2
Nuläge och bedömning av nuläget
Elutgifterna för dem som har de allra lägsta inkomsterna stöds med utkomststöd. Därtill beaktas i bostadsbidraget för pensionstagare och i det allmänna bostadsbidraget separata uppvärmningskostnader för de hushåll för vilka uppvärmningen inte ingår i hyran eller vederlaget samt för dem som bor i eget egnahemshus. Utkomststödet är ett stöd som beviljas i sista hand och som är strikt behovsprövat, medan bostadsbidragen ersätter endast en del av de nämnda kostnaderna.
Under hösten 2022 har det vidtagits särskilda åtgärder för att stödja konsumenterna som svar på energikrisen. Vid budgetförhandlingarna hösten 2022 beslutade regeringen om flera åtgärder vars syfte är att kompensera hushållen för det höjda elpriset. Sådana åtgärder är bland annat ett tidsbundet elavdrag vid inkomstbeskattningen, ett tidsbundet elstöd till hushåll med låga inkomster samt en tidsbunden sänkning av mervärdesskatten på elenergi. I detta sammanhang beslutade regeringen att före regeringsförhandlingarna våren 2023 bereda en stödmodell som syftar dels till att öka energiskattesystemets klimaträttvisa, dels till att svara på de oskäliga sociala konsekvenser som följer av topparna i marknadspriserna på el och bränslen. Syftet med beredningen är att skapa en stödmodell där hushållen kan beviljas stöd utifrån inkomst och region. I modellen ska det också ingå ett element där en plötslig höjning av marknadspriserna möjliggör automatisk utbetalning av inkomststöd till hushållen. Dessutom har regeringen 2022 vidtagit flera andra åtgärder för att förbättra hushållens köpkraft och kompensera för höjningen av energipriset, såsom en tidigareläggning av indexhöjningen av sociala förmåner, en sänkning av avgifterna för småbarnspedagogik, en tidsbunden sänkning av mervärdesskatten för persontransporter, en förlängning av höjningen av avdraget för arbetsresor, en höjning av arbetsinkomstavdraget för personer över 60 år och en utbetalning av ett extra barnbidrag.
Genom lagen om temporär ändring av mervärdesskattelagen (870/2022) ändrades mervärdesskattesatsen för elenergi från 24 procent till 10 procent. Ändringen är tidsbunden och gäller den 1 december 2022–30 april 2023.
Lagen om temporär ändring av inkomstskattelagen (1013/2022) trädde i kraft den 1 januari 2023. Det belopp som betalats för elenergi som förbrukats den 1 januari–30 april 2023 på eldriftsstället för en skattskyldigs stadigvarande bostad berättigar till hushållsavdrag under skatteåret 2023, till den del det betalda beloppet överstiger 2 000 euro och är högst 6 000 euro. Avdraget är 60 procent av det belopp som avses ovan. Om en skattskyldig samtidigt använder mer än en stadigvarande bostad samtidigt, beviljas avdraget på basis av endast ett driftställe.
Lagen om temporärt elstöd (1152/2022) trädde i kraft den 1 januari 2023. Elstöd ska betalas till de hushåll som på grund av sina låga inkomster inte till fullo kan utnyttja det hushållsavdrag som beviljas på basis av elenergiräkningen. Elstödet är 60 procent av den elenergi som under perioden 1 januari–30 april 2023 förbrukats i en bostad i Finland som används för hushållets stadigvarande boende till den del det betalda beloppet överstiger självriskandelen. Självriskandelen är 400 euro per månad. Det belopp som betalats för elenergi och som beaktas vid beviljandet av elstöd är högst 1 500 euro i månaden. Ansökan om elstöd görs hos Folkpensionsanstalten. Elstödet beviljas separat för en månad i sänder och det betalas in på det bankkonto som sökanden har uppgett.
Både elavdraget och elstödet hänför sig till perioden mellan januari och april 2023. Elpriserna har dock i enlighet med vad som anförts ovan varit mycket höga redan i slutet av 2022, och åtgärderna i fråga stöder således inte konsumenterna när det gäller denna tidsperiod.
Utöver stödåtgärderna har det dessutom under hösten 2022 vidtagits åtgärder som syftar till att minska efterfrågan på el, öka efterfrågeflexibiliteten och öka utbudet på el. Dessa faktorer bidrar till att sänka elpriset. I kampanjen Snäppet svalare, som inleddes i oktober 2022, uppmuntras människor, företag och andra organisationer att spara energi genom handlingar i vardagen. Kampanjens mål är att få minst 95 procent av de finska hushållen att spara energi och att jämna ut elförbrukningstopparna. Kampanjens långsiktiga mål är att minska energiförbrukningen permanent. På hösten 2022 har man de facto märkt att elförbrukningen minskar, vilket är en följd av att konsumenterna har sparat el. Det är fortfarande viktigt att spara el och förlägga förbrukningen utanför topptimmarna för att trygga att elen räcker till. Dessutom har regeringen överlämnat en proposition till riksdagen med förslag till ändring av elmarknadslagen och till lagar som har samband med den (RP 318/2022 rd), som innehåller bland annat åtgärder för att underlätta tillträde till marknaden för efterfrågeflexibilitet. Syftet med propositionen är att öka efterfrågeflexibiliteten från och med vintern 2023–2024. I syfte att öka och säkerställa utbudet har man också strävat efter att förbättra kraftverkens bränsleförsörjning. För att trygga bränsleförsörjningen har en flytande terminal för flytande naturgas anskaffats till Finland, en regeringsproposition om obligatorisk upplagring av gas (RP 232/2022 rd, RSv 236/2022 rd) överlämnats och förts vidare i riksdagen, säkerhetsupplagringen av bränntorv har främjats och man har deltagit i beredningen av EU:s gemensamma anskaffning av gas. Dessutom har ett statsgarantiprogram beretts för att förhindra elproducenternas likviditetskris på grund av att antalet krav på säkerheter på derivatmarknaden har ökat kraftigt.
Utöver nationella åtgärder har man strävat efter att svara på energikrisen också genom flera åtgärder på EU-nivå. På EU-nivå har största delen av åtgärderna gällt säkerställandet av tillgången på gas och regleringen av prissättningen av gas. Genom rådets förordning (EU) 2022/1854Rådets förordning (EU) 2022/1854 av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna, EUT L 261I, 7.10.2022, s. 1–21. om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna föreskrevs det om målen för att minska den totala elförbrukningen och den totala förbrukningen av el under topptimmarna, om taket för marknadsintäkter och om fördelningen av överskottsintäkter och extra överbelastningsavgifter till elslutförbrukarna samt om det obligatoriska temporära solidaritetsbidrag som ska tillämpas på överskottsvinster till unionens bolag och fasta verksamhetsställen inom råolje-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorn.
I Finland håller man på att nationellt genomföra åtgärderna enligt förordning (EU) 2022/1854 genom regeringens proposition RP 320/2022 rd. I propositionen föreslås det i stället för det intäktstak enligt EU-förordningen som gäller elproduktionen en sådan lösning till tillfällig åtgärd som är så okomplicerad och enhetlig som möjligt för att minska de till följd av energikrisen ökade vinsterna för företag som är verksamma inom energisektorn. I propositionen föreslås det en skatt på vinster som ska tillämpas på företag som är verksamma på elmarknaden och som i stor utsträckning ska tillämpas på sådana företag som producerar el eller säljer el på parti- eller detaljmarknaden och som är verksamma på den finska marknaden. Skatten ska inte bara betalas av inhemska företag utan också av utländska företag, om de har ett fast driftställe i Finland för bedrivande av affärsverksamhet. Grundtanken med skatten är att den i stor utsträckning ska lämpa sig för alla aktörer vars elaffärsverksamhet överskrider de gränser för ringa elaffärsverksamhet som anges i förordningen om särredovisning. Beloppet av skatten på vinster inom elbranschen ska vara 30 procent av resultatet av elaffärsverksamheten till den del det överstiger en årlig intäkt på 10 procent av beloppet av det justerade egna kapitalet i den skattskyldiges elaffärsverksamhet. Vid dimensioneringen av skattenivån har man beaktat det nationella målet att minska elproducenternas övervinster samt intäktstaket enligt EU-förordningen så att den föreslagna skatten med tillräcklig säkerhet minskar inkomsterna, från vilka skatten är avdragen, för varje elproducent som omfattas av förordningen i minst lika stor utsträckning varje kalendermånad som intäktstaket enligt EU-förordningen.
Det finns inga exakta uppgifter om vilka faktorer som inverkar på bedömningen av vilka effekter skatten på vinster inom elbranschen har, och därför finns det också stor osäkerhet kring uppskattningen av skatteintäkterna. Om det genomsnittliga elpriset på dagen före-marknaden är 100–200 euro per megawattimme 2023 och 65 procent av elproduktionen under 2023 är skyddad till priset 40 euro per megawattimme, är skatteintäkterna från skatten på vinster inom elbranschen uppskattningsvis cirka 0,5–1,3 miljarder euro. Om aktörernas skyddsnivå är 55 procent i stället för 65 procent, skulle skatteinkomsterna med samma prisantaganden vara uppskattningsvis cirka 0,1–0,3 miljarder euro mer än vad som nämns ovan. Eftersom skatten ska tas ut i efterhand under 2024, flyter skatteintäkterna in till statsbudgeten 2024.
Tillämpningsområdet för den tillfälliga skatten på vinster inom sektorn för fossila bränslen ska enligt regeringens proposition RP 320/2022 rd omfatta de företag som omfattas av tillämpningsområdet för solidaritetsbidraget enligt EU-förordningen och av vars omsättning mer än 75 procent utgörs av utvinning av råolja och naturgas, framställning av raffinerade oljeprodukter av råolja och tillverkning av stenkolsprodukter. Skatten ska utöver inhemska företag också gälla utländska företag som har ett fast driftställe i Finland. Resultatet av näringsverksamheten ska i överensstämmelse med solidaritetsbidraget enligt EU-förordningen jämföras med det genomsnittliga resultatet av näringsverksamheten för skatteåren 2018–2021, och resultatet av näringsverksamheten under skatteåret ska vara skattepliktigt till den del det är högre än 120 procent av det genomsnittliga resultatet av näringsverksamheten under jämförelseperioden. På den skattepliktiga vinst som fastställs på detta sätt ska tillämpas en skattesats på 33 procent i överensstämmelse med solidaritetsbidraget enligt EU-förordningen.
Utifrån beskattningsuppgifterna kan det bedömas att några tiotals företag har varit verksamma inom branschen för framställning av raffinerade oljeprodukter under de senaste åren. Det har inte funnits tillgång till täckande information om fördelningen av dessa företags omsättning per bransch. Bland företagen har det dock inte identifierats sådana som med säkerhet skulle vara företag som är verksamma inom sektorn för fossila bränslen på det sätt som avses i den föreslagna lagen, det vill säga företag av vars omsättning mer än 75 procent består av utvinning av råolja eller naturgas, framställning av raffinerade oljeprodukter av råolja eller tillverkning av stenkolsprodukter. På basis av detta bedöms det att de skatteintäkter som flyter in från skatten på vinster inom sektorn för fossila bränslen är ringa.
Regeringens proposition RP 320/2022 rd har överlämnats till riksdagen den 29 december 2022.
5
Alternativa handlingsvägar
5.1
Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet
Många länder har infört stödåtgärder som syftar till att lätta på trycket av de elkostnader som konsumenterna ska betala. Liksom i Finland har många länder tagit i bruk en sänkning av mervärdesskatten eller elskatten. Dessa metoder behandlas inte separat i detta sammanhang, utan nedan ligger tyngdpunkten på olika varianter av engångsersättningar. Med de priser som anges avses de priser på elenergi inklusive mervärdesskatt som privatkonsumenter betalar, om inte något annat anges. Värt att notera är att nästan varje modell innehåller någon form av självrisk för konsumenten eller en övre gräns för den andel som staten ersätter.
I Sverige har man beslutat stödja de hushåll som förbrukar mer än 2 000 kilowattimmar per månad (uppskattningsvis kring 1,8 miljoner hushåll) med cirka 200 euro per månad från och med december 2022 till och med februari 2023. Stödet fås oberoende av elavtal och av det pris konsumenten betalar, vilket i vissa fall kan leda till ett högre stödbelopp än elräkningens belopp. Den uppskattade kostnaden är cirka 600 miljoner euro. I Sverige har man beslutat att stödja elförbrukarna genom 55 miljarder kronor (cirka 5 miljarder euro) av de flaskhalsintäkter som det svenska stamnätsaffärsverket fått. En stödmodell för företag och andra organisationer är under beredning. Alla hushåll i elmarknadsprisområdena SE3 (Mellersta Sverige) och SE4 (Södra Sverige) har rätt till stöd för hushållen. I de nordliga prisområdena SE1 och SE2 har priset på börsel varit så lågt att hushållen i området inte stöds med flaskhalsintäkter. I prisområde SE4 är stödet 0,79 kronor per kilowattimme (ca 7,3 cent per kilowattimme) och inom prisområde SE3 0,5 kronor per kilowattimme (ca 4,6 cent per kilowattimme). Stöd betalas för den mängd el som förbrukats under perioden den 1 oktober 2021–30 september 2022. Om hushållet har egen elproduktion, fås stöd enligt den elmängd som tagits från elnätet. Försäkringskassan betalar automatiskt ut stödet till hushållen, utan ansökningsprocess. Stödet påverkas inte av elavtalet i fråga eller av det anskaffningspris som hushållet betalar för elenergin. Stödet är av engångsnatur och det betalas så snart som möjligt, dock tidigast i februari.
Den norska regeringen har redan tidigare genomfört flera stödpaket för att kompensera kunderna för det höga elpriset. Till skillnad från situationen i Finland har nästan alla hushåll i Norge antingen ett börselsavtal eller ett avtal som följer priset på börsel med kort fördröjning. För närvarande gäller en stödåtgärd där konsumenterna ersätts med 90 procent av den andel som överstiger det genomsnittliga månadspriset på börsel 0,70 kronor per kilowattimme (ca 6,8 cent per kilowattimme). Åtgärden är i kraft till utgången av mars 2023. De totala kostnaderna för pristaket har beräknats uppgå till cirka 35 miljarder norska kronor (över 3 miljarder euro).
I Nederländerna betalas hushållen 190 euro per månad för tiden från och med oktober 2022 till och med december 2022. I kraft finns också en bestämmelse om en engångsersättning på 1 300 euro till låginkomsttagare.
I Estland gällde från januari 2022 till mars 2022 en modell där konsumentprisets tak var 12 cent per kilowattimme upp till 650 kilowattimmar. Likaså gällde tidigare en halvering av överföringsavgifterna. Från och med oktober 2022 till och med mars 2023 kan stöd fås månatligen till ett belopp av högst 5 cent per kilowattimme, om det pris som konsumenten betalar överstiger 8 cent per kilowattimme. Om det totala beloppet av ett hushålls elräkning för en månad dividerat med förbrukningen till exempel är 35 cent per kilowattimme, kan stöd fås så att konsumenten betalar 30 cent per kilowattimme. I samma sammanhang fattades det också beslut om stöd som riktas mot priset på den naturgas som hushållen använder. De totala kostnaderna för ovannämnda åtgärder beräknas uppgå till cirka 4 miljarder euro. Elsektorn i Estland skiljer sig avsevärt från elsektorn i Finland, eftersom koncernen Eesti Energia beroende på år ensam svarar för nästan 90 procent av hela landets elproduktion och försäljningen av den. I motsats till Finland har Estland också mer kraftverkskapacitet än vad som motsvarar toppförbrukningen, och kapaciteten baserar sig i hög grad på inhemsk oljeskiffer. Innan den nu pågående krisen började anläggningar för oljeskiffer bli olönsamma på grund av utsläppshandeln, men för närvarande är de i drift.
5.2
Handlingsalternativen och deras konsekvenser
Propositionen omfattar inte något ingripande i elpriset genom ändring av den prisreglering som gäller eldistribution. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU och EU-domstolens avgörandepraxis i fråga om tillämpningen av direktivet hör beslutsfattandet om metoderna för beräkning av överföringsavgifter till den nationella regleringsmyndighetens exklusiva behörighet. Enligt EU-domstolens avgörandepraxis kan den nationella regleringsmyndighetens exklusiva behörighet enligt direktivet inte genom nationell lagstiftning överföras på ett annat organ (inklusive ett parlamentariskt organ) och tarifferna och beräkningsmetoderna ska fastställas på basis av enhetliga kriterier, såsom bedömningskriterier som anges i direktiv och fastställts i andra unionsrättsakter.
Liksom genom den föreslagna retroaktiva elpriskompensationen, skulle man också genom en fast engångsersättning undvika en situation där elförbrukarna har ett incitament att öka sin användning av elenergi antingen för att omfattas av stödet eller för att höja stödbeloppet. Då skulle stödet dock inte fördelas på basis av storleken på elenergiräkningarna.
Beaktande av konsumenternas inkomstnivå och ekonomiska situation i den modell som nu föreslås och som genomförs genom att elbolagen gör kompensationer i räkningarna skulle förutsätta att staten lämnar privata företag känsliga uppgifter om konsumenternas ekonomiska ställning. En stödmodell som beaktar konsumenternas inkomstnivå skulle således förutsätta att stödet genomförs av statsförvaltningen, till exempel i form av ett ansökningsbaserat stöd. Detta skulle dock vara ett betydligt långsammare genomförandesätt än den nu föreslagna schablonmässiga kompensation som görs i räkningarna och skulle kräva betydande tilläggsresurser för behandlingen av ansökningarna. Ett automatiserat alternativ skulle däremot kräva betydande och långvariga systemförändringar.
Motsvarande stödbelopp skulle också ha kunnat fördelas genom en ändring av parametrarna för det elavdrag och elstöd som det redan beslutats om. Då skulle dock målet att elpriskompensationen ska framgå av slutförbrukarens räkning, som utgjorde grunden för beredningen, inte ha uppnåtts. En ändring av parametrarna för elavdraget skulle kräva ändringar i Skatteförvaltningens informationssystem. Eftersom elstödet är beroende av prövning, skulle en betydande utvidgning av elstödet avsevärt ha ökat FPA:s behov av personalresurser. Redan till följd av det nuvarande elstödet har FPA behövt nyanställa 50 personer för behandlingen av ansökningar.
Inriktningen av den föreslagna elpriskompensationen skulle kunna främjas genom att föreskriva att kompensationen är skattepliktig. Den progressiva inkomstbeskattningen skulle då teoretiskt sett minska stödet i högre grad för höginkomsttagare. Eventuell skatteplikt skulle dock inte beakta hushållets inkomster, utan basera sig på förvärvsinkomsterna för den som ingått elförsäljningsavtalet. Om makarnas beskattningsbara inkomster är av mycket olika storlek, skulle storleken på skatten påverkas slumpartat av i vems namn elförsäljningsavtalet är. Syftet med elpriskompensationen är att underlätta situationen inte bara för låginkomsttagare utan också för medelinkomsttagare som råkat i trångmål. Marginalskattesatserna inom inkomstbeskattningen i Finland är höga redan för medelinkomsttagare. Enligt Statistikcentralen var medianlönen för en finländsk löntagare 3 235 euro i månaden 2021 (40 437 euro per år). Enligt uppgifter från finansministeriet skulle den marginalskattesats som motsvarar denna medianlön vara cirka 49,5 procent 2023. För att ett sådant system på ett ändamålsenligt sätt ska ge nettostöd också till medelinkomsttagare, borde ersättningsprocenterna höjas betydligt jämfört med vad som föreslagits. Då skulle i sin tur de bruttostöd som betalas till personer med höga inkomster vara mycket höga. Även administrativa skäl talar för att stödet ska vara skattefritt. Skatteplikt för en engångsersättning skulle förutsätta att detaljförsäljarna av el i egenskap av den som betalar ersättningen skulle göra behövliga anmälningar till inkomstregistret om ersättningarna och verkställa förskottsinnehållning. Detta skulle öka elbolagens administrativa börda i och med att de borde utreda förskottsinnehållningsprocenterna för de enskilda slutförbrukarna med tanke på betalningarna. Dessutom skulle ändringar i informationssystemen kunna medföra kostnader. Om det inte görs någon anmälan till inkomstregistret om skattepliktiga ersättningar eller verkställs förskottsinnehållning, borde mottagarna verkställa förskottsinnehållning på eget initiativ. I beskattningshänseende skulle saken vara utmanande och kunna medföra ett handledningsbehov för myndigheterna, i synnerhet skatteförvaltningen.
För betalning av den andra posten behöver elbolaget uppgifter om slutförbrukarens förbrukning av elenergi i november och december samt priset för januari. Om slutförbrukaren inte har bytt elbolag, har slutförbrukarens elbolag all den information som behövs för att beräkna den andra posten. Sådana byten av elbolag som sker mellan november och januari gör situationen betydligt mer komplicerad, eftersom det nya bolaget inte nödvändigtvis känner till slutförbrukarens hela förbrukning. Av denna anledning bör ett informationsutbyte skapas mellan enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln och det nya elbolaget i syfte att förmedla slutförbrukarens förbrukningsuppgifter från november och december. Vid enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln finns dock inga uppgifter om slutförbrukarens priser sparade och det finns inget färdigt förfarande för detta. Den enda part som har kännedom om slutförbrukarens elpris i januari är det elbolag som levererat elenergi till slutförbrukaren i januari, varvid detta bolag också ska betala den andra posten av kompensationen.
Många slutförbrukare har flera eldriftsställen, t.ex. en sommarstuga och en stadsbostad. Det är också mycket vanligt med två driftsställen i samband med en flytt, när slutförbrukaren har elförsäljningsavtal både för den gamla och för den nya bostaden. De olika eldriftsställena kan ha olika elbolag. En slutförbrukare kan byta elbolag för ett eldriftsställe under januari månad, vilket innebär att flera elbolag då betalar den andra posten. Om alla elbolag som i sådana fall levererat elenergi i januari betalar kompensation till slutförbrukaren, kan det i många fall leda till att den andra posten av kompensationen då betalas ut flera gånger. För att undvika detta bör man välja ett elbolag för januari som betalar den andra posten av kompensationen för det eldriftsställe dit elenergin har levererats. I förslaget anges att det elbolag som har levererat elenergi till eldriftsstället den 31 januari 2023 utses som det elbolag som ska betala den andra posten. Då kan de konsumenter vars elenergipris stigit under januari månad, t.ex. till följd av att ett gammalt förmånligt tidsbundet avtal gått ut, få en större kompensation för den andra posten. Å andra sidan, om slutförbrukaren i slutet av januari har bytt ut ett dyrt tidsbundet avtal som slutförbrukaren har ingått under hösten mot ett lägre avtalspris, bestäms den andra posten av kompensationen enligt detta lägre pris. Dessa slutförbrukare har dock fått full kompensation för den första posten.
Enligt enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln kan över 98 procent av eldriftsställena omfattas klart och entydigt med denna begränsning. Följande situationer kan hanteras på ett entydigt sätt:
driftsstället och elförsäljningsavtalet för det är det samma före och efter årsskiftet,
elbolaget för ett eldriftsställe har bytts ut, men eldriftsstället har elförsäljningsavtal som är i kraft i januari 2023 och alla avtal gäller samma slutförbrukare,
slutförbrukaren har flyttat i januari 2023 och
slutförbrukaren har flyttat före november-december 2022, men slutförbrukaren har dock endast ett elförsäljningsavtal i kraft på en och samma gång i januari 2023.
De centrala utmaningarna är förknippade med situationer där en avtalspart i ett elförsäljningsavtal ändras och med situationer som uppstår i samband med flyttar, särskilt om slutförbrukaren har flera driftsställen. Eftersom det finns många olika slags användningssituationer om man ser till antalet eldriftsställen, byte av elbolag och flyttkombinationer, har det inom denna tidsram inte gått att kartlägga alla situationer. Det är alltså sannolikt att det i samband med betalningen av elpriskompensationer framkommer nya fall som inte omfattas av dessa. Det finns uppskattningsvis cirka 70 000 krävande driftsställen, och behandlingen av dessa bör trots allt vara automatiserad.
Vid enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln registreras förbrukningsuppgifterna för varje eldriftsställe under den kundrelation som etablerats för en viss personbeteckning eller vissa personbeteckningar. Om ett avtal för ett eldriftsställe ingås med en annan personbeteckning, tolkar enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln detta som en ny kundrelation. Då kan den andra posten inte längre betalas till dessa slutförbrukare, eftersom det inte är möjligt att automatiskt utreda personernas aktuella boendesituation. I en situation där slutförbrukaren i samband med ett byte av elbolag i januari beslutar sig för att byta ut den part som ingår avtalet, t.ex. från en make till en annan, ändras också kundrelationen, och enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln kan då inte längre identifiera kundrelationen som den samma. Då kan den andra posten av kompensationen inte betalas.
I samband med en flytt får slutanvändaren kompensation för det driftsställe där el har förbrukats under november och december. Om flytten sker t.ex. i januari, får slutförbrukaren den andra posten av kompensationen enligt förbrukningen i den gamla bostaden. Om flytten sker i november eller december, får slutförbrukaren den andra posten av kompensationen enligt förbrukningen av elenergi i bägge bostäderna under november och december.
Den mest utmanande situationen uppstår när en slutförbrukare har flera driftsställen och det mellan november och januari sker förändringar beträffande dem. Ett sådant fall kan t.ex. vara att slutförbrukaren har en fritidsbostad och en stadsbostad, och det sker en flytt som rör någondera bostaden. I sådana situationer kan enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln inte entydigt hänföra förbrukningsuppgifterna från det föregående driftsstället till det elbolag som slutförbrukaren har ett försäljningsavtal med i januari. I dessa situationer hänför enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln förbrukningsuppgifterna enligt följande princip: Förbrukningsuppgifterna hänförs till samma elbolag som också var elbolag på det föregående driftsstället. Om konsumenten inte längre har några avtal med elbolaget på det föregående driftsstället, hänförs förbrukningen på basis av det avtal som senast trätt i kraft i januari. Om flera avtal träder i kraft samtidigt, kontrolleras det om avtalen gäller samma elbolag, och i så fall kan förbrukningen hänföras till detta bolag. Annars hänförs förbrukningen till det leveransskyldiga elbolaget. Om inget av de återstående elbolagen är leveransskyldigt eller om det finns flera än ett leveransskyldigt elbolag, hänförs förbrukningen till det elbolag som kommer först enligt alfabetisk ordning.
6
Remissvar
Utlåtanden om utkastet till regeringsproposition begärdes via webbplatsen utlåtande.fi under perioden den 10 januari–22 januari 2023. Remisstiden var exceptionellt kort på grund av ärendets brådskande natur. Sammanlagt 55 yttranden lämnades in.
Regeringspropositionen lämnades den 29 januari 2023 till rådet för bedömning av lagstiftningen för utlåtande. Utlåtandet har inte hunnit beaktas vid beredningen av regeringspropositionen. Utlåtandet lämnas till riksdagen efter att regeringspropositionen har lämnats.
6.1
Allmänna anmärkningar
I de yttranden som kom in erkändes allmänt behovet av och syftet med de föreslagna åtgärderna.
Remissvaren hade starkt fokus på de utmaningar som sammanhänger med verkställigheten av de föreslagna lagarna. I yttrandena lyfte man fram de tekniska utmaningar som de föreslagna åtgärderna medför för elbolagen när det gäller ändringarna i informations- och faktureringssystemen, det ökade manuella arbetet i anknytning till de föreslagna elpriskompensationerna och förlängda betalningstiderna samt det ökade behovet av kundservice.
I yttrandena lyftes också fram alternativa sätt genom vilka det enligt remissinstanserna skulle vara ändamålsenligare att genomföra motsvarande stöd. Som alternativa genomförandesätt framhölls i yttrandena framför allt utnyttjande av redan befintliga stödformer samt genomförande av den föreslagna elpriskompensationen på myndighetsnivå. Alternativa handlingsvägar bedöms närmare i avsnitt 5.2.
Vid den fortsatta beredningen av regeringspropositionen bedömdes elbolagens roll vid genomförandet av de föreslagna åtgärderna i ljuset av remissvaren. Uppgiften bedöms till sin karaktär vara schablonmässig förmedling av stöd och inte förenad med prövning, varför genomförandet då inte bör ses som en offentlig förvaltningsuppgift (se avsnitt 12.4 nedan).
Bedömningen av propositionens grundlagsenlighet har vid den fortsatta beredningen även till övriga delar kompletterats med beaktande av de anmärkningar som framförts i remissvaren.
Utifrån remissvaren preciserades och förenhetligades dessutom de termer som används i lagförslagen.
6.2
Elpriskompensation
Remissinstanserna lyfte fram tekniska och praktiska utmaningar i anslutning till genomförandet av den föreslagna elpriskompensationen.
Eftersom genomförandet av den föreslagna elpriskompensationen kräver ändringar i informationssystemen, påpekades det i flera utlåtanden att tidsschemat för genomförandet enligt den version av regeringspropositionen som var ute på remiss inte är realistisk. Utifrån remissvaren ändrades tidpunkten för när den första delen av kompensationen ges från mars till april 2023.
I remissvaren fästes uppmärksamhet vid oklarheterna kring definitionen av försäljningspriset på elenergi, vilket utgör grunden för beräkningen av elpriskompensationen. Särskilt frågor om hur separata priskomponenter, såsom mervärdesskatt, dags- och nattprissättning eller ursprungsgarantier, beaktas i priset togs upp. Vid den fortsatta beredningen har definitionen av det pris som ligger till grund för den föreslagna elpriskompensationen preciserats.
Utöver det schematiska genomförande som föreslås som huvudregel för elpriskompensationen kommer det i praktiken att förekomma undantagsfall som måste behandlas separat. Detta framfördes också i remissvaren, och remissinstanserna påtalade bland annat det manuella arbete som hanteringen av undantagsfall kräver samt frågor som gäller tillgången till sådana uppgifter som är nödvändiga för beräkning av kompensationen. Det framfördes också ett eventuellt behov av myndighetsstyrning, för att säkerställa en enhetlig hantering av diverse undantagsfall i olika elbolag. De problem som är förenade med undantagsfall har man vid den fortsatta beredningen av regeringspropositionen strävat efter att minska genom att precisera det förslag till bestämmelse som hänför sig till situationer där en kund byter elbolag samt genom att föreslå att Energimyndigheten ges behörighet att bevilja elbolagen extra tid för genomförandet av kompensationerna, vilket å sin sida minskar antalet av sådana eventuella elpriskompensationer som sannolikt behandlas som undantagsfall.
I flera utlåtanden påpekades att den föreslagna elpriskompensationen inte riktas särskilt väl till dem som behöver mest stöd och att den inte baserar sig på inkomstnivån hos den som får kompensationen. På grund av de politiskt fastställda utgångspunkterna för beredningen (att kompensationen ska synas på elräkningen, självriskbeloppet, maximibeloppet för kompensationen och prisgränsen) kunde kompensationens fördelning enligt behovsprövning eller inkomstklasser inte preciseras vid den fortsatta beredningen av regeringspropositionen.
Av remissvaren framgick det tydligt att det skulle vara mycket utmanande att utesluta fritidsbostäder från tillämpningen av den föreslagna elpriskompensationen. Flera elbolag påpekade i sina utlåtanden att de inte har den information om olika eldriftsställen som behövs för att göra denna åtskillnad.
I utlåtandena lyftes å ena sidan fram elbolagens behov av att utan dröjsmål få ersättning av staten för genomförda elpriskompensationer och å andra sidan vilka realistiska möjligheter Statskontoret har att genomföra utbetalningen av ersättningar för elpriskompensation. Vid den fortsatta beredningen preciserades förfarandet för utbetalning av ersättning så att den administrativa bördan för Statskontoret inte blir oskälig och så att ersättningarna kan betalas till elbolagen i så god tid som möjligt eller i förskott. Dessutom preciserades bestämmelserna om förfarandet för ersättning.
I begäran om utlåtande ombads elbolagen att bedöma de kostnader som genomförandet av den föreslagna elpriskompensationen skulle medföra för dem. Uppskattningarna rörde sig allmänt kring hundratals tusen euro. Dessutom antogs det att det kommer att uppstå kostnader av bland annat kreditförluster, inverkningar på kassaflödet och finansieringsarrangemang. Elbolagen framförde också i sina utlåtanden att de kostnader som verkställigheten av elpriskompensationen medför bör ersättas med statsmedel. Om inga ersättningar betalas, ansågs det utgöra en risk för att det blir bolagens kunder som måste stå för kostnaderna. De synpunkter som framfördes om ersättandet av kostnaderna för genomförandet har inte kunnat beaktas vid den fortsatta beredningen, men däremot har man vid den fortsatta beredningen strävat efter att ändra systemet för elpriskompensation så att kostnaderna och kostnadsriskerna minskar. Avsikten är dessutom att elbolagen ska ges av staten finansierad rådgivning och samordningshjälp för genomförandet av ändringarna i informationssystemen.
Energimyndigheten lyfte i sitt utlåtande fram utmaningar som hänför sig till de uppgifter som föreslagits för myndigheten i anknytning till verkställandet av elpriskompensationen och som bland annat hänför sig till att behovet av arbetskraft ökar och till att antalet ansökningar är svårt att förutsäga. Inom ramen för tidsschemat för beredningen var det dock inte möjligt att göra några betydande ändringar i propositionen till denna del.
6.3
Förlängd betalningstid
I flera yttranden påpekades det att en begränsning av skyldigheten att bevilja förlängd betalningstid i enlighet med utkastet till regeringsproposition till 50 procent av elenergiräkningens slutsumma systemtekniskt är mycket utmanande, om inte rentav omöjligt att genomföra inom den tidtabell som anges i lagförslaget. Flera elbolag påpekade dessutom att det faktum att den förlängda betalningstiden inte ska gälla eldistributionsavgifterna försvårar processen ytterligare. I yttrandena framfördes också oklarheterna i den version av propositionen som var ute på remiss och som gäller möjligheten att begära förlängd betalningstid för en räkning som redan förfallit till betalning samt de problem som detta skulle medföra med avseende på indrivningsprocessen.
Utifrån responsen preciserades villkoren för den förlängda betalningstiden enligt lagförslag 2 bland annat så att den förlängda betalningstiden ska gälla 100 procent av elenergiräkningen och att den endast kan begäras för räkningar som inte förfallit till betalning. Ändringen förenklar genomförandet av den föreslagna förlängda betalningstiden och svarar för sin del på de utmaningar i anslutning till tidtabellen för att genomföra den förlängda betalningstiden som framkommit i yttrandena.
Att inkludera eldistributionsavgifterna i tillämpningsområdet för den förlängda betalningstiden vid samfakturering skulle försätta kunder som omfattas av olika faktureringsmodeller i en ojämlik ställning, eftersom det inte skulle finnas någon skyldighet att bevilja förlängd betalningstid för de eldistributionsavgifter som faktureras separat. Propositionen har således inte ändrats till denna del vid den fortsatta beredningen.
Vid den fortsatta beredningen förtydligades dessutom lagförslagets samband med relevant reglering på både EU-nivå och nationell nivå.
6.4
Statsborgen som beviljas för elbolagens likviditetskrediter
Finansministeriet har utifrån remissvaren förtydligat och motiverat flera punkter som gäller paragrafer och motiveringstexter om statsborgen i anslutning till en förlängning av betalningstiderna. Strävan var att göra ändringar till väsentliga delar med beaktande av tidtabellen. Finsk Energiindustri rf ansåg i sitt yttrande att statsborgen och finansiering som behövs för att täcka likviditetsunderskottet bör kunna sökas på förhand för att medlen ska vara tillgängliga redan i samband med att förlängda betalningstider beviljas. Finsk Energiindustri rf betonade att både förordningen och Statskontorets anvisningar bör vara så tydliga som möjligt. Väre Oy ansåg att det troligtvis är omöjligt för ett elbolag som behöver statsborgen att presentera en tillförlitlig kalkyl över det likviditetsbehov som elbolaget kommer att ha. Statskontoret fäste i sitt yttrande likaså vikt vid beräkningen av maximibeloppet för statsborgen ur den synvinkel enligt vilka kriterier likviditetsunderskottet ska bedömas. Finanssiala ry har fäst vikt vid att det är oklart hurdana villkor som ska tillämpas på elbolagens finansieringsarrangemang.
I remissvaret från Finanssiala ry kommenterades det också att förvägran av borgen kan leda till problem för ett elbolag, om bolaget samtidigt åläggs att förlänga betalningstiderna. Denna aspekt har beaktats i beredningsskedet. Vid beviljandet av borgen måste man dock kunna göra en prövning som också säkerställer att likviditeten används för det ändamål som anges i lagen och att det genom arrangemanget med statsborgen inte upprätthålls aktörer på marknaden som av andra skäl än sådana som beror på förlängning av betalningstiden är uppenbart insolventa.
I samband med både den grundläggande och den fortsatta beredningen har ovannämnda omständigheter identifierats. Avsikten är att närmare bestämmelser om kriterierna för bedömning av det likviditetsunderskott som bestämmer maximibeloppet för statsborgen ska utfärdas genom förordning av statsrådet. I samband med beredningen av förordningen beaktas det att bedömningen av likviditetsunderskottet kan genomföras realistiskt. Det ska även utfärdas bestämmelser om andra detaljer i finansieringsarrangemang med statsborgen genom förordning. Remissvaren har till denna del inte medfört några väsentliga ändringar i propositionens innehåll, men de beaktas i det senare beredningsarbetet. Remissvaren betonade i sig nödvändigheten av bestämmelser på lägre nivå än lag samt omsorgsfull beredning av dem.
Statskontoret fäste i sitt yttrande vikt vid de närmare detaljer som gäller Statskontorets roll, processen för beviljande av statsborgen, innehållet i statsborgen och återkrav av statsborgen. I och med yttrandet har det i propositionen gjorts bland annat följande ändringar och preciseringar:
Motiveringen har preciserats i fråga om behandlingen av ansökningar, begäran om tilläggsutredningar och bedömningen av betalningsförmågan.
I motiveringen förtydligas kriterierna för kravet på motsäkerhet samt definitionen av proprieborgen.
Bestämmelserna har preciserats i fråga om Statskontorets rätt att få uppgifter, regressfordran och säkerhet för regressfordran.
Låntagarens och elbolagets skyldigheter har tydligare kopplats till iakttagandet av bestämmelserna om statsborgen samt borgensvillkoren i stället för god bank- eller indrivningssed, som nämns i utkastet.
Statskontoret har getts en tidsfrist för behandlingen av ansökan om borgensersättning.
Bestämmelserna om ändringssökande och verkställbarhet har kompletterats i den slutliga propositionen. Statskontorets beslut är verkställbara trots att ändring har sökts och de kan verkställas i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter.
Statskontoret föreslog i sitt yttrande behörighet att påföra administrativa påföljder vid brott mot bestämmelserna om statsborgen. Det ansågs inte möjligt att genomföra förslaget med beaktande av den korta beredningstiden. Med anledning av Statskontorets iakttagelse har det i propositionen tagits in en bestämmelse om att Statskontoret har rätt att säga upp en kredit med statsborgen i förtid eller att återkalla statsborgen i fråga om en outnyttjad kredit, om elbolag eller kreditgivare väsentligt bryter mot bestämmelserna om statsborgen, mot borgensbeslutet eller mot villkoren i kreditavtalet.
7
Specialmotivering
7.1
Lagen om temporär retroaktiv elpriskompensation
1 §. Lagens tillämpningsområde och syfte. I paragrafen föreskrivs det om syftet med den retroaktiva elpriskompensationen. Syftet med den föreslagna kompensationen är att stödja de slutförbrukare som omfattas av lagens tillämpningsområde, det vill säga särskilt konsumenter på grund av ökade kostnader till följd av att priset på elenergi har stigit. Enligt förslaget används i lagen termen elpriskompensation om den retroaktiva elpriskompensationen.
2 §.Definitioner. I paragrafen definieras de termer som är centrala med avseende på tillämpningen av lagen. Med slutförbrukare avses en kund hos ett elbolag som köper elenergi huvudsakligen för eget bruk. Definitionen av slutförbrukare motsvarar således definitionen av slutförbrukare i 3 § 18 punkten i elmarknadslagen. Med elbolag avses i den föreslagna lagen en näringsidkare som bedriver sådan detaljförsäljning av el som avses i 3 § 12 punkten i elmarknadslagen. Enligt 3 § 12 punkten i elmarknadslagen avses med detaljförsäljning leverans av el direkt till slutförbrukarna via distributionsnätsinnehavarens distributionsnät. Med elförsäljningsavtal avses ett avtal mellan ett elbolag och en slutförbrukare om leverans av elenergi till slutförbrukaren. Med elleveransavtal med dynamiska elpriser avses ett avtal om försäljning av el mellan ett elbolag och en slutförbrukare som återspeglar prisförändringar på spotmarknaderna, inbegripet dagen före- och intradagsmarknaderna, med intervall som minst motsvarar frekvensen för avräkning på marknaden, det vill säga i praktiken ett avtal om försäljning av el som är bundet till priset på elbörsen.
I den föreslagna 2 § definieras dessutom elenergiräkning så att den avser den del av slutförbrukarens elräkning som hänför sig till leveransen av elenergi (cent/kilowattimme) samt till därtill hörande fasta avgifter. Fasta avgifter är till denna del grundavgiften i anslutning till elleveransen samt fasta komponenter i anslutning till försäljningspriset på elenergi, såsom marginalen för ett elavtal till börspris. Eventuella mervärdestjänster i elavtalet ska inte omfattas av definitionen.
Utifrån de föreslagna definitionerna omfattas inte till exempel partihandel med el samt eldistribution av lagens tillämpningsområde. Således berättigar inte det belopp som betalats för eldistribution till elpriskompensation (se avsnitt 5.2 ovan).
3 §.Tillämpningsområde. För att den föreslagna elpriskompensationen ska kunna betalas så snabbt som möjligt så att den syns i kundernas räkning, bör stödvillkoren och stödkriterierna vara så enkla och tydliga som möjligt. Berättigad till elpriskompensation är enligt förslaget en slutförbrukare till vilken ett elbolag levererar elenergi direkt via en distributionsnätsinnehavares distributionsnät och vars elförsäljningsavtal har specificerats med personbeteckning. Således riktar sig kompensationen i huvudsak till hushållskunder, medan företag och sammanslutningar som bedriver verksamhet med FO-nummer faller utanför kompensationen. Stödet beviljas ett specifikt driftställe. När den föreslagna kompensationen gäller elavtal som har specificerats med personbeteckning, kommer kompensationen också att riktas till sådana småföretagare, såsom lantbruksföretagare och enskilda näringsidkare, som inte är verksamma med FO-nummer. På motsvarande sätt kommer inte husbolag att omfattas av kompensationen.
Undermätning har använts i vissa husbolag. Det innebär att husbolaget har ett elförsäljningsavtal som baserar sig på distributionsnätsmätning och den bostadsspecifika elförbrukningen har mätts genom annan mätning av nätinnehavaren. Eftersom endast husbolaget har ett elavtal, är det inte möjligt att rikta något stöd till de kunder som har undermätning. Det kan vara möjligt att motsvarande arrangemang finns också på andra platser där personbeteckning använts när elavtal ingåtts för driftstället.
Ett ytterligare villkor för att elpriskompensation ska kunna betalas är att under granskningsmånaden 1) överstiger slutförbrukarens totala pris inklusive skatt i ett elförsäljningsavtal med fast pris tio cent per kilowattimme, 2) överstiger slutförbrukarens förbrukningsvägda medelpris inklusive skatt i elförsäljningsavtalet tio cent per kilowattimme, om det i elförsäljningsavtalet har avtalats om en tidsfördelning som omfattar minst två fasta priser eller 3) har slutförbrukaren ett elleveransavtal med dynamiska priser. Enligt förslaget tillämpas på den sistnämnda typen av avtal inte i fråga om priset en begränsning på tio cent per kilowattimme.
Syftet med det föreslagna pristaket samt med den månatliga självriskandelen och det kalkylerade månatliga stödtaket enligt den föreslagna 4 § är att förbättra inriktandet av kompensationen. I detta fall omfattas inte så kallade lågprisavtal av stödet. För de kunder som har ett lågprisavtal har elkostnaderna inte stigit, och således anses det inte vara motiverat att stödja dem. Dessutom ska självriskandelen och stödtaket se till att de minsta räkningarna och de stora stöden lämnas utanför kompensationen.
I 2 mom. föreslås det att en slutförbrukare som är föremål för ekonomiska sanktioner som baserar sig på Europeiska unionens lagstiftning har inte rätt till elpriskompensation. Elpriskompensation ska således, i enlighet med punkt 47 i den tillfälliga krisramen för statliga stödåtgärder, inte beviljas personer som särskilt anges i de rättsakter i vilka dessa sanktioner införs, i den mån som stödet skulle undergräva syftet med de berörda sanktionerna. Meddelande från kommissionen: Tillfällig krisram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin till följd av Rysslands angrepp mot Ukraina. EUT C 426/1, 9.11.2022.
Enligt 3 mom. föreslås det att elpriskompensationen ska betalas utöver det eventuella hushållsavdrag som beviljas på basis av elenergiräkningar (lag 1013/2022) eller det temporära elstödet (lag 1152/2022). Den föreslagna elpriskompensationen ska betalas på basis av elenergiförbrukningen i november och december 2022, och därför är det inte fråga om ett sådant i 127 g § 3 mom. i inkomstskattelagen avsett understöd som beviljas på basis av samma kostnader och som utgör ett hinder för beviljande av hushållsavdrag på basis av elenergiräkningar för perioden 1 januari–30 april 2023. Eftersom den föreslagna elpriskompensationen beviljas på basis av andra kostnader än de stöd som redan är i kraft och den betalas utöver dem, minskar den inte heller de månadsvisa elenergikostnader som baserar sig på den faktiska förbrukningen och som ligger till grund för det hushållsavdrag eller det temporära elstöd som beviljas på basis av elenergiräkningar. Om t.ex. den elenergiräkning som bestäms på basis av förbrukningen i mars är 1 000 euro och man med samma räkning kompenserar den nu föreslagna separata elpriskompensation på 500 euro som betalas retroaktivt, används som beräkningsgrund för hushållsavdraget som beviljas på basis av elenergiräkningar och det tillfälliga elstöd som FPA betalar fortsättningsvis kostnader på 1 000 euro.
4 §.Elpriskompensationens belopp. Enligt 1 mom. ska beräkningen av den föreslagna elpriskompensationen grunda sig på den faktiska förbrukningen av elenergi separat för varje driftställe under november och december 2022. Genom att använda den faktiska förbrukningen som beräkningsgrund undviker man en situation där slutförbrukarna har ett incitament att öka sin förbrukning av elenergi med syftet att antingen börja omfattas av stödet eller för att öka stödbeloppet. Enligt artikel 10.2 i förordning (EU) 2022/1854 får de nationella åtgärder som vidtas för att minska överintäkterna enligt förordningen inte motverka skyldigheten att minska bruttoelförbrukningen. Enligt momentet föreslås det att elpriskompensation betalas för en tid som motsvarar fyra kalendermånader på basis av slutförbrukarens faktiska förbrukning av elenergi på varje driftställe under november och december 2022. Det föreslås att elpriskompensationen betalas i två poster, varav den första posten beaktar det kundspecifika priset på elenergi under november och december 2022 och den andra posten beaktar priset på elenergi under januari 2023.
I 2-4 mom. finns bestämmelser om en modell för hur kompensationen ska räknas ut. I 2 mom. föreslås det att det vid beräkningen av kompensationen ska tillämpas en självrisk på 90 euro per månad som utesluter små elräkningar från kompensationen. I fråga om den andel som överstiger självriskandelen betalas kompensation till 50 procent, dock så att kompensationen uppgår till högst 700 euro. Eftersom det föreslås att kompensation ska betalas kalkylmässigt för en tid på fyra månader, kan den kundspecifika totala kompensationen vara högst 2 800 euro.
Enligt 3 och 4 mom. föreslås det att elpriskompensationen kalkylmässigt ska delas in i två poster. Den första posten ska basera sig på elenergiräkningarna för november och december. Den andra posten ska basera sig på förbrukningen av elenergi separat för varje driftställe i november och december multiplicerat med priset under januari månad. Enligt det föreslagna 5 § 2 mom. bestäms priset för januari i enlighet med det elförsäljningsavtal som är i kraft den 31 januari 2023. På detta sätt beaktar beräkningen både prisutvecklingen och eventuella förändringar i avtalen under granskningsperioden. En beräkningsmodell som grundar sig på poster gör det således lättare att fördela kompensationen i enlighet med de faktiska kostnaderna. Uppgifterna om förbrukningen och priset granskas som en engångskalkyl med de uppgifter som finns tillgängliga vid beräkningstidpunkten, och till exempel balansjusteringar som görs i efterhand beaktas inte. Beräkningen av elpriskompensationen och dess parametrar anges i momentet i form av en beräkningsformel.
Enligt 5 mom. betalas den föreslagna kompensationen inte för de månader för vilka stödbeloppet skulle understiga fem euro. Begränsningen motsvarar normal praxis, enligt vilken elbolagen när det gäller små räkningar eller avgifter inte återbetalar eller debiterar sådana belopp. Dessutom motsvarar begränsningen utbetalningen av stöd enligt lagen om temporärt elstöd.
5 §. Betalning av elpriskompensation i form av en kompensation i elenergiräkningen. I 1 mom. föreslås det att elbolagen ska betala elpriskompensationen till slutförbrukarna i form av en kompensation i två poster i elenergiräkningen. Detta är det huvudsakliga sättet att betala elpriskompensation. Den första posten, som grundar sig på förbrukningen och elenergiräkningen för november och december, ska kompenseras så snart som möjligt, dock senast i den räkning som förfaller till betalning i april 2023, eller, om slutförbrukaren inte får någon räkning i april, i följande räkning. Den andra posten ska kompenseras i därpå följande räkning. Kompensationen ska framgå av elenergiräkningens specifikation. Den föreslagna bestämmelsen ändrar inte bestämmelserna om detaljförsäljarens fakturor enligt elmarknadslagen. Däremot minskar en elpriskompensation som betalas retroaktivt den slutsumma som faktiskt ska betalas i de elenergiräkningar som debiteras. Den föreslagna schablonmässigheten när det gäller att slå fast elpriskompensationen gör det möjligt för elbolagen att snabbt genomföra betalningen av stödet i elenergiräkningarna. Om slutförbrukaren i sin elräkning har genomfakturering av eldistributionen, kan kompensationen i en sådan gemensam räkning inte riktas enbart till leveransen av elenergi i elräkningen, utan den riktas till räkningens totala slutsumma. Den föreslagna kompensationen kan i detta fall också gälla täckande av eldistributionsräkningar. I enlighet med vad som anförts ovan ska eldistributionsavgifterna dock inte beaktas när elpriskompensationen slås fast.
I 2 mom. föreslås det närmare bestämmelser om vilka elbolag som ska ansvara för betalningen av elpriskompensation till slutförbrukaren och hur deras ansvar ska fördelas. Det är möjligt att slutförbrukaren byter elbolag under de månader då elpriskompensationen bestäms eller under tiden mellan det att elpriskompensationen bestäms och det att den betalas. Detta innebär en utmaning när den föreslagna kompensationen ska betalas till slutförbrukarna, eftersom det elbolag som var aktuellt vid den tidpunkt då elpriskompensationen bestämdes inte längre står i avtalsförhållande till slutförbrukaren och elpriskompensationen inte kan beaktas i följande räkning. Å andra sidan har slutförbrukarens nya elbolag inte den information om förbrukningsmängderna under perioden före avtalsförhållandet som behövs för beräkning av elpriskompensationen, och denna information kan enligt den gällande lagstiftningen inte på grund av slutförbrukarens dataskydd förmedlas direkt från ett elbolag till ett annat. Av denna anledning föreslås det i 2 mom. att varje elbolag ska betala den första posten av elpriskompensationen till den del som slutförbrukaren har haft ett gällande elförsäljningsavtal med bolaget i fråga under den period då kompensationen slås fast. Om elbolaget byts mitt under månaden, ska självrisken och stödtaket fördelas tidsmässigt mellan slutförbrukarens elbolag. Då fördelas elbolagens ansvar i enlighet med hur många dagar av månaden slutförbrukaren har haft ett gällande elförsäljningsavtal med vart och ett elbolag.
I 2 mom. föreslås också bestämmelser om betalningen av den andra posten av elpriskompensationen. Enligt momentet ska ett elbolag som har levererat elenergi till slutförbrukaren den 31 januari 2023 alltid svara för att den andra posten av elpriskompensationen betalas till slutförbrukaren. Det nämnda elbolaget ska i detta fall slå fast det förbrukningsvägda medelpris som avses i 4 § 4 mom. för den tid under vilken bolaget har levererat elenergi till slutförbrukaren i januari 2023. Enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln, som avses i 3 § 27 a punkten i elmarknadslagen, ska lämna ovannämnda elbolag uppgifter om slutförbrukarens elförbrukning under november och december 2022 som utgör grund för beräkningen av elpriskompensationen.
I 2 mom. föreslås det dessutom bestämmelser om en situation där slutförbrukaren inte längre är kund hos det elbolag som ansvarar för betalningen av elpriskompensation till slutförbrukaren. I bestämmelsen föreskrivs det att om slutförbrukaren inte längre är kund hos det elbolag som är skyldigt att betala elpriskompensation till slutförbrukaren och elpriskompensationen inte kan betalas till slutförbrukaren i form av en kompensation i elenergiräkningen, ska bolaget på slutförbrukarens begäran utan dröjsmål betala sin andel av elpriskompensationen till det bankkonto som slutförbrukaren har uppgett.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse för den händelse att elbolaget inte kan betala elpriskompensation till sina kunder inom den föreskrivna tidsfristen för betalningsposterna. I en sådan situation kan Energimyndigheten bevilja elbolaget undantag från betalningstidtabellen enligt 1 mom. En förutsättning för undantagstillstånd är att ändringen av informationssystemet i anslutning till utbetalningen av elpriskompensation har fördröjts av någon sådan orsak som elbolaget inte med iakttagande av all omsorgsfullhet skulle ha kunnat undvika eller övervinna. Enligt bestämmelsen kan undantaget gälla i högst tre månader. Ansökan om undantag ska lämnas in utan dröjsmål efter det att grunden för undantaget har framkommit.
6 §.Slutförbrukarens rättigheter. I paragrafen föreslås det bestämmelser om ett förfarande enligt vilket slutförbrukaren kan få rättat ett fel som elbolaget gjort vid betalningen av elpriskompensationen. Enligt förfarandet skulle slutförbrukaren kunna överlämna ärendet till en myndighet för avgörande i förvaltningsförfarande. Innan ärendet överlämnas till myndighetsbehandling ska slutförbrukaren kräva att elbolaget rättar felet och vänta en månad som är den handläggningstid som reserverats för att rätta fel. Eftersom det vid betalningen av elpriskompensation till exempel vid ett programmeringsfel i ett informationssystem kan uppstå fel som drabbar en stor grupp kunder, ska elbolaget reserveras en skälig tid för behandlingen av yrkandet. Genom förfarandet säkerställs rättsskyddet för de slutförbrukare som är berättigade till elpriskompensation.
Enligt 1 mom. ska slutförbrukaren ha rätt att kräva att elbolaget rättar felet, om 1) elbolaget inte har betalat slutförbrukaren den elpriskompensation som denne är berättigad till, 2) elbolaget har betalat slutförbrukarens elpriskompensation till ett felaktigt belopp eller annars felaktigt eller 3) betalningen av slutförbrukarens elpriskompensation har fördröjts eller annars skett felaktigt.
Enligt 2 mom. ska yrkande på rättelse av fel framställas inom 30 dagar från förfallodagen för den elenergiräkning i vilken felet har framkommit eller, om utbetalningen av elpriskompensation har fördröjts, inom 30 dagar från utgången av den kalendermånad under vilken elpriskompensationen borde ha betalats.
I 3 mom. föreslås det att elbolaget inom en månad från det att yrkandet på rättelse sändes ska rätta sitt fel eller meddela slutförbrukaren att det inte finns någon grund för dennes yrkande. Meddelandet ska motiveras.
Enligt 4 mom. ska slutförbrukaren ha rätt att till Energimyndigheten lämna in en ansökan om rättelse av ett fel som avses i 1 mom., om slutförbrukaren har iakttagit det förfarande som anges i 1 och 2 mom. och elbolaget inte har rättat felet eller om elbolaget har försummat att ge det meddelande som avses i 3 mom. Till ansökan ska fogas elbolagets meddelande enligt 3 mom. Ansökan ska avvisas om slutförbrukaren inte har iakttagit det förfarande som anges i denna paragraf för att rätta felet eller, om ansökan har lämnats in före utgången av den tidsfrist som anges i 3 mom., om det inte finns vägande skäl att pröva ansökan. Om ett elbolag har gjort ett fel som avses i 1 mom., ska Energimarknadsverket i sitt beslut med anledning av ansökan ålägga elbolaget att rätta sitt fel. I beslutet kan det bestämmas hur felet ska rättas. Bestämmelser om omprövningsförfarandet och sökande av ändring i Energimyndighetens beslut finns i 10 §.
7 §.Betalning av elpriskompensation genom ansökningsförfarande. I 1 mom. föreslås det att om ett elbolag som är skyldigt att betala elpriskompensation har försatts i konkurs eller upphört med sin verksamhet, kan en slutförbrukare som är berättigad till elpriskompensation ansöka om elpriskompensation hos Energimyndigheten. Eftersom behandlingen av ansökningarna kan vara förenad med bedömning och prövningsrätt bland annat när det gäller att verifiera att kompensation inte tidigare har betalats till kunden, anses det motiverat att uppgiften anförtros myndigheten. Det föreslås att ansökan ska lämnas in senast den 31 juli 2023.
Enligt 2 mom. ska det i ansökan uppges sökandens personbeteckning, kontaktuppgifter och det bankkontonummer till vilket elpriskompensationen betalas samt vilka driftställen och poster och perioder av elpriskompensation som ansökan gäller. Till ansökan ska fogas de uppgifter som betalningen av stödet förutsätter samt kopior av slutförbrukarens elförsäljningsavtal och elräkningar, av vilka det framgår försäljningspriset på elenergi eller grunden för bestämmande av försäljningspriset för de poster som ansökan gäller samt det att elbolaget inte har betalat elpriskompensation till slutförbrukaren för den tid som ansökan avser. Dessutom ska slutförbrukaren ge enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln en fullmakt att till Energimyndigheten lämna uppgifter om slutförbrukarens elförbrukning under november och december 2022 som utgör grund för beräkningen av elpriskompensationen.
I 3 mom. föreslås det en bestämmelse om informationsskyldighet för de elbolag som levererat elenergi till slutförbrukaren. Enligt bestämmelsen ska ett elbolag som har levererat elenergi till slutförbrukaren mellan den 1 november 2022 och den 31 januari 2023 vara skyldigt att på begäran lämna Energimyndigheten de uppgifter som behövs för behandlingen av ansökan.
8 §.Ersättande av elpriskompensationertill elbolag. Det föreslås att Statskontoret betalar ersättning av statens medel för den elpriskompensation som betalats via ett elbolag till bolaget i fråga. Utbetalningen av ersättningarna ska basera sig på elbolagens ansökningar om ersättning. Avsikten är att ersättningarna i princip ska betalas till elbolagen i tre poster. I lagen ska det dock tas in en möjlighet för Statskontoret att i särskilda fall betala ersättningar i fler än tre poster.
Enligt 1 mom. ersätts den elpriskompensation som elbolaget betalar av statens medel. Enligt förslaget betalas ersättningen av Statskontoret på ansökan av elbolaget. Det föreslås att Statskontoret betalar ersättningen utan dröjsmål efter det att ansökan inkommit, dock så att ersättning för elpriskompensationer som betalas enligt den första posten betalas senast den 30 april 2023 och ersättning för elpriskompensationer som betalas enligt den andra posten senast den 30 juni 2023. Under det rådande marknadsläget kan elbolagen redan befinna sig i en svår ekonomisk situation som ytterligare skulle förvärras om utestående fordringar försenas. Eftersom elbolag i praktiken kanaliserar det stöd som staten betalar till kunden, är det motiverat när det gäller betalningen av ersättningarna att sträva efter en tidtabell som är så nära som möjligt den tidtabell då elbolagen normalt tar emot fakturafordringar från sina kunder. Enligt förslaget ska Statskontoret dessutom i en eller vid behov i flera poster betala ersättningar som kompletterar de nämnda ersättningsposterna. Det föreslås att ersättningarna ska betalas i sin helhet senast den 30 november 2023.
Enligt 2 mom. ska ansökan om ersättning för elpriskompensationer i fråga om den första posten lämnas in till Statskontoret senast den 31 mars 2023 och i fråga om den andra posten senast den 31 maj 2023. Ansökan om utbetalning av kompletterande ersättning ska lämnas in senast den 31 oktober 2023. Sökanden ska i samband med ansökan lämna Statskontoret de uppgifter som är nödvändiga för beviljande och betalning av ersättningen samt riktiga och tillräckliga uppgifter om betalningar av elpriskompensationer enligt 5 §. Statskontoret har rätt att av sökanden avgiftsfritt få sådana uppgifter om slutförbrukarens förbrukning av elenergi, uppgifter om faktureringen av elenergi och prisuppgifter i elförsäljningsavtalen som är nödvändiga för att elpriskompensationens riktighet ska kunna säkerställas. Dessutom ska sökanden till Statskontoret lämna in de reviderade boksluten för de räkenskapsperioder under vilka sökanden har betalat elpriskompensationer till slutförbrukarna. Sökanden svarar för att de uppgifter som lämnats in är korrekta.
Enligt 3 mom. ska tidpunkten för utbetalning av ersättning enligt 1 mom. och ansökningstiden för ersättning enligt 2 mom. senareläggas med en lika lång tid som ett undantag som Energimyndigheten beviljat med stöd av 5 § 3 mom. varar. Ansökan om ersättning för den sista posten av ersättningen ska göras så att ersättningen hinner behandlas och beviljas under lagens giltighetstid.
I 4 mom. föreslås det bestämmelser om förfarandet vid ersättande av elpriskompensationer. På ersättande av elpriskompensationer till elbolag tillämpas statsunderstödslagen (688/2001), med undantag för dess 20 § 2 mom., om inte något annat föreskrivs i denna lag. Således behöver det i denna lag inte föreskrivas om förfarandet till andra delar än det finns behov av att avvika från de allmänna bestämmelserna i statsunderstödslagen.
9 §.Övervakning och påföljder. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillsyn över elbolagens lagstadgade uppgifter och om påföljder för dem.
Enligt 1 mom. ska Energimyndigheten ha till uppgift att utöva tillsyn över att elbolagen iakttar denna lag.
Enligt 2 mom. ska Energimyndigheten ålägga elbolaget att rätta till sin överträdelse eller försummelse, om elbolaget bryter mot eller försummar sina skyldigheter enligt 5 eller 6 §. I ett beslut kan det bestämmas hur överträdelsen eller försummelsen ska rättas.
Enligt 3 mom. kan Energimyndigheten förena ett beslut som den fattat med stöd av denna lag med vite. När det gäller föreläggande och utdömande av vite ska bestämmelser i viteslagen (1113/1990) iakttas.
10 §.Ändringssökande. I den föreslagna 10 § föreskrivs det om sökande av ändring i Energimyndighetens beslut.
Enligt 1 mom. får omprövning av beslut som Energimyndigheten fattat med stöd av 5–7 och 9 § begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen (434/2003). Eftersom de föreslagna åtgärderna till sin natur är brådskande, ska de enligt 49 f § 2 mom. i förvaltningslagen kunna verkställas omedelbart trots begäran om omprövning. I 1 mom. föreslås dessutom i fråga om sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
11 §.Förbud mot utmätning av elpriskompensation. I paragrafen föreslås en bestämmelse enligt vilken det föreslagna elpriskompensation inte ska kunna utmätas. I praktiken kan utmätningen endast i undantagsfall riktas direkt till stöd som betalats till kundernas konton, men inte till kompensationer som gjorts i räkningar. För att trygga likabehandling av stödmottagarna anses det motiverat att stödet i sin helhet ska omfattas av utsökningsförbudet.
12 §.Ikraftträdande. I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens ikraftträdande. Eftersom avsikten med den föreslagna lagen är att så snart som möjligt stödja slutförbrukarna, anses det vara motiverat att den träder i kraft så snart som möjligt. På grund av att den föreslagna åtgärden är av engångsnatur, föreslås det dessutom att lagen ska gälla till och med den 31 december 2023. Det föreslås dock att lagen vid behov ska kunna tillämpas på elpriskompensation också efter det att lagen upphört att gälla.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken betalningen av elpriskompensationen enligt de föreslagna 5 och 7 § samt ersättandet av elpriskompensationerna till elbolagen enligt den föreslagna 8 § får ske först efter det att Europeiska kommissionen har godkänt elpriskompensationen som statligt stöd. Eftersom elpriskompensationen kan riktas till sådana aktörer som bedriver företagsverksamhet och vars elavtal har registrerats med personbeteckning, bör den föreslagna elpriskompensationen bedömas i ljuset av bestämmelserna om statligt stöd. Kommissionen har underrättats om den föreslagna elpriskompensationen under beredningen av regeringspropositionen.
7.2
Lagen om förlängning av betalningstiden för elenergiräkningar och om temporärt stödjande av elbolagens likviditet
1 §.Lagens tillämpningsområde och syfte. Syftet med den föreslagna lagen är att ålägga detaljförsäljarna av elenergi att bevilja slutförbrukarna förlängning av betalningstiden, så att betalningen av kostnaderna för de dyra vintermånaderna kan jämnas ut mot de billigare månaderna, under vilka det både antas att priset på elenergi kommer att vara lägre och att det förbrukningsbehov som uppvärmningen medför är mindre.
Med avseende på det behov av driftskapital som till följd av förlängda betalningstider för elenergiräkningsfordringar uppstår hos näringsidkare som bedriver detaljförsäljning av elenergi i Finland ska dessutom stöd ges genom att bevilja statsborgen för likviditetslån som tas för att täcka detta behov av driftskapital.
2 §.Definitioner. Paragrafen ska enligt förslaget innehålla definitionerna för vissa termer som är centrala med avseende på tillämpningen av lagen. Med slutförbrukare ska i enlighet med 3 § 18 mom. i elmarknadslagen avses en kund som köper el huvudsakligen för eget bruk. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen omfattar inte de upphandlande enheter som avses i 2 § i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013) och på vilka bestämmelserna i den lagen också i fortsättningen ska tillämpas. Med konsumentkund ska i enlighet med 1 kap. 4 § i konsumentskyddslagen (38/1978) avses en fysisk person som skaffar en konsumtionsnyttighet huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som den fysiska personen i fråga idkar. Med näringsidkarkund ska i den föreslagna paragrafen i enlighet med artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner avses varje organisation, utom en offentlig myndighet, som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, även om den verksamheten bedrivs av en ensam person. Med elbolag ska avses en näringsidkare som bedriver detaljförsäljning enligt 3 § 12 punkten i elmarknadslagen, det vill säga leverans av el direkt till slutförbrukarna via distributionsnätsinnehavarens distributionsnät.
3 §. Tillämpningsområde. I förslagets 3 § föreskrivs om lagens tillämpningsområde. Enligt paragrafens 1 mom. ska de slutförbrukare till vilka ett elbolag levererar elenergi direkt via en distributionsnätsinnehavares distributionsnät ha rätt till förlängd betalningstid för elenergiräkningar (förlängd betalningstid). Med distributionsnät avses ett distributionsnät enligt 3 § 2 punkten i elmarknadslagen. Både konsumentkunder och företag ska således ha rätt till förlängd betalningstid, om de uppfyller ovan nämnda definitioner. En anteckning om betalningsstörning eller något annat i betalningshistoriken påverkar inte rätten till förlängd betalningstid.
Dessutom föreslås det att 1 mom. ska innehålla en bestämmelse enligt vilken skyldigheten att bevilja förlängd betalningstid tillämpas på det för elenergi fakturerade belopp som uppstått av elförbrukningen under perioden 1 januari 2023–30 april 2023.
Paragrafens 2 mom. föreslås innehålla en bestämmelse om att en slutförbrukare som är föremål för ekonomiska sanktioner som baserar sig på Europeiska unionens lagstiftning inte har rätt till förlängd betalningstid. Elpriskompensation ska således, i enlighet med punkt 47 i den tillfälliga krisramen för statliga stödåtgärder, inte beviljas personer som särskilt anges i de rättsakter i vilka dessa sanktioner införs, i den mån som stödet skulle undergräva syftet med de berörda sanktionerna. Meddelande från kommissionen: Tillfällig krisram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin till följd av Rysslands angrepp mot Ukraina. EUT C 426/1, 9.11.2022.
Med detbelopp som fakturerats för elenergi ska enligt paragrafens 3 mom. avses den del av elräkningen inklusive skatt som hänför sig till försäljningen av elenergi (cent/kWh) och till därmed förknippade fasta avgifter. Fasta avgifter är till denna del grundavgiften i anslutning till elförsäljningen samt fasta komponenter i anslutning till försäljningspriset på elenergi, såsom marginalen för ett elavtal till börspris. Med avseende på det belopp som betalas för eldistributionen ska det enligt förslaget inte finnas någon skyldighet att bevilja förlängd betalningstid. Att eldistributionen lämnas utanför den förlängda betalningstiden enligt den föreslagna lagen också när det gäller samfakturering av elenergiförsäljning och eldistribution tryggar en jämlik behandling av kunderna oberoende av om dessa betalar för elenergiförsäljningen och eldistributionen med samma faktura eller med separata fakturor.
Enligt 4 mom. i den föreslagna paragrafen ska statsborgen kunna beviljas för sådana likviditetslån vilka tas av näringsidkare som i Finland bedriver detaljförsäljning av el och vilkas användningsändamål baserar sig på det likviditetsbehov som föranleds av förlängningen av betalningstiderna för de elenergiräkningsfordringar som definieras i den föreslagna lagen.
4 §. Beviljande av förlängd betalningstid till andra än näringsidkare. Det föreslås att 1 mom. ska innehålla en bestämmelse om att ett elbolag ska bevilja en konsumentkund förlängd betalningstid för sådana elenergiräkningar som avses i 3 §, om kunden så begär. Bestämmelserna i paragrafen ska också tillämpas på andra aktörer som inte bedriver sådan ekonomisk verksamhet som avses i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Den föreslagna bestämmelsen omfattar då till exempel allmännyttiga föreningar och stiftelser. Betalningstiden för sådana slutförbrukare som nämns ovan ska enligt förslaget kunna vara högst 120 dagar från den ursprungliga förfallodagen för varje enskild räkning. Förlängd betalningstid ska beviljas i enlighet med vad slutförbrukaren begär, och den kan på kundens begäran också vara kortare än den föreslagna maximitiden på 120 dagar. Genom att begränsa förlängningen av betalningstiden förhindras en situation där kostnaderna för höga elräkningar som betalas vintern 2022–2023 anhopas med kostnaderna vintern 2023–2024. Syftet med begränsningen är dessutom att minska risken för överskuldsättning på grund av räkningar som samlats på hög. Begränsningen hindrar dock inte elförbrukaren och elförsäljaren från att förhandla om en längre betalningstid, men villkoren i den föreslagna lagen ska inte tillämpas på den del av betalningstiden som överstiger den i 1 mom. angivna maximala längden på förlängd betalningstid.
Dessutom föreslås det att 1 mom. ska innehålla en bestämmelse om att begäran om beviljande av förlängd betalningstid ska framföras före den aktuella fakturans förfallodag. Genom denna begränsning förhindras problem som uppkommer av att ett förfarande för indrivning av skulder eventuellt redan hunnit inledas efter förfallodagen.
Slutförbrukaren ska dessutom i sin begäran lämna de uppgifter som behövs för behandlingen av begäran om förlängd betalningstid. Genom den föreslagna bestämmelsen hänvisas det framför allt till information om huruvida den som begär förlängd betalningstid är en konsumentkund eller en näringsidkare och i fråga om andra slutförbrukare till slutförbrukarens utredning om huruvida denne bedriver sådan ekonomisk verksamhet som avses i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner.
Enligt paragrafens 2 mom. ska det för den förlängda betalningstiden inte tas ut någon ränta eller andra kostnader av de slutförbrukare som avses i 1 mom. Det är inte fråga om ett sådant dröjsmål med betalningen som avses i räntelagen (633/1982), eftersom förslaget inbegriper att den förlängda betalningstiden ska beviljas på kundens begäran på så sätt att räkningens förfallodag ändras.
5 §. Beviljande av förlängd betalningstid till näringsidkare. Det föreslås att 1 mom. ska innehålla en bestämmelse om att ett bolag som bedriver detaljförsäljning av el ska bevilja en näringsidkarkund förlängd betalningstid för sådana elenergiräkningar som avses i 3 §, om kunden så begär. I fråga om näringsidkare föreslås att betalningstiden på basis av begäran ska kunna vara sammanlagt högst 60 dagar.
Bestämmelsen hindrar inte parterna från att avtala om en längre betalningstid än 60 dagar, men då ska det beaktas vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/7/EU) om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, och i synnerhet vad som föreskrivs i artikel 3.5. Det är uttryckligen parterna som ska avtala om en längre betalningstid. Villkoren i den föreslagna lagen ska enligt propositionen inte tillämpas på den del av betalningstiden som överstiger den maximala längden på betalningstid enligt 1 mom., det vill säga 60 dagar.
Dessutom föreslås det att 1 mom. ska innehålla en bestämmelse om att begäran om beviljande av förlängd betalningstid ska framföras före den aktuella fakturans förfallodag. Genom denna begränsning förhindras problem som uppkommer av att ett förfarande för indrivning av skulder eventuellt redan hunnit inledas efter förfallodagen.
Enligt 2 mom. ska det för näringsidkares del tas ut en årlig ränta på 1,53 procent på den del av den förlängda betalningstiden enligt 1 mom. som överskrider den normala betalningstiden. Exempelvis om det mellan elbolaget och näringsidkarkunden i allmänhet tillämpas en betalningstid på 30 dagar och den betalningstid som ska tillämpas på kundens begäran ändras till 60 dagar, ska det enligt förslaget tas ut en årlig ränta på 1,53 procent för tiden mellan 30 och 60 dagar. Räntesatsen baserar sig på behovet att för företag och för fysiska personer som bedriver ekonomisk verksamhet fastställa åtminstone sådana räntevillkor som anges i avsnitt 2.3 i Europeiska unionens krisram för statliga stödåtgärder, Meddelande från kommissionen: Tillfällig krisram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin till följd av Rysslands angrepp mot Ukraina. EUT C 426/1, 9.11.2022. vilket gäller lån, eftersom en förlängning av betalningstiden enligt krisramen tolkas som ett lån med statligt stöd till slutförbrukaren. Av administrativa skäl föreslås att räntenivån ska vara densamma för alla, oberoende av bolagets storlek.
6 §. Stödjande av elbolagens likviditet genom statsborgen. I propositionen föreslås att 1 mom. ska innehålla en bestämmelse om att elbolag som bedriver detaljförsäljning av el i Finland kan beviljas statsborgen för lån som tas för att kompensera det likviditetsunderskott som följer av uppskov med betalningen av elenergiräkningsfordringar. Endast ett sådant elbolag som definieras i den föreslagna 2 § ska kunna vara lånets gäldenär. För att säkerställa en professionell finansiärspraxis föreslås att det ska förutsättas att lånebeviljaren är ett kreditinstitut eller ett arbetspensionsförsäkringsbolag. Statsborgen ska enligt förslaget kunna beviljas utan krav på motsäkerhet. I den föreslagna 8 § ges statsrådet dock ett bemyndigande att utfärda förordning, genom vilken kriterierna för när motsäkerhet krävs preciseras. En central typisk situation är en där också det kreditinstitut eller arbetspensionsförsäkringsbolag som finansierar lånet utöver statsborgen kräver realsäkerhet eller någon annan motsvarande säkerhet, varvid säkerheten ska delas mellan långivaren och staten genom riskfördelning enligt fordringarna. Statsborgen föreslås till sin karaktär vara proprieborgen och inte fyllnadsborgen eller enkel borgen enligt lagen om borgen och tredjemanspant (361/1999). Genom begreppet proprieborgen förtydligas att det att betalningsskyldighet för borgen uppkommer inte förutsätter att en realsäkerhet som eventuellt ställts som säkerhet för en huvudskuld realiseras eller att ett elbolag som är huvudgäldenär konstateras vara insolvent vid konkurs eller annat insolvensförfarande. Genom att använda det nämnda begreppet undanröjs också oklarheten i fråga om huruvida statsborgen till sin karaktär är enkel borgen, som har ställts som utgångspunkt också i lagen om borgen och tredjemanspant. I de föreslagna bestämmelserna ställs det dock vissa villkor för när borgenären får rätt att kräva betalning på basis av statsborgen som beviljats av staten. Ett viktigt ytterligare villkor är att en ansökan om ersättning som grundar sig på borgen lämnas in.
Enligt 2 mom. ska Statskontoret vara den myndighet som beslutar om godkännande av statsborgen och som svarar för beviljandet och förvaltningen samt tillsynen över borgen. Statskontoret ska bland annat övervaka att de medel som hänför sig till lån med statlig borgen används i enlighet med den föreslagna lagen. Statskontoret ska exempelvis ha behörighet i enlighet med 15 a § i lagen om statens långivning samt statsborgen och statsgaranti att förplikta både lånets gäldenär och lånebeviljaren att lämna de utredningar som behövs för tillsynen, liksom också att kräva en viss regelbunden rapportering. I momentet föreskrivs även om tidsfristen för ansökan om borgen. Ansökningar som lämnas in efter ansökningstiden ska enligt förslaget inte behandlas och det ska inte vara möjligt att bevilja statsborgen för sådana elbolag som lämnar in sin ansökan efter det att ansökningstidens löpt ut. Ansökningarna ska göras skriftligen. En elektronisk ansökan ska jämställas med en skriftlig ansökan.
7 §. Det sammanlagda och företagsspecifika maximibeloppet av statsborgen. I 1 mom. ska det enligt förslaget föreskrivas om det totala beloppet av statsborgen som får beviljas. Det belopp som anges i momentet är till sin karaktär kumulativt och fastställs i enlighet med maximibeloppet för beviljad borgen i varje enskilt fall, oberoende av hur stor del av beviljad borgen mätt i euro som utnyttjas vid respektive tidpunkt eller hur mycket kapital som har lyfts eller återbetalats för de garanterade lånen. Statskontoret kan sammanlagt bevilja statsborgen till högst det belopp som avses i momentet. Ansökningsärenden som gäller statsborgen ska avgöras i den ordning ansökningarna kommer in. När Statskontoret begär en tilläggsutredning i ärendet med stöd av 22 och 31–33 § i förvaltningslagen, är tidpunkten för ansökan om borgen avgörande. Förfarandet med tilläggsutredning ska dock inte kunna skjuta upp behandlingen av ansökan i onödan. När tidsfristen för framläggande av utredning enligt 33 § i förvaltningslagen bestäms, bör det tas i beaktande att systemet för beviljande av borgen avviker från det normala och har en relativt snäv tidsram, varvid tidsfristen för framläggande av tilläggsutredningar bör vara kort, i allmänhet några vardagar.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om företagsspecifika maximibelopp. Det absoluta maximibeloppet för statsborgen föreslås vara det belopp som ett bolags likviditetsunderskott uppskattas bli till följd av de förlängda betalningstiderna. Ett elbolag som ansöker om borgen ska till Statskontoret lämna en tillförlitlig kalkyl över det likviditetsunderskott som bolaget kommer att förorsakas. Statsborgen får täcka högst 90 procent av kapitalet för den kredit som borgen gäller. Statsborgen ska enligt förslaget inte täcka några räntor, dröjsmålsräntor eller accessoriska kostnader. Närmare bestämmelser om företagsspecifika maximibelopp ska vid behov fastställas genom förordning av statsrådet. Genom förordning ska det också vara möjligt att fastställa företagsspecifika absoluta maximibelopp eller mer begränsande kriterier till exempel i relation till omsättningen. Dessutom föreslås det att maximiandelen för statsborgen i fråga om den kredit som ska täckas med borgen kan fastställas genom förordning av statsrådet. I förordningen ska särskilt beaktas de begränsningar som EU:s regler om statligt stöd förutsätter med avseende på beviljandet av statsborgen. Det föreslås också att det genom förordning kan preciseras vilka uppgifter elbolaget ska lämna som grund för bedömningen av likviditetsunderskottet.
8 §. Ansökan om och förutsättningar för statsborgen samt borgensvillkor. Förslagets 1 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett elbolag som ansöker om statsborgen att lämna Statskontoret korrekta och tillräckliga uppgifter om bolagets ekonomiska ställning, det likviditetsbehov som ligger till grund för beviljandet av statsborgen och det finansieringsarrangemang som statsborgen gäller. Dessutom ska bolaget lämna de tilläggsutredningar som Statskontoret från fall till fall begär. I praktiken innebär förslaget att Statskontoret ska utarbeta en separat anvisning för ansökan om statsborgen. I anvisningen ska det preciseras vilka uppgifter som ska anges i ansökan och vilka uppgifter som ska bifogas ansökan. För behandlingen av ett ärende som hänför sig till statsborgen ska enligt förslaget åtminstone behövliga boksluts- och mellanbokslutsuppgifter, aktuella uppgifter om pågående lång- och kortsiktig finansiering och uppgifter om betalningsskyldigheter som förfallit lämnas, och aktuella uppgifter ur kreditupplysningsregistret och uppgifter om skatteskulder ska inhämtas. Sökanden ska dessutom som information om sin ekonomiska ställning lämna in en redogörelse för de registreringar som är nödvändiga för verksamheten, såsom registrering i registret över mervärdesskattskyldiga, registrering i arbetsgivarregistret och registrering i förskottsuppbördsregistret. Registreringarnas giltighet ska likaså kontrolleras i samband med att statsborgen beviljas.
På grund av borgens exceptionella natur förutsätts det enligt propositionen inte att den myndighet som beviljar borgen gör en omfattande bedömning av betalningsförmågan hos det elbolag som ansöker om borgen. Enligt 2 mom. kan statsborgen dock inte beviljas, om det är uppenbart att elbolaget inte kan fullgöra de betalningsskyldigheter som följer av det lån som omfattas av statsborgen. Om det elbolag som ansöker om borgen till exempel redan har ekonomiska svårigheter, ska det enligt förslaget inte vara möjligt att genom ett lån med statsborgen otillbörligt låta staten bära den höga kreditrisk som andra borgenärer bär. Därför ska särskild försiktighet iakttas vid beviljande av statsborgen till exempel i sådana fall när sökanden har försummat att betala skatter och att fullgöra andra offentligrättsliga betalningsskyldigheter eller när sökanden har relativt färska anteckningar om betalningsstörningar eller om de bokslutsuppgifter som lämnats in tydligt tyder på allvarliga ekonomiska svårigheter. Vid behov ska Statskontoret begära en utredning av elbolaget om de grunder på vilka bolaget anser sig kunna fullgöra betalningsskyldigheterna. Också brister i sådana vederbörliga registreringar hos myndigheter som vanligen är en väsentlig förutsättning för verksamheten utgör en giltig grund för att inte bevilja borgen.
Enligt det föreslagna 3 mom. får ett lån med statsborgen inte heller utnyttjas för konvertering av andra finansieringsarrangemang. Syftet med de lån för vilka statsborgen beviljas är att stödja elbolagen i hanteringen av sin likviditet när bolagens kunder utnyttjar den föreslagna förlängningen av betalningstiden för elräkningar. Sålunda är det meningen att de lån för vilka statsborgen beviljas ska stärka elbolagens beredskap att klara av redan överenskomna betalningsskyldigheter när de förfaller till betalning.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om Statskontorets rätt att återkalla borgen i fråga om ett lån som inte lyfts eller att kräva att det lån som statsborgen gäller ska betalas i förtid. En förutsättning för detta är att elbolaget eller lånebeviljaren på ett väsentligt sätt bryter mot bestämmelserna om borgen eller mot det beslut som gäller borgen. Ringa förseelser med avseende på villkoren, sådana som inte har några konsekvenser för staten som borgensman, ska inte kunna utgöra grund för användning av de åtgärder som avses i det föreslagna momentet.
I 5 mom. finns ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning om närmare villkor för finansieringsarrangemang med statsborgen, såsom närmare villkor för borgen och ytterligare villkor för den kredit som borgen beviljas för. Med de minimivillkor som ska iakttas vid finansieringsarrangemang avses enligt propositionen bland annat finansiella villkor och andra avtalsvillkor (covenants) som är typiska inom finansieringspraxis. Statskontoret kan vid beviljandet av borgen också ställa ytterligare villkor, om särdragen hos den som ansöker om statsborgen eller hos finansieringsarrangemanget eller statens intressen på goda grunder kräver det. Det föreslås att borgensavgifterna bestäms genom förordning. När det gäller nivån på avgifterna ska bland annat de krav som ställs i EU:s regler om statligt stöd beaktas. Enligt det föreslagna 6 § 1 mom. kan statsborgen beviljas utan krav på motsäkerhet, men genom förordning kan närmare bestämmelser utfärdas om de situationer då motsäkerhet trots allt krävs. En typisk sådan situation då motsäkerhet behövs är när den bank eller det arbetspensionsförsäkringsbolag som är kreditgivare kräver säkerhet. Då är det inte tillåtet att använda säkerheten endast för lånebeviljarens del, utan säkerheten ska fördelas mellan lånebeviljaren och staten i en proportion som motsvarar risktagningen.
9 §. Lånebeviljarens skyldigheter i anslutning till statsborgen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det att lånebeviljaren på begäran av Statskontoret ska lämna kontoret de uppgifter som behövs för beviljande av statsborgen. Till skillnad från vad som gäller för elbolag som ansöker om borgen innebär förslaget att lånebeviljarens informationsskyldighet konkretiseras först genom en särskild begäran av Statskontoret.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att lånebeviljaren ska sköta det lån som borgen gäller i enlighet med denna lag, de bestämmelser som utfärdats med stöd av den och borgensvillkoren. I enlighet med 15 a § i lagen om statens långivning samt statsborgen och statsgaranti har Statskontoret rätt att få information och att utföra granskningar både med avseende på låntagaren och lånebeviljaren. Lånebeviljaren är enligt momentet skyldig att bevaka statens intressen och att lämna Statskontoret de uppgifter som kontoret kräver för uppföljning och övervakning av statsborgen.
10 §. Borgensersättning och regressrätt. I den föreslagna paragrafens 1 mom. föreskrivs att en betalningsskyldighet som grundar sig på statsborgen förutsätter både det att lånet eller en lånepost förfallit till betalning och det att en ansökan om ersättning har lämnats in till Statskontoret. Statskontoret har rätt att av lånebeviljaren få alla de uppgifter och utredningar som behövs för behandlingen av ansökan om ersättning.
I 2 mom. föreskrivs att borgensersättning som grundar sig på statsborgen kan lämnas obetald helt eller delvis, om lånebeviljaren inte har förfarit i enlighet med denna lag eller borgensvillkoren. Dessutom förutsätts det enligt förslaget att förfarandet har kränkt statens intressen. Hur statens intressen har kränkts ska bedömas genom att jämföra med vilken ställning staten skulle ha som borgensman, om långivaren hade handlat i enlighet med lagen och borgensvillkoren. Exempelvis ska en sådan eventuell försummelse att värna om en säkerhet där försummelsen försvagar säkerhetens värde eller frigör säkerheten utan statens samtycke betraktas som en omständighet som minskar borgensersättningen, om det enligt borgensvillkoren har krävts säkerhet för finansieringsarrangemanget. Det kan också vara fråga om kränkning av statens intressen, om långivaren under den tid som borgen gäller inte har lämnat tillräckliga uppgifter för tillsynen över borgen och det i samband med behandlingen av borgensersättning framgår att staten, på basis av de uppgifter som lämnats, sannolikt skulle ha begränsat sitt ansvar genom att återkalla borgen på det sätt som avses i det föreslagna 8 § 4 mom.
I den förslagna paragrafens 3 mom. föreskrivs om regressfordran i fråga om borgensersättning och om dröjsmålsräntan på fordran. I momentet föreskrivs dessutom om säkerheten för regressfordran. Staten ska på basis av sin regressfordran ha rätt till den säkerhet som ställts för det lån som statsborgen gäller. Säkerheten ska enligt förslaget delas mellan staten och långivaren i proportion till riskfördelningen. Regressrätten ska fastställas närmare i borgensbeslutet.
Paragrafens 4 mom. föreslås innehålla bestämmelser om tidsfristen för ansökan om ersättning. Statsborgen föreslås vara tidsbunden, vilket innebär att lånebeviljaren inom en månad från förfallodagen för den sista raten av en kreditfordran som omfattas av statsborgen ska lämna in en ansökan om ersättning till Statskontoret som grundar sig på den aktuella fordran. En ansökan om ersättning ska enligt förslaget alltid göras skriftligen, och med en skriftlig ansökan jämställs också en ansökan som gjorts elektroniskt. Lånebeviljaren ska dock lämna in sin ansökan om borgensersättning till Statskontoret senast den 29 december 2023, vilket föreslås vara den absoluta bakre gränsen för tidsfristen för statsborgen och oberoende av förfallovillkoren för den kredit som omfattas av borgen. Av dessa två förfallodagar ska den tidigare tillämpas. En förutsättning för betalning av ersättning ska dessutom vara att lånebeviljaren när ansökan lämnas in har en till betalning förfallen fordran som hänför sig till ett lån med statsborgen. Om ansökan om ersättning för en fordran som förfallit till betalning inte lämnas in inom nämnda tidsfrist, förlorar lånebeviljaren slutgiltigt sin rätt till borgensersättning. Om fordran inte har förfallit till betalning, föreligger ingen rätt till borgensersättning. Av förslaget följer att lånebeviljaren, för att bevara sin ersättningsrätt, är tvungen att dimensionera lånetiden och förfallovillkoren så att de omfattar en kortare tidsperiod än borgenstiden.
Paragrafens 5 mom. föreslås innehålla bestämmelser om tidsfristen för behandling av en ansökan om borgensersättning. En ansökan om ersättning ska avgöras och ersättning betalas ut inom 30 dagar från det att ansökan om ersättning jämte eventuella tilläggsutredningar som behövs för att avgöra den har lämnats in till Statskontoret. Efter denna tidpunkt föreslås låntagaren ha rätt att få dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. i räntelagen på en ersättningsfordran som grundar sig på borgen.
11 §.Tillämpning av övriga bestämmelser om statsborgen. Paragrafen föreslås innehålla en bestämmelse enligt vilken statsborgen som beviljas enligt den föreslagna lagen till vissa delar omfattas av bestämmelserna i lagen om statens långivning samt statsborgen och statsgaranti.
12 §. Tillsyn och påföljder. Det föreslås att 12 § ska innehålla bestämmelser om att Energimyndigheten har behörighet att övervaka att skyldigheten att bevilja förlängd betalningstid iakttas samt att med stöd av den föreslagna lagen förena sitt beslut med vite.
I förslagets 1 mom. föreskrivs att Energimyndigheten har till uppgift att övervaka att elbolagen fullgör sina skyldigheter enligt förslagets 4 och 5 § i fråga om beviljande av förlängd betalningstid.
Enligt förslagets 2 mom. ska Energimyndigheten ålägga elbolaget att rätta till sin överträdelse eller försummelse, om elbolaget bryter mot eller försummar sina skyldigheter enligt 4 eller 5 §. I ett beslut som gäller åläggande kan Energimyndigheten bestämma hur överträdelsen eller försummelsen ska rättas till.
Enligt paragrafens 3 mom. kan Energimyndigheten förena ett beslut som den fattat med stöd av den föreslagna lagen med vite. På vite ska bestämmelserna i viteslagen (1113/1990) om föreläggande och utdömande av vite tillämpas.
Energimyndighetens behörighet i fråga om tillsyn och påföljder tryggar slutförbrukarnas rätt att få den förlängda betalningstid som avses i den föreslagna lagen.
13 §. Ändringssökande. I det föreslagna 13 mom. finns bestämmelser om ändringssökande i fråga om beslut som gäller statsborgen.
14 §.Utsökbarhet i fråga om besluten. Enligt den föreslagna paragrafen ska ett beslut som gäller borgensavgift enligt 8 § 5 mom. och ett beslut om återkrav av den borgensersättning som betalats till en långivare enligt 10 § 3 mom. vara direkt utsökbara.
15 §.Ikraftträdande. Paragrafen ska enligt förslaget innehålla bestämmelser om lagens ikraftträdande. Eftersom avsikten med den föreslagna lagen är att möjligast fort stödja konsumenterna, anses det motiverat att den träder i kraft så snart som möjligt. På grund av att den föreslagna åtgärden är av engångsnatur, föreslås det dessutom att lagen ska gälla till och med den 31 december 2023. Det föreslås dock att lagen vid behov ska kunna tillämpas på statsborgen enligt den föreslagna lagen också efter det att lagen upphört att gälla.
Förslagets 2 mom. innehåller en bestämmelse enligt vilken förlängd betalningstid till näringsidkare enligt den föreslagna 5 § samt statsborgen enligt den föreslagna 6 § får beviljas först efter det att Europeiska kommissionen har godkänt den förlängda betalningstiden och statsborgen som statligt stöd. Eftersom både den förlängda betalningstiden och statsborgen inom ramen för den föreslagna lagen kan anses vara förmånligare än marknadsmässiga är förmånligare och avtalsbaserade arrangemang, bör de föreslagna åtgärderna bedömas i ljuset av reglerna om statligt stöd. Kommissionen har underrättats om de föreslagna åtgärderna under beredningen av regeringspropositionen.
7.3
Lagen om temporär ändring av inkomstskattelagen
4 kap. Skatteplikt för förvärvsinkomst.
92 e §. Retroaktiv elpriskompensation. Det föreslås att det till lagen temporärt fogas en ny 92 e § enligt vilken elpriskompensation enligt lagen om temporär retroaktiv elpriskompensation är skattefritt.
Om elpriskompensationen fås för el som används i näringsverksamhet eller jordbruk, ska elpriskompensationen till denna del vara skattepliktig inkomst av näringsverksamhet eller jordbruk.
127 g §. Hushållsavdrag som beviljas på basis av elenergiräkningar 2023. Det föreslås att det till paragrafens 3 mom. ska fogas en förtydligande bestämmelse enligt vilken sådan elpriskompensation som avses i lagen om temporär retroaktiv elpriskompensation (lagförslag 1) inte ska beaktas vid beviljande av avdrag och beräknande av dess belopp. Elpriskompensationen är ett separat stöd som enligt förslaget ska betalas utöver det hushållsavdrag som beviljas på basis av elenergiräkningarna. Kompensationen i fråga hindrar inte att avdrag beviljas och den påverkar inte beloppet av de i 1 mom. avsedda kostnader som ligger till grund för avdraget. Om det belopp på elräkningen som ska betalas på basis av den elenergi som förbrukats i april till exempel är 1 000 euro och det för samma elräkning ges en separat retroaktiv elpriskompensation på 500 euro, betraktas i fråga om den elenergi som förbrukats i april kostnaderna på 1 000 euro som det belopp som berättigar till avdrag enligt 1 mom.
7.4
Lagen om ändring av 2 § i lagen om temporärt elstöd
2 §.Rätt till stöd. Det föreslås att det till paragrafens 4 mom. ska fogas en förtydligande bestämmelse enligt vilken sådan elpriskompensation som avses i lagen om temporär retroaktiv elpriskompensation (lagförslag 1) inte ska beaktas vid beviljande av elstöd och beräknande av dess belopp. Den föreslagna elpriskompensationen är ett separat stöd som ska betalas utöver det elstöd som beviljas på basis av elenergiräkningarna. Kompensationen i fråga hindrar inte att elstöd beviljas och den påverkar inte beloppet av de kostnader som ligger till grund för stödet. Om det belopp på elräkningen som ska betalas på basis av den elenergi som förbrukats i april till exempel är 1 000 euro och det för samma elräkning ges en separat retroaktiv elpriskompensation på 500 euro, betraktas i fråga om den elenergi som förbrukats i april kostnaderna på 1 000 euro som det i 5 § i lagen om temporärt elstöd avsedda belopp som ligger till grund för elstödet.
7.5
Lagen om temporär ändring av 1 § i lagen om Energimyndigheten
1 §.Uppgifter. Det föreslås att det till paragrafens 2 mom. temporärt fogas en ny 20 punkt enligt vilken Energimyndigheten ska sköta de uppgifter som myndigheten har ålagts i lagen om temporär retroaktiv elpriskompensation, i enlighet med lagförslag 1, och i lagen om förlängning av betalningstiden för elenergiräkningar och om stödjande av elbolagens likviditet, i enlighet med lagförslag 2. Bestämmelsen grundar sig på de uppgifter som det föreslås att Energimyndigheten ska sköta enligt 5 § i lagförslag 1 vid utbetalning av elpriskompensation genom ett ansökningsförfarande samt på tillsynsuppgifterna enligt 7 § i lagförslag 1 och 12 § i lagförslag 2.
12
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
12.1
Jämlikhetsprincipen
Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Bestämmelsen uttrycker inte bara kravet på rättslig jämlikhet utan också tanken på faktisk jämställdhet. Den omfattar ett förbud mot godtycke och ett krav på enahanda bemötande i likadana fall (RP 309/1993 rd, s. 46). Jämlikhetsbestämmelsen i 6 § i grundlagen gäller i princip fysiska personer. Men jämlikhetsbestämmelsen kan trots allt vara relevant också i bedömningen av bestämmelser som gäller juridiska personer, inte minst om bestämmelserna indirekt kan påverka fysiska personers rättsliga ställning (se t.ex. GrUU 14/2015 rd, GrUU 9/2015 rd, GrUU 40/2014 rd, GRUU 11/2012 rd).
Grundlagsutskottet har av hävd ansett att de jämlikhetsaspekter som avses i 6 § i grundlagen spelar en viss roll såväl när människor ges fördelar eller rättigheter genom lag som när de påförs skyldigheter (se t.ex. GrUU 53/2016 rd, GrUU 31/2014 rd, se även RP 309/1993 rd, s. 46). Jämlikhetskravet är förpliktande också för lagstiftaren. Människor eller grupper av människor kan inte godtyckligt genom lag särbehandlas vare sig positivt eller negativt. Jämlikhetsbestämmelsen kräver ändå inte att alla människor i alla avseenden ska behandlas lika, om inte förhållandena är likadana. (RP 309/1993, s. 46, GrUU 35/2021 rd).
Den allmänna jämlikhetsbestämmelsen kompletteras av det diskrimineringsförbud som ingår i 6 § 2 mom. i grundlagen, enligt vilket ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas utifrån de särskiljande grunder som nämns i bestämmelsen eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Avsikten är dock inte att förteckningen ska vara uttömmande, utan särbehandling ska vara förbjuden också på grund av någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. En sådan orsak kan vara exempelvis egendom eller boningsort (se RP 309/1993 rd, s. 44–47; se t.ex. GrUU 21/2021 rd, GrUU 26/2017 rd, GrUU 17/2021 rd, GrUU 67/2014 rd, GrUU 31/2014 rd). Ett godtagbart som skäl som möjliggör sådan särbehandling som avses i 6 § 2 mom. i grundlagen har i grundlagsutskottets praxis förutsatts ha ett sakligt och nära samband med lagens syfte (se t.ex. GrUU 17/2021 rd, GrUU 44/2010 rd).
Grundlagens jämlikhetsbestämmelse utgör inget hinder för nödvändig positiv särbehandling för att trygga den faktiska jämlikheten, det vill säga åtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för en viss grupp (se RP 309/1993 rd, s. 48, GrUU 16/2019 rd, GrUU 4/2016 rd). Det är typiskt för lagstiftningen att den för ett visst godtagbart samhälleligt intresses skull bemöter människor olika för att främja bland annat faktisk jämställdhet (RP 309/1993 rd, s. 46, se också GrUU 17/2021 rd, GrUU 31/2014 rd).
Av praktiska skäl är det möjligt att snabbt verkställa den elpriskompensation som är målsättningen med propositionen endast om kriterierna för beviljande av kompensationen är mycket entydiga och schablonmässiga. Rätten till den föreslagna elpriskompensationen baserar sig på elenergikostnader, varvid konsumenterna i princip behandlas lika oberoende av till exempel förmögenhet eller boningsort. Eftersom kriterierna för beviljande ska vara entydiga och schablonmässiga är de praktiska konsekvenserna av den föreslagna elpriskompensationen när det gäller genomförandet av jämlikhetsprincipen dock mångahanda.
Den föreslagna kompensationen beräknas gälla i synnerhet dem som bor i egnahemshus med eluppvärmning. Detta kan anses motiverat med tanke på jämlikhetsprincipen eftersom förbrukningen av elenergi hos den aktuella konsumentgruppen är stor på grund av tryggandet av ett basbehov, det vill säga uppvärmningen.
Dessutom uppskattas det att den föreslagna elpriskompensationen riktas främst till höginkomsttagare (se avsnitt 4.2.1 ovan). I grundlagsutskottets praxis har det ansetts att jämlikhetsprincipen inte får innebära stränga gränser för lagstiftarens prövning när en lagstiftning som avspeglar den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas. Ur grundlagens jämlikhetsbestämmelse har grundlagsutskottet i olika sammanhang härlett kravet att särbehandling av personer inte får vara godtycklig och att skillnaderna inte får bli oskäliga (se t.ex. GrUB 11/2009 rd, GrUU 60/2002 rd, GrUU 18/2006 rd). Till denna del kan det anses att den övre gräns per månad som föreslås för den föreslagna elpriskompensationen jämnar ut effekten av åtgärden, och skillnaderna blir således inte oskäliga.
Boningsorten har i praktiken kunnat inverka på storleken på elenergiräkningarna eftersom vissa elbolag har erbjudit invånarna i en viss kommun förmånligare elförsäljningsavtal. Även om detta kan anses vara normal praxis, har prisskillnaden mellan de förmånligare elförsäljningsavtalen och marknadspriserna kunnat bli betydande under energikrisen. Den föreslagna elpriskompensationen minskar till denna del boningsortens inverkan på elenergikostnaderna. De föreslagna åtgärderna främjar dessutom jämlikheten när det gäller arrangemang med förlängd betalningstid. Eftersom detaljförsäljare av el kan ha olika praxis och beredskap att bevilja förlängd betalningstid, har erhållandet av längre betalningstid kunnat bero på vilket bolag slutförbrukaren är kund hos. Således kan de riksomfattande stödåtgärder som föreslås i propositionen anses stödja jämlikheten, och till denna del motsvara statens positiva skyldighet att främja genomförandet av den jämlikhetsbestämmelse som hör till de grundläggande fri- och rättigheterna.
12.2
Egendomsskydd
12.2.1
Begränsningar i ägarens nyttjanderätt och bestämmanderätt
Enligt 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Genom det grundlagsenliga egendomsskyddet skyddas av hävd rättigheter och intressen med ett förmögenhetsvärde, bland vilka äganderätten till föremål är den mest omfattande. Äganderätten omfattar i sin tur i princip alla de rättigheter som på någon särskild grund inte hör till någon annan än till ägaren eller inte har särskilts från äganderätten. Egendomsskyddet omfattar utöver den principiella rätten för en ägare att disponera och använda sin egendom enligt eget gottfinnande också rätten att bestämma över den (GrUU 41/2006 rd, GrUU 49/2005 och GrUU 15/2005 rd). Om de rättigheter som äganderätten omfattar minskas eller inskränks, ingriper man samtidigt i egendomsskyddet, även om föremålet för äganderätten i och för sig förblir intakt hos innehavaren (RP 309/1993 rd).
Ägarens rättigheter kan begränsas genom lag till exempel genom olika förbud, begränsningar och skyldigheter som gäller användningen av egendom, förutsatt att bestämmelserna uppfyller de allmänna villkoren för en lag som inskränker en grundläggande rättighet. Egendomens särskilda karaktär kan beaktas vid bedömningen. Till exempel ägare till el-, naturgas- och telenät har kunnat åläggas överlåtelseskyldigheter och andra skyldigheter och begränsningar i fråga om användning av egendom som främst syftat till att skapa och trygga konkurrensvillkor. Grundlagsutskottet har i dessa sammanhang som etablerad praxis utgått ifrån att skyldigheterna och begränsningarna är grundlagsenliga med beaktande av den speciella karaktären hos den egendom det i varje enskilt fall har varit fråga om, om de grundar sig på exakta bestämmelser i lag och är rimliga ur ägarens synvinkel (t.ex. GrUU 4/2000 rd, GrUU 34/2000 rd, GrUU 8/2002 rd, GrUU 61/2022 rd, GrUU 63/2002 rd, GrUU 36/2004 rd och GrUU 37/2004 rd).
Enligt grundlagsutskottets praxis har lagstiftaren med avseende på egendomsskyddet som regel större rörelseutrymme i en situation där de lagstadgade skyldigheterna gäller börsnoterade bolag eller andra med avseende på sin förmögenhetsmassa betydande juridiska personer jämfört med situationer när bestämmelserna får direkta konsekvenser för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (t.ex. GrUU 9/2008 rd, GrUU 10/2007 rd, GrUU 54/2005 rd, GrUU 32/2004 rd, GrUU 61/2002 rd och GrUU 34/2000 rd).
Utskottet har också ansett att ju längre en juridisk person står från enskilda individer och ju obetydligare och mer indirekta konsekvenser de föreslagna åtgärderna har för enskilda personers konkreta ekonomiska intressen, desto osannolikare är det att åtgärder mot en juridisk person kan stå i strid med det egendomsskydd som tryggas i grundlagen (GrUU 17/1997 rd och GrUU 45/1996 rd).
Av generalklausulen i 15 § 1 mom. i grundlagen följer dock inte något krav på att ersätta ägaren för vilken inskränkning i användningen som helst och inte något krav på full ersättning när ersättningar beviljas. Ersättning för inskränkning i användningen av egendomen är en delfaktor som inverkar på totalbedömningen och som tas i beaktande vid bedömningen av om en begränsning i rätten att använda egendom är tillåten med avseende på grundlagsskyddet för egendom (GrUU 10/2014 rd, GrUU 24/2012 rd, GrUU 6/2010 rd och GrUU 38/1998 rd). I samband med en inskränkning i användningen av egendom hindrar grundlagen inte heller att en betydelsefull olägenhet ställs som villkor för full ersättning (GrUU 20/2010 rd, GrUU 6/2010 rd och GrUU 21/1996 rd). Grundlagsutskottet har vid bedömningen av begränsningar i förplägnadsföretags öppettider ansett att det med beaktande av de exceptionellt betydande och akuta konsekvenserna av regleringen är nödvändigt att det föreskrivs såväl om skälig kompensation till näringsidkare för verkningarna av förbudet som om arrangemang som lindrar verkningarna (GrUU 13/2020 rd, GrUU 10/2020 rd och GrUU 7/2020 rd).
Verkställigheten av lagförslag 1 och 2 förutsätter att detaljförsäljare av el gör sådana ändringar i sina informationssystem som kan anses begränsa nyttjanderätten till egendom och ägarens rätt att bestämma över sin egendom. Verkställigheten av lagförslagen medför dessutom kostnader för detaljförsäljare av el på grund av ändringarna i informationssystemen och på grund av behovet att öka resurserna för kundservice.
Att detaljförsäljare av el måste utveckla sina informationssystem är en vanlig påföljd när lagstiftning som gäller dessa ändras. De föreslagna ändringarna begränsar inte till denna del sedvanlig och skälig användning av egendom, även om syftet med inskränkningarna i användningen av egendom i detta fall avviker från regleringen av detaljförsäljarnas normala affärsverksamhet. De föreslagna ändringarna begränsar inte heller detaljförsäljarnas normala affärsverksamhet. De merkostnader som de föreslagna ändringarna medför kan anses vara exceptionella med tanke på detaljförsäljarnas normala affärsverksamhet, men beloppet av merkostnaderna i förhållande till omfattningen av detaljförsäljarnas affärsverksamhet kan inte anses vara oskäligt. Avsikten är dessutom att staten ska ordna stödtjänster för detaljförsäljare av el med tanke på det utvecklande av informationssystemen som lagstiftningen förutsätter.
Det finns vägande samhälleliga skäl för de föreslagna bestämmelserna. Till grund för detta ligger de ökade levnadskostnaderna för konsumenter och andra små slutförbrukare till följd av den kraftiga prisstegringen på elenergi i och med energikrisen, samt de betalningssvårigheter som uppstått till följd av detta.
Bestämmelserna om skyldigheten för detaljförsäljare av el att utveckla informationssystemen, som följer av att lagförslag 1 och 2 verkställs, bedöms vara oproblematiska med tanke på grundlagen, även med hänsyn till detaljförsäljarnas ställning, egendomens speciella karaktär, kravet att regleringen ska grunda sig på exakta bestämmelser samt regleringens rimlighet ur näringsidkarens synvinkel. De föreslagna bestämmelserna påkallas av ett vägande samhälleligt behov och sättet att genomföra bestämmelserna är proportionerligt också med tanke på detaljförsäljarna av el. Det kan därmed anses att det med beaktande av grundlagsutskottets utlåtandepraxis inte finns grunder för att kompensera detaljförsäljare av el för de verkställighetskostnader som uppstår till följd av ändringarna i informationssystemen och den ökade kundservicen.
Den föreslagna regleringen bedöms till denna del inte vara problematisk med avseende på 15 § i grundlagen.
12.2.2
Avtalsfrihet
Propositionens förslag som gäller betalningstider anses ha beröringspunkter med bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna med tanke på avtalsfriheten. Avtalsfriheten får i viss utsträckning ett skydd genom bestämmelsen om egendomsskydd i 15 § i grundlagen, även om den inte uttryckligen tryggas i grundlagen. Enligt grundlagsutskottets praxis är det i regel förbjudet att genom en vanlig lag ingripa retroaktivt i förmögenhetsrättsliga avtalsförhållanden mellan privatpersoner (RP 309/1993 rd). Skyddet för avtalsförhållandenas fortbestånd har sin upprinnelse i avsikten att skydda båda avtalsslutande parters av avtalet beroende intressen när det gäller förmögenhetens värde (GrUU 28/1994 rd).
Grundlagsutskottet har emellertid ansett det vara vedertagen praxis att regleringen av avtalsrätten i sig hör till området för vanlig lagstiftning. Regleringen kan enligt grundlagsutskottet gälla kommande avtalsförhållanden bland annat i fråga om tillåtna och förbjudna villkor för dem (GrUU 3/1982 rd). Inte heller förbudet mot att retroaktivt göra ingrepp i avtalsförhållandens okränkbarhet har blivit någon absolut regel i grundlagsutskottets praxis. Undvikandet av retroaktiva avtalsverkningar bör ses mot bakgrund av tanken om skydd för rättssubjektens berättigade förväntningar i ekonomiska frågor. I utskottets praxis omfattar skyddet för berättigade förväntningar rätten att lita på att lagstiftningen om rättigheter och skyldigheter som är väsentliga för ett avtalsförhållande består så att det inte går att reglera detta slag av faktorer på ett sätt som försvagar de avtalsslutande parternas rättsliga ställning i oskälig grad (bl.a. GrUU 41/2013 rd, GrUU 36/2010 rd, GrUU 63/2002 rd, GrUU 21/2004 rd). Dessutom kan avsaknaden av en retroaktiv verkan ses som en omständighet som stöder proportionaliteten i ett ingrepp i avtalsfriheten (jfr GrUU 28/2012 rd).
Grundlagsutskottet har i ett tidigare utlåtande om bestämmelserna i kapitlet om avtal i elmarknadslagen ansett att grundlagens bestämmelser om egendomsskydd inte utgör något hinder för att bestämmelserna om avtal ska kunna träda i kraft retroaktivt (GrUU 33/1998 rd). Grundlagsutskottet har också bedömt tillämpningen av bestämmelserna om standardersättning pågrund av avbrott i eldistributionen på sådana avtal som ingåtts innan lagen trädde i kraft (GrUU 63/2002 rd). Utskottet har ansett att det på grund av jämlikhetsbestämmelsen i grundlagens 6 § är på sin plats att konsumentskyddsbestämmelser av detta slag också, som regeringen föreslagit, ska gälla avtal som ingåtts innan lagen trädde i kraft.
I sin tidigare praxis har utskottet godkänt att bestämmelser om exempelvis skyldighet att hyra radiomaster införs genom vanlig lag (GrUU 45/2005 rd), liksom också skyldigheten för leverantörer av identifieringsverktyg att upprätta leveransvillkor för sin identifieringstjänst och använda endast dem när avtal ingås med leverantörer av tjänster för identifieringsförmedling och skyldigheten att efter förmedlingstjänstens begäran ingå avtal inom en lagstadgad tidsfrist (GrUU 74/2018).
Grundlagsutskottet har också allmänt ansett att lagstiftaren i princip har större spelrum med hänsyn till egendomsskyddet när skyldigheterna gäller börsbolag eller andra juridiska personer med stor förmögenhetsmassa än när bestämmelserna har mycket omedelbara effekter för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (t.ex. GrUU 9/2008 rd, GrUU 10/2007 rd, GrUU 54/2005 rd, GrUU 32/2004 rd, GrUU 61/2002 rd och GrUU 34/2000 rd). Utskottet har ansett att i fråga om juridiska personer med stor förmögenhetsmassa har lagstiftaren ett stort spelrum i detta avseende (GrUU 74/2018 rd).
De föreslagna bestämmelserna om förlängd betalningstid kan anses hänföra sig till skyddet för avtalsfriheten, eftersom de ålägger detaljförsäljarna av el en skyldighet att på kundens begäran avtala om en förlängning av betalningstiden, om de villkor som anges i den föreslagna lagen uppfylls. Den föreslagna lagen begränsar alltså till denna del i praktiken detaljförsäljarnas avtalsfrihet och utgör ett avtalstvång som är tillämpligt på dem. Det är dock inte fråga om ett retroaktivt ingrepp i avtalsförhållanden. Dessutom anses den föreslagna åtgärden uppfylla de allmänna grunderna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 25/1994 rd). Skyldigheten att bevilja kunden förlängd betalningstid bygger på lag och är noggrant avgränsad och exakt definierad. Den föreslagna åtgärden har en godtagbar grund, eftersom den baserar sig på ett vägande samhälleligt behov av att stödja slutförbrukarnas betalningsförmåga under energikrisen och den utmanande ekonomiska situationen. Eftersom den föreslagna förlängningen av betalningstiderna endast gäller elenergiräkningarna för vintermånaderna, den förlängda betalningstiden är tidsmässigt begränsad och strävan är att elbolagens betalningsförmåga ska tryggas genom statsborgen, anses den föreslagna åtgärden vara förenlig med proportionalitetsprincipen.
Den föreslagna regleringen bedöms till denna del inte vara problematisk med avseende på 15 § i grundlagen.
12.3
Skydd för personuppgifter
Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. Grundlagsutskottets praxis har varit att lagstiftarens handlingsutrymme begränsas både av den här bestämmelsen och av att skyddet för personuppgifter delvis ingår i samma moment som skyddet för privatlivet. Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis måste lagstiftaren tillgodose denna rätt på ett sätt som är godtagbart med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna över lag.
Grundlagsbestämmelsen om privatlivet och skyddet för personuppgifter bygger på antagandet att juridiska personer inte hör till bestämmelsens räckvidd. Samtidigt måste man enligt grundlagsutskottet tolka den grundlagsbestämmelsen med beaktande av att både Europadomstolen och Europeiska unionens domstol i sin rättspraxis när det gäller artikel 8 i Europakonventionen respektive artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ansett att rätten till respekt för privatlivet i fråga om behandlingen av personuppgifter omfattar alla slags uppgifter som rör en fysisk person som är namngiven eller annars går att identifiera. Begreppet "privatliv" ska i detta avseende inte tolkas restriktivt, och därmed finns det inte något principiellt skäl som talar emot att yrkesverksamhet ska omfattas av begreppet privatliv. EU-domstolen har i sin praxis emellertid ansett att juridiska personer kan göra gällande rätten till skydd enligt artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna mot offentliggörande av sitt namn på en webbplats endast om angivandet av den juridiska personens firma medför att en eller flera fysiska personer identifieras. Men svaret på frågan hur allvarligt ett ingrepp i rätten till skydd för personuppgifter är blir inte heller då detsamma för juridiska och fysiska personer, vilket domstolen beaktat i sin proportionalitetsbedömning i målet (GrUU 4/2014 rd).
I grundlagsutskottets praxis har registreringens syfte betraktats som en viktig regleringsfråga när det gäller skyddet för personuppgifter. I grundlagsutskottets praxis har dessutom åtminstone innehållet i de uppgifter som registreras, de tillåtna användningsändamålen för dem, inklusive uppgifternas överlåtbarhet, samt förvaringstiden för uppgifter i personregistret och den registrerades rättssäkerhet betraktats som en viktig regleringsfråga när det gäller skyddet för personuppgifter. Bestämmelserna på lagnivå om dessa frågor ska dessutom vara heltäckande och detaljerade.
Kravet på bestämmelser i lag omfattar också möjligheten att överlåta personuppgifter med hjälp av tekniska gränssnitt. Det ska också föreskrivas genom lag om möjligheten att kombinera registeruppgifter (i form av datamängder). Enligt utskottet (GrUU 4/2014 rd) är det då också befogat att i lagen också inkludera bestämmelser om förvaringstiden för kombinerade uppgifter samt om förbud mot vidareöverlåtelse av kombinerade uppgifter.
Grundlagsutskottets utlåtandepraxis om skyddet för personuppgifter är relativt omfattande (t.ex. GrUU 21/2012 rd, GrUU 19/2012 rd, GrUU 18/2012 rd, GrUU 65/2010 rd, GrUU 54/2010 rd, GrUU 47/2010 rd, GrUU 42/2010 rd, GrUU 38/2010 rd, GrUU 25/2010 rd). Grundlagsutskottet har tagit ställning till bestämmelser om förvaringstiden för personuppgifter som separat fråga (GrUU 51/2006 rd, GrUU 20/2016 rd, GrUU 11/2005 rd) och bland annat ansett att permanent förvaring av personuppgifter inte är förenligt med skyddet för personuppgifter om det inte finns grunder för det som har samband med informationssystemets art eller syfte (GrUU 54/2010 rd, GrUU 3/2009 rd, GrUU 51/2002 rd).
Grundlagsutskottet har vid sin bedömning av bestämmelserna om rätt att få och skyldighet att lämna ut personuppgifter beaktat bland annat hur omfattande rätten att få uppgifter är och vem man har rätt att få uppgifter om samt hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter kan gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att ”uppgifterna är nödvändiga” för ett visst syfte (t.ex. GrUU 12/2014 rd, GrUU 19/2012 rd, GrUU 15/2012 rd, GrUU 60/2010 rd, GrUU 59/2010 rd, GrUU 42/2010 rd, GrUU 41/2010 rd, GrUU 25/2010 rd, GrUU 18/2010 rd). Å andra sidan har utskottet ansett att grundlagen inte tillåter en generös och ospecificerad rätt att få uppgifter, ens om den är förenad med nödvändighetskriteriet (GrUU 59/2010 rd).
I ett utlåtande över ett förslag till nationell dataskyddslagstiftning (GrUU 14/2018) har grundlagsutskottet bedömt behovet av nationell lagstiftning om behandlingen av personuppgifter. I det utlåtandet har grundlagsutskottet, med anledning av den förestående tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), omprövat sin tidigare ståndpunkt i fråga om viktiga regleringsobjekt när det gäller skyddet för personuppgifter. Grundlagsutskottet ansåg att skyddet för personuppgifter i framtiden i första hand bör garanteras med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lagstiftningen. I princip har utskottet ansett att det räcker att bestämmelserna om skydd för och behandling av personuppgifter är harmoniserade med dataskyddsförordningen. Även med tanke på tydligheten bör vi förhålla oss restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning, och sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. Grundlagsutskottet ser det dock som klart att behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också krävs i dataskyddsförordningen måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Enligt grundlagsutskottets utlåtande är denna omständighet av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter.
För en laglig behandling av personuppgifter krävs en rättsgrund för behandlingen enligt artikel 6 i allmänna dataskyddsförordningen. Nationell lagstiftning som specificerar allmänna dataskyddsförordningen får utfärdas i de fall när behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c eller 6.1 e, det vill säga när behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige eller för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Den specificerande lagstiftningen kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i förordningen genom närmare specifikationer av särskilda krav på åtgärder för behandling av uppgifter och andra omständigheter. Behandlingens syfte ska anges i rättsgrunden. Den nationella lagstiftningen ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas.
Detaljförsäljarna av el och enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln behandlar personuppgifter som en del av marknadsprocesserna för elhandeln. Mätuppgifter per balansavräkningsperiod som baseras på fjärravläsning av ett eldriftsställe kan till exempel betraktas som personuppgifter, om de direkt eller indirekt kan identifieras som kopplade till en person som ingått ett elnätsavtal och ett elförsäljningsavtal (se t.ex. RP 318/2022 rd, kapitel 12.3).
I lagförslag 1 och 2 ingår förslag till bestämmelser om skyldighet för detaljförsäljare av el att lämna ut uppgifter till Statskontoret och Energimyndigheten. Bland de uppgifter som lämnas ut kan finnas t.ex. personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillsynen. Enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln lämnar dessutom detaljförsäljarna av el mätuppgifter om deras egna kunder. På behandling av personuppgifter som grundar sig på denna lag tillämpas således bestämmelserna i den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen (1050/2018).
I artikel 6.1 den i allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter. Enligt den artikeln finns det en rättslig grund för behandlingen av personuppgifter bland annat när den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes person-uppgifter behandlas, när behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige eller när behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Enligt 4 § i dataskyddslagen (1050/2018) får personuppgifter behandlas i enlighet med artikel 6.1 e i data-skyddsförordningen om behandlingen behövs och är proportionell i en myndighets verksamhet för utförande av en uppgift av allmänt intresse. Enligt 29 § i den lagen får en personbeteckning be-handlas med den registrerades samtycke eller när behandlingen regleras i lag. Dessutom får en personbeteckning behandlas, om det är viktigt att entydigt identifiera den registrerade för att utföra en i lag angiven uppgift eller för att tillgodose den registrerades eller den personuppgiftsansvariges rättigheter och uppfylla den registrerades eller den personuppgiftsansvariges skyldigheter.
I lagförslag 1 och 2 ingår förslag till bestämmelser om skyldighet för detaljförsäljare av el att lämna ut uppgifter till Statskontoret och Energimyndigheten. Bland de uppgifter som lämnas ut kan finnas till exempel personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillsynen. Enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln lämnar dessutom detaljförsäljarna av el mätuppgifter om deras egna kunder. På behandling av personuppgifter som grundar sig på dessa lagförslag tillämpas bestämmelserna i den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen.
I de situationer då personuppgifter behandlas i enlighet med lagförslag 1 och 2 har behandlingen av personuppgifter en rättslig grund enligt den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen. Behandlingen av personuppgifter är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. I vissa fall, såsom i situationer som avses i 6 och 7 § i lagförslag 1, kan behandlingen av personuppgifter också anses grunda sig på den registrerades samtycke. I fråga om lagförslag 1 grundar sig behandlingen av personbeteckningar på 29 § i dataskyddslagen. Behandlingen av personuppgifter sker således inom ramen för den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen.
Behandlingen av personuppgifter sker i syfte att tillgodose rättigheterna för förmånstagare som är berättigade till elpriskompensation samt för att övervaka de förmåner som elbolagen betalar och de ersättningar för förmånerna som betalas till elbolagen av statens medel. Behandlingen av personbeteckningar är nödvändig för erhållande av de förmåner som betalas till fysiska personer, eftersom behandlingen av mätningsuppgifter om elenergiförbrukningen enligt elmarknadslagen ska skötas av enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln och personbeteckningen vid informationsutbytet inom elhandeln ska vara identifieringskod för elavtal. Behandlingen av personuppgifter i de situationer som anges i lagförslag 1 och 2 kan anses vara nödvändig och proportionell.
12.4
Grundlagens 124 §
Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Syftet med bestämmelsen i 124 § i grundlagen är enligt förarbetena till grundlagen att begränsa överföringen av offentliga förvaltningsuppgifter utanför myndighetsmaskineriet. Genom bestämmelsens ordalydelse betonas att offentliga förvaltningsuppgifter i regel ska skötas av myndigheter och att uppgifter av detta slag endast i begränsad utsträckning kan anförtros andra än myndigheter (RP 1/1998 rd, s. 178–179). Begreppet offentliga förvaltningsuppgifter används i detta sammanhang i en relativt vidsträckt bemärkelse, så att det omfattar uppgifter som hänför sig exempelvis till verkställigheten av lagar samt beslutsfattande om enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner. Bestämmelsen inbegriper både överföring av uppgifter som ankommer på myndigheterna och överföring av nya till förvaltningen hänförliga uppgifter på andra än myndigheter (RP 1/1998 rd, s. 179). Enligt 124 § i grundlagen får uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt ges endast myndigheter.
Den offentliga serviceuppgift som avses i 124 § i grundlagen får sitt innehåll genom den bedömning som görs från fall till fall. Vid bedömningen av en uppgifts karaktär av offentlig förvaltningsuppgift har grundlagsutskottet fäst stor vikt vid huruvida det är fråga om en lagstadgad serviceuppgift som ska ordnas av myndigheten, en faktisk förvaltningsuppgift eller genomförandet av en lagstadgad offentlig tjänst med grund i myndighetens uppgifter (GrUU 15/2018 rd, GrUU 16/2016 rd, GrUU 11/2016 rd, GrUU 58/2010 rd och GrUU 24/2001 rd), fullgörandet av en myndighets lagstadgade skyldigheter eller uppgifter som anknyter till verkställighet av lagar som förpliktar myndigheten (GrUU 15/2019 rd och GrUU 8/2014 rd), förvaltningsbeslut som gäller enskilda personers eller sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner eller uppgifter i samband med administrativt beslutsfattande (GrUU 47/2021 rd, GrUU 33/2021 rd, GrUU 17/2021 rd, GrUU 50/2017 rd och GrUU 26/2017 rd) eller uppgifter som innebär bistående av myndigheter (GrUU 45/2020 rd, GrUU 50/2017 rd, GrUU 62/2014 rd, GrUU 27/2014 rd, GrUU 6/2013 rd och GrUU 55/2010 rd). Uppgifter av servicenatur utgör den mest centrala gruppen av offentliga förvaltningsuppgifter som förutom av myndigheter även sköts av privata aktörer, om villkoren i 124 § i grundlagen uppfylls.
Till tillämpningsområdet för 124 § i grundlagen kan också höra en faktisk offentlig förvaltningsuppgift av teknisk natur som inte inbegriper offentligt beslutsfattande som grundar sig på prövning. Grundlagsutskottet har till exempel ansett att det i de uppgifter som överförts till en privat serviceproducent och som gällde kontroll av kvaliteten på ett färdigt, utfärdat pass och av att dess innehåll är korrekt samt överlåtelse av pass inte ingick beslutsfattande eller prövningsrätt. Grundlagsutskottet ansåg att det närmast var fråga om uppgifter av teknisk natur där serviceproducenten bistår myndigheten, men som ändå till sin karaktär var sådana offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen. (GrUU 6/2013 rd, se även t.ex. GrUU 47/2005 rd, GrUU 89/2009 rd).
Det har inte varit fråga om offentliga förvaltningsuppgifter när ett organ utfört sådan opartisk provning och certifiering i kraft av sin tekniska expertis som inte inverkat på myndigheternas befogenhet att bestämma om metoder och personal som används vid periodiska besiktningar av anordningar och konstruktioner (GrUU 4/2012 rd) eller när det varit fråga om certifikatverksamhet vars karaktär de facto har distanserat sig från karakteristika som gäller för offentliga förvaltningsuppgifter (GrUU 16/2009 rd), och inte heller vid assisterad befruktning (GrUU 59/2002 rd).
Den uppgift som föreskrivs för elbolag i lagförslag 1 och som innebär att elbolag ska betala den föreslagna elpriskompensationen till kunder i form av en kompensation som görs i räkningar bör bedömas i förhållande till 124 § i grundlagen.
När det gäller den i lagförslag 1 föreslagna skyldigheten för elbolag att kanalisera den elpriskompensation som staten betalar till slutförbrukarna, i allmänhet form av en kompensation som görs i räkningar och undantagsvis i form av direkt återbetalning av pengar, är det fråga att förmedla offentligt stöd till elbolagens kunder, vilket kan anses vara kopplat till samhällspolitiska mål som inte har något direkt samband med elbolagets affärsverksamhet. Det är dock i enlighet med propositionen fråga om en schablonmässig utbetalningsåtgärd av teknisk natur som inte inbegriper prövningsrätt i fråga om beviljande av förmånen till de slutförbrukare som har rätt till den. Det är på myndighetens ansvar att fatta förmånsbeslut som inbegriper prövningsrätt och att sörja för rättssäkerheten för den slutförbrukare som är berättigad till förmånen. Att betala ut en förmån kan inte heller med tanke på en persons rättigheter anses vara en så betydande uppgift som det beslutsfattande eller den prövningsrätt det innebär att kontrollera kvaliteten på ett pass och kontrollera att uppgifterna i passet är korrekta samt att överlåta pass, som är en uppgift som har ansetts utgöra en offentlig förvaltningsuppgift, trots uppgiftens tekniska natur (jfr GrUU 6/2013 rd).
Eftersom den schablonmässiga beräkningen av den föreslagna elpriskompensation som ska betalas retroaktivt och utbetalningen av kompensationen är inte förenad med prövningsrätt, bedöms det att den uppgift som föreläggs elbolagen inte i föreslagen form ska betraktas som en sådan offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § i grundlagen.
12.5
Delegering av lagstiftningsbehörighet
Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i lag. Genom lag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag.
Det föreslås att 7 § 2 mom. i lagen om förlängning av betalningstiden för elenergiräkningar och om temporärt stödjande av elbolagens likviditet (lagförslag 2) ska innehålla ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning om omständigheter som hänför sig till fastställandet av maximibeloppet för statsborgen. Sådana omständigheter ska enligt förslaget vara precisering av det företagsspecifika maximibeloppet för statsborgen, fastställande av maximiandelen för statsborgen, bestämmande av det likviditetsunderskott som ska ligga till grund för fastställande av maximibeloppet för borgen samt andra faktorer som hänför sig till maximibeloppet för borgen. Dessutom ska 8 § 5 mom. innehålla ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning om borgensavgifter, borgensvillkor, andra minimivillkor som ska iakttas vid finansieringsarrangemang och krav på motsäkerheter.
De föreslagna bemyndigandena att utfärda förordning gäller omständigheter som hänför sig till en precisering av grunderna för de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i lag. Bestämmelserna om beloppet för statsborgen och om grunderna för beviljande av borgen föreslås ingå i 7 och 8 § i lagförslag 2. Avsikten är att genom förordningar av statsrådet precisera kriterierna för beviljande av borgen, vid behov precisera maximibeloppen och ange förutsättningarna för mer detaljerade villkor för borgen. Syftet med bestämmelserna på förordningsnivå är att ge Statskontoret anvisningar om beviljande av borgen samt att skapa en referensram för elbolagen och deras finansiärer med avseende på kriterierna för beviljande av statsborgen och de närmare villkor som ska iakttas under den tid statsborgen gäller.
Bemyndigandena i lagförslagen har utarbetats med beaktande av grundlagsutskottets utlåtandepraxis. De föreslagna bemyndigandena har begränsats till att gälla endast detaljer av teknisk natur, när grunderna för den rättsliga ställningen fastställs utifrån bestämmelserna i lagen. Bemyndigandena har tagits in i och anknutits i sak till den paragraf som gäller det som ska regleras. Normgivningsbemyndigandet har även i övrigt angivits så noggrant och exakt som möjligt. De föreslagna bestämmelserna är nödvändiga till följd av att föremålen för regleringen är av teknisk natur.
De bemyndiganden att utfärda normer som ingår i lagförslagen beräknas inte strida mot 80 § i grundlagen.
12.6
Landskapet Ålands behörighet
Enligt 120 § i grundlagen har landskapet Åland självstyrelse enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland (1144/1991). Enligt 75 § 2 mom. i grundlagen och självstyrelselagen för Åland har landskapet Åland självständig, av riksdagens lagstiftningsmakt oberoende lagstiftningsmakt i landskapet (RP 1/1998 rd, s. 76).
Enligt självstyrelselagen för Åland fördelas lagstiftningsbehörigheten i fråga om landskapet Åland mellan riket och landskapet. Bestämmelser om landskapets lagstiftningsbehörighet finns i 18 § i den lagen. Landskapet har lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om näringsverksamhet i enlighet med 18 § 22 punkten i den lagen. Bestämmelser om rikets lagstiftningsbehörighet finns i 27 § i den lagen. Till rikets lagstiftningsbehörighet hör bland annat enligt 27 § 36 punkten i den lagen ärenden som gäller skatter och avgifter, med de undantag som nämns i 18 § 5 punkten i den lagen. Enligt 18 § 5 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapet tillkommande tilläggsskatt på inkomst och tillfällig extra inkomstskatt samt närings- och nöjesskatter, grunderna för avgifter till landskapet och kommunerna tillkommande skatter. Hela den övriga skattelagstiftningen är förbehållen rikets lagstiftningsorgan. Riket har lagstiftningsbehörighet även till exempel i ärenden som gäller andra än i 27 § särskilt nämnda privaträttsliga angelägenheter, om de inte direkt hänför sig till ett rättsområde som enligt självstyrelselagen för Åland hör till landskapets lagstiftningsbehörighet (27 § 41 punkten i självstyrelselagen för Åland).
När grundlagen stiftades konstaterades det att eftersom självstyrelselagen räknar upp de områden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, har riket ingen behörighet i detta avseende. Landskapets självständiga lagstiftningsbehörighet innebär således en begränsning av rikets behörighet i detta avseende (RP 1/1998 rd, s. 127). Riket kan inte utöva den lagstiftningsmakt som riket ensamt har så att man genom den skulle ingripa innehållsmässigt i frågor som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Syftet med den föreslagna lagstiftningen kan spela en roll i denna bedömning. Åtgärderna i lagförslag 1 och 2 i regeringens proposition inverkar på näringsverksamheten för detaljförsäljare av el, vilken enligt 18 § 22 punkten i självstyrelselagen hör till landskapets behörighet. Å andra sidan hänför sig åtgärderna till användningen av överintäkter som genereras av tillämpningen av det obligatoriska taket för marknadsintäkter samt solidaritetsbidrag enligt rådets förordning (EU) 2022/1854. Ålandsdelegationen har i sitt utlåtande av den 13 januari 2023 (utlåtande nr 6/23, D 10 22 05 09) ansett att skatterna enligt förordningen riktar sig till företag inom elbranschen och branschen för fossila bränslen, och berör därigenom sådan näringsverksamhet som utgör landskapsbehörighet enligt självstyrelselagens 18 § 22 punkt. Delegationen ansåg dock att det vid det nationella genomförandet av förordningen inte är fråga om en hårdare beskattning, utan om användning av näringsskatterna för att nå EU-förordningens syften. Ålandsdelegationen bedömde frågan i första hand utifrån EU-regleringen och dess syften. Utifrån detta ansåg delegationen att de föreslagna vinstskatterna snarare ska anses vara att hänföra till rikets än landskapets lagstiftningsbehörighet.
Om förhållandet mellan lagförslag 1 och 2 å ena sidan och behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket enligt självstyrelselagen för Åland å andra sidan, och således om de föreslagna lagarnas tillämplighet i landskapet Åland har det begärts utlåtande av landskapet och av Ålandsdelegationen. Utlåtandet tillställs riksdagen.
12.7
Lagstiftningsordning
På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande i frågan.