2.2
Finansieringen för upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt i Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden
I avsnitt 2.1.5 i den ursprungliga propositionen (s. 13 och 14) beskrivs välfärdsområdenas icke-öronmärkta finansiering. (I tidigare propositioner används även uttrycket ”finansiering med allmän täckning”.) Lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021), nedan finansieringslagen, innehåller bestämmelser om denna finansiering till välfärdsområdena.
Finansieringsmodellen för välfärdsområdena utgår från att kostnaderna för befolkningens servicebehov, inklusive behovet av jourtjänster på olika nivå, täcks jämlikt mellan välfärdsområdena genom icke-öronmärkt finansiering som avses i finansieringslagen. Välfärdsområdena kan inom ramen för sin självstyrelse och gällande lagstiftning ordna och organisera sin jourverksamhet på det sätt de beslutar.
Enligt motiveringen till 59 § i den gällande införandelagen betalas det ingen särskild ersättning till Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden för den kostnad som två jourtjänster innebär, utan kostnaden ska täckas med icke-öronmärkt finansiering som avses i finansieringslagen (RP 241/2020 rd, s. 851).
Vid förhandlingarna om lagstiftningsprogrammet för slutet av regeringsperioden slog regeringen fast (17.11.2022) att man bereder sig på att från och med 2024 ersätta kostnaderna för upprätthållandet av jour dygnet runt vid Länsi-Pohja centralsjukhus och centralsjukhuset i Nyslott. Statsrådet reserverar behövliga anslag i planen för de offentliga finanserna 2024–2027. I den ursprungliga propositionen sägs det (s. 27) att det på längre sikt kan visa sig vara ekonomiskt betungande för Södra Savolax och Lapplands välfärdsområden att upprätthålla två samjoursenheter och att dessa välfärdsområden måste anpassa jourverksamheten till den helhet som består av de tjänster som de har organiseringsansvaret för och av tillgängliga resurser. I den propositionen sägs det också (s. 28) att regeringen har för avsikt att lämna en separat proposition som gäller den särskilda finansieringen och som kompletterar den förstnämnda propositionen.
Avsnitt 2.2.1.3 i den ursprungliga propositionen innehåller bakgrundsfakta till omständigheter i anslutning till finansieringen.
Med den särskilda ersättning som baserar sig på regeringens riktlinjer är det meningen att finansiera sådana extra kostnader som orsakas av att Södra Savolax och Lapplands välfärdsområden upprätthåller två separata samjoursenheter med jour dygnet runt i stället för bara en sådan enhet. Utgångspunkten för lösningen med en särskild ersättning är att dessa områden ändå inte ska beviljas dubbel finansiering för ordnandet av jour, utan att det uttryckligen endast är extra kostnader för upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt som ska ersättas. Avsikten är alltså inte att betala ersättning för sådana jourtjänster som befolkningen behöver och för vilka finansiering redan fås med stöd av finansieringslagen, och inte heller att betala ersättning exempelvis för all verksamhet vid hela det andra sjukhuset eller vid båda sjukhusen. De extra kostnaderna gäller huvudsakligen den ineffektivitet som kan uppstå om samjour dygnet runt ordnas på två sjukhus i ett välfärdsområde. Till denna del begränsas granskningen ändå inte till enbart en samjoursenhet. Det behöver ändå påpekas att det inte är lätt att skilja mellan dels verksamheten inom och kostnaderna för en samjoursenhet, dels sjukhusets övriga dygnetruntverksamhet, exempelvis vårdavdelningsverksamhet, beredskap för diagnostik och annan beredskap. Avsikten med den särskilda ersättningen är, för att överlappningar ska undvikas, inte heller att finansiera kostnader som välfärdsområdet täcker antingen med intäkter från kundavgifter eller exempelvis med inkomster från faktureringen av andra välfärdsområden för produktion av jourtjänster för deras invånare.
Enligt 50 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen kan de välfärdsområden i vilka det finns ett universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen i anslutning till sina sjukhus bilda flera än en enhet med samjour dygnet runt, om befolkningens servicebehov förutsätter det. Med stöd av bestämmelsen upprätthåller HUS-sammanslutningen samjour dygnet runt vid Helsingfors universitetscentralsjukhus och dessutom i Hyvinge, Lojo och Borgå, och Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt vid Uleåborgs universitetssjukhus och dessutom i Oulainen. Dessa samjoursenheter upprätthålls, utan särskild ersättning, med icke-öronmärkt finansiering som avses i finansieringslagen av Norra Österbottens välfärdsområde självt och i Nyland av HUS-sammanslutningen med stöd av finansiering som fås via de välfärdsområden som är huvudmän för sammanslutningen. Staten ersätter inte heller separat ordnandet av i 50 § 5 mom. i hälso- och sjukvårdslagen avsedd jour dygnet runt inom primärvården eller akutmedicinen, utan välfärdsområdet kan om det så önskar upprätthålla sådan jour efter att ha fått tillstånd av social- och hälsovårdsministeriet. Välfärdsområdet finansierar också sådana här jourenheter med den icke-öronmärkta finansiering som det får med stöd av finansieringslagen.
Regeringens linje att Södra Savolax och Lapplands välfärdsområden ska anvisas ersättning för upprätthållandet av fler än en samjoursenhet grundar sig i synnerhet på att man med den särskilda ersättningen vill garantera att jourverksamheten vid sjukhusen i Kemi och Nyslott fortsätter i samma omfattning som tidigare, eftersom dessa sjukhus länge har haft samjour dygnet runt med stöd av sin tidigare status som centralsjukhus i det egna sjukvårdsdistriktet. Regeringen har inte slagit fast att också de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen ska anvisas särskild ersättning, även om också de upprätthåller fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt. I sista hand är det fråga om ett politiskt beslut av regeringen. Frågan behandlas ur ett jämlikhetsperspektiv i motiveringen till lagstiftningsordningen.
Välfärdsområdena tog över organiseringsansvaret vid ingången av 2023, och de kommer inom ramen för den gällande lagstiftningen och sin finansiering att forma det egna områdets servicesystem, och i samband med det de egna sjukhusens och jourmottagningarnas tjänsteutbud och servicenätverk, i enlighet med befolkningens servicebehov. Det går att under de närmaste åren göra en effektiv och balanserad helhetsbedömning på riksnivå av sjukhusens tjänsteutbud där befolkningens lika tillgång till tjänster och tjänsternas tillgänglighet samt tillräcklig och kostnadseffektiv kompetens i hela Finland beaktas, men det kan inte göras förrän välfärdsområdena har kommit längre med sina egna strategiska planer och beslut. I samband med det ska också behoven hos den befolkning som jourmottagningarna i Kemi och Nyslott betjänar, tillgången till jourtjänster och tjänsternas tillgänglighet samt tillhandahållandet av jour som en del av det nationella servicenätverket bedömas. Nationella riktlinjer och eventuella lagstiftningsändringar som gäller jouren kan under kommande år leda till att det dras upp nya linjer för ordnandet av jouren.
Nedan följer en genomgång av finansieringssätt som är tänkbara enligt den nuvarande lagstiftningen samt en bedömning av deras lämplighet vid beviljande av ersättning i enlighet med regeringens riktlinjer.
Finansiering till välfärdsområdena enligt finansieringslagen
I avsnitt 2.1.5 i den ursprungliga propositionen beskrivs det hur välfärdsområdena får icke-öronmärkt finansiering i enlighet med finansieringslagen. Den beskrivningen ingår därför inte även i denna proposition. Det kan ändå kort konstateras att välfärdsområdenas kalkylerade finansiering i huvudsak bestäms utifrån befolkningens behov av social- och hälsovårdstjänster och utifrån omgivningsfaktorer. Därtill betalas en del av den statliga finansieringen som finansiering i euro per invånare, och en del baserar sig på välfärdsområdenas verksamhet för främjande av välfärd och hälsa inom sitt område. Merparten av den kalkylerade finansieringen till social- och hälsovården inriktas på grundval av befolkningens servicebehov och antalet invånare i välfärdsområdena. Dessutom beaktas som omgivningsfaktorer befolkningstäthet, inslag av personer med ett främmande språk som modersmål, tvåspråkighet, karaktär av skärgård och samiskspråkighet samt främjande av välfärd och hälsa. Den statliga finansieringen till välfärdsområdet är inte öronmärkt, och därmed är det välfärdsområdet som inom ramen för sin självstyrelse och behörighet fattar beslut om användningen och fördelningen av den finansiering som det får.
Ett alternativ är att bestämmelser om den ersättning som ska betalas till Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden tas in i finansieringslagen. I de remissvar som gällde den ursprungliga propositionen ansåg flera aktörer inom dessa områden att det behöver anvisas finansiering för upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt genom en sådan ändring av finansieringslagen att driften av två sjukhus med jour dygnet runt anges vara en omgivningsfaktor på basis av vilken välfärdsområdena i fråga beviljas finansiering. Då skulle upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt vara en omgivningsfaktor som anges i 3 kap. i den lagen och på basis av vilken finansiering anvisas för motsvarande ändamål även till andra välfärdsområden.
Ett annat tänkbart alternativ är att det för dessa två områdens del i finansieringslagen föreskrivs om en annan ersättning eller ett annat tillägg som inte hänför sig till de omgivningsfaktorer som anges i 3 kap.
Statsunderstöd enligt statsunderstödslagen
I statsunderstödslagen (688/2001) finns bestämmelser om de grunder och förfaranden som ska iakttas vid beviljandet av statsunderstöd. Ett alternativ är att Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden beviljas finansiering i form av statsunderstöd enligt den lagen.
Med statsunderstöd avses i statsunderstödslagen finansiering med karaktären av stöd som beviljas för att understödja en viss verksamhet eller ett visst projekt. Lagen tillämpas på statsunderstöd som beviljas av ett anslag som tagits in i statsbudgeten eller av medel i en statlig fond utanför statsbudgeten. Enligt lagens 3 § ska, om inte något annat föreskrivs i någon annan lag, bland annat stöd, ersättningar eller andra förmåner inte betraktas som statsunderstöd enligt statsunderstödslagen, om rätten till dem baserar sig på lag och grunden för bestämmandet av det belopp som ska beviljas anges detaljerat i lag.
Statsunderstöden är i regel beroende av prövning, och statsunderstödslagen är avsedd att vara en allmän lag om behovsprövade statsunderstöd.
I 5 § i statsunderstödslagen finns bestämmelser om slagen av statsunderstöd. Enligt paragrafen kan statsunderstöd beviljas i form av allmänt understöd eller specialunderstöd. Allmänt understöd kan beviljas för mottagarens verksamhet i allmänhet eller för en viss del av mottagarens verksamhet. Specialunderstöd kan beviljas som exempelvis investeringsunderstöd eller projektunderstöd. Allmänt understöd kan enligt motiveringen till lagen (RP 63/2001 rd, s. 34) beviljas för att användas för mottagarens ordinarie verksamhet eller en viss del av den. Ett exempel som nämns i motiveringen är statsunderstöd till föreningar. I fråga om föreningar är avsikten enligt motiveringen att statsunderstödet ska användas för föreningens stadgeenliga verksamhet samt för administrativa utgifter i anslutning därtill. Allmänna understöd beviljas ofta som verksamhetsunderstöd även för mycket noga avgränsade funktioner eller för en del av understödstagarens verksamhet. Statsunderstödet får då inte användas allmänt för mottagarens ordinarie verksamhet.
I 6 § i statsunderstödslagen anges det att statsunderstöd som beviljas ur statsbudgeten eller en statlig fond utanför statsbudgeten inte får täcka det fulla beloppet av de totalkostnader som orsakas av den verksamhet eller det projekt som utgör föremål för statsunderstödet, om inte något annat följer av skäl som är nödvändiga och motiverade för att målen med beviljandet av statsunderstödet ska nås. Ett undantag utgör exempelvis specialunderstöd av typen stipendier. De faktiska kostnaderna för verksamheten eller projektet kan emellertid bli mindre än statsunderstöd som beviljats enligt den kalkylerade grund som fastställts av statsbidragsmyndigheten. I 7 § anges allmänna förutsättningar för beviljande av statsunderstöd. I paragrafen föreskrivs det bland annat att ändamålet ska vara samhälleligt godtagbart och att beviljandet av statsunderstöd ska anses vara nödvändigt med beaktande av annat offentligt stöd som sökanden erhållit samt arten och omfattningen av det projekt eller den verksamhet som är föremål för statsunderstödet. I lagens 3 kap. finns det bestämmelser om förfarandet vid ansökan om och utbetalning av statsunderstöd, i 4 kap. om användning av statsunderstöd och övervakningen därav, i 5 kap. om återbetalning och återkrav av statsunderstöd och i 6 kap. om information och utlämnande av uppgifter.
Enligt 8 § i statsunderstödslagen kan närmare bestämmelser om hur statsunderstöd som hör till tillämpningsområdet för lagen ska beviljas, utbetalas och användas i enlighet med budgeten utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 7 c § i lagen om statsbudgeten (423/1988) kan närmare bestämmelser om användningen av ett anslag i enlighet med budgeten utfärdas genom förordning av statsrådet. Med stöd av dessa bemyndiganden får det utfärdas en förordning om understöd som ska riktas till ett visst statsunderstöd. Inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde har till exempel statsrådets förordning om statsunderstöd för utvecklingsprojekt inom social- och hälsovården åren 2020–2023 (13/2020) utfärdats. Dessutom har det inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde utfärdats förordningar av statsrådet om statsunderstöd för vissa kostnader som den offentliga social- och hälsovården orsakas 2021 på grund av covid-19-pandemin (860/2021) och om statsunderstöd för vissa merkostnader som den offentliga social- och hälsovården orsakas 2022 på grund av covid-19-pandemin (844/2022).
Inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde finns det flera olika typer av statsunderstöd. En del av understöden är årliga allmänna understöd av typen basfinansiering. En del av understöden är statsunderstödsprojekt enligt regeringsprogrammet och en del är understöd som beviljas för varierande ändamål som kommer fram i samband med budgetprocessen.
Den ovannämnda statsrådsförordningen om statsunderstöd för utvecklingsprojekt inom social- och hälsovården åren 2020–2023 hänför sig till ett utvecklingsprojekt som bidrar till att genomföra regeringsprogrammet. De förordningar som gäller ersättningar för 2021 och 2022 på grund av covid-19-pandemin är akuta understöd av engångsnatur. Dessutom beviljar social- och hälsovårdsministeriet statsunderstöd av varierande slag, såsom så kallade julklappspengar till mathjälp.
Ett exempel på permanent statsunderstöd som grundar sig på lagstiftning är det statsunderstöd som beviljas stiftelsen Urho Kekkosen kuntoinstituuttisäätiö. Lagen om statsbidrag till stiftelsen Urho Kekkosen kuntoinstituuttisäätiö (1284/2010) innehåller bestämmelser om de grunder och förfaranden som tillämpas när statsunderstöd beviljas stiftelsen Urho Kekkosen kuntoinstituuttisäätiö, nedan UKK-institutet. UKK-institutet ansöker om statsunderstöd en gång om året utan något separat förfarande för utlysning av understödet. I övrigt tillämpas statsunderstödslagen på statsunderstöd som beviljas UKK-institutet. Andra permanenta och återkommande statsunderstöd som grundar sig på lag är bland annat det statsunderstöd som beviljas för kompetenscentrum inom det sociala området (lagen om kompetenscentrumverksamhet inom det sociala området 1230/2001) och statsunderstöd som beviljas för social- och hälsovårdstjänster för samerna (sametingslagen 974/1995). Dessutom finns det återkommande statsunderstöd som beviljas direkt med stöd av statsunderstödslagen och en skrivning i budgeten, såsom det statsunderstöd som betalas till FinnHEMS Oy för läkarhelikopterverksamhet.
Statliga ersättningar enligt hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen
Hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen (1301/2014) innehåller bestämmelser om särskilda statliga ersättningar för skötseln av vissa uppgifter. Ett alternativ är därför att Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden beviljas finansiering i form av särskild statlig ersättning. Nedan följer en beskrivning av de ersättningsmodeller i vissa frågor som det föreskrivs om i hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen.
Ovan avsedda bestämmelser finns i synnerhet i 7 kap. i hälso- och sjukvårdslagen, där det föreskrivs om ersättning för forskning och utbildning. I lagens 59 och 60 § föreskrivs det om statens ersättning till välfärdsområdena för grund- och specialiseringsutbildning för läkare och tandläkare, och i 60 a § om ersättning för utbildning som krävs för begränsad förskrivningsrätt. Lagens 59, 60 och 60 a § innehåller bestämmelser om att ersättningen, beroende på fallet, bland annat grundar sig på ett medeltal av antalet studerande som har inlett studierna och av antalet avlagda examina, på antalet genomförda utbildningar och på den ersättning som bestämts för utbildningen eller på antalet realiserade utbildningsmånader. Enligt 63 § är det regionförvaltningsverket och Statens ämbetsverk på Åland som betalar ut statens utbildningsersättning.
Enligt 66 § i social- och hälsovårdslagen utfärdas bestämmelser om beloppet av den ersättning som betalas för kostnaderna för i 59 och 60 § avsedd läkar- och tandläkarutbildning och om de övriga ersättningsgrunderna vid betalning av ersättning genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriet utfärdar varje år en förordning, av vilka den nyaste är social- och hälsovårdsministeriets förordning om grunderna för ersättning för läkar- och tandläkarutbildning år 2022 (464/2022). I förordningen anges ersättningsbeloppen i euro.
Med stöd av 66 § i hälso- och sjukvårdslagen har det också utfärdats en förordning om de ersättningar som avses i 60 a §. Den nyaste förordningen är social- och hälsovårdsministeriets förordning om storleken på ersättningen för utbildning som krävs för begränsad förskrivningsrätt för sjukskötare år 2022 (422/2022). I förordningen anges storleken på ersättningen i euro för en enda specifik utbildning.
I statsbudgeten för 2022 har det under moment 33.60.33 reserverats sammanlagt 96 miljoner euro för kostnader för specialiseringsutbildning inom social- och hälsovården. I den budgeten har det under samma moment reserverats 0,5 miljoner euro för ersättning för utbildning som krävs för begränsad förskrivningsrätt.
I 60 a § i socialvårdslagen föreskrivs det om statlig ersättning som betalas till universiteten för specialiseringsutbildning inom socialt arbete. Ersättningen baserar sig på antalet yrkesutbildade personer inom socialvården som genomgått utbildningen. För 2021 betalades det sammanlagt 275 160 euro i ersättningar.
Riksdagen har godkänt ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (en ny 60 b §, lag 1154/2022) och socialvårdslagen (en ny 60 d §, lag 1155/2022) genom vilka det till offentliga anordnare och vissa andra aktörer på kalkylmässiga grunder betalas utbildningsersättning av statsmedel för kostnader som föranleds av sådan praktik som ingår i en yrkeshögskoleexamen inom social- och hälsoområdet och som främjar yrkesfärdigheten. Ersättningen baserar sig på det antal praktikveckor som har realiserats i överensstämmelse med det avtal som ingåtts med yrkeshögskolan. Närmare bestämmelser om beloppet av ersättningen, grunderna för betalning av ersättning och andra förfaranden i anslutning till ansökan om och betalning av ersättning utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
I 59 § i hälso- och sjukvårdslagen och 60 a § i socialvårdslagen föreskrivs det om universitetens skyldighet att varje kalenderår lämna social- och hälsovårdsministeriet de uppgifter som behövs för betalning av ersättningen.
Hälso- och sjukvårdslagens 63 § innehåller bestämmelser om förfarandet vid utbetalning av statens utbildningsersättning. Vissa ersättningar betalas utan separat ansökan till de välfärdsområden där det finns ett universitetssjukhus, till HUS-sammanslutningen samt till universitet som anordnar specialistläkar- och specialisttandläkarutbildning. I paragrafen anges också tidsplanen för utbetalningen. I paragrafen finns det dessutom en bestämmelse enligt vilken vissa nämnda paragrafer i statsunderstödslagen i övrigt iakttas i tillämpliga delar i fråga om betalning av ersättning, övrigt förfarande och ändringssökande. I 60 b § i socialvårdslagen anges tidsplanen för utbetalningen. Paragrafen innehåller dessutom en bestämmelse som är mer allmänt hållen än 63 § i hälso- och sjukvårdslagen och enligt vilken vad som föreskrivs i statsunderstödslagen i övrigt iakttas i tillämpliga delar i fråga om betalning av ersättning, förfarandet i övrigt och ändringssökande.
I 61–63 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om finansiering av hälsovetenskaplig forskning på universitetsnivå och i 60 c § i socialvårdslagen om finansiering av forskning i socialt arbete på universitetsnivå. För den hälsovetenskapliga forskningen på universitetsnivå beviljas statlig finansiering till samarbetsområdenas forskningskommittéer, som beslutar hur forskningsmedlen ska fördelas på olika forskningsprojekt. Regionförvaltningsverket betalar varje månad forskningsfinansiering till samarbetsområdets forskningskommitté, som betalar finansieringen vidare till dem som genomför projekten. Finansieringen betalas ut till samarbetsområdenas forskningskommittéer enligt social- och hälsovårdsministeriets beslut för fyra år i taget. Ministeriets beslut baserar sig på hur forskningens insatsområden och målsättningar har genomförts och på forskningens kvalitet, omfattning och resultat under den föregående fyraårsperioden. Forskningskommittén beslutar på ansökan om beviljande av forskningsfinansiering inom sitt område. Bestämmelser om insatsområdena och målsättningarna för den hälsovetenskapliga forskningen på universitetsnivå, om de övriga grunderna för fördelning av forskningsfinansieringen och förfarandena vid fördelningen samt om tillsättandet av en utvärderingsgrupp för den hälsovetenskapliga forskningen på universitetsnivå och om gruppens sammansättning och uppgifter utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet (888/2019).
Social- och hälsovårdsministeriet kan årligen på ansökan bevilja statlig finansiering för sådana forskningsprojekt på universitetsnivå inom socialt arbete som är förenliga med insatsområdena och målen för forskningen inom socialt arbete och som har genomgått kollegial bedömning. Ministeriet beslutar utifrån den kollegiala bedömningen vilka projekt som får finansiering. Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland betalar forskningsfinansiering i två poster årligen till dem som genomför projekten. Närmare bestämmelser om insatsområden och mål för forskningen i socialt arbete på universitetsnivå och om tillsättande av en utvärderingsgrupp och gruppens sammansättning och uppgifter samt om beviljande och betalning av forskningsfinansiering och om förfarandena i samband med dessa utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet (förordning 605/2020).
I 68 a § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om lämnande av medicinska sakkunnigutlåtanden till domstolar, vilket är en uppgift för de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen. För lämnande av utlåtande finns en sakkunniggrupp vars verksamhet administreras av Norra Savolax välfärdsområde. Ersättning för kostnaderna för lämnande av medicinska sakkunnigutlåtanden betalas av statens medel till Norra Savolax välfärdsområde, som betalar ersättningar till det välfärdsområde, HUS-sammanslutningen eller den sakkunniga som lämnat ett sakkunnigutlåtande. Beloppet av statens ersättning grundar sig på antalet sakkunnigutlåtanden och arbetsmängden för utarbetandet av dem, tidsåtgången för en rättegång och förberedelserna för den samt administreringen av begärandena om utlåtande och utlåtandena. Regionförvaltningsverket betalar ut ersättningen två gånger per år på ansökan av Norra Savolax välfärdsområde.
Närmare bestämmelser om förfarandena för utbetalning av statens ersättning, fastställande av ersättningar för sakkunnigutlåtanden och ersättningarnas belopp och fastställande och betalning av de kostnader som Norra Savolax välfärdsområde orsakas av administreringen av begärandena om utlåtande och utlåtandena samt om vissa andra frågor utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Med stöd av paragrafen har social- och hälsovårdsministeriets förordning om statlig ersättning för medicinska sakkunnigutlåtanden (42/2020) utfärdats. Förordningen innehåller bestämmelser om ersättning, angiven i euro, som ska betalas för medicinska utlåtanden och om ärenden där Norra Savolax välfärdsområde betalas ersättning för kostnaderna för verksamheten. I förordningen föreskrivs det också vad som ska anges i ansökan om ersättning.
I 3 § 1 mom. 7 punkten i statsrådets förordning om arbetsfördelning och centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården (582/2017), nedan centraliseringsförordningen, som utfärdats med stöd av hälso- och sjukvårdslagen, föreskrivs det för Österbottens välfärdsområde uppgifter som gäller den nationella samordningen av utvecklingen och planeringen av klient- och patientsäkerheten. Det är fråga om det enda välfärdsområde som trots att det är huvudman för ett sjukhus som inte är ett universitetssjukhus i den förordningen har getts en sådan här planerings- och samordningsuppgift som gäller den nationella helheten. Staten finansierar skötseln av uppgiften med statsunderstöd som beviljas välfärdsområdet i fråga separat och utan ansökan, direkt med stöd av statsbudgeten. Det finns alltså ingen speciallagstiftning om finansieringen av uppgiften. Andra samordningsuppgifter som huvudmän för ett universitetssjukhus har enligt den förordningen finansierar staten på andra sätt, bland annat genom finansieringslagen och dess omgivningsfaktorer.
Det finns också särskilda bestämmelser om ersättning när undersökningar utförs inom hälso- och sjukvården på begäran av en statlig myndighet. Lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn (1009/2008) innehåller bestämmelser om hur undersökningar ska ordnas inom hälso- och sjukvården på begäran av polisen, åklagaren eller domstolen för att utreda misstanke om sexual- och misshandelsbrott mot barn och bedöma skador till följd av ett sådant brott. Lagens 6 och 7 § innehåller bestämmelser om regionförvaltningsverkets ersättningar till välfärdsområdena. I statsrådets förordning om ersättningar för rättsmedicinska undersökningar (862/2004) föreskrivs det om arvoden som Institutet för hälsa och välfärd betalar för rättsmedicinska undersökningar.
En ersättningsmodell enligt 15 § i införandelagen
I införandelagen finns det bestämmelser om en tänkbar ersättningsmodell. Lagens 15 § innehåller bestämmelser om finansieringen av välfärdsområdenas temporära beredningsorgan och av välfärdsområdenas verksamhet före 2023. Finansieringen av verksamheten 2021 och 2022 grundade sig på statsunderstöd som betalades av statens medel. I enlighet med paragrafens 3 mom. bar staten 2021 och 2022 kostnaderna också för organen i den temporära HUS-beredningsgruppen och i HUS-sammanslutningen. För de uppgifter som följde av reformen kunde statlig finansiering i enlighet med 4 mom. dessutom riktas också till Helsingfors stad.
I enlighet med 15 § 1 mom. i införandelagen togs det i statsbudgeten för 2021 och 2022 in ett anslag med vilket man täckte de enskilda välfärdsområdenas kostnader för att inleda sin verksamhet och förvaltning. Anslaget hade anvisats under moment 28.89.30 i statsbudgeten. Anslaget var ett sådant allmänt statsunderstöd enligt 5 § i statsunderstödslagen som var avsett för välfärdsområdenas verksamhet och som kunde betalas till dem utan särskild ansökan. Det allmänna understödet till välfärdsområdena omfattades inte heller av villkoret i 6 § i statsunderstödslagen att mottagaren av understödet själv ska delta i finansieringen av verksamheten. På motsvarande sätt var anslaget under momentet avsett för förberedande finansiering av HUS-sammanslutningens och Helsingfors stads uppgifter till följd av reformen.
På statsunderstödet tillämpades statsunderstödslagen, och finansministeriet är statsbidragsmyndighet. Författningsgrunden för statsunderstödet preciserades genom statsrådets förordning om finansiering som beviljas 2021 och 2022 för beredningen av välfärdsområdenas och HUS-sammanslutningens verksamhet (664/2021, i kraft till och med den 31 december 2023). Förordningen innehåller bestämmelser om beviljande, utbetalning och användning av statsunderstödet i fråga. Finansministeriet meddelade från och med den 1 juli 2021 sammanlagt fyra statsunderstödsbeslut enligt den förordningen. Det sammanlagda beloppet i anslutning till dessa beslut uppgick till cirka 217,88 miljoner euro. De kostnader för reformens beredningsfas som berättigar till användning av statsunderstöd ska uppstå i enlighet med prestationsprincipen och senast den 31 december 2023.
Bedömning av de olika finansieringssättens lämplighet för ersättning av extra kostnader som Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden orsakas
I den ursprungliga propositionen (avsnitt 2.2.1.3) sägs det att även om Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden får möjlighet att tills vidare upprätthålla två samjoursenheter med jour dygnet runt påverkar detta inte välfärdsområdenas lagstadgade icke-öronmärkta finansiering i enlighet med finansieringslagen.
En sådan ändring av finansieringslagen att upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt föreskrivs vara en bestämningsfaktor för finansieringen anses inte vara en fungerande lösning. De omgivningsfaktorer som avses i finansieringsmodellen enligt finansieringslagen gäller faktorer med anknytning till befolkningen och regionala förhållanden, inte ett visst sätt att ordna social- och hälsovårdstjänster på. Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden är inte heller de enda områden där samjouren dygnet runt är avsedd att fortsätta vid två sjukhus. I finansieringsmodellen för välfärdsområdena är det i praktiken omöjligt att ta fram en ny omgivningsfaktor som gäller samjour dygnet runt och är lika för alla regioner, men enligt vilken finansiering riktas endast till Södra Savolax och Lapplands välfärdsområden. I praktiken skulle en sådan modell innebära att finansiering enligt en sådan här ny omgivningsfaktor riktas till alla välfärdsområden som upprätthåller två enheter med jour dygnet runt. Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden har inte heller något sådant särskilt ansvar för att driva en viss lagstadgad verksamhet som skulle möjliggöra ett särskilt, mer riktat finansieringskriterium. (Jämför med RP 322/2022 rd, som gäller universitetssjukhustillägg och där det föreslås bestämmelser om kanalisering av tilläggsfinansiering till alla välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus och till Helsingfors stad.) Det kriterium som bestämmer den omgivningsfaktor som anges i finansieringslagen måste vara sådant att alla regioner behandlas på samma sätt utifrån det värde som kriteriet får.
Om nivån på finansieringen kan äventyra ordnandet av tjänster, har välfärdsområdena rätt till tilläggsfinansiering enligt 11 § i finansieringslagen. Förutsättningarna för tilläggsfinansiering och beloppet av den grundar sig på en helhetsbedömning av välfärdsområdets verksamhet och ekonomi. Tilläggsfinansiering beviljas således alltid fall för fall (26 § i finansieringslagen), och för beviljandet kan det ställas villkor som hänför sig till tjänsternas kvalitet, verkningsfullhet, mängd och effektivitet. Om ett välfärdsområde får tilläggsfinansiering två gånger under tre räkenskapsperioder i rad, kan finansministeriet inleda ett sådant utvärderingsförfarande i välfärdsområdet som avses i 123 § i lagen om välfärdsområden (611/2021). Tilläggsfinansieringen är således inte avsedd att vara ett permanent eller återkommande finansieringselement. Därför kan tilläggsfinansiering enligt 11 § i finansieringslagen inte tillämpas för finansieringen av kostnaderna för driften av två sjukhus i Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden.
Regeringen anser inte heller att en sådan lösning fungerar att det i finansieringslagen, som gäller icke-öronmärkt finansiering av välfärdsområdena, tas in separata bestämmelser om särskild ersättning till Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden. Finansieringslagen innehåller inga bestämmelser om liknande särskilda, riktade ersättningar eller tilläggsdelar som det finns till exempel i det kommunala statsandelssystemet. Omgivningsfaktorer som motsvarar dem beaktas i finansieringslagen i bestämningsfaktorerna. Om man för upprätthållandet av jour dygnet runt i de två välfärdsområdena vill anvisa finansiering utöver den finansiering som bestäms enligt finansieringslagen, är det svårt att i den icke-öronmärkta finansieringen inkludera den extra finansieringen som en finansiering som gäller endast två områden.
Om finansieringen beviljas som statsunderstöd enligt statsunderstödslagen är fördelen att det i den lagen redan finns färdiga bestämmelser om beviljande av statsunderstöd. Då förutsätter ersättningen för extra kostnader inte nödvändigtvis ändringar i lag, utan en förordning av statsrådet om den särskilda ersättningen kan utfärdas med stöd av 8 § i statsunderstödslagen och dessutom eventuellt med stöd av 7 c § i lagen om statsbudgeten. Statsunderstödet kunde vara ett allmänt understöd enligt 5 § i statsundersödslagen (som i modellen enligt 15 § i införandelagen) eftersom lagen gör det möjligt att bevilja statsunderstöd för ordinarie verksamhet. Lagens bestämmelser om förfarandet är emellertid mycket detaljerade, och förfarandena är förenade med en viss administrativ tungroddhet. Alla bestämmelser i statsunderstödslagen lämpar sig inte heller alldeles naturligt för finansiering som avses i denna proposition.
Ersättningssystemen enligt hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen innehåller många element som lämpar sig för betalning av den ersättning som nu behandlas. Dessa ersättningar gäller en sådan specifik angiven verksamhet inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde som inte ingår i välfärdsområdenas icke-öronmärkta statliga finansiering. Lagarna innehåller bestämmelser om vad ersättning betalas för och vad den grundar sig på, och genom förordning utfärdas närmare bestämmelser om omständigheter som hänför sig till betalningen av ersättning. I fråga om vissa ersättningar föreskrivs det att statsunderstödslagen delvis tillämpas på dem, men den tillämpas ändå inte fullt ut och det är inte fråga om statsunderstöd enligt statsunderstödslagen. Statsunderstödslagen kan också delvis tillämpas på den särskilda finansiering som nu är under behandling.
I en modell enligt 15 § i införandelagen förutsätter erhållandet av statsunderstöd inte att välfärdsområdet gör en ansökan för att få understöd. En del av ersättningarna enligt hälso- och sjukvårdslagen betalas också utan något separat ansökningsförfarande. Administrativt sett är en sådan modell lättare än ett förfarande som grundar sig på årligen återkommande ansökningar om och beviljande av ersättning. I fråga om ersättningar enligt hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen är det regionförvaltningsverket som beviljar ersättning, medan finansministeriet har varit statsbidragsmyndighet i den modell som avses i 15 § i införandelagen. Tillämpningen av den paragrafen har emellertid gällt själva inrättandet av välfärdsområdena, och mekanismen har tagits ur bruk 2023 i och med att välfärdsområdena övergår till lagstadgad statlig finansiering enligt finansieringslagen.
Regeringens slutsats av det ovan sagda är att den mest fungerande modellen för särskild ersättning som beviljas Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden innehåller element från de olika modellerna. Den mest ändamålsenliga modellen verkar vara en med bestämmelser om statlig ersättning för extra kostnader. Det ska inte vara fråga om statsunderstöd som avses i statsunderstödslagen, utan ersättning som staten beviljar med stöd av speciallagstiftning.
Regeringen anser att den mest motiverade platsen för bestämmelser om särskild ersättning är införandelagen eftersom bestämmelsen om upprätthållande av två samjoursenheter också finns i den lagen. Vissa detaljer i fråga om ersättningsmodellen är det enligt regeringens uppfattning motiverat att avgöra först under den fortsatta beredningen, delvis redan på grund av tidsplanen för lagstiftningsprojektet, och utöver bestämmelserna i införandelagen kan bestämmelser om frågor i anslutning till bestämmande och betalning av ersättning utfärdas genom förordning av statsrådet. Under den fortsatta beredningen är det också meningen att dra upp riktlinjer för om ersättning ska beviljas utan ansökan på de grunder som anges i lagen och förordningen.