2.1.1  Kvinnlig könsstympning som våld mot kvinnor

Som fenomen betraktas kvinnlig könsstympning som våld mot kvinnor eller hedersrelaterat våld. Enligt justitieministeriets program för bekämpning av våld mot kvinnor (Justitieministeriets publikationer – Betänkanden och utlåtanden 2020:15) ska hedersrelaterat våld som fenomen inte betraktas separat från andra former av våld i hemmet och våld i nära relationer. Vid hedersrelaterat våld framhävs familjens, släktens och gemenskapens roller i kontrollen av individens könsmoral och gemensamma normer. Negativ social kontroll som utövas för att bevara hedern påverkar alla medlemmar i gemenskapen, både förövarna och offren. Ungdomarnas, i synnerhet kvinnornas och flickornas, sedlighet och vikten av att den bevaras anses vara hela familjens eller släktens gemensamma sak. Individernas handlingar påverkar hela gemenskapens heder, och följaktligen förväntas alla bland annat följa vissa bestämda beteendemönster och en viss moral. (ibid., s. 36) 

Hedersrelaterat våld kan ta sig olika uttryck, som psykiskt, fysiskt, sexuellt och ekonomiskt våld. Kvinnlig könsstympning tas ofta som exempel på hedersrelaterat våld. (Justitieministeriets program för bekämpning av våld mot kvinnor, s. 36, Istanbulkonventionens preambel) 

2.1.2  Legaldefinitioner av kvinnlig könsstympning

Världshälsoorganisationen (WHO) definierar könsstympning som alla ingrepp som rör borttagande delvis eller helt av de externa genitalierna hos flickor eller kvinnor eller vilken annan åverkan som helst på dessa könsorgan av icke-medicinska skäl. WHO delar in könsstympning i fyra huvudtyper (2022). Typ I: Hela den synliga delen av klitoris och/eller förhuden runt klitoris tas bort. Typ II: Den synliga delen av klitoris och de inre blygdläpparna tas bort. Ibland tas även de yttre blygdläpparna samtidigt bort. Typ III: De inre och/eller de yttre blygdläpparna stympas och de stympade blygdläpparna sys ihop så att endast en liten öppning lämnas för att släppa igenom urin och menstruationsblod. Den synliga delen av klitoris tas antingen bort eller lämnas intakt under den del som gör vaginalöppningen mindre och trängre. Detta kallas infibulation eller faraonisk omskärelse. Typ IV: Alla skadliga ingrepp som görs av icke-medicinska skäl på de kvinnliga könsorganen, exempelvis prickning, snittning, skrapning och brännande. 

Enligt artikel 38 i Istanbulkonventionen (FördrS 52 och 53/2015) åläggs parterna att göra det straffbart att skära bort eller på annat sätt stympa hela eller delar av en kvinnas yttre eller inre blygdläppar eller klitoris eller att göra en faraonisk omskärelse. Med faraonisk omskärelse avses i allmänhet infibulation, dvs. att en flickas eller kvinnas externa genitalier helt eller delvis tas bort och de yttre blygdläpparna partiellt sys ihop, även om den infibulation som det hänvisas till i Istanbulkonventionens förklarande rapport endast avser att de yttre blygdläpparna delvis sys ihop. Ett sådant ingrepp kan göras också utan att ta bort de inre blygdläpparna eller klitoris. Med på annat sätt stympa bör enligt den förklarande rapporten till konventionen avses alla andra fysiska ändringar av kvinnans könsorgan. (Se den förklarande rapporten, punkt 199; RP 155/2014 rd, s. 54/I). I den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen anges att sammanhanget uttryckligen är stympningssedvänjan.  

I artikel 3 i VMK-direktivet definieras att könsstympning är att skära bort, till exempel genom infibulation, eller på annat sätt stympa hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris. Enligt skäl 15 i direktivet bör med ”skära bort” avses att klitoris och de yttre blygdläpparna helt eller delvis avlägsnas. Med ”infibulation” bör avses tillslutning av de yttre blygdläpparna genom att vulvans yttre del delvis sys ihop för att minska vaginalöppningen. Med ”på annat sätt stympa” bör avses alla andra fysiska ändringar av kvinnans könsorgan. 

Internationellt definieras stympning av flickors och kvinnors könsorgan som våld mot kvinnor, och definitionen verkar innefatta en tanke om en allvarlig handling som har skadliga effekter på funktionen hos flickors och kvinnors könsorgan och som motiveras av kontroll över kvinnors sexualitet eller andra faktorer som rör kvinnors heder.  

Som framgår av definitionerna som beskrivs ovan omfattar de legaldefinitioner av könsstympning som oftast används i princip ett brett spektrum av handlingar, inklusive sådana som inte nödvändigtvis inbegriper våld mot kvinnor eller hedersrelaterat våld. I den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen anges till exempel att handlingarna vanligtvis begås utan offrets samtycke, men att avsaknad av samtycke, tvång eller andra former av påtryckningar inte är en förutsättning för könsstympning enligt ordalydelsen i artikeln om könsstympning. Olika typer av ingrepp som utförs inom ramen för kosmetisk genitalkirurgi omfattas således i princip av ordalydelsen i flera legaldefinitioner av könsstympning. 

Den avgörande skillnaden mellan kvinnlig könsstympning och kosmetisk kirurgi är framför allt att könsstympningen bygger på en sedvänja som i internationella konventioner om mänskliga rättigheter definieras som en form av våld mot kvinnor och flickor och som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Dessutom utförs könsstympning oftast på minderåriga utan deras samtycke, medan kosmetisk kirurgi utförs på vuxna på deras eget initiativ och med deras samtycke och som lagligt tillgängliga tjänster. Könsstympning utförs också ofta utan bedövning med våld och situationen kan vara mycket traumatisk, medan kosmetisk kirurgi utförs med smärtlindring och i en trygg klinisk miljö, såsom en operationssal.  

Å andra sidan bör det också noteras att könsstympning i vissa länder har blivit ett ingrepp som huvudsakligen utförs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården på lämpliga vårdinrättningar. Exempelvis UNFPA, FN-organet för sexuell och reproduktiv hälsa, uppskattar att 75 procent av könsstympningarna i till exempel i Egypten utförs av läkare. Bland andra har UNFPA och UNICEF, FN:s barnorganisation, också starkt kritiserat alla former av könsstympning som utförs inom hälso- och sjukvården. Enligt den förklarande rapporten till konventionen hör också åtgärder som utförs av yrkesverksamma inom hälsovården till tillämpningsområdet för artikel 38 om kvinnlig könsstympning (se den förklarande rapporten, punkt 199; RP 155/2014 rd, s. 54/I).  

WHO, Istanbulkonventionen och många nationella lagar som följer Istanbulkonventionen och direktivet om kvinnlig könsstympning baserar definitionen av könsstympning på att genitalierna åsamkas skada. Dessa definitioner inkluderar inte direkt andra förutsättningar, såsom tvång, påtryckning eller avsikt att skada eller kontrollera sexualiteten, eller att handlingen begås mot en minderårig.  

2.3.1  Statistikrapportering om kvinnlig könsstympning

Enligt uppskattning utsätts så gott som alla flickor i länder som Guinea, Djibouti och Somalia för någon form av könsstympning. Med migrationen har könsstympningen också spridit sig till Europa, Australien och Nordamerika, där det finns gemenskaper som tillämpar könsstympning. Könsstympning har varit föremål för omfattande internationell kritik och förekomsten totalt har minskat under de senaste 30 åren. Europeiska jämställdhetsinstitutet (EIGE) har uppskattat att det finns omkring 180 000 flickor i Europa som riskerar att utsättas för könsstympning. 

Det finns inga heltäckande forskningsrön att tillgå om flickor och kvinnor i Finland som har genomgått könsstympning. Institutet för hälsa och välfärd (THL) har kartlagt förekomsten av könsstympning i Finland. I Finland är enligt THL risken att utsättas för könsstympning störst bland flickor som kommer från eller vars föräldrar kommer från Somalia, Sudan, Egypten, Irak, Syrien och Turkiet. Det uppskattas att det i Finland finns cirka 38 000 flickor och kvinnor som kommer från länder som utövar könsstympning, och av dem uppskattas det att cirka 10 000 kan ha utsatts för ingreppet. Om man utgår från att könsstympning inte längre utförs på flickor som är födda i Finland, uppskattas cirka 650 flickor vara i riskzonen för könsstympning (lågriskscenariot). Men om man utgår från att sedvänjan med könsstympning inte upphör efter invandringen till i Finland, kan antalet flickor i riskzonen uppskattas till cirka 3 080 (högriskscenariot), även om siffrorna i dessa kalkyler utifrån internationella forskningsrön sannolikt anses vara alltför höga. Till exempel i en undersökning om invandrarnas hälsa och välfärd som gjordes 2010–2012 uppgav cirka 70 procent av kvinnorna med somalisk bakgrund och cirka 30 procent av kvinnorna med kurdisk bakgrund att de hade utsatts för könsstympning. Ju äldre kvinnan var, dess sannolikare var det att hon hade utsatts för stympning. I en undersökning om de asylsökandes hälsa och välfärd uppgav cirka 11 procent av de kvinnor som sökte asyl i Finland 2018 att de hade stympats, men inte en enda asylsökande flicka under 12 år rapporterades ha blivit utsatt för ingreppet. Se LaUB 6/2020 rd, s. 4–6 och THL:s uttalande vid utfrågningen i lagutskottet den 3 oktober 2019 THL/1614/4.00.02/2019, s. 1–2. 

I en undersökning om hälsan och välfärden hos den vuxna befolkningen med utländsk bakgrund som gjordes 2018–2019 uppgav cirka två procent av kvinnorna att de utsatts för könsstympning. Vanligast var könsstympningen bland kvinnor i åldern 30–44 år. Cirka tre procent av kvinnorna i den åldersgruppen berättade att de hade utsatts för ingreppet. De hade varit i snitt sju år gamla när könsstympningen utfördes. Det var särskilt kvinnor som flyttat från Mellanöstern och Nordafrika (8 procent) och från andra länder i Afrika (18 procent) som hade utsatts för ingreppet. I den här undersökningen var siffran lägre än i tidigare befolkningsundersökningar om könsstympning bland personer med utländsk bakgrund, resultaten av undersökningarna är dock inte direkt jämförbara eftersom uppgifterna har samlats in på olika sätt. 

I den rikstäckande skolhälsoenkäten våren 2019 tillfrågades flickorna första gången om de hade omskurits. Enkäten besvarades av sammanlagt 26 241 flickor i åldern 15–21 år som studerade första eller andra året vid gymnasier och 9 363 flickor i samma ålder som studerade första eller andra året vid yrkesläroanstalter. För gymnasiernas del omfattar enkäten 70 procent av de studerande. Av alla flickor som svarade på skolhälsoenkäten uppgav 80 att de var omskurna (0,2 procent). Av flickorna berättade 18 att de är födda utomlands, 51 uppgav att de är födda i Finland och 11 svarade inte på frågan om födelseland. Av de som fötts utomlands är det oftast flickor födda i Somalia som rapporterar om omskärelse. Av dem berättade åtta (19,5 procent) att de är omskurna. Bland de svarande finns sannolikt också några flickor födda i Finland som blivit omskurna. Sedan 2017 har man försökt systematisera insamlingen av information om könsstympning av flickor och kvinnor genom att samla in uppgifter med hjälp av vårdanmälningsregistret och registret över födda barn. Enligt uppgifterna i registret över födda barn för 2017 och 2018 hade ingen av de föderskor som genomgått könsstympning fötts i Finland, uppgifterna om födelseland är dock inte heltäckande. Se LaUB 6/2020 rd, s. 4–6 och THL:s uttalande vid utfrågningen i lagutskottet den 3 oktober 2019 THL/1614/4.00.02/2019, s. 1–2. 

Under de senaste åren har också attityderna till kvinnlig könsstympning undersökts. Undersökningar om medvetenheten och uppfattningarna om könsstympning bland somaliska män som bor i Helsingforsregionen visar att somaliska män som bor i Finland förhåller sig övervägande negativt till könsstympning och att deras förhållningssätt har blivit betydligt mer negativt under den tid de har bott i Finland. Nästan alla visste också att kvinnlig könsstympning är olagligt i Finland. Det finns dock också indikationer på att vissa personer med somalisk bakgrund accepterar lindrigare former av kvinnlig könsstympning. 

En annan färsk studie har utrett hur unga somaliska kvinnor bosatta i Finland uppfattar traditionen med kvinnlig könsstympning. Enligt studien uppfattas den mildaste formen av könsstympning, som i somaliska kulturer brukar kallas sunna, inte nödvändigtvis som stympning och kan betraktas som acceptabel av gemenskaper som värnar om traditionen. 

2.3.2  Övriga ingrepp i kvinnors och flickors könsorgan

Enligt en rapport som Internationella föreningen för estetisk plastikkirurgi har publicerat gjordes det 2019 globalt mer än 164 000 labiaplastikoperationer som förminskar blygdläpparna och där en del av blygdläpparna tas bort. Antalet labiaplastikoperationer hade då ökat med 73 procent sedan 2015. De flesta labiaplastikoperationerna gjordes i Brasilien, USA, Ryssland och Tyskland, alltså länder som inte brukar definieras som kulturer som utövar könsstympning. Den kosmetiska intimkirurgin verkar vara i tillväxt i hela världen och det görs ingrepp även på minderåriga. En del länder begränsar tillgången till dessa ingrepp för minderåriga till exempel genom etiska uppförandekoder och praktiska anvisningar för fackfolk. 

Kosmetiska intimkirurgiska ingrepp är lagligt tillgängliga också i Finland. Det finns ingen tillgänglig statistik över hur stor andel av de i Finland gjorda kosmetiska intimkirurgiska ingreppen som gjorts av kosmetiska respektive religiösa eller kulturella skäl. Det framgår inte heller klart av undersökningarna om förekomsten av könsstympning i Finland om de i könsstympningen också inkluderar kosmetisk intimkirurgi som görs i Finland. 

2.7.1  Kvinnlig könsstympning och förberedelse till kvinnlig könsstympning

I finsk strafflag eller annan reglering finns det inga separata bestämmelser om kriminalisering av kvinnlig könsstympning. Däremot bedöms alla handlingar som skadar könsorganen genom de allmänna bestämmelserna om misshandel. 

Det finns inte heller någon uttrycklig bestämmelse om att föra minderåriga flickor utomlands för könsstympning eller tvinga eller förmå flickor eller kvinnor att genomgå könsstympning, men dessa handlingar kan, beroende på omständigheterna, redan vara straffbara enligt olika bestämmelser i strafflagen som täcker de tänkbara situationerna rätt så brett, men inte helt fullständigt. Beroende på situationen kan det bli tillämpligt med någon form av delaktighet, såsom medgärningsmannaskap eller medhjälp vid (grov) misshandel, eller någon särskild kriminalisering, såsom förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa (SL 21 kap. 6 a §) eller olaga tvång (SL 25 kap. 8 §).  

För misshandel döms enligt 21 kap. 5 § i strafflagen bland annat den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa eller tillfogar honom smärta. Med fysiskt våld avses sådan kränkning av den kroppsliga integriteten som kan orsaka en skada eller annan olägenhet för någons hälsa. Straffskalan för misshandel är böter eller fängelse i högst två år. 

Enligt 21 kap. 6 § i strafflagen kan misshandeln bli grov exempelvis om någon tillfogas svår kroppsskada eller en allvarlig sjukdom eller försätts i livshotande läge, om gärningen begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, eller om eggvapen eller något annat jämförbart livsfarligt hjälpmedel används. Brottet ska även bedömt som en helhet vara grovt. Straffskalan för grov misshandel är fängelse i minst ett och högst tio år. Som allvarlig kroppsskada har ansetts exempelvis förlust eller betydande nedsättning av ett sinne, bestående och långvariga men samt betydande kosmetiska men (se RP 68/1966 rd, RP 94/1993 rd, s. 94–95, LaUB 11/1969 rd, s. 5 och HD 1932 I 7, HD 1933 I 51 och 1975 II 79, HD 1939 II 121, HD 1955 II 49). En handling som begås på ett särskilt grymt sätt beskrivs i förarbetena exempelvis som misshandel av en försvarslös person (RP 94/1993 rd, s. 94, se även RP 6/1997 rd, s. 172). 

Om misshandeln däremot, med hänsyn till att våldet, kränkningen av den kroppsliga integriteten eller den skada som tillfogats offrets hälsa har varit mindre betydande eller med beaktande av andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa, ska gärningsmannen enligt 21 kap. 7 § i strafflagen för lindrig misshandel dömas till böter. 

Försök både till misshandel och till grov misshandel är straffbart. Enligt 5 kap. 1 § i strafflagen har en gärning framskridit till ett försök till brott när gärningsmannen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas. Försök till brott föreligger också när en sådan fara inte orsakas, om faran har uteblivit endast av tillfälliga orsaker.  

Bestämmelser om medgärningsmannaskap finns i 5 kap. 3 § i strafflagen. Om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott, bestraffas var och en som gärningsman enligt paragrafen. Gärningsmannaansvar förutsätter samverkan, vilket för det första innebär ett krav på samförstånd. Samförstånd betyder kännedom om att den egna verksamheten tillsammans med andra personers verksamhet uppfyller ett brottsrekvisit. För det andra förutsätts för samverkan något slags medverkan vid själva brottsutförandet på ett sådant sätt att den medverkandes arbetsfördelningsenliga andel är väsentlig och att andelen i ett helhetsperspektiv är av betydelse för brottets utförande. (RP 44/2002 rd, s. 155). Om någon för en minderårig flicka eller en kvinna utomlands för könsstympning eller tvingar eller förmår henne att genomgå stympning och stympningshandlingen framskrider åtminstone till ett straffbart försök, kan den som förde flickan eller kvinnan utomlands eller tvingade eller förmådde henne att genomgå stympning som medgärningsman vara ansvarig för handlingen eller försöket till handling, om hans eller hennes andel är väsentlig i ett helhetsperspektiv. 

Bestämmelser om medhjälp finns i 5 kap. 6 § i strafflagen. Den som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det, döms enligt paragrafen för medhjälp till brott enligt samma lagrum som gärningsmannen. Straffet bestäms dock i enlighet med den lindrigare straffskalan. Medhjälparen ska vara kunnig om gärningsmannens gärning och om han eller hon genom sin egen verksamhet främjar huvudgärningen, men för bestraffning av medhjälp förutsätts däremot inte att gärningsmannen är på det klara med medhjälparens åtgärder. Det fordras således att medhjälpsgärningen har ökat sannolikheten för brottets fullbordan. (RP 44/2002 rd s. 159). För medhjälpsansvar förutsätts det att huvudbrottet har framskridit åtminstone till ett straffbart försök. När det är fråga om att föra en minderårig flicka eller en kvinna utomlands och tvinga eller förmå henne att genomgå stympning utvidgar medhjälpsansvaret gärningarnas straffbarhet i förhållande till medgärningsmannaskap endast med avseende på sådana potentiella situationer där det att en flicka eller en kvinna förs utomlands eller tvingas eller förmås att genomgå stympning ökar sannolikheten för att brottet begås, men ändå inte är en väsentlig del av helheten på det sätt som krävs för medgärningsmannaskap. 

Bestämmelser om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa finns i 21 kap. 6 a § i strafflagen. Den som för att bland annat begå grov misshandel gör upp en detaljerad plan för att begå ett brott döms enligt paragrafen till fängelse i högst fyra år. Bestämmelsen ska inte tillämpas, om faran för att brottet skulle fullbordas var obetydlig av andra än tillfälliga orsaker eller om personen frivilligt avstod från förberedelsen till brottet, förhindrade att förberedelsen fortsatte eller på något annat sätt eliminerade betydelsen av sin egen verksamhet vid förberedelsen till brottet.  

Gärningar som i förberedelseskedet innebär förberedelse eller medverkan till sådan ska bedömas med hänsyn till ett fullbordat brott eller försök till brott eller medverkan till dessa, om brottet framskrider till ett försök till eller ett fullbordat brott. (RP 141/2012 rd, s. 37). 

Huvudbrottet i förberedelsen måste vara en konkret, åtminstone på något sätt individualiserad gärning och enbart en allmän beredskap att vid behov begå till exempel grov misshandel är inte tillräcklig (RP 141/2012 rd, s. 35). Först någon konkret gärning som framgår i den yttre verkligheten, en förberedelseåtgärd, kan utgöra en straffbar förberedelse (RP 141/2012 rd, s. 18). Den detaljerade planen ska vara en sådan på faktakunskap baserad planering av verksamhetshelheten som skapar förutsättningar och är nödvändig för att begå brottet. För en detaljerad plan krävs det klart mera än en plan i huvuddrag för brottet, men dock inte att brottsplanen är fastslagen till minsta detalj. (RP 141/2012 rd, s. 36–37) 

När någon för en minderårig flicka eller en kvinna utomlands för könsstympning eller tvingar eller förmår henne att genomgå stympning, men stympningen av någon anledning inte utförs och inte heller framskrider till ett straffbart försök, kan förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa enligt 21 kap. 6 a § i strafflagen bli tillämplig. 

Bestämmelser om olaga tvång finns i 25 kap. 8 § i strafflagen. Enligt paragrafen ska den som orättmätigt med våld eller hot tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något, om strängare straff för gärningen inte stadgas på något annat ställe i lag, för olaga tvång dömas till böter eller fängelse i högst två år. Våldet behöver inte vara straffbart som ett våldsbrott och hotet behöver inte avse våld mot person. Många olika orättmätiga påtryckningsmedel kan komma i fråga. Tvånget kan också bestå av ett hot om att någon närstående till den som ska tvingas kommer att tillfogas något ont. Väsentligt är att påtryckningsmedlet kan påverka någons vilja så att denne gör eller tål något som gärningsmannen eftersträvar eller på grund av tvånget underlåter att göra något han själv skulle vilja göra. Orättmätigheten hänför sig till påtryckningsmedlet, det som eftersträvas genom tvånget eller förhållandet mellan dessa. (RP 94/1993 rd, s. 109). Att genom tvång föra en minderårig flicka eller en kvinna utomlands för könsstympning eller att tvinga henne att genomgå könsstympning kan bedömas som olaga tvång, om inte medgärningsmannaskap, medhjälp eller förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa kommer i fråga. 

Bestämmelser om anstiftan finns i 5 kap. 5 § i strafflagen, enligt vilken den som uppsåtligen förmår någon till ett uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till brottet i fråga döms för anstiftan till brott såsom gärningsman. 

Annan lagstiftning innehåller bland annat skyldigheter för föräldrar att se till sina barns välfärd. Enligt 2 § i barnskyddslagen (417/2007) har barnets föräldrar och andra vårdnadshavare huvudansvaret för barnets välfärd. Barnets föräldrar och andra vårdnadshavare ska se till att barnet får en balanserad utveckling och välfärd i enlighet med lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983). I den lagen fastställs att vårdnadshavaren ska trygga barnets utveckling och välfärd (4 §). Denna skyldighet omfattar bland annat skyldigheten enligt artikel 1 i lagen att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, försumlig behandling eller utnyttjande. Barnet får inte heller undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkande behandling (1 § 3 mom.). I regeringens proposition om en reform av lagen föreskrivs bland annat att föräldrarna och andra vårdnadshavare ska skydda barnet mot våld och annan försumlig behandling också från andra personers sida. Det är klart att föräldrar och andra vårdnadshavare inte heller själva får utsätta barnet för någon form av våld, försumlig behandling eller utnyttjande (RP 88/2018 rd, s. 35). 

Väsentlig vid brott mot person är även den så kallade läran om den kränktes samtycke som bygger på självbestämmanderätten. Samtyckesläran är inte uttryckligen reglerad i lag, utan har utvecklats genom rättspraxis och rättslitteratur. Enligt samtyckesläran kan till exempel det rättsvidriga i misshandel undanröjas genom samtycke av föremålet för handlingen: detta gör det exempelvis möjligt att deltagare i en boxningsmatch eller personer som av kosmetiska skäl genomgår skönhetskirurgi eller piercing inte kan dömas för misshandel, om föremålet för handlingen har samtyckt till en handling som i övrigt uppfyller kriterierna för misshandel. Samtycke kan dock inte ges till handlingar som medför allvarlig skada (se t.ex. HD 1996:74, HD 1997:129 samt HD 2016:14/15 och HD 2018:93). 

Läran om den kränktes samtycke kan i allmänhet inte tillämpas i sådana fall där föremålet för handlingen är ett barn, eftersom barn inte kan anses kunna förstå konsekvenserna av handlingen och därmed ge sitt giltiga samtycke. Det finns ingen exakt åldersgräns för när den som är föremål för en handling kan ge sitt giltiga samtycke. I reformen av lagstiftningen om sexualbrott anses det till exempel att den som är över 16 år i princip kan besluta att frivilligt delta i sexuella handlingar. Här är det egentligen inte fråga om den egentliga läran om den kränktes samtycke, men regleringen uttrycker antagandet att ett barns förståelse och mognad, och därmed dess rätt att fatta beslut om sin egen kropp, växer med åldern. En liknande princip återfinns i regleringen som gäller hälso- och sjukvården. Enligt 7 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) ska en minderårig patients åsikter om en vård- eller behandlingsåtgärd utredas, om det med beaktande av patientens ålder eller utveckling är möjligt. Vården av en minderårig patient ska ske i samförstånd med patienten, om han med beaktande av ålder eller utveckling kan fatta beslut om vården. 

I Finland har det veterligen inte förekommit några domar för kvinnlig könsstympning. Högsta domstolen har behandlat omskärelse av pojkar i sina avgöranden HD 2008:93, HD 2016:24 och HD 2016:25. I sin dom 2008:93 tog Högsta domstolen också ställning till omskärelse (stympning) av flickor och konstaterade att omskärelse av flickor i verkligheten är stympning. Enligt Högsta domstolen handlar denna gärning i grunden om ett förfarande som kan klassas som grov misshandel och som inte kan rättfärdigas (punkt 27). 

Gärningar som begås utomlands 

Tillämpningsområdet för finsk straffrätt och därigenom de finska domstolarnas behörighet i brottmål bestäms i 1 kap. i strafflagen. Enligt 1 § i kapitlet tillämpas finsk lag på brott som har begåtts i Finland. Enligt 10 § i kapitlet anses ett brott vara begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde. Ett underlåtenhetsbrott anses vara begånget såväl där gärningsmannen borde ha handlat som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde. Om brottet stannade vid försök, anses det vara begånget även där den rekvisitsenliga följden antingen sannolikt eller enligt gärningsmannens uppfattning skulle ha framträtt om brottet skulle ha fullbordats. En anstiftares och en medhjälpares brott anses vara begånget både på den ort där delaktighetsgärningen utfördes och på den ort där gärningsmannens brott anses vara begånget. Om gärningsorten inte med säkerhet kan fastställas, men det finns grundad anledning att anta att brottet har begåtts inom finskt område, ska det anses vara begånget i Finland. 

Finska straffbestämmelser kan dock enligt 1 kap. också tillämpas på brott som begås utomlands. Enligt kapitlets 5 § om brott som riktar sig mot finländare eller i Finland varaktigt bosatta utlänningar tillämpas finsk lag, om på gärningen enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. Enligt 6 § tillämpas finsk lag dessutom på brott som begås av finska medborgare utanför Finland. Enligt bestämmelsen ska personen i fråga vara finsk medborgare vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds. Med finska medborgare jämställs enligt bestämmelsen bland annat också de som är varaktigt bosatta i Finland. För att dessa båda bestämmelser ska tillämpas förutsätts dock enligt 1 kap. 11 § i strafflagen att gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten. Enligt 2 mom. i paragrafen tillämpas kravet på dubbel straffbarhet dock inte på misshandel eller grov misshandel, om gärningen har begåtts av en finsk medborgare eller därmed jämställd person och gärningen utgör sådan kvinnlig könsstympning som avses i artikel 38 i Istanbulkonventionen. I detta avseende gäller undantaget från kravet på dubbel straffbarhet inte bara själva stympningshandlingen utan också att tvinga eller förmå en flicka eller en kvinna att genomgå könsstympning. Att föra en flicka eller en kvinna utomlands för könsstympning eller sådana sätt att förbereda gärningen som anges i 21 kap. 6 a § i strafflagen om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa ingår dock inte i förteckningen, utan dessa omfattas som huvudregel av kravet på dubbel straffbarhet. 

När det gäller straffbarheten för olika former av deltagande i gärningar som begås utomlands föreskrivs i 5 kap. 7 § i strafflagen att särskilda personliga omständigheter som utesluter, minskar eller höjer en gärnings straffbarhet endast gäller den gärningsman, anstiftare eller medhjälpare beträffande vilken denna omständighet föreligger. En anstiftare eller medhjälpare är inte fri från straffansvar på den grund att han eller hon inte berörs av en sådan särskild personlig omständighet som utgör straffbarhetsgrund för gärningsmannens gärning. Enligt förarbetena till bestämmelsen är objektivt personliga straffuteslutande faktorer bland annat exterritorialitet och en viss släktskap vid underlåtenhet att anmäla grova brott (RP 44/2002 rd, s. 161). 

2.7.2  Bestämmelserna om preskription i 8 kap. i strafflagen

Bestämmelserna om straffrättslig preskription finns i 8 kap. i strafflagen. Den straffrättsliga preskriptionen har tre dimensioner: preskription av åtalsrätten (SL 8 kap. 1 §), preskription som förhindrar utdömande av straff (SL 8 kap. 6 §) och när utdömt fängelsestraff förfaller (SL 8 kap. 10 §).  

I 8 kap. 1 § i strafflagen föreskrivs om preskription av åtalsrätten. Följden av preskriberad åtalsrätt är att åtal inte längre kan väckas eller, om åtal väckts, att domstolen förkastar åtalet som preskriberat. Enligt 8 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen preskriberas inte rätten att väcka åtal för brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse på livstid.  

Enligt 2 mom. preskriberas åtalsrätten, om åtal inte har väckts inom 1) tjugo år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse på viss tid över åtta år, 2) tio år, om det strängaste straffet är fängelse i över två och högst åtta år, 3) fem år, om det strängaste straffet är fängelse i över ett och högst två år, och 4) två år, om det strängaste straffet är fängelse i högst ett år, böter eller ordningsbot.  

Enligt 3 mom. avses med strängaste straff det straff som i den på gärningen tillämpliga straffbestämmelsen är angivet som maximistraff. I lagens förarbeten preciseras att preskriptionstiden binds till maximistraffet enligt den straffskala som ska tillämpas i varje enskilt fall och här beaktas inte de allmänna grunderna för lindring av straffet (RP 27/1999 rd, s. 17/II). Preskriptionstiden påverkas därför inte av om brottet har samband med en allmän strafflindringsgrund, såsom det faktum att gärningsmannen är ung, att brottet stannade vid försök, medhjälp eller att brottet begicks i en situation som nära på-minner om en ansvarsfrihetsgrund, såsom nödvärn. Preskriptionstiden för ett fullbordat brott och ett försök till brott är därför densamma. 

I 4 mom. föreskrivs ytterligare särskilda preskriptionstider för tjänstebrott och miljöbrott och i 5 mom. särskilda preskriptionstider för brott mot barn när det gäller sexualbrott, koppleri och människohandel.  

I 8 kap. 2 § i strafflagen föreskrivs när preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa. Enligt paragrafen räknas de tider som anges i 1 § från den dag då brottet begicks. Om det i brottsrekvisiten föreskrivs att underlåtenhet är straffbart, börjar preskriptionstiden för åtalsrätten löpa den dag då den underlåtna handlingen senast borde ha utförts. Om det i brottsrekvisiten förutsätts att en viss verkan av handlingen har inträtt, räknas tiden från den dag då denna verkan inträdde. Om den brottsliga gärningen omfattar upprätthållande av ett lagstridigt tillstånd, börjar enligt 2 mom. preskriptionstiden för åtalsrätten löpa först från det att detta tillstånd har upphört. Enligt 3 mom. börjar preskriptionstiden för åtalsrätten för delaktighet i brott löpa samma dag som preskriptionstiden för åtalsrätten för huvudgärningen. 

Enligt 8 kap. 4 § kan preskriptionstiden för åtalsrätten på ansökan förlängas en gång med ett år, om 1) förundersökningen av brottet fordrar särskilda tidskrävande undersökningsåtgärder och undersökningen på grund av dessa skulle vara uppenbart oavslutad när preskriptionstiden löper ut, 2) brottet har kommit till förundersökning på ett exceptionellt sent stadium, eller 3) den som ska instämmas att svara för brottet håller sig undan och därför sannolikt inte kan delges en stämning innan preskriptionstiden löpt ut och ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att preskriptionstiden förlängs. 

I 8 kap. 6 § i strafflagen föreskrivs om preskription som förhindrar utdömande av straff, vilket har samband med regleringen om preskriptionstiden för åtalsrätten. Följaktligen måste eventuella ändringar av preskriptionstiden för åtalsrätten beaktas vid regleringen av preskription som förhindrar utdömande av straff. Enligt paragrafens 1 mom. preskriberas inte rätten att döma ut straff för de brott som avses i 1 § 1 mom. Enligt 2 mom. får inte straff för ett annat brott än ett sådant som avses i 1 mom. dömas ut eller bestämmas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, när det från den i 2 § avsedda lagen har förflutit 1) trettio år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse på viss tid över åtta år, 2) tjugo år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i över två och högst åtta år, 3) tio år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i högst två år, böter eller ordningsbot. 

Enligt 3 mom. får straff för brott som avses i 1 § 5 mom. inte dömas ut efter det att den tid som nämns i 2 mom. i paragrafen har löpt ut och tio år har förflutit från det att den som utsattes för brottet fyllde 28 eller 23 år. Enligt 8 kap. 6 § 4 mom. i strafflagen förfaller ett utdömt straff, om den dom som gäller straffet inte har blivit verkställbar innan den i 2 eller 3 mom. nämnda tiden har löpt ut. 

I 8 kap. 10 § i strafflagen föreskrivs när utdömt fängelsestraff förfaller. Enligt paragrafen förfaller inte ett fängelsestraff på livstid och ett fängelsestraff på viss tid som dömts ut för folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, krigsförbrytelse eller grov krigsförbrytelse. Enligt paragrafens 2 mom. förfaller ett fängelsestraff på viss tid, om inte verkställigheten av straffet, räknat från den dag då den lagakraftvunna domen gavs, har börjat inom 1) tjugo år, om straffet är över åtta år, 2) femton år, om straffet är över fyra och högst åtta år, 3) tio år, om straffet är över ett och högst fyra år, och 4) fem år, om straffet är högst ett år. 

2.7.3  Preskriptionstider för kvinnlig könsstympning av barn

I gällande strafflag finns inga separata straffbestämmelser för brott som gäller kvinnlig könsstympning av barn och det föreskrivs inte heller några särskilda preskriptionstider för sådana brott. I 8 kap. 1 § 5 mom. i strafflagen föreskrivs endast en särskild preskriptionstid för sexualbrott, koppleri och människohandel som riktar sig mot barn. I fråga om brott som gäller kvinnlig könsstympning av barn bestäms preskriptionstiden enligt den i fallet tillämpliga straffbestämmelsen och det strängaste föreskrivna straffet för detta brott. Det brott som kan bli tillämpligt vid kvinnlig könsstympning av barn kan i princip vara grov misshandel, för vilket kan dömas till fängelse i minst ett och högst tio år (SL 21 kap. 6 §). När det strängaste föreskrivna straffet för brottet är fängelse i minst åtta år är preskriptionstiden för åtalsrätten tjugo år (SL 8 kap. 1 § 2 mom.).  

I 8 kap. 2 § 1 och 2 mom. i strafflagen finns bestämmelser om när preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa. Utgångspunkten är att preskriptionstiden för åtalsrätten räknas från den dag då brottet begicks. Det finns inga särskilda bestämmelser om undantag från tidpunkten när preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa, vare sig för typ av brott eller för målsägandens ålder. 

2.7.4  Preskriptionstider för uppsåtligt brott mot liv

Bestämmelser om uppsåtligt brott mot liv finns i strafflagens 21 kap. om brott mot liv och hälsa. Uppsåtliga brott mot liv är dråp (SL 21 kap. 1 §), mord (SL 21 kap. 2 §), dråp under förmildrande omständigheter (SL 21 kap. 3 §) och barnadråp (SL 21 kap. 4 §).  

Bland de uppsåtliga brotten mot liv preskriberas enligt den nämnda lagstiftningen mord inte, eftersom för mord kan dömas till fängelse på livstid (SL 8 kap. 1 §). För dråp kan dömas till fängelse på viss tid i högst 12 år, vilket innebär att preskriptionstiden för dråp är 20 år. För dråp under förmildrande omständigheter kan dömas till fängelse på viss tid i högst 10 år, vilket innebär att preskriptionstiden för dråp under förmildrande omständigheter är 20 år. För barnadråp kan dömas till fängelse på viss tid i minst fyra månader och högst fyra år, vilket innebär att åtalsrätten preskriberas efter 10 år. Preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa från den dag då följden av brottet, dvs. dödsfallet, inträffade (SL 8 kap. 2 §). 

Preskriptionstiden för försök till uppsåtligt brott mot liv preskriberas enligt samma regler som för fullbordad gärning (SL 8 kap. 1 § 3 mom.). Försök till mord preskriberas således inte. Försök till dråp och dråp under förmildrande omständigheter preskriberas däremot efter 20 år. Försök till barnadråp preskriberas efter 10 år. Preskriptionstiden för åtalsrätten börjar enligt strafflagens 8 kap. 2 § löpa från den dag då brottet begicks, eftersom det vid försök till dråp och dråp under förmildrande omständigheter inte är fråga om att en följd orsakas genom brottet. 

Dessutom finns det i strafflagen specialbestämmelser om uppsåtligt brott mot liv i 11 kap. om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten samt i 34 a kap. om terroristbrott. I bestämmelserna i 11 kap. i strafflagen, där det kan vara fråga om uppsåtligt brott mot liv, föreskrivs fängelse på livstid som strängaste straff och de preskriberas alltså inte. I strafflagens 34 a kap. 1 § finns bestämmelser om dråp under förmildrande omständigheter, dråp och mord som begås i terroristiskt syfte. För mord och dråp som begås i terroristiskt syfte kan dömas till fängelse på livstid och följaktligen preskriberas åtalsrätten inte. För dråp under förmildrande omständigheter som begås i terroristiskt syfte kan dömas till fängelse i minst fyra och högst tolv år, och därför preskriberas åtalsrätten för dråp under förmildrande omständigheter som begås i terroristiskt syfte enligt 8 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen efter 20 år.  

Andelen uppklarade uppsåtliga brott mot liv är hög och de flesta fall klaras upp relativt snabbt. Enligt uppföljningen av brott mot liv klarlades identiteten på den huvudmisstänkte i 77 procent av de brott mot liv som begåtts de senaste åren inom ett dygn efter att brottet uppdagats, och i 11 procent av fallen tog det längre tid än en vecka att lösa brottet. Av de brott mot liv som rapporterades till polisen åren 2002–2019 var 31 fall (1,6 procent) fortfarande olösta i slutet av 2019. Medräknat de försvinnanden som utreddes som mord, vilket var åtta fall, förblev i slutet av 2019 sammanlagt 39 fall (2 procent) olösta. Av de uppdagade brotten mot liv lyckas man lösa 98 procent inom det kalenderår som följer på anmälan. (Rikollisuustilanne (brottslighetssituationen) 2020, s. 27–28). Enligt uppgifter från Polisstyrelsen finns det totalt 21 olösta brottsfall från åren 2005–2022 som utreds som dråp eller dråp under förmildrande omständigheter. På årsbasis förblir 1–3 dråp eller dråp under förmildrande omständigheter olösta. Merparten av dessa är dråp, endast ett fåtal är dråp under förmildrande omständigheter. 

Inom rättspraxis finns det några fall där ett uppsåtligt brott mot liv har uppklarats efter en avsevärt lång tid från det gärningen begicks. Enligt tillgängliga uppgifter är den längsta tiden som ett uppsåtligt brott mot liv har klarats upp knappa 30 år efter det att brottet begicks. För ett brott mot liv som begicks år 1994 dömdes gärningsmannen för mord av Egentliga Finlands tingsrätt den 27 maj 2022 (dnr R 21/5174). Åbo hovrätt ändrade inte tingsrättens dom den 14 juni 2023 (dnr R 22/1140). Högsta domstolen (9.1.2024, R2023/675) beviljade inte besvärstillstånd och domen för mord vann laga kraft. I detta fall hade offret varit försvunnet sedan 1994 och fallet började utredas som mord 1995. Offrets kropp hittades 2022. 

Ett annat fall, där ett brott mot liv klarades upp efter mer än 20 år, är ett mord som begicks 1987 och för vilket gärningsmannen dömdes av Esbo tingsrätt den 14 september 2009 (dnr R 08/2356). Målet gick inte vidare till hovrätten, så tingsrättens dom för mord vann laga kraft. Offrets kropp hittades redan 1987 och fallet utreddes redan från början som mord. 

Vidare dömdes gärningsmannen i ett fall med ett uppsåtligt brott mot liv som begåtts 1993 först för mord av Birkalands tingsrätt (dnr R 12/1930) den 1 juni 2012. Åbo hovrätt (dnr R 12/1465) ansåg att det i stället för mord var fråga om dråp och dömde gärningsmannen för dråp den 15 februari 2013. Högsta domstolen beviljade inte besvärstillstånd i målet och domen för dråp vann laga kraft. I detta fall hade offret varit försvunnet sedan 1993, men fallet började utredas som mord 2008. Offrets kropp hittades 2011. 

Varje år sker det enstaka brott mot liv som förblir olösta. En del lyckas man ännu efter år och till och med decennier få lösta. Det är möjligt att ett uppsåtligt brott mot liv uppklaras efter flera årtionden, även om det rör sig om enstaka fall. Däremot är gärningar som stannar vid försök inte problematiska med avseende på preskriptionstiden för åtalsrätten.  

2.7.5  Barnadråp

I 21 kap. 4 § i strafflagen föreskrivs om barnadråp. Den som i ett tillstånd av utmattning eller ångest på grund av nedkomsten dödar sitt barn, ska för barnadråp dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt paragrafens 2 mom. är försök straffbart. Enligt lagens förarbeten kan gärningen begås under eller efter förlossningen. I lagens förarbeten konstateras vidare att den lindriga gärningsformen av uppsåtligt brott mot liv som avses i bestämmelsen inte kan tillämpas på den som är delaktig i brottet. (RP 94/1999 rd, s. 93/I.) För andra än den som har fött barnet gäller de allmänna bestämmelserna om brott mot liv och medhjälp. 

Bestämmelsen om barnadråp infördes i strafflagen 1995, då den finska brottsbenämningen ändrades. Lagändringen var språklig till sin karaktär och innebar ingen ändring av bestämmelsens innehåll eller tillämpningsområde (RP 94/1993 rd, s. 92/II). Dessutom gjordes det en terminologisk lagändring i bestämmelsen om barnadråp år 2023, då hänvisningen till en kvinna i bestämmelsen ströks och ”den” i stället lades till. Syftet med ändringen var att bestämmelsen ska beakta situationer där den som föder barnet till sitt juridiska kön är man. (RP 189/2022 rd, s. 102).  

Bestämmelsen om barnadråp infördes i strafflagen 1969 och ersatte då bestämmelsen om barnamord. Gärningen ansågs inte uppfylla rekvisitet för mord, därför ansågs det mera ändamålsenligt att benämna brottet som barnadråp. När barnamord ändrades till barnadråp utvidgades lindringen av straffansvaret till att omfatta också barn födda inom äktenskapet, eftersom sociala omständigheter inte längre ansågs motivera en sådan åtskillnad. Det konstaterades att också en hustru som övergivits av sin man eller annars hamnat i ekonomiskt trångmål kunde råka i lika stora svårigheter som modern till ett utomäktenskapligt barn. Det avvikande sinnestillstånd och den fysiska och psykiska utmattning som följer av barnafödande ansågs vara desamma oavsett om barnet var resultatet av ett äktenskap eller inte. (RP 68/1966 rd, s. 4/II). 

Ursprungligen byggde bestämmelsen om barnamord på tanken att straffbarheten förväntades upprätthålla en hög moral. Att föda ett barn utom äktenskapet var ett bevis på en utomäktenskaplig förbindelse och innebar att kvinnans sociala status rasade. Strikt abortlagstiftning och bristen på preventivmetoder bidrog till att antalet barnamord över en lång tid hölls mycket högt. Det var först liberaliseringen av abortlagstiftningen och utvecklingen av preventivmedel som ledde till att barnamorden minskade. Efter 1969 års reform av abortlagstiftningen sjönk antalet till nuvarande nivå. 

Bestämmelsen om barnadråp tillämpas nuförtiden i praktiken endast mycket sällan. Antalet statistikförda barnadråp som polisen fått kännedom om åren 2013–2022 är fyra (Rikollisuustilanne (brottslighetssituationen) 2022, s. 20). Enligt tillgängliga uppgifter har det endast två gånger under åren 2014–2023 dömts för barnadråp. I det senaste fallet ansåg Birkalands tingsrätt (dnr R 22/437) den 28 februari 2022 förövaren skyldig till barnadråp som otillräknelig. I sitt avgörande av den 7 juli 2023 ändrade Åbo hovrätt (dnr R 22/693) inte tingsrättens dom. Högsta domstolen (12.2.2024, dnr R2023/744) beviljade inte besvärstillstånd och domen vann laga kraft. I ett annat fall dömde Hyvinge tingsrätt (dnr 13/239) den 22 november 2013 en förövare för två mord och två brott mot griftefrid. Den 27 juni 2014 ändrade Östra Finlands hovrätt tingsrättens dom och dömde förövaren till fyra års fängelse för två barnadråp (dnr R 14/84/20). Högsta domstolen (11.2.2015, dnr R2014/726) beviljade inte besvärstillstånd och domen vann laga kraft. Barnadråp har tillämpats så sällan att det inte har utvecklats någon konsekvent rättspraxis på området. 

2.7.6  Ersättning för lidande vid kvinnlig könsstympning

Enligt 5 kap. 6 § 1 mom. 3 punkten i skadeståndslagen (412/1974) har den vars personliga integritet har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet rätt till ersättning för det lidande som kränkningen har orsakat. 

I 9 § i brottsskadelagen (1204/2005) föreskrivs om ersättning för lidande. Enligt paragrafens 1 mom. 2 punkten betalas ersättning för lidande som har orsakats genom en kränkning till den vars personliga integritet har kränkts på ett särskilt allvarligt sätt genom försök till dråp, försök till mord eller försök till dråp under förmildrande omständigheter eller genom grov misshandel eller försök till grov misshandel eller något annat med dem jämställbart brott. 

Enligt paragrafens 2 mom. bestäms ersättningen för lidande enligt de grunder som anges i 5 kap. 6 § 2 mom. i skadeståndslagen. För andra än offer för sexualbrott är ersättningen dock högst 3 300 euro minskat med beloppen av de i 19 § i lagen avsedda ersättningar som ersättningstagaren får från annat håll. Enligt statsrådets förordning om justering av vissa penningbelopp enligt brottsskadelagen (1111/2023) är det högsta ersättningsbeloppet enligt 9 § 2 mom. i brottsskadelagen för närvarande 4 300 euro för offer för andra brott än sexualbrott. 

Enligt 2 § i brottsskadelagen betalas ersättning för skada som har orsakats genom brott som har begåtts i Finland. I fråga om brott som har begåtts utanför Finland betalas enligt lagens 3 § 1 mom. ersättning bara för personskada och lidande. Ersättning betalas under förutsättning att brottsoffret vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Finland och att vistelsen utanför Finland berodde på arbete, studier eller andra med dem jämförbara orsaker. Enligt paragrafens 2 mom. kan personskada och lidande som har orsakats genom brott som har begåtts utanför Finland enligt prövning ersättas också i andra fall än de som avses i 1 mom., om betalning av ersättning ska anses vara motiverad särskilt med beaktande av brottets nära anknytning till Finland, det nära förhållandet mellan gärningsmannen och brottsoffret, skadans art samt den skadelidandes möjligheter att få ersättning från annat håll. 

2.8.1  Kvinnlig könsstympning

I finsk strafflag eller annan reglering finns det inga separata straffbestämmelser om kvinnlig könsstympning. Däremot bedöms alla handlingar som skadar könsorganen genom de allmänna bestämmelserna om misshandel i 21 kap. i strafflagen. Den finska straffregleringen har ansetts uppfylla Finlands människorättsförpliktelser i fråga om principiell straffbarhet för kvinnlig könsstympning (se LaUB 22/1994 rd, s. 12/1 och RP 155/2014 rd, s. 54, om sättande i kraft av Istanbulkonventionen, LaUB 6/2020 rd, s. 11), och gärningarnas straffbarhet ifrågasätts inte heller i medborgarinitiativet MI 1/2019 rd eller i relevanta riksdagsutlåtanden eller i lagutskottets senaste betänkande om könsstympning LaUB 6/2020 (s. 11). 

När det gäller allvarliga stympningshandlingar har rättsläget i den offentliga debatten och i litteraturen ansetts vara klart. För allvarlig könsstympning, såsom total borttagning av den synliga delen av blygdläpparna och klitoris, kan någon tillåtande grund som påminner om samtycke varken hittas för vuxna eller för barn. Däremot kan mångtydighet anses ha samband särskilt med mindre allvarlig könsstympning av barn. Till skillnad från vad som gäller för vuxna kan den straffrättsliga läran om samtycke inte tillämpas på handlingar som rör små barn. 

När det gäller flickor förutsätts det i riksdagens kläm (RSk 44/2020 rd) utifrån medborgarinitiativet MI 1/2019 rd och i statsminister Orpos regeringsprogram åtgärder för att i strafflagen tydligare kriminalisera könsstympning av flickor och kvinnor. 

2.8.2  Att föra minderåriga flickor utomlands för könsstympning och att tvinga eller förmå flickor eller kvinnor att genomgå könsstympning

Att föra minderåriga flickor utomlands för könsstympning och att tvinga eller förmå flickor eller kvinnor att genomgå könsstympning kan beroende på omständigheterna vara straffbart redan i nuläget enligt olika bestämmelser i strafflagen som täcker de tänkbara situationerna rätt så brett, men inte helt vattentätt. 

Medgärningsmannaskap enligt 5 kap. 3 § eller medhjälp enligt 6 § i strafflagen exempelvis till ett misshandelsbrott omfattar inte fall där en person för en minderårig flicka, eller en kvinna, utomlands för könsstympning eller tvingar eller förmår henne att genomgå könsstympning, men där könsstympningen av någon anledning inte äger rum eller ens framskrider till ett straffbart försök. Detta beror på att straffbarheten för medhjälp förutsätter en straffbar huvudgärning (kravet på accessoritet).  

När könsstympningen i samband med någon av de gärningar som beskrivs ovan inte framskrider ens till ett straffbart försök kan gärningen bedömas som till exempel uppgörande av en sådan detaljerad plan för att begå brottet som avses i 21 kap. 6 a § i strafflagen om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa, förutsatt att rekvisitet för denna typ av gärning uppfylls. Det kan emellertid inte automatiskt anses lämpligt i alla situationer att tillämpa rekvisitet för förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa på att föra en minderårig flicka utomlands för könsstympning eller att tvinga eller förmå en flicka eller en kvinna att genomgå könsstympning, eftersom det är tänkbart att inte alla villkor för att göra upp en detaljerad plan eller något annat straffbart rekvisit för förberedelse i alla situationer uppfylls. 

För att förberedelsekriminalisering ska bli tillämplig krävs det att faran för att brottet skulle fullbordas inte var obetydlig av andra än tillfälliga orsaker, att personen inte frivilligt avstod från förberedelsen till brottet, förhindrade att förberedelsen fortsatte eller på något annat sätt eliminerade betydelsen av sin egen verksamhet vid förberedelsen till brottet. Medverkan i gärningar som avses i 21 kap. 6 a § i strafflagen är straffbar. 

Att i könsstympningssyfte genom tvång föra en minderårig flicka eller en kvinna utomlands eller tvinga henne att genomgå könsstympning kan bedömas som olaga tvång enligt 25 kap. 8 § i strafflagen, om inte medgärningsmannaskap, medhjälp eller förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa kommer i fråga. Paragrafen om olaga tvång kan därför bli tillämplig i sådana fall där huvudgärningen inte framskrider till åtminstone straffbart försök och bestämmelserna om medverkan därför inte kommer i fråga, och den nämnda förberedelsekriminaliseringen inte är tillämplig eftersom planen för stympningen inte är tillräckligt detaljerad. I fråga om barn som är så små att de inte kan anses ha förmåga att bilda sig en egen uppfattning om att bli förda utomlands eller könsstympade på ett sådant sätt att det kan anses vettigt att betrakta det som olaga tvång att föra dem utomlands eller förmå dem att genomgå könsstympning, lämpar sig dock inte kriminalisering av tvång. Bestämmelsen om olaga tvång är inte heller alltid tillämplig på att förmå en flicka eller en kvinna att genomgå könsstympning, eftersom det i fråga om att förmå någon att genomgå könsstympning inte nödvändigtvis är fråga om tvång. 

Kvinnlig könsstympning genomförs ofta utomlands. Följaktligen kan också förberedelserna för stympningen, helt eller delvis, äga rum utomlands. Det är därför relevant om straffansvar för sådana förberedande handlingar kräver dubbel straffbarhet i enlighet med huvudregeln i 1 kap. 11 § 1 mom. i strafflagen. I paragrafens 2 mom. föreskrivs undantag från kravet på dubbel straffbarhet. I förteckningen över undantag anges inte förande av en flicka eller en kvinna utomlands för könsstympning eller sådana sätt att förbereda gärningen som anges i 21 kap. 6 a § i strafflagen om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa, utan dessa omfattas enligt huvudregeln av kravet på dubbel straffbarhet. 

2.8.3  Straffrättslig preskription

Allmänt om straffrättslig preskription 

Straffrättslig preskription är en etablerad del av det straffrättsliga systemet. Detta konstaterades redan i samband med den övergripande reformen av strafflagen (RP 27/1999 rd, s. 4/I). Utgångspunkten för systemet är att brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är livstids fängelse inte preskriberas. Brott för vilka kan dömas till livstids fängelse har ansetts vara så allvarliga att det är motiverat att de inte preskriberas. I synnerhet mord har ansetts vara ett sådant brott för vilket preskription inte har ansetts vara förenligt med den allmänna rättsuppfattningen. I fråga om andra brott som bestraffas med livstids fängelse har avsaknaden av preskription motiverats med konsekvensskäl (RP 27/1999 rd, s. 16–17). Endast brott för vilka livstids fängelse kan utdömas preskriberas inte. I gällande lag finns inga undantag från denna regel. 

Övriga brott preskriberas i enlighet med det straffrättsliga preskriptionssystemet, varvid ringa brott preskriberas snabbare än allvarliga brott. Bestämmelserna i 8 kap. 1 § i strafflagen om preskription för åtalsrätten grundar sig på denna huvudregel. Bedömningen av brottets svårighetsgrad och därmed preskriptionstiden är beroende av det i straffbestämmelsen angivna strängaste straffet för brottet. Det finns dock några undantag från preskriptionstiden för vissa brott för vilka ett fängelsestraff på viss tid kan utdömas. Dessa undantag gäller tjänstebrott och miljöbrott samt sexualbrott, koppleri och människohandel som riktar sig mot barn. 

Det kan anföras flera olika motiveringar för det straffrättsliga preskriptionssystemet och för straffrättslig preskription. (RP 27/1999 rd, s. 4/I och RP 169/2005 rd, s. 19). De allmänpreventiva verkningar som det straffrättsliga systemet syftar till förutsätter i princip inte straff för mycket gamla brott, utan snarare att på ett brott ska följa straff inom en skäligen kort tid efter brottet. När det har förlöpt en lång tid från det brottet begicks minskar dess sociala betydelse. Även rättsskyddsaspekter kan anses vara en betydande motivering för preskriptionssystemet. Ju längre tid som förlöpt från brottet, desto svårare är det att få fram tillförlitliga bevis över det skedda. Tidens gång sätter oundvikligen gränser för möjligheterna att lösa brott. Dessutom är det med hänsyn till de begränsade resurser som står de ansvariga myndigheterna till buds för utredning av brott mera ändamålsenligt att fokusera på nyare gärningar. Ju lindrigare ett brott är, dess tidigare når man ett stadium då det kan vara oändamålsenligt eller rentav oskäligt att väcka åtal. 

I den meningen finns det flexibilitet i preskriptionssystemet att åtalsrätten kan förlängas en gång med ett år när vissa förutsättningar uppfylls i enlighet med 8 kap. 4 § i strafflagen. 

Preskriptionstiden för brott som gäller kvinnlig könsstympning av barn 

I gällande strafflag finns inga separata straffbestämmelser för brott som gäller kvinnlig könsstympning av barn och det föreskrivs inte heller några särskilda preskriptionstider för sådana brott. I fråga om brott som gäller kvinnlig könsstympning av barn bestäms preskriptionstiden enligt det strängaste föreskrivna straffet i den tillämpliga straffbestämmelsen. Det finns inga särskilda bestämmelser om undantag från tidpunkten när preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa, vare sig för typen av brott eller för målsägandens ålder; i regel börjar preskriptionstiden löpa från dagen för brottet. Enligt gällande lagstiftning påverkas preskriptionstiden eller tidpunkten när preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa inte av om den kvinnliga könsstympningen eller förberedelsen till sådan begås mot en person under 18 år.  

Preskriptionstiderna för brott som gäller kvinnlig könsstympning av barn utvärderades i samband med att Istanbulkonventionen sattes i kraft, eftersom det i artikel 58 i Istanbulkonventionen föreskrivs att preskriptionstiden för åtal för brott som gäller kvinnlig könsstympning av barn ska fortsätta att löpa under en tidsperiod som är tillräcklig och som står i proportion till det aktuella brottets svårhetsgrad, för att rättegången ska kunna inledas efter det att brottsoffret har uppnått myndighetsålder. I regeringens proposition om sättande i kraft av Istanbulkonventionen (RP 155/2014 rd, s. 73/I-74/I) anses det att strafflagens gällande bestämmelser om straffrättslig preskription uppfyller de skyldigheter som anges i artikel 58 i Istanbulkonventionen. Könsstympningsbrott som begås mot barn ansågs i princip uppfylla rekvisitet för grov misshandel och eftersom preskriptionstiden för grov misshandel är 20 år från dagen för brottet hinner offret bli myndigt innan preskriptionstiden löper ut, även i de fall där brottet begicks när barnet var mycket litet. När Istanbulkonventionen sattes i kraft gjordes följaktligen inte några ändringar i preskriptionsbestämmelserna. 

Preskriptionstiden för könsstympningsbrott som begås mot barn behöver omprövas med anledning av VMK-direktivet. Enligt artikel 13.1 i direktivet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att föreskriva en preskriptionstid som möjliggör utredning, åtal, rättegång och dom i fråga om de brott som avses bland annat i artikel 3 under tillräckligt lång tid efter det att brotten begåtts för att dessa brott ska kunna hanteras effektivt. Preskriptionstiden ska stå i proportion till hur allvarligt brottet är. Vidare föreskrivs i punkt 2 i samma artikel att om brottsoffret är ett barn, ska preskriptionstiden för de brott som avses i artikel 3 börja löpa tidigast från det att brottsoffret uppnår 18 års ålder.  

Preskriptionstiden bestäms av det strängaste föreskrivna straffet för brottet i strafflagen. Straffskalan i sin tur bestäms utifrån hur klandervärt brottet är, dvs. dess straffvärde. Hur klandervärt ett brott är har samband med hur allvarligt det är. Preskriptionstiderna kan därför allmänt anses stå i proportion till hur allvarligt brottet är. Med avseende på VMK-direktivet kan preskriptionstiderna för brott som rör kvinnlig könsstympning av barn, och också av fullvuxna, anses vara tillräckliga och stå i proportion till hur allvarligt detta brott är. Däremot räknas preskriptionstiden för åtal för brott som rör kvinnlig könsstympning av barn på ett sätt som inte är förenligt med skyldigheterna enligt VMK-direktivet. För att beakta skyldigheterna enligt direktivet bör tidpunkten då preskriptionstiden för åtal för brott som rör kvinnlig könsstympning och förberedelse till kvinnlig könsstympning av barn börjar löpa, i den mån det rör sig om att tvinga eller förmå flickan att genomgå könsstympning, ändras till den dag då målsäganden fyller 18 år. I övrigt kan skyldigheterna enligt VMK-direktivet avseende preskriptionstiden för åtal för brott som rör kvinnlig könsstympning inte anses föranleda några behov av ändringar i preskriptionslagstiftningen. Till den delen är det motiverat att hålla fast vid utgångspunkterna i det nationella preskriptionssystemet.  

Ju yngre det barn är som har utsatts för könsstympning, dess kortare tid har målsäganden på sig att få saken prövad efter att ha uppnått myndighetsåldern. En särskild tidpunkt då preskriptionstiden för åtalsrätten börjar löpa kunde därför förbättra ställningen speciellt för sådana målsägande som har utsatts för könsstympning i mycket ung ålder. Detta ger också de målsägande som var mycket unga barn då de utsattes för brottet tillräckligt med tid efter att de har uppnått myndighetsåldern och frigjort sig från beroendet av föräldrarna för att få saken prövad och gärningsmännen dömda till straffrättsligt ansvar. 

Preskription av åtalsrätten vid uppsåtligt brott mot liv  

Ändring av preskriptionstiden för uppsåtligt brott mot liv har behandlats i tidigare förarbeten till lagen i fråga om mord. I regeringens proposition (RP 130/1972 rd, s. 2 och 16) föreslogs att de brott för vilka det strängaste föreskrivna straffet är livstids fängelse preskriberas efter 25 år. I propositionen konstaterades att en åtalspreskription för dessa brott kan motiveras på samma grunder som preskriptionsbestämmelserna i allmänhet. Riksdagens lagutskott godkände emellertid inte förslaget till denna del, utan ansåg att den allmänna rättsuppfattningen när det gällde grova brott inte godkänner att man avstår från åtgärder ens efter en lång tid och i fråga om mord knappast någonsin. Lagutskottet konstaterade att det även i denna dag i Finland finns ouppklarade brott mot liv som den föreslagna preskriptionstiden på 25 år kunde bli tillämplig på. Om ett sådant brott klaras upp 25 år efter att det begåtts, vore det oacceptabelt att gärningsmannen ostraffad får fortsätta sitt liv i samhället. Vidare ansåg lagutskottet att det principiellt är av stor betydelse att mord inte preskriberas, även om det i praktiken endast är fråga om sällsynta enskilda fall. (LaUB 15/1972 rd, s. 2/II). 

Även straffrättskommittén (kommittébetänkande 1976:72) föreslog, dock inte enhälligt, att preskriptionstiden för de grövsta brotten kunde vara lång, upp till 35–45 år. Kommittén bedömde att det om brotten preskriberades kunde bli lättare att genom en bekännelse eller nya vittnesutlåtanden reda upp brott som förblivit ouppklarade, vilket kunde vara önskvärt t.ex. för att rentvå oskyldigt misstänktas rykte. 

I regeringens proposition i samband med den övergripande reformen av strafflagen konstaterades det att mord bör förbli ett brott som inte preskriberas. Detta grundade sig på samma resonemang som i lagkommitténs betänkande från 1972. Det konstaterades också att det faktum att mord inte preskriberas har en klar symbolisk betydelse och att ouppklarade mord ännu efter flera decennier dyker upp i den offentliga debatten, vilket visar på den samhälleliga betydelsen av dessa brott. (RP 27/1999 rd, s. 16/II). I fråga om andra uppsåtliga brott mot liv har preskriptionstiden inte behandlats särskilt i lagens tidigare förarbeten. 

Fullbordat dråp preskriberas 20 år från den dag då följden inträffade. Det kan anföras argument för att åtalsrätten för fullbordat dråp inte ska preskriberas, i avvikelse från systemets grundläggande lösningar. De ovan nämnda domstolsavgörandena visar att ett uppsåtligt brott mot liv i enskilda fall kan klaras upp efter decennier; det äldsta mordfallet i rättspraxis klarades upp knappa 30 år efter att brottet begicks. Detta var möjligt eftersom åtal för mord alltid kan väckas, om brottet klaras upp, eftersom mord inte preskriberas. Det kan därför antas att också dråp kan klaras upp efter mera än 20 år. Det bör också noteras att gränsdragningen mellan mord och dråp inte är helt klar och frågan har dryftats ett flertal gånger av högsta domstolen (i senaste praxis t.ex. HD 2022:77; HD 2022:48; HD 2020:33). Vid dråp är det fråga om sådant uppsåtligt dödande av en annan person som kvalificeras som mord, om dråpet begås 1) med berått mod, 2) på ett synnerligen rått eller grymt sätt, 3) så att allvarlig allmän fara förorsakas eller 4) genom att en tjänsteman dödas, medan denne på tjänstens vägnar upprätthåller ordning och säkerhet, eller på grund av tjänsteåtgärd och brottet även bedömt som en helhet är grovt (SL 21 kap. 2 §). Det är möjligt att domstolen anser att gärningen i ett mordåtal uppfyller rekvisitet för dråp. Om åtalet väcktes efter det att preskriptionstiden för dråp löpt ut, är domstolen tvungen att förkasta åtalet som preskriberat. 

Som nämnts ovan anses det straffrättsliga preskriptionssystemet vara en etablerad del av det straffrättsliga systemet. Det är ett välfungerande system som endast bör ändras med eftertanke och när det finns starka skäl att införa ett undantag. Enbart det faktum att det i enskilda fall är möjligt att klara upp ett brott efter att preskriptionstiden löpt ut är inte tillräckligt skäl för att ändra preskriptionssystemet. En sådan möjlighet gäller nämligen för alla brott som omfattas av en preskriptionstid. 

Av de uppsåtliga brott mot liv, för vilka åtalsrätten preskriberas, är fullbordat dråp dock ett så allvarligt brott att det vore motiverat att göra ett undantag i preskriptionssystemet. I fråga om fullbordat dråp kan behovet av gottgörelse inte anses avta med tiden. Det är fråga om ett uppsåtligt brott mot det mest värdefulla skyddsintresset, livet, och det finns inga förmildrande omständigheter. Dråp är den grundläggande gärningsformen av uppsåtligt brott mot liv och mord är den grova formen av dråp. Huruvida ett uppsåtligt dråp anses ha begåtts på ett exceptionellt grovt sätt och därmed uppfylla rekvisitet för mord eller inte, bör inte påverka preskriptionstiden för åtalsrätten. Det bör vara möjligt att utkräva straffrättsligt ansvar för fullbordat dråp utan hinder av preskriptionsbestämmelser. I Sverige preskriberas heller varken mord eller dråp. I Norge och Danmark finns inga separata bestämmelser för mord och dråp, utan bestämmelsen om dråp omfattar båda. Varken i Norge eller Danmark preskriberas dråp.  

Med tiden är det möjligt att det framkommer nya bevis som stöder den misstänktes skuld eller att till exempel kroppen av en person som tidigare ansetts vara försvunnen hittas. Det är omöjligt att i förväg förutse när en sådan viktig händelse kan inträffa. Det är därför mera motiverat att omvandla dråp till ett brott som inte preskriberas än att förlänga preskriptionstiden för åtalsrätten. I det fallet blir preskriptionstiden heller aldrig problematisk i situationer där gärningen i ett mordåtal av domstolen anses uppfylla rekvisitet för dråp och preskriptionstiden konstateras ha löpt ut. En motivering som har anförts för att mord inte preskriberas är dess stora principiella betydelse (LaUB 15/1972 rd, s. 2/II). Samma argument kan anföras i fråga om fullbordat dråp. Mord kvarstår dock framgent som det grövsta brottet i strafflagen som riktas mot en enskild person, eftersom endast för mord kan dömas till livstids fängelse. 

Däremot finns det inte något likadant tungt vägande skäl att göra ett undantag i preskriptionssystemet för försök till dråp eller för de andra uppsåtliga brotten mot liv, dvs. dråp under förmildrande omständigheter och dråp under förmildrande omständigheter i terroristiskt syfte . Försök till brott omfattas av samma preskriptionsbestämmelser som fullbordade gärningar. Försök till dråp preskriberas således efter 20 år. Försök till dråp är inte ett lika allvarligt brott som fullbordat dråp, varken ur offrets eller samhällets perspektiv. För försök till dråp döms till ett lindrigare straff. Uppklarandet av försök till dråp är i princip inte förbundet med likadana svårigheter som vid fullbordat dråp, där det exempelvis kan försvåra förundersökningen att offrets kropp har gömts eller undanröjts och där det är först när kroppen hittas som ett brott mot liv kan fastställas. Vid försök till dråp överlever brottsoffret och kan bidra till att lösa brottet. Vid försök till dråp görs dessutom den straffrättsliga bedömningen av gärningen ofta i förhållande till (grov) misshandel. Det som bedöms är om den (grova) misshandeln begicks med uppsåt att döda eller om gärningsmannen har ansett döden vara en säker eller åtminstone en rätt sannolik följd av hans handlingar. I detta fall är preskriptionstiden för dessa brott också relevant för gränsdragningen. Även i Norge preskriberas endast ett fullbordat dråp, medan försök till dråp preskriberas enligt de allmänna preskriptionsreglerna. När det gäller försök till dråp finns det inga sådana grunder att anföra som föranleder ändringar i preskriptionssystemet.  

Dråp under förmildrande omständigheter är ett uppsåtligt brott mot liv som begås under förmildrande omständigheter. I detta fall kan dräpandet av en annan person som helhet bedömt anses vara mindre klandervärt. Enligt 21 kap. 3 § i strafflagen ska gärningsmannen, om ett dråp, med beaktande av de exceptionella förhållandena när brottet begicks, gärningsmannens motiv eller andra omständigheter som har samband med brottet, bedömt som en helhet har begåtts under förmildrande omständigheter, för dråp under förmildrande omständigheter dömas till fängelse i minst fyra och högst tio år. Enligt förarbetena till lagen (RP 94/1993 rd, s. 92/I-II) kan det vara fråga om exceptionella förhållanden i situationer som påminner om nödtillstånd och att någon dödar en annan i ett exceptionellt upprört tillstånd, utan att hans tillräknelighet kan anses nedsatt. Även brott mot liv som sker av medlidande, såsom dråp på begäran, kan anses som dråp under förmildrande omständigheter. Avsikten har varit att dråp under förmildrande omständigheter ska tillämpas i undantagsfall (RP 94/1993 rd, s. 94/I–II och LaUB 22/1994 rd, s. 12) och det tillämpas i praktiken endast någon enstaka gång om året. Polisen har fått kännedom om endast ett statistikfört dråp under förmildrande omständigheter under åren 2013–2022 (Rikollisuustilanne (brottslighetssituationen) 2022, s. 20). Enligt Statistikcentralens rättsstatistik har det under åren 2018–2022 meddelats sammanlagt 4 domar för dråp under förmildrande omständigheter. Dråp under förmildrande omständigheter som begåtts i terroristiskt syfte har inte tillämpats i rättspraxis. Av praktiska skäl finns det inget behov av att ändra preskriptionstiden för dråp under förmildrande omständigheter. I fråga om dråp under förmildrande omständigheter finns det i vart fall inga tungt vägande skäl att ändra preskriptionstiden för åtalsrätten, med hänsyn till dråpets förmildrande omständigheter och de exceptionella omständigheter under vilka dråp under förmildrande omständigheter kan bli tillämpligt. Följaktligen kan det inte anses motiverat att förlänga preskriptionstiden för åtalsrätten för dråp under förmildrande omständigheter och att åtalsrätten inte preskriberas inte heller motiveras med någon principiell betydelse. 

Ändringar av åtalspreskriptionen påverkar preskriptionen som hindrar utdömande av straff (SL 8 kap. 6 §). Om åtalsrätten för fullbordat dråp ändras så att den inte preskriberas, måste samma ändring göras för preskriptionen som hindrar utdömande av straff. Det finns däremot inget praktiskt behov av den straffrättsliga preskriptionens tredje dimension, nämligen när utdömt fängelsestraff enligt 8 kap. 10 § i strafflagen förfaller. Det finns inga kända fall där en lagakraftvunnen dom för uppsåtligt brott mot liv har preskriberats innan den har verkställts.  

2.8.4  Barnadråp

Bakgrunden till den särskilda bestämmelsen om barnadråp hänger samman med hur lagstiftningen förhåller sig till förövarna av detta brott. Det handlar om den effekt som en förlossning kan ha på den födande. Förlossningen kan leda till ett tillstånd av utmattning eller ångest, som får den födande att döda sitt barn. Såsom anges i lagens förarbeten (RP 94/1993 rd, s. 92/II) existerar det ett särskilt sjukdomsartat tillstånd som kan leda till att en kvinna kort efter förlossningen dödar sitt barn. Tillståndet har samband med hormonella rubbningar.  

Det har redan tidigare ifrågasatts om det över huvud taget behövs någon särskild bestämmelse om barnadråp, eftersom psykiska stresstillstånd som en nedkomst medför kan beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten (Straffrättskommitténs betänkande 1976, s. 267 och RP 94/1993 rd, s. 92/II). Det föreslogs emellertid att rekvisitet bibehålls, närmast för att brottsbenämningen och den lindrigare straffbarheten har en väsentlig betydelse med tanke på de berörda, ofta mycket unga kvinnornas framtid. (RP 94/1993 rd, s. 92/II–93/I.)  

En sådan motivering kan inte längre anses vara ändamålsenlig och det kan inte anses finnas något motiverat behov av en särskild bestämmelse om barnadråp. I praktiken tillämpas bestämmelsen endast i mycket sällan. Det är inte motiverat att hålla kvar en särskild bestämmelse på grund av brottsbenämningens relevans för förövaren. Det är inte heller motiverat med en särskild, lindrigare straffbestämmelse med tanke på skyddet av ett nyfött barns liv. Ett nyfött barns liv bör skyddas genom samma allmänna straffbestämmelser för uppsåtligt brott mot liv som äldre människors liv. Det tillstånd av utmattning eller ångest som nedkomsten orsakat och fått förövaren att döda sitt barn kan i princip beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten.  

Bestämmelserna om tillräknelighet finns i 3 kap. 4 § i strafflagen. För straffansvar förutsätts tillräknelighet (SL 3 kap. 4 § 1 mom.). Gärningsmannen är otillräknelig, om han eller hon vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett gravt förståndshandikapp, en allvarlig mental störning eller medvetanderubbning inte kan förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller om hans eller hennes förmåga att kontrollera sitt handlande av någon sådan anledning är nedsatt på ett avgörande sätt. (SL 3 kap. 4 § 2 mom.). I paragrafens 3 mom. föreskrivs om nedsatt tillräknelighet. Om gärningsmannen inte är otillräknelig, men hans eller hennes förmåga att förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller att kontrollera sitt handlande är avsevärt nedsatt vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett förståndshandikapp, en mental störning eller medvetanderubbning, ska enligt momentet 6 kap. 8 § 3 och 4 mom. beaktas vid bestämmandet av straff. 

I 6 kap. 8 § i strafflagen föreskrivs om en lindrigare straffskala. Den som är nedsatt tillräknelig kan enligt 3 mom. dömas till det minimum i den straffart som föreskrivs för brottet, utom när livstidsfängelse kan följa på brottet och då är minimistraffet fängelse i två år. Nedsatt tillräknelighet påverkar emellertid inte det maximistraff som kan tillämpas. I lagens förarbeten (RP 44/2002 rd, s. 62/I) har det ansetts att trots att en nedsatt tillräknelig persons gärning uttrycker mindre skuld, kan den trots allt ha sådana drag som utifrån en helhetsbedömning inte motiverar en lindrigare bedömning. Om det föreskrivna strängaste straffet för ett brott är fängelse på viss tid, kan domstolen döma en nedsatt tillräknelig till böter i stället för fängelse, om det finns särskilt vägande skäl för detta (SL 6 kap. 8 § 4 mom.)  

Det tillstånd av utmattning eller ångest på grund av nedkomsten som avses i bestämmelsen om barnadråp kan handla om förlossningsdepression och särskilt förslossningspsykos. Dessa kan betraktas som sådana mentala störningar som avses i 3 kap. 4 § 2 och 3 mom. i strafflagen.  

Utöver att de tillstånd av psykiska påfrestning som en förlossning innebär kan beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten kan, beroende på det enskilda fallet, vissa av de lindringsgrunder, skälighetsgrunder och grunder för lindrigare straffskala som anges i 6 kap. 6–8 § i strafflagen bli tillämpliga. Således kan lindrigare straffbarhet alltjämt bli aktuellt i situationer som motsvarar barnadråp, även om de allmänna bestämmelserna om dråp, mord och dråp under förmildrande omständigheter tillämpas på uppsåtligt brott mot liv.  

Dessutom är det skäl att beakta den lagstiftningsteknik som man gått in för i strafflagen och som utgår från straffbestämmelser av allmän natur. Ett argument som talar för sådana bestämmelser är att de vid förändringar i samhället i princip är mera flexibla än särskilda bestämmelser, vilket gör straffrätten mer förutsebar. Utgångsmässigt tillämpas därför en allmän bestämmelse, om det inte finns något särskilt skäl eller påvisat behov av en särskild bestämmelse. Straffbestämmelserna om mord, dråp och dråp under förmildrande omständigheter är allmänna bestämmelser om uppsåtligt brott mot liv, medan straffbestämmelsen om barnadråp är en särskild bestämmelse. Barnadråpsbestämmelsen har en historisk bakgrund, men kan idag sägas ha blivit överflödig. Även i Norge och Tyskland har de särskilda bestämmelserna om barnadråp i strafflagen upphävts. I situationer som motsvarar barnadråp kan de allmänna bestämmelserna om uppsåtligt brott mot liv, liksom bestämmelser om straffansvar och utdömande av straff tillämpas och det finns inget behov av någon särskild bestämmelse. 

2.8.5  Ersättning för lidande vid kvinnlig könsstympning

Gärningsmannen är skyldig att i enlighet med skadeståndslagen ersätta den skada som brottsoffret har orsakats. Ett brottsoffer har enligt 5 kap. 6 § 1 mom. 3 punkten i skadeståndslagen rätt till ersättning för lidande också när skadan har orsakats genom vanlig misshandel, men inte rätt till ersättning för lidande enligt 9 § i brottsskadelagen. Ersättningen enligt brottsskadelagen är en ersättning som betalas av Statskontoret i andra hand. De övriga ersättningar som betalas enligt brottsskadelagen är inte beroende av om brottet betraktas som misshandel eller grov misshandel. Dessa ersättningar gäller sjukvårdskostnader, förlorad arbetsförtjänst, tillfälliga men och bestående men. 

De grövsta formerna av kvinnlig könsstympning kan i princip anses uppfylla rekvisitet för grov misshandel och är därför enligt gällande lagstiftning gärningar som berättigar till skadestånd för lidande, oavsett om det är fråga om lidande enligt skadeståndslagen eller brottsskadelagen. Lindrigare former av kvinnlig könsstympning, som för närvarande betraktas som misshandel av normalgraden eller lindrigare, ger dock i princip inte rätt till ersättning för lidande enligt brottsskadelagen. Kvinnlig könsstympning är dock en särskilt allvarlig kränkning av den personliga integriteten och bör kunna berättiga till ersättning för lidande enligt brottsskadelagen också i de fall könsstympningen inte uppfyller rekvisitet för grov misshandel. Eftersom det inte finns någon bestämmelse i brottsskadelagen om ersättning för lidande vid förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa finns det inte heller anledning att utvidga någon sådan till att omfatta förberedelse till könsstympning. 

Om könsstympningsbrottet har begåtts utanför Finland, förutsätter ersättning för skada enligt 3 § 2 mom. i brottsskadelagen prövning från fall till fall. Detta 2 mom. motiveras inte i förarbetena till den gällande brottsskadelagen. Momentet fogades till den tidigare brottsskadelagen (935/1973) som 2 a § 2 mom. och är i gällande lag identiskt till innehållet. I förarbetena till lagändringen (RP 115/1998 rd, s. 7) konstateras att det i vissa fall kan vara motiverat att av statsmedel betala ersättning på grund av det nära förhållandet mellan gärningsmannen och den person mot vilken brottet har riktats. På denna grund kan det bli aktuellt att betala ersättning i synnerhet för personskador som orsakats genom familjevåld. Könsstympning kan som brottstyp jämställas med sådant familjevåld som nämns i förarbetena. 

4.1.1  Kvinnlig könsstympning

Enligt propositionen ska uppsåtlig skada på en kvinnas eller flickas könsorgan bli straffbart genom en särskild 6 b § som fogas till 21 kap. i strafflagen. Enligt paragrafen ska den som helt eller delvis avlägsnar eller annars skadar en kvinnas eller flickas yttre könsorgan för kvinnlig könsstympning dömas till fängelse i minst ett och högst tio år. Även försök ska vara straffbart.  

Kvinnlig könsstympning ska således inte längre vara straffbar som misshandel eller grov misshandel, utan omfattas av en särskild straffbestämmelse som övergripande täcker olika grader av könsstympning. Bestämmelsen är enligt förslaget alltså en specialbestämmelse i förhållande till straffbestämmelserna om misshandel. Den klargör också rättsläget särskilt i fråga om de lindrigare formerna av könsstympning som nu i princip ska omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde. 

Bestämmelsen avses gälla alla personer med kvinnliga könsorgan, oberoende av deras juridiska kön. 

Ingrepp för vilka det finns godtagbara medicinska skäl eller som en myndig person själv söker sig till hos en laglig tjänsteleverantör undantas från straffbarhet.  

Könsstympning ska inte kunna rättfärdigas genom samtycke av den berörda personen och en vårdnadshavare ska inte heller kunna samtycka till en sådan handling för dens räkning som personen har vårdnaden om.  

Gärningen ska inte heller omfattas av dubbel straffbarhet, vilket den inte heller gör i dag. 

Bestämmelsen är i det stora hela jämförbara med gällande lagstiftning i de övriga nordiska länderna och i Tyskland.  

4.1.2  Förberedelse till kvinnlig könsstympning

Enligt förslaget ska förberedelse till kvinnlig könsstympning bli straffbart genom en särskild bestämmelse, uttryckligen och genom att fylla de befintliga mindre luckorna i lagstiftningen. Det är meningen att den särskilda bestämmelsen ska fogas till strafflagens kapitel 21 om brott mot liv och hälsa som en ny 6 c §.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska den som för att begå kvinnlig könsstympning enligt 6 b § 1) förfar på något gärningssätt enligt 21 kap. 6 a § i strafflagen om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa, alltså på det sätt som avses i 6 a § 1 mom., 2) för en kvinna eller flicka utomlands, eller 3) tvingar eller förmår en kvinna eller flicka att genomgå en handling som avses i 6 b §, dömas för förberedelse till kvinnlig könsstympning. För gärningen ska dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fem år. 

VMK-direktivet handlar inte bara om att tvinga eller förmå flickor utan även kvinnor att genomgå könsstympning. Skrivningen i regeringsprogrammet handlar däremot bara om flickor som förs utomlands. Eftersom det inte är så stor skillnad mellan att föra någon utomlands för könsstympning och att tvinga eller förmå någon till det att det vore motiverat att begränsa gärningssättet att föra någon utomlands till att omfatta enbart flickor, föreslås det i propositionen att även gärningssättet att föra någon utomlands utöver flickor även ska gälla kvinnor, med beaktande av att gärningen att tvinga eller förmå någon att genomgå könsstympning på grund av skyldigheterna enligt VMK-direktivet måste utsträckas till att omfatta också kvinnor. Vidare föreslås att man på finska i stället för direktivets term ’järjestää’ ska använda termen ’taivuttaa’, eftersom det uttrycket är motiverat med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipens krav på exakthet. På svenska är termen ’förmå’ i bägge fallen. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs i likhet med förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa i 21 kap. 6 § 2 mom. i strafflagen, att om faran för att brottet skulle fullbordas var obetydlig av andra än tillfälliga orsaker eller om personen frivilligt avstod från förberedelsen till brottet, förhindrade att förberedelsen fortsatte eller på något annat sätt eliminerade betydelsen av sin egen verksamhet vid förberedelsen till brottet, ska det som föreskrivs i 1 mom. dock inte tillämpas  

Den nya 6 c § i strafflagen om förberedelse till kvinnlig könsstympning är en specialbestämmelse i förhållande till 21 kap. 6 a § i strafflagen om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa och skiljer sig från den med avseende på huvudbrottet som förberedelsen avser och de nya gärningsformer som ingår, nämligen att föra en kvinna eller flicka utomlands enligt 1 mom. 2 punkten och att tvinga eller förmå en kvinna eller flicka att genomgå könsstympning enligt 3 punkten samt genom den strängare straffskalan.  

Dubbel straffbarhet förutsätts inte för förberedelse till kvinnlig könsstympning. 

4.1.3  Straffrättslig preskription

I propositionen föreslås att preskriptionstiden för åtalsrätten för kvinnlig könsstympning och brott enligt 21 kap. 6 c § 1 mom. 3 punkten som riktat sig mot en person som inte fyllt arton år börjar löpa den dag då målsäganden fyller arton år. I det avseendet handlar förslaget om att fullgöra skyldigheterna enligt VMK-direktivet. En förslagsenlig reglering stödjer dessutom bättre införlivandet av skyldigheten enligt artikel 58 i Istanbulkonventionen i den nationella preskriptionslagstiftningen. Däremot preskriberas de brott som avses i föreslagna 21 kap. 6 c § 1 mom. 1 och 2 punkten i strafflagen i enlighet med de allmänna bestämmelserna om straffrättslig preskription även om de begås mot en person under 18 år. 

Det föreslås att ändringen görs genom att ändra 8 kap. 2 § 3 mom. i strafflagen så att där föreskrivs ett undantag från när preskriptionstiden för åtalsrätten för kvinnlig könsstympning som begåtts mot en person under 18 år och för förberedelse till kvinnlig könsstympning enligt föreslagna 21 kap. 6 c § 1 mom. 3 punkten börjar löpa. Samtidigt föreslås att nuvarande 3 mom. som sådant flyttas framåt och blir 4 mom. En ändring av 8 kap. 2 § påverkar också direkt den preskription som förhindrar utdömande av straff (8 kap. 6 §), eftersom det i 8 kap. 6 § 2 mom. avseende när tiden börjar löpa hänvisas till den dag som avses i 2 § i samma kapitel. 

Vidare föreslås i propositionen att preskriptionen för åtalsrätten för fullbordat dråp och preskriptionen som förhindrar utdömande av straff avskaffas.  

Ändringen genomförs genom att en ny mening fogas till 8 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen, enligt vilken åtalsrätten för fullbordat dråp inte heller preskriberas. Ändringarna av åtalspreskriptionen är kopplade till 8 kap. 6 § i strafflagen, där det föreskrivs om preskription som förhindrar utdömande av straff. Enligt paragrafens 1 mom. preskriberas inte rätten att döma ut straff för de brott som avses i 1 § 1 mom. När ändringen om avskaffande av preskriptionen för åtalsrätten för fullbordat dråp görs i 8 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen, hänför sig ändringen också direkt till preskriptionstiden som förhindrar utdömande av straff. Med avseende på fullbordat dråp preskriberas då inte heller rätten att utdöma straff. Detta förslag innebär att fullbordat dråp framgent blir ett brott som inte preskriberas. 

Ingen ändring föreslås av preskriptionstiden för försök till dråp. På preskriptionstiden för åtalsrätten för försök till dråp tillämpas även framöver preskriptionstiden enligt 8 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen. 

4.1.4  Upphävande av straffbestämmelsen om barnadråp

Vidare föreslås det i propositionen att bestämmelsen om barnadråp upphävs som obehövlig. Avsikten med förslaget är inte att avkriminalisera den gärning som avses i bestämmelsen. På gärningar som motsvarar barnadråp tillämpas framöver strafflagens allmänna bestämmelser om uppsåtligt brott mot liv. Syftet med ändringen är i princip inte heller att göra straffen för gärningar som motsvarar barnadråp strängare. Den föreslagna ändringen innebär därför inte någon väsentlig förändring av det befintliga rättsläget, utan förtydligar strafflagen. 

4.1.5  Ersättning för lidande vid kvinnlig könsstympning

Det föreslås i propositionen att tillämpningsområdet för ersättning för lidande enligt 9 § i brottsskadelagen utvidgas till att omfatta kvinnlig könsstympning och försök till kvinnlig könsstympning. 

5.1.1  Alternativ i fråga om kvinnlig könsstympning och förberedelse till kvinnlig könsstympning

Riksdagens krav i skrivelsen RSk 44/2020 rd på tydligare kriminalisering av könsstympning av flickor och kvinnor kan genomföras endast genom lagstiftning. Detsamma gäller det mål som ingår i statsminister Orpos regeringsprogram om att göra det straffbart att föra minderåriga flickor utomlands för könsstympning. Kriminalisering är dock inget substitut för att på andra sätt öka medvetenheten om det förbjudna och skadliga med könsstympning av kvinnor och flickor. Effektiva åtgärder för att ta itu med detta fenomen kräver också brottsförebyggande insatser och åtgärder från hälsovården.  

Den av justitieministeriet tillsatta arbetsgruppen utredde under sin mandatperiod 27 maj 2021–30 november 2022 ingående olika alternativ för att förtydliga lagstiftningen om kvinnlig könsstympning (se Justitieministeriets publikationer – Betänkanden och utlåtanden 2023:6).  

De huvudalternativ som arbetsgruppen har övervägt kan delas in i olika modeller beroende på i vilken utsträckning de täcker de olika formerna av könsstympning och om de är könsneutrala eller könsspecifika. För samtliga alternativ identifierade arbetsgruppen lagstiftningsmässiga utmaningar, av vilka de viktigaste rör jämställdhet och definitionen av könsstympning.  

Den första modellen som arbetsgruppen övervägde byggde på en könsneutral bestämmelse som skulle omfatta all könsstympning som inte är ringa. Fördelen med denna modell är att den möjliggör likabehandling mellan könen, oberoende av till exempel religiös eller kulturell bakgrund, eftersom straffbarheten i första hand skulle grunda sig på den skada som orsakats på könsorganen. De största problemen gäller straffbarheten för lindrigare än allvarliga skador på könsorganen, där modellen knappt alls skulle göra nuläget klarare.  

Den andra modellen som övervägdes gällde endast för kvinnor och flickor och skulle omfatta alla skador på könsorganen som är allvarligare än ringa. Arbetsgruppen såg utmaningar i denna modell, särskilt med avseende på den likabehandling som garanteras i grundlagen, vilket också kommer till uttryck i det etablerade könsneutrala sättet att skriva lagar. Arbetsgruppen ansåg dock inte en straffbestämmelse enligt denna modell omöjlig, förutsatt att det anses finnas särskilda, godtagbara skäl att skydda uttryckligen kvinnor och flickor från att utsättas för sådana rättskränkningar som i regel endast är riktade mot dem. Det största problemet med denna modell är att den i princip inte ändrar det nuvarande rättsläget, eftersom könsstympning som är allvarligare än ringa redan nu är straffbar som misshandel. Den största fördelen är att detta alternativ betonar det klandervärda i könsstympning av kvinnor och flickor. 

Som ett tredje alternativ övervägde arbetsgruppen en modell som omfattade alla former av stympning av könsorgan. Arbetsgruppen ansåg att detta alternativ hade den fördelen att den täcker ett mycket brett spektrum av olika former av handlingar. Bestämmelsen kunde skrivas könsneutralt, könsspecifikt eller enbart specifikt för barn. Arbetsgruppen tog dock inte ställning till könsspecifika eller könsneutrala alternativ i detta avseende. Problemen vore dock i det stora hela desamma som de som redan framförts. Däremot ansåg arbetsgruppen att en bestämmelse som endast gäller barn och som täcker alla gärningsformer är tydlig och förbättrar barnens rättsskydd genom att alla utan medicinska skäl begångna handlingar som skadar barns könsorgan otvetydigt är straffbara. En sådan modell som rör barn förtydligar dock inte rättsläget i fråga om kvinnlig könsstympning av vuxna. 

Ytterligare övervägde arbetsgruppen en antingen könsneutral eller könsspecifik modell som endast omfattar allvarliga former av könsstympning. Nackdelen med denna modell är att den utesluter en lång rad handlingar som kan anses skada könsorganen i mindre grad än allvarligt. Det kan också bli svårt att bedöma vad som är en allvarlig och en mindre allvarlig skada. Modellen betonar dock straffbarheten för handlingar som orsakar allvarlig skada på könsorganen. Arbetsgruppen ansåg också som en positiv aspekt av alternativet att tillämpningsområde är tydligt. Bestämmelsen bringar emellertid inte någon större rättslig klarhet i straffbarheten för könsstympning. Dessutom kan den förstärka det felaktiga intrycket att endast allvarliga former av könsstympning är straffbara.  

Arbetsgruppen övervägde som alternativ också en bestämmelse som gör det straffbart att skada könsorgan så att syftet är att skada en annan persons hälsa eller sexualitet. Bestämmelsen kunde skrivas könsneutralt eller könsspecifikt. Arbetsgruppen ansåg att en sådan bestämmelse har den fördelen att den är i linje med den allmänspråkliga definitionen av könsstympning, enligt vilken könsstympning alltid är våld mot kvinnor som motiveras av en önskan att kontrollera eller skada en flickas eller kvinnas sexualitet. Bestämmelsen förtydligar följaktligen rättsläget genom att tydligt definiera könsstympning som en handling som motiveras av en avsikt att skada hälsan eller sexualiteten. Arbetsgruppen ansåg dock att om motivet för skadan inte var kopplat till objektivt observerbara faktorer, såsom till gemenskapens regler för sexuellt beteende, vore det mycket svårt att bevisa uppsåt. Dessutom ansåg arbetsgruppen att en reglering som förutsätter att gärningsmannens motiv påvisas är problematisk med tanke på de straffrättsliga kriminaliseringsprinciperna. 

Arbetsgruppen övervägde också möjligheten att göra det straffbart att göra ingrepp i en flickas eller kvinnas könsorgan i syfte att upprätthålla könsstympningstraditionen. Arbetsgruppen ansåg att fördelen med en sådan bestämmelse är att den är tydlig. En sådan bestämmelse täcker ett brett spektrum av handlingar riktade mot en kvinnas eller flickas könsorgan, förutsatt att de begås i syfte att utöva traditionen med könsstympning. Bestämmelsen klargör så det nuvarande rättsläget med avseende på ringa handlingar och sänder också ett tydligt budskap om att traditionen med kvinnlig könsstympning är förkastlig i sig och straffbar oavsett konsekvenserna för flickan. Problemet med detta alternativ var enligt arbetsgruppen att bestämmelsen innehåller ett villkor om utövande av en könsstympningstradition, vilket inte ingår i legaldefinitionerna i andra jämförelseländer eller internationella konventioner. Förekomsten av en tradition av könsstympning kan enligt arbetsgruppens uppfattning vara svår att leda i bevis i rättspraxis. Legalitetsprincipen säger dessutom att termen ”tradition av könsstympning” bör definieras exakt i lagmotiveringen.  

Arbetsgruppen föreslog i slutändan inte några ändringar i strafflagen för att förtydliga straffbarheten för könsstympning.  

5.1.2  Tidpunkten när preskriptionstiden för åtalsrätten för kvinnlig könsstympning av barn börjar löpa

Ett alternativ är att preskriptionstiden för åtalsrätten för samtliga förberedelsebrott till kvinnlig könsstympning i de olika punkterna i föreslagna 21 kap. 6 c § 1 mom. i strafflagen som riktar sig mot en person under 18 år ska börja löpa från den tidpunkt då målsäganden fyller 18 år. I propositionen har man valt att föreslå en särskild tidpunkt då preskriptionstiden för åtalsrätten för brott som rör förberedelse till kvinnlig könsstympning börjar löpa endast till den del det gäller att tvinga eller förmå en flicka att genomgå könsstympning. Bakgrunden är här de skyldigheter som följer av VMK-direktivet. I Finland finns det inget praktiskt behov av att utsträcka den särskilda tidpunkten för åtals-preskriptionen till andra former av förberedelse till könsstympning. I föreslagna 21 kap. 6 c § 1 mom. 1 och 2 punkten i strafflagen är det fråga om nationell reglering som går utöver VMK-direktivet och på vilken det är motiverat att tillämpa de allmänna preskriptionsreglerna. 

5.1.3  Alternativen i fråga om preskription av åtalsrätten för uppsåtligt brott mot liv

I enlighet med regeringsprogrammet har avsikten varit att utreda möjligheterna att förlänga eller avskaffa preskriptionstiden för uppsåtligt brott mot liv och att vidta nödvändiga åtgärder. Av de skäl som anförts ovan har man i propositionen valt att föreslå en ändring endast med avseende på preskriptionen för åtalsrätten för fullbordat dråp. I detta avseende föreslås i propositionen att preskriptionstiden för åtalsrätten för dråp avskaffas. Som en alternativ lagändring har det övervägts att förlänga preskriptionstiden för åtalsrätten för fullbordat dråp, liksom även att fortgå med nuvarande förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten. 

En alternativ reglering till det lagförslag som föreslås i propositionen vore att förlänga preskriptionstiden för åtalsrätten för fullbordat dråp till exempelvis 30 år i stället för att avstå från preskription. I propositionen har man valt att föreslå att åtalsrätten inte preskriberas, eftersom förslaget syftar till att säkerställa att preskriptionstiden inte hindrar straffrättsligt ansvar för fullbordat dråp. Här har det beaktats att ett brott kan klaras upp också efter en lång tid. När det gäller fullbordat dråp är det i princip inte fråga om att tiden inte räcker till för att lagföra brottet. Ett sådant argument har använts närmast i samband med förlängningen av preskriptionstiden för åtalsrätten för sexualbrott mot barn (se RP 45/2001 rd, s. 15/II-16/I). Vid fullbordat dråp är det snarare fråga om att man i förundersökningen inte har lyckats klara upp brottet innan preskriptionstiden har löpt ut. Det är dock möjligt att det med tiden framkommer nya bevis som stöder den misstänktes skuld eller att till exempel kroppen av en person som tidigare ansetts vara försvunnen hittas. Det är omöjligt att i förväg förutse när en sådan viktig händelse kan inträffa. Det är därför mera motiverat att avskaffa preskriptionstiden för åtalsrätten än att förlänga den.  

Lagtekniskt kräver en förlängning av åtalspreskriptionen också en ändring av 8 kap. 6 § i strafflagen om preskription som förhindrar utdömande av straff. Till paragrafen behöver i det fallet fogas ett nytt moment som föreskriver en förlängning av preskriptionstiden som förhindrar utdömande av straff för fullbordat dråp på motsvarande sätt som för förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten. 

Ett annat regleringsalternativ vore att ändra bestämmelsen om förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten i 8 kap. 4 § i strafflagen, enligt vilken preskriptionstiden för åtalsrätten på ansökan kan förlängas en gång med ett år, om bland annat förundersökningen av brottet fordrar särskilda tidskrävande undersökningsåtgärder och undersökningen på grund av dessa skulle vara uppenbart oavslutad när preskriptionstiden löper ut, eller brottet har kommit till förundersökning på ett exceptionellt sent stadium och ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att preskriptionstiden förlängs. Det synnerligen viktiga allmänna intresse som avses i bestämmelsen kan uppfyllas närmast när det är fråga om ett allvarligt brott (RP 27/1999 rd, s. 22/II och LaUB 1/2001 rd, s. 4/II). Uppsåtliga brott mot liv kan anses vara sådana allvarliga brott.  

Det kunde exempelvis föreskrivas ett undantag från bestämmelsen om förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten för att tillåta en andra förlängning med ett eller två år vid fullbordat dråp. I det fallet behöver det inte göras några ändringar i grunderna för det straffrättsliga preskriptionssystemet. Det bör dock här noteras att en förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten är möjlig endast om de villkor som anges i bestämmelsen är uppfyllda och att förlängningen måste göras innan preskriptionstiden för åtalsrätten har löpt ut. Det bör också beaktas att allvarliga brott som fullbordat dråp förutsätter krävande och besvärliga utredningsåtgärder. Möjligheten att förlänga preskriptionstiden för åtalsrätten är knappast tillräcklig i en situation där ett dråpbrott eller väsentlig bevisning i anknytning till ett sådant upptäcks precis innan preskriptionstiden löpt ut. Dessutom bestämmer preskriptionstiden som förhindrar utdömande av straff (SL 8 kap. 6 §) tidsfristerna för att förlänga åtalspreskriptionen. 

Ett undantag från bestämmelsen om förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten uppfyller inte propositionens syfte att säkerställa att åtal för fullbordat dråp kan väckas utan hinder av preskription. 

5.1.4  Alternativ för upphävande av bestämmelsen om barnadråp

Propositionens förslag om att upphäva den särskilda bestämmelsen om barnadråp grundar sig på en skrivning i regeringsprogrammet. Den föreslagna ändringen av strafflagen kan betraktas som det enda alternativet för att genomföra det mål som ställs i skrivningen. 

5.2.1  Kvinnlig könsstympning och förberedelse till kvinnlig könsstympning

Syftet med den internationella jämförelsen är att klarlägga regleringsmodellerna för kriminalisering av könsstympning i de för Finland relevanta jämförelsestaterna, alltså i de nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark) och Tyskland. Jämförelsen har också fokuserat på om det på det sätt som förutsätts i artikel 38 c i Istanbulkonventionen är straffbart att uppmana (inciting), tvinga (coercing) eller förmå (procuring) en flicka att genomgå könsstympning. 

Sverige  

Sverige har en separat lag som förbjuder kvinnlig könsstympning (Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor) och i brottsbalken (1962:700) finns det ingen bestämmelse som förbjuder kvinnlig könsstympning. Enligt 1 § i lagen om förbud mot könsstympning får ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Enligt regeringens proposition om denna reglering (Prop. 1981/82:172 s. 8) avses med de kvinnliga yttre könsorganen de yttre och inre blygdläpparna samt klitoris. Bestämmelsen omfattar alla typer av åtgärder (ingrepp) från de mest omfattande där stora delar av könsorganen skärs bort och slidöppningen sluts till genom hopsyning (infibulation), till de minst ingripande - prickning av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål. I förarbetena betonas att det för straffbarhet krävs att ändamålskriteriet är uppfyllt. De längst gående formerna av könsstympning leder till att kroppens naturliga funktioner i olika hänseenden - bl.a. de sexuella - hindras eller förstörs. Med andra bestående förändringar avses sådana former av mindre ingrepp som har till syfte att minska möjligheten till ett normalt sexualliv. Enligt regeringens proposition kan däremot ett samtycke i vissa fall medföra att gärningar blir helt straffria vid de minst ingripande formerna, om ingreppet företas på en vuxen kvinna som har samtyckt till eller kanske t.o.m. själv begärt ingreppet. Att medicinskt motiverade åtgärder är tillåtet behöver enligt förarbetena inte sägas särskilt i lagtexten, eftersom det följer av allmänna rättsgrundsatser. 

Enligt gällande 2 § i lagen döms den som bryter mot 1 § till fängelse i lägst två år och högst sex år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om könsstympningen är särskilt omfattande eller om gärningen har orsakat livsfara eller allvarlig sjukdom eller om gärningsmannen i annat fall har visat synnerlig hänsynslöshet. För försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott döms till ansvar enligt 23 kap. i brottsbalken.  

I Sverige regleras även kosmetiska ingrepp i en särskild lag (Lag (2021:363) om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar). Lagen innehåller särskilda bestämmelser om bl.a. kompetenskrav på utförarna och om samtycke av den som avser att genomgå åtgärderna ifråga. Enligt lagen får åtgärder inte utföras på någon som inte har fyllt 18 år. Om handlingen strider mot lagen som förbjuder könsstympning blir dock bestämmelserna om stympning tillämpliga. Enligt lagmotiveringen (Prop. 2020/21:57, s. 19) är läkaren skyldig att ta ställning till huruvida behandlingen är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet eller förbjuden könsstympning, oavsett kvinnans uttryckliga önskemål.  

I Sverige finns ingen uttrycklig bestämmelse om att föra minderåriga flickor utomlands för könsstympning, men enligt 2 § 4 mom. i lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor döms för bl.a. försök, förberedelse och stämpling till ansvar enligt 23 kap. i brottsbalken. I 23 kap. i brottsbalken finns bestämmelser om bl.a. förberedelse, stämpling och medverkan till brott. Att föra flickor utomlands för könsstympning bedöms därför enligt dessa allmänna bestämmelser i brottsbalken. I fråga om 2 § i lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor krävs inte dubbel straffbarhet (2 kap. 3 § 2 och 3 mom. samt 5 § 2 mom. 4 f-punkten i brottsbalken). 

I lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor finns inte någon direkt bestämmelse om att uppmana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå könsstympning. Saken tas inte heller upp i förarbetena till lagen. I den svenska rapporten till Grevio anges att det sannolikt i många fall vore straffbart som medverkan till brott att uppmana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå könsstympning. Ytterligare är förberedelse och stämpling till könsstympning straffbart. Ett sådant förfarande kan vara straffbart också som olaga tvång enligt 4 kap. 4 § i brottsbalken. (Sveriges rapport till Grevio (2017), s. 62). 

Enligt 2 kap. 5 § 1 mom. i brottsbalken gäller för brott som begåtts utanför Sverige i vissa fall (2 kap. 3 § 2, 3 och 5 mom.) s.k. dubbel straffbarhet, alltså att gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten. I bestämmelsen föreskrivs också om fall där brottet har begåtts på flera staters område och om att strängare straff än det strängaste föreskrivna straffet enligt lagen på den plats där brottet begicks inte får utmätas. Enligt 2 mom. i paragrafen gäller bestämmelserna i 1 mom. inte för brott som avses i 2 § lagen i (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. De nämnda bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 2022. Före detta datum föreskrevs undantag från kravet på dubbel straffbarhet i 3 § i lagen om förbud mot könsstympning, upphävd genom lag (2021:1024). 

I Sverige har det meddelats tre domar (2006, 2006 och 2007) som hänför sig till könsstympning: de två första för utförd handling och den tredje för planering. Hovrätten för Västra Sverige har meddelat en dom, RH 2007:7 om straffmätning avseende könsstympning. 

Norge  

I 284 § i den norska strafflagen (Straffeloven 2005) finns en bestämmelse om könsstympning (kjønnslemlestelse) och i 285 § om grov könsstympning. År 1995 antogs en separat lag med förbud mot könsstympning, men den upphävdes 2009 i samband med en övergripande reform av norska strafflagen, där dessa straffbestämmelser överfördes till strafflagen. År 2011 ändrades 3 mom. i bestämmelsen om könsstympning i 284 § så att tillämpningsområdet för underlåtelseansvar utvidgades till att omfatta även personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Genom ytterligare en ändring, som trädde i kraft den 1 januari 2021, upphävdes detta 3 mom. i bestämmelsen och det straffrättsliga ansvaret för underlåtelse grundas nu på strafflagens 196 § om skyldighet att förebygga vissa allvarliga brott. 

Enligt 1 mom. i bestämmelsen om könsstympning ska den som utför ett ingrepp i en kvinnas könsorgan som skadar könsorganen eller orsakar bestående förändringar i dessa straffas med fängelse i högst sex år. Upprepad könsstympning straffas på samma sätt. Enligt 2 mom. fritar samtycke inte från straff. Enligt 285 § i den norska strafflagen är grov könsstympning straffbart med högst 15 års fängelse. Vid bedömningen av om könsstympningen är grov ska särskilt läggas vikt vid om ingreppet har lett till a) sjukdom eller arbetsoförmåga av någon varaktighet, b) irreparabelt men, defekt eller skada, eller c) död eller betydande skada på kropp eller hälsa. 

Enligt förarbetena var lagändringen 2009 inte avsedd att ändra innehållet i de redan gällande bestämmelserna, utan i huvudsak av teknisk natur, med undantag för en höjning av straffskalan. Bestämmelsen om könsstympning omfattar enligt förarbetena all stympning av könsorganen, såsom avlägsnande av delar av könsorganen och suturering av vaginalöppningen samt avlägsnande av förhuden runt klitoris. Med skada avses detsamma som på andra ställen i 25 kap. i strafflagen. I förarbetena anges dock att ett litet stick i klitoris inte uppfyller definitionen av könsstympning. Sådana handlingar kan dock bedömas enligt andra bestämmelser i strafflagen (kroppskrenkelse). Med upprepad könsstympning avses t.ex. fall där en kvinna har blivit stympad och sydd och senare sys ihop på nytt (Ot.prp.nr.22 (2008–2009) s. 201 och 435). 

Enligt upphävda 3 mom. i 284 § om könsstympning straffades yrkesutövare samt anställda inom dagvård, barnskydd, den kommunala hälso- och sjukvården, socialtjänsten, skola, skolors fritidsorganisationer eller trossamfund som avsiktligt underlät att anmäla könsstympning eller på annat sätt underlät att försöka förhindra könsstympning, till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gällde för företrädare och religiösa ledare i trossamfund. Förebyggandeplikten gällde även frågor som omfattas av tystnadsplikt. Underlåtenheten var inte straffbar om könsstympningen inte fullbordades eller nådde upp till straffbart försök. 

Numera är underlåtenhet att förhindra könsstympning straffbart enligt 196 § i strafflagen. Enligt paragrafen döms den som underlåter att anmäla eller på annat sätt försöker förhindra ett brott eller dess följder, vid en tidpunkt då detta fortfarande var möjligt, och det framstår som säkert eller med största sannolikhet att brottet har eller kommer att begås till böter eller fängelse i högst ett år. Förhindrandeskyldigheten gäller trots tystnadsplikt och omfattar vissa brott som avses i bestämmelsen, såsom könsstympning enligt 284 §.  

I regeringens proposition om upphävande av strafflagens 284 § 3 mom. om könsstympning Prop. 66 L (2019–2020) påpekas att det finns vissa lagtekniska och pedagogiska fördelar med att samla de bestämmelser som kriminaliserar underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att förhindra brott i en och samma bestämmelse i strafflagen. (Prop. 66 L (2019–2020). Det ansågs viktigt att förhindrandeskyldigheten ska gälla alla personer, inte bara vissa yrkesgrupper. Den reglering som bygger på 196 § i strafflagen gäller därför även familjemedlemmar. I 196 § 3 mom. i strafflagen ingår dock en begränsande bestämmelse enligt vilken brott mot förhindrandeskyldigheten inte straffas bl.a. när skyldigheten inte kan fullgöras utan att utsätta sig själv eller sina närstående för åtal. 

Försök både till könsstympning och till grov könsstympning är straffbart, eftersom försök enligt 3 kap. 16 § i den norska strafflagen är straffbart om brottet kan medföra fängelse i 1 år eller mer. Dessutom är medverkan till brott straffbart enligt 3 kap. 15 § i strafflagen. 

I Norge finns ingen särskild bestämmelse om att föra flickor utomlands i könsstympningssyfte, utan gärningen kan bedömas utifrån den allmänna bestämmelsen om medverkan (Lov om straff 15, 284 och 285 §). Det finns inte heller någon särskild bestämmelse i Norge om att uppmana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå könsstympning. Medverkan i könsstympning är straffbart enligt de allmänna lärorna i norsk straffrätt.  

Enligt 1 kap. 5 § 1 mom. 5 punkten i norska strafflagen krävs det inte dubbel straffbarhet för könsstympning, om gärningsmannen är norsk medborgare, har sin vanliga vistelseort i Norge eller agerar på uppdrag av ett företag som är registrerat i Norge. Enligt 5 mom. i samma paragraf kan även andra gärningsmän straffas, om gärningen har ett maximistraff på fängelse i 6 år eller mer och riktar sig mot någon som är norsk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Norge. 

Det finns inga uppgifter om att domar för könsstympning skulle ha meddelats i Norge. 

Danmark  

Danska strafflagen (straffeloven) har en särskild kriminalisering av könsstympning (kønslemlæstelse) som infördes i strafflagen 2003. Enligt 245 a § i danska strafflagen straffas den som med våld (legemsangreb), med eller utan samtycke, skär bort eller på annat sätt avlägsnar en kvinnas yttre könsorgan helt eller delvis med fängelse i högst sex år. Brottsrekvisitets begrepp ”legemsangrep” är något svåröversatt, men betyder våld i straffrättslig bemärkelse och innebär alltså ungefärligen ”våldshandling” eller ”misshandel”. Enligt förarbetena omfattar bestämmelsen varje ingrepp som syftar till att avlägsna delar av en kvinnas yttre könsorgan utifrån en kulturell eller traditionell sedvänja. Med de yttre könsorganen avses klitoris och förhuden runt klitoris samt de yttre och de inre blygdläpparna. Lagens ordalydelse innefattar inte ihopsyende av vaginalöppningen, men det är ändå ett kvalificeringskriterium för handlingen. Att sy ihop på nytt, till exempel efter en förlossning, betraktas inte som könsstympning i den bemärkelse som avses i bestämmelsen. Bestämmelsen omfattar inte ingrepp av medicinska skäl, som exempel anges könsbyte. (Forslag til Lov om ændring af straffeloven og udlændingeloven (2002/1 LSF 183), kapitel 3.1 & Bemærkninger til lovforslagets enkelte bestemmelser). 

Bestämmelser om den grova gärningsformen finns i avsnitt 246 § i strafflagen. Enligt paragrafen kan straffet stiga till fängelse i 10 år om könsstympningen varit av så grov beskaffenhet eller lett till så allvarliga skador eller till döden att det föreligger särskilt försvårande omständigheter. 

Försök till dessa brott är straffbara enligt 21 § och medverkan enligt 23 § i strafflagen.  

Danska strafflagen har inga direkta bestämmelser om att uppmana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå könsstympning. I Danmarks rapport till Grevio anges att hjälp till förövaren betraktas som medverkan till brott (Danmarks rapport till Grevio (2017), s. 40. Se även s. 41–43). I sin bedömning av den danska rapporten som publicerades den 24 november 2017 tar Grevio inte ställning till könsstympningsregleringen, men uppmanar Danmark att genomföra en studie om bland annat könsstympning.  

I Danmark är det straffbart att föra en flicka utomlands för könsstympning enligt 215 a § i strafflagen som gör det straffbart att skicka sitt barn utomlands till förhållanden som allvarligt äventyrar barnets hälsa eller utveckling eller att låta sitt barn delta i en sådan utlandsvistelse. Enligt 7 a § 2 mom. 5 punkten i danska strafflagen krävs inte dubbel straffbarhet för könsstympning som begås utomlands om offret vid tidpunkten för brottet har danskt medborgarskap, är bosatt i Danmark eller har sin vanliga vistelseort i Danmark. Det preciseras i förarbetena att försök och medverkan kommer i fråga även när en person i Danmark medverkar till att en gärning begås utomlands där gärningen inte är straffbar (Forslag til Lov om ændring af straffeloven og udlændingeloven (2002/1 LSF 183), Bemærkninger til lovforslagets enkelte bestemmelser Til nr. 1 (straffelovens § 7, stk. 3)).  

I Danmark har det meddelats två domar för könsstympning, 2008 och 2017. I båda fallen hade flickan utsatts för könsstympning utomlands. År 2008 dömdes modern till två års fängelse. Fadern dömdes inte eftersom ingreppet ska ha utförts utan hans vetskap. År 2017 dömdes den berörda flickans båda föräldrar till nio månaders fängelse. Högsta domstolen halverade dock det ursprungliga straffets längd eftersom det inte hade visats att ingreppet hade haft någon inverkan på flickans liv, såsom hennes sexuella hälsa. 

Tyskland  

I tyska strafflagen (Strafgesetzbuch, StGB) infördes 2013 en särskild bestämmelse om kvinnlig könsstympning i 226a §. Enligt bestämmelsen straffas den som stympar en kvinnas yttre könsorgan med fängelse i minst ett år. Maximistraffet bestäms i enlighet med 38 § 2 mom. i tyska strafflagen och följaktligen kan för kvinnlig könsstympning dömas till fängelse i högst 15 år. I mindre allvarliga fall är straffet fängelse i mellan sex månader och fem år. 

I lagens förarbeten hänvisas det till WHO:s breda definition av kvinnlig könsstympning och för att rekvisitet ska uppfyllas är det irrelevant på vilket sätt könsstympningen utförs. Bestämmelsen om könsstympning inskränker sig till ingrepp i de yttre könsorganen och utesluter därmed inre organ såsom äggstockar och livmoder, där ingrepp av religiösa skäl eller tradition inte brukar utföras. Könsstympning enligt rekvisitet innebär att det ska handla om negativa ändringar av organen, och därför är intimpiercing eller kosmetisk kirurgi inte straffbart. Enligt förarbetena finns det inget behov av att särskilt reglera samtycke, eftersom samtycke anses vara verkningslöst om det strider mot god sed (Gesetzentwurf - Strafbarkeit der Verstümmelung weiblicher Genitalien 4.6.2013 (17/13707), s. 6). I tysk straffrätt finns inga direkta bestämmelser om att uppmana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå könsstympning. 

I 227 § i tyska strafflagen kriminaliseras särskilt vållande av annans död genom vållande av kroppsskada. Enligt bestämmelsen straffas den som enligt vissa bestämmelser i strafflagen (bl.a. 226a §) genom vållandet av kroppsskada orsakar den skadade personens död. Straffet är fängelse i minst tre år eller, i mindre allvarliga fall, mellan ett och tio år. 

Det finns ingen särskild bestämmelse i tyska strafflagen om att föra minderåriga flickor utomlands för könsstympning. Att avsiktligen föra en minderårig flicka, eller en kvinna, utomlands för könsstympning är dock straffbart enligt 27 § i strafflagen som medhjälp till kvinnlig könsstympning enligt 226a §. I 27 § i den tyska strafflagen föreskrivs om straffbarhet för medhjälp och enligt paragrafen ska den som avsiktligt hjälper en annan person att begå en avsiktlig olaglig gärning straffas som medhjälpare. Straffet för medhjälparen bestäms enligt samma lagbestämmelse som straffet för gärningsmannen. Medhjälparens straff ska lindras i enlighet med 49 § 1 mom. 

Enligt tyska strafflagens 1 kap. 5 § 9a-punkten led b krävs inte dubbel straffbarhet för könsstympning (226a §) om gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen är tysk medborgare eller om gärningen begås mot en person som har sin hemvist eller vanliga vistelseort i Tyskland. För andra brott som begås utomlands gäller den allmänna regeln i 1 kap. 7 § i strafflagen. 

Det finns inga uppgifter om att domar för könsstympning skulle ha meddelats i Tyskland. 

5.2.2  Straffrättslig preskription

Syftet med den internationella jämförelsen är att kartlägga preskriptionssystemet i de övriga nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark) och i Tyskland och hur dessa länder reglerar preskriptionstiden för åtalsrätten för kvinnlig könsstympning av kvinnor under 18 år och för uppsåtligt brott mot liv.  

Sverige  

Bestämmelser om straffrättslig preskription finns i 35 kap. i svenska brottsbalken (BrB). Bortfallande av påföljd gäller enligt 35 kap. 2 § 1 mom. i brottsbalken inte för 1) mord eller dråp, 2) våldtäkt eller grov våldtäkt mot en person som inte fyllt arton år, 3) våldtäkt mot barn eller grov våldtäkt mot barn, 4) brott enligt 2 § 1 eller 3 mom. i lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år, 5) folkmord, brott mot mänskligheten, grov krigsförbrytelse eller aggressionsbrott, 6) terroristbrott enligt 4 § i terroristbrottslagen som inte är mindre grovt, eller 7) försök till brott som avses i punkterna 1, 5 eller 6. Har någon begått brott som avses i 1 mom. innan han eller hon fyllt arton år, gäller dock kapitlets bestämmelser om bortfallande av påföljd (BrB 35 kap. 2 § 2 mom.).  

De normala preskriptionstiderna är nivåstrukturerade enligt maximistraffet till 2–5–10–15–25 år (BrB 35 kap. 1 § 1 mom.). Den längsta preskriptionstiden gäller brott för vilka kan dömas till livstids fängelse. Den näst längsta preskriptionstiden på 15 år gäller brott för vilka kan dömas till fängelse på viss tid i över åtta år. Preskriptionstiden är tio år för brott för vilka kan dömas till fängelse i över 2 men högst åtta år. En preskriptionstid på fem år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i mer än ett och högst två år. Den kortaste preskriptionstiden på två år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst ett år.  

I april 2020 föreskrevs om avskaffande av preskriptionstiden för könsstympning av barn (Lag (2020:173) om ändring i brottsbalken). Enligt 35 kap. 2 § 1 mom. 4 punkten i brottsbalken gäller bestämmelserna om bortfallande av påföljd inte könsstympning eller grov könsstympning, om brottet begås mot en person som inte fyllt arton år. Däremot preskriberas den mindre grova gärningsformen enligt 2 mom. dock i normal ordning enligt bestämmelserna i 35 kap. i brottsbalken. Enligt 35 kap. 4 § 2 mom. 4 punkten i brottsbalken räknas preskriptionstiden för brott enligt 2 § i lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor från den dag då målsäganden fyller 18 år, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt 18 år.  

Enligt 2 § 1 mom. i lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor döms den som bryter mot 1 § till fängelse i minst två och högst sex år. Detta brott preskriberas efter 10 år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms enligt 2 § 2 mom. i lagen med förbud mot könsstympning till fängelse i högst fyra år. Detta brott preskriberas efter 10 år. Är brottet grovt, döms enligt 2 § 3 mom. i lagen med förbud mot könsstympning till fängelse i minst fem och högst tio år. Detta brott preskriberas efter 15 år. 

Sverige övergick efter en lagändring år 2010 (SFS 2010:60) till ett system där åtalsrätten för vissa brott, såsom mord, dråp och vissa internationella brott och försök till dessa brott, inte preskriberas. Före lagändringen fanns det inga preskriptionsfria brott i Sverige och exempelvis mord hade en preskriptionstid på 25 år. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2010. Regeringens proposition (Prop. 2009/10:50) handlade bl.a. om avskaffande av preskription för mord och dråp (s. 18–19). I motiveringen i fråga om mord hänvisades det till att det är ett av de allvarligaste brotten och att utvecklingen inom DNA-tekniken och andra kriminaltekniska metoder har gjort att det finns större möjligheter att klara upp äldre brott. Det hänvisades också till att det har stor betydelse såväl för allmänheten som för de närstående att mord klaras upp. I regeringens proposition konstaterades att det mindre grova brottet, dråp, har en lägre straffskala och en kortare preskriptionstid än det svårare brottet mord. Principen om att brott med samma straffmaximum ska ha samma preskriptionstid betonades. Endast i undantagsfall ska detta preskriptionssystem frångås. Regeringen föreslog emellertid att även dråp bör undantas från preskription med motiveringen att mord och dråp har samma skyddsobjekt, att mord och dråp är olika grader av allvar i samma gärning och att själva gärningen, att uppsåtligen ta en annan människas liv, är densamma oavsett om det är mord eller dråp. I regeringens proposition ansågs vidare att såväl det allmänna som det enskilda intresset av att beivra uppsåtligt dödande torde vara lika starkt beträffande dråp som för mord. Av dessa skäl föreslogs i propositionen att även dråp bör undantas från preskription. När det gäller uppsåtligt dödande föreslogs i regeringens proposition ingen ändring av preskriptionstiden för barnadråp. Detta motiverades med att barnadråp visserligen innefattar uppsåtligt dödande men att det dock i detta fall är fråga om mycket speciella omständigheter som gör att barnadråp har en mildare straffskala än både mord och dråp. 

I 3 kap. i svenska brottsbalken finns bestämmelser om brott mot liv och hälsa. De uppsåtliga brotten mot liv i kapitlet är mord enligt 1 §, dråp enligt 2 § och barnadråp enligt 3 §. För mord döms till fängelse på viss tid, minst tio och högst arton år, eller på livstid. För dråp döms till fängelse i minst sex och högst tio år. För barnadråp döms till fängelse i högst sex år.  

I Sverige preskriberas inte mord och dråp, eller försök till dessa brott, om inte den som begår en sådan gärning inte fyllt arton år. Av de uppsåtliga brotten mot liv har barnadråp inte undantagits från preskription och preskriberas efter 10 år. 

Norge 

I Norge är brott som inte preskriberas enligt 91 § i strafflagen (Straffeloven 2005) folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och vissa brott som begåtts i terroristiskt syfte. Det straffrättsliga ansvaret för fullbordat dråp (drap, 275 §) och för vissa fullbordade sexualbrott preskriberas inte heller. Preskription gäller inte heller för vissa grova brott, men här gäller det inte brott mot liv eller könsstympning.  

Övriga brott preskriberas i enlighet med 86 § i norska strafflagen efter 2–5–10–15–25 år, nivåstrukturerat efter det högsta straffet. Den längsta preskriptionstiden gäller brott som bestraffas med fängelse i högst 21 år. Preskriptionstiden på femton år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst 15 år. Preskriptionstiden på tio år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst 10 år. Preskriptionstiden på fem år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst 3 år. Den kortaste preskriptionstiden på två år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst ett år. I Norge finns inte livstids fängelse som straffpåföljd.  

Enligt 87 § i norska strafflagen börjar preskriptionstiden löpa från den dag det straffbara sakläget upphörde. Det finns några få undantag från denna regel. I fråga om kvinnlig könsstympning (284 §) börjar preskriptionstiden inte löpa förrän målsäganden har fyllt 18 år. Samma undantag gäller brott mot skyldigheten att förhindra bl.a. kvinnlig könsstympning enligt 196 §. 

För könsstympning döms enligt 284 § i norska strafflagen till fängelse i höst 6 år. Detta brott preskriberas efter 10 år. För grov könsstympning (285 §) döms till fängelse i högst 15 år. Grov könsstympning preskriberas alltså efter 15 år. Underlåtenhet att förhindra könsstympning är straffbart enligt 196 § i strafflagen och straffas med böter eller fängelse i högst 1 år. Detta brott preskriberas följaktligen efter 2 år. 

Den 1 juli 2014 trädde en lagändring i kraft i Norge som innebar att dråp inte längre preskriberas. Före lagändringen preskriberades fullbordat dråp efter 25 år. I regeringens proposition motiverades avskaffandet av preskriptionen för dråp bland annat med att det är kränkande för offrets närstående och samhället i stort om en misstänkt inte längre kan dömas trots att det framkommit nya bevis för brottet. Det betonades också att bevisningen spelar en särskild roll vid dråpbrott, eftersom man ofta har säkrat uppgifter om dödsorsaken och teknisk och biologisk bevisning från brottsplatsen oftast finns tillgänglig. Det ligger då nära att anta att bevisningen kan göra det möjligt att identifiera gärningsmannen även efter lång tid. I regeringens proposition var argumenten för att hålla kvar preskriptionstiden för åtalsrätten för försök till dråp att ett försök inte har lett till någon annans död och att straffet för försök är lindrigare. Även ur offrets synvinkel är ett försök inte lika allvarligt som en fullbordad gärning. I regeringens proposition föreslogs att endast fullbordat dråp inte ska preskriberas. (Prop. 96 L (2013–2014), s.10–11). 

Norska strafflagen har inte, i motsats till Finland, någon särskild bestämmelse om mord, utan straffbestämmelsen om dråp (drap) omfattar även mord. Följaktligen görs det i Norge inte heller någon skillnad i preskription mellan mord och dråp. Eftersom dråp enligt 275 § kan bestraffas med högst 21 års fängelse, gäller för försök till dråp en preskriptionstid på 25 år.  

Danmark  

I 11 kap. i danska strafflagen (straffeloven) finns bestämmelser om straffrättslig preskription. Brott för vilka kan dömas till livstids fängelse preskriberas inte. Brott för vilka högst kan dömas till fängelse på viss tid preskriberas stegvis i enlighet med maximistraffet efter 2–5–10–15 år (93 § 1 mom.). Den längsta preskriptionstiden på 15 år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse på viss tid. Preskriptionstiden på tio år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst 10 år. Preskriptionstiden på fem år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst 4 år. Den kortaste preskriptionstiden på två år gäller brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst 1 år. I 2 och 3 mom. i samma paragraf föreskrivs att vissa brott omfattas av en preskriptionstid på minst 5 eller 10 år, oavsett maximistraff, men dessa fall avser inte brott mot liv eller könsstympning. Det finns inga särskilda bestämmelser om preskription för försök, så försök preskriberas i enlighet med reglerna för fullbordad gärning. 

Preskriptionstiden börjar löpa från den dag den brottsliga verksamheten eller underlåtenheten upphörde (94 § 1 mom.). Det finns några bestämmelser om undantag från tidpunkten när preskriptionstiden börjar löpa. Enligt 94 § 4 mom. i danska strafflagen börjar preskriptionstiden för könsstympning enligt 245 a § och grov könsstympning enligt 260 § att löpa från den dag offret fyller 21 år, om offret var under 18 år vid tidpunkten för brottet. För könsstympning kan dömas till fängelse i högst sex år och följaktligen är preskriptionstiden för könsstympning tio år. För grov könsstympning kan dömas till fängelse i högst tio år och följaktligen är preskriptionstiden för grov könsstympning likaså tio år. 

I 237 § i danska strafflagen kriminaliseras dråp (drab), för vilket kan följa ett fängelsestraff på viss tid på minst 5 år och högst på livstid. Danska strafflagen har inte någon särskild bestämmelse om mord, utan straffbestämmelsen om dråp blir tillämplig både i fall av mord och dråp. I Danmark preskriberas inte åtalsrätten för dråp eller försök till dråp. 

I 239 och 240 § i danska strafflagen finns särskilda bestämmelser som gäller den som dödar en annan på dennes uttryckliga begäran eller den som medverkar till att någon berövar sig livet. För sådana gärningar kan dömas till fängelse på viss tid i högst 3 år. Ytterligare föreskrivs det i 238 § om barnadråp, för vilket kan dömas till fängelse i högst 4 år. Dessa brott omfattas följaktligen av en preskriptionstid på fem år. 

Tyskland  

Bestämmelser om preskription finns i 78 § i tyska strafflagen (Strafgesetzbuch, StGB). Där föreskrivs att åtalsrätten för mord (Mord, 211 §) inte preskriberas. Övriga brott preskriberas stegvis i enlighet med maximistraffet efter 3–5–10–20–30 år. Av dessa gäller preskriptionstiden på 30 år för brott som straffas med livstids fängelse. Den näst längsta preskriptionstiden på 20 år gäller för brott med ett maximistraff på fängelse i mer än tio år, och på 10 år för brott med ett maximistraff på fängelse i över fem men högst tio år. Preskriptionstiden på fem år gäller brott för vilka det högsta straffet är fängelse i minst ett och högst fem år. Den kortaste preskriptionstiden gäller andra brott. Enligt 78 § 4 mom. i tyska strafflagen påverkas åtalspreskriptionen inte av försvårande eller förmildrande omständigheter enligt strafflagens allmänna del eller av särskilt allvarliga eller mindre allvarliga fall enligt den särskilda delen. 

I Tyskland föreskrivs om internationella brott i en särskild strafflag (Völkerstrafgesetzbuch), i vars 5 § det föreskrivs att de allmänna preskriptionsreglerna inte är tillämpliga på internationella brott enligt den lagen.  

Enligt artikel 78a § i den tyska strafflagen börjar preskriptionstiden löpa från den tidpunkt då brottet har begåtts och, när det gäller ett följdbrott, från den tidpunkt då följden inträffar. En särskild vilotid för preskriptionstiden föreskrivs bland annat för kvinnlig könsstympning (StGB 226a §). Enligt 78b § 1 mom. i tyska strafflagen vilar preskriptionstiden för dessa brott till dess att målsäganden fyller 30 år. För kvinnlig könsstympning kan dömas till fängelse på viss tid i minst ett och högst 15 år. Mindre allvarliga gärningsformer preskriberas enligt grundformen för brottet (StGB 78 § 4 mom.). Könsstympning preskriberas alltså efter 20 år.  

I 212 och 213 § i tyska strafflagen delas dråp (Totschlag) in i tre olika straffbestämmelser beroende på hur allvarlig gärningen är (grundformen, särskilt allvarligt brott och lindrigt brott). Även om gärningsformerna har olika maximistraff, bestäms preskriptionstiden enligt grundformen (StGB 78 § 4. mom.). För grundformen av dråp kan dömas till fängelse på viss tid i minst 5 och högst 15 år (StGB 212 § 1 mom. och 38 § 2 mom.). Åtalspreskriptionen för dråp är således tjugo år. Eftersom de lagstadgade försvårande eller förmildrande omständigheterna inte påverkar preskriptionstiden gäller även för försök till dråp en preskriptionstid på 20 år. 

5.2.3  Barnadråp

Sverige  

Den svenska brottsbalken har en bestämmelse om barnadråp. Enligt 3 kap. 3 § i brottsbalken döms en kvinna som dödar sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, för barnadråp till fängelse i högst sex år.  

Norge  

Norska strafflagen (Straffeloven 2005) har inte längre någon särskild bestämmelse om barnadråp. Den gamla norska strafflagen från 1902 innehöll en bestämmelse om barnadråp, men den togs inte med i den nya strafflagen som trädde i kraft 2015. 

Danmark 

I 238 § i danska strafflagen (straffeloven) föreskrivs om barnadråp. Enligt paragrafen kan en mor som dödar sitt barn under eller strax efter födseln och det kan antas att hon handlat i nöd, av rädsla för vanära eller på grund av svaghet, förvirring eller desorientering som orsakats av förlossningen dömas till fängelse i högst fyra år. Enligt paragrafens 2 mom. kan påföljden falla bort, om brottet inte har fullbordats och barnet inte har skadats genom handlingen.  

Tyskland  

Tyska strafflagen har ingen bestämmelse om barnadråp. Den tidigare bestämmelsen om barnadråp upphävdes 1998.