktuppgifter för luftfartygets, fordonets eller anordningens ägare eller användare, transponderns identifieringskod samt luftfartygets eller en annan anordnings eventuella registreringsbeteckning eller motsvarande beteckning. I registret får även införas andra uppgifter om luftfartyget enligt internationella standarder och internationell praxis. Bestämmelserna om obligatoriska underrättelser, lagring av personuppgifter och utlämnande av uppgifter motsvarar bestämmelserna om registret över automatiska nödradiosändare i 122 § i luftfartslagen.
146 §.Åtgärder för ingripande i tillstånd som beviljats organisationer eller i anmälningspliktig verksamhet. Till paragrafens 1 mom. fogas de nya punkterna 15, 16 och 17 i förteckningen.
Paragrafens 14 punkt ändras så att punkten i slutet ersätts med kommatecken.
I den nya 15 punkten i paragrafen nämns en leverantör av U-space-tjänster och i den nya 16 punkten en leverantör av gemensamma tjänster för U-space. Dessa aktörer enligt U-space-genomförandeförordningen fogas till förteckningen över de aktörer i vars verksamhet Transport- och kommunikationsverket kan ingripa med åtgärder enligt 147–149 § i luftfartslagen, dvs. med administrativa påföljder som gäller tillstånd som en organisation har beviljats.
Leverantörer av U-space-tjänster och exklusiva leverantörer av gemensamma informationstjänster ska certifieras enligt kapitel V i U-space-genomförandeförordningen. Eftersom certifieringsbehörigheten baserar sig direkt på förordningen, behövs inga nationella bestämmelser om detta.
I den nya 17 punkten i paragrafen nämns en leverantör av tjänster för stationsplattor. Enligt definitionen i kommissionens förordning (EU) nr 139/2014 om krav och administrativa rutiner för flygplatser enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 avses med ledningstjänst för trafik på plattan tjänster som tillhandahålls för att leda luftfartygs och fordons aktiviteter och rörelser på en platta. Enligt samma förordning, liksom också enligt 75 § i luftfartslagen avses med platta ett begränsat område avsett för att ta emot luftfartyg i samband med på- eller avstigning av passagerare, lastning eller lossning av post eller gods eller för tankning, parkering eller underhållsarbete. Tillhandahållandet av tjänster för stationsplattor är anmälningspliktig verksamhet enligt förordning (EU) nr 139/2014. Eftersom Transport- och kommunikationsverkets behörighet att ta emot dessa anmälningar följer direkt av förordningen och 3 § i luftfartslagen, är det inte motiverat att föreskriva om detta nationellt. Det är dock motiverat att foga leverantörer av tjänster för stationsplattor till förteckningen över de aktörer i vars verksamhet Transport- och kommunikationsverket kan ingripa med åtgärder enligt 147–149 § i luftfartslagen, dvs. med administrativa påföljder som gäller tillstånd som en organisation har beviljats.
158 §.Flyghinder. Det föreslås att paragrafens 4 mom. ändras för att precisera bemyndigandet av Transport- och kommunikationsverket enligt momentet. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om konstruktionen för hinder, märkning av hinder, befrielse från tillståndsplikt för hinder enligt momentet, om hindret inte påverkar flygplatsernas hinderbegränsande ytor eller flygprocedurerna eller om hindret är beläget i omedelbar närhet av ett befintligt hinder eller av motsvarande tekniska aspekter.
Paragrafens 5 och 6 mom. föreslås bli upphävda. Bestämmelserna om beviljande av flyghindertillstånd ingår i föreslagna nya 158 a §.
I 158 § 5 mom., som föreslås bli upphävd, föreskrivs att ansökan om flyghindertillstånd ska åtföljas av ett utlåtande av den berörda leverantören av flygtrafikledningstjänst och när det gäller vindkraftverk som placeras på havsområden även ett utlåtande av Gränsbevakningsväsendet. En motsvarande bestämmelse föreslås inte i nya 158 a §.
Utlåtande av leverantören av flygtrafikledningstjänster behandlas ovan i avsnitt 3 Nuläge och bedömning av nuläget. Det gällande förfarandet för utlåtanden är problematiskt. För det första har leverantören av flygtrafikledningstjänster tagit ut en avgift för utlåtanden av tillståndssökande, trots att det inte finns särskilda bestämmelser om avgifterna i lagstiftningen. För det andra anser leverantören av flygtrafikledningstjänster att den till följd av den ändrade lagstiftningen inte kan bedöma konsekvenser i situationer där ansökan om flyghindertillstånd påverkar sådana flygprocedurer som den inte själv har planerat.
I förfarandet enligt den gällande lagen har leverantören av flygtrafikledningstjänster i vissa situationer som stöd för sitt eget utlåtande begärt utlåtanden av dem som det planerade flyghindret kan antas påverka. Framöver vore det också mycket viktigt att som stöd för Transport- och kommunikationsverkets tillståndsprocess begära utlåtanden om planerade flyghinder av alla dem som ärendet gäller.
Till skillnad från de övriga bestämmelserna i lagen föreslås att bestämmelserna om flyghinder i 158, 158 a, 158 b, 158 c och 158 d § ska träda i kraft först den 1 juli 2023, så att Transport- och kommunikationsverket och Fintraffic Flygtrafiktjänst Ab hinner förbereda sig för ändringen i sin verksamhet.
158 a §.Beviljande av flyghindertillstånd. I den nya föreslagna paragrafen föreskrivs om beviljande av flyghindertillstånd.
Enligt paragrafens 1 mom. beviljar Transport- och kommunikationsverket på ansökan flyghindertillstånd, precis som enligt den gällande lagstiftningen. Tillstånd kan sökas av anordningens, byggnadens, konstruktionens eller märkets ägare, innehavare eller huvudman. I den gällande lagen finns inga bestämmelser om sökanden av tillstånd, men den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuvarande praxis.
Transport- och kommunikationsverket ska innan tillstånd beviljas utreda flyghindrets konsekvenser för flygtrafikens smidighet och flygplatsoperatören. Som stöd för utredningen ska Transport- och kommunikationsverket begära utlåtanden av leverantören av flygtrafikledningstjänsten, flygplatsoperatören, planerarna av flygprocedurerna och de övriga parterna.
Enligt paragrafens 2 mom. ska tillstånd i regel beviljas. Tillstånd ska beviljas, om flygsäkerheten inte äventyras och om den olägenhet det planerade hindret medför för flygtrafikens smidighet kan minskas med till buds stående planeringskriterier för flygförfarandet så att hindret inte medför oskälig olägenhet för flygplatsoperatören eller försvårar smidig flygtrafik.
158 b §.Register över flyghinder. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att Transport- och kommunikationsverket för ett register över flyghinder. Bestämmelsen motsvarar regleringen enligt lagen om en infrastruktur för geografisk information (451/2009) och statsrådets förordning om en infrastruktur för geografisk information (725/2009) till den del att Transport- och kommunikationsverket otvetydigt svarar för registret över flyghinder som utgör geografisk information för luftfart.
I dag administrerar Fintraffic Flygtrafiktjänst Ab registret över flyghinder, men om detta föreskrivs inte uttryckligen i lag. Denna praxis har sin bakgrund i uppspjälkningen av luftfartsförvaltningen i olika myndigheter och bolag.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de uppgifter som ska antecknas i registret. I registret införs namnet på och kontaktuppgifterna för innehavaren av tillståndet för flyghinder samt teknisk information om flyghindret. Innehavaren av tillståndet för flyghinder ska utan dröjsmål informera Transport- och kommunikationsverket eller en instans som myndigheten utsett om förändringar i hindret och kontaktuppgifterna.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att raderas uppgifterna i registret 10 år efter avlägsnandet av flyghindret, om inte något annat följer av internationella förpliktelser eller lagstiftning.
158 c §.Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter. Det föreslås att en ny 158 c § om överföring av förandet av register över flyghinder fogas till lagen.
Enligt paragrafens 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket köpa tjänster för förandet av registret över flyghinder samt direkt relaterade produktions-, förvaltnings- och utvecklingsuppgifter av Fintraffic Flygtrafiktjänst Ab. Tjänsteleverantören lämnar ut uppgifter i registret över flyghinder via Transport- och kommunikationsverkets gränssnitt.
De grundlagsrelaterade aspekterna i fråga om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter bedöms i avsnitt 12 Förhållande till grundlagen och lagstiftningsordning. Det föreslås att en bestämmelse om möjligheten att överföra offentliga förvaltningsuppgifter införs för att göra det möjligt att administrera registret över flyghinder så effektivt och ändamålsenligt som möjligt.
Enligt 40 § 2 mom. 2 punkten i upphandlingslagen upphandlingen av tekniska skäl eller av skäl som anknyter till skydd av ensamrätt bara kan genomföras av en viss leverantör; en ytterligare förutsättning är att det inte finns något förnuftigt alternativ eller substitut och att avsaknaden av konkurrens inte beror på en konstgjord begränsning av villkoren för upphandlingen.
Den upphandlande enheten ska påvisa att det inte finns en motsvarande produkt eller tjänst som gör det möjligt att uppnå samma resultat. Tillämpningen av bestämmelsen ska dock motiveras.
Möjligheten att överföra uppgiften med stöd av lagen endast till Fintraffic Flygtrafiktjänst Ab anses vara motiverad, eftersom bolaget innehar det befintliga registret över flyghinder och därigenom även historisk information om beviljade flyghindertillstånd, medan andra aktörer saknar motsvarande databaser och -system.
Utifrån uppgifter i registret över flyghinder sammanställer bolaget också geodata, som även framöver kommer att vara en väsentlig uppgift för registerföraren.
I dag har Transport- och kommunikationsverket inget gränssnitt till uppgifterna i registret över flyghinder. Det föreslås särskilda bestämmelser om detta framöver. Det är motiverat att den myndighet som beviljar flyghindertillstånd har tillgång till historisk information om beviljade flyghindertillstånd.
I paragrafens 2 mom. föreslås en hänvisning till 210, 212, 213 och 215 § i lagen om transportservice, i vilka det detaljerat föreskrivs om överföring och skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på en person som är anställd av en tjänsteleverantör som avses i 1 mom. när denne utför uppgifter som avses i det nämnda momentet. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
158 d §.Utlämnande av uppgifter ur registret över flyghinder. Det föreslås att en ny 158 d § om utlämnande av uppgifter ur registret över flyghinder fogas till lagen.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs att på utlämnande av uppgifter ur registret över flyghinder tillämpas vad som föreskrivs om utlämnande av uppgifter ur trafikregistret i 28 kap. i lagen om transportservice och vad som föreskrivs om geografisk information i lagen om en infrastruktur för geografisk information.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att den som svarar för registret över flyghinder ska se till att tekniska data om flyghinder är fritt tillgängliga i maskinläsbart format via ett öppet gränssnitt. Dessa data ska ha ett format utifrån vilket det inte går att identifiera enskilda personer och att sekretessbelagd information inte röjs.
Den som för registret över flyghinder ska öppna ett gränssnitt via vilket information om flyghinder är tillgänglig.
De situationer i vilka uppgifter ur registret över flyghinder lämnas ut kan variera avsevärt. För det första kan enskilda medborgare eller leverantörer begära uppgifter, och då är det i allmänhet fråga om uppgifter som gäller enskilda flyghinder. Det kan också vara fråga om aktörer inom obemannad luftfart och förfrågningar om geodata av företag som tillhandahåller tjänster för dem, och antalet sådana förfrågningar väntas öka. För det tredje kan det vara fråga om uppgifter som lämnas ut till luftfartsinformationstjänster för publicering i AIS-publikationer.