2.1.1  Prehospital akutsjukvård

I samband med reformen som gällde inrättandet av välfärdsområden och ordnandet av social- och hälsovård samt räddningsväsendet överfördes den 1 januari 2023 de uppgifter inom social- och hälsovården samt räddningsväsendet som kommunerna ansvarat för till 21 välfärdsområden, Helsingfors stad samt HUS-sammanslutningen.  

Enligt 39 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) ska välfärdsområdet och i Nyland HUS-sammanslutningen organisera den prehospitala akutsjukvården inom sitt område. Välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen kan fatta beslut om produktionen av den prehospitala akutsjukvården i enlighet med lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2012) samt räddningslagen (379/2011). Den prehospitala akutsjukvårdens uppgifter fastställs i hälso- och sjukvårdslagen.  

Enligt 2 § 1 punkten i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) avses med patient den som anlitar hälso- och sjukvårdstjänster eller som annars är föremål för sådana tjänster. Enligt 40 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen omfattar den prehospitala akutsjukvården 1) sådan bedömning av vårdbehov samt sådan brådskande vård i fråga om patienter som insjuknat eller skadats plötsligt som primärt sker utanför en hälso- och sjukvårdsinrättning, med undantag för de uppdrag som avses i sjöräddningslagen (1145/2001), och vid behov transport av patienter till den enligt medicinsk bedömning lämpligaste vårdenheten samt förflyttningar i samband med plötsligt insjuknade eller skadade patienters fortsatta vård när patienten behöver krävande och kontinuerlig vård eller övervakning under förflyttningen, 2) upprätthållande av beredskap för prehospital akutsjukvård, 3) vid behov ordnande av kontakt till psykosocial stödverksamhet för en patient, hans eller hennes närstående och andra som har del i händelsen, 4) medverkan i utarbetandet av regionala beredskapsplaner för storolyckor och exceptionella situationer inom hälso- och sjukvården, tillsammans med andra myndigheter och aktörer, och 5) handräckning till polisen, räddningsmyndigheterna, gränsbevakningsmyndigheterna och sjöräddningsmyndigheterna för fullgörande av uppgifter som dessa ansvarar för.  

Närmare bestämmelser om prehospital akutsjukvård och centralerna för prehospital akutsjukvårds uppgifter finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om prehospital akutsjukvård (585/2017), som utfärdats med stöd av 41 och 46 § i hälso- och sjukvårdslagen.  

Bestämmelser om ordnande av social- och hälsovård finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt 12 § i den lagen får välfärdsområdena producera social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls kunderna och även annat stöd som anknyter till deras användning genom att skaffa dem från privata tjänsteproducenter på grundval av avtal, om det behövs för att sköta uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt. Enligt 2 mom. får välfärdsområdet inte från en privat tjänsteproducent skaffa ”1) tjänster som är förenade med utövande av offentlig makt, om inte något annat föreskrivs särskilt genom lag … 4) prehospital akutsjukvård som avses i 40 § i hälso- och sjukvårdslagen, med undantag för de tjänster som avses i 40 § 1 mom. 1 och 3 punkten i den lagen och upprätthållande av annan service enligt 2 punkten i det momentet än samlad beredskap för prehospital akutsjukvård, och inte heller uppgifter som hör till den läkare som ansvarar för den prehospitala akutsjukvården eller fältchefen, som helt och hållet ska skötas i tjänsteförhållande.” 

I 20 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ingår bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar. På anställda hos en privat tjänsteproducent som producerar social- och hälsovårdstjänster åt ett välfärdsområde på det sätt som avses i 12 § och hos tjänsteproducentens underleverantörer samt på anskaffade och inhyrda arbetstagare som avses i 13 § tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. 1–3, 5, 7, 8, 9 och 10 i strafflagen, med undantag av avsättningspåföljden, när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i de tjänster som avses i 12 §. Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas vad som föreskrivs i 1 mom. också på medlemmar i de lagstadgade organen och ledningen för sammanslutningar, stiftelser och andra juridiska personer som avses i 1 mom. och på självständiga yrkesutövare när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i de tjänster som avses i 12 §. 

I kommun- och välfärdssektorn står de anställda i tjänsteförhållande eller arbetsavtalsförhållande. I lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003) ingår bestämmelser om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden. Vad som i lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden föreskrivs om kommuner och välfärdsområden gäller enligt lagens 1 § också samkommuner och välfärdssammanslutningar. Huruvida det är fråga om en tjänst eller ett tjänsteförhållande saknar betydelse för tjänstemannaegenskapen och således även för tjänsteansvaret. 

Enligt 40 kap. 11 § i strafflagen bär bl.a. tjänstemän och offentligt anställda arbetstagare tjänsteansvar för sina åtgärder. Anställda inom den prehospitala akutsjukvården omfattas i princip av straffrättsligt tjänsteansvar antingen på grund av sin formella ställning, dvs. i egenskap av offentligt anställda arbetstagare eller tjänstemän enligt 40 kap. 11 § i strafflagen, eller därför att det är fråga om en offentlig förvaltningsuppgift som anförtrotts någon annan än en myndighet med stöd av 124 § i grundlagen (731/1999) och beträffande vilken det föreskrivs separat om tjänsteansvar med stöd av 40 kap. 12 § 6 mom. i strafflagen. Å andra sidan bör man lägga märke till att t.ex. en privat läkartjänst, som inte baserar sig på ett offentligt samfunds lagstadgade skyldighet att ordna social- och hälsovård med stöd av ett avtal om köpta tjänster, inte utgör en offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen. Om prehospitala akutsjukvårdsuppgifter sköts inom den privata sektorn utanför offentliga förvaltningsuppgifter, är uppgifterna inte förenade med tjänsteansvar.  

2.1.2  Räddningsväsendet

Välfärdsområdet ansvarar för ordnandet av räddningsväsendet inom sitt område. Inom varje område finns det ett räddningsverk för skötseln av uppgifterna inom räddningsväsendet. I Finland finns det 21 räddningsverk, som sköter räddningsväsendets uppgifter på sitt område. Välfärdsområdet ansvarar bland annat för räddningsväsendets servicenivå samt för att räddningsverkets verksamhet ordnas på behörigt sätt. Räddningsverken kan sköta första insatsuppgifter och prehospitala akutsjukvårdsuppgifter utöver räddningsverksamheten. Enligt 27 § 3 mom. 1 punkten i räddningslagen producerar räddningsverket tjänster i anknytning till den prehospitala akutsjukvården i enlighet med vad välfärdsområdet beslutar om saken. Räddningsmannaexamen ger behörighet för såväl räddningsverkens uppgifter på manskapsnivå (räddningsman/brandman) som verksamhet i enheter inom den prehospitala akutsjukvården i enlighet med den gällande förordningen om prehospital akutsjukvård. 

Räddningslagen är den lag om räddningsväsendet som har det bredaste tillämpningsområdet. Enligt lagens 2 a § avses i räddningslagen med räddningsväsende ett uppgiftsområde som består av förebyggande av eldsvådor och andra olyckor samt av räddningsverksamhet, samt med räddningsverksamhet brådskande uppgifter som syftar till att rädda och skydda människor, egendom och miljön när en olycka är överhängande eller inträffar samt till att begränsa de skador som olyckan orsakar och lindra följderna av olyckan.  

Enligt 32 § 1 mom. i räddningslagen hör till räddningsverksamheten att ta emot larm, varna befolkningen, avvärja överhängande olyckor, skydda och rädda offer för olyckor samt människor, miljö och egendom som är i fara, släcka eldsvådor och begränsa skador samt att ha hand om ledning, kommunikation, underhåll och andra stödfunktioner i anslutning till dessa uppgifter. Enligt 2 mom. ansvarar räddningsverket för de uppgifter som hör till räddningsverksamheten när en eldsvåda, någon annan olycka eller risk för en eldsvåda eller olycka kräver skyndsamma åtgärder för att skydda eller rädda människors liv eller hälsa, egendom eller miljö och åtgärderna inte kan vidtas på egen hand av den som drabbats av olyckan eller risken för den eller inte ankommer på någon annan myndighet eller organisation. 

Enligt 27 § 4 mom. i räddningslagen kan välfärdsområdet dessutom producera de tjänster som hör till räddningsverksamheten enligt 32 § i denna lag genom att skaffa dem av avtalsbrandkårer eller andra sammanslutningar som är verksamma inom räddningsbranschen på det sätt som föreskrivs i lagen om välfärdsområden. Med avtalsbrandkår avses enligt 2 a § 1 mom. 6 punkten i räddningslagen frivillig brandkår, anstaltsbrandkår, industribrandkår och militärbrandkår som hör till räddningsväsendets system och som har slutit ett avtal med välfärdsområdet om utförande av uppgifter som hör till räddningsverksamheten. Avtalsbrandkårerna deltar också i första insatsuppgifter och prehospitala akutsjukvårdsuppgifter. Av personer som hör till avtalsbrandkårer eller till andra sammanslutningar som ingått avtal krävs utbildning i enlighet med Räddningsinstitutets läroplan. 

För räddningsmyndigheterna har fastställts rättigheter i anslutning till erhållande av uppgifter, inspektionsbesök, meddelande av förvaltningsbeslut samt utövning av offentlig makt och användning av administrativa tvångsmedel. I 78 § i räddningslagen ingår bestämmelser om räddningsverkets tillsynsuppgift. I 15 kap. i räddningslagen ingår bestämmelser om bl.a. tvångsmedel. Bestämmelser om vite och hot om tvångsutförande finns i lagens 105 §.  

Räddningslagen innehåller vissa omnämnande av tjänsteansvar. Enligt 34 § i räddningslagen utför räddningsledaren sin uppgift under tjänsteansvar. Enligt paragrafen är räddningsledare räddningsmyndigheten i det välfärdsområde där olyckan eller tillbudet har uppstått, om inte något annat har avtalats med stöd av 8 kap. i lagen om välfärdsområden eller föreskrivits med stöd av 5 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet. Räddningsverksamheten kan dock tillfälligt ledas av någon annan som är anställd hos välfärdsområdets räddningsverk eller av någon som hör till en avtalsbrandkår till dess att den behöriga räddningsmyndigheten tar över ledningen av verksamheten. Utöver räddningsmyndigheterna utför även andra personer som är räddningsledare, såsom personer som hör till en avtalsbrandkår, sin uppgift under tjänsteansvar. Brandmännen vid välfärdsområdenas räddningsverk är åter tjänsteinnehavare, som jämställs med tjänstemän. De omfattas av straffrättsligt ansvar enligt 40 kap. 11 § i strafflagen.  

2.1.3  Polisen

Polisens befogenheter fastställs i huvudsak i polislagen (872/2011), förundersökningslagen (805/2011) och tvångsmedelslagen (806/2011). Polislagen innehåller allmänna bestämmelser och principer som gäller polisens dagliga verksamhet. I lagen föreskrivs dessutom om polisens hemliga metoder för inhämtande av information för att förbygga eller avslöja brott. Förundersökningslagen innehåller bestämmelser om bl.a. de allmänna principer som ska iakttas vid förundersökning. I tvångsmedelslagen föreskrivs om tvångsmedel som kan användas vid förundersökning av brott, såsom anhållande och häktning, beslag och husrannsakan och dessutom om s.k. hemliga tvångsmedel.  

Enligt 1 kap. 1 § i polislagen är polisens uppgift är att trygga rätts- och samhällsordningen, skydda den nationella säkerheten, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning.  

Med förhindrande av brott avses enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i polislagen åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. 

Med avslöjande av brott avses enligt 5 kap. 1 § 3 mom. i polislagen åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts. 

Enligt 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts. Bestämmelser om vad som ska utredas vid förundersökning finns i 1 kap. 2 § i förundersökningslagen.  

Polisen har omfattande befogenheter att utöva direkt offentlig makt. När polisen utövar de i lagen angivna befogenheterna kan polisen bl.a. ge befallningar och utfärda förbud som är förpliktande samt gripa personer, stoppa fordon och använda maktmedel.  

2.1.4  Brott mot tjänstemän

Varken Finlands strafflag eller annan reglering innehåller några separata bestämmelser om blåljussabotage. I strafflagen definieras dock vissa brott mot myndigheter, som täcker dylikt våld, hindrande och annat störande. I strafflagens 16 kap. om brott som gäller motstånd mot och hindrande av tjänstemän ingår våldsamt motstånd mot tjänsteman (1 §), motstånd mot tjänsteman (2 §), hindrande av tjänsteman (3 §) och tredska mot polis (4 §).  

Enligt 16 kap. 1 § i strafflagen ska den som använder eller hotar använda våld för att tvinga en tjänsteman till eller hindra honom från en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt, annars med anledning av en sådan tjänsteåtgärd använder eller hotar använda våld mot den tjänsteman som vidtar åtgärden, eller använder våld mot en tjänsteman eller en person som står i sådant förhållande till honom som avses i 15 kap. 10 § 2 mom. för att hämnas för en sådan tjänsteåtgärd dömas för våldsamt motstånd mot tjänsteman. Straffskalan för våldsamt motstånd mot tjänsteman är fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. döms för våldsamt motstånd mot tjänsteman också den som förfar på det sätt som nämns i 1 mom. mot den som på en tjänstemans begäran eller med dennes samtycke bistår tjänstemannen i en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt. I bestämmelsen om tillämpningsområde i 16 kap. 20 § i strafflagen anges vilka aktörer som jämställs med tjänstemän.  

Enligt 16 § 2 § i strafflagen betraktas en gärning som motstånd mot tjänsteman, om våldsamt motstånd mot tjänsteman, med beaktande av att våldet eller hotet varit ringa eller andra omständigheter vid brottet, bedömt som en helhet har begåtts under förmildrande omständigheter. Straffskalan för motstånd mot tjänsteman är böter eller fängelse i högst sex månader.  

För hindrande av tjänsteman döms enligt 16 kap. 3 § i strafflagen den som utan att använda våld eller hot om våld orättmätigt hindrar eller försöker hindra att en tjänsteåtgärd som avses i 1 § vidtas eller som försvårar den. Straffet för hindrande av tjänsteman är böter.  

I 16 kap. 4 § i strafflagen förbjuds tredska mot polis. För tredska mot polis döms till böter eller fängelse i högst tre månader bl.a. den som utan anledning tillkallar polis eller försvårar polisens verksamhet genom att lämna falska uppgifter.  

Enligt 21 kap. 2 § 1 mom. 4 punkten är det fråga om mord, om ett dråp begås genom att en tjänsteman dödas, medan denne på tjänstens vägnar upprätthåller ordning och säkerhet, eller på grund av tjänsteåtgärd. Straffet för mord är fängelse på livstid. Enligt paragrafens 2 mom. är också försök till mord straffbart. 

Med avseende på regeringsprogrammets föresats att stärka det straffrättsliga skyddet för personalen inom den prehospitala akutsjukvården är det väsentlig att bedöma om våldsamt motstånd mot tjänsteman är riktat mot en tjänsteman eller mot en person som enligt 16 kap. 20 § ska jämställas med en tjänsteman samt om föremålet för en sådan motståndsgärning som beskrivs i rekvisitet är en åtgärd som innefattar utövning av offentlig makt.  

I 11 § 1 mom. med definitioner i strafflagens 40 kap. om tjänstebrott sägs att ”[i] denna lag avses med … tjänsteman den som står i tjänsteförhållande eller därmed jämförbart anställningsförhållande till staten, till ett välfärdsområde eller till en välfärdssammanslutning eller till en kommun eller till en samkommun eller något annat offentligrättsligt samarbetsorgan för kommuner, till riksdagen, till något av statens affärsverk, till den evangelisk-lutherska kyrkan eller den ortodoxa kyrkan eller till en församling eller ett samarbetsorgan för församlingar inom kyrkan eller till landskapet Åland, Finlands Bank, Folkpensionsanstalten, Arbetshälsoinstitutet, Keva, Kommunernas garanticentral eller Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT”. 

Med offentligt anställd arbetstagare avses enligt 40 kap. 11 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen den som står i arbetsavtalsförhållande till ett offentligt samfund eller en inrättning som nämns i 1 punkten eller till ett universitet. En betydande del av personalen inom den offentliga sektorns prehospitala akutsjukvård står i arbetsavtalsförhållande. Till denna del är det således fråga om offentligt anställda arbetstagare, som i strafflagens 16 kap. 20 § med bestämmelser om tillämpningsområdet inte jämställs med tjänstemän. En offentligt anställd arbetstagare kan dock vara en person som utövar offentlig makt. 

Med person som utövar offentlig makt avses enligt strafflagens 40 kap. 11 § 1 mom. 5 punkten a) den till vars uppgifter enligt lag eller förordning hör att meddela för andra bindande förordnanden eller att besluta om andras intressen, rättigheter eller skyldigheter eller som med stöd av lag eller förordning i sin uppgift reellt ingriper i någon annans intressen eller rättigheter, samt b) den som enligt lag eller förordning eller enligt ett uppdrag som han eller hon med stöd av lag eller förordning fått av en myndighet ska delta i beredningen av sådana beslut som avses i a-punkten genom att göra framställningar eller förslag till beslut, utarbeta utredningar eller planer, ta prover eller utföra inspektioner eller på något annat motsvarande sätt.  

Enligt strafflagens 16 kap. 20 § 1 mom. med bestämmelser om tillämpningsområdet jämställs vid tillämpningen av 1–3 § i detta kapitel med en tjänsteman mot vilken gärningen är riktad bl.a. de personer som avses i 40 kap. 11 § och som utövar offentlig makt. 

Enligt 40 kap. 12 § 6 mom. i strafflagen föreskrivs i fråga om tillämpningen i vissa fall av bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar särskilt genom lag. I 16 kap. 20 § 6 mom. i strafflagen sägs att ”[o]m det någon annanstans än i denna lag föreskrivs att bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar skall tillämpas på andra personer än dem som avses i 1–4 mom., skall dessa vid tillämpningen av 1–3, 9, 13 och 14 § i detta kapitel jämställas med en tjänsteman mot vilken gärningen är riktad.”  

I den första meningen i grundlagens 124 § om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter föreskrivs om förutsättningarna att anförtro andra än myndigheter offentliga förvaltningsuppgifter. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får ges endast myndigheter. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis utgått från att de som handlägger ärenden handlar under tjänsteansvar när en offentlig förvaltningsuppgift på det sätt som avses i 124 § i grundlagen anförtros någon utanför myndighetssystemet (GrUU 3/2009 rd, s. 4/II och GrUU 20/2006 rd, s. 2). Numera finns det många bestämmelser utanför strafflagen genom vilka straffrättsligt tjänsteansvar utsträcks till personer som utför vissa uppgifter oberoende av definitionerna i 40 kap. 11 § i strafflagen. Exempelvis ovannämnda 20 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård är en sådan särskild bestämmelse om tjänsteansvar.  

Personer som arbetar inom första insatsen och den prehospitala akutsjukvården kan enligt de gällande bestämmelserna således med stöd av bestämmelsen om tillämpningsområdet i 16 kap. 20 § i strafflagen jämställas med tjänstemän som är föremål för en gärning som avses i 1–3 § i det kapitlet åtminstone via den särskilda bestämmelsen om tjänsteansvar i 20 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Dessutom jämställs personer som arbetar inom prehospitala akutsjukvården och första insatsen med tjänstemän när de utövar offentlig makt i egenskap av offentligt anställda arbetstagare. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna i 16 kap. bör man således granska om det har varit fråga om en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt.  

Kriterierna på utövning av offentlig makt har granskats i förarbetena till bestämmelsen om våldsamt motstånd mot tjänsteman (RP 6/1997 rd s. 59–60) som följer: ”Tjänsteåtgärder som innebär utövning av offentlig makt kan för det första bestå i fattande och beredning av beslut som innebär uppställande av rättsliga regler och tillämpning av dessa i enskilda fall… Vid sidan av denna typ av tjänsteåtgärder skyddar den föreslagna l § också s.k. faktisk utövning av offentlig makt, som inbegriper möjligheten att ingripa i andras förmåner, rättigheter eller skyldigheter. Det kan t.ex. vara frågan om att en tjänsteman i samband med att han utför lagstadgade kontroller och inspektioner utfärdar order och förbud… All myndigheternas verksamhet är inte utövning av offentlig makt… Det är inte heller fråga om utövning av offentlig makt när en tjänsteman utför konkreta uppgifter i sin tjänsteutövning, t.ex. kör polisbil, bygger eller reparerar en allmän väg eller byggnad eller sköter en patient i ett sjukhus som upprätthålls av ett offentligt samfund. Om funktioner som inte hör till utövningen av offentlig makt störs med våld eller hot om våld kan det givetvis bli fråga om att trygga eller återställa ordningen genom myndighetsåtgärder som är liktydiga med utövning av offentlig makt.” 

Vid tolkningen av kriteriet på utövning av offentlig makt i 40 kap. 11 § 1 mom. 5 punkten i strafflagen räcker det inte att utövning av offentlig makt ingår i personens befattningsbeskrivning, utan man måste bedöma om just den aktuella verksamheten handlade om utövning av offentlig makt eller inte (HD 2002:21 samt med avseende på våldsamt motstånd mot tjänsteman RP 6/1997 rd s. 59–60 och HD 2008:78).  

Det förhöjda straffrättsliga skyddet i strafflagens 16 kap. gäller i princip oberoende av den formella ställningen den del av tjänsteverksamheten eller annan verksamhet som utgör utövning av offentlig makt. Bedömningen av utövning av offentlig makt är således densamma oberoende av om det är fråga om t.ex. polisen, räddningsverksamhet eller prehospital akutvård och oberoende av om uppgiften sköts i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande. En person som utövar offentlig makt kan också vara anställd hos en privat serviceproducent.  

2.1.5  Motstånd mot person som upprätthåller ordningen

I strafflagens 17 kap. om brott mot allmän ordning ingår en straffbestämmelse om motstånd mot person som upprätthåller ordningen i 6 §. Denna bestämmelse innehåller inget kriterium om att gärningen ska vara riktad mot en tjänsteman eller utövning av offentlig makt. I 1 mom. sägs att ”[d]en som med våld eller hot om våld hindrar eller försöker hindra en person som upprätthåller ordningen från att fullgöra en uppgift som enligt lag eller förordning ankommer på honom eller annars försvårar fullgörandet av nämnda uppgift skall, om strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag, för motstånd mot person som upprätthåller ordningen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.” 

I 2 mom. sägs att ”[m]ed person som upprätthåller ordningen avses i denna paragraf 1) en i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (472/1977) avsedd förare, med föraren jämställd person eller passagerare som på begäran av föraren eller en med föraren jämställd person bistår dessa, 2) en biljettkontrollör som avses i lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik (469/1979) och en ordningsvakt som bistår vid kontrollen, samt 3) en väktare eller ordningsvakt som avses i lagen om privata säkerhetstjänster (1085/2015).” 

Genom bestämmelsen skyddas vissa personer som upprätthåller ordningen, såsom ordningsvakter och väktare, när de utför sina lagstadgade uppgifter. Straffskalan i bestämmelsen är böter eller fängelse i högst sex månader. Straffskalan är således klart lindrigare än vid t.ex. grundformen av misshandel. 

I de lagar som nämns i 17 kap. 6 § 2 mom. i strafflagen föreskrivs det om befogenheterna för de personer som nämns i bestämmelsen och delvis också om deras rätt att använda maktmedel. De personer som avses i 17 kap. 6 § i strafflagen kan utöva offentlig makt i sin uppgift. På dem kan således till denna del tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar. Dock jämställs de inte med tjänstemän i 16 kap. 1–3 § i strafflagen, eftersom på motstånd mot dem tillämpas nämnda 17 kap. 6 § i strafflagen (RP 77/2001 rd s. 52).  

I enlighet med bestämmelsens subsidiaritetsklausul tillämpas bestämmelsen om motstånd mot person som upprätthåller ordningen inte, om strängare straff för gärningen bestäms på något annat ställe i lag. Sålunda, om den som gör motstånd gör sig skyldig till exempelvis misshandel eller grov misshandel, ska bestämmelsen om misshandel eller grov misshandel tillämpas i stället för 17 kap. 6 § i strafflagen.  

2.1.6  Strafflagens allmänna straffbestämmelser

Till den del som 16 kap. 1–3 § i strafflagen inte blir tillämpliga på våldsamma gärningar eller gärningar som inbegriper hot riktade mot personer som arbetar inom prehospital akutvård eller annan larmverksamhet, skyddas personen av strafflagens allmänna straffbestämmelser som skyddar t.ex. hälsan i 21 kap. i strafflagen och friheten i 25 kap. i strafflagen. Gärningens klandervärdhet beaktas då vid bestämmandet av straffet och straffmätningen i enlighet med 6 kap. i strafflagen. 

I strafflagens 6 kap. 4 § om den allmänna principen för straffmätning sägs att ”[s]traffet skall mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt.” Straffhöjande kan då inverka att den som gärningen riktas mot har en mer sårbar ställning än genomsnittet när han eller hon utför sina arbetsuppgifter samt situationen och förhållandena även i övrigt. Vid bedömningen kan det vara av betydelse bl.a. om den person som hotar eller är våldsam eller gör motstånd är en utomstående eller föremål för åtgärder och om detta förfarande har att göra med personens hälsotillstånd eller inte. 

I strafflagens 21 kap. 5 § 1 mom. om misshandel föreskrivs att ”[d]en som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd, skall för misshandel dömas till böter eller fängelse i högst två år.” Enligt 2 mom. är försök straffbart. 

I strafflagens 21 kap. 6 § 1 mom. om grov misshandel sägs att ”[o]m vid misshandel 1) någon tillfogas svår kroppsskada eller en allvarlig sjukdom eller försätts i livshotande läge, 2) brottet begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, eller 3) används skjut- eller eggvapen eller något annat jämförbart livsfarligt hjälpmedel och brottet även bedömt som en helhet är grovt, skall gärningsmannen för grov misshandel dömas till fängelse i minst ett och högst tio år.” Enligt 2 mom. är försök straffbart.  

I strafflagens 21 kap. 7 § om lindrig misshandel sägs att ”[o]m misshandeln, med hänsyn till att våldet, kränkningen av den kroppsliga integriteten eller den skada som tillfogats offrets hälsa har varit mindre betydande eller med beaktande av andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa, skall gärningsmannen för lindrig misshandel dömas till böter.” 

Strafflagens 21 kap. 16 § 1 mom. om åtalsrätt innebär att ”[å]klagaren får väcka åtal för lindrig misshandel endast om målsäganden anmäler brottet till åtal eller gärningen har riktat sig mot 1) en person som är yngre än arton år, 2) gärningsmannens make eller tidigare make, syskon, släkting i rakt upp- eller nedstigande led eller den som har eller har haft gemensamt hushåll med gärningsmannen, eller mot någon annan person som annars är eller har varit närstående till gärningsmannen på grund av ett med dessa jämförbart personligt förhållande, eller 3) en person på grund av hans eller hennes arbetsuppgifter och gärningsmannen inte hör till arbetsplatsens personal.” 

Momentets tredje punkt har införts för att betona det straffrättsliga skyddet för de personer som kan bli utsatta för våld i sina arbetsuppgifter. Även lindrig misshandel hör alltid under allmänt åtal när gärningen har riktats mot en person på grund av dennas arbetsuppgifter och gärningsmannen inte hör till arbetsplatsens personal. I motiveringen till den regeringsproposition som ledde till den aktuella lagstiftningsändringen (RP 78/2010 rd, s. 17) konstateras att ”[p]ersoner i arbetsförhållande jämställs då på sätt och vis med personer som utövar offentlig makt när det gäller åtalsrätten. Gärningar som riktar sig mot de sistnämnda personerna utgör motstånd mot tjänsteman och hör under allmänt åtal redan i dag.” 

I motiveringen konstateras vidare att ”[t]ill paragrafens tillämpningsområde kommer i praktiken att höra framför allt servicearbetet, arbetet inom social- och hälsovårdssektorn, transport- och trafikbranschen samt handeln. Inom hälsovårdssektorn omfattar paragrafens tillämpningsområde t.ex. sjukhustjänsterna, läkartjänsterna, de övriga tjänsterna inom hälsovården samt sjuktransporttjänsterna, arbetet på polikliniker och annan mottagning av patienter, arbetet på avdelningarna och hemsjukvården.” Förstavårdarna hör således till paragrafens tillämpningsområde. Till paragrafens tillämpningsområde hör också andra personer som arbetar inom larmverksamhet och polisverksamhet till de delar som 16 kap. 1–3 § i strafflagen inte blir tillämpliga, eftersom paragrafen är lika tillämplig på personer som står i arbetsavtalsförhållande och personer som står i tjänsteförhållande.  

I strafflagens 25 kap. om brott mot friheten sägs i 7 § om olaga hot att ”[d]en som lyfter vapen mot någon eller på något annat sätt hotar någon med brott under sådana omständigheter att den hotade har grundad anledning att frukta för att hans egen eller någon annans personliga säkerhet eller egendom är i allvarlig fara skall, om strängare straff för gärningen inte stadgas på något annat ställe i lag, för olaga hot dömas till böter eller fängelse i högst två år.”  

I strafflagens 25 kap. 9 § 1 mom. om åtalsrätt konstateras att ”[å]klagaren får väcka åtal för frihetsberövande av oaktsamhet, olaga hot eller olaga tvång endast om målsäganden anmäler brottet till åtal eller om ett livsfarligt hjälpmedel har använts vid olaga hot eller olaga tvång, eller om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.” Enligt 2 mom., som påminner mycket om 21 kap. 16 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen, får åklagaren därtill väcka åtal för olaga hot om gärningen har riktat sig mot en person på grund av personens arbetsuppgift och gärningsmannen inte är anställd hos samma arbetsgivare.  

Huruvida en person som hindrar polisen, räddningstjänsten eller en ambulans att komma till en olycksplats, och detta agerande leder till att människor går förlorade, är ansvarig för dylika personskador bedöms enligt bestämmelserna i 21 kap. i strafflagen. Strafflagens 17 kap. innehåller också bestämmelser om offentlig uppmaning till brott och upploppsbrott.  

2.1.7  Arbetarskyddsbestämmelser

Vid sidan av straffbestämmelserna blir det också aktuellt att beakta arbetarskyddslagstiftningen för dem som arbetar inom polis- och larmverksamheten. Bestämmelser om arbetarskydd ingår i arbetarskyddslagen (738/2002) och i annan lagstiftning om saken. Lagen innehåller bestämmelser om ombesörjande av arbetarskyddet på olika sätt och på olika nivåer inom arbetsgivarorganisationen.  

Enligt 27 § 1 mom. i arbetarskyddslagen ska i arbete som är förknippat med en uppenbar risk för våld arbetet och arbetsförhållandena ordnas så att risken för våld och våldssituationer i mån av möjlighet förebyggs. På arbetsplatsen ska då finnas sådana ändamålsenliga säkerhetsarrangemang eller säkerhetsanordningar som behövs för att förhindra eller begränsa våldet samt möjlighet att larma hjälp. Enligt 2 mom. ska arbetsgivaren för arbete och arbetsplatser som avses i 1 mom. utarbeta anvisningar om rutiner där det på förhand fästs uppmärksamhet vid hantering av hotfulla situationer och vid tillvägagångssätt med vars hjälp våldssituationers inverkan på arbetstagarens säkerhet kan förhindras eller begränsas. Säkerhetsarrangemangens och säkerhetsanordningarnas funktion ska vid behov kontrolleras. 

I 50 § i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006) fastställs arbetarskyddsmyndighetens anmälningsskyldighet i anslutning till brottmål. I 1 mom. konstateras att finns det sannolika skäl att misstänka att någon har begått en gärning som utgör brott enligt en lag som omfattas av arbetarskyddsmyndighetens tillsyn eller enligt vissa paragrafer i strafflagen, såsom bestämmelserna om människohandel och bedrägeri, ska arbetarskyddsmyndigheten anmäla detta till polisen för förundersökning. Enligt den nuvarande ordalydelsen förpliktar 50 § ändå inte arbetarskyddsmyndigheterna att göra anmälan om t.ex. misshandel.  

2.1.8  Bestämmelser om skadegörelse och sabotage samt stöld- och rånbrott

Strafflagens 35 kap. innehåller bestämmelser om skadegörelse. Enligt 1 § ska den som orättmätigt förstör eller skadar någon annans egendom för skadegörelse dömas till böter eller fängelse i högst ett år. 

I 2 § 1 mom. om grov skadegörelse sägs att om skadegörelsen vållar 1) synnerligen stor ekonomisk skada, 2) synnerligen kännbar skada för den drabbade, med beaktande av dennes förhållanden, eller 3) avsevärd skada på egendom som är synnerligen värdefull i historiskt eller kulturellt hänseende, och skadegörelsen även bedömd som en helhet är grov, ska gärningsmannen för grov skadegörelse dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. är försök till grov skadegörelse straffbart. 

Enligt 3 mom. betraktas skadegörelse som lindrig skadegörelse, om skadegörelsen, med beaktande av att skadan är liten eller andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa. Straffet för lindrig skadegörelse är böter. 

Även frågan om förhållandet mellan skadegörelse och sabotage kan också lyftas fram. De straffbestämmelser som gäller sabotage och grovt sabotage är placerade i 34 kap. i strafflagen. Enligt 1 § 1 mom. i det kapitlet ska den som 1) anlägger en eldsvåda, 2) spränger någonting eller 3) åstadkommer en översvämning eller någon annan naturkatastrof så att gärningen är ägnad att förorsaka allmän fara för liv eller hälsa eller så att därav uppstår allmän fara för en synnerligen betydande ekonomisk skada, för sabotage dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. döms för sabotage också den som genom att skada eller förstöra egendom eller genom att obehörigen ingripa i ett produktions-, distributions- eller datasystems funktion, förorsakar allvarlig fara för energiförsörjningen, den allmänna hälsovården, försvaret, rättsvården eller någon med dessa jämförbar viktig samhällsfunktion. Enligt 3 mom. är försök till sabotage straffbart. 

Enligt 2 § 1 mom. i det kapitlet ska den som 1) förstör ett trafikmedel, en fast plattform eller deras tillbehör eller en trafikled, en trafikanordning eller någon annan trafikutrustning eller skadar eller ändrar dem, 2) ger oriktig information om något som angår trafiken eller 3) utövar våld mot någon som befinner sig i ett trafikmedel, på en flygplats eller på en fast plattform eller mot den som sköter trafikledningsuppgifter, eller hotar en sådan person med våld så att gärningen är ägnad att förorsaka allmän fara för liv eller hälsa i trafiken eller på den fasta plattformen, om gärningen bedömd som en helhet inte är ringa, för trafiksabotage dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. är försök till trafiksabotage straffbart. 

Enligt 3 § 1 mom. om grovt sabotage i det kapitlet ska en gärning betraktas som grovt sabotage, om sabotage eller trafiksabotage begås 1) så att en stor mängd människor utsätts för allvarlig fara för liv eller hälsa, 2) så att någon viktig samhällsfunktion på grund av den hotande skadans långvarighet, omfattning eller någon annan orsak utsätts för synnerligen allvarlig fara eller 3) under krig eller andra undantagsförhållanden och brottet även bedömt som en helhet är grovt. Straffskalan för grovt sabotagen är fängelse i minst två och högst tio år. Enligt 2 mom. är försök till grovt sabotage straffbart. 

Strafflagens 28 kap. innehåller bestämmelser om stöld. Enligt 1 § 1 mom. i det kapitlet ska den som olovligen tillägnar sig lös egendom som någon annan har i sin besittning, för stöld dömas till böter eller fängelse i högst ett år sex månader. Enligt 2 mom. är försök till stöld straffbart. 

Enligt 2 § 1 mom. om grov stöld i det kapitlet ska om vid stöld 1) föremål för tillgreppet är synnerligen värdefull egendom, 2) den drabbade, med beaktande av hans förhållanden, åsamkas synnerligen kännbar skada, 3) gärningsmannen utnyttjar den drabbades hjälplöshet eller nöd, 4) gärningsmannen eller den som är delaktig, för att begå gärningen förser sig med skjutvapen, sprängämne eller annat sådant farligt hjälpmedel, eller 5) gärningsmannen bryter sig in i en bebodd bostad, och stölden även bedömd som en helhet är grov, gärningsmannen för grov stöld dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. är försök till grov stöld straffbart. 

Om stölden, med hänsyn till den tillgripna egendomens värde eller andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa, ska gärningsmannen enligt 3 § 1 mom. i det kapitlet för snatteri dömas till böter. Enligt 2 mom. är försök till snatteri straffbart. 

Enligt 28 kap. 9 a § 1 mom. i strafflagen ska den som olovligen tar i bruk ett motordrivet fortskaffningsmedel som tillhör någon annan, för bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel dömas till böter eller fängelse i högst ett år sex månader. Enligt 2 mom. är försök till bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel straffbart. 

Enligt 9 b § 1 mom. om grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel ska om vid bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel 1) eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning eller 2) den drabbade, med beaktande av hans eller hennes förhållanden eller annars, åsamkas synnerligen kännbar skada eller olägenhet, och bruksstölden av motordrivet fortskaffningsmedel även bedömd som en helhet är grov, gärningsmannen för grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. är försök till grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel straffbart. 

Bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel anses vara lindrig bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel enligt 9 c §, om bruksstölden av motordrivet fortskaffningsmedel, med beaktande av att brottet inte är ägnat att orsaka skada eller olägenhet som är av betydelse, eller med hänsyn till andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa. Straffet för lindrig bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel är böter. 

Strafflagens 31 kap. innehåller bestämmelser om rån. Enligt 1 § 1 mom. i det kapitlet ska den som 1) genom våld på person eller överhängande hot om sådant våld ur en annans besittning olovligen tillägnar sig eller olovligen tar i bruk någon annans lösa egendom, eller 2) genom sådant våld eller hot tvingar en annan att avstå från en ekonomisk förmån som gärningsmannen eller den för vilken han handlar inte har laglig rätt till, för rån dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år. Enligt 2 mom. är försök till rån straffbart. För rån eller rånförsök döms enligt 3 mom. också den som har anträffats på bar gärning vid ett tillgrepp eller ibruktagande som nämns i 1 mom. 1 punkten och som genom att använda sådant våld eller hot som där avses fullbordar eller försöker fullborda brottet eller behåller eller försöker behålla egendomen. I 4 mom. konstateras att är en gärning som avses i denna paragraf, med hänsyn till att våldet eller hotet är ringa eller till omständigheterna i övrigt, bedömd som en helhet inte allvarlig, ska gärningsmannen inte dömas för rån utan för de andra brott som gärningen innefattar. 

I 2 § 1 mom. om grovt rån föreskrivs att om vid rån 1) någon uppsåtligen tillfogas svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller försätts i livshotande läge, 2) brottet begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, 3) används skjut- eller eggvapen eller annat sådant livsfarligt hjälpmedel, eller 4) brottet riktas mot någon som på grund av det arbete eller den uppgift som hör till hans yrke eller befattning inte kan försvara sig eller sin egendom, och rånet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för grovt rån dömas till fängelse i minst två och högst tio år. Enligt 2 mom. är försök till grovt rån straffbart. 

Enligt 2 a § 1 mom. om förberedelse till grovt rån ska den som för att begå ett brott som avses i 2 § 1) innehar ett skjut- eller eggvapen eller något annat jämförbart livsfarligt redskap eller ett redskap som är särskilt lämpat som hjälpmedel vid brottet, 2) skaffar särskild information som behövs för begående av brottet, eller 3) kommer överens med någon annan om att begå brottet eller gör upp en detaljerad plan för att begå brottet, för förberedelse till grovt rån dömas till fängelse i högst tre år. I 2 mom. sägs att om faran för att brottet skulle fullbordas var obetydlig av andra än tillfälliga orsaker eller om personen frivilligt avstod från förberedelsen till brottet, förhindrade att förberedelsen fortsatte eller på något annat sätt eliminerade betydelsen av sin egen verksamhet vid förberedelsen till brottet, ska det som föreskrivs i 1 mom. dock inte tillämpas. 

I Finland skyddas egendom med avseende på egendomsskadeelementet i s.k. blåljussabotage bl.a. genom de straffbestämmelser som gäller skadegörelse. Om en gärning kan anses vara ägnad att orsaka allmän fara för liv eller hälsa eller allmän fara för en synnerligen betydande ekonomisk skada, kan straffbestämmelserna som gäller sabotage komma på fråga. Även de straffbestämmelser som gäller bl.a. stöld, bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel och rån skyddar för sin del egendom som används i polis- eller larmverksamhet. 

2.1.9  Slutsatser

När man granskar nuläget beträffande straffbestämmelserna kan man konstatera att tillämpning av bestämmelsen om våldsamt motstånd mot tjänsteman i 16 kap. 1 § i strafflagen förutsätter att det motstånd som avses i bestämmelsen riktas mot en tjänsteman eller en person som kan jämställas med en tjänsteman på de sätt som föreskrivs i 20 § i det kapitlet, och att föremålet för motståndet är en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt. Dessutom tillämpas bestämmelsen om motstånd när motståndet riktas mot en person som på begäran av den person som utför en sådan uppgift bistår denne. Utgångspunkten i regleringen är uttryckligen att tjänsteåtgärder som innefattar utövning av offentlig makt åtnjuter ett särskilt straffrättsligt skydd. Till den del som en person som arbetar inom polis- eller larmverksamhet stöter på motstånd i en annan uppgift än en uppgift som innefattar utövning av offentlig makt, ska strafflagens allmänna bestämmelser tillämpas på gärningen.  

I situationer där ovannämnda specialbestämmelser i 16 och 17 kap. i strafflagen inte tillämpas sker den straffrättsliga bedömningen med stöd av de allmänna straffbestämmelserna, t.ex. bestämmelserna om olaga hot eller misshandelsbrott. Enligt 6 kap. 4 § i strafflagen ska straffet mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt.  

Komplettering av bestämmelserna om åtalsrätt i 21 kap. strafflagen så att även lindrig misshandel lyder under allmänt åtal när gärningen har riktats mot en person på grund av dennas arbetsuppgifter, visar att lagstiftaren har menat att när någon blir utsatt för även lindrig misshandel i sina arbetsuppgifter är det en sak som förutsätter åtgärder från samhällets sida och det har inte ansetts lämpligt att låta ställandet till straffrättsligt ansvar vara beroende av den drabbades viljeyttring.  

Straffbestämmelser som är av betydelse för begreppet blåljussabotagen när det handlar om egendomsskador är framför allt den straffbestämmelse som gäller skadegörelse samt, när det handlar om gärningar som orsakar allmän fara, de straffbestämmelser som gäller sabotage. Rekvisitet för grov skadegörelse anger inte separat egendomsskada i anslutning till polis- eller larmverksamhet som ett kriterium på grov skadegörelse. Det är sannolikt att gärningar som riktas mot ett fordon eller utrustning som används i polis- eller larmverksamheten i allmänhet inte överskrider den höga tillämpningströskeln för sabotage eller innehåller t.ex. elementet allmän fara, varvid avsiktligt orsakande av dylika skador i första hand ska bedömas med avseende på rekvisitet för skadegörelse. Fordon eller utrustning som används i polis- eller larmverksamhet nämns inte heller separat i andra straffbestämmelser som gäller egendomsbrott. 

2.2.1  Statistik

Enligt Statistikcentralens uppgifter dömdes 2023 i Finland 318 personer för våldsamt motstånd mot tjänsteman (SL 16:1 §). I största delen av fallen (223) dömdes personen till villkorligt fängelse, och straffets längd var i medeltal 5,4 månader. I tio fall påfördes böter som tilläggsstraff till villkorligt fängelse. 62 personer dömdes till ovillkorligt fängelse.  

För motstånd mot tjänsteman (SL 16:2 §) dömdes 2023 sammanlagt 134 personer i domstol. Av dessa personer dömdes nästan alla (125 personer) till böter och 3 personer till villkorligt fängelse. När det gäller villkorligt fängelse var det genomsnittliga straffet 2,1 månader. För dem som dömdes till böter var det genomsnittliga antalet dagsböter 40,3.  

För hindrande av tjänsteman (SL 16:3 §) dömdes 2023 sammanlagt 78 personer. Det genomsnittliga antalet dagsböter som dömdes ut var 19,9.  

Utifrån statistiken kan man tolka saken så att för våldsamt motstånd mot tjänsteman påförs i genomsnitt cirka 5–6 månader långa villkorliga fängelsestraff. För motstånd mot tjänsteman påförs igen nästan alltid bötesstraff, i några fall ett kort villkorligt fängelsestraff. Straffet för hindrande är alltid endast böter.  

Utifrån statistiken går det inte att bland brottsrubriceringarna särskilja sådana fall där en person har dömts för en gärning som riktats mot egendom som används i polis- eller larmverksamhet. Sådana brottsrubriceringar är ur den gällande lagstiftningens synvinkel bl.a. skadegörelse, grov skadegörelse, rån, grovt rån, bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, stöld, grov stöld, sabotage och grovt sabotage. 

Alla ovannämnda brottsrekvisit förutsätter att gärningsmannen handlar uppsåtligt. 

2.2.2  Inhemsk avgörandepraxis

Justitieministeriet begärde sommaren och hösten 2024 uppgifter av Rättsregistercentralen om domstolsavgöranden, där man på grund av bestämmelserna i strafflagens 16 kap. eller andra allmänna bestämmelser i strafflagen kunde anse att det varit fråga om våld eller hot om våld i anslutning till polisen, den prehospitala akutvården och räddningsväsendet. De granskade fallen kan antas utgöra ett riktgivande begränsat urval av de behandlade ärenden som gått vidare till domstol i Finland, där man skulle kunna anse att det är fråga om våld och hot om våld i anslutning till polisen, den prehospitala akutsjukvården och räddningsväsendet. Dessutom skickade Rättsregistercentralen på justitieministeriets begäran avgörandena i sådana fall där det var fråga om skada på dessa aktörers egendom. Från tingsrätterna fick man del av sammanlagt 95 domar och från hovrätterna 10 domar.  

I de avgöranden som gällde strafflagens 16 kap. (1, 2 och 3 §) var största delen av de bedömda gärningarna riktade mot polisen. En del av avgörandena i materialet gällde gärningar riktade mot personal inom räddningsväsendet eller den prehospitala akutvården. I de avgöranden som gällde våldsamt motstånd mot tjänsteman tog sig våldet oftast uttryck som t.ex. sparkar, slag eller bl.a. hotfullt framförande av motorfordon så att polisen måste väja för fordonet, som inte väjt eller lytt påbud att stanna. I en del av avgörandena hotade personen en tjänsteman, dvs. i allmänhet en polis, med ett skjutvapen, ett eggvapen eller något annat föremål, t.ex. ett järnrör. I ett fall gällde hotet också att en person hotade en åklagare och dennes närstående med våld genom upprepade meddelanden, om åklagaren inte påskyndade processen med personens ärende. 

I vissa gärningar riktade mot polisen beskrevs att polisen kommit till platsen för att säkerställa prehospitala akutsjukvårdsuppgifter när våld eller hot om våld riktades mot den prehospitala akutsjukvården. I ett fall hotade en person ambulanspersonalen med ett eggvapen, varför en polisbil kom till platsen. Personen hotade polisen med eggvapnet och framförde hot relaterade till liv mot polisen. Personen transporterades med ambulans till sjukhuset, och under transporten fortsatte det aggressiva beteendet. För gärningen dömdes personen till villkorligt fängelse i sju månader för våldsamt motstånd mot tjänsteman riktat mot polisen. I ett annat fall dömdes en person för misshandel riktat mot en person som utförde prehospitala akutsjukvårdsuppgifter samt för våldsamt motstånd mot tjänsteman riktat mot polisen. Personen hade riktat våld mot personen inom den prehospitala akutsjukvården genom att sparka och slå samt hade riktat kroppsligt våld mot polisen genom att sparka denne i samband med gripandet. 

I de gärningar som gällde motstånd mot tjänsteman var våldet och hotet lindrigare än vid våldsamt motstånd mot tjänsteman. Även de fall som gällde motstånd mot tjänsteman var i allmänhet riktade mot polisen. Motståndet kunde ta sig sådana uttryck som att gripa tag i saker eller sparka och slå samt knuffa och klappa till. Ofta var det fråga om att det ringa våldet eller hotet eller andra omständigheter vid brottet visade att det våldsamma motståndet mot tjänsteman bedömt som en helhet hade begåtts under förmildrande omständigheter. 

I de avgöranden som gällde hindrande låg fokus på icke-våldsamt hindrande, som försvårade skötseln av en uppgift. Sådant hindrande kunde ta sig t.ex. sådant uttryck att en person inte lydde en tjänstemans, såsom en polis, order. Bland de avgöranden som sändes till justitieministeriet fanns också fall som gällde tredska mot polis, där en person t.ex. vägrade att ge polisen sina personuppgifter. 

De avgöranden som gällde prehospital akutsjukvård i urvalet stärkte bedömningen att vid skötseln av prehospitala akutsjukvårdsuppgifter utövas vanligtvis inte offentlig makt, så på dylika fall är ofta strafflagens allmänna straffbestämmelser, såsom olaga hot och misshandel, tillämpliga i stället för bestämmelserna om motstånd mot tjänsteman. I en del av fallen var våldet eller hotet om det riktat mot personal inom såväl polisen som den prehospitala akutsjukvården, men även i dessa fall behandlades vanligtvis endast våld eller hot om våld mot polisen i enlighet med straffbestämmelsen om våldsamt motstånd mot tjänsteman, och för gärningarna riktade mot den prehospitala akutsjukvården dömdes personen i enlighet med strafflagens allmänna straffbestämmelser.  

Den vanligaste rubriceringen med avseende på de problemsituationer som framkommit i prehospitala akutsjukvårdsuppgifter var olaga hot. Hotet tog sig ofta uttryck i form av hot med vapen, hot om brott samt hot mot personens egna liv och hälsa eller personens närståendes liv och hälsa. I en del av fallen förekom kroppsligt våld i stället för eller utöver hot. Våldet tog sig uttryck som bl.a. sparkar och slag samt som annat våldsamt motstånd, såsom att kasta omkring saker.  

I ett avgörande bedömde tingsrätten utövningen av offentlig makt i samband med en prehospital akutsjukvårdsuppgift. En person dömdes för motstånd mot tjänsteman efter att motstånd riktats mot en person som skötte en prehospital akutsjukvårdsuppgift. Tingsrätten ansåg att personen hade angripit den som skötte uppgiften efter att personen hade frigjorts från ett räcke och låtit sig falla ner. Tingsrätten ansåg det bevisat att personen hade angripit förstavårdaren uttryckligen på grund av frigörandet som betraktades som utövning av offentlig makt. I ärendet var det utrett att den personen som utförde förstavårdaruppdraget hade varit i tjänsteförhållande och var en i strafflagens 16 kap. 2 § avsedd tjänsteman. 

I några avgöranden bedömdes skötseln av en prehospital akutsjukvårdsuppgift som handräckning. I ett fall ansågs att en person hade använt våld för att tvinga en tjänsteman att låta bli att utföra en tjänsteåtgärd som innefattande utövning av offentlig makt, så att när en vårdare från den sjuktransportenhet som på polisens begäran hade kommit för att vårda personen hade frågat efter personens namn hade personen sparkat vårdaren i underkroppen. Det våldsamma motståndet hade med beaktande av att våldet och hotet om våldet hade varit ringa och andra omständigheter vid brottet, bedömt som en helhet begåtts under förmildrande omständigheter, och personen dömdes för motstånd mot tjänsteman. I ett annat avgörande hade en person använt eller hotat att använda våld för att tvinga tjänstemän, dvs. sjuktransportpersonal som agerade på polisens begäran och för att bistå polisen, att inte utföra en tjänsteåtgärd som innefattade utövning av offentlig makt, dvs. avlägsnande av personen från en bostad som belagts med boendeförbud. Personen hade slagit en vårdare som tillhörde ambulanspersonalen i ansiktet med armbågen. På grund av personens aggressiva beteende hade sjuktransportpersonalen slutligen blivit tvungen att dra sig tillbaka från uppdraget till ambulansen för att invänta en polispatrull. Åtalet för motstånd mot tjänsteman förkastades, eftersom tingsrätten ansåg att det inte varit fråga om en åtgärd av typen handräckning som utförts på polisens begäran, och den hade inte verkställts med tvång. Sålunda var det inte fråga om en tjänsteåtgärd i lagens mening, och åtalet för motstånd mot tjänsteman förkastades. 

Ofta var den person som riktat våld eller hot om våld mot personal inom polisen, den prehospitala akutsjukvården eller räddningsväsendet berusad eller annars i ett förvirrat tillstånd. I ett fall hade inget straff dömts ut därför att personen ansågs ha befunnit sig i ett psykosliknande tillstånd vid tidpunkten för gärningen.  

När fallet hänförde sig till våld eller hot om våld riktat mot den prehospitala akutsjukvården och den person som var föremål för vårdåtgärden själv motsatte sig vårdpersonalen var personen ofta i ett ovannämnt förvirrat tillstånd. Å andra sidan kunde den person som riktat våld eller hot om våld mot vårdpersonal också vara en utomstående, dvs. någon annan än akutvårdspatienten. 

I urvalet ingick betydligt färre avgöranden som gällde räddningspersonal än sådana som gällde polisen och den prehospitala akutsjukvården. I urvalets avgöranden som gällde räddningspersonal väcktes åtal i regel för våldsamt motstånd mot tjänsteman eller motstånd mot tjänsteman. I ett avgörande konstaterade tingsrätten att det var obestridligt att målsäganden som brandman hade haft ställning som tjänsteman och hade utfört ett tjänsteuppdrag. Svarandens gärning hade enligt tingsrätten berott på att målsäganden på grund av tjänsteuppdraget hade hindrat svaranden från att gå till en brandplats, till följd av vilket svaranden hade riktat våld mot målsäganden genom att knuffa till denne med huvudet. I fallen i urvalet riktade sig motståndet mot t.ex. förbud som en brandman hade meddelat den som gjorde motstånd och som denna inte hade följt.  

I en del av avgörandena bedömdes motståndet vara förenat med ringa skadegörelse, såsom skador på ett utryckningsfordon eller dess utrustning. Dylik ringa skadegörelse bedömdes inte som separat skadegörelse.  

I en del av fallen väcktes åtal separat för skadegörelse. Detta skedde t.ex. i ett fall där en person hade skadat välfärdsområdets egendom genom att kasta sten på den prehospitala akutsjukvårdens fordon samt i ett fall där en person hade slagit knytnäven i konsolen i den ambulans som transporterade personen så att konsolen hade lossnat från sina fästen och gått sönder. I ett annat fall bedömdes gärningen som skadegörelse när en person hade rivit loss strömkablarna på ambulansens defibrillator och kastat den golvet så att den gick sönder och blev oanvändbar, samt i ett annat fall där en person hade kastat ett föremål mot ett fordons vindruta så att den hade skadats. Som skadestånd bedömdes dessutom en gärning där en person hade punkterat ambulansens däck samt ett fall där en person hade söndrat sätet i polisbilens transportutrymme under transporten. Som skadestånd bedömdes också ett fall där en person hade skadat polisinrättningens egendom genom att söndra taklampan i polisbilens transportutrymme och bända bilens bakdörr så att den måste rätas ut. Skadegörelsen bedömdes som lindrig i ett fall där en person hade rivit loss ambulansens elledningar. Bland avgörandena i urvalet fanns inga fall av grov skadegörelse.  

I ett av hovrättens avgöranden granskades verksamhet med anknytning till fenomenet blåljussabotage, där det framkom såväl avsikt att tillgripa polisens egendom som allvarligt våld mot person. I avgörandet granskades flera fall av försök till mord, våldsamt motstånd mot tjänsteman samt bland andra brottsrubriceringar även grovt rån. I fallet lockade personerna polisen till en avlägsen plats i avsikt att tillgripa vapen och annan polisutrustning. Rånet betraktades bedömt som en helhet som grovt med beaktande av bl.a. gärningens planmässighet, den avlägsna gärningsplatsen, det att gärningen var riktad mot polispersonal och det att föremålet för gärningen var skjutvapen och annan utrustning avsedda enbart för polisens bruk. Personerna dömdes för bl.a. våldsamt motstånd mot tjänsteman, försök till mord och grovt rån till 15 års fängelse.  

De straff som bestämts enligt de avgöranden som ingick i urvalet avspeglade i stor utsträckning Statistikcentralens statistik. 

2.3.1  Statistikcentralen

I det skede då regeringens proposition bereddes begärdes uppgifter av Statistikcentralen om hur uppdragen fördelar sig på arbetsavtalsförhållanden och tjänsteförhållanden för den prehospitala akutsjukvårdens och räddningsväsendets del. Enligt Statistikcentralens uppgifter (Källa: lönestruktur 2022 & löner inom kommunsektorn 2022) var 14 % (375 personer) var personalen inom den prehospitala akutsjukvården i tjänsteförhållande och 86 % (2365 personer) i arbetsavtalsförhållande. Av brand- och räddningspersonalen var 94 % (4443 personer) i tjänsteförhållande och 6 % (279 personer) i arbetsavtalsförhållande. De personer som deltar i den operativa polisverksamheten står i tjänsteförhållande. 

2.3.2  Enkäter

Social- och hälsovårdsbranschens fackorganisation Tehy rf, Förbundet för Akutvård i Finland rf, Suomen Pelastusalan Ammattilaiset SPAL ry och Finlands Avtalsbrandkårers Förbund rf genomförde 2020 en riksomfattande enkät om våld inom den prehospitala akutsjukvården. Inom Tehy och Förbundet för Akutvård i Finland besvarades enkäten av förstavårdare på bas- och vårdnivå. Bland dem som svarade fanns även fältledare inom akutvården. Inom Suomen pelastusalan ammattilaiset SPAL besvarades enkäten i huvudsak av förstavårdare, brandmän och brandmän-ambulansförare. Inom Finlands Avtalsbrandkårers Förbund besvarades enkäten i regel av personer verksamma i första insatsuppgifter. Totalt besvarades enkäten av nästan 2 000 (n=1939) personer som arbetar inom den prehospitala akutsjukvården och första insatsen. Av dem som svarade var 73 % män och 27 % kvinnor. De avtalsbrandkårister som deltog i första insatsen upplevde våld eller hot om våld mera sällan. Enligt alla svar var verbala hot och hotfullt uppträdande nästan vardag inom den prehospitala akutsjukvården och första insatsen. Även egentliga våldssituationer var vanliga. Till sådana situationer hörde dödshot, hot med skjutvapen, hot med eggvapen, kastande av saker och knuffar.  

I beredningsskedet bad justitieministeriet att för granskning få Räddningsverkens partnerskapsnätverks serviceområde för akutvårds statistik över de hot- och våldssituationer som de deltagande räddningsverken meddelat. Uppgifter lämnades för åren 2014–2023. I statistiken gjordes ingen skillnad mellan situationer som upplevts av personal inom den prehospitala akutsjukvården och inom räddningsväsendet, men nästan alla anmälningar hänförde sig till händelser som framkommit inom den prehospitala akutsjukvården. Beträffande uppgifterna konstaterades att även inom räddningsväsendet har det förekommit enstaka fall som tyder på hot- och våldssituationer varje år. Frekvensen av hot- och våldssituationer har enligt uppgifterna ökat, om den jämförs med antalet uppdrag som utförts inom akutvårdstjänsterna. De akutvårdstjänster som rapporterade sina uppgifter för 2022 utförde totalt 398 302 uppdrag, så att frekvensen var 0,041 % (en hot-/våldssituation per 2 414 akutvårdsuppdrag). De akutvårdstjänster som rapporterade sina uppgifter för 2023 utförde totalt 636 303 uppdrag och frekvensen var 0,057 % (en hot-/våldssituation per 1753 uppdrag).  

År 2023 orsakades hot- och våldssituationer typiskt av en patient/klient inom den prehospitala akutsjukvården (87 %) och i vissa fall av en anhörig till patienten (4 %) eller en utomstående (4 %). Oftast orsakades situationen av en man (74 %) och han var mycket ofta berusad (76 %). Här bör man lägga märke till att av 53 % av anmälningarna framgick inte information om kön och av 43 % framgick inte information om berusning.  

Största delen av de anmälda hot- och våldssituationerna inträffade i en privat bostad, i en offentlig fastighet eller utomhus eller i en ambulans. Exempelvis 2023 rapporterades flest hot- och våldssituationer ha inträffat i en ambulans (38 %). Näst flest situationer (30 %) rapporterades ha inträffar i en privat bostad och tredje flest utomhus (14 %). Dessutom registrerades situationer ha inträffat i vårdinrättningar (8 %), offentliga byggnader (4 %) och andra utrymmen (6 %). De vanligaste uttrycksformerna var språkligt eller psykiskt våld samt lindrigt våld. Den tredje vanligaste uttrycksformen var händelser som var riktade mot föremål eller utrustning. År 2023 registrerades 31 situationer (8 %) som orsakade allvarligt fysiskt våld (smärta). Det rapporterades 4 fall (1 %) av fysiskt våld som orsakat allvarliga skada.  

År 2023 orsakade hot- och våldssituationerna sammanlagt 814 anmälningar eller åtgärder inom akutvårdstjänsterna. Flest anmälningar gjordes till arbetsgivaren (361 st.) och till arbetarskyddschefen eller motsvarande (193 st.). Det rapporterades 112 poliskonsultationer och det gjordes 11 polisanmälningar. Det gjordes 34 anmälningar av säkerhetsinformation (år 2022 6 st.). Hot- eller våldssituationen kom som en överraskning i merparten (85 %) av situationerna. I endast 15 % av situationerna hade man förhandsinformation om eller kunde man förvänta sig eventuellt hot om våld. När det gäller denna fördelning bör man beakta att förhandsinformation eller avsaknad av sådan inte hade rapporterats i fråga om 129 hot-/våldssituationer (36 %). När det gäller uppgifterna ansåg man att det kan antas att antalet rapporterade hot- och våldssituationer utgör endast en liten del av de hot- och våldssituationer som personalen inom den prehospitala akutsjukvården upplever i sitt arbete. Enligt undersökningar möter de förstavårdare som arbetar i städer mer våld än de som arbetar på landsbygden (Jäntti & Nordquist, 2022; Paulin, Lahti, Riihimäki, Hänninen, Vesanen, Koivisto & Peltonen, 2024). 

I det skede då propositionen bereddes begärde justitieministeriet tilläggsinformation om Räddningsverkens partnerskapsnätverks statistik. I tilläggsutredningen deltog personer från bl.a. välfärdsområdenas räddningsverk och akutvårdstjänster samt Yrkeshögskolan LAB. I tilläggsutredningen öppnade man mer ingående upp aspekter som gällde formerna av motstånd, gärningsmannen, patientens rättigheter samt anmälan av vålds- och hotsituationer. 

Beträffande patienten framfördes att en patient inom den prehospitala akutsjukvården inte nödvändigtvis är medveten om att ambulans har tillkallats och eller nödvändigtvis vill ha eller behöver hjälp. I utredningen konstaterades att den andel som annan förvirring spelar i hot- och våldssituationer inte har följts separat, dvs. det finns ingen information om hur ofta en person med demens eller psykos har varit delaktig eller gärningsman i hot- och våldssituationer inom den prehospitala akutsjukvården. Användningen av alkohol och andra rusmedel syns på det sätt som konstaterats i utredningen också i statistiken och mycket sällan har angriparen varit helt nykter. En del av fallen hänför sig eventuellt till situationer som orsakats av demenspatienter, men det finns ingen statistik över detta. 

I utredningen påpekades att man försöker respektera patientens rättigheter även i hot- och våldssituationer inom den prehospitala akutsjukvården. Det påpekades också att förstavårdare inte har rätt att använda makt, och om läkaren fattar beslut om tvångsvård av patient, begärs ofta handräckning av polisen. 

I statistiken hänvisar poliskonsultation exempelvis till att förstavårdare har hotats med våld, men av någon orsak har polisen inte deltagit i uppdraget. Poliskonsultation i statistiken kan också hänvisa till att man i en situation har begärt handledning av polisens jourhavande fältledare eller att man efter en situation har fört diskussion om t.ex. polisanmälan eller straffyrkande. Som svar på frågan varför så få hot- och våldssituationer har anmälts till polisen, uppgavs i utredningen som orsak bl.a. att man slipper lättare undan om man inte gör polisanmälan.  

I tilläggsutredningen konstaterades att rutinerna och utbildningen när det gäller beredskap, framförhållning och eftervård i anslutning till hot- och våldssituationer inom den prehospitala akutsjukvården varierar mellan arbetsgivarna. Det riksomfattande utbildarnätverk för hot- och våldssituationer inom den prehospitala akutsjukvården som inrättades 2023 försöker svara på denna utmaning genom att förenhetliga rutinerna när det gäller beredskap, framförhållning och eftervård i anslutning till situationer inom den prehospitala akutsjukvården.  

2.3.3  Polisstyrelsen

I beredningsskedet begärdes uppgifter även av Polisstyrelsen för att forma en lägesbild. Polisstyrelsen ombads beskriva på vilket sätt verksamhet som kan jämföras med Sveriges blåljussabotage inträffar i Finland. Polisstyrelsen ansåg att det inte går att få information som sådan om fenomenet eller hur vanligt det är ur polisens statistik. I polisens statistik behandlas talvärden och utifrån dem går det inte att dra tydliga slutsatser om orsakerna till att en viss händelse har inträffat. När man talar om ”blåljussabotage” innebär definitionens bredd en egen utmaning, eftersom i princip all verksamhet som skadar eller hindrar polisens eller andra larmmyndigheters verksamhet kan tolkas som hörande till denna kategori. 

Polisens statistik beskriver antalet gärningar enligt strafflagens 16 kap. (1–3 §) (våldsamt motstånd mot tjänsteman, motstånd mot tjänsteman samt hindrande av tjänsteman, som riktar sig mot personer som tillhör polisens personal) i Finland utom Åland och separat i landskapet Åland. Största delen av dessa gärningar är dock sådana som hänför sig till enskilda fall och gärningens eventuella motiv framgår inte, eftersom det inte statistikförs eller så är dess existens nästan omöjlig att utreda. Årligen har det statistikförts ungefär 1900 fall av våldsamt motstånd mot polisens personal. På motsvarande sätt inträffar det årligen 1300–1400 fall av hindrade som riktas mot polisen. När det gäller larmuppdrag har det 2023 inträffat cirka 1300 gärningar med anknytning till våld eller hot riktade mot polisens personal. Antalet gärningar ökar klart. Flest sådana gärningar (år 2023 sammanlagt 718 gärningar) riktas mot polisen vid uppdrag med anknytning till skydd av en individ (störande beteende, hemlarm, uppdrag med anknytning till psykisk hälsa och självdestruktivt beteende o.d.). Näst flest (271 gärningar 2023) gärningar förekommer i allmänhet vid uppdrag med anknytning till skydd av liv och hälsa (t.ex. misshandel, knivhuggningar, skjutningar, brott mot liv och sexualbrott). 

När det gäller den prehospitala akutsjukvården och räddningsväsendet bedömde Polisstyrelsen att t.ex. en folkmassa kan hindra räddningsverkets verksamhet genom att rikta våld eller skadegörelse mot räddningsväsendets (eller den prehospitala akutsjukvårdens) personal och utrusning. Polisstyrelsen hänvisade till oroligheterna i Helsingfors 2006, då folkmassan hindrade räddningsverket från att släcka en stor öppen eld genom att kasta sten på brandmännen och försöka söndra slangar och fordon. När polisen kom till platsen för att säkra räddningsverkets arbete, kastade folkmassan sten på polismännen. Till följd av agerandet antändes och förstördes en gammal magasinsbyggnad av tegel.  

Utifrån Polisstyrelsens svar kan man anta att polisen är en sådan samhällsaktör som i stor utsträckning utsätts för våld och hindrande i olika former. Polisens har omfattande befogenheter att utöva offentlig makt, och bestämmelserna i strafflagens 16 kap. är således ofta tillämpliga på polisen.  

2.3.4  Regionförvaltningsverken

Justitieministeriet begärde sådana inspektionsberättelser av regionförvaltningsverken som kunde anses hänförs sig till hantering av våld eller hot om våld i polisens, den prehospitala akutsjukvårdens och räddningsväsendets uppgifter. Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland lämnade fem inspektionsberättelser till justitieministeriet, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland sex inspektionsberättelser, Regionförvaltningsverket i Södra Finland 36 inspektionsberättelser och Regionförvaltningsverket i Norra Finland 11 inspektionsberättelser. 

I de inspektionsberättelser som gällde polisen framkom att farliga situationer är vanliga samt bl.a. gärningar i samband med trafikövervakning och användning av maktmedel som lett till att en polis blivit skadad. Hotet om våld ansågs vara betydande i många uppdrag. I arbetsgivarens utredningar och bedömning av farorna hade som psykiska belastningsfaktorer noterats situationer med hot om våld och å andra sidan eventuellt ensamarbete. Det påpekades också att det kan räcka länge innan man får hjälp. I en inspektionsberättelse hänvisades det till att patrullen kan vara långt borta och hjälp finns inte alltid att få, och därför kan alla situationer med hot om våld inte undvikas. 

I inspektionsberättelserna behandlades också förebyggande åtgärder och åtgärder i efterhand samt brister i anslutning till dem. I berättelserna togs det ofta upp att arbetsgivaren måste se till att det i arbete som är förenat med uppenbart hot om våld finns behövliga och ändamålsenliga säkerhetsarrangemang eller säkerhetsutrustning samt möjlighet att larma hjälp. I en inspektionsberättelse framfördes att behandlingen i efterhand och uppföljningen av vålds- och hotsituationer blir på hälft inom arbetsgemenskapen. Detta kan bero på bl.a. bristfälliga anvisningar samt å andra sidan på att arbetstagarna inte gjort heltäckande anmälningar och arbetsgivaren därför inte kunnat följa förekomsten av händelser systematiskt. 

I vissa inspektionsberättelser som gällde den prehospitala akutsjukvården framkom det att det hade förekommit hot om våld på arbetsobjekten för enheterna inom den prehospitala akutsjukvården. Även i inspektionsberättelserna som gällde räddningspersonal och brandmän framkom liknande omständigheter och att det hade förekommit allvarliga farliga situationer med koppling till hot om våld i arbetet. Hot om våld och våldssituationer orsakades av bl.a. vissa kunders aggressiva beteende inom den prehospitala akutsjukvården och räddningsväsendet. Ibland kunde en person, t.ex. en patient inom den prehospitala akutsjukvården, vara i ett förvirrat tillstånd. I en inspektionsberättelse konstaterads att arbetstagarnas arbete är dessutom ofta förenat med drag som ökar hotet om våld, eftersom man inte alltid kan försäkra sig om säkerheten på arbetsobjekten på förhand och kundens, t.ex. en patients, beteende kan vara oförutsägbart.  

I inspektionsberättelserna framfördes att möjligheten att det inträffar en olycka kan minskas genom att se till att arbetsgivarens anvisningar med tanke på hot om våld tillräckligt beaktar uppdragets särdrag. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

I propositionen bedöms det att de föreslagna bestämmelserna om försvårande av polis- eller larmverksamhet i någon mån ökar antalet fall som behandlas inom förundersökning och av åklagarna och domstolarna. De handlingar som kriminaliseras genom den föreslagna bestämmelsen är dock i huvudsak redan straffbara med stöd av 16 kap. i strafflagen och vissa allmänna straffbestämmelser i strafflagen, till exempel bestämmelserna om misshandel, olaga hot, skadegörelse, stöld, bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, rån och sabotage. Eftersom de handlingar som anges i straffbestämmelsen redan till stor del är straffbara med stöd av andra bestämmelser i strafflagen är propositionens ekonomiska konsekvenser mindre omfattande. 

Uttryckliga omnämnanden i lag av polisen, räddningsväsendet och i synnerhet den prehospitala akutsjukvården sänker sannolikt tröskeln för att anmäla vålds- och hotsituationer. Det strängare straffhotet än tidigare för gärningar som omfattas av tillämpningsområdet för den föreslagna 3 a § bidrar också till att öka antalet fall som anmäls till polisen. Enligt en grov uppskattning kommer det dock att anmälas några tiotal fler fall per år. Å andra sidan bör det beaktas att på basis av statistiska uppgifter har relativt få vålds- och hotsituationer inom prehospital akutsjukvård gått vidare till förundersökning. Det att gärningar som riktas mot den prehospitala akutsjukvården i lagen betraktas som mer klandervärda än tidigare bidrar dock sannolikt också till att fler fall går vidare till straffprocessen. En strängare straffrättslig värdering än i nuläget framhäver samhällets intresse av att reda ut sådana brott, vilket kan effektivisera polisens åtgärder mot brotten. Det är svårt att uppskatta antalet fall och således den eventuella kostnadsökningen, men i detta skede bedöms kostnadsökningen inte vara särskilt betydande. Enligt den nuvarande bedömningen kan konsekvenserna för förundersökningsmyndigheterna, åklagarverksamheten och domstolarna skötas inom ramen för myndigheternas nuvarande omkostnader. 

Den föreslagna bestämmelsen om försvårande av polis- eller larmverksamhet kommer att föra bestämmandet av straff i en strängare riktning, eftersom den nya bestämmelsen täcker till exempel gärningar som misshandel och olaga hot i samband med polis- och larmverksamhet. Särskilt i fråga om prehospital akutsjukvård visar rättspraxis att strafflagens allmänna bestämmelser, vars straffskalor är lindrigare, oftast har tillämpats i stället för bestämmelserna om våldsamt motstånd mot tjänsteman eller motstånd mot tjänsteman. 

Straffet för försvårande av polis- eller larmverksamhet föreslås vara fängelse i högst fyra år. Det kan dock antas att de fängelsestraff som döms ut med stöd av den föreslagna bestämmelsen vanligen kommer att vara villkorliga. Detsamma gäller våldsamt motstånd mot tjänsteman. Största delen av de personer som döms för våldsamt motstånd mot tjänsteman döms till villkorligt fängelse. År 2023 var det genomsnittliga fängelsestraffet 5–6 månader. I samband med eventuella nya fall som når straffprocessen kan det hända att det årligen döms ut några ovillkorliga fängelsestraff. Det kan antas att det endast sker en ringa ökning av antalet ovillkorliga fängelsestraff som döms ut. I vissa fall kan det vara möjligt att utnyttja möjligheten att döma ut en lindrigare straffart med stöd av 6 kap. 8 § i strafflagen, varvid också bötesstraff kan komma i fråga. Bestämmelserna i 6 kap. 8 § i strafflagen ska dock endast tillämpas i undantagsfall. 

Gärningar som riktas mot egendom och som omfattas av den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde är dock på basis av utredningar och rättspraxis inte särskilt vanliga, och därför bedöms förslaget inte i betydande utsträckning öka antalet fall som går till förundersökning eller behandlas av åklagarna eller domstolarna. För eventuella nya fall som kommer till straffprocessen kan det hända att det årligen döms ut några ovillkorliga fängelsestraff i stället för villkorliga fängelsestraff. Ökningen av antalet fall där ovillkorliga fängelsestraff döms ut kan också till denna del antas vara liten. 

Straffprocessens längd kan påverkas till exempel av att mål där det föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två år inte kan behandlas i domstolens skriftliga förfarande. Straffskalan för försvårande av polis- eller larmverksamhet är strängare än det. Å andra sidan är det möjligt att utnyttja skriftligt förfarande i samband med störande av polis- eller larmverksamhet, eftersom straffskalan är lindrigare. 

Ändringen kan på det sätt som anges ovan medföra en måttlig ökning av kostnaderna för straffprocesser och verkställigheten av fängelsestraff. I propositionen bedöms det att förslagets eventuella konsekvenser för antalet fångar är små och kan skötas inom ramen för Brottspåföljdsmyndighetens nuvarande omkostnader. 

Möjligheten att tillämpa bestämmelsen om störande av polis- eller larmverksamhet, som har en lindrigare straffskala, om brottet som en helhet anses ha begåtts under förmildrande omständigheter bidrar också till att minska propositionens ekonomiska konsekvenser. Det föreslagna straffet för störande av polis- eller larmverksamhet är böter eller fängelse i högst sex månader. Tillämpningen av bestämmelsen kommer endast i undantagsfall att ge upphov till kostnader för verkställighet av fängelsestraff. Den föreslagna straffskalan gör det också möjligt att behandla ärendet i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010). Den föreslagna bestämmelsen bidrar till att minska kostnaderna för straffprocesser, förutsatt att bötesförfarandet används för att avgöra ärenden. 

De föreslagna lagändringarna kan inte antas förutsätta egentlig utbildning vid myndigheterna, åtminstone inte i sådan mån att det medför betydande kostnader, men information om ändringen ska annars ges effektivt till de myndigheter som tillämpar straffbestämmelserna. 

Under denna regeringsperiod har straffen skärpts genom flera ändringar. Dessa reformer har sammantagna konsekvenser för myndigheterna. Det är svårt att göra en uttömmande bedömning om omfattningen av konsekvenserna. 

4.2.2  Konsekvenser för brottsligheten

På ett allmänt plan kan man i fråga om lagförslaget överväga huruvida den nya bestämmelsen har betydelse för förebyggande av brottslighet. Det har ansetts att lagändringar som ändrar straffnivån i en strängare riktning i någon mån förebygger brottslighet. Straffnivåns brottsförebyggande verkan kan beskrivas med begreppet straffelasticitet. Med det avses hur många procent det brottsliga beteendet minskar om straffen blir strängare. I praktiken är elasticiteten när det gäller brottsligt beteende ändå mindre. Förändringarna i brottsligt beteende är relativt sett klart mindre än förändringarna i straffen. 

I propositionen föreslås vissa ändringar som gäller skärpning av straff, men som dock inte gäller till exempel skärpning av straffskalan för en viss befintlig straffbestämmelse. I praktiken kan förslagen ha en sådan effekt, eftersom utgångspunkten är att gärningen bedöms enligt bestämmelsen om försvårande av polis- eller larmverksamhet i stället för lindrigare straffbestämmelser. Kriminaliseringen gäller handlingar som till stor del redan är straffbara enligt strafflagen. De föreslagna lagändringarna gäller handlingar som allmänt i samhället kan uppfattas som brottsliga. Utöver straffskärpningen kan det att straffbarheten av gärningar som riktas mot polis- och larmverksamhet tydligare framgår av strafflagen i någon mån medföra att brottsligheten minskar. Trots detta bedöms lagändringarna inte ha särskilt betydande brottsförebyggande konsekvenser. 

Effekten av de nya bestämmelserna kan bli till och med betydligt mindre av att gärningsmännen till exempel är påverkade av berusningsmedel eller annars i omtöcknat tillstånd, vilket enligt tillgänglig information ofta är fallet i samband med gärningar som riktas mot prehospital akutsjukvård. 

4.2.3  Övriga samhälleliga konsekvenser

De nya bestämmelser i 16 kap. som föreslås i propositionen innebär att samhället kan reagera effektivare på våld och hot om våld mot personer som arbetar inom polis- och larmverksamheten. Ett av målen för propositionen är att effektivare ställa de personer som gör sig skyldiga till försvårande och störande av polis- eller larmverksamhet till straffrättsligt ansvar, och då är det viktigt att särskilt brott kommer till förundersökningsmyndigheternas kännedom. Till följd av ändringarna nämns polis- och larmverksamheten specifikt i 16 kap. i strafflagen som ett skyddsintresse som ska tryggas så att uppfyllandet av rekvisitet inte förutsätter utövning av offentlig makt. Detta förtydligar rättsläget särskilt i fråga om förstavårdare och ger i ännu högre grad än tidigare uttryck för att våld, hot och annat väsentligt försvårande av verksamheten i sådana samhälleligt viktiga arbetsuppgifter inte är godtagbara. De ovannämnda omständigheterna kan medföra att ärenden effektivare framskrider i straffprocessen. Å andra sidan kommer en partiell skärpning av straffen för gärningar som riktas mot polis- och larmverksamhet sannolikt att inverka på tröskeln för att anmäla sådana brott, vilket innebär att ärenden bättre kommer till förundersökningsmyndigheternas kännedom. 

De föreslagna bestämmelserna förbättrar ställningen för personer som blir offer för sådant beteende, eftersom maximistraffen motsvarar maximistraffen för våldsamt motstånd mot tjänsteman och motstånd mot tjänsteman enligt 16 kap. 1 och 2 § i strafflagen, men det förutsätts inte att personen utövar offentlig makt i sitt uppdrag för att de föreslagna bestämmelserna ska kunna tillämpas. Ändringarna ger i ännu högre grad än tidigare uttryck för att våld eller hot om våld mot personer som utför arbetsuppgifter inte är acceptabelt. Detta bedöms i viss mån förebygga sådana straffbara handlingar som avses i bestämmelserna. Dessutom bedöms de föreslagna bestämmelserna stärka rättssäkerheten, eftersom det beroende på situationen i praktiken kan vara svårt att bedöma när det är fråga om utövning av offentlig makt och när det inte är fråga om det. Effektivare ingripande i situationer med våld och hot om våld har positiva effekter med tanke på arbetssäkerheten för personer som sköter uppgifter inom polisen, räddningsväsendet och särskilt inom prehospital akutsjukvård. Å andra sidan kan man endast i begränsad utsträckning förebygga plötsliga och överraskande våldssituationer genom lagstiftning. Det är viktigt att sträva efter att förebygga våldssituationer genom arbetsgivarens riskhanteringsåtgärder, utbildning och fungerande myndighetssamarbete. 

Genom de föreslagna bestämmelserna stärks polis- och larmverksamhetens integritet genom att skyddet för egendom som används inom polis- och larmverksamheten stärks. Ändringarna betonar klandervärdheten av brott som riktas mot fortskaffningsmedel och utrustning som tillhör aktörer som sköter samhälleligt betydande funktioner, det vill säga i detta sammanhang polisen, den prehospitala akutsjukvården och räddningsväsendet, och innebär samtidigt att straffen för sådana brott delvis skärps. Förebyggande av och effektivare ingripande i brott som riktas mot egendom som används i polis- och larmverksamheten kan ha positiva effekter på larmverksamhetens säkerhet och effektivitet och således också ha positiva effekter ur polis- och larmverksamhetens kunders synvinkel. 

4.2.4  Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Kriminaliseringen av våld, hot, olovligt tillägnande och skadegörelse har samband med vissa grundläggande fri- och rättigheter som skyddas i grundlagen, nämligen rätten till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet samt egendomsskyddet. Även yttrandefriheten, mötesfriheten och skyddet av arbetskraften ska beaktas. Detsamma gäller skyddet för privatlivet och hemfriden, med beaktande av att polis- och larmverksamhet ofta utförs ofta på områden som omfattas av hemfriden. De föreslagna lagändringarna berör dessa rättigheter. 

Med tanke på de föreslagna lagändringarna anses rätten till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet vara särskilt viktig. De föreslagna bestämmelserna bidrar till att tillgodose denna rättighet. Genom de nya kriminaliseringarna stärks tillgodoseendet av dessa grundläggande fri- och rättigheter för personer som är anställda inom polis- och larmverksamheten, eftersom maximistraffen enligt de föreslagna bestämmelserna motsvarar maximistraffen för våldsamt motstånd mot tjänsteman och motstånd mot tjänsteman enligt 16 kap. 1 och 2 § i strafflagen, men tillämpningen av dem förutsätter inte att gärningen riktas mot en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt. Genom de föreslagna bestämmelserna förbättras i synnerhet det straffrättsliga skyddet för personer som arbetar inom prehospital akutsjukvård, eftersom bestämmelserna i 16 kap. 1 och 2 § i strafflagen sällan kan tillämpas på gärningar som riktas mot dem. Den personliga integriteten för den person som är föremål för åtgärderna är också av betydelse i detta sammanhang. Hot om våld eller hot om andra brott, vilka liknar olaga hot, skyddas inte av yttrandefriheten. Med tanke på samhällsfreden är det utmanande om hotelser riktas mot samhällsviktiga funktioner eller syftar till att påverka sådan verksamhet. 

När det gäller prehospital akutsjukvård kan de föreslagna bestämmelserna också granskas med hänsyn till patientens rättigheter enligt lagen om patientens ställning och rättigheter. Enligt 6 § i den lagen ska vården och behandlingen ges i samförstånd med patienten. Om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, ska den i mån av möjlighet och i samförstånd med patienten ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Patienten har rätt att vägra ta emot all vård som har planerats eller redan inletts för patienten. De lagändringar som nu föreslås påverkar inte patientens rätt att vägra ta emot vård. Våld och hot om våld betraktas dock som sådana straffbara handlingar som inte kan anses höra till patientens rätt att vägra ta emot vård. Statistiken tyder på att våldssituationer rätt ofta beror på att en klient inom prehospital akutsjukvård är i berusat tillstånd. Patienten kan också annars vara i ett förvirrat tillstånd. Det kan antas att straffrättsliga medel inte är särskilt effektiva i sådana situationer. Frågor som gäller uppsåt och skuld kan komma att bedömas, om patienten har varit i berusat eller annars förvirrat tillstånd. Detsamma gäller till exempel situationer där en polisman griper en berusad person eller en person som annars befinner sig i ett förvirrat tillstånd. Enligt 3 kap. 4 § 4 mom. i strafflagen ska ett självförvållat rus eller någon annan tillfällig självförvållad medvetanderubbning inte beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten, om det inte finns särskilt vägande skäl för det. Däremot kan till exempel psykiska störningar eller sådan nedsatt förmåga att förstå som beror på demens inverka på en persons förmåga att kontrollera sitt beteende. I sådana situationer blir konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna sannolikt relativt små ur gärningsmannens synvinkel. 

Jämlikheten enligt 6 § i grundlagen ska också tas i beaktande, med tanke på att förslagen syftar till att stärka det straffrättsliga skyddet för vissa persongrupper. Skyddet stärks för de persongrupper som arbetar inom polis- och larmverksamheten. I propositionen motiveras detta särskilda skydd med att polis- och larmverksamheten ska kunna utföras störningsfritt. 

Den likställighetsprincip som ingår bland de grundläggande fri- och rättigheterna i grundlagen förstärks ytterligare genom bestämmelsen om främjande av jämställdhet mellan könen i 6 § 4 mom. På det sätt som förutsätts i grundlagens bestämmelse har metoderna för hur jämställdheten ska främjas förstärkts och konkretiserats genom bestämmelserna om myndigheternas skyldighet att främja jämställdheten i 4 § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). Bestämmelserna i strafflagen är könsneutrala. Neutrala bestämmelser kan dock i praktiken ha sådana faktiska konsekvenser som nämns i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män och som skiljer sig åt i fråga om de olika könen. De ändringar som föreslås i propositionen kan bedömas förbättra ställningen bland annat för kvinnor som arbetar inom polis- och larmverksamheten. Å andra sidan är det fråga om en allmän förbättring av ställningen för personer som arbetar inom polis- och larmverksamheten, oavsett deras kön. 

De föreslagna lagändringarnas konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna behandlas närmare i avsnitt 9 av propositionen. 

6.7.1  Utlåtandets innehåll

Rådet för bedömning av lagstiftningen gav den 23 maj 2025 ett utlåtande efter den allmänna remissbehandlingen om utkastet till regeringens proposition som hade undergått fortsatt beredning. I sitt utlåtande ansåg rådet för bedömning av lagstiftningen att utkastet till regeringens proposition väl följer anvisningarna för konsekvensbedömning i lagberedningen. Enligt utlåtandet var de väsentligaste bristerna och utvecklingsobjekten i propositionsutkastet följande: 

i) Syftet med utkastet till proposition är att stärka det straffrättsliga skyddet för vissa persongrupper. Det framgår inte tillräckligt tydligt av propositionen hur tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna för personer som är anställda inom polis- och larmverksamheten stärks genom denna regeringsproposition. 

ii) Propositionen bör innehålla en beskrivning av vilka konsekvenser propositionen kan ha för genomförandet av demonstrationer. Kan demonstranter i fortsättningen lättare bli föremål för straffrättsliga påföljder, om de under en demonstration till exempel hindrar ett polis- eller utryckningsfordons färd? 

I utlåtandet anses det också att det i beskrivningen av nuläget i propositionen vore bra att precisera hur vanligt det är med uttryckligen avsiktligt sabotage mot personalen inom polis- och larmverksamheten. 

I utlåtandet föreslås det också att texten i propositionens avsnitt om konsekvensbedömning ska komprimeras och att där ska strykas sådan text som inte direkt hänför sig till konsekvensbedömningen. På så sätt får man en bättre uppfattning om propositionens väsentliga ekonomiska konsekvenser och deras storlek. Enligt utlåtandet vore det bra att konsekvensbedömningen gällande de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna presenteras på ett strukturerat och samlat sätt i ett eget underavsnitt. 

I utlåtandet fästs det dessutom uppmärksamhet vid att det under den pågående regeringsperioden har lämnats ett antal regeringspropositioner med förslag som kommer att föra bestämmandet av straff i en strängare riktning. Enligt utlåtandet vore det bra att i propositionen bedöma propositionernas sammantagna konsekvenser för myndigheterna med tanke på skärpningen av straffen. Sådana förslag kan nämligen ha konsekvenser för gärningsmännen, fängelserna, brottspåföljdssystemet och samhället. 

I utlåtandet anses det bland annat vara positivt att under beredningen av utkastet till proposition har olika informationskällor utnyttjats för beskrivningen av nuläget. Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg det dessutom vara positivt att det i utkastet till proposition redogörs för de centrala remissvaren om utkastet till proposition och hur propositionen har kompletterats utifrån remissvaren. 

Det ansågs också vara positivt att de grundläggande fri- och rättigheter som är centrala med tanke på propositionen har identifierats och att det har förts fram vilka grundläggande fri- och rättigheter den föreslagna regleringen syftar till att skydda. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen rekommenderade att utkastet till proposition korrigeras i enlighet med rådets utlåtande innan regeringens proposition överlämnas. 

6.7.2  Beaktande av utlåtandet i propositionen

Motiveringen och konsekvensbedömningen i propositionen har kompletterats och modifierats med beaktande av utlåtandet av rådet för bedömning av lagstiftningen. Samtidigt har man strävat efter att följa anvisningarna om konsekvensbedömning vid lagberedning i fråga om konsekvensbedömningens omfattning och detaljrikedom samt om allokering av begränsade beredningsresurser vid utarbetandet av den. I enlighet med detta har propositionen ändrats enligt följande: 

i) I avsnittet om konsekvensbedömning har bedömningen av konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna avskilts i ett separat underavsnitt, för att bland annat de positiva konsekvenserna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna för personer som är anställda inom polis- och larmverksamheten tydligare ska framgå av helheten. I och för sig hade de omständigheter som har betydelse i detta avseende redan grundligt utretts i propositionen. Propositionens konsekvenser har dock ytterligare förtydligats till denna del. 

ii) I motiveringen till propositionen har det förtydligats vilka konsekvenser de föreslagna bestämmelserna har för genomförandet av demonstrationer. Dessutom har propositionens förhållande till yttrandefriheten och mötesfriheten beskrivits tydligare i avsnittet om lagstiftningsordning. 

iii) I beskrivningen av nuläget i propositionen har det preciserats att tillämpningen av de aktuella brottsrekvisiten förutsätter uppsåt. I övrigt ansågs det utkast som rådet för bedömning av lagstiftningen behandlade innehålla en heltäckande och tillräcklig beskrivning av rättspraxis och lägesbilden i fråga om det fenomen som lagförslaget gäller. 

iv) Underavsnittet om propositionens ekonomiska konsekvenser har komprimerats, dock så att det säkerställs att de centrala omständigheter som är av betydelse för de föreslagna bestämmelsernas ekonomiska konsekvenser och bedömningen av deras storlek fortfarande framgår av avsnittet. 

I propositionen har man valt att inte närmare bedöma de olika regeringspropositionernas sammantagna konsekvenser för myndigheterna med tanke på straffskärpningen. En sådan utredning förväntas inte ge sådan information som skulle kunna gynna beredningen av de lagstiftningslösningar som har fastställts som mål för denna proposition. Därför har det inte ansetts ändamålsenligt att i detta sammanhang göra en mer omfattande utredning. Ett omnämnande av de sammantagna konsekvenserna för myndigheterna har tagits in i avsnittet om konsekvensbedömning.