1.2.1  Beredningen av det aktuella projektet

Den 29 september 2023 tillsatte försvarsministeriet en arbetsgrupp med uppgift att utreda ändringsbehov i värnpliktslagen i fråga om frivillig militärtjänst för ålänningar och utifrån utredningen bereda de förslag till författningsändringar som behövs. Innan arbetsgruppen tillsattes bereddes projektet som tjänsteuppdrag. Beredningen har skett i nära samarbete med förvaltningen i landskapet Åland och landskapsregeringen har hörts aktivt inom arbetsgruppens beredning. 

Arbetsgruppens uppdrag utvidgades genom försvarsministeriets beslut av den 11 september 2024 så att det omfattar ändringar i värnpliktslagen och lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor genom vilka lagen om könsfastställelse tas i beaktande. Vidare förlängdes arbetsgruppens mandattid fram till och med den 31 december 2024. Beredningen av förslagen enligt det uppdaterade uppdraget har utförts som tjänstemannaberedning vid försvarsministeriet i samarbete med Huvudstaben. 

Arbetsgruppen har hört utomstående experter, den 31 oktober 2024 Tuomas Ojanen, professor i statsförfattningsrätt vid Helsingfors universitet, och den 1 november 2024 Maija Dahlberg, biträdande professor i offentlig rätt vid Östra Finlands universitet. Dessutom har arbetsgruppen hört sakkunniga tjänstemän från den enhet vid justitieministeriet som ansvarar för Ålandsfrågor och från enheten för EU- och traktaträtt vid utrikesministeriet. 

Arbetsgruppens utkast till regeringens proposition var på remiss mellan den 29 januari och den 21 mars 2025 och den fortsatta beredningen utfördes som tjänsteuppdrag vid försvarsministeriet. Remissbehandlingen genomfördes via webbtjänsten utlåtande.fi. Remissvaren finns allmänt tillgängliga på adressen https://www.lausuntopalvelu.fi/SV/Proposal/Participation?proposalId=5c8b1ad6-ac51-4ac3-afe3-ee21d8fa446f . Därutöver finns remissvaren och övriga beredningsdokument som gäller projektet på statsrådets webbplats under numret PLM004:00/2023.  

1.2.2  Lagstiftningsprojekt i fråga om militärtjänst för åländska män med hembygdsrätt som förfallit eller förkastats

Totalt fyra olika regeringspropositioner om sådan tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen i stället för värnplikt som avses i 12 § i självstyrelselagen (1144/1991) för Åland har tidigare lämnats till riksdagen. 

Den första av dessa, Regeringens proposition till Riksdagen, innehållande lag angående inbyggarnes i landskapet Åland tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen i stället för fullgörande av värnplikt (RP 50/1922 rd), överlämnades den 25 november 1922. Avsikten i den propositionen var att genom lag föreskriva om tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen med stöd av 27 § i den då gällande lagen om självstyrelse för Åland (124/1920, given den 6 maj 1920). Enligt 27 § i den lagen är landskapet Ålands inbyggare skyldiga att biträda vid fosterlandets försvar genom att, i stället för fullgörande av värnplikt, göra motsvarande tjänst vid lots- och fyrinrättningen. Denna bestämmelse gällde dock endast infödda ålänningar och personer som flyttat till landskapet innan de fyllt tolv år och dess syfte var inte att hindra ålänningar från att frivilligt fullgöra värnplikt genom militärtjänst. Ålands landsting gavs tillfälle att yttra sig om propositionen under beredningen. Landstinget vägrade av lagtekniska skäl att yttra sig och lämnade i stället den 16 september 1922 till riksdagen och den 13 oktober 1922 till republikens president ett svar, där landstinget framförde ett motförslag om att ändra 27 § i lagen om självstyrelse för Åland så att landskapet Ålands inbyggare helt befrias från värnplikt. I det skede som regeringens proposition hade lämnats till riksdagen gav landstinget sitt utlåtande om propositionen till republikens president, vilket sändes till riksdagen. 

I sitt utlåtande av den 9 december 1922 framförde landstinget att, under förutsättning att landstingets motion om ändring av 27 § i lagen om självstyrelse för Åland inte godkänns av riksdagen, kan den lag om tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen som föreslås i propositionen likväl antas, om de av Landstinget påpekade bristerna i förslaget avhjälps. Landstinget fann det problematiskt att den föreslagna tjänstetiden på ett år och tre månader för ersättande tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen är längre än den i värnpliktslagen angivna allmänna tjänstetiden på ett år och att en person som med stöd av den föreslagna lagen tjänstgör vid lots- och fyrinrättningen och begår ett brott likt värnpliktiga ska bestraffas enligt strafflagen för krigsmakten, samtidigt som en sådan person inte har samma fördelar som värnpliktiga. Dessutom ansåg landstinget att tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen i regel ska vara möjligt inom landskapet. 

Regeringens proposition (RP 50/1922 rd) hänvisades till grundlagsutskottet, som dock inte hann lämna ett betänkande innan propositionen förföll den 8 december 1923. På grund av detta lämnades en oförändrad version av propositionen (RP 33/1924 rd) till riksdagen den 26 april 1924. Riksdagen godkände regeringens proposition med mindre ändringar 1925 och lagen överläts till republikens president för stadfästelse. Högsta domstolen lämnade den 5 juni 1925 på begäran av republikens president ett utlåtande om propositionen, där domstolen konstaterade att den av riksdagen antagna ordalydelsen för 4 § möjliggör en tolkning som står i strid med 75 § 2 mom. om värnpliktigas språkliga rättigheter i den då gällande regeringsformen (94/1919), i och med att den rätt för ålänningar att i första hand fullgöra ersättande tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen enligt propositionen på sitt modersmål som härleds ur paragrafen var oklar i den antagna ordalydelsen för 4 §. Därutöver uttalade sig högsta domstolen om den bestämmelse i 14 § enligt vilken ålänningar som fullgör ersättande tjänstgöring bestraffas enligt strafflagen för krigsmakten. Republikens president valde utifrån högsta domstolens utlåtande att inte stadfästa lagen, varvid propositionen återsändes till riksdagen. Riksdagen sände propositionen till grundlagsutskottet för behandling. Grundlagsutskottet hann dock inte lämna ett betänkande innan propositionen förföll. 

Regeringen lämnade sin tredje proposition med ett förslag till lagen (RP 52/1926 rd) till riksdagen den 31 augusti 1926, i vilken synpunkterna i högsta domstolens utlåtande om den föregående propositionen hade beaktats. I den propositionen övervägdes det också att helt befria ålänningarna från att biträda vid fosterlandets försvar mot erläggande av en särskild för ändamålet fastställd skatt, men även i detta fall stannade man, i likhet med de tidigare propositionerna, för ersättande tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen i stället för militärtjänst. I den propositionen hade förslaget om en formbunden ersättande tjänstetid på ett år och tre månader ändrats så att tjänstetiden är högst ett år och tre månader och dess närmare längd fastställs genom förordning. Andra ändringar i förslaget var att åldersgränsen för att inleda tjänstgöring höjs från 20 till 21 år och att den språkbestämmelse som gäller platsen för den ersättande tjänstgöringen preciseras utifrån högsta domstolens utlåtande så att bestämmelsen inte kränker ålänningarnas språkliga rättigheter. I sitt utlåtande om propositionen upprepade Ålands landsting de önskningar som förekommit i landstingets tidigare utlåtanden och framförde igen ett motförslag om att helt befria ålänningarna från värnplikt och ersättande tjänstgöring genom en ändring av 27 § i lagen om självstyrelse för Åland. I sitt utlåtande påpekade landstinget att ålänningars befrielse från värnplikt vore en direkt följd av konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (1/1922). Landstinget motiverade sina ändringskrav i fråga om befrielse bland annat med besparingar i statens utgifter och säkerställande av en fungerande utrikeshandel. 

I sitt utlåtande av den 7 maj 1926 om den tredje propositionen konstaterade högsta domstolen att den konstitutionella motstridighet som domstolen lyft fram i sitt tidigare utlåtande nu hade undanröjts i propositionen, men ansåg att den alternativa ordalydelse som en minoritet i statsrådet föreslagit för paragrafen i sak var mer korrekt än den ordalydelse som föreslogs i propositionen. Grundlagsutskottet lämnade sitt betänkande i ärendet den 17 februari 1927 (GrUB 11/1926 rd). Utskottet ansåg att regeringens proposition kan godkännas som sådan och föreslog att riksdagen godkänner den. Två reservationer lämnades till betänkandet, vilka omfattades av nästan hälften av grundlagsutskottets medlemmar. I reservationerna understöddes högsta domstolens ordalydelse över ordalydelsen i regeringens proposition. I sitt betänkande av den 2 mars 1927 (StoUB 83/1926 rd) omfattade stora utskottet förslaget om att godkänna regeringens proposition i grundlagsutskottets betänkande. Vid den andra behandlingen av ärendet godkände riksdagen propositionen till övriga delar, men beslutade att ändra lagförslagets 4 § om språket på tjänstgöringsplatsen i enlighet med förslagen i reservationerna till grundlagsutskottets betänkande och rekommendationen i högsta domstolens utlåtande. I det nya förslaget betonades de språkliga rättigheterna för dem som fullgör ersättande tjänstgöring så att de enligt den föreslagna paragrafen i den mån det är möjligt ska placeras på en tjänstgöringsplats eller ett fartyg vars manskap har samma modersmål, medan det enligt ordalydelsen i det ursprungliga förslaget till paragraf ansågs tillräckligt att manskapet kan personens modersmål. Ärendet återförvisades till följd av riksdagens ändring av paragrafen till stora utskottet för behandling. Den 9 mars 1927 föreslog stora utskottet (StoUB 83 a/1927 rd) igen att riksdagen ska godkänna regeringens proposition i sin ursprungliga form. Riksdagen förkastade det oförändrade lagförslaget den 15 mars 1927.  

En fjärde regeringsproposition (RP 11/1929 rd) som gäller ärendet överlämnades till riksdagen den 1 februari 1929. I den propositionen ändrades lagförslaget så att tiden för ersättande tjänstgöring förkortades med tre månader till att vara högst ett år och ordalydelsen för 4 § ändrades så att den motsvarade den ordalydelse som riksdagen godkänt 1926 innan propositionen förföll på grund av att riksdagens ordalydelse åsidosattes. Ålands landsting lämnade sitt utlåtande om propositionen den 1 december 1928. I utlåtandet upprepade landstinget sitt motförslag om att helt befria ålänningarna från tjänstgöringsskyldigheten samt föreslog i andra hand att ålänningar som arbetar som sjömän ska befrias från tjänstgöringsskyldigheten under fredstid. Landstinget åberopade oproportionerligheten mellan den nytta som införande av ersättande tjänstgöring enligt propositionen medför och de besvär, omak och kostnader som därmed kommer att uppstå samt ålänningarnas nationellt viktiga ekonomiska roll inom rederinäringen. I sitt utlåtande hänvisade landstinget igen till konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering, som enligt landstingets tolkning förutsätter att ålänningarna befrias från alla former av militärtjänst. När det gäller innehållet i propositionen uppmärksammade landstinget ordalydelsen i 4 §, som fortfarande skulle ha gjort det möjligt att placera ålänningar vid en sådan tjänstgöringsplats där manskapet hade ett annat modersmål, i fall ingen annan plats för ersättande tjänstgöring gick att hitta, samt 14 § om bestraffning av personer som fullgör ersättande tjänstgöring till den del som sådana personer när de begår ett brott i den paragrafen delvis jämställs med personer som fullgör militärtjänst. Landstinget krävde att dessa paragrafer ändras. 

Grundlagsutskottet lämnade sitt betänkande om propositionen den 12 mars 1929 (GrUB 5/1929 rd). I sitt betänkande tog grundlagsutskottet ställning såväl till regeringens proposition som till landstingets motförslag och konstaterade att de utesluter varandra. På grund av detta valde grundlagsutskottet att först behandla motförslaget. Enligt 27 § i den då gällande lagen om självstyrelse för Åland, som trädde i kraft den 6 maj 1920, är landskapet Ålands inbyggare skyldiga att biträda vid fosterlandets försvar genom att, i stället för fullgörande av värnplikt, göra motsvarande tjänst vid lots- och fyrinrättningen i enlighet med vad som särskilt föreskrivs i lag. Grundlagsutskottet ansåg att om ålänningarna i enlighet med landstingets motförslag helt befrias från tjänstgöringsskyldighet, försätter det inbyggarna i landskapet Åland i en ännu förmånligare ställning i fråga om fosterlandets försvar än vad fallet i detta avseende är i lagen om självstyrelse för Åland, och att motförslaget i princip inte är skäligt. Utskottet ansåg också att den motivering på vilken landstinget stöder sitt förslag till lagändring endast delvis är giltig. Trots detta stannade grundlagsutskottet för att understödja att den ändring av 27 § i lagen om självstyrelse för Åland som landstinget föreslog ska godkännas och regeringens proposition förkastas, utan att närmare sätta sig in i propositionen. Utskottet ansåg nämligen att de talrika praktiska olägenheter och svårigheter som framkommit i samband med stiftandet av en lag om ersättande tjänstgöring översteg nyttan av att godkänna propositionen och att detta ärende, som snart varit anhängigt i tio år, bör avlägsnas från dagordningen genom att godkänna landstingets motförslag trots ovan beskrivna oskälighet. Tre reservationer lämnades till betänkandet, vilka omfattades av sammanlagt åtta av grundlagsutskottets medlemmar. Riksdagen remitterade grundlagsutskottets betänkande till stora utskottet, som inte hann behandla betänkandet. Därmed förföll den fjärde regeringspropositionen om ersättande tjänstgöring den 19 april 1929. 

En proposition (RP 113/1938 rd) som avvek från de tidigare propositionerna överlämnades 1938. Den gällde inte tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen, utan sättande i kraft av en begränsad värnplikt för ålänningar. På uppdrag av republikens president uppmanade statsministern i en skrivelse av den 10 oktober 1938 landshövdingen på Åland att sammankalla Ålands landsting till ett extra sammanträde med syftet att ta emot ett meddelande av presidenten som gäller frågan om ändring av 27 § i självstyrelselagen och förbereda behandlingen av denna fråga och andra frågor som har direkt samband med den. Den 24 oktober 1938 sände regeringen till Ålands landsting ett meddelande, där landstinget uppmanas ta under övervägande förslag till lag om ändring av 27 § i lagen om självstyrelse för Åland, lag om invånarna i landskapet Ålands skyldighet att delta i fosterlandets och hembygdens försvar och lag om invånarna i landskapet Ålands tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen. I sitt svar av den 14 november 1938 uppgav landstinget att det inte kan ta någon bestämd ståndpunkt i fråga om förslagen, men att landstinget är berett att i fortsättningen överväga nya förslag som möjligtvis föranleds av förändrade omständigheter. 

Våren 1939 gick ärendet vidare till riksdagen för behandling. Den 8 maj 1939 överlämnade regeringen till riksdagen ett meddelande och samtidigt en proposition (RP 113/1938 rd) om invånarna i landskapet Ålands delaktighet i fosterlandets och landskapets försvar. Enligt den föreslagna lagen ska åländska män som fullgör sin värnplikt under fredstid förläggas till en sådan särskild trupp eller truppavdelning vars manskap är sammansatt av värnpliktiga från landskapet Åland, såvida inte den värnpliktige själv vill förläggas till en annan trupp. Undervisnings- och kommandospråket för dessa trupper bestående av värnpliktiga från landskapet Åland skulle ha varit svenska. Därutöver skulle de värnpliktiga också ha fått lära sig de finska kommandoorden och deras innebörd. Värnpliktiga från landskapet Åland skulle inte ha ålagts tjänstgöring utanför landskapet, förutom då det hade varit nödvändigt för fullgörande av ett tillfälligt uppdrag eller för special- eller befälsutbildning. Sådan utbildning skulle ske vid svenskspråkiga truppavdelningar eller kurser. I och med en iakttagelse som försvarsutskottet gjorde i sitt betänkande (FsUB 5/1938 rd) ströks i rubriken för den föreslagna lagen omnämnandet av ”landskapets” försvar som obehövligt. Med anledning av regeringens proposition antog riksdagen den 6 juni 1939 lagen om inbyggarnas i landskapet Åland delaktighet i rikets försvar. 

I enlighet med 36 § i lagen av den 6 maj 1920 om självstyrelse för Åland lämnade republikens president den 9 juni 1939 lagförslaget till Ålands landsting för behandling. I betänkanden från såväl landstingets lagutskott som dess stora utskott ansågs lagförslaget på ett fundamentalt sätt stå i strid med grundprinciperna för självstyrelselagen och till och med vara ”främmande för rikets statsförfattning” samt avvika från tidigare överenskommelser mellan Finlands och Sveriges regeringar. Särskild oro uttrycktes över ”den svenska nationalitetens bevarande på Åland” om den föreslagna lagen skulle träda i kraft. I betänkandena förhöll man sig kritiskt till kravet i 10 § i den föreslagna lagen, enligt vilken officerare som förlagts till landskapet utöver att muntligen och skriftligen fullständigt behärska svenska språket även ska förmå att i tal väl använda finska språket. Landstinget understödde stora utskottets betänkande och röstade emot lagen med rösterna 21–7. Då republikens president var förhindrad beslutade statsministern den 3 augusti 1939 att inte stadfästa lagen. 

En lagmotion (LM 106/2001 rd) med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland i fråga om bland annat fullgörande av värnplikt lämnades den 25 september 2001. I lagmotionen ansågs det att självstyrelselagen ger ogrundade fördelar och rättigheter till ålänningar och kränker övriga finländares rättigheter. I motionen föreslogs det att självstyrelselagens bestämmelser om åländsk hembygdsrätt, näringsrätt och fullgörande av värnplikt ändras. Lagmotionen remitterades till grundlagsutskottet. 

I lagförslaget i motionen föreslogs det att 12 § i självstyrelselagen för Åland ändras så att värnplikt fullgörs i enlighet med rikets lagar vid Försvarsmaktens garnisoner eller som civiltjänst. 

En åtgärdsmotion (AM 219/2001 rd) om ålänningars värnplikt lämnades den 19 oktober 2001. Åtgärdsmotionen innehöll ett förslag till riksdagen om att ålägga regeringen att vidta åtgärder för att ändra självstyrelselagen för Åland i fråga om värnplikten. Åtgärdsmotionen lämnades till grundlagsutskottet den 9 november 2001. 

Grundlagsutskottet lämnade den 14 januari 2003 sitt betänkande (GrUB 7/2002 rd) om ovannämnda motioner. Enligt utskottets betänkande är självstyrelselagen för Åland enligt sin 69 § en lag som stiftas genom överensstämmande beslut av såväl riksdagen som lagtinget. Den är formellt sett en rikslag. Det innebär att man i riket tillämpar de allmänna bestämmelserna om initiativrätt, eftersom det inte finns några andra bestämmelser om detta. Enligt 70 § i grundlagen väcks ett förslag om stiftande av lag i riksdagen genom en regeringsproposition eller en riksdagsledamots lagmotion. Oberoende av hur ett förslag till lag om ändring av självstyrelselagen har väckts i riksdagen måste saken i sinom tid underställas också lagtinget. 

Med hänvisning till detta framhöll utskottet att en lagmotion väckt av en riksdagsledamot (LM 106/2001 rd) med förslag till ändring av självstyrelselagen för Åland är en konstitutionell väg att väcka ett förslag om saken också i riksdagen. Varken grundlagen eller självstyrelselagen hindrar att en åtgärdsmotion om frågor inom självstyrelselagens behörighet väcks. Av dessa orsaker och på grund av 39 § 3 mom. i riksdagens arbetsordning behandlade utskottet de motioner som nämns i ingressen till betänkandet i detta sammanhang. Utskottet godkände regeringens förslag (RP 18/2002 rd) till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland och föreslog därför att lagförslaget i lagmotionen förkastas. De viktigaste ändringsförslagen i regeringens proposition gällde landskapet Ålands medverkan nationellt och också inom Europeiska unionen i beredningen av beslut som fattas inom EU. Utskottet såg ingen orsak att godkänna förslagen i åtgärdsmotionerna och föreslog därför att de förkastas. 

2.1.1  2.1.1 Grundlagen

Enligt 127 § 1 mom. i Finlands grundlag är varje finsk medborgare skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag. Bestämmelsen fastställer försvaret som en grundlagsenlig skyldighet för varje finsk medborgare. Den innebär också ett bemyndigande att genom lag bestämma om finska medborgares skyldighet att delta i eller hjälpa till med försvaret (GrUU 18/1995 rd och 9/1996 rd). Enligt 2 mom. i paragrafen utfärdas bestämmelser om rätten att på grund av övertygelse befrias från deltagande i landets militära försvar genom lag. Denna rätt utsträcker sig enbart till landets militära försvar, vilket avser både fullgörande av värnplikt inom Försvarsmakten under fredstid och uppgifter inom den beväpnade försvarsorganisationen i krig (RP 309/1993 rd, s. 82). 

Skyldigheten enligt grundlagen att försvara landet inbegriper utöver det militära försvaret också andra former av försvar och hjälpfunktioner. Bestämmelsen inbegriper fullgörandet av värnplikt inom Försvarsmakten samt civiltjänstgöring som ersätter beväringstjänst och dessutom skyldigheten att delta i annan utbildning som ordnas i försvarssyfte ( RP 1/1998 rd , s. 182, GrUU 10/1985 rd , GrUU 18/1995 rd , s. 2/II, GrUU 9/1996 rd , s. 2/I).  

Grundlagen har inte ansetts innebära något hinder för att lagstifta att värnplikten bara gäller män. Det sägs i motiven till grundlagsreformen att det fortsatt ska kunna bestämmas genom lag att militärtjänst för kvinnor är frivillig ( RP 1/1998 rd , s. 182/I, GrUU 9/2007 rd , s. 4/II).  

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag utfärdas genom lag. 

2.1.2  2.1.2 Självstyrelselagen för Åland

Självstyrelselagen för Åland innehåller särskilda bestämmelser om annan tjänstgöring som ersätter fullgörandet av värnplikt för personer som har åländsk hembygdsrätt. 

I 12 § i självstyrelselagen för Åland ingår en särskild bestämmelse om ålänningars fullgörande av värnplikt i förhållande till skyldigheten att försvara landet enligt 127 § i grundlagen. Enligt 12 § i självstyrelselagen har den som har hembygdsrätt rätt att i stället för att fullgöra värnplikt tjänstgöra på motsvarande sätt vid lots- och fyrinrättningen eller i någon annan civilförvaltning. Om tjänstgöringen vid lots- och fyrinrättningen föreskrivs det i rikslag efter att lagtinget har beretts tillfälle att ge utlåtande i saken. Om tjänstgöringen i annan civilförvaltning föreskrivs det i rikslag med lagtingets bifall. Tills sådan tjänstgöring har ordnats är de invånare i landskapet som avses i 1 mom. i paragrafen befriade från att fullgöra värnplikt. Enligt 3 mom. i paragrafen gäller inte vad som föreskrivs i 1 mom. dem som efter fyllda 12 år har inflyttat till landskapet från annan ort. Förfarandet enligt 12 § 2 mom. är uppbyggt så att befrielse från värnplikt i praktiken gäller tills vidare. 

Den befrielse från värnplikt som gäller ålänningar följer inte av internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Ålänningarna är befriade från fullgörande av värnplikt endast tills det föreskrivs om alternativa tjänstgöringssätt. Enligt 3 § 3 mom. i värnpliktslagen ingår bestämmelser om tjänstgöring i stället för fullgörandet av värnplikt i 12 § i självstyrelselagen för Åland. 

Under den tid som den nuvarande självstyrelselagen för Åland har varit i kraft har frågan om tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen inte varit aktuell och innehållet i en sådan tjänstgöring har inte heller preciserats i betänkanden eller propositioner som gäller självstyrelselagen. Samtidigt har innehållet i den tjänstgöring som avses i paragrafen inte ändrats i förhållande till dess ursprungliga innehåll. När paragrafen om ersättande tjänstgöring ursprungligen utfärdades 1920 hörde det till lots- och fyrinrättningens uppgifter, förutom att tillhandahålla lotsningstjänster, främst att vara huvudman för farleder och sjösäkerhetsanordningar och att utföra sjömätning. 

Genom 1917 års förordning inrättades sjöfartsväsendet, vars verksamhet leddes av sjöfartsstyrelsen och under vilket lots- och fyravdelningen lydde. År 1920 fanns det i Finland 82 kustlotsstationer, med sammanlagt 624 anställda. Betänkande av kommissionen för organisering av den lokala lotsverksamheten (Luotsitoiminnan järjestelytoimikunnan mietintö. Komiteanmietintö, B, 1967:77, s. 3.). 

Under första hälften av 1900-talet ändrades en lots uppgifter inte mycket efter det att Finland blev självständigt. I det praktiska arbetet deltog varje lots i jourer, lotsning och utprickning av farleder, liksom under det föregående århundradet. De lärde sig yrket av kollegor och bodde stadigvarande vid lotsstationerna. För mera beskrivningar av lotsarnas och fyrvaktarnas arbete i praktiken, se Nyman: Uloimmalla rannalla (på finska). Enligt 11 § i instruktionen av den 22 april 1921 för särskilda vid sjöfartsväsendet anställda befattningshavare hörde bland annat följande till lotspersonalens tjänsteuppdrag: lotsning av fartyg, vakthållning på lotsplats, förfärdigande och utsättande av remmare samt anbringande och underhåll av remmarmärken (sida 317 i dokumentet). För fyrpersonalens uppgifter, se s. 346 (sida 327 i dokumentet). 

I nuläget har de uppgifter som hör till den ovan beskrivna ersättande tjänstgöringen överförts från den nedlagda lots- och fyrinrättningen till flera olika myndigheter och statligt ägda bolag med specialuppgifter. Antalet anställda som behövs vid lotsning har minskat avsevärt under årtiondenas lopp. Se betänkandet av kommissionen för organisering av den lokala lotsverksamheten (Luotsitoiminnan järjestelytoimikunnan mietintö. Komiteanmietintö, B, 1967:77.).  

Transport- och kommunikationsverket Traficom är tillsyns- och tillståndsmyndighet inom sjöfarten i fråga om fartygstrafikservice och maritim radiokommunikation och svarar för myndighetsverksamheten i anslutning till sjökartläggningen. Trafikledsverket är huvudman för farleder och farleder för handelssjöfarten samt för sjösäkerhetsanordningar vid dessa farleder, såsom fyrar, bojar, prickar och ensmärken. 

En del av Trafikledsverkets uppgifter sköts av det statliga bolaget Arctia Ab som köpta tjänster. Arctia sköter också sjökartläggningsuppgifter som hör till Traficoms ansvarsområde. Trafikledsverket ansvarar för ordnandet av fartygstrafikservice och skaffar den som köpta tjänster. Fartygstrafikservice (internationell benämning Vessel Traffic Service, VTS ), inklusive radiokommunikation i säkerhetssyfte, produceras i Finland av det statliga bolaget Fintraffic Ab, som lyder under kommunikationsministeriets ägarstyrning, och av Fintraffics två VTS-centraler. Fartygstrafiken i den södra delen av trafiksepareringssystemet för Ålands hav övervakas av Åland Sea Traffic, som verkar vid Fintraffics sjötrafikcentral för västra Finland. I Finland sköts lotsningstjänster av det statligt ägda bolaget med specialuppgifter Finnpilot Pilotage Ab, som på de vattenområden som anges i lotsningslagen (561/2023) sörjer för utbudet av sådana lotsningstjänster som avses i lotsningslagen och övriga i lotsningslagen angivna lotsningsrelaterade uppgifter och skyldigheter.  

Enligt 6 § i självstyrelselagen för Åland tillkommer åländsk hembygdsrätt den som när den lagen trädde i kraft hade hembygdsrätt enligt självstyrelselagen för Åland (670/1951) samt barn under 18 år som har finskt medborgarskap och är bosatta i landskapet, om fadern eller modern har hembygdsrätt. Enligt 7 § i självstyrelselagen kan hembygdsrätt även beviljas på ansökan. Hembygdsrätt beviljas av landskapsregeringen. Hembygdsrätt ska, om inte vägande skäl föranleder avslag, på ansökan beviljas finska medborgare som har flyttat in till landskapet och utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet under minst fem års tid och som har tillfredsställande kunskaper i svenska. 

I Finland har hembygdsrätten endast rättsverkningar på Åland. Hembygdsrätten utgör grund för utövning av rösträtt i lagtingsval, förvärv av fast egendom och idkande av näring samt undantaget i fråga om fullgörande av värnplikt. 

2.1.3  2.1.3 Värnpliktslagen

Värnpliktslagen trädde i kraft den 1 januari 2008. Lagen ersatte värnpliktslagen från 1950. Det primära syftet med reformen var då att göra värnpliktslagen förenlig med grundlagen samt att uppdatera den och göra den mer välfungerande. 

I värnpliktslagen föreskrivs om fullgörandet av skyldigheten att försvara landet som värnpliktig vid Försvarsmakten. Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om uppbåd och besiktning av tjänstedugligheten, förordnande till tjänstgöring och anordnande av tjänstgöringen, vapenfri tjänst och tjänstgöring som inte baserar sig på skyldighet att försvara landet, extra tjänstgöring och tjänstgöring vid mobilisering samt förmåner som hör samman med värnplikten. I lagen finns dessutom bestämmelser om befrielse från beväringstjänsten på grundval av tjänstgöring som fullgjorts i en annan stat och på grundval av medborgarskap i en annan stat. I lagen ingår också straffbestämmelser och bestämmelser om ändringssökande. Vidare föreskrivs det i lagen om förordnandet av en värnpliktig till handräcknings- och räddningsuppgifter samt till andra uppgifter som i lag föreskrivs för Försvarsmakten. 

Enligt värnpliktslagen planerar och leder regionalbyrån det militära försvaret inom sitt område, anordnar uppbåden och behandlar ärenden som gäller värnplikten. Besvärsinstans i ärenden som gäller värnplikt är centralnämnden för uppbådsärenden. 

Enligt 2 § i värnpliktslagen är varje manlig finsk medborgare värnpliktig från ingången av det år när han fyller 18 år till utgången av det år när han fyller 60 år, om inte något annat bestäms i den lagen. Enligt 3 mom. i den paragrafen tjänstgör de värnpliktiga eller hör till reserven eller den ersättande reserven. Enligt 3 § 3 mom. i lagen ingår bestämmelser om tjänstgöring i stället för fullgörandet av värnplikt i 12 § i självstyrelselagen för Åland. 

I 12 § i värnpliktslagen föreskrivs det om uppbådets syfte. Enligt paragrafen bestäms vid uppbådet den värnpliktiges tjänsteduglighet och på grundval därav fattas beslut om tjänstgöringen. Dessutom ges information om försvarsplikten och främjas folkhälsoarbetet. I 13 § föreskrivs det att uppbådspliktig är varje manlig finsk medborgare som 1) under uppbådsåret fyller 18 år, 2) uteblivit från tidigare uppbåd, om ett särskilt beslut om hans tjänsteduglighet ännu inte har fattats och han inte har fyllt eller under det året fyller 30 år, eller 3) med stöd av 10 § 2 mom. har förordnats att infinna sig till ny besiktning vid uppbådet. 

I 49 § i värnpliktslagen föreskrivs det om tillhörighet till reserven och den ersättande reserven. Enligt 1 mom. i den paragrafen hör de värnpliktiga efter beväringstjänsten till reserven enligt följande: 1) de som hör till manskapet, till utgången av det år under vilket de fyller 50 år, 2) officerare, institutofficerare och underofficerare, till utgången av det år under vilket de fyller 60 år, 3) officerare med överstes eller kommodors eller högre militärgrad, så länge de är tjänstedugliga. Enligt 2 mom. hör till den ersättande reserven en värnpliktig som 1) ännu inte fullgjort beväringstjänsten, 2) inte längre hör till reserven, eller 3) är befriad från tjänstgöring under fredstid. 

Genom lagstiftningen om värnplikt och civiltjänst verkställs skyldigheten att försvara landet enligt 127 § i grundlagen. Skyldigheten att försvara landet gäller alla finländare. Lagstadgade undantag från den värnplikt och civiltjänst som fullgör skyldigheten att försvara landet är befrielse för ålänningar på grundval av hembygdsrätt och befrielse för kvinnor på grundval av kön. 

Dessutom kan en person med dubbelt medborgarskap befrias från fullgörandet av tjänst under fredstid, om personen har fullgjort militärtjänst i den andra staten eller om personens faktiska personliga anknytning förenar honom med något annat land än Finland. 

Män med åländsk hembygdsrätt, med undantag av dem som efter att ha fyllt 12 år har flyttat till Åland, är för närvarande befriade från värnplikt, eftersom bestämmelser om ersättande tjänstgöring i enlighet med självstyrelselagen för Åland inte finns och sådan tjänstgöring inte heller har ordnats. 

I Finland krävs det inte att en person som blir finsk medborgare avstår från sitt medborgarskap i ett annat land eller att en person som blir medborgare i ett annat land förlorar sitt finska medborgarskap. Personer med dubbelt medborgarskap utgör en grupp av värnpliktiga som under vissa förutsättningar har möjlighet att helt eller delvis befrias från beväringstjänst under fredstid. 

I fråga om fullgörande av värnplikt gäller i Finland olika internationella överenskommelser, till exempel med Danmark, Sverige och Norge (FördrS 44/1968) och med Argentina (FördrS 43/1963). Därutöver gäller europeiska konventionen om medborgarskap (FördrS 94/2008). En finsk medborgare på vilken de två förstnämnda överenskommelserna tillämpas är inte uppbådspliktig och behöver inte i Finland fullgöra sådan tjänstgöring som hör till värnplikten under den tid som personen anses vara stadigvarande bosatt i en annan avtalsslutande stat vars medborgare hen är. Personer med dubbelt medborgarskap som bor i en avtalsslutande stat behöver inte ansöka om befrielse separat, utan de ovannämnda överenskommelserna tillämpas på dem. Enligt överenskommelsen mellan de nordiska länderna (FördrS 44/1968) ska den som har medborgarskap i två avtalsslutande stater fullgöra värnplikt i den stat där hen är stadigvarande bosatt. Överenskommelsen mellan Finland och Argentina (FördrS 43/1963) förutsätter att personen i fråga med ett intyg som utfärdats av en myndighet visar att hen fullgjort de förpliktelser som hänför sig till värnplikt i det andra hemlandet. 

Inom Europarådet upprättades i Strasbourg den 6 november 1997 europeiska konventionen om medborgarskap, som till överenskomna delar trädde i kraft i Finland den 1 december 2008 (FördrS 94/2008). Enligt konventionen ska den som är medborgare i två eller flera konventionsstater inte åläggas att fullgöra militärtjänst i mer än en av dessa stater. Om inte annat föreskrivs i särskilda överenskommelser mellan konventionsstater, ska sådana personer vara skyldiga att fullgöra militärtjänst i den konventionsstat inom vars territorium de är stadigvarande bosatta. De ska emellertid innan de fyllt 19 år kunna välja att frivilligt fullgöra sin militärtjänst i en annan konventionsstat där de också är medborgare under en period som till sin effektiva längd är åtminstone likvärdig med den som krävs av den förstnämnda konventionsstaten. Personer som på detta sätt har fullgjort sin militära grundutbildning i en konventionsstat där de är medborgare och därefter varaktigt flyttar till en annan konventionsstat där de är medborgare ska vara skyldiga att tjänstgöra i reserven endast i den sistnämnda staten. 

I enlighet med artikel 29 stycke 1 i konventionen har Finland mot artikel 22 punkt a gjort en reservation, enligt vilken den som befriats från beväringstjänst i en annan konventionsstat inte anses ha fullgjort beväringstjänst i Finland. En person kan dock befrias från beväringstjänst med stöd av 74 eller 76 § i värnpliktslagen. 

I 74 § i värnpliktslagen föreskrivs det om befrielse från beväringstjänsten på grundval av tjänstgöring som fullgjorts i en annan stat. Enligt paragrafen befrias en medborgare i en annan stat som har antagits till finsk medborgare samt en finsk medborgare som har eller har haft medborgarskap också i en annan stat på ansökan från fullgörandet av beväringstjänst under fredstid, om personen i fråga under minst fyra månader har fullgjort sådan tjänstgöring i den andra staten som hör till den värnpliktiges fredstida tjänstgöring. 

Enligt 76 § i värnpliktslagen befrias en finsk medborgare som har medborgarskap också i en annan stat på ansökan från beväringstjänsten under fredstid, om hans boningsort inte är i Finland och han styrker att hans faktiska personliga anknytning i fråga om familj, studier, förtjänst eller andra personliga angelägenheter förenar honom med något annat land än Finland. I 77 § i lagen föreskrivs om åberopande av befrielsegrund. En värnpliktig som åberopar medborgarskap i en annan stat ska vid behov tillställa militärmyndigheten en utredning över sina medborgarskap och fullgörandet av värnplikten i en annan stat. En värnpliktig som har inlett beväringstjänst trots att han hade kunnat bli befriad från tjänstgöringsskyldigheten av en orsak som föreskrivs i detta kapitel, kan inte längre åberopa befrielsegrunden efter det att han har inlett beväringstjänsten medveten om möjligheten till befrielse. 

2.1.4  2.1.4 Lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor

En ny lag om frivillig militärtjänst för kvinnor trädde i kraft den 1 juni 2022 (RP 182/2021 rd). Syftet med reformen var att se till att lagstiftningen om frivillig militärtjänst för kvinnor är förenlig med kraven i grundlagen och uppdaterad lagtekniskt sett. Samtidigt förenhetligades de begrepp som används i lagen och åldersgränserna för tjänstgöringen med värnpliktslagen. 

Enligt 1 § i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor kan en kvinna på skriftlig ansökan antas till sådan frivillig militärtjänst som motsvarar beväringstjänsten, om hon när hon inleder tjänstgöringen är finsk medborgare och tjänsteduglig på det sätt som avses i 9 § i värnpliktslagen. Om den som fullgör militärtjänst inom 30 dagar från det att militärtjänsten inleddes anmäler att den inte fortsätter militärtjänsten, ska kommendören för truppförbandet enligt 5 § i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor återkalla förordnandet att inleda militärtjänst och personen i fråga genast hemförlovas. 

I 6 § i lagen finns det bestämmelser om anordnandet av militärtjänsten och om dess förhållande till beväringstjänsten. Frivillig militärtjänst för kvinnor ordnas i samband med beväringstjänsten enligt värnpliktslagen och fullgörs på samma sätt som beväringstjänsten samt jämställs med den i alla avseenden, om inte något annat följer av 5 §. När någon har inlett sin militärtjänst eller enligt ett förordnande har varit skyldig att inleda militärtjänst ska på den personen, med de undantag som anges i 5 §, tillämpas alla de bestämmelser som gäller den som med stöd av värnpliktslagen förordnats till beväringstjänst. Efter utgången av den tidsfrist på 30 dagar som föreskrivs i 5 § 1 mom. jämställs personen under tjänstgöringen och efter att personen har blivit fri från tjänstgöringen till alla delar med en värnpliktig. 

I 5 § i lagen föreskrivs det om återkallande av förordnande att inleda militärtjänst. Enligt 1 mom. ska regionalbyrån genast återkalla ett förordnande att inleda tjänstgöring, om den som fått förordnandet anmäler att den inte inleder militärtjänsten. Om den som fullgör militärtjänst inom 30 dagar från det att militärtjänsten inleddes anmäler att hon inte fortsätter militärtjänsten, ska kommendören för truppförbandet återkalla förordnandet att inleda militärtjänst och personen i fråga genast hemförlovas. 

2.1.5  2.1.5 Lagen om könsfastställelse

Lagen om könsfastställelse trädde i kraft den 3 april 2023. Enligt 1 § i den lagen ska det fastställas att en person har en annan könstillhörighet än den som antecknats för personen i befolkningsdatasystemet enligt lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/2009), om personen 1) lämnar en redogörelse för sin varaktiga upplevelse av att tillhöra det kön som ska fastställas, 2) har uppnått myndighetsåldern, och 3) är finsk medborgare eller är bosatt i Finland. 

I 2 § i lagen om könsfastställelse finns det bestämmelser om ansökningsförfarandet. Enligt paragrafen ska ansökan om fastställande av kön för det första göras skriftligen hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. När ansökan har blivit anhängig ska Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata utan dröjsmål informera sökanden om behandlingen av ansökan och om rättsverkningarna av fastställandet av kön. Sökanden ska efter att ha fått denna information skriftligen bekräfta sin ansökan, dock tidigast 30 dagar efter det att ansökan blev anhängig. Därefter kan Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata fastställa sökandens kön. Om sökanden däremot inte har bekräftat ansökan inom sex månader från det att den blev anhängig, förfaller ansökan. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska omedelbart anteckna könsfastställelsen i befolkningsdatasystemet. Enligt 5 mom. i paragrafen får en ny ansökan om fastställande av kön göras tidigast då ett år har förflutit från det föregående fastställandet av kön. Av särskilt vägande skäl kan en ny ansökan dock göras före utgången av tidsfristen på ett år. På Åland sköter Statens ämbetsverk på Åland de uppgifter som enligt lagen om könsfastställelse ska skötas av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. 

Enligt 3 § 1 mom. i lagen om könsfastställelse ska det kön som fastställts enligt den lagen betraktas som personens kön vid tillämpningen av annan lagstiftning, om inte något annat föreskrivs. Denna bestämmelse om rättsverkningarna av könsfastställelse har med tanke på värnpliktslagen orsakat ett oklart rättsläge, där alla reservister som fastställt sitt kön som kvinna kategoriskt borde uteslutas ur reserven på grund av att värnplikten och därmed tillhörigheten till reserven endast gäller manliga finska medborgare (2 och 49 § i värnpliktslagen) och personer som har fullgjort frivillig militärtjänst för kvinnor (6 § i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor). 

Enligt förarbetena till lagen om könsfastställelse (RP 189/2022 rd) ska det fastställda könet betraktas som personens kön till exempel vid tillämpningen av värnpliktslagen. Uppbådsplikten bestäms enligt det kön som antecknats i befolkningsdatasystemet och således betraktas det kön som fastställts för personen i enlighet med lagen om könsfastställelse som personens kön också med tanke på uppbådsplikten. Om en person i åldern 18–29 år fastställer sitt kön som man, är personen uppbådspliktig och kallas till en besiktning där personens tjänsteduglighet bedöms. Om en person i åldern 30–60 år fastställer sitt kön som man, betraktas personen i enlighet med 49 § 2 mom. i värnpliktslagen som en person som inte har fullgjort beväringstjänst och som hör till den ersättande reserven. 

När en person fastställer sitt kön är det enligt regeringens proposition med förslag till lag om könsfastställelse i princip motiverat att på personen tillämpa lagstiftningen enligt det fastställda könet, eftersom personen uttryckligen vill bli erkänd i enlighet med sin könsidentitet. Således ska till exempel värnpliktslagen tillämpas på den som har fastställt sitt kön som man (RP 189/2022 rd, s. 43). 

2.1.6  2.1.6 Behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten

Bestämmelser om behandling av värnpliktigas personuppgifter finns i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten (332/2019). Lagen tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som utförs av Försvarsmakten eller för Försvarsmaktens räkning bland annat i syfte att fullgöra lagstadgade uppgifter som gäller tillhandahållandet av militär utbildning. Värnpliktsregistret är ett sådant permanent register som avses i 4 § 1 mom. 1 punkten i den lagen. Det används bland annat för bestämmande av tjänsteduglighet och förordnande till tjänstgöring, för placering i uppgifter under undantagsförhållanden och för att skapa beredskap och för planering och ordnande av samt val av personer till nationell och internationell utbildning och tjänstgöring. Personuppgifter som finns i värnpliktsregistret behandlas i flera informationssystem. Vid behandlingen av personuppgifter i värnpliktsregistret tillämpas som rättslig grund lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018), som allmän lag, och lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten, som speciallag. 

De personuppgifter som behandlas i värnpliktsregistret kan förutom värnpliktiga även gälla den som sökt till tjänstgöring, tjänstgör eller har tjänstgjort enligt lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor. 

I fråga om personer som har inlett frivillig militärtjänst för kvinnor eller som enligt ett förordnande har varit skyldiga att inleda militärtjänst ska, med de undantag som anges i 5 § i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor, alla de bestämmelser som gäller den som med stöd av värnpliktslagen förordnats till beväringstjänst tillämpas. Efter utgången av den tid som avses i 5 § 1 mom. i den lagen jämställs personen under tjänstgöringen och efter att personen har blivit fri från tjänstgöringen till alla delar med en värnpliktig. 

I värnpliktsregistret är det inte möjligt att sålla fram uppgifter om reservisters eventuella åländska hembygdsrätt. Således är det omöjligt för Försvarsmakten att direkt informera enskilda personer om rättsverkningarna av lagändringen. 

Försvarsmakten har enligt lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten, trots sekretessbestämmelserna, för ändamålet med värnpliktsregistret rätt att få behövliga uppgifter bland annat ur befolkningsdatasystemet om de värnpliktiga som det följande året fyller 18 år för uppbåd samt om andra värnpliktiga för förordnande till och placering i tjänst. Till exempel när det gäller ändringar av personbeteckning, vilka är viktiga med tanke på identifiering av personer som fastställt sitt kön, förmedlas uppgifterna i praktiken till värnpliktsregistret från den uppdateringstjänst för den offentliga förvaltningens personregister som förvaltas av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Genom denna tjänst uppdateras ändringar som förts in i befolkningsdatasystemet automatiskt i värnpliktsregistret, med separat överenskomna intervaller. 

Bestämmelsen om anteckningar om grunden för ändring av personbeteckning (13 § 1 mom. 15 punkten i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata), det vill säga uppgift om att orsaken till ändringen är fastställande av kön, trädde i kraft 2010 till följd av totalreformen av befolkningsdatalagen. Denna uppgift förmedlas för närvarande inte automatiskt till värnpliktsregistret. Därför är det inte för tillfället möjligt för Försvarsmakten att på myndighetsinitiativ kontakta personerna i fråga utan ett särskilt dataanvändningstillstånd av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata i fråga om utlämnande av uppgifter ur befolkningsdatasystemet. 

2.1.7  2.1.7 Etablerad praxis i fråga om militärtjänst för ålänningar

Uppbåd ordnas årligen på Åland, eftersom alla som bor på Åland inte har hembygdsrätt och därför ska delta i uppbåden. Antalet män med åländsk hembygdsrätt som söker sig till frivillig tjänstgöring är uppskattningsvis 1–5 per år. Sammanlagt finns det cirka 150 åländska män per åldersklass. Största delen av dem är befriade från militärtjänst på grundval av hembygdsrätt. 

Befolkningsdatasystemet innehåller inte uppgifter om hembygdsrätt för invånare på Åland. På grund av detta sänder Sydvästra Finlands regionalbyrå, som ansvarar för kommunerna i landskapet Åland, årligen en lista över män i uppbådsålder som bor på Åland till landskapsregeringen. Landskapsregeringen kontrollerar om de har hembygdsrätt och återsänder listan till regionalbyrån med behövliga kompletteringar. Regionalbyrån underrättar dem som är berättigade till befrielse från värnplikt om detta. För de uppbådspliktiga, som till antalet har varit under tio per år, håller regionalbyrån uppbåd i Mariehamns stad i enlighet med 127 § i värnpliktslagen. 

2.2.1  Militärtjänst

Varje år fullgör knappt 20 000 män beväringstjänst i Finland. Frivillig militärtjänst för kvinnor fullgörs årligen av cirka tusen kvinnor. Beväringstjänsten varar 165, 255 eller 347 dygn, beroende på vilken uppgift beväringen utbildas för. En beväring får inte själv välja tjänstgöringens längd, utan valet görs av Försvarsmakten. Totalt tjänstgör cirka 36 procent av beväringarna 165 dygn, cirka 14 procent 255 dygn och cirka 50 procent 347 dygn. De färdigheter man lärt sig under beväringstjänsten repeteras och uppdateras vid repetitionsövningar, i vilka cirka 25 000–30 000 reservister deltar årligen. Försvarsmaktens statistik för 2022. 

2.2.2  Frivillig militärtjänst för ålänningar

Årligen söker sig 1–5 män med hembygdsrätt till frivillig militärtjänst. Eftersom män med åländsk hembygdsrätt enligt självstyrelselagen för Åland är befriade från fullgörande av värnplikt tills bestämmelser om ersättande tjänstgöring enligt 12 § 1 mom. i självstyrelselagen har utfärdats på lagnivå, kan den som fullgör frivillig tjänstgöring inte med myndighetsbeslut åläggas skyldigheter som hör till värnplikten. Förordnande till tjänstgöring och avbrytande av tjänstgöringen har direkt inverkan på individens rättigheter och skyldigheter, vilket innebär att det bör föreskrivas om det i lag. 

Bestämmelserna om befrielse från att fullgöra värnplikt för ålänningar har en gång i tiden motiverats med att kommandospråket är finska även i svenskspråkiga truppförband. Befrielsen har historiskt inte haft något samband med Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Detta har varit det rådande rättsläget allt sedan den första självstyrelselagen, alltså sedan 1920. Ålands självstyrelse i utveckling. Ålandskommitténs 2013 slutbetänkande. Justitieministeriet, s. 126. 

Bestämmelsen om att ålänningar är befriade från värnplikt tills ersättande tjänstgöring har ordnats har ingått i självstyrelselagen sedan 1920. Bestämmelsen gäller endast de ålänningar som har hembygdsrätt. Någon lagstiftning om tjänstgöring i civilförvaltningen har aldrig utfärdats. Genom den ersättande tjänstgöringen skulle Ålands självstyrelsemyndigheter få en civil reserv som utbildats för olika lämpliga uppgifter för att åtgärda olika störningar under såväl normala förhållanden som undantagsförhållanden. 

I nuläget har de uppgifter som hör till den ersättande tjänstgöringen överförts från den nedlagda lots- och fyrinrättningen till flera olika myndigheter och statligt ägda bolag med specialuppgifter, vilket beskrivs i avsnitt 2.1. 

Med stöd av vad som anförts ovan, om det i fortsättningen ska vara möjligt för åländska män med hembygdsrätt att frivilligt söka sig till att fullgöra värnplikt, bör det föreskrivas om saken på lagnivå. 

2.2.3  Bedömning av könsfastställelse och slutsatser

Den gällande värnpliktslagen innehåller inga närmare bestämmelser om vilka rättsverkningar fastställande av kön enligt lagen om könsfastställelse har för värnplikten när det gäller tillhörighet till reserven, om fastställandet av kön sker först efter fullgjord beväringstjänst. Eftersom kvinnor är befriade från värnplikt, innebär det nuvarande oklara rättsläget att en person som efter beväringstjänsten fastställt sitt kön som kvinna inte längre ska höra till reserven eller den ersättande reserven, även om hon vill det. 

Värnpliktslagen innehåller inte heller några bestämmelser om att en person som fastställer sitt kön som kvinna under beväringstjänsten ska få fortsätta sin tjänstgöring utan avbrott som frivillig militärtjänst för kvinnor, om hon vill det. För närvarande är en sådan person i praktiken tvungen att avbryta sin tjänstgöring, varefter hon måste söka sig till frivillig militärtjänst om hon vill fullgöra sin tjänstgöring. Detta är ändamålsenligt varken för Försvarsmakten eller för den som fullgör beväringstjänst och vill fortsätta sin tjänstgöring som frivillig militärtjänst utan avbrott. 

Liksom värnpliktslagen innehåller inte heller lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor närmare bestämmelser om hur fastställande av kön påverkar militärtjänsten. Utgångspunkten för lagstiftningen är att värnplikten endast gäller manliga finska medborgare samt kvinnor som fullgjort frivillig militärtjänst enligt lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor, vilka jämställs under tjänstgöringen och efter att de blivit fria från tjänstgöringen till alla delar med värnpliktiga (6 § 3 mom. i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor). Om en persons kön fastställs som kvinna efter fullgjord bevärings- eller militärtjänst, tillämpas inte längre bestämmelsen om värnplikt i 2 § i värnpliktslagen på henne, eftersom hon i lagstiftningen i enlighet med hennes fastställda kön behandlas som kvinna, vilka inte omfattas av värnplikten. Hon är inte heller värnpliktig med stöd av lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor, eftersom en person som har fullgjort beväringstjänst har inte fullgjort frivillig militärtjänst för kvinnor. Då kan personen inte heller längre höra till reserven, även om hon skulle önska det. 

Lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor innehåller inte heller några bestämmelser om att en person som fastställer sitt kön som man under militärtjänsten utan avbrott fortsätter sin tjänstgöring som beväringstjänst. Rättsläget är oklart till denna del, vilket varken för Försvarsmakten eller den som tjänstgör är ändamålsenligt. 

Enligt 3 § 1 mom. i lagen om könsfastställelse ska det kön som fastställts enligt den lagen betraktas som personens kön vid tillämpningen av annan lagstiftning, om inte något annat föreskrivs. Denna bestämmelse om rättsverkningarna av könsfastställelse har med tanke på värnpliktslagen orsakat ett oklart rättsläge, där alla reservister som fastställt sitt kön som kvinna kategoriskt borde uteslutas ur reserven på grund av att värnplikten och därmed tillhörigheten till reserven endast gäller manliga finska medborgare (2 och 49 § i värnpliktslagen) och personer som har fullgjort frivillig militärtjänst för kvinnor (6 § i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor). 

När en person fastställer sitt kön är det enligt regeringens proposition med förslag till lag om könsfastställelse i princip motiverat att på personen tillämpa lagstiftningen enligt det fastställda könet, eftersom personen uttryckligen vill bli erkänd i enlighet med sin könsidentitet. Således ska till exempel värnpliktslagen tillämpas på den som har fastställt sitt kön som man (RP 189/2022 rd, s. 43). 

Således har fastställande av kön rättsverkningar till exempel i förhållande till värnplikten. Det fastställda könet betraktas i regel som personens kön vid tillämpningen av lagstiftning, till exempel värnpliktslagen. Huruvida en person är värnpliktig avgörs enligt det fastställda könet. I fråga om personer som fastställt sitt kön som man är rättsläget i förhållande till värnplikten klart, och det bedöms inte mer i denna proposition. 

I 2 § i lagen om könsfastställelse föreskrivs det att när Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har fastställt en persons kön ska myndigheten omedelbart anteckna fastställelsen i befolkningsdatasystemet. Försvarsmakten får således uppgiften om en persons könsfastställelse ur befolkningsdatasystemet enligt 3 § i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. 

I praktiken förmedlas uppgifter till värnpliktsregistret från den uppdateringstjänst för den offentliga förvaltningens personregister som förvaltas av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, till exempel när det gäller ändringar av personbeteckning, vilka är viktiga med tanke på identifiering av personer som fastställt sitt kön. Genom denna tjänst uppdateras ändringar som förts in i befolkningsdatasystemet automatiskt i värnpliktsregistret, med separat överenskomna intervaller. Såsom det beskrivs i avsnitt 2.1.6 förmedlas dock inte automatiskt uppgift om att orsaken till ändring av personbeteckning är fastställande av kön till Försvarsmakten. 

För att skapa klarhet i rättsläget i fråga om tillhörighet till reserven och fortsatt tjänstgöring utan avbrott trots könsfastställelse behövs det bestämmelser på lagnivå. Dessutom behöver lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor preciseras i syfte att skapa klarhet i rättsläget. 

4.2.1  Allmänna konsekvenser

De föreslagna ändringarna i värnpliktslagen och lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor skapar klarhet i rättsläget, eftersom de innebär bestämmelser på lagnivå om frivillig tjänstgöring för män med hembygdsrätt och om möjligheten för personer som fastställt sitt kön som kvinna under beväringstjänsten att fortsätta sin tjänstgöring utan avbrott. Rättsläget blir också tydligare i och med att bestämmelserna om tillhörighet till reserven preciseras, även i fråga om fastställande av kön. Genom den föreslagna ändring som gäller frivillig militärtjänst för män med åländsk hembygdsrätt kan man också bättre säkerställa att viktiga uppgifter inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet tillsätts. 

I regeringens proposition med förslag till lag om könsfastställelse bedömdes det att underlättandet av fastställandet av kön kan antas öka risken för missbruk av förfarandet. I propositionen konstateras det att en person vars könsidentitet motsvarar det kön som fastställts i samband med födelsen till exempel kan sträva efter att missbruka förfarandet för egen vinning eller för att undvika en viss skyldighet, såsom värnplikt. Det kan också möjliggöra en situation där en person upprepade gånger fastställer sitt kön för att i brottsligt syfte dölja sin faktiska identitet. Den föreslagna lagens konsekvenser för målgruppen för bestämmelserna har dock bedömts vara betydande jämfört med lagens eventuella negativa konsekvenser (RP 189/2022 rd, s. 66). De bestämmelser som föreslås i denna proposition bedöms däremot inte ha motsvarande negativa konsekvenser. De föreslagna bestämmelserna kan tvärtom minska de negativa konsekvenserna av den ovannämnda regleringen, i och med att en person enligt förslaget inte ska behöva lämna reserven efter att han fastställt sitt kön som kvinna. 

4.2.2  Ekonomiska konsekvenser

Förslagen bedöms inte ha några betydande ekonomiska konsekvenser, eftersom det föreslagna förfarandet för ansökan om upphävande av befrielse endast gäller ett mycket begränsat antal människor. Även i fråga om personer som fastställt sitt kön bedöms förslagen ha ringa ekonomiska konsekvenser. 

4.2.3  Andra konsekvenser för människor och samhälle

4.2.4  Konsekvenser för myndigheterna

4.2.5  Konsekvenser för den nationella säkerheten och försvaret

Den föreslagna ändringen bedöms ha positiva konsekvenser för den nationella säkerheten och försvaret. Den föreslagna ändringen innebär att åländska män med hembygdsrätt, i och med möjligheten att fullgöra värnplikt, ska kunna söka sig exempelvis till en militär karriär, varvid antalet anställda vid Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet som har lokalkännedom om Åland kan antas öka. Dessutom kommer det på Åland att finnas reservister med lokalkännedom. 

4.2.6  Konsekvenser i landskapet Åland

I uppbåden på Åland deltar årligen 7–15 män, varav cirka fem är frivilliga. I en åldersklass på Åland ingår cirka 150 män och totalt cirka 300 personer. Trots att det årligen är ett relativt litet antal som söker sig till beväringstjänst, har var och en av dem som fullgör militärtjänsten en stor betydelse med tanke på lokalkännedomen om Åland. 

5.1.1  Militärtjänst för åländska män med hembygdsrätt

5.1.2  Lösningar som gäller övergångsbestämmelsen

Alternativt skulle det kunna föreskrivas att en person som har fullgjort värnplikt innan denna lag träder i kraft genom anmälan kan uttrycka sin vilja att också i fortsättningen höra till reserven. Anmälan skulle lämnas in till den regionalbyrå inom vars verksamhetsområde personen är bosatt. Personen skulle vara tvungen att bekräfta sin anmälan inom tre månader från det att den blev anhängig. Om personen inte bekräftade sin anmälan inom den utsatta tiden, skulle anmälan förfalla och personen inte längre anses höra till reserven. Svagheten i denna modell kan anses vara det att en person i så fall automatiskt utesluts ur reserven i situationer där personen låtit bli att anmäla sin vilja att förbli i reserven. Dessutom blir den militära utbildning som personen fått outnyttjad, vilket varken kan anses godtagbart med tanke på försvaret eller ändamålsenligt med tanke på användningen av resurser. 

6.3.1  Åland

Ålands landskapsregering anser att lagförslaget inte har konsekvenser för Ålands demilitarisering eller neutralitet. De hundras kommitté i Finland rf är oroad över den föreslagna lagens konsekvenser för Ålands demilitariserade ställning. Arbetsgruppen har hört sakkunniga och anser att förslaget inte har konsekvenser för Ålands demilitarisering eller neutralitet. 

6.3.2  Värnpliktslagen

6.3.3  Lagstiftningsordning och förenlighet med grundlagen

Med hänsyn till 80 § 1 mom. i grundlagen anser justitieministeriet det vara motiverat att det föreskrivs om innehållet i propositionsutkastet genom lag. Vid den fortsatta beredningen kan det vara skäl att bedöma om avsnittet om lagstiftningsordning i propositionsutkastet behöver kompletteras med tanke på 80 § 1 mom. i grundlagen. Avsnittet om lagstiftningsordning i propositionen har kompletterats till denna del. 

6.3.4  Övrigt

Därutöver innehöll flera av utlåtandena från organisationerna allmänna kommentarer om utvecklandet av försvarssystemet.