1.2.1  Beredningen av EU-rättsakten

Kommissionen antog den 14 juli 2021 förslaget till RED III -direktivet ( COM(2021) 557 final ). Förslaget omfattade också upphävande av rådets direktiv (EU) 2015/652. Statsrådet lämnade den 7 oktober 2021 statsrådets skrivelse till riksdagen ( U 59/2021 rd) ) om kommissionens förslag. Dessutom lämnades till riksdagen den 10 juni 2022 en kompletterande U-skrivelse ( UJ 14/2022 vp , på finska).  

Medan direktivet ännu var under beredning inledde Ryska federationen sitt anfallskrig mot Ukraina vilket ledde till en minskning utan tidigare motstycke av leveranserna av naturgas från Ryska federationen till EU-medlemsstaterna. Av denna orsak lade kommissionen den 9 november 2022 fram ett förslag till rådets förordning om en ram för att påskynda utbyggnaden av förnybar energi ( COM(2022) 591 final ). Den rättsliga grunden för förslaget var artikel 122.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, enligt vilken rådet på förslag av kommissionen i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna får besluta om lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen, särskilt om det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet. Rådets förordning (EU) 2022/2577 om en ram för påskyndande av användningen av förnybar energi trädde i kraft den 30 december 2022. Förordningen gällde till och med den 30 juni 2024. Bestämmelserna i nödförordningen har i fråga om tidsfristerna till stor del samma innehåll som bestämmelserna i RED III-direktivet.  

1.2.2  Beredningen av regeringspropositionen

Miljöministeriet tillsatte i oktober 2023 ett lagstiftningsprojekt (YM063:00/2023) för att bereda utvecklandet av lagstiftning om ett enda serviceställe. Syftet med projektet är att utveckla lagstiftningen om miljörelaterade tillståndsförfaranden och främja regeringsprogrammets föresatser om genomförandet av modellen med ett enda serviceställe. Projektets mandatperiod var 20.10.2023–31.12.2024. Målet med projektet är att tillståndsförfarandena för projekt som påverkar miljön ska bli smidigare i modellen med en enda riksomfattande tillstånds-, styr- och tillsynsmyndighet. Utkastet till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och till vissa andra lagar som har samband med den (VN/27126/2023) var på remiss 20.6–30.8.2024. Lagstiftningsprojektet var en del av ett övergripande projekt för tjänster från ett enda serviceställe (VN/21409/2023).  

Arbets- och näringsministeriet har huvudansvaret för genomförandet av RED III-direktivet, och lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi är en lag som hör till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Eftersom tillståndsförfarandena för förnybar energi har ett nära samband med det ovannämnda lagstiftningsprojektet för utvecklande av lagstiftning om ett enda serviceställe har det ansetts vara mest ändamålsenligt att miljöministeriet som en del av det lagstiftningsprojektet bereder en regeringsproposition om de ändringar i lagen om tillståndsförfarande för förnybar energi som RED III-direktivet förutsätter. Samtidigt har det ansetts vara ändamålsenligt att lagen överförs till miljöministeriets förvaltningsområde. 

I styrgruppen för det lagstiftningsprojekt där man berett utvecklandet av lagstiftningen om ett enda serviceställe har utöver miljöministeriet även justitieministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, arbets- och näringsministeriet, finansministeriet, regionförvaltningsverken, närings-, trafik- och miljöcentralerna, Finlands miljöcentral, Säkerhets- och kemikalieverket, Finlands Kommunförbund rf, Finlands näringsliv rf, Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK ry samt Finlands naturskyddsförbund rf varit företrädda. Dessutom var en professor i miljörätt vid Östra Finlands universitet permanent sakkunnig i styrgruppen. Protokollen från styrgruppens möten och det övriga beredningsmaterialet finns tillgängliga på adressen valtioneuvosto.fi/hankkeet med identifieringskod YM063:00/2023 (på finska).  

Vid beredningen av regeringens proposition om genomförandet av RED III-direktivet har man utnyttjat miljöministeriets interna arbetssektion för lagstiftningsprojektet för beredning av utvecklandet av lagstiftning om ett enda serviceställe. Dessutom har utgångspunkterna för beredningen behandlats vid möten den 5 juni 2024 och den 27 augusti 2024 för den brett sammansatta styrgrupp som tillsatts för projektet. Under beredningen har det också ordnats enskilda möten med olika berörda grupper. Förhandlingar enligt 9 § i sametingslagen (974/1995) om lagstiftningsprojektet har ordnats mellan sametinget och miljöministeriet den 10 februari 2025. Propositionen har behandlats i delegationen för kommunal ekonomi och förvaltning den 4 mars 2025. 

2.1.1  Lagen om tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi

Genom lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi genomfördes det tidigare RED II-direktivet om förnybar energi. Syftet med lagen är att påskynda tillståndsförfarandena och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi och förbättra tillgången till rådgivning i anslutning till förfarandena. 

Lagens 2 § innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning. Enligt bestämmelsen föreskrivs det i lagen om elektronisk kommunikation och rådgivning i samband med tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden som gäller produktionsanläggningar för förnybar energi samt om de tidsfrister som ska tillämpas i samband med tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa godkännandeförfaranden som gäller produktionsanläggningar för förnybar energi. I 3 § i lagen anges de definitioner som används i lagen. I paragrafens 4 punkt ges en definition av förnybar energi och i 5 punkten en definition av en produktionsanläggning för förnybar energi. Lagens 4 och 5 § innehåller bestämmelser om kontaktpunktsmyndigheten och dess uppgifter. I lagens 6–8 § finns bestämmelser om elektronisk kommunikation. 

I 9 § förtecknas de tillståndsförfaranden och andra administrativa godkännandeförfaranden som omfattas av en tidsfrist. Tidsfristerna omfattar de förfaranden enligt miljöskyddslagen (527/2014), vattenlagen (587/2011), naturvårdslagen (9/2023), lagen om fornminnen (295/1963), lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005, nedan kemikaliesäkerhetslagen ), luftfartslagen (864/2014), bygglagen (751/2023), lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004) och elmarknadslagen (588/2013) och som särskilt förtecknas i paragrafen.  

Lagens 10 § innehåller bestämmelser om tidsfrister för tillståndsförfaranden och andra administrativa godkännandeförfaranden i fråga om produktionsanläggningar vid kraftverk för förnybar energi, 11 § innehåller bestämmelser om beräkning av tidsfrist och 12 § innehåller bestämmelser om uppföljning av tidsfristerna. I 13 § föreskrivs det om förlängning av tidsfristen och avbrott i tidsfristen och i 14 § om upphörande av beräkningen tidsfrist.  

2.1.2  Miljöskyddslagen

Syftet med miljöskyddslagen (527/2014) är att förebygga förorening av miljön och förbättra medborgarnas möjligheter att påverka beslut som gäller miljön. Av denna anledning är vissa åtgärder som påverkar miljön tillståndspliktiga enligt lagen. Bestämmelser om tillståndsplikt finns i 4 kap. och bestämmelser om tillståndsförfarandet i 5 kap. Regionförvaltningsverket är statlig miljötillståndsmyndighet enligt 21 § i miljöskyddslagen och närings-, trafik- och miljöcentralen (nedan NTM-centralen ) är statlig tillsynsmyndighet. De tillstånds- och tillsynsuppgifter som ankommer på kommunen sköts av den kommunala miljövårdsmyndigheten.  

Miljöskyddslagen tillämpas på industriell och annan verksamhet som orsakar eller kan orsaka förorening av miljön. Lagen tillämpas dessutom på verksamhet som ger upphov till avfall och på behandling av avfall. I miljöskyddslagen indelas verksamheterna i tillståndspliktig verksamhet, anmälningspliktig verksamhet och registreringspliktig verksamhet. Miljöskyddslagen omfattar också andra funktioner utöver de ovan nämnda, exempelvis enskilda föreskrifter, anmälningsförfarande i fråga om verksamhet av engångsnatur och kommunala miljöskyddsbestämmelser. 

Miljötillståndspliktiga verksamheter indelas i direktivanläggningar och andra tillståndspliktiga verksamheter. Med direktivanläggningar avses verksamheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar). Vid energiproduktion är tröskelvärdet för en direktivanläggning 50 megawatts bränsleeffekt och tröskelvärdet för andra tillståndspliktiga anläggningar 20 megawatts bränsleeffekt, som gäller pannor för fast bränsle. 

Ett miljötillstånd enligt 27 § i miljöskyddslagen kan krävas exempelvis för en anläggning som förbränner biomassa eller för driften av en biogasanläggning när det är fråga om yrkesmässig eller anläggningsbaserad behandling av avfall. När det gäller biogasanläggningar kan tillståndsplikten dessutom basera sig på bränsleeffekten hos ett förbränningsverk i anslutning till biogasanläggningen eller på mängden bränsle som anläggningen framställer.  

Registrering av verksamheter enligt 116 § i miljöskyddslagen gäller i huvudsak anläggningar för energiproduktion vars bränsleeffekt är minst 1 megawatt men högst 50 megawatt och där bränsleeffekten för varje energiproduktionsenhet som använder fast bränsle är mindre än 20 megawatt. Verksamhetsutövaren ska göra en registreringsanmälan till den kommunala miljöskyddsmyndigheten senast 30 dagar innan verksamheten inleds. Verksamheten kan inledas när den kommunala miljövårdsmyndigheten har registrerat verksamheten eller när det gått 30 dagar sedan registreringsanmälan gjordes. Förfarandet är detsamma om en ny energiproducerande enhet byggs i anslutning till en befintlig registrerad energiproducerande anläggning. I 116 § 3 mom. i miljöskyddslagen anges det att om registreringsanmälan är bristfällig, ska den kommunala miljövårdsmyndigheten be verksamhetsutövaren komplettera den. De tidsfrister för registrering som anges i 2 mom. ska då räknas från den dag då registreringsanmälan uppfyller de föreskrivna innehållskraven. I miljöskyddslagens 47 § finns bestämmelser om gemensam behandling av miljötillståndsansökningar och ansökningar enligt vattenlagen och i 47 a § bestämmelser om gemensam behandling av miljötillståndsansökningar och ansökningar om marktäktstillstånd.  

2.1.3  Vattenlagen

Syftet med vattenlagen (587/2011) är att säkerställa en ändamålsenlig och rationell användning av vattentillgångarna och vattenmiljön på ett sätt där olika intressen jämkas samman. Centrala bestämmelser om bland annat behovet av tillstånd enligt vattenlagen, förutsättningarna för beviljande av tillstånd och de villkor som tillståndet ska förenas med finns i vattenlagens 3 kap. Tillståndsplikten kan basera sig på konsekvenserna av projektet (3 kap. 2 §) eller på en projektförteckning (3 kap. 3 §). För ett vattenhushållningsprojekt krävs det ett tillstånd av tillståndsmyndigheten, om projektet kan ändra vattendragets läge, djup, vattenstånd, vattenföring, strand eller vattenmiljö eller grundvattnets kvalitet eller mängd och om förändringen har en sådana skadliga verkningar som anges i vattenlagens 3 kap. 2 § 1 mom. 1–9 punkt. Ett vattenhushållningsprojekt kräver också tillstånd av tillståndsmyndigheten om en ändring som avses ovan orsakar förlust av förmån för någon annans vattenområde, fiske, vattentillgång, mark, fastighet eller övriga egendom. I 3 kap. 3 § 1 mom. 1–11 punkten i vattenlagen finns en förteckning över vattenhushållningsprojekt för vilka det alltid krävs tillstånd enligt lagen. 

Om de allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd uppfylls, kan sökanden också beviljas ringa nyttjanderätt till annans område enligt 2 kap. 12 § i vattenlagen, såsom att tillfälligt dämma upp vatten på annans område. I 2 kap. 13 § föreskrivs det om förutsättningarna för att bevilja nyttjanderätt till ett område som tillhör någon annan och till byggnader eller andra anläggningar på området, om genomförandet av ett vattenhushållningsprojekt innebär att området behövs exempelvis för en anordning, byggnad eller annan anläggning och för användning och underhåll av den. I 2 kap. 14 § föreskrivs det om förutsättningarna för att bevilja sökanden rätt att avlägsna, ändra eller utnyttja någon annans anläggning. 

Enligt 1 kap. 7 § i vattenlagen är regionförvaltningsverket den tillståndsmyndighet som avses i vattenlagen. I 5 kap. föreskrivs det om den kommunala miljövårdsmyndighetens och dikningsförrättningens behörighet i dikningsärenden. Regionförvaltningsverket behandlar tillståndsansökningar som gäller vattenhushållningsprojekt och vissa ersättnings- och förvaltningstvångsärenden enligt vattenlagen. NTM-centralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten är i lagen avsedda tillsynsmyndigheter. 

2.1.4  Naturvårdslagen

I naturvårdslagen (9/2023) finns bestämmelser om olika metoder, såsom skydd av områden, naturtyper och arter, som syftar till att trygga den biologiska mångfalden. Genom naturvårdslagen genomfördes rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (nedan habitatdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar (nedan fågeldirektivet ).  

I 2 kap. i naturvårdslagen finns bestämmelser om de statliga naturvårdsmyndigheterna. Enligt 2 kap. 9 § främjar närings-, trafik- och miljöcentralen skyddet och ett hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden samt vården av landskapet inom sitt område och svarar för sina myndighetsuppgifter enligt naturvårdslagen, har tillsyn över att bestämmelserna i naturvårdslagen följs och för talan för att tillvarata det allmänna naturvårdsintresset. I lagens 3 kap. finns bestämmelser om naturskyddsplanering. I 15 § i det kapitlet föreskrivs det om naturskyddsprogram som utarbetas för att trygga naturvärden av riksintresse.  

Bestämmelser om Europeiska unionens Natura 2000-nätverk finns i naturvårdslagens 5 kap. I 35 § i kapitlet föreskrivs det om bedömning av projekt och planer som avser områden inom nätverket Natura 2000 (nedan Naturabedömning ). Enligt paragrafen ska bedömning genomföras, om ett projekt eller en plan antingen i sig eller i samverkan med andra projekt och planer sannolikt betydligt försämrar de naturvärden i ett område som föreslagits för nätverket Natura 2000 eller som redan införlivats i nätverket, för vars skydd området har införlivats eller avses bli införlivat i nätverket Natura 2000. Om ett MKB-förfarande enligt 3 kap. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017, nedan MKB-lagen ) tillämpas på projektet, ska en Naturabedömning från fall till fall göras i samband med det förfarandet. I fråga om produktionsanläggningar för förnybar energi ska Naturabedömningen dock alltid göras i samband med MKB-förfarandet.  

Naturvårdslagens 6 kap. gäller naturskyddsområden. Kapitlet innehåller bestämmelser om inrättande av naturskyddsområden, särskilda bestämmelser om olika typer av naturskyddsområden samt fridlysningsbestämmelser som ska iakttas i naturskyddsområden. Nationalparker, naturreservat, andra statliga naturskyddsområden och privata naturskyddsområden är naturskyddsområden. Bestämmelser om skydd av naturtyper finns i naturvårdslagens 7 kap. I 64 § föreskrivs det om skyddade naturtyper och i 65 § om förbud mot att försämra strikt skyddade naturtyper. Lagens 66 § innehåller undantag från förbudet mot att förstöra eller försämra naturtyper. Enligt paragrafen kan närings-, trafik- och miljöcentralen i enskilda fall bevilja undantag från förbudet enligt lagens 64 § 2 mom. eller 65 § 1 mom., om detta inte avsevärt äventyrar syftet med att naturtypen i fråga skyddats eller om skyddet av naturtypen står i vägen för ett projekt eller en plan av ytterst viktigt allmänt intresse och det inte finns något tekniskt och ekonomiskt genomförbart alternativ till projektet eller planen. 

I naturvårdslagens 8 kap. föreskrivs det om artskydd. I lagens 73 § föreskrivs det om skydd av stora rovfåglars boträd, i 77 § om skydd av förekomstplatser för arter som kräver särskilt skydd, i 78 § om skydd av föröknings- och rastplatser för arter som kräver strikt skydd inom Europeiska unionen, i 79 § om skydd av förekomstplatser för arter av unionsintresse och i 81 § om skydd av nya arter som påträffas. Enligt lagens 83 § kan närings-, trafik- och miljöcentralen på de villkor som anges i bestämmelsen bevilja tillstånd till undantag från bestämmelserna om artskydd i 70, 73, 74, 77, 78 och 79 §, om detta inte försvårar bibehållandet eller uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus för arten. 

2.1.5  Kemikaliesäkerhetslagen

Kemikaliesäkerhetslagen är en allmän lag om säker hantering av farliga kemikalier och explosiva varor. Tillämpningsområdet för lagen är brett, och lagen har beröringspunkter med annan lagstiftning som främjar kemikaliesäkerheten, såsom Europeiska unionens kemikaliesäkerhetslagstiftning och lagstiftningen om arbetarskydd, miljöskydd och markanvändning och byggande. Genom kemikaliesäkerhetslagen och de förordningar som utfärdats med stöd av den har man genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG, nedan Seveso III–direktivet . De i Seveso III-direktivet angivna skyldigheterna gäller industrianläggningar där man hanterar kemikalier som orsakar fysikaliska faror, hälsofaror och miljöfaror räknat från de kvantiteter som anges i direktivet.  

Syftet med kemikaliesäkerhetslagen är att förebygga och bekämpa person-, miljö- och egendomsskador orsakade av tillverkning, användning, förflyttning, upplagring och annan hantering av farliga kemikalier eller sprängämnen samt att främja den allmänna säkerheten. Mer detaljerade krav angående säkerhet anges i statsrådets förordning om säkerhetskraven vid industriell hantering och upplagring av farliga kemikalier (856/2012). 

I 23 § i kemikaliesäkerhetslagen föreskrivs det om en skyldighet att hos Säkerhets- och kemikalieverket ansöka om tillstånd till omfattande industriell hantering av farliga kemikalier. I lagens 24 § föreskrivs det om en skyldighet att göra en anmälan om liten industriell hantering och upplagring av farliga kemikalier. Anmälan ska göras till räddningsmyndigheten, med undantag av vissa situationer som avses i 23 § 2 mom. där anmälan ska göras till Säkerhets- och kemikalieverket.  

2.1.6  Bygglagen

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) trädde i kraft den 1 januari 2000. En totalreform av lagen inleddes våren 2018. Paragraferna om byggande reviderades genom bygglagen (751/2023), som trädde i kraft den 1 januari 2025. Samtidigt ändrades namnet på markanvändnings- och bygglagen till lagen om områdesanvändning. I samband med ändringen ändrades också 9 § 1 mom. 8 punkten i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi till den del hänvisningen till bestämmelserna i markanvändnings- och bygglagen i den punkten behövde ändras till en hänvisning till bestämmelserna i bygglagen. Bygglagen har ändrats genom lag 897/2024 som trädde i kraft den 1 januari 2025. Bestämmelserna i lagens 38, 38 a, 40 a, 61 och 68 a § tillämpas dock först från och med den 1 januari 2026.  

I 42 § i bygglagen föreskrivs det om en skyldighet att ansöka om bygglov. Tillstånd beviljas enligt lagens 43 § av de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna. I tillståndsprövningen ingår enligt 43 § en granskning av förutsättningarna inom områdesanvändningen (förutsättningar för placering) och en granskning av de väsentliga tekniska kraven (förutsättningar för genomförande). Om den som ansöker om bygglov begär det, kan kommunen avgöra om förutsättningarna för placering föreligger genom ett separat beslut (placeringstillstånd).  

I bygglagens 43 a § föreskrivs det om placeringstillstånd för omställning till ren energi. Paragrafen innehåller bestämmelser om en möjlighet att genom ett placeringstillstånd granska förutsättningarna inom områdesanvändningen i fråga om industriprojekt för omställning till ren energi utan detaljplan eller en sådan generalplan i vilken det bestäms att planen får användas som grund för beviljande av bygglov. Som industriprojekt för omställning till ren energi betraktas enligt paragrafen bland annat energiproduktionsanläggningar som producerar energi med förnybar energi, med undantag av vind- och solkraftverk, samt projekt som genomförs inom de accelerationsområden för förnybar energi som avses i RED-direktivet och som uppfyller de villkor som uppställts för området i fråga, med undantag av vind- och solkraftverk. 

I bygglagens 46 § föreskrivs det om prövning av förutsättningarna för placering på områden i behov av planering. I 55 och 56 § föreskrivs det om förfarandet för rivningslov och i 57 § om en möjlighet att av särskilda skäl bevilja undantagslov från en bestämmelse, en föreskrift, ett förbud eller en annan begränsning som har utfärdats i lagen om områdesanvändning eller med stöd av den eller i bygglagen eller med stöd av den. 

2.1.7  Lagen om områdesanvändning

En revidering av lagen om områdesanvändning bereds av en arbetsgrupp som tillsattes i november 2023 och som har till uppgift att utarbeta ett förslag till en ny lag om områdesanvändning. Målet är att lagförslaget ska överlämnas till riksdagen under vårsessionen 2025. Den nya lagen om områdesanvändning består av bestämmelser om riksomfattande mål för områdesanvändningen, planläggning och havsplanering. Vid sidan av lagen om områdesanvändning utarbetas en lag om samhällsutveckling och en lag om samhällsbyggande. 

Den gällande lagen om områdesanvändning innehåller bestämmelser om områdesplanering. I fråga om områdesplaneringen innehåller lagen bestämmelser om de riksomfattande mål för områdesanvändningen som styr planeringen i landskapen och kommunerna. I systemet för planering av områdesanvändningen ingår utöver riksomfattande mål för områdesanvändningen även landskapsplaner, generalplaner och detaljplaner. Landskapsplanen är en plan över region- och samhällsstrukturen i landskapet och den presenteras på en karta. Kartan beskriver riktlinjerna för utvecklandet av byggandet och omgivningen i landskapet under de kommande årtiondena. Landskapsplanen är en anvisning för kommunernas planläggning (general- och detaljplaner) och för annan myndighetsverksamhet som påverkar områdesanvändningen. Landskapsplanen utarbetas och fastställs av landskapsförbundet. I generalplanen anges övergripande riktlinjer för hur kommunen ska utvecklas och planområdet användas, till exempel var bostadsområden, arbetsplatser och trafikleder ska placeras. Kommunen ansvarar för utarbetandet av generalplanen och planen godkänns av kommunfullmäktige.  

Detaljplanen utgör den mest detaljerade plannivån. Med den styrs markanvändningen och byggandet på det sätt som krävs med tanke på de lokala förhållanden, stads- och landskapsbilden, god byggnadssed och andra gemensamma mål. I detaljplanen fastställs det hur ett område ska användas i framtiden: vad som ska bevaras, vad som får byggas, var och på vilket sätt. I planen anges exempelvis byggnaders placering, storlek och användningsändamål. Detaljplanen utarbetas och godkänns av kommunen. Kraven på landskapsplanens, generalplanens och detaljplanens innehåll anges i markanvändnings- och bygglagen. Planerna ska också på det sätt som föreskrivs särskilt beaktas vid beslutsfattandet enligt andra lagar, exempelvis när beslut fattas om tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. 

2.1.8  Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning

Genom MKB-lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom direktiv 2014/52/EU (nedan MKB-direktivet ). Ett MKB-förfarande enligt lagen tillämpas på projekt som kan antas medföra betydande miljökonsekvenser. Projekt för vilka det alltid krävs ett MKB-förfarande anges i projektförteckningen i bilaga 1 till lagen. Relevanta punkter i projektförteckningen med tanke på produktionsanläggningar för förnybar energi är bland annat punkt 7 underpunkt a (pannanläggningar eller kraftverk där den största bränsleeffekten är minst 300 megawatt) och underpunkt e (vindkraftverksprojekt där de enskilda kraftverken är minst tio till antalet eller projektets totala kapacitet är minst 45 megawatt) samt punkt 2 underpunkt f (förändring av bestående karaktär av skogs-, kärr- eller våtmarksnatur på ett område som är större än 200 hektar och som är att betrakta som enhetligt genom nydikning eller torrläggning av odikade kärr- och våtmarksområden, genom avlägsnande av trädbeståndet varaktigt eller genom förnyelse av området med trädarter som inte hör till Finlands naturliga flora. Punkten kan bli tillämplig exempelvis i fråga om solkraftsprojekt).  

Utöver de projekt som anges i projektförteckningen kan ett MKB-förfarande tillämpas i enskilda fall när ett projekt eller en ändring av det kan antas medföra betydande miljökonsekvenser som till sin natur och omfattning kan jämföras med konsekvenserna av projekt som anges i projektförteckningen. Beslut om tillämpning av ett MKB-förfarande i ett enskilt fall fattas av NTM-centralen, med undantag för vissa projekt enligt kärnenergilagen där beslutet fattas av arbets- och näringsministeriet. 

MKB-förfarandet omfattar enligt lagens 14 § 1) utarbetande av ett program för miljökonsekvensbedömning och en miljökonsekvensbeskrivning, 2) tillkännagivande och hörande om programmet för miljökonsekvensbedömning och miljökonsekvensbeskrivningen, inklusive internationellt hörande, 3) kontaktmyndighetens analys av uppgifterna i programmet för miljökonsekvensbedömning och miljökonsekvensbeskrivningen och av de åsikter och utlåtanden som getts i samband med hörande, inklusive internationellt hörande, 4) kontaktmyndighetens utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning, 5) kontaktmyndighetens motiverade slutsats om projektets betydande miljökonsekvenser, och 6) beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen, de åsikter och utlåtanden som getts om den, inklusive handlingar om internationellt hörande, och den motiverade slutsatsen i tillståndsförfarande samt inkluderande av den motiverade slutsatsen i tillståndet.  

2.1.9  Lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program

Lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005, nedan SMB-lagen ) trädde i kraft den 1 juni 2005. Genom lagen genomfördes till centrala delar Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (nedan SEA-direktivet ). Till den del som gäller planläggningen har direktivet har genomförts nationellt genom lagen om områdesanvändning.  

I 8–11 § i SMB-lagen finns de bestämmelser om miljöbedömning av vissa planer och program som förutsätts i SEA-direktivet. Med miljöbedömning avses enligt SMB-lagen bedömning av miljökonsekvenserna av en plan eller ett program, inklusive utarbetande av en miljörapport, genomförande av samråd, beaktande av miljörapporten och resultaten av samråden i beslutsprocessen samt information om beslutet. Den myndighet som ansvarar för en plan eller ett program ska i miljöbedömningen utreda och bedöma de betydande miljökonsekvenser som genomförandet av planen eller programmet och de undersökta alternativen kan antas ha samt utarbeta en miljörapport.  

Beredningen av en plan eller ett program ska enligt lagens 8 § ordnas på ett sådant sätt att allmänheten har möjlighet att få information om utgångspunkterna för, syftena med och beredningen av planen eller programmet och miljörapporten samt att lämna yttranden till den myndighet som ansvarar för planen eller programmet. Så snart utkastet till plan eller program är färdigt ska allmänheten enligt 9 § ges tillfälle att ta del av utkastet till plan eller program och miljörapporten samt att yttra sig om dem.  

SMB-lagens 10 och 10 a § innehåller bestämmelser om de situationer där en plan eller ett program kan antas ha betydande miljökonsekvenser. Enligt 11 § ska det när en plan eller ett program bereds tas hänsyn till miljörapporten och i den mån det är möjligt responsen från de samråd som ordnats. Denna information ska också finnas i beslutet att godkänna planen eller programmet. Dessutom ska beslutet att godkänna planen eller programmet innehålla en utredning av övervakningen av miljökonsekvenserna. Beslutet ska delges genom offentlig kungörelse. Enligt 12 § ska den myndighet som ansvarar för planen eller programmet se till att miljökonsekvenserna övervakas. 

2.1.10  Lagen om utsläppshandel

Enligt 5 § i lagen om utsläppshandel (1270/2023) tillämpas lagen på anläggningar som bedriver verksamheter som anges i bilaga I i lagen samt på i bilaga I angivna växthusgaser som härrör från anläggningarna. Utsläppstillstånd krävs bland annat för förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW och för mindre anläggningar som anslutits till samma fjärrvärmenät. I lagens 6 § föreskrivs det bland annat att lagen till och med den 31 december 2025 inte tillämpas på anläggningar som förutom vid start eller avstängning av anläggningen eller en förbränningsenhet uteslutande använder biomassa. Från och med den 1 januari 2026 tillämpas lagen inte på sådana anläggningar där de genomsnittliga utsläppen från förbränning av hållbar biomassa under perioden 2019–2023 utgör mer än 95 procent av anläggningens totala genomsnittliga utsläpp under den perioden. 

I 6 kap. i lagen om utsläppshandel föreskrivs det om utsläppstillstånd för anläggningar. Enligt 26 § ska en anläggning som omfattas av lagens tillämpningsområde ha ett av Energimyndigheten beviljat utsläppstillstånd. I 27 § föreskrivs det om verksamhetsutövarens skyldighet att lämna in en ansökan om utsläppstillstånd till Energimyndigheten samt om innehållet i ansökan. I 28 § föreskrivs det om villkor för beviljande av utsläppstillstånd och i 29 § om beslut om beviljande av utsläppstillstånd. Enligt 29 § ska Energimyndigheten fatta beslut om beviljande av utsläppstillstånd senast två månader från den dag då ansökan och eventuella kompletteringar av den lämnades in.  

2.1.11  Lagen om Finlands ekonomiska zon

I enlighet med lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004) omfattar Finlands ekonomiska zon det havsområde som ligger omedelbart utanför Finlands territorialvatten och som avgränsas i enlighet med Finlands överenskommelser med främmande stater och vars yttre gräns anges genom förordning av statsrådet. Finland har i den ekonomiska zonen i enlighet med folkrätten jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner samt på skydd av den marina miljön och marinvetenskaplig forskning, liksom också andra av folkrätten erkända rättigheter och skyldigheter. 

Enligt 6 § i lagen om Finlands ekonomiska zon kan statsrådet efter ansökan lämna samtycke till utnyttjande av naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag i den ekonomiska zonen liksom också till forskning som åsyftar detta och till att i den ekonomiska zonen idkas annan verksamhet som avser ekonomiskt utnyttjande av zonen. Med stöd av 7 § i den lagen kan statsrådet efter ansökan lämna samtycke till att uppföra och använda konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner för de verksamheter som avses i 6 § samt sådana övriga anläggningar och konstruktioner som kan störa utövandet av de rättigheter som Finland enligt folkrätten har i den ekonomiska zonen. Tillståndsärenden avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde efter föredragning från arbets- och näringsministeriet. 

2.1.12  Lagen om inlösningstillstånd för vissa projekt som påverkar användningen av miljön

Syftet med lagen om inlösningstillstånd för vissa projekt som påverkar användningen av miljön (768/2004, nedan lagen om inlösningstillstånd ) är att förebygga sådana olägenheter som anläggningen av vissa kraftledningar och överföringsrör för transport av gas, olja och kemikalier orsakar miljön.  

Lagen tillämpas på projekt som avser anläggning av sådana kraftledningar ovan markytan som har en spänning av minst 220 kilovolt och en längd av mer än 15 kilometer (1 punkten), sådana överföringsrör för transport av gas, olja eller kemikalier som har en längd av mer än 40 kilometer och en diameter av mer än DN 800 millimeter (2 punkten) eller andra än i 1 eller 2 punkten avsedda kraftledningar ovan markytan eller överföringsrör, om lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpas på projektet (3 punkten). I lagen ställs det krav på inlösningstillstånd enligt lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977, nedan inlösningslagen ) i fråga om projekt som omfattas av lagens tillämpningsområde.  

2.2.1  Tillståndsärenden som behandlas vid regionförvaltningsverket

Regionförvaltningsverken är vid sidan av kommunerna behöriga myndigheter i miljötillståndsärenden. Dessutom är de behöriga myndigheter i fråga om tillstånd enligt vattenlagen. Följande tabell innehåller allmänna uppgifter ur regionförvaltningsverkens bokslut om tillståndsansökningar och beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. Dessa är uppgifter om antalet anhängiga ansökningar vid regionförvaltningsverken 2020–2023. Även uppgifterna om antalet beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen gäller perioden 2020–2023. Det har inte bedömts huruvida dessa ansökningar eller beslut gäller sådana typer av projekt som omfattas av detta utkast till regeringsproposition, utan uppgifterna om volymerna omfattar alla tillstånds- och beslutsärenden enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen.  

Tabell 1. Tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen (MSL) och vattenlagen, inledda ärenden. 

Enligt regionförvaltningsverkens bokslut för 2023 inleddes 210 ärenden, dvs. 27,4 procent av tillståndsärendena, via e-tjänsten. År 2022 inleddes 158 tillståndsärenden, år 2021 195 tillståndsärenden och år 2020 191 tillståndsärenden via e-tjänsten. 

Tabell 2. Tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen (MSL) och vattenlagen, avgjorda ärenden. 

Enligt regionförvaltningsverkens bokslut för 2023 påverkas minskningen av antalet avgjorda tillståndsärenden av att en allt högre andel tillståndsärenden som gäller småskaliga verksamheter avgörs i kommunerna. De tillståndsärenden som hör till regionförvaltningsverkets behörighet gäller i huvudsak omfattande helheter. Flera olika frågor som behöver avgöras för att ändra ett tillstånd avgörs genom ett enda beslut.  

Figur 1. Tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen, inledda och avgjorda ärenden 2013–2023. Källa: Regionförvaltningsverkens bokslut för 2023 och den källa som nämns i bokslutet. 

I de årliga resultatavtalen mellan regionförvaltningsverken och de styrande ministerierna och i de förhandsmål som hänför sig till avtalen har man ställt mål om medianhandläggningstider för de följande åren i syfte att uppnå mer smidig och resultatrik tillståndsbehandling. Med målen för medianhandläggningstiderna har man strävat efter att försnabba tillståndsbehandlingen utan att ge avkall på behandlingens kvalitet. Såsom framgår av en utredning från 2021 uppnåddes målen för medianhandläggningstiderna åren 2018–2020 i fråga om alla miljötillståndsansökningar. Den nuvarande, målsatta genomsnittliga handläggningstiden för ansökningar om vattenhushållningstillstånd vid regionförvaltningsverket är åtta månader och handläggningstiden för miljötillståndsansökan tio till tolv månader beroende på ärendet. 

De målsatta och faktiska handläggningstider som behandlas i detta avsnitt har beräknats från den tidpunkt då tillståndsansökan blev anhängig. Detta avviker från förfarandet i RED III-direktivet, där de bindande handläggningstiderna räknas från bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet. 

Regionförvaltningsverkens gemensamma årliga bokslut innehåller statistiska uppgifter om handläggningstiderna för tillståndsansökningar inom ansvarsområdet för miljötillstånd (räknade från tidpunkten för anhängiggörandet av ansökan) och om antalet tillståndsansökningar. I bokslutet redogörs det samtidigt för antalet ärenden som gällt brådskande investeringsprojekt och ärenden som (sedan 2023) behandlats i ett företrädesförfarande. 

Tabell 3. Medianhandläggningstiderna för tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen vid regionförvaltningsverken 2020–2023. Källor: Regionförvaltningsverkens bokslut 2020–2023. 

Tabell 4. Genomsnittliga handläggningstider för tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen vid regionförvaltningsverken 2020–2023. Källor: Regionförvaltningsverkens bokslut 2020–2023. 

Utfallet av medianhandläggningstiderna respektive de genomsnittliga handläggningstiderna för tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen varierade vid de enskilda regionförvaltningsverken. Sakkomplexen är mycket olika till sin omfattning och i fråga om konsekvenserna. De sakkomplex som behandlas är numera även på grund av lagstiftningsändringar mer arbetsintensiva och omfattande än tidigare.  

Regionförvaltningsverkens ansvarsområde för miljötillstånd införde vid ingången av 2022 en reviderad uppgiftsklassificering inom ärendehanteringen. Uppgiftsklassificeringen ändrades från att basera sig på näringsgrenen till att vara processbaserad. Antalet uppgiftskategorier minskade betydligt, och näringsgrenarna uttrycks med hjälp av den nya klassificeringstypen. Samtidigt harmoniserades ansvarsområdets uppgiftsklassificering med de uppgiftsklassificeringar som regionförvaltningsverkens övriga ansvarsområden använder. Av denna orsak är utfallsuppgifterna för prestationerna och handläggningstiderna 2020–2023 inte helt jämförbara sinsemellan. 

Lagstiftning om att projekt som anknyter till grön omställning ska ges företräde vid regionförvaltningsverkens tillståndsbehandling trädde i kraft vid ingången av 2023. Enligt 2 a § 2 mom. 1 punkten i lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken ska företräde ges för sådana energiproduktionsanläggningar som producerar energi med förnybar energi samt för havsbaserade vindkraftverk och därtill hörande vattenhushållningsprojekt.  

År 2023 beviljade regionförvaltningsverken företräde som hänförde sig till grön omställning för sammanlagt 26 projekt. Enligt regionförvaltningsverkens verksamhetsberättelse för 2023 hade man i huvudsak goda erfarenheter av företrädesförfarandet. Projekten beviljades miljötillstånd på mindre än ett år och de fördröjde inte behandlingen av andra tillståndsansökningar. Fram till utgången av oktober 2024 hade företräde beviljats för sex nya ansökningar. Således har sammanlagt 45 tillståndsansökningar beviljats företräde fram till den tidpunkten.  

Avsikten är att bestämmelsen om företräde ska gälla till och med den 31 december 2026. I den proposition med förslag till lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och till vissa andra lagar som har samband med den som bereds vid miljöministeriet föreslås det att tidsfristen för företrädesförfarandet förlängs till utgången av 2030. I utkastet till proposition ingår också en bestämmelse om att tillståndsansökningar som beviljats företräde i den mån det är möjligt ska behandlas inom 12 månader räknat från offentliggörandet av kungörelsen om tillståndsansökan. Avsikten är att regeringspropositionen ska överlämnas till riksdagen samtidigt med denna regeringsproposition. 

2.2.2  Tillståndsärenden som behandlas vid Säkerhets- och kemikalieverket

Produktionsanläggningar för förnybar energi förutsätter också tillstånd som hör till Säkerhets- och kemikalieverkets behörighet. Sådana tillstånd är exempelvis tillstånd till hantering och upplagring (eller anmälan om hantering och upplagring) enligt kemikaliesäkerhetslagen. Säkerhets- och kemikalieverket är behörig myndighet också vid registrering av tryckbärande anordningar enligt lagen om tryckbärande anordningar (1144/2016) och vid byggnadstillstånd enligt statsrådets förordning om säkerhet vid hantering av naturgas (551/2009). 

I Säkerhets- och kemikalieverkets bokslut för 2023 anges volymerna för verkets största prestationsgrupper. Antalet tillstånd och anmälningar som gällde industriella investeringsprojekt var 195. Det inleddes färre sådana ärenden än året innan, och antalet anhängiga ansökningar och antalet beslut minskade. Antalet ansökningar påverkas delvis av att de projekt som gäller den gröna omställningen ännu är i planerings- och beredningsfasen, men antalet ansökningar förutspås öka i framtiden. 

Den målsatta handläggningstiden för de tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen som Säkerhets- och kemikalieverket behandlar och som behövs för hantering och upplagring av farliga kemikalier och gaser är 240 dagar i fråga om ansökningar som ska kungöras och 80 dagar i fråga om andra tillstånd och anmälningar. Den genomsnittliga handläggningstiden för tillståndsansökningar räknat från tidpunkten då ansökan blivit anhängig var år 2024 105 dagar. Den målsatta handläggningstiden på 240 dagar har överskridits i fråga om 8 % av ansökningarna. 

2.2.3  Kommunernas beslut

De kommunala myndigheterna är vid sidan av regionförvaltningsverken behöriga myndigheter i miljötillståndsärenden. Dessutom är de behöriga myndigheter i fråga om tillstånd till byggande enligt bygglagen.  

Den genomsnittliga handläggningstiden för kommunernas miljötillståndsbeslut har varierat från tre månader i kommuner med färre än 5 000 invånare till 6,2 månader i kommuner med 20 001–50 000 invånare. När samtliga kommuner beaktas har den genomsnittliga handläggningstiden varit cirka 5,2 månader. Uppgifterna är dock inte jämförbara, eftersom reglerna för beräkningen av tidsfristen varierar från kommun till kommun: i en del kommuner räknas tidsfristerna från det att ärendet inleds och i en del från bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet. 

I 68 a § i bygglagen, som träder i kraft den 1 januari 2026, åläggs byggnadstillsynsmyndigheten en skyldighet att avgöra ansökan om bygglov inom tre månader från det att ansökan om bygglov inklusive bilagor har anhängiggjorts vid byggnadstillsynen och bilagorna möjliggör en behandling av ansökan. Ansökan om bygglov för särskilt krävande byggprojekt där projekteringsuppgiften är exceptionellt krävande och ansökan om placeringstillstånd för omställning till ren energi ska emellertid avgöras inom sex månader. 

2.3.1  Definitioner (2 artikel)

Till definitionen av förnybar energi i artikel 2.1 i ändringsdirektivet har fogats ett omnämnande av osmotisk energi. Ändringen förutsätter att 3 § 4 punkten i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi ändras på motsvarande sätt. Avsikten är att den nationella definitionen av förnybar energi ska ha samma innehåll som definitionen i direktivet. Till artikel 2 andra stycket i direktivet som innehåller definitioner har dessutom fogats ett led 44b med en definition av osmotisk energi. Det anses inte vara nödvändigt att ta in definitionen i definitionsparagrafen i den nationella lagen, men den bör utnyttjas i specialmotiveringen till definitionen av förnybar energi. 

I lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi finns i 3 § 5 punkten dessutom en definition av en produktionsanläggning för förnybar energi. Enligt definitionen avses med produktionsanläggning en anläggning som producerar energi som helt eller delvis är förnybar energi. Den gällande definitionen omfattar således också sådana produktionsanläggningar för förnybar energi som endast delvis producerar förnybar energi. Eftersom det i definitionen inte preciseras hur stor del av den energi som en anläggning använder som ska vara förnybar, omfattar definitionen också anläggningar vars energiproduktion endast till en mycket liten del är förnybar.  

I förnybarhetsdirektivet ges det ingen definition av en produktionsanläggning för förnybar energi (i direktivets svenska ordalydelse ”verk för förnybar energi”). Enligt artikel 2 andra stycket led 1 i ändringsdirektivet avses med energi från förnybara energikällor eller förnybar energi energi från förnybara, icke-fossila energikällor, det vill säga vindenergi, solenergi (termisk solenergi och fotovoltaisk solenergi) och geotermisk energi, osmotisk energi, omgivningsenergi, tidvattensenergi, vågenergi och annan havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas. Som produktionsanläggningar för förnybar energi ska nationellt betraktas anläggningar som producerar energi huvudsakligen från ovannämnda källor. Definitionen av produktionsanläggningar för förnybar energi i den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi behöver således ändras.  

Genom RED III-direktivet har det i artikel 2 som gäller definitioner även gjorts andra ändringar som gäller tillståndsförfarandet. Till det andra stycket i artikeln har fogats nya led som gäller accelerationsområden för förnybar energi (9a), solenergiutrustning (9b) och samlokaliserad energilagring (44d). Det anses inte nödvändigt att ta in dessa definitioner i den nationella lagstiftningen, men de kommer att utnyttjas i motiveringen till de bestämmelser där den berörda definitionen används. 

2.3.2  Tillståndsförfarandets huvudprinciper och organisation (artikel 16)

Verksamheter och steg som ingår i tillståndsförfarandet (artikel 16.1)

Tillståndsförfarandet ska enligt artikel 16.1 i ändringsdirektivet omfatta alla relevanta administrativa tillstånd för uppförande, uppgradering och drift av verk för förnybar energi, inbegripet sådana som kombinerar olika förnybara energikällor, värmepumpar och samlokaliserad energilagring, inbegripet anläggningar för el och värme, samt tillgångar som krävs för anslutning av sådana verk och värmepumpar och sådan lagring till nätet och, när så krävs, för att integrera förnybar energi i värme- och kylnät, inbegripet tillstånd för nätanslutning och miljöbedömningar. I bland annat den engelska språkversionen av direktivet omfattar hänvisningen till nät också andra nät än elnät: ”…assets necessary for the connection of such plants, heat pumps and storage to thegrid ”. I direktivet tolkas tillståndsförfarandet omfatta även anslutning av en produktionsanläggning för förnybar energi till gasnätet.  

Enligt artikelns tidigare ordalydelse omfattade förfarandet för beviljande av tillstånd relevanta administrativa tillstånd för uppförande, uppgradering och drift av anläggningar för produktion av energi från förnybara energikällor samt tillgångar som krävs för anslutning av dessa till elnätet. Tillståndsförfarandets omfattning har jämfört med den tidigare bestämmelsen preciserats så att det också omfattar med produktionsanläggningar för förnybar energi samlokaliserad energilagring samt konstruktioner som behövs för anslutning till nätet.  

Tillämpningsområdet för de bestämmelser som gäller förfarandena anses vara oförändrat i sak, men preciseringar i fråga om energilagring och konstruktioner som behövs för anslutning av en produktionsanläggning till nätet föreslås för tydlighetens skull bli införlivade också i den nationella lagstiftningen.  

I artikel 16.8 i ändringsdirektivet föreskrivs det om tider som inte räknas in i längden på tillståndsförfarandet. Enligt led a i artikeln ska i längden på tillståndsförfarandet inte räknas med den tid under vilken verken för förnybar energi, deras nätanslutningar och – i syfte att säkerställa nätets stabilitet, tillförlitlighet och säkerhet – tillhörande nödvändig nätinfrastruktur uppförs eller uppgraderas. Enligt led b i artikel 16.8 ska i längden på tillståndsförfarandet inte räknas med tiden för de administrativa steg som krävs för de betydande uppgraderingar av nätet som är nödvändiga för att säkerställa nätets stabilitet, tillförlitlighet och säkerhet. I Finland finns det inget förfarande med administrativa tillstånd för nätanslutningar, och därför förutsätter inte artikel 16.8 led a eller led b att den nationella lagstiftningen ändras. 

Enligt artikel 16.8. c ska i längden på tillståndsförfarandet inte heller räknas med tiden för överklaganden och rättsmedel, andra domstolsförfaranden eller alternativa tvistlösningsmekanismer, inbegripet förfaranden för klagomål samt överklaganden och rättsmedel utanför domstol. Eftersom en bestämmelse med samma innehåll redan ingår i 13 § 1 mom. 3 punkten i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi föranleder den ändrade artikel 16.8 c inga ändringar av den nationella lagstiftningen. 

Enligt 13 § 1 mom. 1 och 2 punkten i den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi ska tidsfristerna dessutom inte tillämpas på undantagförfaranden enligt 83 § i naturvårdslagen eller förfaranden för utsläppstillstånd enligt 8 § i lagen om utsläppshandel Hänvisningen har föråldrats i och med den nya lagen om utsläppshandel. Bestämmelser om utsläppstillstånd finns i 6 kap. i den gällande lagen om utsläppshandel (1270/2023). . Eftersom ändringsdirektivet inte längre gör det möjligt att låta bli att tillämpa tidsfristerna på dessa förfaranden bör de inte längre omfattas av tillämpningsområdet för 13 § utan tas in i 9 § som gäller förfaranden som omfattas av tidsfristerna.  

Tillståndsförfarandet omfattar enligt ordalydelsen i artikel 16.1 i ändringsdirektivet alla relevanta administrativa tillstånd, inbegripet miljöbedömningar, från och med bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet. Enligt den tidigare formuleringen inleddes förfarandet för beviljande av tillstånd från bekräftelsen på att ansökan har mottagits. Genom att tidsfristen ska inledas från tidpunkten för tillståndsansökans fullständighet i stället för från tidpunkten för anhängiggörandet av ansökan, behöver bestämmelserna om beräkning av tidsfristen i 11 § i den nationella lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi ändras. 

Med miljöbedömningar i direktivets kontext avses ett MKB-förfarande och en Naturabedömning. Dessa genomförs i regel i vårt nationella system före bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet. I det utkast till regeringsproposition med förslag till lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och till vissa andra lagar som har samband med den som var på remiss föreslogs det att 22 a § i MKB-lagen ändras så att höranden om en sådan tillståndsansökning enligt miljöskyddslagen, vattenlagen eller marktäktslagen som ska avgöras av Tillstånds- och tillsynsverket och om en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen ska kunna ordnas samtidigt. Den tid som används för miljöbedömningar kan således vara inkluderad i tidsfristerna, om en bedömning infaller vid den tidpunkt då tillståndsansökans fullständighet har bekräftats. Då infaller bedömningarna dock samtidigt med tillståndsförfarandet. 

Tillståndsförfarandet enligt ändringsdirektivet omfattar enligt artikel 16.1 alla steg till dess att den eller de behöriga myndigheternas meddelande om det slutliga beslutet om tillståndsförfarandets resultat. Tidsfristerna i direktivet är avsedda att gälla myndigheternas verksamhet och kan således endast gälla de skeden i förfarandet då tillståndsansökan är under behandling hos myndigheten. Den tid under vilka sökanden bearbetar tillståndsansökan anses inte ingå i tidsfristerna enligt direktivet. 

Fastställande av tillståndsansökans fullständighet (artikel 16.2)

I artikel 16.2 i ändringsdirektivet föreskrivs det om den behöriga myndighetens skyldighet att bekräfta tillståndsansökans fullständighet, antingen inom 30 dagar (projekt inom accelerationsområden för förnybar energi) eller inom 45 dagar (projekt utanför accelerationsområden) från det att ansökan har mottagits, eller, om sökanden inte har skickat all den information som krävs för att behandla ansökan, att begära att sökanden lämnar in en fullständig ansökan utan onödigt dröjsmål. Ändringen förutsätter att tidsfrister för bekräftelse av fullständigheten fogas till den nationella lagen. 

Kontaktpunkt (artikel 16.3)

I den ändrade artikel 16.3 i direktivet föreskrivs det om medlemsstaternas skyldighet att inrätta eller utse en eller flera kontaktpunkter. Bestämmelserna om kontaktpunkten har tidigare funnits i artikel 16.1 och 16.2 och har genom ändringsdirektivet flyttats till artikel 16.3. Bestämmelserna om kontaktpunkten har i den ändrade artikeln preciserats och kompletterats, i synnerhet genom bestämmelser om en skyldighet för kontaktpunkten att säkerställa att tidsfristerna för tillståndsförfarandet i direktivet respekteras. Ändringen av direktivet förutsätter att 4 och 12 § i den nationella lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi ändras. 

I artikel 16.3 åläggs medlemsstaterna dessutom en skyldighet att senast den 21 november 2025 se till att alla tillståndsförfaranden genomförs i elektroniskt format. Den gällande nationella lagen innehåller redan bestämmelser om elektronisk kommunikation, och de behöriga myndigheterna använder redan i stor utsträckning elektroniska förfaranden. De bestämmelser i direktivet som gäller elektroniska tjänster föranleder inga ändringar av de nationella bestämmelserna. 

Handbok för förfaranden (artikel 16.4)

Bestämmelserna om innehållet i den handbok som avses i artikel 16.4 i ändringsdirektivet har kompletterats med ett omnämnande av projekt som genomförs av egenanvändare och ett omnämnande av gemenskaper för förnybar energi. Tilläggen föranleder ändringar av 15 § i den nationella lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi som gäller innehållet i handboken. 

Tvistlösning och överklagande (artikel 16.5 och 16.6)

Till skyldigheten att ge tillgång till enkla förfaranden för tvistlösning avseende tillståndsförfaranden för att uppföra och driva verk för förnybar energi har i artikel 16.5 i ändringsdirektivet fogats ett omnämnande av allmänheten. Kraven i artikeln anses bli uppfyllda i de nationella allmänna författningar som avser tvistlösning, och ändringen föranleder således inga ändringar i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi. 

I artikel 16.6 i ändringsdirektivet föreskrivs det att överklaganden som gäller verk för förnybar energi ska vara föremål för det snabbaste administrativa och rättsliga förfarande som finns tillgängligt. Det rör sig om en ny skyldighet. Det utkast till proposition med förslag till lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och till vissa andra lagar som har samband med den som var på remiss innehöll ett förslag om att förlänga tidsfristen för förfarandet med företräde för projekt för grön omställning till utgången av 2030. Utkastet innehöll dessutom ett förslag om att besvär som anförts hos förvaltningsdomstolen över beslut som fattats i ett sådant företrädesförfarande ska behandlas skyndsamt fram till utgången av 2032. Anläggningar för förnybar energi omfattas av företrädesförfarandet avseende grön omställning. Till övriga delar innehåller den nationella lagstiftningen inga bestämmelser om sökande av ändring som påverkar hur snabbt företrädesförfarandet eller något annat förfarande genomförs och som produktionsanläggningar för förnybar energi borde omfattas av. 

Enligt skäl 30 i ingressen till RED III-direktivet fortsätter bestämmelserna i Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen, FördrS 121–122/2004), undertecknad i Århus den 25 juni 1998, särskilt bestämmelserna om allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning, fortsätter att vara tillämpliga. 

Tillräckliga myndighetsresurser (artikel 16.7) 

I artikel 16.7 i ändringsdirektivet föreskrivs det om en skyldighet för medlemsstaterna att tillhandahålla tillräckliga myndighetsresurser. Det rör sig om en ny skyldighet. Bestämmelserna om resursbehovet anses inte förutsätta några ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Allmänhetens tillgång till beslut (artikel 16.9)

Enligt artikel 16.9 i ändringsdirektivet ska de beslut som följer av tillståndsförfaranden göras tillgängliga för allmänheten i enlighet med tillämplig rätt. I det nationella förvaltningsförfarandet görs besluten redan nu offentligt tillgängliga för allmänheten, och bestämmelsen anses inte kräva nationella genomförandeåtgärder. 

2.3.3  Tillståndsförfarande utanför accelerationsområden för förnybar energi (artikel16b)

Tidsfrister för tillståndsförfarandet utanför accelerationsområden (artikel 16b.1 och 16b.2)

Utanför accelerationsområden för förnybar energi får tillståndsförfarandet för projekt för förnybar energi enligt artikel 16b.1 i ändringsdirektivet inte pågå längre än två år. I fråga om havsbaserade projekt är tidsfristen dock tre år. I undantagsfall får tidsfristerna förlängas med sex månader. Enligt artikel 16b.2 andra stycket får tillståndsförfarandet för uppgradering av kraftverk för förnybar energi och nya anläggningar med en elkapacitet på mindre än 150 kilowatt inte pågå längre än tolv månader. För projekt för havsbaserad förnybar energi får förfarandet inte pågå längre än två år. Tidsfristerna får på grund av exceptionella omständigheter förlängas med tre månader. 

I 10 § i den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi föreskrivs det om tidsfrister för tillståndsförfaranden i fråga om kraftverk för förnybar energi. Paragrafen behöver ändras så att tidsfristerna i fortsättningen ska gälla även andra produktionsanläggningar för förnybar energi än kraftverk för elproduktion. Att tidsfristerna utvidgas till att också gälla andra produktionsanläggningar för förnybar energi förutsätter att bestämmelsen i lagens 2 § som gäller tillämpningsområdet ändras. Också varaktigheten av de tidsfrister som anges i 10 § behöver ändras.  

MKB-förfarande och Naturabedömning (artikel 16b.2)

Om ett projekt som genomförs utanför accelerationsområden för förnybar energi kräver ett MKB-förfarande och en Naturabedömning, ska dessa enligt artikel 16b.2 i det ändrade förnybarhetsdirektivet utföras i ett enda förfarande. Enligt punkt 2 ska den behöriga myndigheten avge ett yttrande om omfattningen av och detaljnivån för den information som ska lämnas i miljökonsekvensbeskrivningen, vars omfattning inte får utökas därefter.  

Om nödvändiga skyddsåtgärder (dvs. lindrande åtgärder) har vidtagits i ett projekt för förnybar energi, ska dödande eller störning av arter som skyddas enligt artikel 12.1 i habitatdirektivet och artikel 5 i fågeldirektivet inte betraktas som avsiktligt. Medlemsstaterna får tillåta att nya skyddsåtgärder vars syfte är att så mycket som möjligt förhindra dödande eller störning av arter som skyddas enligt habitatdirektivet och fågeldirektivet eller förhindra eventuella andra miljöeffekter och vars ändamålsenlighet inte har provats i stor skala används för ett eller flera pilotprojekt under en begränsad tidsperiod, förutsatt att sådana skyddsåtgärders ändamålsenlighet noga övervakas och att lämpliga åtgärder omedelbart vidtas om de inte visar sig vara ändamålsenliga. 

Kravet i artikel 16b.2 på att MKB-förfarandet och Naturabedömningen ska utföras i ett enda förfarande samt det krav som gäller avsiktligheten vid dödande eller störning av skyddade arter har genomförts genom en lag om ändring av naturvårdslagen (422/2024). Den behöriga myndighetens yttrande om omfattningen av och detaljnivån för den information som ska lämnas i miljökonsekvensbeskrivningen genomförs i den nationella lagstiftningen genom bestämmelsen i 18 § i MKB-lagen om kontaktmyndighetens utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning. Utlåtandet ändras inte mera efter att det har getts. Förbudet enligt artikel 16b.2 mot att ändra de uppgifter som förutsätts i miljökonsekvensbeskrivningen föranleder således inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

2.3.4  Accelerationsområden för förnybar energi (artikel 15c och 16a)

Utseende av accelerationsområden för förnybar energi (artikel 15c)

Enligt det nya ledet 9a i artikel 2 andra stycket i direktivet avses med accelerationsområde för förnybar energi en särskild plats eller ett särskilt område, på land, till havs eller på inlandsvatten, som av en medlemsstat har utsetts som särskilt lämplig eller lämpligt för uppförande av verk för förnybar energi.  

I artikel 15c i direktivet föreskrivs det om en skyldighet för medlemsstaterna att senast den 21 februari 2026 säkerställa att behöriga myndigheter antar en eller flera planer i vilka utses, som undergrupp till de områden som avses i artikel 15b.1, accelerationsområden för förnybar energi från en eller flera typer av förnybara energikällor. Medlemsstaterna får enligt artikel 15b.1 undanta förbränningsanläggningar för biomassa och vattenkraftverk från tillämpningsområdet. Betydelsen av denna bestämmelse som gäller det nationella handlingsutrymmet förblir oklar, eftersom direktivet inte heller i övrigt förpliktar medlemsstaterna att utse accelerationsområden för förnybar energi för de nämnda produktionsformerna. Medlemsstaterna kan också i övrigt besluta att vissa produktionsformer för förnybar energi inte lämpar sig för de utsedda områdena. I artikeln föreskrivs det dessutom om förfarandet vid utseende av områdena och ställs krav på de områden som ska utses. Avsikten är att medlemsstaterna ska utse sådana områden där utbyggnaden av en eller flera specifika typer av förnybara energikällor inte förväntas ha några betydande miljöeffekter. Områdena ska utses för en eller flera typer av förnybara energikällor. 

Enligt artikeln ska medlemsstaterna, samtidigt som de behåller rätten att besluta om dessa områdens storlek, sträva efter att säkerställa att dessa områdens sammanlagda storlek är betydande och att de bidrar till att uppnå de mål som fastställs i direktivet. De mål som fastställs i direktivet tolkas som att de avser det övergripande unionsmål för 2023 för förnybara energikällor som ställs i direktivet. Direktivet ger medlemsstaterna frihet att fastställa områdenas storlek och antal i förhållande till sina egna förnybarhetsmål. Minimikravet är att åtminstone ett accelerationsområde ska utses. I samband med inrättandet ska det för varje område fastställas lämpliga regler om ändamålsenliga skyddsåtgärder (lindrande åtgärder) i syfte att undvika den negativa miljöpåverkan som projekten kan medföra eller avsevärt minska den. Innan områdena godkänns ska det i fråga om de planer som gäller områdena göras en miljöbedömning i enlighet med SEA-direktivet. Vid behov ska planerna dessutom bedömas i enlighet med artikel 6.3 i habitatdirektivet (Naturabedömning).  

Accelerationsområdena ska enligt den nya artikeln 15c i ändringsdirektivet utses som undergrupper till de områden som avses i artikel 15b.1 i direktivet. Artikel 15b.1 gäller en mer allmän kartläggning av tillgängliga områden för förnybar energi. Vid kartläggningen av sådana områden ska bland annat tillgången till energiinfrastruktur beaktas. Accelerationsområdena ska utses bland de områden som tagits in i denna kartläggning. Även accelerationsområdena omfattas således av de kriterier och mål som tillämpas på den kartläggning som avses i artikel 15b.  

Den helhet av bestämmelser som gäller accelerationsområden förutsätter att det till lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi fogas helt nya bestämmelser om utseende av accelerationsområden och om det förfarande som ska tillämpas i de utsedda områdena. 

Tidsfrister för förfarandet i accelerationsområden (artikel 16a.1 och 16a.2)

Tillståndsförfarandet får enligt artikel 16a.1 i ändringsdirektivet i princip inte pågå längre än tolv månader i dessa områden. I fråga om havsbaserade projekt får förfarandet emellertid inte pågå längre än två år. Tidsfristerna får i undantagsfall förlängas med högst sex månader.  

Tillståndsförfarandet för projekt för uppgradering av kraftverk och för nya anläggningar med en elkapacitet på mindre än 150 kilowatt får enligt artikel 16a.2 inte pågå längre än sex månader i accelerationsområden för förnybar energi. I fråga om projekt för havsbaserad vindkraft är tidsfristen dock tolv månader. Tidsfristerna på sex månader kan enligt punkt 2 förlängas med högst tre månader och tidsfristen på tolv månader för projekt för havsbaserad vindkraft förlängas med upp till sex månader. En förutsättning för detta är att förlängningen är vederbörligen motiverad på grund av exceptionella omständigheter. Som exempel nämns i punkt 2 tvingande säkerhetsrelaterade skäl när uppgraderingsprojektet har en påtaglig effekt på elnätet eller på anläggningens ursprungliga kapacitet, storlek eller prestanda. Den som genomför projektet ska tydligt informeras om de exceptionella omständigheter som motiverar en sådan förlängning.  

Artikel 16a i ändringsdirektivet är ny och förutsätter att lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi ändras. 

Undantag från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning (artikel 16a.3)

I artikel 16a.3 i ändringsdirektivet undantas projekt som genomförs i accelerationsområden för förnybar energi från kravet på att genomföra en miljökonsekvensbedömning enligt MKB-direktivet och Naturabedömning, förutsatt att dessa projekt är förenliga med de regler om ändamålsenliga skyddsåtgärder i syfte att undvika negativ miljöpåverkan som fastställts för det berörda accelerationsområdet.  

Undantaget från kravet på att genomföra en miljökonsekvensbedömning tillämpas enligt artikel 16a.3 på de typer av projekt som nämns i bilaga II till MKB-direktivet i bilagans punkt 3 a (anläggningar för produktion av elektricitet, ånga och hetvatten (projekt som inte omfattas av bilaga I)), 3 b (anläggningar för transport av gas, ånga och hetvatten; överföring av elektrisk energi med luftledningar (projekt som inte omfattas av bilaga I)), 3 d (lagring under jord av brännbara gaser), 3 h (anläggningar för produktion av vattenkraftsbaserad energi) och 3 i (anläggningar för utnyttjande av vindkraft för energiproduktion (grupper av vindkraftverk)) samt punkt 6 c (anläggningar för lagring av olja, petrokemiska och kemiska produkter). Undantaget får inte tillämpas på projekt som kan antas ha en betydande inverkan på miljön i en annan medlemsstat eller om en medlemsstat som kan komma att utsättas i betydande grad i enlighet med artikel 7 i MKB-direktivet begär att undantaget inte ska tillämpas. 

I artikel 16a.3 andra stycket i ändringsdirektivet föreskrivs det om undantag från kravet på att genomföra en Naturabedömning förutsatt att projektet är förenligt med de regler om ändamålsenliga skyddsåtgärder i syfte att undvika negativ miljöpåverkan som fastställts för det berörda accelerationsområdet. Bestämmelserna är nya och förutsätter att lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi, naturvårdslagen och MKB-lagen ändras. 

I skäl 33 i ingressen till direktivet konstateras det att undantag från skyldigheten att genomföra en miljökonsekvensbedömning inte behöver tillämpas på projekt där medlemsstaten har beslutat att kräva en miljökonsekvensbedömning i sin nationella obligatoriska förteckning över projekt.  

Granskning av ansökningar (artikel 16a.4–16a.6)

Enligt artikel 16a.4 i ändringsdirektivet ska den behöriga myndigheten genomföra en granskningsprocess i fråga om projekt som undantagits från kravet på att genomföra ett MKB-förfarande och en eventuell Naturabedömning. Syftet med granskningen är att fastställa om projektet kommer att ha sådan högst sannolik och betydande negativ miljöpåverkan som inte identifierades vid den miljöbedömning som gjordes i samband med utseendet av accelerationsområdet för förnybar energi. Granskningen ska i fråga om nya anläggningar slutföras inom 45 dagar från den dag då tillräcklig information om projektet lämnades in. I fråga om anläggningar med en elproduktionskapacitet på mindre än 150 kilowatt och projekt för uppgradering av kraftverk för förnybar energi är tidsfristen 30 dagar från det att tillräcklig information lämnades. Bestämmelsen förutsätter att lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi kompletteras. 

Om det vid granskningsprocessen inte identifieras någon högst sannolik och betydande oförutsedd negativa påverkan, ska projektet enligt artikel 16a.5 i ändringsdirektivet efter granskningsprocessen godkännas ur ett miljöperspektiv utan att det krävs något uttryckligt beslut från den behöriga myndigheten. Genomförandet av artikeln förutsätter att nya bestämmelser tas in i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi. Eftersom det i artikeln hänvisas till att projektet ska godkännas förbjuder artikeln således inte att resultatet av granskningsprocessen meddelas genom ett förvaltningsbeslut. Den förbjuder inte heller att tillståndsbeslut, exempel beslut om bygglov, meddelas med hänsyn till andra än miljömässiga aspekter. 

Om det i samband med granskningsprocessen framgår att projektet kommer att ge upphov till högst sannolikt betydande oförutsedda negativa effekter, ska enligt artikel 16a.5 ett förvaltningsbeslut meddelas i ärendet och ett MKB-förfarande och vid behov en Naturabedömning genomföras inom sex månader från förvaltningsbeslutet. Tidsfristen får i undantagsfall förlängas med högst sex månader.  

Ett MKB-förfarande ska enligt artikel 16a.5 genomföras inom sex månader från det administrativa beslutet om granskningen. Tidsfristerna i direktivet är avsedda att gälla den tid som är förpliktande för myndigheterna. Enligt 17 § i den gällande MKB-lagen ska tiden för hörande om ett program för miljökonsekvensbedömning i regel vara 30 dagar (av särskilda skäl kan tiden förlängas till högst 60 dagar). Kontaktmyndigheten ska enligt 18 § i den lagen ge ett utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning inom en månad från det att tiden för hörande har löpt ut. Följande fas i MKB-förfarandet som är förpliktande för myndigheten är det hörande om miljökonsekvensbeskrivningen som avses i 20 § i MKB-lagen, där tiden för hörande är minst 30 och högst 60 dagar lång. Enligt lagens 23 § ska kontaktmyndigheten lämna en motiverad slutsats inom två månader från det att tiden för hörande har löpt ut. Myndigheten använder således 5–6 månader för genomförande av ett MKB-förfarande, medan däremot tiden för hörande i fråga om programmet för miljökonsekvensbedömning är endast 30 dagar. Eftersom den tidsfrist på sex månader för ett MKB-förfarande som anges i ändringsdirektivet uppfylls redan med stöd av bestämmelserna i den gällande MKB-lagen anses den inte kräva ytterligare reglering på nationell nivå. 

Enligt artikel 16a.5 andra stycket i ändringsdirektivet får medlemsstaterna till följd av granskningsprocessen besluta att undanta vindkrafts- och solcellsprojekt från kravet på ett MKB-förfarande, om det är nödvändigt för att påskynda utbyggnaden av förnybar energi. I en sådan situation ska operatören (dvs. verksamhetsutövaren) dock enligt punkt 5 åläggas att vidta skyddsåtgärder eller kompensationsåtgärder för att hantera sådana negativa effekter som konstaterats vid granskningsprocessen. Om de negativa effekterna inverkar på artskyddet, ska verksamhetsutövaren betala ekonomisk ersättning till artskyddsprogram under den tid som anläggningen för produktion av förnybar energi är i drift. Genomförandet av bestämmelsen är frivilligt för medlemsstaterna.  

I artikel 16a.6 föreskrivs det om tillämpning av principen om tyst godkännande, som dock inte ska tillämpas när en sådan princip inte tillämpas i det nationella rättssystemet i den berörda medlemsstaten. Eftersom ett förfarande för tyst godkännande inte allmänt tillämpas i finsk förvaltningspraxis föranleder artikel 16a.6 inga nationella genomförandeåtgärder. 

2.3.5  Påskyndat tillståndsförfarande för uppgradering (artikel 16c)

Enligt den nya artikel 16c.1 i RED-direktivet får tillståndsförfarandet för anslutning till nätet av en uppgradering av ett kraftverk för förnybar energi inte överskrida tre månader, om uppgraderingen inte ökar kraftverkets kapacitet med mer än 15 procent. Ett undantag från detta är enligt punkt 1 situationer där det finns berättigade farhågor avseende säkerheten eller där systemkomponenterna är tekniskt inkompatibla. Detta ska emellertid inte påverka behovet av en bedömning av potentiella miljökonsekvenser som krävs enligt punkt 2 i artikeln. Eftersom anslutningar till nätet inte i det nationella systemet kräver tillstånd av en myndighet, föranleder denna artikel inga nationella genomförandeåtgärder. 

I artikel 16c.2 i ändringsdirektivet anges det att om ett projekt som gäller uppgradering av ett kraftverk kräver ett MKB-förfarande, ska miljökonsekvensbedömningen begränsas till effekterna till följd av ändringen jämfört med det ursprungliga projektet. I nationell praxis för tillämpningen av MKB-lagen begränsas bedömningen av ändringsprojekt redan för närvarande enbart till konsekvenserna av ändringen. Det anses emellertid att bestämmelsen kräver nationella genomförandeåtgärder i syfte att säkerställa genomförandet av direktivet.  

Enligt artikel 16c.3 ska en sådan uppgradering av ett solkraftverksprojekt som inte medför att ytterligare områden används och där man tillämpar sådana miljörelaterade skyddsåtgärder som fastställts för det ursprungliga solkraftverket undantas från kravet på att genomföra ett MKB-förfarande och från det granskningsförfarande som avses i artikel 16a.4. Enligt nationell praxis för tillämpningen av MKB-lagen kräver sådana solkraftverk normalt inte ett MKB-förfarande, men bestämmelsen anses förutsätta nationella genomförandeåtgärder för att säkerställa genomförandet av direktivet. 

2.3.6  Tillståndsförfarande för installation av solenergiutrustning (artikel 16d)

Enligt den nya artikel 16d.1 i ändringsdirektivet får tillståndsförfarandet för installation av solenergiutrustning och samlokaliserad energilagring i befintliga eller framtida konstgjorda konstruktioner, med undantag för konstgjorda vattenytor, inte pågå längre än tre månader, förutsatt att det primära syftet med sådana konstgjorda konstruktioner inte är solenergiproduktion eller energilagring. Sådana projekt ska också undantas skyldigheten att genomföra ett MKB-förfarande. Den utrustning som omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde förutsätter i typfall inte ett MKB-förfarande, men det föreslås trots allt att ett undantag i fråga om sådan utrustning fogas till lagen för att skyldigheterna enligt direktivet ska uppfyllas. Medlemsstaterna får undanta vissa områden eller konstruktioner från tillämpningen av de skyldigheter som anges i artikel 16d.1 i syfte att skydda det kulturella eller historiska arvet eller nationella försvarsintressen, eller av säkerhetsskäl. Den nationella lagstiftningen förutsätter att det utfärdas bestämmelser om tidsfrister i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi och att om undantag från tidsfristerna i syfte att skydda kulturarvet eller det historiska arvet. 

Enligt artikel 16d.2 får tillståndsförfarandet för installation av solenergiutrustning med en kapacitet på högst 100 kilowatt inte pågå längre än en månad. Om tillstånd inte beviljas inom den fastställda tidsfristen ska tillståndet enligt punkt 2 anses vara beviljat, förutsatt att solenergiutrustningens kapacitet inte överskrider befintlig kapacitet för anslutning till distributionsnätet. Om tillämpningen av tröskelvärdet på 100 kilowatt leder till en betydande administrativ börda eller till begränsningar av elnätsdriften, får medlemsstaterna enligt artikel 16d.2 andra stycket tillämpa ett lägre tröskelvärde som dock ska vara högre än 10,8 kilowatt. En medlemsstat får således inom ramen för det nationella handlingsutrymmet i stället för ovannämnda 100 kilowatt tillämpa tröskelvärdet på minst 10,8 kilowatt, om användningen av den högre kapacitetsgränsen skulle medföra en betydande administrativ börda eller begränsa elnätsdriften.  

Artikeln förutsätter att den nationella lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi samt MKB-lagen kompletteras till den del som gäller undantag från kravet på ett MKB-förfarande. Artikel 16d.2 möjliggör ett nationellt handlingsutrymme i fråga om kapacitetsgränsen på 100 kilowatt. 

2.3.7  Påskyndad utbyggnad av värmepumpar (artikel 16e)

Enligt den nya artikel 16e.1 i ändringsdirektivet får tillståndsförfarandet för installation av värmepumpar under 50 megawatt inte pågå längre än en månad. I fråga om jord- och bergvärmepumpar är tidsfristen dock tre månader. I artikel 16e.2 fastställs det tidsfrister för tillstånd att ansluta värmepumpar till överförings- eller distributionsnätet. Enligt artikel 16e.3 får medlemsstaterna utesluta vissa områden eller konstruktioner från tillämpningen av dessa skyldigheter i syfte att skydda kulturellt eller historiskt arv, nationella försvarsintressen eller av säkerhetsskäl. Enligt artikel 16e.4 ska alla beslut som följer av de tillståndsförfaranden som avses i punkterna 1 och 2 göras allmänt tillgängliga i enlighet med tillämplig rätt.  

Artiklarna 16e.1 och 16e.3 förutsätter att bestämmelserna i den nationella lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi kompletteras. Eftersom det i Finland inte finns något förfarande med administrativa tillstånd för nätanslutningar anses det att artikel 16e.2 inte förutsätter nationella genomförandeåtgärder. Kraven i artikel 16e.4 uppfylls inom ramen för det gällande nationella administrativa förfarandet och anses inte förutsätta nationella genomförandeåtgärder. 

3.1.1  Utgångspunkterna

Den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi har utfärdats i syfte att genomföra kraven i RED II-direktivet. Genom de ändringar av bestämmelserna som är under beredning vill man göra endast sådana nödvändiga ändringar i den gällande lagen som genomförandet av RED III-direktivet förutsätter. Dessutom föreslås vissa nödvändiga ändringar till följd av ändringar i den nationella lagstiftningen. I projektet har man inte för avsikt att göra en mer omfattande bedömning av andra ändringsbehov som gäller den lagen. 

3.1.2  Definitionerna

Definitionen av en produktionsanläggning för förnybar energi i 3 § 5 punkten i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi föreslås bli ändrad och avgränsad till att avse anläggningar som producerar energi enbart från förnybara energikällor. Definitionen ska omfatta anläggningar som med undantag för eventuella start- och reservbränslen använder förnybar energi. Direktivet innehåller ingen definition av en produktionsanläggning för förnybar energi, men med beaktande av definitionen av förnybar energi i direktivet kan som en produktionsanläggning för förnybar energi betraktas endast en anläggning som producerar energi med användning av sådana förnybara energikällor som avses i direktivet. Eftersom direktivets uttryckliga syfte är att främja användningen av förnybara energikällor kommer endast anläggningar som använder sådana energikällor att omfattas av prioriteringarna i direktivet. Anläggningar som endast delvis använder förnybara energikällor kommer även i fortsättningen vara tillåtna, men de kommer inte att prioriteras på samma sätt.  

3.1.3  Utvidgningen av tillämpningsområdet för tidsfristerna

De bestämmelser i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi som gäller tidsfrister för tillståndsförfarandena ändras på det sätt som direktivet förutsätter så att tidsfristerna utöver kraftverk för förnybar energi, dvs. produktionsanläggningar för förnybar energi som producerar el, också ska gälla andra produktionsanläggningar för förnybar energi. I tillämpningsområdet för lagen föreslås vidare en precisering motsvarande kraven i artikel 16.1 i RED III-direktivet enligt vilken bestämmelserna i lagen tillämpas på produktionsanläggningar för förnybar energi, med sådana anläggningar samlokaliserad energilagring samt på konstruktioner som behövs för anslutning av en anläggning till el-, gas-, värme- eller kylnätet.  

I samband med beredningen av den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi 2020 gjordes det en omfattande granskning av de olika förfaranden som gäller produktionsanläggningar för förnybar energi, och det beslutades vilka tillståndsförfaranden som ska omfattas av de tidsfrister som anges i förnybarhetsdirektivet. Avsikten är inte att genom denna proposition ändra dessa lösningar, och de har inte heller i större utsträckning granskats vid beredningen av propositionen. I de förfaranden som nämns i 9 § och som omfattas av tidsfristerna för tillståndsförfarandena föreslås dock vissa tillägg som följer av RED III-direktivet och andra nödvändiga tillägg som föranleds av den nationella lagstiftningen. 

Det föreslås att till lagens 9 § fogas ett omnämnande av förfarandet för undantag enligt 66 § i naturvårdslagen från förbudet mot att förstöra eller försämra naturtyper samt förfarandet för undantag från bestämmelserna om artskydd enligt 83 § i den lagen. Den behöriga myndigheten vid dessa förfaranden är NTM-centralerna. Till 9 § i lagen om tillståndsförfarandet för förnybar energi föreslås dessutom bli fogat ett omnämnande av förfaranden för utsläppstillstånd enligt 8 § i lagen om utsläppshandel. Behörig myndighet i förfaranden för utsläppstillstånd är Energimyndigheten. Tilläggen i paragrafen grundar sig på artikel 16.8 i direktivet, då paragrafen i sin nuvarande form inte gör det möjligt att undanta förfarandena för undantag enligt naturvårdslagen eller förfarandena för utsläppstillstånd från tidsfristerna för tillståndsförfarandena. 

Det föreslås att tidsfristerna för tillståndsförfarandena även ska omfatta förfaranden för inlösningstillstånd enligt lagen om inlösningstillstånd. Förfarandet med inlösningsbeslut ingår inte i 9 § i den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi. När lagen stiftades ansåg man att avtal om nyttjanderätt till fast egendom och de administrativa förfaranden som gäller sådan nyttjanderätt inte har något direkt samband med de förfaranden för uppförande, uppgradering, anslutning till nätet eller drift av en produktionsanläggning som omfattas av RED-direktivet. Lagen om inlösningstillstånd har dock genom ändringslag 1238/2023 som trädde i kraft den 1 februari 2024 ändrats så att sådana inlösningstillstånd som utfärdas med stöd av lagen kan anses ha drag som liknar projekttillstånd som omfattas av tillämpningsområdet för RED-direktivet.  

Eftersom bestämmelserna om tillståndsförfaranden i ändringsdirektivet endast gäller tillstånd för uppförande av produktionsanläggningar för förnybar energi och samlokaliserad energilagring samt tillgångar som krävs för anslutning av sådana anläggningar och sådan lagring till nätet, kommer tillståndsförfarandet enligt lagen om inlösningstillstånd att omfattas av tidsfristerna endast om inlösningstillståndet gäller uppförande av själva anläggningen eller tillhörande energilagring eller utbyggnad av en anslutning som behövs för att ansluta dessa till nätet. De förfaranden för inlösningstillstånd som behövs för utbyggnad av stamnätet kommer således inte att omfattas av lagens bestämmelser om tillståndsförfarandena. 

I syfte att avhjälpa en brist i den gällande lagen som man konstaterat i praktiken föreslås det dessutom att tidsfristerna även ska omfatta förfarandet för utnyttjanderätt enligt 6 § i lagen om Finlands ekonomiska zon. Förfarandet för utnyttjanderätt enligt 6 § i lagen om Finlands ekonomiska zon anses vara en förutsättning för läggning av kablar för havsbaserade vindkraftsprojekt som genomförs i den ekonomiska zonen.  

En stor del av de ärenden som gäller inlösningstillstånd enligt lagen om inlösningstillstånd samt utnyttjanderätt enligt 6 § i lagen om Finlands ekonomiska zon avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde. Tillstånden bereds vid arbets- och näringsministeriet. Ett inlösningstillstånd som grundar sig på lagen om inlösningstillstånd avgörs dock av Lantmäteriverket, om inlösningstillstånd söks för ett företag som avses i 8 a § 1 mom. i inlösningslagen och om ingen motsätter sig att inlösningstillstånd utfärdas eller det är fråga om inlösen som är av mindre betydelse med avseende på allmänt och enskilt intresse. 

3.1.4  Ändringarna i tidsfristernas längd

De bindande tidsfristerna vid tillståndsförfarandet föreslås bli ändrade så att de överensstämmer med ändringsdirektivet. Avsikten är att avvikande tidsfrister för olika typer av anläggningar ska tas in i bilaga 1 och 2 till lagen.  

I fråga om tillämpningen av tidsfristerna för installation av solenergiutrustning och värmepumpar föreslås de undantag avseende skyddet av kulturarvet eller det historiska arvet som möjliggörs i artikel 16d.1 andra stycket och artikel 16e.3 i direktivet och som hör till det nationella handlingsutrymmet. I fråga om kulturhistoriskt, arkeologiskt eller annars värdefulla objekt kan samordningen av värdena och den utrustning som ska installeras förutsätta utlåtanden av myndigheter, museer eller andra sakkunniga. Det är således nödvändigt att nationellt föreskriva om de fall som inte ska omfattas av tidsfrister, för att sakkunniga ska ges tillräckligt med tid att ta ställning till den planerade lösningen. Bestämmelsen baserar sig i fråga om solenergiutrustning på artikel 16d.1 andra stycket och i fråga om värmepumpar på artikel 16e.3. De nämnda artiklarna gör det möjligt att föreskriva om undantag från tillämpningen av tidsfristerna också med hänsyn till försvarsintressen eller av säkerhetsskäl. En sådan möjlighet har inte ansetts behövlig vid beredningen av propositionen.  

I lagen föreslås vidare en i direktivet angiven tidsfrist för bekräftelsen av tillståndsansökans eller anmälans fullständighet, som ska gälla den behöriga myndigheten. Tidsfristen ska vara 30 dagar i fråga om accelerationsområden och 45 dagar i fråga om andra områden. 

I anslutning till tidsfristerna föreslås det att i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi på det sätt som förutsätts i artikel 16d.2 i direktivet tas in ett förfarande med tyst godkännande (i direktivets svenska ordalydelse ”tyst medgivande”) i fråga om installation av viss solenergiutrustning, enligt vilken ansökan om tillstånd för installation av utrustningen ska anses ha godkänts om den behöriga myndigheten inte behandlar den inom en utsatt tid. Tyst medgivande föreligger enligt artikel 16d.2 om tillstånd inte beviljas ”inom den fastställda tidsfristen efter det att en fullständig ansökan har lämnats in”. I direktivet preciseras det inte vad ansökans fullständighet ska fastställa i de situationer som avses i artikeln. På nationell nivå föreslås det att detta ska ske i samma ordning som bekräftelsen av tillståndsansökningars eller anmälningars fullständighet i fråga om andra produktionsanläggningar för förnybar energi. Enligt artikel 16d.2 ska tillstånd anses vara beviljat genom tyst medgivande förutsatt att solenergiutrustningens kapacitet inte överskrider befintlig kapacitet för anslutning till distributionsnätet. Nationellt krävs det inget administrativt tillstånd för anslutning till distributionsnätet, och installationen av solenergiutrustning förutsätter i huvudsak endast bygglov, och inte alltid ens ett sådant. Eftersom den som beviljar bygglov inte anses ha möjlighet att bedöma solenergiutrustningens kapacitet i förhållande till kapaciteten för anslutning till distributionsnätet, ska det inte i den nationella bestämmelsen ställas några villkor avseende kapaciteten som villkor för tillämpning av förfarandet för tyst godkännande enligt momentet.  

I fråga om tillämpningen av förfarandet för tyst godkännande finns det inget nationellt handlingsutrymme. Beträffande tröskelvärdet för anordningar som omfattas av förfarandet möjliggör direktivet emellertid ett lägre tröskelvärde, som dock ska vara högre än 10,8 kW, om tillämpningen av ett högre tröskelvärde skulle leda till en betydande administrativ börda. Det föreslås att det nationella handlingsutrymmet i detta avseende ska utnyttjas nästan i sin helhet (11 kilowatt), eftersom tillämpningen av förfarandet för tyst godkännande, som inte tillämpas i nationell förvaltningspraxis, kan anses leda till en nationellt betydande administrativ börda.  

I bestämmelserna om förfarandet för tyst godkännande ska som ytterligare reglering på nationell nivå tas in en skyldighet för myndigheten att utan obefogat dröjsmål ge sökanden en handling av vilken det framgår att tillståndet anses vara beviljat. I fråga om denna handling föreslås det också en delgivningsskyldighet och möjlighet att söka ändring. Dessutom ska det nationellt föreskrivas om en möjlighet för tillståndsmyndigheten att upphäva ett tillstånd som beviljats genom tyst godkännande, om tillståndet konstateras strida mot de författningar som särskilt anges i bestämmelsen. Det anses vara nödvändigt med ytterligare reglering på nationell nivå eftersom förfarandet för tyst godkännande inte tillämpas i nationell förvaltningspraxis. Ytterligare reglering anses vara behövlig med tanke på sökandens rättsskydd och skadelidandes grundläggande miljörättigheter. I praktiken krävs det i typfall inte tillstånd för sådan utrustning som omfattas av tillämpningsområdet för förfarandet med tyst godkännande, och bestämmelserna blir sällan tillämpliga.  

Det föreslås att 11 § i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi som gäller beräkning av tidsfrist ändras med stöd av artikel 16.1 i direktivet så att beräkningen av tidsfristen börjar först från bekräftelsen av tillståndsansökans eller anmälans fullständighet. När det tidigare har ställts krav på att kompletteringar av tillståndsansökningar ska behandlas inom de tidsfrister som fastställts för tillståndsförfarandena, föreslås det nu att tidsfristen ska börja löpa först efter att kompletteringarna kommit in. I 13 § som gäller förlängning av tidsfristen stryks i förslaget omnämnandet av undantagförfaranden enligt 83 § i naturvårdslagen och förfaranden för utsläppstillstånd enligt lagen om utsläppshandel. Bestämmelser om de maximala förlängningarna av tidsfristerna utfärdas i fortsättningen i bilaga 1 till lagen. 

Det föreslås att till 12 § fogas bestämmelser om en skyldighet för kontaktpunktsmyndigheten att se till att de tidsfrister som anges i lagen iakttas.  

I gällande 12 § i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi föreskrivs det om en skyldighet för den behöriga myndigheten att inom skälig tid underrätta kontaktpunktsmyndigheten om inledande av ett ärende som omfattas av tidsfrist, om den sökande inte sköter förfarandet i fråga via den elektroniska kontaktpunkten. Det rör sig om nationell reglering som preciserar bestämmelserna om den elektroniska kontaktpunktens verksamhet. I denna proposition föreslås bestämmelser om ett nationellt undantag från underrättelseskyldigheten i fråga om sådan solenergiutrustning och sådana luftvärmepumpar som omfattas av de tidsfrister på 1–3 månader för tillståndsförfarandet som anges i den föreslagna bilaga 2. Tidsfristerna för dessa anordningar så korta att det inte är ändamålsenligt att den behöriga myndigheten använder tid på att underrätta om dem.  

I 14 § 1 mom. i den gällande lagen, som gäller när beräkningen av en tidsfrist upphör, ges kontaktpunktsmyndigheten möjlighet att besluta att beräkningen av tidsfristen upphör, om tillståndsförfarandet eller ett annat administrativt godkännandeförfarande av skäl som beror på den sökande varit avbrutet i minst ett års tid i en följd eller sammanlagt i minst ett års tid. Eftersom momentet inte kan anses uppfylla kraven i RED III-direktivet föreslås det att momentet upphävs. 

3.1.5  Accelerationsområden för förnybar energi

I lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi föreslås ett nytt 3 a kap. där det föreskrivs om utseende av accelerationsområden för förnybar energi, om beredning av beslut om utseende och om det förfarande som ska tillämpas i områdena. Att ett accelerationsområde för förnybar energi utses innebär inte att området reserveras för det berörda ändamålet, utan också annan verksamhet ska kunna planeras och godkännas för de utsedda områdena. De enda rättsverkningarna av utseendet av ett område hänför sig till det ovannämnda undantaget från miljöbedömningar och de kortare tidsfristerna för tillståndsförfarandet. 

Avsikten är att det nya Tillstånds- och tillsynsverket ska utse accelerationsområdena på förslag från kommunerna och landskapsförbunden. Endast sådana områden ska få utses där en viss typ av förnybar energi inte förväntas medföra betydande miljökonsekvenser och som uppfyller de övriga krav som ställs på accelerationsområden för förnybar energi i RED-direktivet.  

Innan områdena utses ska i ärendet göras en miljöbedömning enligt SMB-lagen. Vid miljöbedömningen ska man identifiera de potentiella miljökonsekvenserna av de projekt som genomförs på området samt specificera åtgärder för att förhindra eller lindra skadliga miljökonsekvenser. I miljöbedömningen enligt SMB-lagen ingår två möjligheter för allmänheten och myndigheterna att påverka beredningen av beslut, nämligen information som ges i det inledande skedet enligt 8 § och samråd om miljörapporten och beslutet om utkast till plan eller program enligt 9 §.  

I beslutet om utseende av ett område ska specificeras den form av förnybar energi för vilken varje enskilt område utses samt de åtgärder för att lindra skadliga miljökonsekvenser som ska vidtas i det berörda området för att rättsverkningarna av området (kortare tidsfrister för förfaranden samt undantag från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning) ska kunna inträda. Syftet med direktivet är att områdena i första hand ska utses för att de nationella målen för förnybar energi ska nås. Finland har som mål att andelen energi från förnybara energikällor ska vara 62 procent senast 2030.  

De projekt som genomförs i accelerationsområden för förnybar energi och som uppfyller villkoren i beslutet om utseende av området ska undantas skyldigheten att genomföra en projektspecifik miljökonsekvensbedömning enligt 3 kap. i MKB-lagen och vid behov från genomförandet av en Naturabedömning enligt naturvårdslagen. Undantaget ska endast gälla vissa typer av projekt som anges i bilaga II till MKB-direktivet och som förtecknas i den föreslagna paragraf som gäller undantagen. På grund av det sätt på vilket MKB-direktivet genomförs är det inte möjligt att genom nationell lagstiftning hänvisa till projekt enligt bilaga II till MKB-direktivet. Därför föreslås det att i paragrafen uttryckligen ska nämnas de punkter i MKB-direktivet som det hänvisas till i artikel 16a.3 i RED-direktivet i fråga om undantaget från kravet på ett MKB-förfarande. Eftersom ändringsdirektivet inte ger medlemsstaterna något handlingsutrymme i fråga om de typer av projekt som undantaget från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning kan tillämpas på bör de typer av projekt som hör till tillämpningsområdet definieras noggrant i den nationella lagen. I skäl 33 i ingressen till RED III-direktivet ges medlemsstaterna en möjlighet att tillämpa undantaget på sådana projekt där medlemsstaten har beslutat att kräva en miljökonsekvensbedömning i sin nationella obligatoriska förteckning över projekt. Sådana projekt är i Finland de vindkraftverk som avses i punkt 7 e i bilaga 1 till MKB-lagen. Vid det nationella genomförandet av direktivet kommer man inte att utnyttja denna möjlighet, och undantaget från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning ska nationellt också kunna gälla sådana typer av projekt som möjliggörs i direktivet och som ingår i projektförteckningen i den nationella MKB-lagen. 

Tidsfristerna för tillståndsförfarandena för projekt som genomförs i de utsedda accelerationsområdena för förnybar energi och som uppfyller villkoren i beslutet om utseende av området föreslås också vara kortare än för projekt som genomförs i andra områden.  

Projekt som undantagits en miljökonsekvensbedömning enligt 3 kap. i MKB-lagen och en Naturabedömning ska emellertid genomgå en granskning, för den händelse att de högst sannolikt kan medföra betydande skadliga miljökonsekvenser som inte identifierades i samband med den miljöbedömning som gjordes i samband med utseendet av området. Avsikten är att granskningen ska göras av Tillstånds- och tillsynsverket i fråga om sådana projekt för vilka det skulle ha krävts ett MKB-förfarande eller en Naturabedömning om de hade genomförts utanför accelerationsområden för förnybar energi. Enligt förslaget ska granskningen slutföras inom 45 dagar från den dag då myndigheten har fått den tillräckliga information om projektet som den behöver. I fråga om nya ansökningar som gäller anläggningar med en elproduktionskapacitet på mindre än 150 kW och i fråga om uppgradering av kraftverk för förnybar energi ska tidsfristen vara 30 dagar. Ett beslut ska meddelas om resultatet av granskningen.  

Innan beslutet meddelas ska Tillstånds- och tillsynsverket ge kommunerna inom anläggningens verkningsområde och sådana registrerade lokala eller regionala sammanslutningar vars syfte är att främja miljöskydd, hälsoskydd eller naturvård eller trivseln i boendemiljön och inom vars verksamhetsområde miljökonsekvenserna uppträder tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta ska dock ske inom den tidsfrist som avses i 1 mom. Bestämmelsen om hörande baserar sig inte på direktivet, men den anses vara behövlig för att myndigheten ska få tillräcklig information till stöd för beslutsfattandet. De tidsfrister för beslut om granskningsprocessen som anges i direktivet kan i praktiken göra det omöjligt att ge utlåtanden. Genom en nationellt fastställd bestämmelse om hörande kan man dock inte avvika från de bindande tidsfrister som anges i direktivet.  

Om granskningen visar att ett enskilt projekt högst sannolikt medför oförutsedda och betydande skadliga miljökonsekvenser, ska projektet underkastas ett MKB-förfarande och vid behov en Naturabedömning. Artikel 16a.5 i ändringsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att undanta vind- och solcellsprojekt från kravet på det MKB-förfarande eller den Naturabedömning som ska genomföras som en följd av granskningsprocessen. Det anses inte ändamålsenligt att denna möjlighet utnyttjas i den nationella lagstiftningen, eftersom detta förutsätter att projekt som gäller vindkraft och solcellsenergi underställs ett miljörelaterat förfarande där de skyldigheter som utgör villkor för ett sådant undantag kan åläggas. Med tanke på den administrativa bördan anser man inte det vara ändamålsenligt att föreskriva om nya skyldigheter i fråga om tillståndsförfarandet för projekt som gäller vindkraft och solcellsenergi.  

Figur 2. Bedömning av miljökonsekvenserna inom accelerationsområden för förnybar energi. 

I lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi behöver det även föreskrivas om sökande av ändring i de nya typer av beslut som hänför sig till accelerationsområden. Rättsverkningarna av ett beslut om utseende av ett accelerationsområde anknyter på det sätt som behandlas ovan till undantag från skyldigheten att göra projektspecifika miljökonsekvensbedömningar och till kortare tidsfrister för tillståndsförfarandet. Om de förutsättningar som närmare anges i den föreslagna lagen uppfylls, ska konsekvenserna av projekt som genomförs i accelerationsområden inte behöva bedömas i ett projektspecifikt MKB-förfarande eller i en Naturabedömning. Dessutom kommer dessa projekt att omfattas av de kortare tidsfristerna för tillståndsförfarandet. Beslutet om utseende är inte ett tillståndsbeslut genom vilket man godkänner att ett projekt genomförs, och beslutet kommer inte att påverka de författningar där det föreskrivs om tillstånd och som ska tillämpas på projekten. Det behöver inte föreskrivas om rätten att genom besvär söka ändring i ett beslut om utseende av ett accelerationsområde på ett sätt som avviker från förfarandet enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Rättsverkningarna av ett beslut om granskning av ett enskilt projekt som genomförs i ett accelerationsområde för förnybar energi kommer att hänga samman med huruvida konsekvenserna av det enskilda projektet, trots det som nämns ovan, ändå bör bedömas i ett projektspecifikt MKB-förfarande och i en Naturabedömning. En skyldighet att göra detta uppkommer om granskningen anger att projektet högst sannolikt kommer att ha betydande skadliga miljökonsekvenser som inte identifierades vid den miljöbedömning som gjordes i samband med utseendet av accelerationsområdet. Förfarandet med beslut om granskning ska endast kunna tillämpas på sådana projekt som, om de genomfördes utanför accelerationsområden, skulle kräva ett MKB-förfarande eller en Naturabedömning. Besvärsrätten i fråga om bygglov har i 179 § i bygglagen i fråga om miljöorganisationer begränsats till att gälla projekt på vilka MKB-lagen tillämpas. Eftersom det genom beslutet om granskning kommer att fastställas huruvida ett projekt som annars skulle omfattas av ett undantag från kravet på ett MKB-förfarande trots allt, på grund av att projektet högst sannolikt har betydande skadliga miljökonsekvenser, borde omfattas av MKB-lagen, behöver lokala miljö- och naturskyddsorganisationer ges rätt att söka ändring i beslutet om granskning för att kraven enligt MKB-direktivet och Århuskonventionen i fråga om rätten att söka ändring ska uppfyllas.  

3.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Hushållen

Genomförandet av de bestämmelser i RED III-direktivet som gäller tidsfrister för tillståndsförfaranden bedöms inte ha några betydelsefulla konsekvenser för hushållen. Förslagen hänför sig i huvudsak till förfarandena mellan verksamhetsutövare och myndigheter samt olika berörda parter.  

De tidsfrister för tillståndsförfarandena för installation av solenergiutrustning och värmepumpar som föreslås i bilaga 2 till lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi är de viktigaste ur hushållens synvinkel, eftersom de uttryckligen påverkar tillståndsansökningar som görs av enskilda. Installation av solenergiutrustning och värmepumpar förutsätter på sin höjd bygglov, och inte alltid ens ett sådant. I 68 a § i bygglagen, som tillämpas från och med den 1 januari 2026, förutsätts redan a priori att bygglov beviljas inom tre månader. De nya tidsfristerna för tillståndsförfaranden för installation av solenergiutrustning och luftvärmepumpar anses därför inte ha någon nämnvärd betydelse.  

På ett allmänt plan bedöms propositionen dock ge en positiv signal till konsumenterna när det gäller främjande av förnybara energi och den bedöms dessutom bidra till smidigare och effektivare tillståndsförfaranden för egenanvändare och gemenskaper för förnybar energi. Indirekt kan de föreslagna ändringarna påverka hushållen, om produktionen av förnybar energi ökar till följd av de föreslagna bestämmelserna och energipriset därmed sjunker. Förslagen i denna proposition utgör dock endast en liten bidragande faktor i prisbildningen i fråga om energi. 

Konsekvenser för företag

Som nya anläggningar kommer även andra produktionsanläggningar för förnybar energi än kraftverk för förnybar energi att omfattas av tidsfristerna i lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi. Som exempel på sådana kan nämnas biogasanläggningar som inte producerar el, anläggningar som producerar värme från biomassa som avses i artikel 2 andra stycket led 24 i ändringsdirektivet samt anläggningar för produktion av biodrivmedel. 

Enligt uppgifter från Suomen Biokierto & Biokaasu ry fanns det 2023 sammanlagt 85 reaktoranläggningar i Finland (34 anläggningar i gårdsbruksskala, 6 industrianläggningar, 28 anläggningar för samrötning av bioavfall och slam och 17 slamrötningsanläggningar). Olika källor har uppskattat att 60–80 nya biogasanläggningar kommer att uppföras i Finland under de närmaste åren. I fråga om en liten del av dem har det med lag om ändring av miljöskyddslagen 144/2025 stiftades att de ska omfattas av ett anmälningsförfarande i stället för ett tillståndsförfarande.  

Enligt uppgifter från Finlands miljöcentral fanns det år 2023 123 förbränningsanläggningar för produktion av värme från biomassa som omfattades av den statliga miljötillståndsmyndighetens behörighet. Av statistikuppgifterna går det inte att filtrera data för att se vilka av dem som använde enbart förnybar energi som källa. Det finns dessutom anläggningar som producerar värme från biomassa som omfattas av den kommunala miljövårdsmyndighetens behörighet. Merparten av dem bedöms omfattas av ett registreringsförfarande, som är enklare och snabbare än ett normalt tillståndsförfarande. Det bedöms att det sammantaget i Finland finns flera hundra anläggningar som producerar värme från biomassa. Eftersom antalet anläggningar inte bedöms öka nämnvärt i framtiden utgår man från att de projekt som kommer att omfattas av tidsfristerna i huvudsak kommer att avse uppgradering av befintliga anläggningar.  

Enligt den infopanel för investeringar i grön omställning som förvaltas av Finlands näringsliv rf planeras i Finland för närvarande 12 bioraffinaderier (panelen besökt den 6 februari 2025). Innehållet i infopanelen är endast indikativ: alla projekt som annonserats där genomförs inte och alla projekt som genomförs har inte annonserats i infopanelen. För närvarande finns det färre än tio bioraffinaderier i Finland. 

Längden på tillståndsförfarandena för produktionsanläggningar för förnybar energi uppfyller redan nu nationellt i genomsnitt kravnivån enligt ändringsdirektivet, och de nya bestämmelserna bedöms inte automatiskt avsevärt förkorta längden på tillståndsförfarandena. De bindande tidsfristerna bedöms emellertid ha positiva konsekvenser med tanke på projektutvecklarnas administrativa kostnader, eftersom den totala längden på tillståndsförfaranden och andra administrativa godkännandeförfaranden för projekt bättre kan förutses.  

De ändringar som föreslås i reglerna för beräkning av tidsfrister kan i praktiken också medföra att de bindande tidsfristerna förlängs, till den del tidsfristen börjar löpa från och med ett senare skede i processen, nämligen från tiden för bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet i stället för från tiden när tillståndsansökan blir anhängig. Verksamhetsutövarna kan påverka den faktiska tidsfristen genom att lämna in så fullständiga ansökningar som möjligt till tillståndsmyndigheten så att tidsfristen kan börja löpa så snart som möjligt efter att tillståndsansökan blivit anhängig.  

Genom de särskilda bestämmelserna ges projekt för förnybar energiproduktion en särställning som investeringsprojekt, och detta kan också ha indirekta konsekvenser för hur investeringar riktas in och för konkurrensen mellan företag när det gäller olika produktionsformer. Tillämpningen av tidsfristerna kan leda till att tillståndsförfarandena för anläggningar för produktion av el från andra källor än förnybara energikällor drar ut på tiden, vilket kan medföra fördröjningar av andra projekt och även påverka företagens kostnader. Detta bedöms dock inte vara sannolikt, eftersom längden på enskilda förfaranden som nämns i 9 § i lagen om tillståndsförfarandet för förnybar energi i huvudsak redan i nuläget överensstämmer med kraven i ändringsdirektivet.  

Det undantag från kravet på ett MKB-förfarande som tillämpas i accelerationsområden för förnybar energi kan bidra till att påskynda genomförandet av enskilda projekt och således bidra till att minska den administrativa bördan för enskilda företag, eftersom projektet om det inte genomfördes i ett accelerationsområde skulle omfattas av MKB-förfarandet. I dessa fall kommer företagets administrativa börda att minska avsevärt, eftersom utarbetandet av programmet för miljökonsekvensbedömning och miljökonsekvensbeskrivningen enligt MKB-lagen ställvis kräver omfattande satsningar (från tiotusentals euro till flera hundra tusen euro) från projektutvecklarens sida.  

Mediantiden för ett MKB-förfarandet (räknat från det att programmet för miljökonsekvensbedömning blivit anhängigt till det att en motiverad slutsats meddelas) har under de senaste åren varierat mellan cirka 11 månader och 17 månader. Att ett projekt undantas ett MKB-förfarande kan således avsevärt försnabba förfarandena i fråga om projektet. Det är dock värt att notera att om exempelvis ett solkraftsprojekt förutsätter planläggning, genomförs MKB-förfarandet enligt gällande praxis ofta samtidigt med planförfarandet. I sådana situationer kommer det att MKB-förfarandet faller bort åtminstone inte nämnvärt att försnabba genomförandet av de administrativa förfarandena, eftersom det i förslaget inte föreslås några ändringar i den lagstiftning som gäller planläggning och projekt kan fortfarande kräva planläggning.  

I fråga om undantaget från tillämpningen av MKB-lagen bör hänsyn tas till att tillämpningsområdet för MKB-förfarandet omfattar projekt som kan antas medföra betydande miljökonsekvenser. Med beaktande av de ramvillkor för accelerationsområden för förnybar energi som ställs i RED III-direktivet och som föreslås nationellt förväntas de projekt som genomförs i accelerationsområdena inte särskilt ofta vara av det slag som annars skulle förutsätta ett MKB-förfarande.  

Som exempel kan nämnas solkraftsprojekt, som på nationell nivå automatiskt omfattas av ett MKB-förfarande endast om uppförandet av projektet medför en förändring av bestående karaktär av skogs-, kärr- eller våtmarksnatur på ett område som är större än 200 hektar och som är att betrakta som enhetligt genom nydikning eller torrläggning av odikade kärr- och våtmarksområden, genom avlägsnande av trädbeståndet varaktigt eller genom förnyelse av området med trädarter som inte hör till Finlands naturliga flora. Dessutom kan ett solkraftsprojekt komma att omfattas av MKB-förfarandet genom ett beslut i ett enskilt fall som meddelas av NTM-centralen, om projektet till sin art och omfattning kan antas medföra betydande miljökonsekvenser som kan jämställas med konsekvenserna av ovannämnda projekt.  

Om det redan på förhand är känt att projektet inte behöver underkastas ett MKB-förfarande, kan detta minska osäkerheten kring tillämpningen av MKB-förfarandet, vilket bedöms ha en positiv inverkan på företagens verksamhet. 

Betydelsen av accelerationsområdena för förnybar energi beror i slutändan på hur många områden som utses och för vilka former av energiproduktion de utses. Det slutliga antalet accelerationsområden som utses beror åtminstone på i vilken utsträckning kommunerna ger förslag till accelerationsområden, hur många accelerationsområden Tillstånds- och tillsynsverket har resurser att bedöma miljökonsekvenserna för samt på hur många områden man kan finna som uppfyller kraven i ändringsdirektivet. Till denna del är det skäl att notera att de krav som direktivet ställer accelerationsområdena är stränga och att på nationell nivå exempelvis solkraftsprojekt relativt sällan förutsätter ett MKB-förfarande. Konsekvenserna beror dessutom på hur många och vilket slags projekt man i praktiken slutligen kommer att genomföra i de utsedda accelerationsområdena. 

Konsekvenser för den offentliga ekonomin

Statsförvaltningen 

Propositionen kan ha indirekta konsekvenser för den offentliga ekonomin genom att förfarandet i fråga om investeringstillstånd görs smidigt och förutsägbart. Förutsägbara handläggningstider för tillståndsförfarandena kan exempelvis vara en viktig fördel för Finland i konkurrensen om stora investeringar från internationella företag. Intresset för att investera i Finland anknyter i synnerhet till tillgången på ren och rimligt prissatt el samt till ett smidigt tillståndsförfarande. I den infopanel för investeringar i grön omställning som förvaltas av Finlands näringsliv finns information om planerade eller anhängiga investeringar i produktion av förnybar energi till ett värde av åtminstone 78 miljarder euro.  

Finansministeriet bedömde i sin ekonomiska översikt i juni 2023 att om investeringar i grön omställning under detta årtionde genomförs exempelvis till ett värde av cirka 18 miljarder euro kommer detta i vilket fall som helst att innebära en ökning av investeringarna till ett belopp av 3 miljarder euro per år, dvs. cirka en procent i förhållande till BNP. När investeringar inleds har detta betydande effekter också på skatteinkomsterna och sysselsättningen. Åtgärder som främjar bindande tidsfrister och smidiga förfaranden för produktionsanläggningar för förnybar energi förväntas ha en positiv inverkan på investeringarna. 

I och med de föreslagna ändringarna kommer ett betydande antal nya anläggningar att omfattas av de bindande tidsfristerna för tillståndsförfarandet. Utvidgningen av tillämpningsområdet för de tidsfrister som binder tillståndsförfarandena kan leda till att de behöriga tillståndsmyndigheterna i sin handläggning behöver prioritera allt fler tillståndsansökningar, om det inte är möjligt att inom de tidsfrister som direktivet förutsätter behandla ansökningarna i den ordning de blivit anhängiga. De genomsnittliga handläggningstiderna för de tillståndsförfaranden som omfattas av lagens tillämpningsområde är dock redan nu huvudsakligen kortare än tidsfristerna enligt denna proposition. Behovet av prioritering bedöms således inte vara så allmänt att det kommer att ha konsekvenser för den offentliga ekonomin.  

Som exempel kan nämnas regionförvaltningsverken, där den genomsnittliga handläggningstiden för ansökningar om miljötillstånd och vattentillstånd på riksnivå år 2023 var 11,6 månader från det att ansökan anhängiggjordes till det att beslutet meddelades. Handläggningstiden varierade beroende på regionförvaltningsverket mellan 9,3 och 14,2 månader räknat från det att ansökan blev anhängig, medan de föreslagna tidsfristerna är ett till tre år i utanför accelerationsområden. Produktionsanläggningar för förnybar energi kan redan enligt den gällande lagstiftningen prioriteras vid regionförvaltningsverken inom ramen för förfarandet med företräde för projekt för grön omställning, där tillståndsansökningarna har avgjorts inom en kortare tid än ett år. I det lagförslag som gäller behandling av miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket föreslås det att tillämpningen av förfarandet med företräde för projekt för grön omställning, inklusive produktion av förnybar energi, förlängs fram till 2030. Enligt förslaget i propositionen ska de tillståndsärenden som behandlas i företrädesförfarandet behandlas inom 12 månader räknat från det att kungörelsen om tillståndsansökan publicerades. 

Den målsatta handläggningstiden för de tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen som Säkerhets- och kemikalieverket behandlar och som behövs för hantering och upplagring av farliga kemikalier och gaser är 240 dagar, dvs. cirka 8 månader. År 2023 överskreds den målsatta tiden i fråga om endast 8 procent av ansökningarna.  

Genom propositionen inkluderas förfaranden för utsläppstillstånd enligt lagen om utsläppshandel bland de förfaranden som har bindande tidsfrister. Enligt Energimyndighetens bokslut var år 2023 den genomsnittliga handläggningstiden för de utsläppstillstånd som Energimyndigheten beviljade 134 arbetsdagar, dvs. cirka 4,5 månader från det att ansökan blev anhängig (vilket också inkluderar också tiden före bekräftelse av tillståndsansökans fullständighet). Med beaktande av att merparten av de anläggningar som omfattas av förfarandet för utsläppstillstånd inte är produktionsanläggningar för förnybar energi och att den genomsnittliga handläggningstiden när Energimyndigheten behandlar utsläppstillstånd är betydligt kortare än tidsfristerna enligt denna proposition, bedöms förslaget att förfaranden med utsläppstillstånd ska omfattas av tidsfristerna inte ha mer än ringa konsekvenser för Energimyndighetens resurser. 

Genom propositionen ska också inlösningstillstånd enligt lagen om inlösningstillstånd omfattas av tidsfristerna, när tillståndet gäller en produktionsanläggning för förnybar energi eller anslutning av en sådan till nätet. Tillståndsmyndighet är enligt 5 § 2 mom. i lagen om inlösningstillstånd antingen statsrådet eller Lantmäteriverket. Inlösningstillstånd som grundar sig på lagen om inlösningstillstånd avgörs i allmänhet i statsrådet. Statsrådet avgjorde år 2022 14 ansökningar om inlösningstillstånd och år 2023 12 ansökningar om inlösningstillstånd. Vid arbets- och näringsministeriet, som föredrar tillståndsansökningar för statsrådet, var 42 ansökningar om inlösningstillstånd anhängiga i februari 2025. Eftersom en del av dem gäller stamnätsprojekt kommer de inte alla att omfattas av tidsfristerna enligt denna proposition. Den genomsnittliga handläggningstiden för de ansökningar om inlösningstillstånd som statsrådet fattar beslut om är i genomsnitt 1,5 år från det att tillståndsansökan blev anhängig. Den genomsnittliga handläggningstiden för inlösningstillstånd som avgörs av Lantmäteriverket, räknat från det att ansökan blev anhängig, har varit 5,4 månader (163 dagar).  

I accelerationsområden för förnybar energi kommer tidsfristerna ställvis att vara kortare än de faktiska genomsnittliga handläggningstiderna (mellan sex månader och två år). I fråga om dem bör det dock noteras att endast ett begränsat antal accelerationsområden kommer att utses och åtminstone i det inledande skedet kommer de att utses för solkraftsprojekt, som i princip endast förutsätter bygglov, där handläggningstiderna kraftigt underskrider de tidsfrister som anges i denna proposition. 

Tidsfristerna för tillståndsförfarandena kommer i fortsättningen att börja löpa från bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet i stället för från det att tillståndsansökan blivit anhängig. Tidsfristerna kommer därmed i praktiken i många fall att bli längre än i nuläget, eftersom kompletteringar av tillståndsansökningar inte längre ska behöva göras inom de fastställda tidsfristerna. 

Kontaktpunktsmyndigheten för projekt för förnybar energi ska i fortsättningen se till att tidsfristerna för tillståndsförfarandet iakttas. Detta i kombination med att tillämpningsområdet för tidsfristerna för tillståndsförfarandena utvidgas bedöms öka kontaktpunktsmyndighetens resursbehov. 

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om en reform av statens regionförvaltning (RP 13/2025 rd) föreslås det att uppgiften som kontaktpunktsmyndighet för projekt för förnybar energi överförs till det Tillstånds- och tillsynsverk som ska inrättas. I och med det lagförslag som gäller behandling av miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och som beretts vid miljöministeriet inom projektet för tjänster från ett enda serviceställe kommer myndigheten framöver också i övrigt i princip att ha en mer framträdande roll i att tillhandahålla proaktiv rådgivning om tillståndsprocessen och säkerställa en smidig behandling av ärenden. Avsikten är att detta ska främja en proaktiv diskussion med dem som ansöker om tillstånd och med de övriga myndigheterna om de skyldigheter, utredningsbehov och ramvillkor som anknyter till tillståndsärenden. Tillstånds- och tillsynsverket ska dessutom vara den kontaktpunktsmyndighet som förutsätts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1252 om inrättande av en ram för säkerställande av trygg och hållbar försörjning av kritiska råmaterial och om ändring av förordningarna (EU) nr 168/2013, (EU) 2018/858, (EU) 2018/1724 och (EU) 2019/1020, nedan förordningen om kritiska råmaterial, och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1735 om inrättande av en åtgärdsram för att stärka Europas ekosystem för tillverkning av nettonollteknik och om ändring av förordning (EU) 2018/1724, nedan förordningen om nettonollindustrin .  

Eftersom avsikten är att uppgiften som kontaktpunktsmyndighet för projekt för förnybar energi ska vara en del av den mer omfattande kontaktpunktsmyndighetsverksamheten vid det nya Tillstånds- och tillsynsverket, bedöms propositionens konsekvenser för kontaktpunktsmyndighetens resurser och eventuella behov av ytterligare resurser inom ramen för den mer omfattande helhet avseende projektet för tjänster från ett enda serviceställe som är under beredning vid miljöministeriet. 

Enligt förslaget ska Tillstånds- och tillsynsverket utse accelerationsområden för förnybar energi. Innan områdena utses ska myndigheten göra en miljöbedömning i fråga om beslutet om utseende i enlighet med lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program. Utseendet av områdena och i synnerhet bedömningen av deras miljökonsekvenser kommer att kräva resurser. Minimikravet enligt RED-direktivet är att åtminstone ett accelerationsområde ska utses. Avsikten är att Tillstånds- och tillsynsverket själv ska kunna ställa antalet områden det utreder och utser i relation till sina tillgängliga resurser till den del antalet områden överskrider minimikraven enligt RED-direktivet. Avsikten är att det första beslutet om utseende av att accelerationsområde ska gälla solkraft. Utseendet av accelerationsområden ingår i Tillstånds- och tillsynsverkets uppgifter som kontaktpunktsmyndighet. Behovet av resurser för kontaktpunktsmyndigheten behandlas inom ramen för beredningen av den regeringsproposition som ska lämnas som en del av projektet för tjänster från ett enda serviceställe.  

Det undantag från kravet på ett MKB-förfarandet och en Naturabedömning som ska gälla accelerationsområden för förnybar energi kommer om förslaget genomförs att kräva mindre resurser av den kontaktmyndighet som avses i MKB-lagen och av den myndigheten som ger utlåtande om Naturabedömningar. Även de projekt för vilka det har beviljats undantag ska emellertid granskas vid Tillstånds- och tillsynsverket för den händelse att de medför sådana högst sannolika och betydande skadliga miljökonsekvenser som inte kunde förutses när området sågs ut. Detta kommer att binda en del av de resurser vid Tillstånds- och tillsynsverket som frigörs från uppgifter inom MKB-förfarandet. Myndigheternas behov av resurser för förfaranden inom accelerationsområden beror på hur många accelerationsområden som slutligen inrättas och hur många konkreta projekt som kommer att genomföras i dem. Det är således inte möjligt att närmare bedöma deras konsekvenser. 

Kommunerna 

En betydande del av produktionsanläggningarna för förnybar energi (exempelvis merparten av sol- och vindkraftverk) omfattas av kommunens behörighet i fråga om viktigaste tillstånden.  

De ändringar i propositionen som gäller tidsfristerna bedöms inte ha några nämnvärda konsekvenser med tanke på kommunernas resurser, eftersom de tillstånd som beviljas av kommunerna redan i nuläget i regel beviljas snabbare än vad som förutsätts enligt de föreslagna tidsfristerna. Den genomsnittliga handläggningstiden för kommunala miljötillståndsbeslut har varierat från tre månader i kommuner med färre än 5 000 invånare till 6,2 månader i kommuner med 20 001–50 000 invånare, trots att vissa kommuner räknar med alla skeden från och med det att ansökan blev anhängig i längden för tillståndsförfarandet. I fråga om bygglov har behandlingstiden för tillstånd varit endast några månader. I 68 a § i bygglagen, som tillämpas från och med den 1 januari 2026, föreskrivs det om en standardtidsfrist på tre månader för behandlingen av ansökan om bygglov. 

I propositionen föreslås det att accelerationsområdena ska utses utifrån förslag från kommunerna. Eftersom det kommer att vara frivilligt för kommunerna att föreslå accelerationsområden bedöms detta inte medföra några betydande konsekvenser för den kommunala ekonomin.  

Förvaltningsdomstolarna 

I det lagförslag som avser ändring av lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi föreslås det att till lagen fogas två nya typer av beslut i anslutning till accelerationsområden, nämligen beslut om utseende av områden och beslut om granskning.  

Ett beslut om utseende av ett accelerationsområde för förnybar energi kommer inte ha några sådana rättsverkningar att det skulle finnas behov av att föreskriva om beslutet i större omfattning än vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Avsikten är att besluten om utseende av accelerationsområden ska beredas med Tillstånds- och tillsynsverkets befintliga resurser, och antalet beslut som meddelas kommer att vara beroende av de resurser som myndigheten har till sitt förfogande. Man utgår ifrån att antalet beslut som bereds kommer att vara relativt litet.  

Det beslut om granskning som kommer att meddelas i fråga om projekt som genomförs i accelerationsområden kommer att gälla endast sådana projekt för förnybar energi som utanför accelerationsområdet skulle ha krävt ett MKB-förfarande eller en Naturabedömning och som inom accelerationsområdet har undantagits sådana bedömningar. Utöver vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska även regionala miljö- och naturskyddsorganisationer få söka ändring beslut om granskning. Behörig förvaltningsdomstol ska enligt förslaget vara den förvaltningsdomstol inom vars domkrets huvuddelen av det projekt som besväret gäller är belägen.  

Hur många beslut om granskning som kommer att meddelas och hur många besvär det eventuellt kommer att anföras över dem i framtiden är en fråga som är förenad med stora osäkerhetsfaktorer, eftersom antalet beslut om granskning beror på hur många accelerationsområden som utses. Antalet beslut beror dessutom på hur många konkreta projekt som i slutändan genomförs i de utsedda accelerationsområdena samt på hur många av de projekt som genomförs i områdena annars skulle omfattas av ett MKB-förfarande och en Naturabedömning. Till denna del är det värt att notera att accelerationsområdena bör fastställas och de villkor avseende åtgärder för att lindra skadliga miljökonsekvenser som tillämpas på områdena och som utgör en förutsättning för undantag från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning bör definieras så att de projekt som genomförs i områdena inte förväntas ha några betydande miljökonsekvenser. Antalet projekt som kommer att omfattas av granskningsförfarandet förväntas således inte bli stort. Konsekvenserna av eventuella besvär kommer att fördelas mellan olika förvaltningsdomstolar, eftersom den behöriga förvaltningsdomstolen bestäms enligt den plats där projektet är lokaliserat. Konsekvenserna för förvaltningsdomstolarna kan dock bedömas vara ringa. 

3.2.2  Miljökonsekvenser

Propositionen anses inte ha några nämnvärda direkta miljökonsekvenser, eftersom villkoren för beviljande av tillstånd inte ändras och det således inte heller kommer att ske några förändringar exempelvis i nivån på miljöskyddet. Miljöeffekter som är positiva ur ett klimatperspektiv kan uppstå om allt fler anläggningar för produktion av förnybar energi tack vare snabbare tillståndsförfaranden och andra administrativa godkännandeförfaranden kan inleda sin produktion enligt en snabbare tidsplan så att omställningen från fossila energikällor sker tidigare. Till följd av att produktion av förnybar energi blir vanligare kan också negativa miljökonsekvenser uppstå, men förslagen i denna proposition anses inte ha några direkta konsekvenser för dem. 

Det undantag från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning som tillämpas i accelerationsområden för förnybar energi kan ha skadliga miljökonsekvenser, om de projekt som genomförs i områdena annars skulle omfattas av MKB-förfarande eller Naturabedömning och skadliga (oförutsedda) miljökonsekvenser inte upptäcks vid den miljöbedömning som görs i samband med att områdena utses. Detta bedöms dock vara osannolikt, eftersom accelerationsområdena redan a priori bör utses så att den förnybara energi som produceras i områdena inte förväntas medföra några betydande miljökonsekvenser. Dessutom ska det för varje område fastställas åtgärder för att lindra de skadliga miljökonsekvenserna, och att sådana åtgärder tillämpas ska vara en förutsättning för att området ska undantas från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning. Avsikten är vidare att man vid granskningen av sådana projekt som undantagits kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning ska kunna identifiera oförutsedda skadliga konsekvenser och vid behov underkasta projektet ett normalt MKB-förfarande och en Naturabedömning.  

3.2.3  Andra konsekvenser för människor och samhälle

Grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter

Förslagen gäller i huvudsak myndigheternas verksamhet och åtgärder som ska främja smidiga tillståndsförfaranden, och i den materiella lagstiftningen föreslås knappt några ändringar. I propositionen föreslås inga ändringar i bestämmelserna om hörande i fråga om enskilda författningar som gäller tillstånd, och tillståndsförfarandena för projekt för förnybar energi ska även i fortsättningen genomföras i enlighet med samma förfarandebestämmelser som tidigare. De tidsfrister som föreslås i propositionen och som är bindande vid tillståndsförfarandena bedöms således inte försvåra möjligheterna för allmänheten att delta i förfaranden som gäller projekt för förnybar energi som planeras i människornas omgivning. 

Accelerationsområdena och de undantag från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning som tillämpas i områdena kan i någon utsträckning påverka allmänhetens möjligheter att delta i beslutsfattande som gäller den egna miljön, när ett enskilt projekt genom att det genomförs inom ett accelerationsområde undantas ett MKB-förfarande och en Naturabedömning. Då kan allmänheten inte delta i planeringen av projektet inom ramen för de nämnda förfarandena. Konsekvenserna för möjligheten att påverka det beslutsfattande som gäller den egna miljön bedöms dock vara små, eftersom det i samband med utseendet av accelerationsområden görs en miljöbedömning enligt SMB-lagen, som innefattar en rätt för allmänheten att delta i beredningen av beslutet både i dess inledande fas och i det skede som utkastet till beslut utarbetas. Miljöbedömningen bör i dessa fall göras på en mer detaljerad nivå än inom det normala SMB-förfarandet, eftersom man med hjälp av miljöbedömningen även i fråga om enskilda områden bör ta fram specificerade åtgärder för att lindra miljökonsekvenserna. Detaljnivån inom det SMB-förfarande som genomförs inom accelerationsområden ligger nära den detaljnivå som gäller för projektspecifika MKB-förfaranden. Det är vidare skäl att notera att accelerationsområden redan a priori bör utses så att de projekt som genomförs där inte förväntas ha betydande miljökonsekvenser.  

Om man märker att ett enskilt projekt som genomförs i ett accelerationsområde för förnybar energi medföra sådana högst sannolika och betydande miljökonsekvenser som inte identifierades vid den miljöbedömning enligt SMB-lagen som gjordes i samband med beslutet om utseende av området, ska projektet bli föremål för ett projektspecifikt MKB-förfarande och vid behov en Naturabedömning.  

Förnybar energiproduktion kan ha konsekvenser för samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Denna proposition anses dock inte ha någon direkt praktisk betydelse för den rätten, eftersom propositionen inte innebär att förutsättningarna för beviljande av tillstånd för projekt ändras. Konsekvenserna av det undantag från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning som tillämpas i accelerationsområden har behandlats i det föregående avsnittet. 

Utseendet av accelerationsområden bedöms inte ha några andra konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Utseende av ett område ingriper exempelvis inte i kommunens eller markägarens rätt att planera någon annan verksamhet på området. 

Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

I och med de föreslagna ändringarna kommer ett betydande antal nya anläggningar att omfattas av bindande tidsfrister för tillståndsförfarandet. Eftersom de genomsnittliga handläggningstiderna inom de tillståndsförfaranden som omfattas av tidsfristerna redan i nuläget i huvudsak är kortare än de bindande tidsfristerna, bedöms tidsfristerna inte åtminstone ha några nämnvärda konsekvenser för de behöriga tillståndsmyndigheternas verksamhet.  

Tidsfristerna för tillståndsförfarandena kommer i fortsättningen att löpa från bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet i stället för från det att tillståndsansökan blivit anhängig. Detta förutsätter att de behöriga tillståndsmyndigheterna ser över sina rutiner för uppföljning av tidsfristerna. I och med att tidsfristerna kommer att börja löpa först från bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet kan detta i bästa fall leda till att sökandena redan från början lämnar in mer högkvalitativt utarbetade och finslipade ansökningar. Detta skulle ha en betydande positiv inverkan på de behöriga tillståndsmyndigheternas verksamhet. 

De behöriga tillståndsmyndigheterna åläggs i förslaget en ny skyldighet att inom 45 dagar (projekt som genomförs utanför accelerationsområden) eller 30 dagar (projekt som genomförs inom accelerationsområden) bekräfta tillståndsansökans fullständighet. Detta kan hos vissa myndigheter förutsätta att myndigheten ser över sina rutiner, eftersom tillståndsansökan behöver granskas strax efter att den blivit anhängig i syfte att identifiera behov av komplettering.  

I den nya 17 b § som föreslås bli fogad till lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi föreslås bestämmelser om ett förfarande för tyst godkännande vid tillståndsförfaranden som gäller installation av solenergiutrustning med en effekt på högst 11 kilowatt. Eftersom ett förfarande för tyst godkännande inte allmänt tillämpas i nationell förvaltningspraxis är ändringsförslaget av relevans för kommunerna, eftersom det rör sig om en ny form av godkännande av tillstånd. Det är dock värt att notera att solenergiutrustning med en effekt på högst 11 kilowatt avser relativt små anordningar som vanligen installeras på småhustak och som i många fall inte kräver något administrativt tillstånd alls. Även när sådan utrustning är tillståndspliktig förutsätter den i normala fall endast ett tillstånd för byggande, som kommunen beviljar i ett förfarande där tillstånd i princip beviljas inom några få veckor. Förfarandet för tyst godkännande kommer att tillämpas först efter det att den behöriga tillståndsmyndigheten har bekräftat ansökans fullständighet. Det tysta godkännande som avses i momentet bedöms således bli tillämpat relativt sällan, och förfarandet bedöms inte i praktiken ha någon större inverkan på kommunernas verksamhet. 

Kontaktpunktsmyndigheten för projekt för förnybar energi förutsätts i fortsättningen ta en aktivare roll vid uppfyllelsen av de tidsfrister som fastställts för tillståndsförfarandet. Av relevans med tanke på konsekvenserna är att det i regeringens proposition om en reform av statens regionförvaltning föreslås att uppgiften som kontaktpunktsmyndighet för projekt för förnybar energi ska anförtros Tillstånds- och tillsynsverket. Inom ramen för miljöministeriets projekt för tjänster från ett enda serviceställe bereder man förslag där Tillstånds- och tillsynsverket ges i uppgift att i behandlingen av miljöärenden styra helheten av bedömnings- och tillståndsförfaranden och anknytande utredningar som krävs för projekt som hör till myndighetens behörighet. Utgångspunkten är att Tillstånds- och tillsynsverket ska ha en starkare roll i den proaktiva rådgivningen om tillståndsprocessen och i att säkerställa en smidig behandling av ärenden. Avsikten är att detta ska främja en proaktiv diskussion med dem som ansöker om tillstånd och med de övriga myndigheterna om de skyldigheter, utredningsbehov och ramvillkor som anknyter till tillståndsärenden.  

Eftersom Tillstånds- och tillsynsverket dessutom ska vara den kontaktpunktsmyndighet som förutsätts i förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin, kommer kontaktpunktsmyndigheten för projekt för förnybar energi att i det nya verket utgöra en del av en större uppgiftshelhet. Kontaktpunktsmyndigheten kommer att ha bättre möjligheter än hittills att hjälpa de behöriga myndigheterna med att komma överens om handläggningstiderna för förfarandena och att hjälpa sökandena att bättre samordna olika skyldigheter som gäller bedömningar och utredningar. 

Att det finns välfungerande system för elektronisk kommunikation spelar en avgörande roll med tanke på kontaktpunktsmyndighetens uppgift att säkerställa att tidsfristerna iakttas. Den elektroniska kontaktpunkt som avses i lagen har i nuläget inte tagits i drift i den utsträckning som man antog vid stiftandet av lagen, och kontaktpunktsmyndigheten har därför varit tvungen att följa tidsfristerna manuellt med hjälp av e-postförfrågningar. Kontaktpunktsmyndighetens resurser har använts för sådan verksamhet som annars skulle ske automatiserat via den elektroniska kontaktpunkten. Detta har i nuläget varit en omständighet som ökat kontaktpunktsmyndighetens arbetsbörda och försvårat myndighetens verksamhet. I denna regeringsproposition föreslås det inte några ändringar i bestämmelserna om elektronisk kommunikation, och ändringsbehoven i fråga om e-tjänsterna bedöms inte i samband med propositionen.  

Det bör dock noteras att utveckling av de digitala tjänsterna pågår som ett led i projektet för tjänster från ett enda serviceställe, inom ramen för projektet ”Samordning av digitaliseringen av samservicetjänster” (nedan YLP Digi ). Avsikten är att arbets- och näringsministeriets tjänst Tillstånd och tillsyn, som är den elektroniska kontaktpunkten enligt den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi, inom projektet YLP Digi ska utvecklas till att vara en heltäckande digital sökkanal för tillstånd via vilken ansökningar ska styras till informationssystemet för den myndighet som svarar för det aktuella tillståndet. I tjänsten ska verksamhetsutövarna kunna ansöka om centrala miljörelaterade tillstånd och uträtta ärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket. Målet är att verksamhetsutövaren ska behöva lämna uppgifterna endast en gång och myndigheterna kunna nyttiggöra information som samlats in inom ramen för andra myndigheters tillståndsförfaranden. Inom projektet YLP Digi strävar man dessutom efter att ta fram metoder som skulle uppmuntra kommunerna att i högre grad anlita tjänsten Tillstånd och tillsyn.  

Konsekvenser för kommunerna

Det föreslås att Tillstånds- och tillsynsverket ska utse accelerationsområdena på förslag från kommunerna. Avsikten är att kommunerna som accelerationsområden ska kunna föreslå sådana områden som med hänsyn till kommunens områdesanvändning är lämpliga för produktion av förnybar energi och som uppfyller de krav som ställs på accelerationsområden. Tillstånds- och tillsynsverket ska utse områdena på basis av kommunernas förslag med beaktande av de förutsättningar som anges i lagen och de begränsningar som anges i begäran om förslag.  

Att kommunen föreslår ett visst område och det eventuellt utses till accelerationsområde kommer inte att vara bindande för kommunen, som utifrån sina egna utgångspunkter i slutändan ska kunna planera också någon annan verksamhet i det berörda området. Ett projekt inom ett accelerationsområde kan, om förutsättningarna uppfylls, undantas ett MKB-förfarande enligt MKB-lagen. Projektutvecklaren ansvarar för genomförandet av ett MKB-förfarande, men förfarandet kan i vissa situationer genomföras i samband med planläggningen. Undantaget från kravet på ett MKB-förfarande kan således ha indirekta konsekvenser för kommunen. I accelerationsområden ska det dessutom gå att tillämpa kortare tidsfrister för tillståndsförfarandena än i andra områden. Detta kommer att ha konsekvenser för kommunerna till den del de är behöriga myndigheter vid förfarandena. Utseendet av ett accelerationsområde kommer inte att påverka planläggningen i kommunen. Ett visst område som reserverats för förnybar energi ska även i fortsättningen planläggas, om den lagstiftning som gäller planläggningen förutsätter det. 

Till 43 a § i bygglagen har det genom lag 897/2024 fogats en bestämmelse enligt vilken det som i den paragrafen föreskrivs om industriprojekt för omställning till ren energi ska tillämpas på projekt som genomförs i ett accelerationsområde för förnybar energi och som uppfyller de villkor som uppställts för området i fråga, med undantag av vind- och solkraftverk. Utseendet av ett accelerationsområde kan tillsammans med det som föreskrivs i 43 a § i bygglagen leda till att en granskning av förutsättningarna inom områdesanvändningen i fråga om ett projekt som genomförs inom ett accelerationsområde görs genom ett placeringstillstånd utan detaljplan eller generalplan, om den som ansöker om bygglov begär det. Denna möjlighet ska dock inte kunna tillämpas på solkraftsprojekt, för vilka avsikten är att accelerationsområdena åtminstone i initialskedet ska utses. Dessutom är det värt att notera att accelerationsområdena ska utses på förslag från den berörda kommunen, dvs. kommunen ska själv få besluta var accelerationsområdet eller accelerationsområdena eventuellt utses i kommunen. Utseendet av accelerationsområden bedöms ha endast ringa konsekvenser för de kommunala myndigheterna.