7.1
Lagen om ändring av lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen
Lagens rubrik
. Det föreslås att lagens rubrik ändras till lagen om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen. Lagen ska i fortsättningen inte bara tillämpas på biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen utan också på förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung.
1 §.Lagens tillämpningsområde
. Det föreslås att lagens 1 § kompletteras så att lagen också ska tillämpas på påvisandet av att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung överensstämmer med kraven. Enligt artikel 30.6 i RED III-direktivet får medlemsstaterna inrätta nationella system där efterlevnaden av hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp enligt artikel 29.2–29.7 och 29.10 och artikel 29a.1 och 29a.2, i enlighet med den metod som utvecklats enligt artikel 29a.3, kontrolleras genom hela spårbarhetskedjan, med deltagande av behöriga myndigheter. I hållbarhetslagen finns det bestämmelser om ett nationellt system genom vilket det har kunnat påvisas att hållbarhetskriterierna för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen uppfylls. Det är ändamålsenligt att utvidga det nationella systemet så att det även omfattar hållbarhetskriterierna för RFNBO-bränslen och påvisande av deras överensstämmelse med kraven. Lagens tillämpningsområde omfattar dock inte återvunna kolbaserade bränslen som avses i direktivet och vars överensstämmelse med kraven kan påvisas genom frivilliga system.
I fortsättningen ska samlingsnamnet ”förnybara bränslen” användas för biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Begreppet har också använts i lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport (446/2007, nedan
lagen om distributionsskyldighet
) som har ett nära samband med hållbarhetslagen och i vilken begreppet omfattar enbart förnybara drivmedel som används för transporter, det vill säga biodrivmedel, biogas (biometan) och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Tillämpningsområdet för hållbarhetslagen är dock mer omfattande än tillämpningsområdet för lagen om distributionsskyldighet och det omfattar utöver transport också andra energisektorer. Användningen av samma begrepp ansågs inte vara problematisk vid beredningen, eftersom även begreppens olika omfattning framgår av tillämpningsområdet för den lag som tillämpas i respektive fall.
2 §.Lagens samband med annan lagstiftning
. Det föreslås att
1 och 2 mom
. ändras så att sambandet med annan lagstiftning ska utvidgas till att gälla också förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Även om kravet på minskning av växthusgasutsläppen från så kallade RFNBO-bränslen redan har ingått i lagen, har bestämmelserna varit ofullständiga, eftersom lagen inte har möjliggjort påvisande av att hållbarhetskriterierna för RFNBO-bränslen uppfylls genom en verksamhetsutövares nationella hållbarhetssystem. Genom ändringen beaktas det att till exempel distributionsskyldigheten för förnybara drivmedel för transport kan fullgöras med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. För att distributionsskyldigheten ska kunna fullgöras måste det dock samtidigt också visas att RFNBO-bränslena uppfyller de krav som ställs i EU-lagstiftningen. Dessutom ska det beaktas att nationellt statsunderstöd har beviljats för flera vätgasprojekt och att ett villkor för stöd har varit framställning av bränslen av RFNBO-kvalitet. Dessa projekt bör kunna visa att de RFNBO-bränslen som produceras vid anläggningen överensstämmer med kraven också genom ett nationellt system.
I
1 mom
. stryks dessutom den gällande 4 punkten, eftersom lagen om minskning av växthusgasutsläppen under hela livscykeln från vissa drivmedel (170/2018) har upphävts genom lag 844/2024
Lag om upphävande av lagen om minskning av växthusgasutsläppen under hela livscykeln från vissa drivmedel (844/2024).
i samband med att artiklarna om transport i RED III-direktivet genomfördes. Således behöver det inte längre i hållbarhetslagen hänvisas till ovannämnda lag.
I
3 mom
. ska de ändringar som avses i artikel 29.1 fjärde stycket i RED III-direktivet göras och i vilka man avviker från stödmottagarens skyldighet att visa att hållbarhetskriterierna för biomassabränslen uppfylls. Hållbarhetslagen ska alltså inte tillämpas på stödmottagare vars anläggning som producerar el, värme eller kyla har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 7,5 megawatt när det gäller fasta biomassabränslen eller mindre än 2 megawatt när det gäller gasformiga biomassabränslen.
Till paragrafen fogas ett nytt
4 mom
. enligt vilket hållbarhetslagen inte heller tillämpas på den i 2 mom. avsedda stödmottagaren, om stödmottagaren använder biomassabränslen i en anläggning som producerar gasformiga biomassabränslen och det genomsnittliga flödet av biometan är mindre än 200 m3 metanekvivalenter/h, mätt vid standardförhållanden för temperatur och tryck närmare bestämt 0 °C och ett tryck på 1 bar. Om biogasen består av en blandning av metan och annan icke-brännbar gas, är flödet av biometan det tröskelvärde som avses ovan, i proportion till den volymetriska andelen metan i blandningen. Tidigare var till exempel alla stödmottagare som producerar gasformiga biomassabränslen för transport tvungna att visa att hållbarhetskriterierna uppfylls. Nu togs det dock i RED III-direktivet in en tillämpningsgräns också för anläggningar som producerar biometan. I praktiken innebär detta att stödmottagare som underskrider tillämpningsgränsen i fortsättningen inte behöver visa att till exempel biogas som framställts för transport (biometan) överensstämmer med kraven, och att detta inte ska krävas som ett villkor för att få stöd.
2 a §.Skyldighet att påvisa biomassabränslens hållbarhet
. I paragrafen ska det beaktas att tillämpningsområdet för RED III-direktivet utvidgas till anläggningar med en effekt på 7,5 megawatt. Tillämpningsgränsen för anläggningar som använder fasta biomassabränslen ska sänkas från 20 megawatt till 7,5 megawatt. Tillämpningsgränsen för anläggningar som använder gasformiga biomassabränslen förblir 2 megawatt.
Till paragrafen fogas ett nytt
2 mom
. som omfattar anläggningar för produktion av gasformiga biomassabränslen, och det gällande 2 mom. blir 3 mom. Hållbarhetslagen ska tillämpas även på en sådan verksamhetsutövare som inte enligt annan lagstiftning eller ett statsunderstödsbeslut är skyldig att påvisa biomassabränslens hållbarhet, om verksamhetsutövaren använder biomassabränslen i en anläggning som producerar gasformiga biomassabränslen och det genomsnittliga flödet av biometan är mer än 200 m3 metanekvivalenter/h, mätt vid standardförhållanden för temperatur och tryck närmare bestämt 0 °C och ett tryck på 1 bar. Om biogasen består av en blandning av metan och annan icke-brännbar gas, är flödet av metan det tröskelvärde som avses ovan, i proportion till den volymetriska andelen metan i blandningen. I praktiken gäller bestämmelsen till exempel anläggningar som framställer biogas för transport (biometan). Enligt den gällande lagen ska alla verksamhetsutövare som framställer biogas för transport (biometan) påvisa hållbarheten oberoende av anläggningens storlek. I fortsättningen är endast verksamhetsutövare som överskrider tillämpningsgränsen skyldiga att visa att den biogas som framställts för transport är hållbar. Bestämmelsen gäller framför allt sådana verksamhetsutövare som inte enligt annan reglering är skyldiga att påvisa den framställda biogasens hållbarhet. Bestämmelsen påverkar inte till exempel de verksamhetsutövare enligt lagen om distributionsskyldighet, vars tillämpning av hållbarhetslagen bestäms med stöd av lagen om distributionsskyldighet utifrån den mängd biogas som verksamhetsutövaren distribuerar. Tröskeln för tillämpning av hållbarhetskriterierna ska i detta fall basera sig på flödet av biometan. Tillämpningsgränserna baserar sig på artikel 29.1 fjärde stycket i RED III-direktivet.
Det föreslås att i 3 mom. tas in ett bemyndigande att utfärda förordning som gäller det genomsnittliga flödet av biometan.
2 b §.Rätt att påvisa hållbarhet
. I
1 mom
. beaktas att lagens tillämpningsområde utvidgas också i fråga om Försörjningsberedskapscentralen. I fortsättningen kan Försörjningsberedskapscentralen skaffa RFNBO-bränslen och visa att de är hållbara i enlighet med denna lag.
Till paragrafen fogas ett nytt
2 mom
. i vilket det föreskrivs om rätten för en verksamhetsutövare som producerar RFNBO-bränslen för industriellt bruk att visa att hållbarhetskriterierna för RFNBO-bränslen uppfylls. RED III-direktivet ställde för industrin upp ett eget mål för användningen av RFNBO-bränslen. I denna kontext avses med industrin gruvindustrin, tillverkningsindustrin, byggande och informationstjänstaffärsverksamhet. För att en producent som levererar RFNBO-bränslen till dessa sektorer ska kunna visa att de bränslen som producenten producerar är förnybara RFNBO-bränslen, bör verksamhetsutövaren ha möjlighet att genom ett nationellt system visa att de producerade RFNBO-bränslena överensstämmer med kraven. En verksamhetsutövare som producerar RFNBO-bränslen för industrin kan för det RFNBO-bränsle som verksamhetsutövaren har producerat ge sina kunder ett hållbarhetsintyg för att visa att hållbarhetskriterierna uppfylls. Verksamhetsutövare som producerar RFNBO-bränslen för transport omfattas av hållbarhetsbestämmelserna antingen genom stödvillkoret för investeringsstöd eller genom distributionsskyldigheten för förnybara bränslen, om de frivilligt ansöker om att omfattas av distributionsskyldigheten. Därför behöver det för dessa aktörer inte föreskrivas särskilt om rätten att påvisa att RFNBO-bränslen överensstämmer med kraven.
4 §
.
Definitioner
. Definitionen av verksamhetsutövare i
13 punkten
uppdateras så att den också beaktar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung på så sätt att begreppet ”förnybara bränslen” används.
Samtidigt ska också definitionen av hållbarhetskriterier i
14 punkten
ändras. Även om kraven som gäller RFNBO-bränslen avviker från hållbarhetskriterierna för bränslen som framställts av biomassa, är det författningstekniskt tydligare att tala om också dessa krav som hållbarhetskriterier. Hållbarhetskriterierna för RFNBO-bränslen är den minskning av växthusgasutsläppen som anges i 6 § och de krav på elens ursprung som anges i 6 b § och som fastställts i RED III-direktivet och kommissionens delegerade akt.
5 §.Tillämpning av hållbarhetskriterierna
. Till paragrafen fogas ett nytt
5 mom.
i vilket det föreskrivs om tillämpningen av hållbarhetskriterierna på RFNBO-bränslen. Enligt det nya momentet ska förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung uppfylla hållbarhetskriterierna enligt 6 och 6 b § oberoende av om bränslet är producerat inom Europeiska unionen eller utanför den. Bestämmelsen baserar sig på artikel 30.3 andra stycket i RED III-direktivet, och enligt den artikeln ska de skyldigheter som fastställs i direktivet tillämpas oberoende av om de förnybara bränslena och de återvunna kolbaserade bränslena produceras inom eller importeras till unionen. Bestämmelsen gäller också RFNBO-bränslen.
6 §.Minskning av växthusgasutsläpp
. Paragrafen ska ändras så att i den tas in de uppdaterade minimivärden för minskning av växthusgasutsläppen som anges i RED III-direktivet. Paragrafens
1 mom
. ändras i huvudsak inte, men i momentet görs språkliga korrigeringar. Paragrafens
2 mom
. ändras så att kraven på minskning av växthusgasutsläppen uppdateras med de nya kraven i fråga om el, värme och kyla som produceras från fasta biomassabränslen. Samtidigt tas i momentet in nya krav på minskning av växthusgasutsläppen för befintliga anläggningar som använder fasta biomassabränslen och som har inlett sin verksamhet före den 1 januari 2021.
Enligt
1 punkten
är kravet på minskning av växthusgasutsläppen 80 procent för en anläggning som använder fasta biomassabränslen och där driften har inletts efter den 20 november 2023. Enligt
2 punkten
gäller för en anläggning som använder fasta biomassabränslen, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har inlett driften under perioden den 1 januari 2021 till den 20 november 2023 ett krav på en minskning av växthusgasutsläppen med 70 procent till och med utgången av 2029 och ett krav på minskning av växthusgasutsläppen med 80 procent därefter. Enligt
3 punkten
gäller för en anläggning som använder fasta biomassabränslen, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har inlett driften före 2021 ett krav på minskning av växthusgasutsläppen med 80 procent när anläggningen har varit i drift i 15 år, dock så att kravet börjar tillämpas tidigast från och med ingången av 2026 och senast från och med ingången av 2030.
Direktivet ställer inget krav på minskning av växthusgasutsläppen för anläggningar som använder fasta biomassabränslen och som har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och vars drift har inletts före den 20 november 2023, även om anläggningar för biomassabränsle med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt till övriga delar måste visa att hållbarhetskriterierna uppfylls.
Avsikten är att förtydliga bestämmelsen i RED III-direktivet genom att skilja de krav på minskning av växthusgasutsläppen som gäller fasta biomassabränslen från de krav på minskning av växthusgasutsläppen som gäller gasformiga biomassabränslen. Till paragrafen fogas därför ett nytt
3 mom
., och de gällande 3–5 mom. blir därmed i huvudsak oförändrade 4–6 mom.
I det nya
3 mom
. föreskrivs det om kraven på minskning av växthusgasutsläppen från el, värme och kyla som produceras uteslutande från gasformiga biomassabränslen, och det föreskrivs om kraven genom de övergångsbestämmelser som finns i direktivet. Tillämpningen av minskningen av växthusgasutsläppen beror på anläggningens sammanlagd installerad tillförd effekt och på tidpunkten för inledande av verksamheten. I enlighet med RED III-direktivet avses med biomassabränslen både gasformiga och fasta bränslen som framställs av biomassa. De nya bestämmelserna om minskning av växthusgasutsläppen innehåller krav som gäller uttryckligen gasformiga biomassabränslen. Eftersom RED III-direktivet till denna del innehåller särskilda bestämmelser (
lex specialis
) som gäller gasformiga biomassabränslen (artikel 29.10 f och h), har de bestämmelser som gäller gasformiga biomassabränslen företräde framför de bestämmelser som gäller alla biomassabränslen (artikel 29.10 e och g). Av detta följer att i fråga om de bestämmelser som gäller gasformiga biomassabränslen har led f och h i direktivet företräde. I de fall där det är fråga om en anläggning som använder gasformiga biomassabränslen med en sammanlagd installerad tillförd effekt på högst 10 megawatt tillämpas således endast kraven i led f och h i direktivet.
Enligt 3 mom.
1 punkten
är kravet på minskning av växthusgasutsläppen 80 procent för en anläggning som använder gasformiga biomassabränslen och där driften har inletts efter den 20 november 2023. Enligt
2 punkten
gäller för en anläggning som använder gasformiga biomassabränslen, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på över 10 megawatt och har inlett driften under perioden den 1 januari 2021 till den 20 november 2023 ett krav på en minskning av växthusgasutsläppen med 70 procent till och med utgången av 2029 och ett krav på minskning av växthusgasutsläppen med 80 procent därefter. Enligt
3 punkten
gäller för en anläggning som använder gasformiga biomassabränslen, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på högst 10 megawatt och har inlett driften under perioden den 1 januari 2021 till den 20 november 2023 ett krav på en minskning av växthusgasutsläppen med 70 procent när den har varit i drift i mindre än 15 år och ett krav på minskning av växthusgasutsläppen med minst 80 procent när den har varit i drift i mer än 15 år. Momentets
4 punkt
gäller anläggningar som använder gasformiga biomassabränslen och har en effekt på över 10 megawatt. Enligt 4 punkten gäller för en anläggning som använder gasformiga biomassabränslen, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på över 10 megawatt och har inlett driften före 2021 ett krav på minskning av växthusgasutsläppen med 80 procent när anläggningen har varit i drift i 15 år, dock så att kravet börjar tillämpas tidigast från och med ingången av 2026 och senast från och med ingången av 2030. Enligt
5 punkten
gäller för en anläggning som använder gasformiga biomassabränslen, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på högst 10 megawatt och har inlett driften före 2021 ett krav på minskning av växthusgasutsläppen med 80 procent när den har varit i drift i 15 år, dock så att kravet börjar tillämpas tidigast från och med ingången av 2026.
Paragrafens 4 och 5 mom. ändras inte. Hänvisningarna till moment i
6 mom
. uppdateras så att de motsvarar paragrafens nya innehåll.
6 b §.Övriga krav på förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung
. Till lagen fogas en ny 6 b § i vilken det föreskrivs om övriga krav på RFNBO-bränslen. Det ska visas att inte bara kriteriet som gäller minskning av växthusgasutsläppen uppfylls utan också att RFNBO-bränslet har producerats med förnybar el. Endast vätgas och bränslen som har produceras med förnybar el kan betraktas som RFNBO-bränslen. Med el som producerats från förnybara energikällor avses till exempel el från vindkraft, solenergi eller vattenkraft. På så sätt hänför sig de övriga krav som gäller RFNBO-bränslen framför allt till påvisande av att elen är förnybar. Enligt
1 punkten
kan en del av produktionen av vätgasbaserade bränslen påvisas vara RFNBO-bränslen, om den el som produktionsanläggningen använder tas från nätet. Då ska produktionslandets genomsnittliga andel förnybar energi under två år tillbaka i tiden användas för att fastställa andelen förnybar el 2025. I Finland var andelen förnybara energikällor i elproduktionen 52,37 procent 2023 (SHARES). Således kan en verksamhetsutövare enbart genom att utnyttja el som tagits från nätet visa att 52,37 procent av sin produktion är RFNBO-bränsle.
Enligt
2 punkten
kan den el som används vid produktionen av RFNBO-bränslen påvisas vara helt förnybar, om den förnybara elen kommer från en anläggning som står i direkt kontakt med en produktionsanläggning för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. I den delegerade akten (EU) 2023/1184 som gäller RFNBO-bränslen finns det närmare bestämmelser om regler för att el som fås genom direkt anslutning till en anläggning som producerar förnybar el ska räknas som helt förnybar. Dessa bestämmelser ska iakttas om verksamhetsutövaren vill visa att den använda elen är helt förnybar genom en direkt kontakt.
I
3 punkten
föreskrivs det om situationer i vilka det vid produktionen av RFNBO-bränslen har använts el som tagits från nätet och man vill visa att elen är helt förnybar. I sådana fall ska verksamhetsutövaren visa att kraven i kommissionens delegerade akt (EU) 2023/1184 är uppfyllda. Med dessa krav hänvisas det särskilt till kraven på additionalitet, tidsmässig korrelation och geografisk korrelation i artiklarna 4–7.
En verksamhetsutövare ska ha möjlighet att kombinera olika kriterier för anskaffning av el. Enligt
2 mom
. kan en verksamhetsutövare visa att den el som använts för produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung under samma produktionsperiod är helt eller delvis förnybar genom att tillämpa en eller flera av de metoder som avses i 1 mom. Om det till exempel i en elektrolysör matas in 50 procent el som kan räknas som helt förnybar och 50 procent el som tagits från nätet, varav endast 40 procent är förnybar, kan 70 procent av vätgasproduktionen räknas som förnybart RFNBO-bränsle. Produktionsperioden bestäms utifrån kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1184, där produktionsperioden är en månad ända fram till 2029 och en timme från och med 2030.
7 §.Biologisk mångfald
. I det inledande stycket i paragrafen görs en språklig ändring.
Den engelska termen ”primary forest”, som tidigare har översatts med termen naturskog, har i den nya översättningen av direktivet översatts med termen urskog. De förbjudna områden som gäller biologisk mångfald omfattar nu också gammal skog som på engelska är ”old-growth forest”. Paragrafens 1 punkt uppdateras så att den motsvarar terminologin i RED III-direktivet.
Enligt artikel 29.3 i RED III-direktivet får biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen producerade från agrobiomassa som beaktas i målen för förnybar energi inte framställas av råvaror från mark som har stort värde för den biologiska mångfalden, det vill säga mark vars status i januari 2008 eller därefter utgjordes av urskog och annan trädbevuxen mark, det vill säga skog och annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte störts i betydande utsträckning. Vid genomförandet av det ursprungliga direktivet har orden ”det vill säga skog och annan trädbevuxen mark med inhemska arter” utelämnats. För att säkerställa ett fullständigt genomförande av direktivet ska den preciserande meningen tas in i 1 punkten. Det är fråga om en teknisk precisering som inte inverkar på tolkningen av punkten, men som förtydligar det nationella genomförandet av direktivet.
Till paragrafen fogas en ny
2 punkt
, och därför blir gällande 2–5 punkter oförändrade 3–6 punkter. I paragrafens 2 punkt tas som mark med biologisk mångfald in gammal skog (naturskog) enligt definitionen i det land där skogen finns. Punkten baserar sig på artikel 29.3 första stycket a i RED III-direktivet. Enligt direktivet ska gammal skog (naturskog) definieras i enlighet med definitionen i det land där skogen finns. Vad som avses med gammal skog (naturskog) kan således variera beroende på i vilket land skogen finns. Det är därför inte möjligt att närmare definiera begreppet i hållbarhetslagen. Den definition av gammal skog (naturskog) som används i Finland grundar sig på statsrådets principbeslut (dnr YM/2024/57) om kriterierna för naturskog och definitionen av urskog i Finland. Principbeslutet utfärdades den 20 mars 2025. Forststyrelsen kommer att inventera statens skogar som uppfyller kriterierna.
I
6 punkten
görs en språklig precisering.
Till paragrafen fogas en ny
7 punkt
enligt vilken det vid framställning av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen inte får användas agrobiomassa som producerats från ett område som vid jämförelsetidpunkten eller därefter har varit hedmark. I direktivet definieras inte vad som avses med hedmark. I den nationella lagstiftningen har hed definierats till exempel i 42 § i statsrådets förordning om miljöersättning (78/2023) som sådan ris- eller lavdominerad, trädlös eller så gott som trädlös växtlighet som förekommer i skärgården och kusttrakten. Största delen av hedarna i Finland finns inom naturskyddsområden. I Finland övervakar närings-, trafik- och miljöcentralerna genomförandet av skyddet av naturskyddsområden och ser till att skyddsområdenas tillstånd följs upp med hjälp av flera olika metoder.
8 §.Ändrad markanvändning
. Det föreslås att ett nytt
2 mom
. fogas till paragrafen. Punkten baserar sig på artikel 29.4 andra stycket i RED II-direktivet. Vid genomförandet av det ursprungliga direktivet har artikel 29.4 andra stycket helt utelämnats. Även om formuleringen i lagen motsvarar direktivets syfte, ska det undantag som anges i direktivet fogas till lagen för att säkerställa att direktivet genomförs fullt ut. Det är fråga om en teknisk precisering som inte inverkar på tolkningen av punkten, men som förtydligar det nationella genomförandet av direktivet. Enligt 2 mom. tillämpas bestämmelserna i 1 mom. dock inte, om marken vid tidpunkten då råvarorna anskaffades har haft samma markanvändningsform som i januari 2008.
10 §.Kriterier för skogsbiomassa
. Paragrafens
1 mom
. uppdateras så att det motsvarar ändringarna i RED III-direktivet. Momentets
1 och 2 punkt
förblir oförändrade. I
3 punkten
föreslås preciseringar som baserar sig på RED III-direktivet. Enligt förslaget ska arealer som enligt internationell eller nationell rätt eller av relevant behörig myndighet har utsetts för naturskyddsändamål skyddas i syfte att bevara den biologiska mångfalden och förhindra förstörelse av livsmiljöer. I RED III-direktivet togs bland dessa arealer med gräsmark och hedmark. Enligt direktivet ska de arealer som avses i denna punkt således omfatta våtmarker, gräsmarker, hedmarker och torvmarker.
Momentets
4 punkt
kompletteras med de ändringar som har gjorts i artikel 29.6 a iv i RED III-direktivet. För att kriterierna ska vara uppfyllda på landnivå ska skogsbiomassan komma från en stat som har nationell lagstiftning samt övervaknings- och kontrollsystem som säkerställer att det vid skörden tas hänsyn till att markens beskaffenhet och biologisk mångfald ska bevaras i enlighet med principerna för hållbart skogsbruk, i syfte att förhindra negativ påverkan, på ett sätt som undviker skörd av stubbar och rötter, försämring av urskog (skog i naturtillstånd), och av gammal skog (naturskog) enligt definitionen i det land där skogen finns, eller omvandling av den till skogsplantage samt skörd på känslig mark.
I skäl 84 i ingressen till direktivet konstateras det att hållbarhetskriterierna avseende skörd av skogsbiomassa bör specificeras ytterligare, i linje med principerna för hållbart skogsbruk. Dessa specifikationer bör syfta till att stärka och förtydliga den riskbaserade metoden för skogsbiomassa, samtidigt som medlemsstaterna får proportionerliga bestämmelser som möjliggör riktade anpassningar för metoder som kan vara lokalt lämpliga. I direktivet finns det varken en närmare definition av eller en närmare hänvisning till vad som avses med principerna för hållbart skogsbruk. Principerna för hållbart skogsbruk kan i vidare bemärkelse anses avse de internationella principerna för hållbar skötsel och användning av skogar samt medlemsstaternas anvisningar, rekommendationer och andra principer som allmänt följs i medlemsstaterna.
Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/2448 om fastställande av operativ vägledning vad gäller det underlag som visar att de hållbarhetskriterier för skogsbiomassa som anges i artikel 29 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 uppfylls (nedan
kommissionens operativa vägledning vad gäller skogsbiomassa
) innehåller en definition av stubbar och rötter. Enligt artikel 2 i genomförandeförordningen avses med stubbar och rötter den del av hela trädvolymen som inte omfattar träbiomassan över stubbhöjd, det vill säga den höjd där stammen kapas vid normal avverkning i det berörda landet eller regionen. I Finland finns det i lagstiftningen inga bestämmelser om undvikande av skörd av stubbar och rötter, men det finns anvisningar om detta i skogsvårdsrekommendationerna. Enligt statistiska uppgifter har användningen av stubbar som energi minskat i jämn takt i Finland sedan början av 2010-talet. På nuvarande nivå är användningen av stubbar och rötter i Finland så liten att direktivets mål att undvika skörd av stubbar och rötter kan anses nås med nuvarande styrmedel.
I Finland pågår med stöd av EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 (COM(2020) 380 final) och Ny EU-skogsstrategi för 2030 (COM(2021) 572 final) ett nationellt kartläggningsarbete för strängt skydd av urskog och gammal skog, det vill säga skog i naturtillstånd och naturskog. Kriterierna för gammal skog (naturskog) har angetts och definitionen av urskog (skog i naturtillstånd) har fastställts i statsrådets principbeslut om kriterierna för naturskog och definitionen av urskog i Finland (YM/2024/57).
I artikel 2.44a i RED III-direktivet finns en definition av skogsplantage. Definitionen hänvisar till planterad skog enligt definitionen i artikel 2.11 i den så kallade avskogningsförordningen
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1115 om tillhandahållande på unionsmarknaden och export från unionen av vissa råvaror och produkter som är förknippade med avskogning och skogsförstörelse och om upphävande av förordning (EU) nr 995/2010.
. Med skogsplantage avses planterad skog som brukas intensivt och som vid plantering och mogen skog uppfyller samtliga följande kriterier: en eller två arter, samma åldersklass och regelbundna avstånd; den omfattar plantager med kort omloppstid för trä, fiber och energi, men inte skog som planterats som skydd eller för återställande av ekosystem samt inte heller skog som anlagts genom plantering eller sådd och som vid mogen skog liknar eller kommer att likna naturligt föryngrad skog. Skogsplantager tolkas i Finland som planteringar av främmande trädarter och Naturresursinstitutet har bedömt att deras areal i Finland i nuläget är cirka 34 000 hektar. Med beaktande av å ena sidan urskogarnas och de gamla skogarnas och å andra sidan skogsplantagernas arealer i Finland kan det anses att den i direktivet nämnda omvandlingen av urskog och gammal skog till skogsplantage är marginell till sin areal.
Kriteriet för att undvika att urskog och gammal skog (skog i naturtillstånd och naturskog) försämras och omvandlas till skogsplantage anses i Finland uppfyllas genom det nationella genomförande av riktlinjerna i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 och Ny EU-skogsstrategi för 2030 och av EU:s avskogningsförordning.
I direktivet definieras inte vad som avses med känslig mark. Inte heller i den nationella lagstiftningen finns det någon definition av känslig mark. För att minska avverknings påverkan på marken har det i 6 § i skogslagen (1093/1996) föreskrivits allmänt om hur drivning utförs och undvikande av skador i terrängen. Känslig mark kan anses avse till exempel sådan mark där skörden och den därmed anslutna verksamheten har stor påverkan på marken i sig. Denna påverkan kan till exempel vara betydande fysikaliska och kemiska förändringar som skörden orsakar. I och med påverkan accentueras vid granskningen till exempel branta erosionskänsliga sluttningar, strandskogar, sänkor som samlar mycket avrinningsvatten, karga växtplatser med ett tunt lager humus, lundar och kalkrika moar. Dessutom kan påverkan på marken till följd av iståndsättningsdikningar av sulfatjordar och svartskifferområden tala för att dessa områden ska beaktas. EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen om mark och om vård och användning av skog, rekommendationerna och anvisningarna om skogsvård samt skogscertifieringssystemen bildar tillsammans en ram genom vilken Finland uppfyller kravet på att man i samband med avverkning ska förhindra negativ påverkan på markens beskaffenhet och biologisk mångfald genom att undvika skörd på känslig mark.
För att kriterierna ska uppfyllas på landnivå ska skogsbiomassan dessutom komma från en stat i vilken det genom nationell lagstiftning samt övervaknings- och kontrollsystem säkerställs att det vid skörden tas hänsyn till att markens beskaffenhet och biologisk mångfald ska bevaras i enlighet med principerna för hållbart skogsbruk, i syfte att förhindra negativ påverkan så att skörden är förenlig med tröskelvärdena för stora kalavverkningar enligt definitionen i det land där skogen finns och med lokalt och ekologiskt lämpliga bevarandetröskelvärden för extraktion av död ved och att skörden är i överensstämmelse med krav på användning av avverkningssystem som minimerar negativ påverkan på markens beskaffenhet och på biologisk mångfald och livsmiljöer.
Enligt direktivet ska bedömningen av huruvida kriteriet för stora kalavverkningar är uppfyllt göras enligt definitionen av stora kalavverkningar i det land där skogen finns. Således går det inte att i detta sammanhang närmare definiera en areal per hektar för stora kalavverkningar. I Finland har det inte fastställts några tröskelvärden för stora kalavverkningar. Som en stor kalavverkning kan betraktas sådan avverkning på mer än 200 hektar som avses i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017, nedan
MKB-lagen
) och som förutsätter miljökonsekvensbedömning. I Finland genomförs nästan inga stora skogsavverkningar av projektstorleken enligt MKB-lagen.
Underpunkt e motsvarar det kriterium i direktivet som gäller bevarande av död ved. I artikel 2 i kommissionens operativa vägledning vad gäller skogsbiomassa finns en definition av död ved. Med död ved avses all icke-levande träbiomassa som inte ingår i förnan, antingen stående, liggande på marken eller i marken, inklusive trä som ligger på ytan, grova vedrester, döda rötter och stubbar som mäter minst 10 centimeter i diameter eller minst något annat diametervärde som används i det berörda landet. I regel finns anvisningar om extraktion av död ved i Finlands skogsvårdsrekommendationer.
Underpunkt f gäller användning av avverkningssystem som bland annat ska minimera negativ påverkan på markens beskaffenhet och på biologisk mångfald och livsmiljöer. I den nationella lagstiftningen föreskrivs det inte direkt om användningen av avverkningssystem. Det finns dock som stöd för valet av avverkningssystem gott om anvisningar i skogsvårdsrekommendationerna.
Enligt förslaget ska en ny
6 punkt
fogas till 1 mom. Punkten baserar sig på det nya led vi i artikel 29.6 a i RED III-direktivet. Enligt förslaget ska skogsbiomassan komma från en stat i vilket det genom gällande nationell lagstiftning och befintliga övervaknings- och kontrollsystem säkerställs att skogsbiomassan inte kommer från områden som avses i 7 § 1–3 eller 5–7 punkten, 8 § 1 mom. 1 punkten eller 9 §. Det är fråga om urskog och gammal skog (skog i naturtillstånd och naturskog), skog med stor biologisk mångfald, gräsmarker med stor biologisk mångfald, omfattande mer än en hektar, som är naturlig eller icke naturlig, hedmarker, våtmarker samt torvmarker som tidigare varit odikad och som dränerats i januari 2008 eller därefter. I Finland pågår en kartläggning av urskogar och gamla skogar (skogar i naturtillstånd och naturskogar) på statens marker. Med skog med stor biologisk mångfald kan avses objekt enligt 10 § i skogslagen och naturtyper som eventuellt skyddas genom naturvårdslagen, från vilka anskaffningen av skogsbiomassa i allmänhet är begränsad. I Finland samlas det inte heller i stor utsträckning in skogsbiomassa från gräsmark med stor biologisk mångfald och hedmarken finns i princip inom naturskyddsområden.
Till paragrafen fogas ett nytt
2 mom
. i vilket det föreskrivs om verksamhetsutövarens försäkran. Kravet är nytt och baserar sig på artikel 29.6 a vii i RED III-direktivet och enligt den artikeln utfärdar anläggningar som producerar biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen från skogsbiomassa inför de granskningar som ska göras enligt artikel 30.3 en försäkran, understödd av interna processer på företagsnivå, om att skogsbiomassan inte tagits från sådan mark som avses i led vi i detta stycke. Med anläggningar som producerar biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen från skogsbiomassa avses i en nationell kontext de verksamhetsutövare enligt hållbarhetslagen som alltid i sista hand ansvarar för att påvisa hållbarheten. Försäkran ska vara understödd av interna processer på företagsnivå, som ger garantier för att skogsbiomassan inte kommer från ovannämnda förbjudna områden. En verksamhetsutövare ska genom avtal med alla parter i produktionskedjan direkt eller indirekt säkra att de inte anskaffar skogsbiomassa från förbjudna markområden. En försäkran ska ges för den granskning som avses i 20 §. I verksamhetsutövarens beslut om godkännande bestäms närmare hur ofta granskningen ska göras. Om det har bestämts att granskningen ska göras årligen, ska verksamhetsutövaren årligen utfärda en skriftlig försäkran, understödd av interna processer, om varifrån skogsbiomassan har tagits.
Det gällande 2 mom. blir
3 mom
. Även i fortsättningen kan skogsbiomassans hållbarhet påvisas på ursprungsområdesnivå, om det inte på landnivå finns bevis för att kriterierna uppfylls. Till momentet fogas
två nya punkter
. Den första punkten motsvarar till sitt innehåll det gällande momentet, men momenthänvisningarna i paragrafen uppdateras så att de motsvarar paragrafens nya innehåll. Den andra punkten är ny och motsvarar kriteriet enligt punkt 6 på landnivå. Om skogsbiomassan kommer från en stat i vilken det inte finns nationell lagstiftning eller befintliga övervaknings- och kontrollsystem för att verifiera att kriteriet uppfylls, ska verksamhetsutövaren för varje parti med hjälp av förvaltningssystem visa att skogsbiomassan inte kommer från förbjudna områden.
10 a §.Krav som gäller markanvändning, ändrad markanvändning och skogsbruk.
Till
1 mom. 3 punkten
i den paragraf som gäller det så kallade LULUCF-kriteriet fogas för genomförande av det ursprungliga direktivet om förnybar energi (RED II) ett krav på tillhandahållande av bevis när det gäller utsläpp från sektorn för markanvändning. I samband med genomförandet av RED II-direktivet togs i 3 punkten inte in orden ”och tillhandahåller bevis för att rapporterade utsläpp från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte överstiger upptaget”. För att säkerställa ett fullständigt genomförande bör kravet tas in i lagstiftningen. Preciseringen påverkar inte granskningen av LULUCF-kriteriet i Finland, eftersom Finland är part i Parisavtalet och i enlighet med 2 punkten har lagt fram ett nationellt fastställt bidrag i samband med Parisavtalet, varför 1 mom. 3 punkten inte tillämpas i Finland. Punkterna 2 och 3 utgör alternativ till varandra vid granskningen på landnivå. Bestämmelser om granskning på ursprungsområdesnivå finns i 2 mom. och i det momentet föreslås inga ändringar i detta sammanhang.
I kommissionens operativa vägledning vad gäller skogsbiomassa ges närmare anvisningar om hur LULUCF-kriteriet kan påvisas på landnivå eller ursprungsområdesnivå.
12 §.Krav som gäller verksamhetsutövares hållbarhetssystem
. I paragrafen föreskrivs det om krav som gäller verksamhetsutövares hållbarhetssystem. Det föreslås att
2 och 3 mom
. ska kompletteras så att verksamhetsutövarna genom ett nationellt system kan visa att hållbarhetskriterierna för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung är uppfyllda. För verksamhetsutövares system för påvisande av överensstämmelse med kraven används fortfarande benämningen ”verksamhetsutövares hållbarhetssystem”, även om en verksamhetsutövares system i fortsättningen kan omfatta också RFNBO-bränslen. Bestämmelsen baserar sig på artikel 30.6 i RED III-direktivet. Enligt den artikeln får medlemsstaterna inrätta nationella system där efterlevnaden av kriterierna för minskade växthusgasutsläpp enligt artikel 29a.1, i enlighet med den metod som utvecklats enligt artikel 29a.3, kontrolleras genom hela spårbarhetskedjan, med deltagande av behöriga myndigheter. Dessa system får också användas för att kontrollera att den information som de ekonomiska aktörerna lägger in i unionsdatabasen är korrekt och fullständig och för att påvisa efterlevnad av artikel 27.6.
Enligt
2 mom. 1 punkten
ska verksamhetsutövares hållbarhetssystem innehålla uppgifter om beräkning av den minskning av växthusgasutsläpp som användning av partiet med förnybart bränsle medför och om utredning av huruvida hållbarhetskriteriet enligt 6 § uppfylls.
Paragrafens 2 mom.
2 och 3 punkt
ändras inte.
Till 2 mom. fogas en ny
4 punkt
enligt vilken det utifrån verksamhetsutövares hållbarhetssystem ska visas att de i 6 b § föreskrivna övriga krav på förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung är uppfyllda. Kraven hänför sig till påvisande av att den el som används vid produktionen av RFNBO-bränslen är förnybar.
Den massbalans som det föreskrivs om i
3 mom
. utvidgas till att gälla också RFNBO-bränslen. Massbalansen ska tillämpas på RFNBO-bränslen på motsvarande sätt som på andra förnybara bränslen.
16 §.Hur beslut om godkännande upphör att gälla
. Paragrafens 1 mom. kompletteras i fråga om förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung på så sätt att det hänvisas till definitionen av förnybara bränslen. Energimyndigheten kan besluta att ett godkännande upphör att gälla, om produktionen, framställningen, importen, frisläppandet för konsumtion eller användningen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller av bränslen som innehåller sådana, kontinuerligt har varit avbruten i minst ett år av orsaker som beror på verksamhetsutövaren, om inte verksamhetsutövarens hållbarhetssystem fortfarande behövs med hänsyn till ett sådant beslut om statsunderstöd som avses i 2 § 2 mom. En orsak som beror på verksamhetsutövaren kan vara till exempel att verksamheten upphör. Energimyndigheten har dock prövningsrätt i ärendet, om verksamhetsutövaren visar att verksamhetsutövarens hållbarhetssystem uppfyller kraven i denna lag trots avbrottet.
21 §.Granskningsrapport
. Skrivfelet i paragrafens svenska rubrik korrigeras. Paragrafens
1 mom.
ändras inte.
Till
2 mom
. fogas den verifiering av kontrollören som granskningsrapporten ska innehålla och som gäller de uppgifter som verksamhetsutövaren har fört in i kommissionens databas. Kontrollören ska kontrollera att de uppgifter som den verksamhetsutövare som är föremål för kontroll har fört in i databasen är korrekta och noggrant införda. Stickprovet för kontrollen ska vara tillräckligt stort så att den tillförlitlighet och täckning som behövs för att lämna ett utlåtande om kontrollen kan säkerställas.
Paragrafens
3 mom.
ändras inte.
22 §.Verksamhetsutövares anmälningsskyldighet
. Det föreslås att
1 mom. 4 punkten
ska kompletteras i enlighet med utvidgningen av tillämpningsområdet så att en verksamhetsutövare utan dröjsmål ska anmäla avbrott som pågår längre än ett år i produktionen, framställningen, importen, frisläppandet för konsumtion eller användningen av i verksamhetsutövarens hållbarhetssystem avsedda förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller av bränslen som innehåller sådana.
23 §.Hållbarhetsintyg
. Det föreslås att
1 mom
. genom en hänvisning till definitionen av förnybara bränslen ska kompletteras så att en verksamhetsutövare får utfärda ett hållbarhetsintyg också för ett parti med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som bevis på att partiet uppfyller hållbarhetskriterierna. Rätt att utfärda ett hållbarhetsintyg har en verksamhetsutövare vars hållbarhetssystem är godkänt och som iakttar kraven i 3 kap. och bestämmelserna i beslutet om godkännande. Verksamhetsutövaren kan börja utfärda hållbarhetsintyg när beslutet om godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem har vunnit laga kraft.
Också
2 mom
. kompletteras på motsvarande sätt genom att det i momentet tas in ett omnämnande av förnybara bränslen och momentet således i fortsättningen omfattar också förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Enligt momentet kan det hållbarhetsintyg som verksamhetsutövaren utfärdat gälla också ett sådant parti med RFNBO-bränslen som har producerats, framställts, förvärvats, importerats, frisläppts för konsumtion eller använts under tiden mellan det att ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet eller på motsvarande sätt ändringsansökan har anhängiggjorts och det att beslutet om godkännande eller ändringsbeslutet har vunnit laga kraft, om verksamhetsutövaren kan visa att den har tillämpat lämpliga förfaranden för att säkerställa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda och att partiet har redovisats i massbalansen på ett tillförlitligt sätt.
24 §
.
Frivilliga system
. I paragrafen föreskrivs det om påvisande av biomassans hållbarhet genom frivilliga nationella eller internationella system. Formuleringen i paragrafen förtydligas. Kommissionen har 2024 godkänt ISCC, REDcert-EU och CertifHy som frivilliga system för certifiering av RFNBO-bränslen. Paragrafen kompletteras så att en verksamhetsutövare som är certifierad eller godkänd i enlighet med ett frivilligt nationellt eller internationellt system som Europeiska kommissionen har erkänt, får utfärda intyg över eller informera om att partier med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung uppfyller hållbarhetskriterierna enligt systemet, till den del som kommissionen har ansett att systemet omfattar noggranna uppgifter med tanke på tillämpningen av 6 § eller visar att partiet med RFNBO-bränsle uppfyller hållbarhetskriterierna i 6 b §. Dessutom ska det i paragrafen beaktas även att det genom ett frivilligt system är möjligt att visa att de uppgifter som förts in i kommissionens databas är korrekta och fullständiga.
I artikel 30.4 i RED III-direktivet föreskrivs det om kommissionens befogenhet att erkänna frivilliga system. Enligt första stycket i artikeln i fråga får kommissionen besluta att frivilliga nationella eller internationella system med normer för produktion av förnybara bränslen och återvunna kolbaserade bränslen tillhandahåller de tillförlitliga uppgifter om minskade växthusgasutsläpp som krävs för de syften som anges i artikel 29.10 och i artikel 29a.1 och 29a.2, visar efterlevnad av artiklarna 27.6 och 31a.5 eller visar att leveranserna av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen uppfyller hållbarhetskriterierna i artikel 29.2–29.7.
En medlemsstat får enligt artikel 30.9 i RED III-direktivet inte kräva ytterligare bevis på att hållbarhetskriterierna uppfylls av en ekonomisk aktör som lägger fram bevis eller uppgifter som erhållits i enlighet med ett system som har erkänts av kommissionen och som gäller uppfyllande av hållbarhetskriterierna.
25 §.Bevarande av uppgifter för tillsynen
. Paragrafens
1 mom. 1 punkt
ska i enlighet med utvidgningen av tillämpningsområdet kompletteras med en skyldighet att bevara uppgifter om förnybara bränslen. En verksamhetsutövares hållbarhetsintyg ska godkännas som bevis på att hållbarhetskriterierna är uppfyllda, om verksamhetsutövaren bevarar det material om partier med förnybara bränslen som hänför sig till verksamhetsutövarens hållbarhetssystem samt de uppgifter som gäller utfärdade hållbarhetsintyg till dess att fem år förflutit från det att partiet med förnybart bränsle användes eller frisläpptes för konsumtion.
28 §.Kontrollörens uppgifter
. Paragrafens
1 mom.
uppdateras så att det motsvarar de nya uppgifter för kontrollörer som gäller granskning av de uppgifter som har förts in i unionsdatabasen. I momentet hänvisas det till den nya 37 a § i vilken det föreskrivs närmare om den granskning i anslutning till unionsdatabasen som kontrollören ska genomföra.
28 a §.Kontrollörens skyldighet att bevara material som gäller kontroll
. Till lagen fogas en ny 28 a § i vilken det föreskrivs om kontrollörens skyldighet att bevara handlingar. I lagen föreskrivs det i nuläget inte om kontrollörens skyldighet att bevara material som hänför sig till granskningen av verksamhetsutövares hållbarhetssystem. Med granskning av hållbarhetssystem avses i detta sammanhang både en kontrollörs i 13 och 17 § avsedda granskning av hållbarhetssystemets överensstämmelse med kraven och en i 20 § avsedd granskning av att verksamhetsutövarens hållbarhetssystem tillämpas. Kontrollören ska bevara uppgifterna i tio år från det att ett i 13 och 17 § avsett utlåtande eller en i 21 § avsedd granskningsrapport lämnades.
31 §.Rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna
. Paragrafens
1 mom
. kompletteras med bestämmelser om förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Verksamhetsutövaren ska sammanställa en rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna i fråga om de partier med förnybara bränslen som verksamhetsutövaren har producerat, framställt, frisläppt för konsumtion eller använt i Finland under ett kalenderår.
Paragrafens
2 mom
. kompletteras på motsvarande sätt med ett tillägg som gäller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Rapporten om uppfyllande av hållbarhetskriterierna ska innehålla information om mängderna RFNBO-bränslen i partierna och om hur det har visats att hållbarhetskriterierna för partierna är uppfyllda. När det gäller RFNBO-bränslen innebär detta uppgifter om den minskning av växthusgasutsläppen som bränslepartiet medför och de uppgifter som avses i artikel 8 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1184.
34 §.Energimyndighetens inspektionsrätt
. Det föreslås att
1 mom
. ändras så att det säkerställs att Energimyndigheten har rätt att få tillträde också till områden och lokaler där det produceras, framställs eller används förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, om tillträdet behövs för tillsynen enligt lagen. Energimyndigheten ska också ha rätt att utföra inspektioner i lokalerna och områdena i fråga och att vidta andra åtgärder som tillsynen förutsätter.
I
4 mom
. ska utvidgningen av lagens tillämpningsområde beaktas. Vid en inspektion har Energimyndigheten rätt att omhänderta material som gäller de förnybara bränslen som är föremål för inspektion. Omhändertagande kan komma i fråga när saken inte kan utredas i samband med inspektionen på det sätt som inspektionen kräver och omhändertagandet av materialet därför är nödvändigt för att syftet med inspektionen ska uppnås.
37 a §.Införande av uppgifter i databasen
. Till lagen fogas en ny 37 a § som innehåller bestämmelser om införande av uppgifter i unionsdatabasen och om verksamhetsutövarens ansvar. Bestämmelserna baserar sig på den nya artikel 31a i RED III-direktivet. Avsikten med unionsdatabasen är att göra det möjligt att spåra flytande och gasformiga förnybara bränslen. Bestämmelserna om unionsdatabasen har utvidgats till att omfatta alla gasformiga och flytande bränslen vid alla användningsändamål, medan databasen enligt det ursprungliga direktivet endast gällde förnybara bränslen som används för transport. Syftet med utvidgningen är att minska risken för dubbelräkning och risken för regelstridigheter i de leveranskedjor som omfattas av tillämpningsområdet för unionsdatabasen. Således ska allt fler verksamhetsutövare åläggas en skyldighet att föra in uppgifter i unionsdatabasen. I samband med beredningen av genomförandet identifierades flera punkter som hänför sig till databasen och som förutsätter nationellt genomförande. För att säkerställa ett behörigt genomförande ansågs det behövligt att det i fortsättningen föreskrivs om databasen i hållbarhetslagen. Unionsdatabasen är ännu under arbete då lagen bereds och det finns i nuläget inga exakta uppgifter om ibruktagandet av databasen.
Enligt
1 mom
. ska den databas som inrättats av kommissionen användas för att spåra biodrivmedel, flytande biobränslen, gasformiga biomassabränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung inom ramen för det tillämpningsområde som anges i direktivet och i de författningar som utfärdas med stöd av det. Enligt artikel 31a.2 i direktivet ska i databasen spåras bränslen från produktionsplatsen till den tidpunkt då de släpps ut på marknaden i unionen. Kommissionen har dessutom i direktivet getts befogenhet att anta delegerade akter för att ytterligare utvidga omfattningen av de uppgifter som ska ingå i unionsdatabasen till att omfatta relevanta uppgifter från produktionsplatsen eller insamlingsstället för den råvara som används för bränsleproduktionen. Kommissionen ordnade den 10 oktober–7 november 2024 ett offentligt samråd om ett utkast till delegerad akt genom vilket det i enlighet med direktivet föreslås att databasens tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta också insamlingsställen för råvaror. Detta innebär att inte bara bränsleproducenter och bränsledistributörer utan också verksamhetsutövare som producerar eller samlar in råvaror ska föra in sina egna uppgifter i databasen. Det bör dock noteras att fasta biomassabränslen inte ska spåras med hjälp av databasen.
För att säkerställa bränslens spårbarhet ska verksamhetsutövarna utan dröjsmål i unionsdatabasen föra in uppgifter om transaktioner som gäller bränslen, hållbarhetsegenskaperna hos bränslena, inbegripet deras växthusgasutsläpp under hela livscykeln samt uppgifter om tillhandahållet stöd och typen av stödsystem.
Det föreslås att i
2 mom
. tas in ett nationellt undantag från skyldigheten att föra in uppgifter i databasen. Det finns ett nationellt behov av att anläggningar som använder gasformiga biodrivmedel och som producerar el, värme eller kyla med en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 2 megawatt inte omfattas av skyldigheten att föra in uppgifter. Undantaget motsvarar tillämpningsområdet för RED III-direktivet och gäller nationellt framför allt sådana verksamhetsutövare som är skyldiga att visa att den använda biomassan är hållbar med stöd av lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996). Kommissionen har dock vid de möten med sakkunniga som hölls i samband med beredningen av databasen berättat om sina planer att utvidga databasen till att omfatta också verksamhetsutövare som inte omfattas av RED III-direktivets tillämpningsområde för att säkerställa en bredare täckning för bränslens spårbarhet. Om kommissionens planer förverkligas är det inte möjligt att föreskriva om det aktuella nationella undantaget.
I
3 mom
. föreskrivs om det sammanlänkade gassystemet och i momentet sägs att i syfte att föra in uppgifter i unionsdatabasen ska det sammanlänkade gassystemet anses utgöra ett enda massbalanssystem. Uppgifter om inmatning och uttag av förnybara gasformiga bränslen ska tillhandahållas i databasen. Finlands gasnät har anslutits till det europeiska gasnätet via gasledningen Balticconnector, som går från Ingå till Paldiski i Estland. Biogas från fem finska biogasanläggningar matas in i gassystemet. De lokala gasnäten ska utgöra ett eget massbalanssystem i databasen. Bestämmelsen baserar sig på artikel 31a.1 i RED III-direktivet.
I
4 mom
. föreskrivs det om verifiering av de uppgifter som förs in i databasen. Bestämmelsen baserar sig på artikel 31a.5 i RED III-direktivet. Enligt momentet ska det i samband med den granskning som avses i 20 § verifieras att de uppgifter som verksamhetsutövaren för in i databasen är korrekta och fullständiga. Kontrollören ska med andra ord i samband med granskningen av att ett hållbarhetssystem tillämpas även kontrollera att uppgifter har förts in i databasen på ett noggrant och heltäckande sätt. Genomförandet av bestämmelsen förutsätter att också nationella kontrollörer kan föras in i unionsdatabasen.
Med stöd av
5 mom
. har Energimyndigheten möjlighet att meddela närmare föreskrifter om tidsfristerna för ibruktagandet av databasen och om kraven på verksamhetsutövarens rapportering. Ibruktagandet av databasen är i nuläget förenat med många osäkerhetsfaktorer, och därför är det nu inte möjligt att utfärda närmare bestämmelser på lagnivå. Dessutom håller kommissionen på att bereda en delegerad akt som gäller databasen och som kan påverka tidsplanen för dess ibruktagande och kraven på databasens innehåll. För att den nationella lagstiftningen ska vara kontinuerligt uppdaterad i fråga om databasen är det ändamålsenligt att ge Energimyndigheten rätt att meddela närmare föreskrifter om databasen. Föreskrifterna kan gälla tidsplanen för ibruktagandet av databasen eller kraven på verksamhetsutövarens rapportering.