1
1 Lagförslag
1 §. Tillämpningsområde. I 1 § definieras lagens tillämpningsområde. Utgångspunkten är att lagen ska gälla utan områdesbegränsningar under hela tjänsteresan. Utrikes tjänsteresa definieras i den föreslagna lagens 3 §.
Enligt förslaget ska lagen tillämpas på skada som drabbar en statstjänsteman eller en person som står i arbetsavtalsförhållande till staten och en sådan persons medföljande familjemedlemmar. Sådana statstjänstemän som avses i lagen är personer som står i anställningsförhållande till en statlig förvaltningsmyndighet eller ett annat ämbetsverk eller en annan inrättning som omfattas av statens budgetekonomi, inklusive de statliga myndigheterna i landskapet Åland, riksdagens ämbetsverk samt republikens presidents kansli. Däremot tillämpas lagen inte på resor som företas av tjänstemän inom den medelbara offentliga förvaltningen, såsom Finlands Bank eller FPA. Lagen tillämpas inte heller på personalen vid statliga fonder utanför statsbudgeten och statliga affärsverk.
Som personer som står i anställningsförhållande till en statlig förvaltningsmyndighet räknas också lokala arbetstagare vid beskickningarna. De lokalt anställda omfattas av lagens tillämpningsområde vid tjänsteresor utanför destinationslandet.
Enligt 2 mom. ska lagen tillämpas på personer som en statlig myndighet har inbjudit för att utföra ett uppdrag i Finland eller utomlands. Inbjudna personer omfattas av skyddet oavsett om de betalas lön eller annan ersättning. Enligt förslaget ska den inbjudna personens rätt till ersättning vara begränsad till kostnader för reseolycksfall och sjukdom under resa. Vid dödsfall ersätts dessutom de skäliga kostnaderna för transporten av den avlidne till hemlandet och betalas ett begravningsbidrag till den avlidnes dödsbo. Rätt till ersättning saknas dock om personen har rätt till ersättning för samma skada med stöd av någon annan lag, en försäkring eller ett avtal. Syftet med begränsningen är att minska statens ersättningsansvar till situationer där den inbjudna personen har omöjligt eller svårt att få en reseförsäkring eller något annat motsvarande skydd i sitt hemland.
2 §. Begränsningar av tillämpningsområdet. Enligt 1 mom. tillämpas lagen inte på en personskada som ersätts som olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom. Ett undantag är dock situationer där resmålet ligger på ett område med hög säkerhetsrisk. I sådana fall kan tjänstemannen få ersättning för bestående men och hans eller hennes dödsbo få en dödsfallsersättning också för en skada som har uppkommit i arbetet. En närmare motivering till ersättningen finns nedan i motiveringen till 11 §.
Utanför lagens tillämpningsområde lämnas i 2 mom. personskador som den skadade har rätt till ersättning för med stöd av lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag (1522/2016). Detta begränsar emellertid inte den rätt medföljande familjemedlemmar till personer som deltar i krishanteringsuppdrag har att få lagstadgade ersättningar.
Om det inte är fråga om en skada som ersätts som olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom eller som olycksfall eller militärtjänstsjukdom vid krishanteringsuppdrag, kan skadan ersättas som skada under resa. I huvudsak betalas ersättning alltså för skadefall som inträffat på fritiden, men som skada under resa ersätts också resgodsskador som inträffat i samband med arbetsuppgiften.
Enligt det föreslagna 3 mom. är lagen sekundär i förhållande till de ersättningar som betalas med stöd av 9 b § i lagen om ersättningar inom utrikesrepresentationen (596/2006).
3 §. Definitioner. Lagens 3 § innehåller definitionerna av de viktigaste begreppen. Begreppet utrikes tjänsteresa överensstämmer med statens gällande tjänste- och arbetskollektivavtal om ersättning för resekostnader. Utgångspunkten är att tjänsteresor företas på förordnande av en chef, men rätten att företa en tjänsteresa kan också grunda sig på en arbetsordning, instruktion eller någon annan stående bestämmelse eller i fråga om anställda i arbetsavtalsförhållande på avtalet.
Begreppet område med hög säkerhetsrisk definieras i enlighet med de rekommendationer som följer av utrikesministeriets resemeddelanden. Som område med hög säkerhetsrisk räknas också polartrakterna, där förhållandena är synnerligen utmanande.
Definitionen av begreppet tjänstemannens medföljande familjemedlem överensstämmer med 2 § i lagen om ersättningar inom utrikesrepresentationen, och närmare motiveringar till den paragrafen finns i de regeringspropositioner, RP 16/2010 rd och RP 17/2014 rd, som lämnats för ändring av den lagen.
Som sådana sedvanliga bruksföremål som anses som resgods betraktas bl.a. kläder, mobiltelefon, bärbar dator och armbandsur. Som sedvanligt bohag betraktas å sin sida t.ex. möbler och hemelektronik som tjänstemannen medför till det land dit han eller hon flyttar. Som resgods betraktas däremot inte personliga hjälpmedel såsom glasögon, kontaktlinser eller proteser. Inte heller djur som medförs eller skaffas under resan.
4 §. Skada som ersätts. I 4 § föreslås bestämmelser om skador som ersätts med stöd av lagen och om ersättning för kostnader för hälso- och sjukvård. Innehållet i dessa preciseras i anslutning till den paragraf som gäller skadeslaget i fråga. Ersättning betalas också för skador som drabbar en medföljande familjemedlem till tjänstemannen, om familjemedlemmen bor på destinationsorten i samma hushåll som tjänstemannen under minst sex månader.
Enligt det föreslagna 3 mom. är lagen sekundär i förhållande till de ersättningar som betalas med stöd av 9 b § i lagen om ersättningar inom utrikesrepresentationen (596/2006).
5 §. Skador som uppkommit vid riskfyllda aktiviteter. I paragrafen anges de aktiviteter för vilka ersättbarheten i regel är begränsad. Full ersättning kan betalas till en tjänsteman endast om aktiviteten ingår i tjänstemannens arbetsuppgifter. I andra fall ersätts endast kostnaderna för skador som orsakats av riskfyllda idrottsgrenar och aktiviteter. Vid dödsfall betalas även ett begravningsbidrag till den avlidnes dödsbo.
Som sådana kraftsporter som avses i 2 mom. betraktas bl.a. tyngdlyftning, styrkelyft och styrketräning, dock inte vanlig träning på gym. Med kampsporter avses olika kampsportsgrenar vars syfte är att träna självförsvar eller anfall, såsom boxning, karate och judo. Som riskfyllda grenar anses även motorsport såsom t.ex. rally, motocross och gokart samt flygsport såsom fallskärmshoppning, hängflygning, segelflygning och flygning med ultralätt flygplan. Som klättringsgrenar betraktas bl.a. bergs- och klippklättring.
6 §. Sjukdom under resa. I paragrafen definieras vilket slag av sjukdom under resa som ersätts. En förutsättning för ersättning är att sjukdomen enligt en medicinskt sakkunnig bedömning har brutit ut under resan. Ersättning betalas även för förvärrande av samma lyte, skada eller sjukdom som personen har redan före resan. Exempelvis kan en sjukdom som utvecklas småningom och eventuellt är symptomfri länge ersättas som sjukdom under resa endast till den del den förvärras och kräver vård under resan. En resenär behöver vanligen inte lägga fram någon utredning om sitt hälsotillstånd före resan. Som sjukdom under resa ersätts dock inte en tandsjukdom.
7 §. Reseolycksfall. Den definition på reseolycksfall som föreslås i paragrafen motsvarar till sitt innehåll definitionen på olycksfall i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med olycksfall avses en plötslig, oförutsedd händelse som orsakas av en yttre faktor och leder till en skada eller en sjukdom hos tjänstemannen eller en medföljande familjemedlem.
I 2 mom. anges vissa skador och sjukdomar som ersättningsgilla, även om de inte omfattas av den vanliga definitionen på olycksfall, men som det med tanke på deras karaktär ändå är ändamålsenligt att ersätta. Förteckningen i momentet motsvarar i stort den som finns i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Enligt förslaget ska ersättning dessutom betalas för ömhet i en muskel eller sena orsakad av en plötslig rörelse eller en kraftansträngning.
Ersättning betalas också då sådana lyten, skador eller sjukdomar som inte ersätts med stöd av den föreslagna lagen förvärras av en skada. Ersättningen för förvärrande ska bestämmas så att den motsvarar den orsaksandel som olycksfallet har haft i förvärrandet. Vid bedömningen av till hur stor del förvärrandet beror på olycksfallet ska beaktas mekanismen för hur olycksfallet inträffade, hur hög traumaenergin var, olycksfallets tidsmässiga samband med förvärrandet samt inverkan av tidigare lyte, skada och sjukdom.
8 §. Kostnader som ersätts. I 1 mom. föreskrivs det om kostnader som ersätts med anledning av sjukdom under resa och reseolycksfall. Som sjukvårdskostnader ersätts prehospital akutsjukvård, undersökning, diagnos och behandling av en skada eller en sjukdom, resekostnader, läkemedel och förbrukningsartiklar samt medicinsk rehabilitering som ges som sjukvård. Som övriga nödvändiga kostnader ersätts bl.a. kläder som söndrats i samband med skadan, personliga hjälpmedel och vanliga bruksföremål såsom armbandsur. Vid bedömningen av skäliga sjukvårdskostnader ska det tas fasta bl.a. på den allmänna prisnivån i destinationslandet och på hur nödvändig och brådskande vården är. Sjukvårdskostnaderna kan alltid anses skäliga när kostnadsnivån motsvarar kostnadsnivån vid en sådan vårdenhet som Statskontoret anvisar i enlighet med 21 §.
I 2 och 3 mom. föreslås bestämmelser om den tid under vilken kostnader ersätts. Enligt förslaget ska ersättning för kostnaderna betalas under högst tre år efter det att sjukdomen konstaterades eller olycksfallet inträffade, medan ersättning för förvärrande betalas under högst sex månader efter att det konstaterades.
Om tjänsteresan pågår längre än den tidsfrist som ställts upp för betalning av ersättning, kan ersättning för kostnaderna för sjukdom under resa och reseolycksfall betalas som sådana kostnader för hälso- och sjukvård som ersätts enligt 12 §.
9 §. Ersättning för bestående men. Ersättning betalas till en skadad som har fått bestående allmänt men av en skada eller en sjukdom som beror på ett skadefall. Med bestående men avses nedsatt funktionsförmåga till följd av ett skadefall. Ersättning betalas däremot inte för bestående kosmetiska men som drabbar utseendet, såsom ärr eller andra vanställande men. För att bedöma omfattningen av ett allmänt men ska men orsakade av olika skador och sjukdomar ställas i proportion till varandra genom att skadorna och sjukdomarna delas in i 20 invaliditetsklasser utifrån sin medicinska art och svårighetsgrad. För bestämmande av invaliditetsklass kan statsrådets förordning om invaliditetsklassificeringen enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (768/2015) tillämpas.
Ersättning för bestående men betalas från den tidpunkt då den skadelidandes hälsotillstånd stabiliserats efter skadan. Skadans eller sjukdomens tillstånd anses ha stabiliserat sig när det inte längre bedöms ske någon förbättring i den skadelidandes hälsotillstånd och när det inte heller längre finns några medicinska metoder för att förbättra hälsotillståndet. Enligt medicinsk kunskap och erfarenhet stabiliseras den skadelidandes hälsotillstånd efter en fysisk skada vanligen så att det bestående men som orsakats av skadan kan bestämmas senast inom ungefär ett år efter skadefallet.
10 §. Ersättningar vid dödsfall. Vid dödsfall på grund av sjukdom under resa eller reseolycksfall betalas till den avlidnes dödsbo ett begravningsbidrag enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Bidraget är för närvarande 4 810 euro. Dessutom ersätts de skäliga kostnaderna för att transportera den avlidne till hemlandet.
Den dödsfallsersättning som betalas till den avlidnes dödsbo i form av en engångsersättning föreslås uppgå till 60 000 euro. Eftersom avsikten med dödsfallsersättningen delvis är att kompensera för de oväntade ekonomiska förluster som dödsfallet medför, kan ersättningen endast betalas ut för tjänstemannen eller hans eller hennes medföljande make. Om en ersättning för bestående med betalats ut till den skadelidande med anledning av den skada eller sjukdom som sedan lett till döden, avräknas ersättningen från dödsfallsersättningen. Om det har gått tre år eller mer sedan skadefallet, betalas dödsfallsersättning inte.
I fråga om ett eventuellt förmånstagarförordnande iakttas bestämmelserna i 47—50 § i lagen om försäkringsavtal (543/1994).
11 §. Ersättning för bestående men samt dödsfallsersättning för skada som inträffat på ett område med hög säkerhetsrisk. När staten ger en tjänsteman ett förordnande att företa en tjänsteresa till ett område med hög säkerhetsrisk är det motiverat att den ersättning som betalas till tjänstemannen eller en medföljande familjemedlem för bestående men och dödsfall är högre än vid resor till andra områden. Ersättningens belopp motsvarar den extra ersättning som betalas ut för bestående men och dödsfall för personer som deltar i krishanteringsuppdrag. Från ersättningen avräknas den ersättning som med stöd av 9 och 10 § betalas ut för bestående men och dödsfall.
Ersättningen för bestående men är 210 000 euro. Om en person, som förordnats företa en tjänsteresa till ett område med hög säkerhetsrisk, råkar ut för ett olycksfall för vilken personen är berättigad till ersättning enligt invaliditetsklass 10, fastställs ersättningen enligt följande:
a) olycksfallet har inträffat i arbetet: personen har rätt till ersättningar enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar; personen får dessutom som ersättning enligt den föreslagna lagen 10/20 av 210 000 euro, dvs. 105 000 euro,
b) olycksfallet har inträffat på fritiden: personen har med stöd av 9 § rätt till ersättning för bestående men; ersättningens belopp är 10/20 av 60 000 euro, dvs. 30 000 euro; dessutom får personen med stöd av 11 § i den föreslagna lagen 10/20 av 210 000 euro, från vilket belopp avräknas den ersättning som betalats med stöd av 9 §, alltså 105 000 euro – 30 000 euro = 75 000 euro; ersättningen är sammanlagt 75 000 euro + 30 000 euro = 105 000 euro.
Ersättningen för dödsfall är 200 000 euro. Dessutom betalas till förmånslåtarens barn som inte fyllt 18 år en tilläggsersättning som uppgår till 20 % av dödsfallsersättningens belopp, alltså 40 000 euro per barn. Som förmånslåtarens barn betraktas även makens barn, om maken är deras vårdnadshavare, samt barn som fötts utom äktenskapet och som förmånslåtaren är underhållsskyldig gentemot enligt avtal eller domstolsbeslut.
12 §. Hälso- och sjukvård. Enligt 1 mom. har tjänstemannen rätt att få ersättning för sina skäliga kostnader för hälso- och sjukvård när avsikten är att utrikesresan ska vara i mer än tre månader. Familjemedlemmar till en tjänsteman har rätt till ersättning för sina kostnader för hälso- och sjukvård när avsikten är att boendet i destinationslandet ska vara i minst sex månader.
Utgångspunkten är att ersättningen för hälso- och sjukvård betalas för de kostnader som uppkommit i destinationslandet. Som hälso- och sjukvård ersätts inte resekostnader som har samband med vården, läkemedel, utrustning och hjälpmedel inom hälsovården, fysikalisk behandling, fysioterapi eller annan terapi, läkarundersökningar som utförs för bedömning av det allmänna hälsotillståndet eller sållningskontroller. Ersättning för kostnader för hälso- och sjukvård som ges utomlands, men utanför destinationslandet, kan betalas av särskilda skäl, bl.a. när hälsovårdstjänsterna i destinationslandet är otillräckliga eller vårdens kvalitet är bristfällig. Då kan ersättning också betalas för skäliga resekostnader för att tjänstemannen ska kunna ta del av hälsovårdstjänsterna.
I 2 mom. görs en uppräkning av de åtgärder som ingår i de kostnader som ersätts som hälso- och sjukvård. När det gäller graviditetskontroller ersätts de åtgärder som i Finland ingår i rådgivningssystemet. I stället för kostnaderna för nedkomst kan ersättning betalas för den gravidas resekostnader för resan till hemlandet för nedkomst samt resekostnaderna för resan tillbaka till destinationslandet för den som nedkommit och för det nyfödda barnet. Som nyfött barn betraktas i regel barn under ett år. Som resekostnader ersätts inte kostnader för boende eller vårdkostnaderna för nedkomsten.
Tandvård för vuxna ersätts inte som hälso- och sjukvård. Ersättning betalas dock för sådan tandvård som är nödvändig för behandling av en annan sjukdom.
Hälsoundersökningar av och tandvård för barn ersätts i den omfattning som motsvarande vård i Finland är avgiftsfri för minderåriga. Som tandvård ersätts även sådan nödvändig tandreglering som barnet hade haft rätt till avgiftsfritt om det var bosatt i Finland. Vid behov kan tandregleringens avgiftsfrihet utredas genom att man begär utlåtande av den tandläkare i barnets hemkommun som svarar för tandreglering. De vaccineringar som ersätts är de vaccineringar som ingår i Finlands nationella vaccinationsprogram och de vaccineringar som krävs med tanke på sjukdomarna i destinationslandet. Som sjukdomsförebyggande åtgärder ersätts t.ex. profylaktisk läkemedelsbehandling mot malaria samt läkemedel mot tropiska sjukdomar.
Med upprätthållande och återställande verksamhet avses verksamhet genom vilken man främjar och stöder arbets- och funktionsförmågan för personer i arbetslivet. Verksamheten ersätts i den omfattning som den i Finland ingår i företagshälsovården.
13 §. Resgodsskada. Som skadat eller försvunnet resgods ersätts egendom som medförts på resan och egendom som skaffats under resan. Som resgodsskada betraktas inte skada som orsakas av sedvanligt slitage eller skråmor på resgodset. Enligt förslaget ska ersättning betalas ut högst en gång per tjänsteresa oavsett resans längd. I fråga om tjänsteresor som varar mer än tre månader anses resor från destinationslandet utomlands som separata resor. Som ett djur som är nödvändigt för skötseln av tjänsteåligganden kan man t.ex. anse en räddningshund som bistår en person som deltar i internationell räddningsverksamhet. I annat fall ska skador som drabbat ett djur som medförts på eller skaffats under resan inte ersättas enligt denna lag.
Vid resgodsförsening kan enligt prövning en ersättning på högst 800 euro betalas ut för anskaffning av nödvändighetsartiklar, såsom kläder. Ersättning kan t.ex. betalas ut i en situation där tjänstemannen ska delta i ett evenemang som kräver ändamålsenlig klädsel och bagaget inte anländer i tid. Ersättningen beaktas som avdrag när maximiersättningen för resgodsskada bestäms.
14 §. Reseansvarsskada. Enligt paragrafen ska ersättning betalas för sådana person- och sakskador som tjänstemannen eller en medföljande familjemedlem som privatperson orsakar tredje man. Ersättning betalas således inte ut för skada som orsakats i förvärvs- eller näringsverksamhet. Det förutsätts dessutom att tjänstemannen eller den medföljande familjemedlemmen enligt gällande rätt i destinationslandet är skadeståndsansvarig för skadan i fråga.
Vissa funktioner och omständigheter ska inte omfattas av ersättningen för reseansvarsskador. I fråga om dessa funktioner kan man i regel förutsätta att det för sådana skador har tecknats en ändamålsenlig försäkring.
I 3 mom. föreskrivs det om beloppet av den ersättning som betalas för en reseansvarsskada. Som ersättning betalas det skadestånd som den som orsakat skadan är skyldig att betala, dock högst 85 000 euro per skadefall. Ersättning kan således inte betalas ut till ett högre belopp än det maximibelopp som anges i momentet, även om skadan orsakats av flera personer eller om den faktiska skadan överstiger 85 000 euro. I momentet föreslås även en bestämmelse som ger staten rätt att begränsa sitt ersättningsansvar, om skadan har orsakats genom ett brott eller uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Vid bedömningen ska man därför beakta bl.a. åldern och andra personliga egenskaper hos den som orsakat skadan.
15 §. Rättegångskostnader. Ersättning för rättegångskostnader betalas endast för skäliga och nödvändiga utrednings- och rättegångskostnader som orsakats av handläggning av brottmål och utredning av ersättningsansvar i fråga om reseansvarsskador. Enligt förslaget ska en tjänstemans rättegångskostnader ersättas också när utredningen av ersättningsansvaret eller något annat ansvar har samband med tjänstemannens tjänsteuppdrag.
16 §. Nedsatt och bortfallen ersättning. I paragrafen anges de grunder på vilka en ersättning kan sänkas eller förvägras. När en sänkning eller förvägran övervägs ska man beakta de omständigheter som bidragit till uppkomsten av skadan. Som sådana faktorer beaktas bl.a. den skadelidandes personliga egenskaper, såsom hans eller hennes unga ålder samt skadans art.
17 §. Behörig myndighet. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Statskontoret vara den behöriga myndighet som behandlar de ersättningsärenden om vilka föreskrivs i lagen. Eftersom det inte är ändamålsenligt att Statskontoret som egen verksamhet sköter den stöd- och rådgivningstjänst dygnet runt som verksamheten förutsätter, ges Statskontoret i 2 mom. rätt att med en privat aktör avtala om organisering av tjänsten. Stöd- och rådgivningstjänsten kan bl.a. tillhandahålla anvisningar om valet av vårdenhet samt annan motsvarande rådgivning till resenärer.
18 §. Underrättelser till Statskontoret. I paragrafen föreskrivs för myndigheter en skyldighet att anmäla om personer som omfattas av lagens tillämpningsområde. Anmälan ska göras innan resan börjar. Enligt förslaget behöver en anmälan inte göras om en person som ska företa en tjänsteresa som varar högst tre månader.
19 §. Hur ett ersättningsärende väcks. Enligt den föreslagna paragrafen väcks ett ersättningsärende genom en anmälan som skickats in till Statskontoret. Denna anmälan kan t.ex. vara en räkning från en vårdinrättning eller en ersättningsansökan från den skadelidande. Enligt förslaget ska anmälan lämnas in senast sex månader efter det att skadan inträffade, följderna av skadan uppstod, en sjukdom bröt ut eller en hälsovårdsåtgärd vidtogs. Också ersättningskrav som framställts senare kan tas upp till prövning, om det finns särskilda skäl till det. Ett exempel på ett sådant särskilt skäl är att den skadelidande haft ett långvarigt vårdbehov.
20 §. Statskontorets rätt att få uppgifter. I 1 mom. föreskrivs det om ersättningssökandes skyldighet att till Statskontoret lämna in de uppgifter som behövs för avgörande av ersättningsärendet.
I 2 mom. föreslås för Statskontoret en rätt att av myndigheter och anstalter inom hälso- och sjukvården, trots bestämmelserna och föreskrifterna om sekretess, på begäran få de uppgifter som är nödvändiga för att utreda ersättningsärendet. Uppgifterna ska även få hämtas genom en teknisk anslutning utan samtycke av den vars intressen sekretessen är avsedd att skydda. Detta är nödvändigt eftersom ersättningsverksamheten i huvudsak ska genomföras genom tekniska anslutningar, mellan Statskontoret samt 24/7-stödtjänsten och finländska vårdinrättningar.
21 §. Statskontorets rätt att anvisa vårdenhet. Vid behov får Statskontoret hänvisa den vårdbehövande till en vårdenhet som Statskontoret väljer och där den skadade får den vård eller behandling som skadan kräver. Vårdenheten kan också finnas någon annanstans än i destinationslandet, om det är motiverat med tanke på sjukdomens eller skadans art samt totalkostnaderna för vården. Det finns t.ex. situationer där det är mer ändamålsenligt att ordna vården av den skadade i Finland.
22 §. Ändringssökande. I paragrafen finns bestämmelser om omprövningsbegäran och ändringssökande. I beslut av Statskontoret ska ändring få sökas genom begäran om omprövning. Bestämmelser om omprövningsbegäran och behandlingen av omprövningsärenden finns i 7 a kap. i förvaltningslagen (434/2003). Beslut av Statskontoret, liksom även beslut som Statskontoret meddelat med anledning av en begäran om omprövning, ska delges på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen.
Enligt 2 mom. ska ett beslut som Statskontoret meddelat med anledning av en begäran om omprövning få överklagas genom besvär hos försäkringsdomstolen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet.
Enligt 3 mom. ska ändring i försäkringsdomstolens beslut inte få sökas genom besvär. Möjligheten att efter en begäran om omprövning föra ett ersättningsbeslut om reseskada till försäkringsdomstolen för behandling kan anses vara tillräcklig med tanke på rättsskyddet, 6 § i grundlagen och artikel 6 i Europakonventionen.
23 §. Återkrav. I paragrafen föreslås bestämmelser om Statskontorets rätt att återkräva en ersättning. Ersättningen kan återkrävas bl.a. om en sådan situation som enligt 16 § berättigar till sänkning eller förvägrande av ersättning har varit en bidragande orsak till skadan. Återkrav av ersättning som betalats ut till en tjänsteman ska på det sätt som föreskrivs i statstjänstemannalagen (750/1994) kunna dras av från tjänstemannens lön i samband med följande löneutbetalning eller löneutbetalningar, om tjänstemannen fortfarande är anställd vid samma ämbetsverk. Återkrav ska inledas inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket den ersättning som utbetalats utan grund betalades ut.
24 §. Justering av belopp. I paragrafen föreslås bestämmelser om justering av belopp. Enligt förslaget ska beloppen justeras genom förordning av statsrådet med tre års mellanrum så att de motsvarar förändringen i penningvärdet. Förändringen i penningvärdet kan beräknas enligt konsumentprisindex. De justerade nya penningbeloppen kan avrundas till ändamålsenliga belopp bestående av hela tal, exempelvis till närmaste hundra euro.
Justeringen av det begravningsbidrag som med stöd av 10 § 1 mom. betalas till dödsboet görs på det sätt som föreskrivs i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Den ersättning som enligt 11 § betalas för en skada som inträffat på ett område med hög säkerhetsrisk justeras i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag.
25 §. Ikraftträdande. Paragrafen innehåller lagens ikraftträdandebestämmelse. Avsikten är att lagen ska tillämpas på skadefall som inträffat efter lagens ikraftträdande.