7.1
Lagen om tillsyn över skyldigheterna och om påföljder enligt EU:s avskogningsförordning
Det föreslås att lagen delas in i kapitel. Syftet är att förtydliga lagens struktur och förbättra läsbarheten. Lagens första kapitel föreslås innehålla allmänna bestämmelser, inklusive bestämmelser om den behöriga myndigheten. I lagen föreslås dessutom bestämmelser om tillsyn och kontroller (2 kap.), administrativa påföljder (3 kap.) och påföljdsavgifter (4 kap.). I 5 kap., som gäller särskilda bestämmelser, föreskrivs det bl.a. om ändringssökande och rapportering. Slutligen föreskrivs det om ikraftträdande (6 kap.).
1 §
.
Lagens syfte.
Avsikten är att genom lagen utfärda nationella bestämmelser som kompletterar EU:s avskogningsförordning. I EU:s avskogningsförordning förutsätts det att medlemsstaterna utser behöriga myndigheter och föreskriver bl.a. om påföljder. Därför är det ändamålsenligt att stifta en ny lag om komplettering av EU:s avskogningsförordning. EU:s avskogningsförordning är direkt tillämplig rätt i Finland. Den ska till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Således ska lagen inte vara en självständig och täckande helhet, utan den ska tillämpas parallellt med EU:s avskogningsförordning och de författningar som utfärdats med stöd av den.
2 §
.
Behörig myndighet och andra som sköter verkställigheten av lagen.
Enligt artikel 14.1 i EU:s avskogningsförordning ska medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter som ansvarar för skyldigheterna enligt förordningen. I förordningen finns det nationellt handlingsutrymme i anslutning till detta, eftersom en medlemsstat kan utse en eller flera behöriga myndigheter. För att utse en behörig myndighet förutsätts det i Finland kompletterande nationell lagstiftning. I 1 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket är behörig myndighet i Finland. Livsmedelsverket har varit behörig myndighet enligt EU:s timmerförordning. Livsmedelsverket granskar också licenserna för de FLEGT-produkter som förs in till unionen via Finland innan partiet förtullas och släpps ut på den fria marknaden.
Jämfört med EU:s timmerförordning utvidgas den behöriga myndighetens uppgiftsområde i avskogningsförordningen från trävaror till sex andra produktgrupper och kommer i fortsättningen att gälla också nötkreatur, kakao, kaffe, oljepalm, gummi och soja. Också antalet kontroller och de administrativa kraven ökar, och dessutom intensifieras samarbetet och informationsutbytet ytterligare och rapporteringskraven ökar. Med beaktande av Livsmedelsverkets nuvarande uppgift som behörig myndighet och verkets ansvarsområde kan det anses motiverat att Livsmedelsverket fortsätter som behörig myndighet också vid övergången till bestämmelserna i avskogningsförordningen. I avsnitt 5.1.1 beskrivs närmare avvägningen mellan de olika alternativen i fråga om vilken aktör som i Finland är behörig myndighet.
I 2 mom. finns en informativ hänvisning till Tullens och Finlands skogscentrals uppgifter. Det kan anses ändamålsenligt att det i början av lagen konstateras vilken roll dessa aktörer har, eftersom det uttryckligen i förordningen föreskrivs om uppgifter för dem, såsom i fråga om Tullen, eller att det föreskrivs om uppgifterna i lag, såsom i synnerhet i fråga om Finlands skogscentral. I bestämmelsen samlas information om centrala aktörer, om vilka information annars finns dels i förordningen, dels i den nationella lagen, så syftet med bestämmelsen är att förtydliga regleringen. I praktiken ska Tullen sköta de uppgifter som enligt EU:s avskogningsförordning ankommer på tullmyndigheten och som särskilt ingår i 4 kap. i förordningen och som tillämpas som sådana i medlemsstaterna. Enligt 3 § i tullagen (304/2016) är Tullen den tullmyndighet som avses i unionens tullagstiftning, om inte något annat särskilt föreskrivs. Således gäller bestämmelserna om tullmyndigheten i avskogningsförordningen Tullen i Finland. Jämfört med EU:s timmerförordning innehåller avskogningsförordningen också många nya element, såsom utbyte av information på EU-nivå i fråga om riskanalys samt efterkontroller i anslutning till tulldeklarationer. I 16 § föreskrivs det i samband med förbudet att Tullen ska övervaka att förbudet iakttas i fråga om import och export. I den föreslagna lagen ska det föreskrivas om Finlands skogscentrals uppgifter. Finlands skogscentrals roll anknyter till tillsynen över lagenligheten enligt förordningen hos rundvirke som produceras av träråvara (varukod 4403), dvs. den första produkten i produktionskedjan. Finlands skogscentral sköter tillsynen enligt skogslagen, och därför är det ändamålsenligt att den till Livsmedelsverket anmäler vissa uppgifter som är viktiga med tanke på avskogningsförordningen och om vilka det föreskrivs nedan i 12 § (Finlands skogscentrals informationsskyldighet). Likaså ska Finlands skogscentral ges en roll som en aktör som med stöd av Livsmedelsverkets bemyndigande kan utföra kontroller som avses i avskogningsförordningen. Bestämmelserna om Finlands skogscentral som helhet beskrivs också ovan i avsnitt 4.1.2.
3 §
.
Definitioner.
Genom lagen kompletteras bestämmelserna i avskogningsförordningen, och därför vore det konsekvent att i lagen i regel använda samma begrepp som i avskogningsförordningen. Enligt 1 punkten avses med råvara en råvara som hör till de relevanta råvaror som avses i bilaga I till avskogningsförordningen. I artikel 2 i avskogningsförordningen, där det föreskrivs om definitioner, definieras inte råvara utan relevant råvara. Termen är lång och upprepas flera gånger i den nationella lagen, och därför är det ändamålsenligt att i lagen använda den kortare termen råvara. På motsvarande sätt som en råvara definieras en produkt i 2 punkten. I paragrafen definieras också de aktörer som är centrala med tanke på tillämpningen av förordningen, dvs. verksamhetsutövare, handlare och ombud, i fråga om vilka det i paragrafen hänvisas till definitionerna i artikel 2 i avskogningsförordningen. I paragrafen ingår också en definition av systemet för tillbörlig aktsamhet, i fråga om vilket det hänvisas till det system som avses i artikel 12 i förordningen. I paragrafen definieras dessutom begreppet små och medelstora företag.
4 §
.
Tillsyn.
I paragrafen föreslås bestämmelser om att Livsmedelsverket svarar för tillsynen över verkställigheten av avskogningsförordningen och för ordnandet av tillsynen. Den föreslagna paragrafen är delvis informativ, eftersom Livsmedelsverket enligt 2 § i lagförslaget är den behöriga myndighet som avses i avskogningsförordningen. Livsmedelsverket föreslås dock också få vissa uppgifter som inte ingår i EU:s avskogningsförordning. Livsmedelsverket kan t.ex. bemyndiga Finlands skogscentral eller en utomstående sakkunnig att utföra kontroller. Livsmedelsverket ansvarar också bland annat för rapporteringen till kommissionen. Således kan det anses ändamålsenligt att Livsmedelsverkets roll som tillsynsmyndighet uttryckligen konstateras i lagen, precis i början av kapitlet om tillsyn och kontroller i en egen paragraf.
5 §
.
Kontroller.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroller och kompletterar således bestämmelserna om kontroller i EU:s avskogningsförordning. Det är nödvändigt att nationellt föreskriva om olika aktörers roll vid kontrollen. Utgångspunkten är att den behöriga myndighet som avses i EU:s avskogningsförordning utför de kontroller som avses i förordningen. I 1 mom. finns en informativ hänvisning enligt vilken bestämmelser om de kontroller som ankommer på Livsmedelsverket finns i artikel 16 i avskogningsförordningen. I punkt 1 konstateras det att de behöriga myndigheterna ska utföra kontroller inom sitt territorium för att fastställa om verksamhetsutövare och handlare som är etablerade i unionen efterlever denna förordning. Likaså utförs kontroller för att fastställa huruvida produkterna uppfyller kraven i förordningen.
I 2 mom. föreslås en möjlighet för Livsmedelsverket att bemyndiga Finlands skogscentral eller en utomstående sakkunnig att utföra en kontroll som avses i EU:s avskogningsförordning. Bakgrunden till regleringen är tanken att det i vissa situationer t.ex. i samband med en kontroll som kräver särskild sakkunskap kan vara ändamålsenligt att Livsmedelsverket bemyndigar en annan aktör att utföra kontrollen. Bemyndigandet förutsätter dock att Livsmedelsverket specificerar kontrollens innehåll t.ex. genom att beskriva kontrollens omfattning och antalet kontroller. Det är viktigt att inspektörerna har tydliga och enhetliga anvisningar för kontrollerna. Vidare föreskrivs det i momentet för tydlighetens skull att bemyndigandet förutsätter godkännande av den bemyndigade. Det kan i praktiken innebära att användningen av bemyndigande kan bli liten. Det är dock inte ändamålsenligt att föreskriva om skyldighet att utföra kontroller för andra än den behöriga myndigheten. I den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror föreskrivs det om Livsmedelsverkets möjlighet att bemyndiga Finlands skogscentral att utföra kontroller, men bemyndigandet har i praktiken hittills inte tillämpats. Även om det inte heller i fortsättningen sannolikt kommer att vara särskilt vanligt att använda bemyndigande, är det dock ändamålsenligt att en sådan möjlighet finns med beaktande av det ökade antalet kontroller och de nya råvaror som kommer med i och med avskogningsförordningen.
Finlands skogscentral övervakar i Finland efterlevnaden av skogslagen och har särskild kompetens i fråga om träråvara och trävaror. Således kan Livsmedelsverket bemyndiga Finlands skogscentral att bl.a. utföra kontroller i anslutning till utsläppande på marknaden av rundvirke som tillverkats av träråvara och som beskrivs i bilaga I till EU:s avskogningsförordning (varukod 4403), dvs. utsläppande på marknaden av virke och dess lagenlighet enligt förordningen. Livsmedelsverket har kunnat bemyndiga Finlands skogscentral att utföra kontroller redan med stöd av 5 § 4 mom. i den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror. Finlands skogscentral är en organisation inom den så kallade indirekta statsförvaltningen och bestämmelser om dess befogenheter, ansvar och skyldigheter finns i lagen om Finlands skogscentral (418/2011). I 15 § i den lagen föreskrivs det om iakttagande av allmän förvaltningslagstiftning och straffrättsligt ansvar. Eftersom offentlig makt utövas i samband med kontrollerna, kan endast de tjänstemän vid Finlands skogscentral som vid Finlands skogscentral på det sätt som bestämmelserna förutsätter har fastställts ha rätt att utöva offentlig makt utföra de kontroller som avses här.
För tydlighetens skull föreskrivs det i 2 mom. också att de administrativa beslut som kontrollerna eventuellt ger anledning till ska fattas av Livsmedelsverket. Således fattar varken Finlands skogscentral eller den utomstående sakkunniga sådana administrativa beslut som avses i den föreslagna lagen, såsom föreläggande om rättelse. Om det till följd av en kontroll framkommer ett behov av ett sådant beslut, ska Livsmedelsverket bereda beslutet. De bemyndigade aktörerna utövar inte heller sådan betydande offentlig makt som avses i 124 § i grundlagen. I den föreslagna 7 § föreskrivs det att endast Livsmedelsverket får utföra kontroller i utrymmen som används för boende av permanent natur.
Enligt 2 mom. kan Livsmedelsverket bemyndiga inte bara Finlands skogscentral utan också en utomstående sakkunnig att utföra en kontroll. I det föreslagna 3 mom.
föreskrivs det närmare om utomstående sakkunniga. Den sakkunniga som bemyndigas ska ha sådan tillräcklig yrkesskicklighet som uppgiften förutsätter och som baserar sig på erfarenhet eller utbildning. En annan myndighet eller någon annan aktör kan vara en sådan sakkunnig som Livsmedelsverket bemyndigat för en självständig kontrolluppgift. Den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten sköter livsmedelstillsynen, så det kan vara ändamålsenligt att den t.ex. som dokumentgranskning i samband med andra kontroller också utför kontroller i anslutning till avskogningsförordningen i enlighet med vad aktören i fråga särskilt avtalar med Livsmedelsverket. I 121 § i grundlagen föreskrivs det om kommunal självstyrelse, vilket också innebär att kommunen ska kunna besluta om de uppgifter som den åtar sig med stöd av självstyrelsen. I övrigt kan kommunen tilldelas uppgifter endast genom lag (GrUU 1/1998 rd, s. 176/I, GrUU 20/2013 rd, s. 4/II). Med beaktande av att bemyndigandet enligt 2 mom. ska godkännas av den bemyndigade och att de aktörer som bemyndigas inte specificeras i paragrafen, kan det anses att regleringen inte strider mot bestämmelserna om kommunal självstyrelse. Den kommunala självstyrelsen är också förenad med finansieringsprincipen. Finansieringsprincipen innebär i praktiken att när det föreskrivs om skyldigheter för kommunerna i fråga om uppgifter och sättet att genomföra dem ska det säkerställas att kommunerna de facto har ekonomiska förutsättningar att klara av dessa skyldigheter. I detta fall föreskrivs det inte om någon uppgift eller skyldighet för kommunerna eller andra aktörer. Kommunen kan om den så vill samarbeta i anslutning till kontrollerna och den finansiering som uppgiften kräver kan samtidigt lösas. Liksom det konstateras i motiveringen till 2 mom. torde användningen av bemyndigande inte heller i fortsättningen vara omfattande i kontrollverksamheten. I samband med bemyndigandet av en utomstående sakkunnig är det viktigt att den helhet som ska kontrolleras tydligt har specificerats i bemyndigandet och att det i det ingår anvisningar om hur kontrollen ska utföras.
I 4 mom. föreskrivs det om en sådan situation där Livsmedelsverket eller Finlands skogscentral själva utför en kontroll, men till vissa avgränsade delar behöver hjälp av en utomstående sakkunnig. I en sådan situation kan Livsmedelsverket anlita utomstående sakkunniga. Likaså kan Finlands skogscentral anlita utomstående sakkunniga vid kontroller som centralen utför med stöd av ett bemyndigande enligt 2 mom. Anlitandet av en utomstående sakkunnig hänför sig inte till utredningen av ett visst förvaltningsärende, utan det är fråga om sådant bistånd i kontrolluppgifter som förutsätter ett visst yrkeskunnande. Den myndighet som utför kontrollen ska besluta om de åtgärder som ska vidtas med anledning av kontrollen. En utomstående sakkunnig utövar således inte offentlig makt. Det bör noteras att rollen för en utomstående sakkunnig som särskilt bemyndigats för en kontrolluppgift som avses i 1 mom. skiljer sig från rollen för en utomstående sakkunnig som avses i 3 mom. I en situation som avses i 3 mom. bistår en utomstående sakkunnig endast en person med kontrollbefogenhet i kontrolluppgiften. Den sakkunniga i fråga kan inte självständigt utföra en kontroll. I den föreslagna 7 § föreskrivs det om rätten för Livsmedelsverkets inspektör att få tillträde till utrymmen som används för boende av permanent natur. Denna rätt skulle således inte utsträckas till en utomstående sakkunnig. Särskilda bestämmelser om handräckning finns i 28 § i lagförslaget.
Enligt 5 mom. ska på sakkunniga som avses i paragrafen tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppgifter enligt den föreslagna lagen. Bestämmelser om tjänstebrott finns i 40 kap. i strafflagen. I paragrafen föreskrivs dessutom om skadeståndslagen (412/1974) som ska iakttas vid skadeståndsansvar. En utomstående sakkunnig ska ha till uppgift att ge sakkunnighjälp.
I 6 mom. föreskrivs det att en verksamhetsutövare eller handlare är skyldig att erbjuda Finlands skogscentral och en utomstående sakkunnig bistånd när de utför kontroller med stöd av ett bemyndigande enligt 1 mom. När det gäller den behöriga myndigheten ingår bestämmelserna i fråga i artiklarna 4.6 och 5.6 i avskogningsförordningen, och de är som sådana förpliktande i medlemsstaterna. Eftersom det i den föreslagna 5 § dock föreskrivs om möjligheten att Livsmedelsverket bemyndigar en annan aktör att utföra en kontroll, är det ändamålsenligt att föreskriva att verksamhetsutövare och handlare också i sådana situationer på motsvarande sätt ska vara skyldiga att erbjuda de bemyndigade aktörerna bistånd vid kontrollen. I praktiken innebär detta också att bestämmelserna om administrativa påföljder blir tillämpliga om verksamhetsutövaren eller handlaren inte iakttar bestämmelserna i fråga.
6 §
.
Utförande av kontroller.
I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om de platser där Livsmedelsverket, Finlands skogscentral och en sakkunnig som bemyndigats att utföra kontrolluppgifter kan utföra kontroller. En inspektör som företräder de aktörer som avses ovan har rätt att få tillträde till fordon samt affärs- och lagerlokaler och andra motsvarande utrymmen eller områden som används för utövande av yrke eller näring och där det produceras eller förädlas, lagras, förvaras för distribution eller transporteras en råvara eller produkt som avses i avskogningsförordningen eller förvaras handlingar som är av betydelse för tillsynen. Ovannämnda kontroller är granskningar på fältet, om vilka det föreskrivs i artiklarna 18.2 a och e samt 19.2 i EU:s avskogningsförordning.
Enligt det föreslagna 2 mom. har inspektören rätt att ta del av och ta kopior av verksamhetsutövarens och handlarens affärskorrespondens, bokföring, dataregistreringar, andra handlingar och register som kan vara av betydelse för tillsynen över efterlevnaden av avskogningsförordningen. Rätten att få uppgifter gäller oberoende av lagringsmedium. Vid kontrollen ska man ha rätt att sätta sig in i den information, riskbedömning och riskhanteringspraxis som krävs för att iaktta tillbörlig aktsamhet enligt artikel 8 i EU:s avskogningsförordning, och om vars innehåll det föreskrivs i artiklarna 9–11 i EU:s avskogningsförordning. Kontrollrätten omfattar den information, de handlingar och uppgifter som avses i artikel 9 (Informationskrav) i avskogningsförordningen och som hänför sig till avskogningsfrihet för de produkter som avses i avskogningsförordningen. Förfarandena för riskbedömning enligt artikel 10 och dokumentationen av riskreducerande förfarande enligt artikel 11 ska också på begäran omfattas av kontrollen. Med handlingar avses i detta sammanhang också uppgifter eller handlingar i form av en teknisk upptagning eller på något annat sätt i elektronisk form. Också den skyldighet för verksamhetsutövaren enligt artikel 13 i avskogningsförordningen (Förenklade krav på tillbörlig aktsamhet) att på begäran ge den behöriga myndigheten tillgång till relevant dokumentation som visar att det finns en försumbar risk för kringgående av avskogningsförordningen eller för blandning med produkter av okänt ursprung eller med ursprung i högriskländer eller normalriskländer eller delar därav är central vid kontrollen.
Enligt 3 mom. ska 39 § i förvaltningslagen iakttas vid kontrollen. I stället för förhandsanmälan enligt 39 § i förvaltningslagen ska dock artikel 16.13 i avskogningsförordningen iakttas i fråga om förhandsanmälan, vilket innebär att kontroller får utföras utan förhandsanmälan. I 39 § i förvaltningslagen föreskrivs det om det praktiska genomförandet av en inspektion och om en parts rättigheter vid en inspektion samt om den skriftliga inspektionsberättelse som ska upprättas med anledning av inspektionen. Enligt förarbetena till förvaltningslagen (RP 72/2002 rd, s. 40) är utgångspunkten ”att det i lagen endast ska bestämmas om de principer som gäller förfarandet i anslutning till syn och inspektion. Lagen ska således inte innehålla bestämmelser om myndigheternas rättigheter eller parternas skyldigheter”.
Enligt artikel 16.13 i EU:s avskogningsförordning ska kontrollerna utföras utan förvarning till verksamhetsutövaren eller handlaren, utom i de fall då verksamhetsutövaren eller handlaren behöver underrättas för att kontrollerna ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Det kan anses vara fråga om att säkerställa att kontrollerna kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt t.ex. i situationer där det är fråga om att inhämta omfattande dokumentation för inspektörerna. Utan förvarning skulle kontrollen fördröjas väsentligt. Genom den artikel som avses här säkerställs det också att förhandsanmälan inte äventyrar syftet med kontrollen av efterlevnaden av avskogningsförordningen. Nationellt har det föreskrivits på motsatt sätt om anmälan om inspektion. Enligt 39 § i förvaltningslagen ska en myndighet underrätta en part som direkt berörs av ärendet om tidpunkten då en inspektion som faller under myndighetens behörighet inleds, såvida syftet med inspektionen inte äventyras av en sådan underrättelse.
Enligt artikel 4.6 i EU:s avskogningsförordning ska verksamhetsutövare erbjuda behöriga myndigheter allt bistånd som krävs för att underlätta genomförandet av de kontroller som avses i artikel 18, framför allt tillträde till lokaler och tillgängliggörande av handlingar och register. På motsvarande sätt föreskrivs det i artikel 5.6 om skyldigheten för handlare att bistå de behöriga myndigheterna. I 1 mom. i den föreslagna paragrafen redogörs det för vilka kontrollobjekt som kan vara sådana där bl.a. handlingar som är väsentliga med tanke på kontrollerna förvaras.
7 §.Kontroll i utrymmen som används för boende av permanent natur.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om rätten för Livsmedelsverkets inspektör att få tillträde till utrymmen som används för boende av permanent natur när det är nödvändigt för tillsynen över efterlevnaden av avskogningsförordningen. Tröskeln för att utsträcka kontrollen till utrymmen som används för boende av permanent natur är allmänt taget hög. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens hemfrid tryggad. Enligt paragrafens 3 mom. kan det dock genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas.
Enligt den föreslagna bestämmelsen får kontroller utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som kontrollen gäller och det i fallet i fråga finns grundad och specificerad anledning att misstänka att skyldigheterna enligt avskogningsförordningen har överträtts eller kommer att överträdas på ett sätt som kan leda till en administrativ påföljdsavgift enligt avskogningslagen. Kontroller kan således utföras i utrymmen som verksamhetsutövare eller handlare använder för ändamål som rör närings- och yrkesverksamhet och som används för boende av permanent natur, om ovannämnda förutsättningar uppfylls. Till exempel kan detta gälla situationer där en verksamhetsutövare eller handlare använder sin bostad delvis för förvaring av handlingar eller datorer som avses i det föreslagna 6 § 2 mom. och inte ger in de handlingar eller datorer som är föremål för kontroll till inspektörerna. I sådana fall ska man också på förhand känna till material eller utredningar av vilka det framgår att det redan tidigare har rått oklarhet om huruvida verksamhetsutövaren agerar i enlighet med avskogningsförordningen.
Den ovannämnda rätten har dock begränsats till situationer där det finns grundad och specificerad anledning att misstänka att skyldigheterna enligt avskogningsförordningen har överträtts eller kommer att överträdas på ett sätt som kan leda till en administrativ påföljdsavgift enligt 23 §. I specialmotiveringen till 23 §, som gäller administrativ påföljdsavgift, har man utrett de situationer där påföljden i fråga kan påföras. Eftersom påföljdsavgiften ekonomiskt kan uppgå till ett mycket stort belopp, förutsätter påförandet av påföljdsavgift en betydande verksamhet som strider mot EU:s avskogningsförordning.
Grundlagens bestämmelser om skydd för hemfriden har bedömts närmare längre fram i avsnitt 12.2.
8 §
.
Antalet kontroller.
I paragrafen föreslås bestämmelser om antalet kontroller i anslutning till tillsynen över EU:s avskogningsförordning. Enligt 1 mom. ska minimiantalet kontroller som avses i avskogningsförordningen grunda sig på respektive kontrollprocent enligt artikel 16.8–16.11 (Skyldighet att utföra kontroller) i avskogningsförordningen. Enligt artikel 16 i förordningen ska varje medlemsstat säkerställa att de årliga kontroller som utförs av dess behöriga myndigheter omfattar minst det antal kontroller som anges i punkterna 8–10. Bestämmelserna i artikeln förpliktar således medlemsstaterna och lämnar inget nationellt handlingsutrymme i fråga om minimiantalet kontroller. Det är mest ändamålsenligt att säkerställa minimiantalet kontroller genom nationella bestämmelser, även om den föreslagna paragrafen till sin karaktär delvis är informativ, eftersom Livsmedelsverket enligt 2 § i lagförslaget är den behöriga myndighet som avses i avskogningsförordningen och det i artikel 16 i avskogningsförordningen föreskrivs om antalet kontroller som de behöriga myndigheterna ska utföra.
I fråga om länder eller delar därav bedöms deras riskkategori i enlighet med artikel 29 i förordningen. Enligt artikeln placeras länder eller delar därav i tre kategorier: länder med hög risk, länder med låg risk eller länder med normal risk. Antalet kontroller beror enligt artikel 16 i avskogningsförordningen på vilken riskkategori kommissionen fastställer för produktionslandet eller delar därav. För länder eller delar därav med normal risk ska minst tre procent av verksamhetsutövarna kontrolleras. För länder eller delar därav med hög risk ska minst nio procent av verksamhetsutövarna kontrolleras. När det gäller länder eller delar därav med låg risk räcker det däremot med att kontrollera en procent av verksamhetsutövarna. Enligt artikel 16.11 i avskogningsförordningen ska de kvantitativa målen för de kontroller som ska utföras av behöriga myndigheter uppfyllas separat för var och en av de relevanta råvarorna.
Enligt artikel 29.2 i avskogningsförordningen ska alla länder tilldelas en normal risknivå den 29 juni 2023. Kommissionen publicerade ländernas riskkategorier den 22 maj 2025. Förordningen ses över och uppdateras vid behov mot bakgrund av nya bevis.
Medlemsstaterna är enligt artikel 22 i avskogningsförordningen skyldiga att årligen tillgängliggöra bland annat uppgifter om antalet kontroller och resultaten av dem samt om de sanktioner som utdömts för allmänheten och kommissionen. Enligt den föreslagna 31 § ska Livsmedelsverket tillgängliggöra dessa uppgifter för allmänheten och kommissionen.
Minimiantalet kontroller anges i artikel 16.8–16.10 i EU:s avskogningsförordning. Enligt 2 mom. får jord- och skogsbruksministeriet dock meddela närmare föreskrifter om antalet kontroller och hur de ska riktas. Det är då fråga om förvaltningsinterna föreskrifter. Sådana förvaltningsinterna föreskrifter är till sin natur juridiskt bindande.
9 §
.
Ersättning för kostnader.
I paragrafen föreslås bestämmelser om hur Livsmedelsverkets kostnader ska täckas vid fall av bristande överensstämmelse med kraven. De föreslagna bestämmelserna baserar sig på artikel 20 i EU:s avskogningsförordning, enligt vars 1 punkt medlemsstaterna får ge sina behöriga myndigheter rätt att från verksamhetsutövare eller handlare återkräva alla kostnader för sin verksamhet vid fall av bristande efterlevnad. Bestämmelserna i EU:s avskogningsförordning innehåller således nationellt handlingsutrymme och i fråga om detta föreskrivs det nationellt om en skyldighet för verksamhetsutövare och handlare som går längre än den minimireglering som förordningen förutsätter. Detta är ändamålsenligt, eftersom det uttryckligen gäller situationer där kraven inte uppfylls och t.ex. kostnaderna för testning kan bli betydande för den behöriga myndigheten.
Enligt 1 mom. har Livsmedelsverket rätt att i fall av bristande överensstämmelse med kraven ta ut de kostnader som räknas upp i momentet. Bestämmelser om de kostnader som kan komma i fråga finns i artikel 20.2 i avskogningsförordningen. Dessa tas in i 1 mom., enligt vilket de nämnda kostnaderna är kostnader för testning och lagringskostnader. I momentet föreskrivs dessutom om kostnader för åtgärder som hänför sig till produkter som konstaterats inte överensstämma med kraven och för vilka korrigerande åtgärder ska vidtas innan produkterna övergår till fri omsättning, släpps ut på marknaden eller exporteras. Eftersom Livsmedelsverket inte åläggs skyldighet att ta ut alla kostnader, har verket möjlighet att använda prövning och således vid behov ta ut endast en del av kostnaderna. En sådan situation kan komma i fråga om uttagande av alla kostnader medför en ekonomiskt oskäligt stor börda för t.ex. en liten verksamhetsutövare.
I 2 mom. finns en hänvisning till lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). I 4 § i lagen om grunderna för avgifter till staten räknas de fall upp där en avgift ska tas ut för prestationerna, om det inte finns grundad anledning för avgiftsfrihet. I förarbetena till 4 § i lagen om grunderna för avgifter till staten (RP 176/1991 rd, s. 16) konstateras det att också annan statlig verksamhet, såsom lagstadgad inspektion och övervakning, ska vara avgiftsbelagd när en prestation utförs till följd av mottagarens åtgärder. I den föreslagna paragrafen är det inte fråga om regelbundna kontroller utan om fall av bristande överensstämmelse med kraven enligt EU:s avskogningsförordning. Tillsynen utövas således till följd av tillsynsobjektets åtgärder. Därför kan kostnaderna för tillsynen tas ut av tillsynsobjektet. I praktiken kan det finnas behov av att ändra jord- och skogsbruksministeriets förordning om Livsmedelsverkets avgiftsbelagda prestationer (1193/2021), som utfärdats med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten.
10 §
.
Rätt att få uppgifter av verksamhetsutövare och handlare.
I paragrafen föreskrivs det att Livsmedelsverket och Tullen trots sekretessbestämmelserna har rätt att av verksamhetsutövare och handlare få de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen över efterlevnaden av den föreslagna lagen och EU:s avskogningsförordning. Uppgifterna ska lämnas avgiftsfritt. Livsmedelsverket ska vara behörig myndighet enligt EU:s avskogningsförordning och svara för tillsynen över verkställigheten av EU:s avskogningsförordning. Tullen sköter för sin del de uppgifter som enligt EU:s avskogningsförordning ankommer på tullmyndigheten och som särskilt ingår i 4 kap. i förordningen och som tillämpas som sådana i medlemsstaterna. Uppgifterna ska hänföra sig till iakttagandet av bestämmelserna i avskogningsförordningen. Rätten att få uppgifter gäller handlingar som krävs för iakttagande av tillbörlig aktsamhet enligt artikel 8 i avskogningsförordningen samt handelsdokument, bokföring och tulldokument. Rätten att få uppgifter gäller också information, handlingar och uppgifter som avses i avskogningsförordningen och som hänför sig till lagenligheten enligt förordningen för de produkter som avses i EU:s avskogningsförordning.
Vidare föreskrivs det i paragrafen att Finlands skogscentral och utomstående sakkunniga när de agerar med stöd av ett bemyndigande enligt 5 § 2 mom. har rätt att avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som är nödvändiga för en kontroll enligt EU:s avskogningsförordning. Således är Finlands skogscentrals och en utomstående sakkunnigs rätt att få uppgifter mer begränsad än Livsmedelsverkets och Tullens och anknyter således uttryckligen till den kontroll som ska utföras. Med tanke på skyddet av personuppgifter är det viktigt att dataskyddslagstiftningen tillämpas på de bemyndigade. I propositionen anses det att när de bemyndigade behandlar personuppgifter, grundar sig behandlingen av personuppgifter på artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen, dvs. på att behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse. På de bemyndigade tillämpas också bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar, vilket det föreskrivs om i 5 § 5 mom. i propositionen. Vid tillsynen över efterlevnaden av avskogningsförordningen och vid kontroller enligt förordningen är det fråga om tillsyn över skyldigheterna enligt avskogningsförordningen i verksamhetsutövares och handlares ekonomiska verksamhet. Således är det sannolikt att det vid tillsynen och kontrollerna kommer att behandlas t.ex. uppgifter som är sekretessbelagda med tanke på affärsverksamheten och den ekonomiska ställningen.
Den rätt att få uppgifter som avses i paragrafen gäller också personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter kan hänföra sig t.ex. till skogsägarnas uppgifter om virkeshandel, när man vid kontrollen utreder träets ursprung och överensstämmelsen med avskogningsförordningen samt visande av tillbörlig aktsamhet. De personuppgifter som behandlas vid tillsynen och kontrollerna gäller dock inte sådana uppgifter som hör till de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i EU:s dataskyddsförordning.
I avsnitt 2.12 redogörs det för behandlingen av personuppgifter i samband med det EUDR-informationssystem som förvaltas av kommissionen. På samma sätt beskrivs den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter i samband med rätten till uppgifter och det nationella handlingsutrymme som ges i den allmänna dataskyddsförordningen i avsnitt 12.8.
11 §
.
Rätt att få uppgifter av myndigheter och aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter.
I paragrafen föreskrivs det om rätten att få uppgifter av myndigheter och aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Ett effektivt genomförande av bestämmelserna i EU:s avskogningsförordning förutsätter att alla aktörer som verkställer den trots sekretessbestämmelserna har tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen över bestämmelserna i avskogningsförordningen.
I 1 mom. föreskrivs det för det första om informationsutbytet mellan Livsmedelsverket och Tullen. De har trots sekretessbestämmelserna rätt att av varandra få de uppgifter om verksamhetsutövare, handlare och ombud som är nödvändiga för tillsynen över efterlevnaden av den föreslagna lagen och avskogningsförordningen. Rätten att få uppgifter har begränsats till nödvändiga uppgifter och å andra sidan beskrivs vilka aktörer uppgifterna kan gälla. På grund av förordningens omfattande tillämpningsområde, olika aktörer, regleringens sektorsövergripande karaktär och antalet skyldigheter är det inte möjligt att uttömmande räkna upp vilka uppgifter eller dokument som kan vara nödvändiga för att utreda ett ärende som gäller överträdelse av förordningen. Utgångspunkten är att sådana uppgifter kan vara uppgifter som behövs för utredning av produkternas ursprung och för övervakning av att tillbörlig aktsamhet iakttas.
Tullverksamheten är en väsentlig och integrerad del av den internationella handeln och godstransportkedjorna. I anslutning till denna uppgift har Tullen uppgifter bl.a. om alla importörer av de råvaror och produkter som ingår i bilaga I till EU:s avskogningsförordning samt om importmängderna av ovannämnda råvaror och produkter. Med tanke på tillsynen över att produkter som importeras från länder utanför Europeiska unionen inte orsakar avskogning är det viktigt att Livsmedelsverket i egenskap av behörig myndighet får uppgifter av Tullen om importen av ovannämnda produkter.
I 1 mom. föreskrivs det också om Livsmedelsverkets och Tullens rätt att trots sekretessbestämmelserna av andra myndigheter och av aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter få de uppgifter om verksamhetsutövare, handlare och ombud som är nödvändiga för tillsynen. Livsmedelsverket kan behöva få uppgifter till stöd för tillsynen över EU:s avskogningsförordning t.ex. av Skatteförvaltningen i fråga om uppgifter om momsdeklaration vid handel inom EU. Likaså kan det till stöd för tillsynen över förbudet mot utsläppande på marknaden vara nödvändigt att få uppgifter av närings-, trafik- och miljöcentralerna. I 2 mom. föreskrivs det att Finlands skogscentral har rätt att av myndigheter och av aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter för tillsynen över efterlevnaden av de författningar som nämns i 1 mom. få nödvändiga uppgifter om de verksamhetsutövare som i samband med kommersiell verksamhet släpper ut virke på marknaden eller exporterar det. I den föreslagna 5 § föreskrivs det om Livsmedelsverkets möjlighet att bemyndiga Finlands skogscentral att utföra kontroller. I samband med en sådan kontroll är det väsentligt att Finlands skogscentral har rätt att få de handlingar som behövs för kontrollen. Finlands skogscentrals rätt att få uppgifter är dock begränsad till nödvändiga uppgifter och å andra sidan endast till verksamhetsutövare som i samband med kommersiell verksamhet släpper ut virke på marknaden eller exporterar det. Skogscentralen behöver i samband med eventuella kontroller i praktiken uppgifter endast om verksamhetsutövare och uttryckligen om träråvara och trävaror, eftersom dess uppgiftsområde inte omfattar t.ex. trä från tredjeländer eller andra råvaror som avses i avskogningsförordningen.
Enligt
3 mom. har Livsmedelsverket trots sekretessbestämmelserna rätt att av förundersökningsmyndigheten få de uppgifter som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i 26 §. Uppgifterna är nödvändiga för att utreda om den som brutit mot EU:s avskogningsförordning samtidigt också misstänks för brott. Denna information behövs för att man ska kunna säkerställa att överträdelseavgift eller administrativ påföljdsavgift inte påförs den som är misstänkt för samma gärning vid förundersökning eller åtalsprövning.
Liksom i 10 § gäller också den rätt att få uppgifter som avses i denna paragraf personuppgifter. De personuppgifter som behandlas vid tillsynen och kontrollerna gäller dock inte sådana uppgifter som hör till de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i EU:s dataskyddsförordning. Den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter och det nationella handlingsutrymme som den allmänna dataskyddsförordningen medger beskrivs i avsnitt 12.8.
Bestämmelser om informationsöverföring mellan myndigheter via tekniska gränssnitt finns i 22 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) och bestämmelser om öppnande av elektronisk förbindelse till en myndighet i 23 § i den lagen. En elektronisk förbindelse lämpar sig särskilt för situationer där uppgifterna i fråga sällan behövs. I regel lämnas uppgifterna ut via ett tekniskt gränssnitt.
12 §
.
Finlands skogscentrals informationsskyldighet.
I paragrafen föreskrivs det om Finlands skogscentrals informationsskyldighet och om lämnande av uppgifter till Livsmedelsverket. I 1 mom. föreskrivs det att Finlands skogscentral på eget initiativ ska underrätta Livsmedelsverket, om centralen har sannolika skäl att misstänka att en försummelse i anslutning till lämnandet av en sådan anmälan om användning av skog som avses i 18 § 2 mom. 1 punkten i skogslagen har skett. Bestämmelser om användningen av skog finns i skogslagen och Finlands skogscentral svarar för tillsynen över användningen. En central roll med tanke på tillsynen över skogslagen är anmälan om användning av skog enligt 14 § i skogslagen. Utöver skogslagen styrs användningen av skog också genom annan lagstiftning och närings-, trafik- och miljöcentralerna övervakar bl.a. efterlevnaden av naturvårdslagen vid användning av skog med hjälp av anmälan om användning av skog.
Enligt artikel 3 i EU:s avskogningsförordning får råvaror eller produkter som inte har producerats i enlighet med relevant lagstiftning i produktionslandet inte släppas ut på marknaden, tillhandahållas på marknaden eller exporteras. På grund av det stora antalet sådana produkter enligt bilaga I till förordningen som produceras av en träråvara som avses i förordningen och som släpps ut på marknaden är det ändamålsenligt att basera en bedömning av det finländska virkets laglighet på anmälan om användning av skog. Utöver laglighetsbedömningen är anmälan om användning av skog en central del av den datainsamling och riskbedömning som krävs för tillbörlig aktsamhet i fråga om produkter som tillverkats av en träråvara och utgör en del av verksamhetsutövarnas system för tillbörlig aktsamhet. Finlands skogscentral behandlar och lagrar uppgifterna i anmälan om användning av skog. Eftersom skogscentralen ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av skogslagen, är det ändamålsenligt att skogscentralen anmäler eventuella överträdelser gällande anmälan om användning av skog till Livsmedelsverket, som kan beakta informationen i sin egen tillsyn över EU:s avskogningsförordning. Finlands skogscentral ska inte själv bedöma överensstämmelsen med EU:s avskogningsförordning, utan den ska endast vara anmälningsskyldig om det finns sannolika skäl att misstänka en överträdelse.
Enligt 2 mom. har Finlands skogscentral rätt att i de situationer som avses i 1 mom. lämna ut också sekretessbelagda uppgifter till Livsmedelsverket. I momentet preciseras det att det då kan vara fråga om sådana uppgifter om verksamhetsutövare som är nödvändiga för tillsynen över efterlevnaden av den föreslagna lagen och avskogningsförordningen. Anmälan om användning av skog hänför sig till verksamhetsutövarnas ekonomiska verksamhet, så det kan t.ex. vara fråga om uppgifter som är sekretessbelagda med tanke på affärsverksamheten och den ekonomiska ställningen. Bestämmelser om innehållet i anmälan om användning av skog finns i 14 § i skogslagen och i jord- och skogsbruksministeriets förordning om anmälan om användning av skog (1320/2013).
13 §
.
Väl underbyggda synpunkter.
Enligt artikel 31.1 i EU:s avskogningsförordning får fysiska eller juridiska personer lämna in väl underbyggda synpunkter till de behöriga myndigheterna när de anser att en eller flera verksamhetsutövare eller handlare inte iakttar avskogningsförordningen. Enligt artikel 2.31 i EU:s avskogningsförordning avses med väl underbyggda synpunkter ett vederbörligen motiverat påstående som grundar sig på objektiv och verifierbar information om en sådan bristande efterlevnad av denna förordning som kan kräva att behöriga myndigheter ingriper. I artikel 31 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om den behöriga myndighetens skyldigheter vid behandlingen av väl underbyggda synpunkter, såsom omsorgsfull och objektiv behandling av synpunkter och vidtagande av nödvändiga åtgärder. En sådan väl underbyggd synpunkt som avses i avskogningsförordningen kan vara av betydelse t.ex. när den behöriga myndigheten fastställer vilka kontroller som ska utföras med iakttagande av en riskbaserad metod i enlighet med artikel 16 i förordningen. Enligt artikel 16.3 i förordningen kan t.ex. väl underbyggda synpunkter användas som stöd för riskanalysen. Likaså kan väl underbyggda synpunkter ligga till grund för ett tillfälligt avbrytande enligt artikel 23 i avskogningsförordningen.
Väl underbyggda synpunkter stöder därför den behöriga myndighetens arbete när den utövar tillsyn enligt förordningen. Den behöriga myndigheten ska behandla den väl underbyggda synpunkt som den fått och synpunkten kan leda till olika åtgärder i anslutning till tillsynen över avskogningsförordningen. Enligt förordningen ska den behöriga myndigheten informera den som lämnat in väl underbyggda synpunkter om vilken uppföljning som gjorts av dessa synpunkter och ange skälen för detta. Informationen i fråga är en beskrivning av de åtgärder som den behöriga myndigheten har vidtagit i enlighet med avskogningsförordningen. Avsikten är att det ska räcka med ett meddelande och att förvaltningsbeslut inte ska behöva fattas i ärendet. Livsmedelsverket meddelar den som lämnat in väl underbyggda synpunkter vilka åtgärder det har vidtagit i ärendet. I propositionen anses det att det då inte är nödvändigt att fatta något förvaltningsbeslut. I rättslitteraturen har Olli Mäenpää (Mäenpää O., Yleinen hallinto-oikeus. 2017, s. 303) ansett att ett förvaltningsbeslut i allmänhet innehåller ett avgörande i sak där man beslutar om någons intressen, rättigheter eller skyldigheter. Att lämna in en väl underbyggd synpunkt skiljer sig från ett vanligt förvaltningsärende genom att den som lämnar in en synpunkt inte ansöker om en förmån eller rättighet för sig själv. Synpunkten hänför sig då till en tredje parts verksamhet och den som framfört den väl underbyggda synpunkten är således inte part i ärendet. Således finns det ingen grund för att ett förvaltningsbeslut behöver fattas med anledning av inlämnade synpunkter. Väl underbyggda synpunkter handlar i praktiken om anmälningar som utomstående lämnat in. De väl underbyggda synpunkterna har karaktären av åtgärder som stöder den behöriga myndighetens kontrollverksamhet. Den som lämnat in väl underbyggda synpunkter kan dock få lagenligheten i den behöriga myndighetens, dvs. Livsmedelsverkets, verksamhet prövad genom klagomål till de högsta laglighetsövervakarna. Också enligt artikel 32 i EU:s avskogningsförordning ska man ha rätt att få lagligheten i de behöriga myndigheternas verksamhet prövad.
Även om bestämmelser om behandlingen av väl underbyggda synpunkter finns i förordningen, behöver regleringen kompletteras nationellt till vissa delar. I 1 mom. föreskrivs det att väl underbyggda synpunkter ska lämnas skriftligen till Livsmedelsverket. Den föreslagna skriftliga formen ingår inte i bestämmelserna i artikel 31 i förordningen, men den är ändamålsenlig för det första eftersom det i avskogningsförordningen konstateras att det är fråga om en väl underbyggd synpunkt och en muntlig anmälan kan ge upphov till oklarheter om vem som gett den. För det andra har den behöriga myndigheten ålagts en skyldighet att bedöma synpunkterna, och bedömningen vore känslig för brister i en situation där uppgifterna lämnas genom en muntlig anmälan. Således bidrar den skriftliga formen också till att trygga en ändamålsenlig behandling av den väl underbyggda synpunkten.
Enligt artikel 31.2 i förordningen ska de behöriga myndigheterna utan onödigt dröjsmål bedöma de väl underbyggda synpunkterna. Enligt 1 mom. ska Livsmedelsverket inom tre månader, eller av grundad anledning inom högst sex månader från mottagandet av den väl underbyggda synpunkten skriftligen underrätta den som framfört synpunkten om de åtgärder som vidtagits med anledning av anmälan och motiveringen till dem. När det gäller tidsfristens längd lämnar avskogningsförordningen nationellt handlingsutrymme, såsom det redogörs för ovan i avsnitt 4.1.2. Enligt artikel 31.3 i avskogningsförordningen är tidsfristen 30 dagar, om inget annat anges i nationell rätt. Det är svårt att förutse antalet möjliga synpunkter och de kan vara arbetskrävande för Livsmedelsverket och svåra att utreda. I detta sammanhang har det därför ansetts ändamålsenligt att föreskriva om tidsfrister på tre och sex månader. Motsvarande tidsfrister för handläggning av rapporter föreskrivs också t.ex. i 20 § 2 mom. 2 punkten i lagen om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av EU-rätten och den nationella lagstiftningen. I artikel 31.3 i avskogningsförordningen föreskrivs det inte närmare om formen för anmälan. Det är dock ändamålsenligt att Livsmedelsverket besvarar en anmälan om väl underbyggda synpunkter i skriftlig form.
I 2 mom. föreskrivs det om skydd av identiteten hos den som framför en väl underbyggd synpunkt. Enligt artikel 31.4 i avskogningsförordningen ska medlemsstaterna, utan att det påverkar skyldigheterna enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937, föreskriva åtgärder för att skydda identiteten på de fysiska eller juridiska personer som lämnar in väl underbyggda synpunkter eller som utför utredningar i syfte att kontrollera en verksamhetsutövares eller handlares efterlevnad av denna förordning.
I momentet föreskrivs det att identiteten hos en fysisk eller juridisk person som framfört en väl underbyggd synpunkt till Livsmedelsverket ska hållas hemlig, om det utifrån omständigheterna kan bedömas vara till nackdel för personen i fråga att identiteten röjs. Om således någon av de sekretessgrunder som anges i 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan
offentlighetslagen
) inte blir tillämplig, ska med stöd av det föreslagna 1 mom. endast uppgifter som direkt eller indirekt avslöjar rapportörens identitet hållas hemliga.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att skydda sådana personer som framfört synpunkter och för vilka ett röjande av identiteten kan vara till nackdel. Den som framför en synpunkt ska kunna delge Livsmedelsverket en väl underbyggd synpunkt utan rädsla för skadliga påföljder. Sekretessgrunden för identiteten är inte ovillkorlig, eftersom en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att röjandet av identiteten skulle vara till nackdel för den som framfört synpunkten. Nackdelen kan t.ex. hänföra sig till att den som framför synpunkten står i ett särskilt förhållande, såsom ett anställningsförhållande, till den som är föremål för synpunkten. Enbart den uppfattning som den som framför synpunkten har om att röjandet av identiteten är till nackdel för personen i fråga räcker inte till för tillämpningen av den sekretessgrund som avses i bestämmelsen.
Hemlighållande av identiteten hos den som framfört en väl underbyggd synpunkt är till sin karaktär reglering som gäller strikt avgränsade situationer. Det är således inte fråga om en allmänt tillämplig sekretessgrund, utan om en sekretessgrund som strikt begränsar sig till skötseln av Livsmedelsverkets uppgifter. Det är således ändamålsenligt att föreskriva om sekretessgrunden i fråga i den föreslagna lagen, även om huvudregeln för bestämmelserna om sekretessgrunder är att de koncentreras till offentlighetslagen.
Enligt 11 § i offentlighetslagen har den som i ett ärende är sökande eller anför besvär eller någon annan vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (part) rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen, även om handlingen inte är offentlig. Enligt 11 § 2 mom. 1 punkten i offentlighetslagen har de dock inte denna rätt när utlämnande av uppgifterna skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse eller på motsvarande sätt mot ett synnerligen viktigt enskilt intresse. Att lämna ut information om anmälan av en överträdelse till den som är föremål för anmälan kan strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse som avses i offentlighetslagen, om utlämnande av informationen kan äventyra den för tillsynsmyndigheten viktiga tillgången till information. Att lämna ut uppgifter om rapportören kan för sin del strida mot det viktiga enskilda intresse som avses i offentlighetslagen, om röjandet av rapportörens identitet äventyrar rapportörens säkerhet eller skyddet av privatlivet. Då ska partsoffentligheten begränsas. En förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är att det utifrån de omständigheter som framkommit i ärendet finns grundad anledning att bedöma att rapportören är i behov av skydd.
Skyddet av identiteten hos den som framför en väl underbyggd synpunkt kan för sin del anses vara jämförbart med skyddet för rapportörers identitet, vilket det föreskrivs om t.ex. i 36 § i dataskyddslagen, 71 a § i lagen om Finansinspektionen (878/2008), 81 § i livsmedelslagen och 65 § i foderlagen (1263/2020). Bestämmelser om rapporteringskanaler via vilka rapporter om lagöverträdelser kan lämnas (eng. whistleblowing) finns dessutom t.ex. i fråga om kreditinstitut i 7 kap. 6 § i kreditinstitutslagen (610/2014) och i fråga om försäkringsbolag i 6 kap. 17 a § i försäkringsbolagslagen (521/2008) samt i 12 kap. 3 § i lagen om ändring av värdepappersmarknadslagen (519/2016).
14 §
.
Tillfälligt avbrytande.
I paragrafen föreskrivs det om tillfälligt avbrytande. Enligt artikel 23 i EU:s avskogningsförordning ska medlemsstaterna ge de behöriga myndigheterna möjlighet att omedelbart vidta interimistiska åtgärder. Enligt 1 mom. kan Livsmedelsverket besluta om tillfälligt avbrytande, om verket har upptäckt eller på något annat sätt fått kännedom om en eventuell bristande efterlevnad av avskogningsförordningen. Med en eventuell bristande efterlevnad av EU:s avskogningsförordning hänvisas det till att Livsmedelsverket misstänker överträdelse av avskogningsförordningen och att ärendet behöver utredas ytterligare. Dessutom har produkten ännu inte nödvändigtvis släppts ut på marknaden i det skedet, vilket innebär att en överträdelse av förordningen endast eventuellt håller på att ske. Tillfälligt avbrytande är i princip en åtgärd som gör det möjligt för den behöriga myndigheten att överväga om det finns behov av andra administrativa påföljder, såsom föreläggande om rättelse eller förbud. Tillfälligt avbrytande är en kortvarig åtgärd på tre arbetsdagar eller 72 timmar, om vilken det föreskrivs i 2 mom. i paragrafen och i artikel 17.3 i avskogningsförordningen. Det avviker avsevärt från ett förbud, som är en långvarigare åtgärd och som i enlighet med 16 § 3 mom. gäller högst tre månader eller i vissa situationer högst ett år.
I 34 § i förvaltningslagen föreskrivs det om hörande av part i förvaltningsärenden. Enligt bestämmelsen kan hörande i vissa situationer utelämnas, t.ex. om hörandet kan äventyra syftet med beslutet. En sådan situation kan i praktiken uppstå när en brådskande åtgärd bereds. Därför kan det anses att när det vid tillfälligt avbrytande är fråga om en omedelbar, brådskande situation, kan tillfälligt avbrytande i praktiken i regel inledas utan att den som är föremål för åtgärden hörs.
Livsmedelsverket kan tillfälligt avbryta utsläppandet på marknaden, tillhandahållandet på marknaden eller exporten av produkter. I 1 mom. hänvisas det till situationer enligt artikel 23 i EU:s avskogningsförordning på basis av vilka man kan få kännedom om bristande efterlevnad av bestämmelserna. Enligt artikel 23 första stycket i förordningen kan en bristande efterlevnad upptäckas t.ex. på basis av sådant informationsutbyte som avses i artikel 21 i förordningen, med vilket avses t.ex. de behöriga myndigheternas samarbete med andra behöriga myndigheter och med tullmyndigheterna. Likaså kan en eventuell bristande efterlevnad upptäckas t.ex. utifrån en sådan granskning av en väl underbyggd synpunkt som avses i artikel 31 i avskogningsförordningen. Bestämmelser om väl underbyggda synpunkter finns i 13 §.
Tullen kan i praktiken stödja Livsmedelsverkets arbete också i samband med tillfälligt avbrytande. Enligt tullagen sköter Tullen de uppgifter som enligt EU-lagstiftningen ankommer på tullmyndigheterna. I artiklarna 26–28 i avskogningsförordningen föreskrivs det om tullmyndigheternas uppgifter och bestämmelserna i fråga tillämpas som sådana i medlemsstaterna. Enligt artikel 26.1 i avskogningsförordningen ska kapitel 4 inte påverka tillämpningen av andra unionsrättsakter om övergång till fri omsättning eller export av varor, i synnerhet inte artiklarna 46, 47, 134 och 267 i förordning (EU) nr 952/2013. I artikel 47 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen, nedan
unionens tullkodex
, föreskrivs det om samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter och i artikel 134 om tullövervakning. I enlighet med artikel 134.1 om tullövervakning ska varor som förs in i unionens tullområde från och med tidpunkten för införseln omfattas av tullövervakning och får underkastas tullkontroller. Varorna står under tullövervakning så länge det är nödvändigt för att fastställa deras tullstatus. Bestämmelser om iakttagande av restriktioner som gäller varor och om frigörande av varor finns också i artikel 194 i unionens tullkodex. Enligt artikel 194.1 ska tullmyndigheterna, om villkoren för att hänföra varorna till förfarandet i fråga är uppfyllda och förutsatt att eventuella restriktioner har tillämpats och att varorna inte är föremål för några förbud, frigöra varorna så snart uppgifterna i tulldeklarationen har kontrollerats eller godtagits utan kontroll. Enligt 10 § 1 mom. i tullagen har Tullen rätt att kvarhålla en vara som t.ex. inte har tullklarerats på behörigt sätt för att övervaka eller utreda att förutsättningarna för införsel eller utförsel av varan uppfylls. Tullen kan således med stöd av den gällande tullagstiftningen stoppa en produkt vid EU:s yttre gräns, varefter den kontaktar den behöriga myndigheten som bedömer de fortsatta åtgärderna. Tullen kan på det sätt som beskrivs ovan i enlighet med 10 § 1 mom. i tullagen agera också i situationer där det finns förutsättningar att stoppa produkter i samband med export och import vid misstanke om verksamhet som strider mot avskogningsförordningen. Efter att varorna stoppats ska tullmyndigheten utan dröjsmål kontakta Livsmedelsverket för att ärendet ska kunna skötas vidare.
I artikel 23 i avskogningsförordningen specificeras det inte för vilka överträdelser av skyldigheter det nationellt bör föreskrivas om möjligheten till tillfälligt avbrytande. Med tanke på att det är fråga om ett kort avbrott på några dagar som ger den behöriga myndigheten möjlighet att utreda om det finns behov av andra administrativa påföljder, kan det anses att den behöriga myndigheten i stor utsträckning bör kunna använda förfarandet i fråga om olika överträdelser. Innan lagen träder i kraft är det svårt att bedöma hur mycket och i vilka situationer förfarandet kommer att tillämpas i praktiken. Å andra sidan har det ur Livsmedelsverkets synvinkel betydelse att förfarandet är effektivt och lätt att tillämpa. Enligt artikel 23 i EU:s avskogningsförordning är en av grunderna för tillfälligt avbrytande den risk som fastställts i det EUDR-informationssystem som avses i artikel 33 i förordningen. Informationen i systemet kan komma t.ex. från den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat. Det är ändamålsenligt att Livsmedelsverket i stor utsträckning kan reagera på sådan information i fråga om olika förseelser. Det finns således inga särskilda skäl att utesluta någon eventuell överträdelse av förordningen från bestämmelsens tillämpningsområde.
Bestämmelser om längden för ett tillfälligt avbrytande finns i artikel 17.3 i EU:s avskogningsförordning, till vilken det finns en informativ hänvisning i 2 mom. Avbrottet bör upphöra inom tre arbetsdagar eller, i fråga om lättfördärvliga produkter, inom 72 timmar. I artikel 17.3 i förordningen föreskrivs också att om mer tid behövs på grundval av de kontroller som utförts, bör avbrotten förlängas med ytterligare perioder på tre arbetsdagar. I momentet föreskrivs det också om återkallande av ett föreläggande om avbrytande. Ett föreläggande om avbrytande ska utan dröjsmål återkallas, om Livsmedelsverket konstaterar att föreläggandet är onödigt eller om bristerna har avhjälpts på ett sätt som verket godkänner.
15 §
.
Föreläggande om rättelse.
I paragrafen föreskrivs det om föreläggande om rättelse, vilket är ett administrativt tvångsmedel som Livsmedelsverket har till sitt förfogande. Bestämmelser om föreläggande om avhjälpande finns också i 9 § 1 mom. i den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror. I lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror har det dock före föreläggandet om avhjälpande föreskrivits att en uppmaning ska ges som första åtgärd. Det föreslås inga bestämmelser om en uppmaning som föregår föreläggandet om rättelse i den föreslagna lagen, eftersom en sådan uppmaning inte ingår i EU:s avskogningsförordning och den kan anses vara en arbetsdryg första fas före föreläggandet om rättelse och andra administrativa påföljder.
I artikel 24 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om korrigerande åtgärder vid bristande efterlevnad. Enligt punkt 1 ska de behöriga myndigheterna i händelse av bristande efterlevnad utan dröjsmål kräva att verksamhetsutövaren eller handlaren vidtar lämpliga och proportionella korrigerande åtgärder. I punkt 2 räknas fyra alternativ upp, varav minst ett ska höra till de korrigerande åtgärder som krävs av verksamhetsutövaren eller handlaren. Artikeln kan anses innehålla nationellt handlingsutrymme i fråga om de korrigerande åtgärder som står till buds. I paragrafen föreslås bestämmelser om föreläggande om rättelse, vilket motsvarar den åtgärd som föreskrivs i artikel 24.2 a i förordningen. I artikel 24.2 a hänvisas det till åtgärder för att korrigera formell bristande efterlevnad, särskilt av kraven i kapitel 2. Det är ändamålsenligt att den behöriga myndighetens möjlighet att ålägga verksamhetsutövaren att iaktta förordningen inte begränsas till endast en del av skyldigheterna enligt förordningen, utan ett föreläggande om rättelse kan meddelas i alla situationer där förordningen inte iakttas.
I paragrafen föreskrivs det att Livsmedelsverket inom en tidsfrist som verket bestämmer kan ålägga en verksamhetsutövare eller handlare att avhjälpa bristerna i sin verksamhet, om Livsmedelsverket upptäcker att verksamhetsutövaren eller handlaren inte har iakttagit avskogningsförordningen. Livsmedelsverket kan också meddela verksamhetsutövaren ett föreläggande om rättelse, om en produkt som släppts ut på marknaden, tillhandahållits på marknaden eller exporterats inte överensstämmer med kraven. I föreläggandet om rättelse ska det anges hur och inom vilken tidsfrist verksamhetsutövaren ska agera.
Med tanke på målen för EU:s avskogningsförordning är det viktigt att de produkter som finns på marknaden är förenliga med förordningen, vilket bör beaktas också vid bedömningen av föreläggandet om rättelse. Om Livsmedelsverket får kännedom om en försummelse, ska verket bedöma den också med tanke på säkerställandet av att produktionskedjan är förenlig med avskogningsförordningen. Det är viktigt att de handlingar genom vilka förenligheten med förordningen visas har sparats på rätt sätt och hos rätt instanser, såsom förordningen förutsätter. I praktiken kan Livsmedelsverket också avstå från att meddela ett föreläggande om rättelse, om verket t.ex. bedömer att gärningen eller försummelsen som helhet betraktad är ringa. Som ringa förseelse kan betraktas t.ex. dröjsmål i fråga om skyldigheten att lämna uppgifter. Livsmedelsverket har dock, om det så önskar, möjlighet att ge en anmärkning om ringa förseelser. Åtgärder som är lättare än administrativa tvångsmedel och som styr verksamhetsutövarna kan i vissa situationer vara ändamålsenliga.
16 §
.
Förbud.
I paragrafen föreslås bestämmelser om förbud. Bestämmelsen motsvarar i stor utsträckning bestämmelserna i 9 § 2 mom. i den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror. I artikel 24 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om korrigerande åtgärder vid bristande efterlevnad. I samband med detta ska de behöriga myndigheterna i händelse av bristande efterlevnad utan dröjsmål kräva att verksamhetsutövaren eller handlaren vidtar lämpliga och proportionella korrigerande åtgärder. I punkt 2 räknas fyra korrigerande åtgärder upp. Bestämmelsen om förbud i paragrafen kan anses motsvara bestämmelsen om förbud i artikel 24.2 b i förordningen. Även i artikel 25.2 e i förordningen förutsätts att det föreskrivs om tillfälligt förbud. I fråga om detta hänvisas det i förordningen till allvarliga eller upprepade överträdelser. Bestämmelserna i fråga kan dock anses överlappa artikel 24.2 b.
Förhållandet mellan det förbud som föreslås i paragrafen och det tillfälliga avbrytande som föreskrivs i 14 § beskrivs ovan i specialmotiveringen till 14 §. Vid tillfälligt avbrytande är det fråga om en omedelbar, tillfällig åtgärd som gäller tre arbetsdagar eller 72 timmar.
Såsom konstateras ovan i motiveringen till 15 § hänvisas det i artikel 24.2 a till åtgärder för att korrigera formell bristande efterlevnad, särskilt av kraven i kapitel 2. På samma sätt som i fråga om föreläggande om rättelse är det således också i fråga om förbud ändamålsenligt att den behöriga myndighetens möjlighet att ålägga verksamhetsutövaren att iaktta förordningen inte begränsas till endast en del av skyldigheterna i förordningen, utan ett förbud kan meddelas i alla situationer där förordningen inte iakttas, när ett föreläggande om rättelse enligt 15 § inte har iakttagits.
I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att Livsmedelsverket kan förbjuda en verksamhetsutövare eller handlare att släppa ut på marknaden, tillhandahålla på marknaden eller exportera sådana produkter för vilka ett föreläggande om rättelse enligt 15 § inte har iakttagits. Med tanke på verksamhetsutövarens rättsskydd är det viktigt att ett förbud kan meddelas först efter det att föreläggandet om rättelse inte har iakttagits inom utsatt tid. I 2 mom. föreskrivs det om sådana situationer där ett förbud dock kan meddelas även om Livsmedelsverket inte först har meddelat ett föreläggande om rättelse. Sådana överträdelser är av den arten att föreläggande om rättelse i princip inte kan anses vara ändamålsenligt eller effektivt i fråga om dem. Dessa överträdelser hänför sig till brott mot artikel 3 i avskogningsförordningen. Artikel 3 kan anses vara en viktig bestämmelse, eftersom den innehåller bestämmelser om de villkor som produkter och råvaror ska uppfylla för att få släppas ut på marknaden, tillhandahållas på marknaden eller exporteras. I och med detta är det i fråga om brott mot artikel 3 ändamålsenligt att föreskriva att det är möjligt att meddela ett förbud även om ett föreläggande om rättelse inte har meddelats. Momentets 1 punkt gäller underlåtelse att avge en DD-förklaring enligt artikel 4.2 i EU:s avskogningsförordning (motsvarar artikel 3 c). I 2 punkten föreskrivs det om situationer där produkterna inte är avskogningsfria enligt artikel 3. Begreppet avskogningsfri definieras i artikel 2.13 i förordningen. I praktiken innebär det att ingen avskogning eller skogsförstörelse har fått äga rum på produktionsområdet efter den 31 december 2020. I 3 punkten föreskrivs det om produkter som inte har producerats i enlighet med den relevanta lagstiftning i produktionslandet som avses i artikel 2.40. Den motsvarar villkoret i artikel 3 b i avskogningsförordningen.
I 3 mom. föreskrivs det att förbudet ska meddelas för viss tid och att det får gälla i högst tre månader. Den nämnda giltighetstiden på tre månader är huvudregeln. Det finns dock aktörer som omfattas av tillämpningsområdet för avskogningsförordningen och som dock endast sporadiskt släpper ut sådana produkter som avses i förordningen på marknaden. Ett förbud som gäller i tre månader är inte ett effektivt sätt att ingripa t.ex. i sådana situationer där produkter släpps ut på marknaden säsongartat. En längre tidsfrist blir således aktuell när det förekommer pauser på några månader i fråga om utsläppande på marknaden, tillhandahållande på marknaden eller export av de produkter som avses i förordningen. Enligt paragrafen kan förbudet i dessa undantagsfall gälla högst ett år. I 3 mom. föreskrivs det också att förbudet utan dröjsmål ska återkallas när bristerna har avhjälpts på ett sätt som Livsmedelsverket godkänner. Med ett sätt som Livsmedelsverket godkänner avses här att bristerna till väsentliga delar har avhjälpts i enlighet med Livsmedelsverkets föreläggande om rättelse. I 4 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket ska övervaka att förbudet i paragrafen iakttas. I fråga om import och export är det dock Tullen som övervakar iakttagandet av Livsmedelsverkets förbud. Tullmyndighetens uppgifter enligt 4 kap. i avskogningsförordningen gäller uttryckligen varor som importeras från eller exporteras till länder utanför EU.
I 5 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket utöver förbudet enligt 1 mom. kan förelägga verksamhetsutövaren eller handlaren att dra tillbaka produkten från marknaden samt bestämma om andra åtgärder som behövs för att begränsa tillhandahållandet av produkten på marknaden. Med tillbakadragande avses alla åtgärder som syftar till att förhindra att varor i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden. Verksamhetsutövaren kan t.ex. åläggas att återta alla produkter från detaljhandeln. Genom bestämmelserna i momentet förtydligas Livsmedelsverkets befogenheter vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 24.2 c i avskogningsförordningen.
17 §
.
Föreläggande om förstöring.
I paragrafen föreslås bestämmelser om Livsmedelsverkets rätt att meddela ett föreläggande om förstöring av en produkt. Enligt 1 mom. ska förutsättningarna för Livsmedelsverkets rätt att meddela ett föreläggande om förstöring vara strikta. Enligt paragrafen kan Livsmedelsverket, om verket anser att de förbud och förelägganden som avses i 14–16 § inte kan anses tillräckliga för att säkerställa att en produkt som strider mot skyldigheterna enligt EU:s avskogningsförordning inte släpps ut på marknaden, tillhandahålls på marknaden eller exporteras, bestämma att en produkt som verksamhetsutövaren, handlaren eller Tullen innehar ska förstöras eller besluta om andra åtgärder i fråga om produkten.
Ett föreläggande om förstöring kommer i praktiken sällan i fråga. Ett föreläggande om förstöring är en sträng åtgärd. Eftersom det vid iakttagandet av EU:s avskogningsförordning är fråga om att produkternas produktionskedja kan påvisas avskogningsfri och inte t.ex. om säkerhet och hälsa, bör ett föreläggande om förstöring komma i fråga endast i mycket exceptionella fall. Syftet med föreläggandet är att förhindra att en produkt som inte överensstämmer med kraven distribueras på marknaden. I stället för ett föreläggande om förstöring kan Livsmedelsverket även besluta om andra åtgärder i fråga om produkten. Om verksamhetsutövaren eller handlaren t.ex. har möjlighet att använda de delar av produkten som överensstämmer med kraven, kan myndigheten beakta detta när den överväger föreläggandet. Livsmedelsverket kan också besluta att en produkt ska doneras till välgörenhetsändamål eller andra ändamål av allmänintresse, om verket anser det vara ändamålsenligt. I artikel 24 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om korrigerande åtgärder. Enligt punkt 2 d kan de korrigerande åtgärderna också omfatta donation av den relevanta produkten till välgörenhetsändamål eller andra ändamål av allmänintresse eller, om det inte är möjligt, avyttra den i enlighet med unionsrätten om avfallshantering.
Utgångspunkten är att verksamhetsutövaren eller handlaren med stöd av ett föreläggande om förstöring själv sköter förstöringen och t.ex. med ett verifikat visar för Livsmedelsverket att föreläggandet har iakttagits. Om en verksamhetsutövare eller handlare inte iakttar föreläggandet, kan Livsmedelsverket i sista hand låta vidta åtgärder i enlighet med viteslagen (1113/1990), vilket det föreskrivs om nedan i 19 §.
18 §
.
Förbud mot förenklade krav på tillbörlig aktsamhet.
I artikel 13 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om förenklade krav på tillbörlig aktsamhet. Enligt punkt 1 behöver verksamhetsutövare inte fullgöra de skyldigheter i fråga om riskbedömning och riskreducering som föreskrivs i förordningen i situationer där råvarorna och produkterna har producerats i länder med låg risk. I artikel 25 i avskogningsförordningen föreskrivs det om sanktioner. Enligt artikeln ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för verksamhetsutövares eller handlares överträdelser av EU:s avskogningsförordning. I punkt 2 i artikeln finns en förteckning över sanktionerna. I punkt 2 f föreskrivs det om förbud mot att tillämpa det förenklade förfarande för tillbörlig aktsamhet som avses i artikel 13 vid allvarliga eller upprepade överträdelser. Bestämmelser om detta förbud finns i den föreslagna paragrafen. Enligt 1 mom. kan Livsmedelsverket meddela en verksamhetsutövare eller stor handlare ett sådant förbud. Enligt artikel 5.1 i avskogningsförordningen ska handlare som inte är små och medelstora företag anses vara verksamhetsutövare som inte är små och medelstora företag och ska också omfattas av skyldigheterna enligt artikel 13 i förordningen. Det är inte fråga om ett absolut förbud mot utsläppande på marknaden, tillhandahållande på marknaden eller export, utan uttryckligen ett förbud mot att utnyttja förenklade krav på tillbörlig aktsamhet (due diligence).
Livsmedelsverket kan meddela förbud endast i sådana situationer där det är fråga om allvarliga överträdelser eller upprepade överträdelser. Som överträdelser kan det vara fråga om försummelse av den bedömnings- eller utvärderingsskyldighet som gäller förenklade krav på tillbörlig aktsamhet och som avses i artikel 13.1 i EU:s avskogningsförordning. Likaså kan det vara fråga om försummelse av skyldigheten att vidta åtgärder enligt punkt 2 i artikeln. Enligt den ska en verksamhetsutövare fullgöra skyldigheterna i fråga om riskbedömning och riskreducering enligt artiklarna 10 och 11 i förordningen, om verksamhetsutövaren får kännedom om relevant information om att produkterna inte uppfyller kraven i förordningen. All relevant information bör också vidarebefordras till den behöriga myndigheten. Också skyldigheten att ge tillgång till dokumentation enligt artikel 13.1 i förordningen kan komma i fråga som en överträdelse. Det torde t.ex. kunna anses att om verksamhetsutövaren har vidarebefordrat endast en del av informationen enligt 1 eller 2 punkten till den behöriga myndigheten eller vidarebefordrat informationen med fördröjning, är det inte fråga om en sådan allvarlig överträdelse som avses i paragrafen. I 2 mom.
föreskrivs det att förbudet utan dröjsmål ska återkallas när bristerna har avhjälpts på ett sätt som Livsmedelsverket godkänner. Med ett sätt som Livsmedelsverket godkänner avses här att bristerna till väsentliga delar har avhjälpts.
Det förenklade krav på tillbörlig aktsamhet som föreskrivs i artikel 13 i avskogningsförordningen torde i praktiken utnyttjas i stor utsträckning. Det minskar avsevärt verksamhetsutövarna och handlarnas skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet. Därför kan det också vara förenat med eventuellt missbruk och i och med det kan det anses motiverat att det i 19 § föreskrivs om möjligheten att förena förbudet med vite. Bestämmelser om vite finns i viteslagen. Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket övervaka att förbudet iakttas.
19 §
.
Vite samt hot om tvångsutförande och avbrytande
. I paragrafen föreskrivs det om Livsmedelsverkets möjlighet att förena ett förbud eller föreläggande med vite, med hot om tvångsutförande eller avbrytande enligt viteslagen.
Enligt 10 § i viteslagen kan vite dömas ut, om ett förbud eller beslut inte har iakttagits och om det inte finns någon giltig orsak till detta. En part, dvs. i detta fall en verksamhetsutövare eller en handlare, ska i enlighet med 22 § i viteslagen ges tillfälle att lämna förklaring enligt 34 § i förvaltningslagen. Det kan anses att hot om att vite måste betalas oftast torde vara en tillräcklig sanktion för att en verksamhetsutövare eller handlare senast ska vidta åtgärder för att avhjälpa bristerna, och därför torde man mycket sällan bli tvungen att tillgripa betalning av vite.
På motsvarande sätt besluter den myndighet som har förelagt hot om tvångsutförande att hotet ska verkställas med iakttagande av vad som föreskrivs om vite i 10 § 1 mom. och 13 § i viteslagen. Enligt 34 § i förvaltningslagen ska en part höras innan hot om tvångsutförande föreläggs och verkställs.
Den myndighet som har förelagt hot om avbrytande besluter att hotet ska verkställas med iakttagande av vad som föreskrivs om vite i 10 § 1 mom. och 13 §. Livsmedelsverket kan självt sköta avbrytandet genom att självt vidta behövliga åtgärder eller genom att låta någon annan myndighet eller enskild utföra dem. Polisen ska då ge behövlig handräckning.
Myndigheternas administrativa tvångsmedel kan användas så att de stöder varandra. Till exempel om föreläggande och utdömande av vite visar sig vara otillräckligt, är det möjligt att övergå till hot om avbrytande. I fråga om tillfälligt avbrytande enligt 14 § är de förfaranden som avses i viteslagen inte nödvändigtvis ändamålsenliga, eftersom det då är fråga om en brådskande åtgärd som måste vidtas omedelbart.
20 §
.
Överträdelseavgift.
I artikel 25 i avskogningsförordningen föreskrivs det om sanktioner. Artikel 25.1 innehåller en allmän bestämmelse om sanktioner, enligt vilken medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för verksamhetsutövares och handlares överträdelser av avskogningsförordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. I punkt 2 föreskrivs dessutom att sanktionerna enligt punkt 1 ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Dessa sanktioner ska innefatta de sanktioner som anges i punkten, dvs. böter, förverkande av produkter, förverkande av inkomster, uteslutande från offentlig upphandling och offentlig finansiering, tillfälligt förbud och förbud mot att tillämpa det förenklade förfarandet för tillbörlig aktsamhet. Artikeln förutsätter dock inte att det för varje överträdelse av en skyldighet enligt förordningen ska vara möjligt att påföra alla de nämnda påföljderna. Användningen av det nationella handlingsutrymmet i anslutning till artikel 25 i EU:s avskogningsförordning och administrativa sanktioner har bedömts ovan i avsnitt 4.1.4.
I 4 kap. i den föreslagna lagen föreskrivs det om administrativa påföljder av straffkaraktär, dvs. administrativa sanktioner. Som en administrativ sanktion kan i regel betraktas en påföljd som grundar sig på ett förvaltningsbeslut och som i sak kan jämställas med ett straffrättsligt straff och som en förvaltningsmyndighet påför en fysisk eller juridisk person med anledning av en överträdelse av lagen. Till skillnad från den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror ska det i den föreslagna lagen inte föreskrivas om straffrättsliga påföljder, utan alla påföljder är administrativa påföljder. Bestämmelserna om påföljdsavgifter grundar sig i fråga om den föreslagna lagen på skyldigheterna enligt artiklarna 25.1 och 25.2 a i avskogningsförordningen.
Benämningen på en administrativ sanktion ska så väl som möjligt motsvara också den gärning som sanktionen riktas mot. Benämningen ”påföljdsavgift” används i allmänhet för sanktioner som påförs för allvarligare överträdelser och försummelser av lagstiftningen, medan benämningen ”överträdelseavgift”, ”ordningsavgift” eller ”felavgift” oftast används för sanktioner som påförs för mindre överträdelser. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om en överträdelseavgift som gäller mindre förseelser. I den föreslagna 23 § föreskrivs det om en administrativ påföljdsavgift som hänför sig till allvarligare förseelser. När det föreskrivs om administrativa sanktioner ska den allmänna utgångspunkten vara att påföljden ska tillämpas i sista hand i förhållande till andra administrativa påföljder som påförs för samma överträdelse. I den föreslagna lagen föreskrivs det i de ovannämnda paragraferna bland annat om föreläggande om rättelse och förbud, som är de primära metoderna för Livsmedelsverket att ingripa i överträdelser.
Bestämmelsen om sanktioner i artikel 25 i EU:s avskogningsförordning är av allmän karaktär. Då är en överträdelseavgift eller påföljdsavgift inte nödvändigtvis nödvändig för alla gärningar eller försummelser som strider mot skyldigheterna enligt EU-rättsakten, och en sådan avgift är inte nödvändigtvis ens möjlig. Detta är fallet t.ex. om skyldigheterna enligt förordningen är inexakta eller om överträdelsen av skyldigheterna kan anses ha ringa betydelse med tanke på syftet med regleringen. Således föreskrivs en överträdelseavgift som påföljd endast för sådana gärningar eller försummelser i fråga om vilka det kan anses vara en nödvändig och proportionell åtgärd. Dessutom ska det med anledning av förbudet mot dubbel straffbarhet i fråga om administrativa påföljder av straffkaraktär ses till att flera påföljder av straffkaraktär inte kan påföras för samma gärning. Förbudet mot dubbel straffbarhet har i de föreslagna bestämmelserna beaktats så att det inte föreskrivs om samma förseelser i överträdelseavgiften och i den administrativa påföljdsavgift som avses i 23 § i den föreslagna lagen. Påföljden för mindre förseelser är i regel en överträdelseavgift och för allvarligare förseelser en administrativ påföljdsavgift. Å andra sidan ska en del av förseelserna anses vara sådana att det med beaktande av förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna inte finns grunder för att föreskriva om administrativa påföljder av straffkaraktär i fråga om dem.
Oskuldspresumtionen hör till de garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning som tryggas i 21 § i grundlagen. Dess centrala innehåll är att bevisbördan i brottmål alltid innehas av åklagaren och att den misstänkte inte behöver bevisa sin oskuld för att undgå straff. Oskuldspresumtionen bör i regel iakttas också när en administrativ sanktion som kan jämställas med ett straffrättsligt straff åläggs. Ett centralt rättsstatligt krav är således att en administrativ sanktion uttryckligen ska gälla den som gör sig skyldig till en överträdelse och att myndigheten ska lägga fram tillräckliga bevis för att en påföljd ska kunna påföras. Både i fråga om en överträdelseavgift och en administrativ påföljdsavgift är det fråga om en bedömning som grundar sig på tillräknande, vilket innebär att sanktionen förutsätter uppsåt eller oaktsamhet av den som är föremål för sanktionen. Med beaktande av att Livsmedelsverket också har tillgång till omfattande administrativa påföljder, såsom föreläggande om rättelse och förbud, kan det föreslagna regleringssättet anses vara tillräckligt och ändamålsenligt.
Med beaktande av oskuldspresumtionen kan utgångspunkten för påförande av överträdelseavgift anses vara att den behöriga myndigheten, dvs. Livsmedelsverket, ansvarar för att överträdelsen eller försummelsen utreds tillräckligt och på behörigt sätt samt för att påvisa den. Bestämmelser om myndigheternas utredningsansvar finns i 31 § i förvaltningslagen. Enligt den bestämmelsen ska en myndighet se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt och skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras.
I 1 mom. föreskrivs det om den överträdelseavgift som ska påföras verksamhetsutövare eller andra handlare än små och medelstora företag, dvs. s.k. stora handlare, när de uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de punkter i förordningen som definieras i momentet. I lagstiftningen ska det inte tas in bestämmelser om starkare styrnings- och tillsynsmetoder än vad överträdelsens allvarlighetsgrad och andra relevanta omständigheter gör nödvändigt i varje enskilt fall. I momentet specificeras de överträdelser som kan komma i fråga genom en hänvisning till artiklarna i EU:s avskogningsförordning. Den noggrannhet med vilken överträdelserna har specificerats har bedömts med tanke på att de ska uppfylla kraven enligt legalitetsprincipen. I enlighet med legalitetsprincipen ska det i fråga om administrativa sanktioner entydigt framgå vilka gärningar i strid med lagstiftningen eller vilka försummelser av lagstiftningen som kan leda till en sanktion som påföljd. Gärningar och försummelser för vilka det kan utfärdas sanktioner ska dessutom beskrivas i lag för att kunna slås fast. Det är särskilt viktigt att bestämmelserna är så utformade att åläggandet av sanktioner är tillräckligt förutsägbart för dem som regleringen gäller. Dessa krav kan i och med de detaljerade hänvisningarna i paragrafen anses vara uppfyllda.
Momentets 1 punkt gäller underlåtelse att avge en DD-förklaring enligt artikel 4.2 i EU:s avskogningsförordning (motsvarar artikel 3 c i förordningen). Livsmedelsverket kan påföra en överträdelseavgift på en sådan verksamhetsutövare eller annan handlare än ett litet eller medelstort företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet släpper ut på marknaden, tillhandahåller på marknaden eller exporterar produkter för vilka det inte har lämnats in en förklaring om tillbörlig aktsamhet enligt artikel 4.2 i avskogningsförordningen. Bestämmelser om förklaring om tillbörlig aktsamhet finns också i artikel 3 c i förordningen. Dessa punkter i förordningen motsvarar varandra, men i artikel 4.2 beskrivs mer konkret vad som avses med DD-förklaring, såsom att den tillhandahålls via det EUDR-informationssystem som avses i artikel 33. Avsaknad av DD-förklaring kan anses vara en relativt tydlig och lätt konstaterbar förseelse. Den gärning som ska påföras sanktioner hänför sig till brott mot avskogningsförordningen. Med beaktande av att det i artikel 3 i förordningen föreskrivs om de villkor som produkter och råvaror ska uppfylla för att få släppas ut på marknaden, tillhandahållas på marknaden eller exporteras, är det fråga om kärnbestämmelser i avskogningsförordningen med beaktande av vad som eftersträvas med förordningen. De två andra punkterna i artikel 3 i förordningen ingår i tillämpningsområdet för den administrativa påföljdsavgiften i 23 §. Det kan dock anses att underlåtenhet att tillhandahålla en DD-förklaring är mindre klandervärt jämfört med dessa överträdelser, eftersom det är fråga om att lämna uppgifter till ett informationssystem och inte om att en produkt har orsakat avskogning.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det vidare om den överträdelseavgift som kan påföras verksamhetsutövare eller stora handlare. I 2 punkten underpunkt a föreskrivs det om åsidosättande av skyldigheten att bevara dokumentation som anges i artikel 4.3 i avskogningsförordningen. Enligt artikel 4.3 i förordningen ska dokumentation om DD-förklaringen bevaras i fem år från det att förklaringen lämnats in via EUDR-informationssystemet. Bestämmelsen i 2 punkten underpunkt b hänför sig å sin sida till verksamhetsutövares och handlares informationsskyldighet, om de får kännedom om ny information som tyder på att en produkt som de har släppt ut på marknaden eller tillhandahållit på marknaden inte uppfyller kraven i förordningen. I enlighet med artikel 4.5 i förordningen ska de behöriga myndigheterna och den handlare till vilken produkten har levererats omedelbart informeras om detta. Momentets 2 punkt underpunkt c gäller åsidosättande av den skyldighet att lämna information som anges i artiklarna 4.7 och 6.3 i förordningen. Artikel 4.7 i förordningen gäller lämnande av information till dem som är längre ned i leveranskedjan. Artikel 6.3 i förordningen gäller en situation där en fysisk person eller ett mikroföretag bemyndigar nästa verksamhetsutövare eller handlare längre ned i leveranskedjan och den ska till den nästa verksamhetsutövaren eller handlaren längre ned i leveranskedjan lämna den information som anges i punkten. Med beaktande av de krav på nödvändighet och proportionalitet som hänför sig till påföljdsbestämmelser av straffkaraktär kan de överträdelser som avses i underpunkterna a, b och c anses vara motiverade med tanke på överträdelseavgiften. Skyldigheterna i de nämnda underpunkterna hänför sig till utredning och verifiering av produktens ursprungskedja. Om en verksamhetsutövare eller en stor handlare inte för egen del ser till att den information som hänför sig till påvisande av att en produkts ursprungsuppgifter är korrekta bevaras och att informationen sprids, kan detta anses klandervärt med tanke på förordningens syften.
I 2 punkten underpunkt d föreskrivs det om åsidosättande av de dokumentations- och granskningsskyldigheter och den skyldighet att ge tillgång till information som avses i artikel 10.4 i förordningen. Den riskbedömning som avses i artikel 10 ska dokumenteras och ses över minst en gång om året. Dessutom ska den på begäran göras tillgänglig för den behöriga myndigheten. På motsvarande sätt föreskrivs det i 2 punkten underpunkt e om åsidosättande av dokumentations- och granskningsskyldigheterna och skyldigheten att göra informationen tillgänglig för den behöriga myndigheten enligt artikel 11. Artikel 11 gäller riskreducering.
I 2 punkten underpunkt f föreskrivs det om åsidosättande av skyldigheterna enligt artikel 12.2 i EU:s avskogningsförordning. I artikel 12 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om system för tillbörlig aktsamhet. Enligt punkt 2 ska systemet ses över minst en gång om året, det ska uppdateras och dessutom ska dokumentation om uppdateringarna bevaras i fem år. I 2 punkten underpunkt g föreskrivs det om åsidosättande av artikel 12.5 i förordningen. Den gäller skyldigheten att bevara dokumentation om tillbörlig aktsamhet under fem år och att på begäran ge den behöriga myndigheten tillgång till dokumentationen. Momentets 2 punkt underpunkt h hänför sig till artikel 13 i förordningen, som gäller förenklade krav på tillbörlig aktsamhet och hänför sig till produktionslandets riskklassificering. I underpunkten föreskrivs det om åsidosättande av skyldigheten att vidta åtgärder enligt artikel 13.2. Det rör sig om en situation då man erhåller ny information som skulle kunna tyda på att en produkt inte uppfyller kraven i artikel 13 eller att förordningen kringgås.
Det kan anses vara motiverat att inkludera de försummelser som beskrivs i underpunkterna d-h i bestämmelsen om överträdelseavgift, eftersom de hänför sig till kontroll av tillbörlig aktsamhet och av systemet för tillbörlig aktsamhet. Momentets 2 punkt underpunkt h hänför sig särskilt till att man förvissar sig om och bedömer att de förenklade kraven på tillbörlig aktsamhet uppfylls. För att kunna verifiera produkternas ursprungskedjor ska det finnas ett system för tillbörlig aktsamhet som genomförts på korrekt sätt. Om en aktör i kedjan inte uppfyller sin egen del av kraven i EU:s avskogningsförordning, har det konsekvenser för andra aktörer i kedjan och för handlarna.
Paragrafens 1 mom. 3 punkt gäller också kraven på tillbörlig aktsamhet. Enligt artikel 9.1 i avskogningsförordningen ska verksamhetsutövare samla in information, handlingar och uppgifter som visar att produkterna uppfyller kraven i artikel 3 i förordningen, och i detta syfte ska den information som anges i artikeln bevaras i fem år. I 3 punkten underpunkt a föreskrivs det om underlåtelse att fullgöra dessa skyldigheter. Kommissionen har i samband med uppdateringen av FAQ-dokumentet, som publicerades den 15 april 2025, förtydligat tolkningen av stora verksamhetsutövares och handlares skyldigheter (FAQ, punkt 3.4). I FAQ-dokumentet har kommissionen ansett att informationskraven i artikel 9 inte ska gälla verksamhetsutövare eller handlare som befinner sig längre ned i leveranskedjan. På basis av FAQ-dokumentet kan dessa verksamhetsutövare eller handlare fullgöra skyldigheten genom det förfarande som föreskrivs i artikel 4.9 i förordningen. Bestämmelser om åsidosättande av skyldigheterna enligt artikel 4.9 finns i 2 mom. I 3 punkten underpunkt b föreskrivs det om underlåtelse att fullgöra skyldigheterna i artikel 10 i förordningen att göra en riskbedömning och ta hänsyn till kriterierna för riskbedömningen. Skyldigheten gäller både verksamhetsutövare och andra handlare än små och medelstora företag. I artikel 10.2 beskrivs de frågor som särskilt bör beaktas vid riskbedömningen. Med tanke på verifieringen av produktens ursprung kan förseelser som avses i 3 punkten underpunkterna a och b anses vara så pass betydande att det i fråga om dem är motiverat att föreskriva en överträdelseavgift som påföljd.
Paragrafens 2 mom. hänför sig till de skyldigheter enligt artikel 4.9 i förordningen som gäller andra verksamhetsutövare eller handlare än små och medelstora företag. I artikel 4.9 i förordningen föreskrivs det om i vilka situationer en sådan verksamhetsutövare eller handlare kan hänvisa till DD-förklaringar som redan har lämnats i enlighet med artikel 33 i förordningen. Enligt punkt 9 har dessa aktörer en skyldighet att förvissa sig om att tillbörlig aktsamhet har visats. Dessutom ska referensnumren för de DD-förklaringar som lämnats in inkluderas i de DD-förklaringar som de lämnar in. Kommissionen har i samband med sin uppdatering av FAQ-dokumentet den 15 april 2025 kompletterat tolkningen av stora verksamhetsutövares och handlares skyldigheter (FAQ, punkt 3.4). Den hänför sig också till preciseringen av tolkningen av artikel 4.9 i förordningen.
I 3 mom. föreskrivs det om överträdelseavgift för handlare som är små och medelstora företag. Livsmedelsverket kan påföra en överträdelseavgift, om en handlare som är ett litet eller medelstort företag uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter de punkter i förordningen som definieras i momentet. Momentets 1 punkt gäller skyldigheten att samla in och bevara information som anges i artikel 5.3 i förordningen. I praktiken innebär det bl.a. att samla in och bevara referensnummer för DD-förklaringar. Handlare som är små och medelstora företag har lindrigare skyldigheter än verksamhetsutövare och stora handlare. De har dock en viktig roll med tanke på bevarandet av uppgifterna om produktens ursprungskedja, vilket påverkar andra aktörer i kedjan. Enligt 2 punkten kan en överträdelseavgift komma i fråga också i sådana situationer där en handlare som är ett litet eller medelstort företag åsidosätter den informationsskyldighet som anges i artikel 5.5 i avskogningsförordningen. Om handlare som är små eller medelstora företag får kännedom om ny information om att det finns en risk för att en produkt som de tillhandahåller på marknaden inte uppfyller kraven i förordningen, ska de enligt artikel 5.5 omedelbart informera de behöriga myndigheterna samt de handlare som de har levererat de relevanta produkterna till. Detta är en central skyldighet med tanke på produktens ursprungskedja. Således kan det anses vara en proportionerlig påföljd att åsidosättande av skyldigheterna för handlare som är små eller medelstora företag enligt 2 mom. bestraffas med en överträdelseavgift, vilket också kan anses ha en individualpreventiv och allmänpreventiv effekt.
I 4 mom. föreskrivs det vidare att en överträdelseavgift inte får påföras om det har förflutit mer än två år sedan gärningen begicks. I 4 mom. föreskrivs det dessutom om verkställigheten av en överträdelseavgift, och i anslutning till detta föreslås det att lagen om verkställighet av böter ska tillämpas. Till denna del föreslås det att det till lagen om verkställighet av böter fogas en bestämmelse om uttag av påföljdsavgifter enligt den föreslagna lagen, dvs. också om uttag av överträdelseavgift. Utgångspunkten är då att överträdelseavgiften kan verkställas först på basis av ett lagakraftvunnet beslut. Rättsregistercentralen sköter verkställigheten av de påföljder som avses i lagen om verkställighet av böter.
21 §
.
Överträdelseavgiftens belopp
. I paragrafen föreskrivs det om överträdelseavgiftens belopp. Enligt 1 mom. är överträdelseavgiften 300 euro för fysiska personer och 500, 1 000, 2 000 eller 3 000 euro för juridiska personer beroende på storleksklass. Det är fråga om en fast avgift i euro som Livsmedelsverket kan påföra vid sådana överträdelser som avses i 20 §. Ett fast belopp som bestämts på förhand försnabbar behandlingen av ärendet vid Livsmedelsverket jämfört med en situation där det i fråga om överträdelseavgiften föreskrivs om avgiftens minimi- och maximibelopp och Livsmedelsverket i enskilda fall bedömer och besluter om avgiftens storlek. Med beaktande av att överträdelseavgiften, liksom även den administrativa påföljdsavgiften, i praktiken är en sekundär påföljd efter andra administrativa påföljder som föreskrivs i lagen, kan en fast avgift i euro anses vara ändamålsenlig. Som jämförelse i fråga om överträdelseavgiftens belopp kan betraktas t.ex. överträdelseavgiften enligt 50 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken, som är minst 100 eller 300 euro och för fysiska personer högst 5 000 euro eller 25 000 euro samt för juridiska personer högst 10 000 euro eller 50 000 euro.
Bestämmelserna om administrativa sanktioner ska uppfylla kraven på proportionalitet. Påföljden måste således stå i rätt proportion till gärningens art eller dess skadlighet. Avgiften ska å andra sidan vara tillräckligt kännbar för den som är föremål för avgiften för att den individualpreventiva och allmänpreventiva effekt som krävs av sanktionssystemet ska uppnås. Därför föreslås det att överträdelseavgiftens storlek ska graderas enligt de juridiska personernas storlek. I 1 mom. föreskrivs det om grunderna för bestämmande av överträdelseavgiftens storlek för juridiska personer som är bokföringsskyldiga enligt 1 kap. 1 § i bokföringslagen. Graderingen av avgiftsbeloppet grundar sig på de gränsvärden för mikroföretag, små företag, medelstora företag och stora företag som anges i 4 a–4 c § i bokföringslagen. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att överträdelseavgiften ska vara 500 euro för mikroföretag, 1000 euro för små företag, 2000 euro för medelstora företag och 3000 euro för stora företag. Företagets storlek bedöms utifrån det senast färdigställda bokslutet. Om affärsverksamheten nyligen har inletts och något bokslut inte finns att tillgå, kan storleksklassen bedömas utifrån annan tillgänglig utredning. De föreslagna avgiftsbeloppen beaktar verksamhetsutövarnas ekonomiska ställning, varvid avgifterna kan anses vara förebyggande och proportionella. Dessutom säkerställs avgiftens proportionalitet genom att den avgift som påförs fysiska personer är mindre än den avgift som påförs juridiska personer. I 2 mom. föreskrivs det att vad som i denna paragraf föreskrivs om mikroföretag, små företag, medelstora företag och stora företag tillämpas också på andra juridiska personer som är bokföringsskyldiga enligt någon annan lag än bokföringslagen. I och med detta utvidgas de ovannämnda definitionerna till att gälla sådana bokföringsskyldiga vars bokföringsskyldighet det föreskrivs om i någon annan lag. Sådana är t.ex. kommuner och kommunala affärsverk enligt kommunallagen (410/2015). Storleken på den överträdelseavgift som påförs dessa bestäms på motsvarande sätt i enlighet med ovannämnda gränsvärden i bokföringslagen.
22 §
.
Att avstå från att påföra överträdelseavgift.
I paragrafen föreslås bestämmelser om att avstå från att påföra överträdelseavgift enligt 20 §. Livsmedelsverket ska avstå från att påföra överträdelseavgift, om försummelsen är ringa eller det finns en giltig orsak till försummelsen eller om det med beaktande av omständigheterna vore oskäligt att påföra överträdelseavgift. I fråga om bestämmelserna om påföljdsavgifter har det allmänt ansetts att bestämmelserna i regel ska göra det möjligt att avstå från att påföra påföljd på grund av att förseelsen är ringa eller om förfarandet av någon annan orsak ska anses oskäligt. Likaså kan det i praktiken bli aktuellt att inte påföra en påföljd i fråga om ursäktliga förseelser samt i en situation där påförandet av en påföljdsavgift beror på orsaker som är oberoende av den betalningsskyldige. Det kan vara fråga om en sådan situation t.ex. när de dokument som enligt EU:s avskogningsförordning ska bevaras inte finns i verksamhetsutövarens eller handlarens besittning, men orsaken till att dokumenten saknas är sådana faktorer som inte kan anses bero på verksamhetsutövaren eller handlaren i fråga. Vid bedömningen av om förhållandena för överträdelseavgiften är skäliga kan också t.ex. gärningsmannens ekonomiska ställning vara av betydelse.
23 §
.
Administrativ påföljdsavgift.
I paragrafen föreslås bestämmelser om en administrativ påföljdsavgift som i förhållande till överträdelseavgiften ska tillämpas på allvarligare överträdelser. Liksom överträdelseavgiften ingår inte heller den administrativa påföljdsavgiften i påföljdsbestämmelserna i den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror. I specialmotiveringen till 20 § beskrivs principerna för administrativa sanktioner närmare med tanke på de avgöranden som fattats i samband med denna lag samt bestämmelserna om påföljder i EU:s avskogningsförordning. Användningen av det nationella handlingsutrymmet i anslutning till artikel 25 i EU:s avskogningsförordning och administrativa sanktioner har bedömts ovan i avsnitt 4.1.4.
Den administrativa påföljdsavgiften kan som helhet betraktas som en betydande påföljd. Den administrativa påföljdsavgiften föreslås som påföljd med anledning av EU-regleringen. Artikel 25.2 a i EU:s avskogningsförordning förutsätter att medlemsstaterna föreskriver om bötesstraff, vars maximibelopp för juridiska personer ska vara minst 4 procent av omsättningen. Eftersom en sanktion som är bunden till omsättningen inte anses vara förenlig med det straffrättsliga systemet i Finland, föreslås det att EU:s avskogningsförordning kompletteras uttryckligen med en administrativ påföljdsavgift.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om en administrativ påföljdsavgift som påförs verksamhetsutövare eller andra handlare än små och medelstora företag, dvs. s.k. stora handlare. I 1 punkten föreskrivs det om påföljdsavgift för brott mot artikel 3 i avskogningsförordningen. I artikel 3 i förordningen föreskrivs det om de villkor som produkter och råvaror ska uppfylla för att få släppas ut på marknaden, tillhandahållas på marknaden eller exporteras, vilket innebär att det är fråga om kärnbestämmelser i avskogningsförordningen med beaktande av vad som eftersträvas med förordningen. I 1 punkten underpunkt a föreskrivs det om situationer där produkterna inte är avskogningsfria enligt artikel 3 a. Begreppet avskogningsfri definieras i artikel 2.13 i förordningen. I praktiken innebär det att ingen avskogning eller skogsförstörelse har fått äga rum på produktionsområdet efter den 31 december 2020. Om en produkt inte uppfyller detta krav, är den inte en så kallad avskogningsfri produkt och sådana produkter bör inte finnas på marknaden. I 1 punkten underpunkt b föreskrivs det om produkter som inte har producerats i enlighet med den relevanta lagstiftning i produktionslandet som avses i artikel 2.40. Punkten motsvarar kravet i artikel 3 b i avskogningsförordningen, men genom att hänvisa till artikel 2.40 är regleringen mer detaljerad. I artikel 2.40 definieras som relevant lagstiftning i produktionslandet de lagar som är tillämpliga i produktionslandet när det gäller produktionsområdets rättsliga status i fråga om de regleringsområden som anges närmare i punkten, såsom skogsrelaterade regler, om de är direkt relaterade till avverkning av virkesråvara. Med tanke på att det berörda produktionslandet kan ligga var som helst i världen är det inte nödvändigtvis enkelt att bedöma överträdelsen. Detta har man dock strävat efter att klargöra i punkt 6 a i kommissionens vägledningsdokument, där det betonas att det endast är fråga om lagar som reglerar produktionsområdets rättsliga status. I vägledningsdokumentet betonas också att förordningen är flexibel och där preciseras inte specifika lagar, eftersom de varierar från land till land. Det kan t.ex. vara fråga om sådant virke som har producerats i Finland, men i samband med avverkningen har skogslagens bestämmelser om drivning överträtts. De förseelser som ingår i 1 punkten underpunkterna a och b kan anses höra till de viktigaste punkterna i EU:s avskogningsförordning med tanke på förordningens syften. Därför är det ändamålsenligt att brott mot bestämmelserna i fråga omfattas av en sträng påföljd, dvs. en administrativ påföljdsavgift.
Enligt 2 punkten underpunkt a kan Livsmedelsverket påföra en administrativ påföljdsavgift på en sådan verksamhetsutövare eller stor handlare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter den skyldighet att inrätta och uppdatera ett system för tillbörlig aktsamhet som anges i artikel 12.1 i EU:s avskogningsförordning. Kravet på ett system för tillbörlig aktsamhet enligt artikel 12 i förordningen är centralt med tanke på förordningens syften och med tanke på påvisandet av att förordningen iakttas. Med hjälp av systemet säkerställs och påvisas att den tillbörliga aktsamhet som föreskrivs i artikel 8 i förordningen iakttas. Tillbörlig aktsamhet omfattar informationskraven i artikel 9, riskbedömningen i artikel 10 och åtgärder för riskreducering i artikel 11 i förordningen. Avskogningsförordningen består av två centrala skyldigheter genom vilka produktens överensstämmelse med förordningen säkerställs. Den ena är DD-förklaringen och det andra centrala elementet är iakttagande av tillbörlig aktsamhet, om vilket det finns detaljerade bestämmelser i artiklarna 8–11 i förordningen. I artikel 12 i avskogningsförordningen föreskrivs det om upprättande och underhåll av system för tillbörlig aktsamhet, rapportering och dokumentation, dvs. i praktiken om systemet för tillbörlig aktsamhet. Enligt punkt 1 ska ett system inrättas och uppdateras. En administrativ påföljdsavgift kan i samband med överträdelse av artikel 12.1 anses vara proportionerlig och också nödvändig med beaktande av förordningens syften. Likaså kan det anses att överträdelsen i enlighet med kraven i legalitetsprincipen har specificerats i detalj i momentet och att den inte överlappar bestämmelserna om överträdelseavgift.
I 2 punkten underpunkt b föreskrivs det om försummelse av den bedömnings- och utvärderingsskyldighet som gäller förenklade krav på tillbörlig aktsamhet och som avses i artikel 13.1 i avskogningsförordningen. De förenklade kraven på tillbörlig aktsamhet hänför sig till produktionslandets riskklassificering. I punkt b föreskrivs det om åsidosättande av den bedömnings- och utvärderingsskyldighet som gäller detta förfarande och som avses i artikel 13.1. Om man tillämpar det förenklade förfarandet är man skyldig att se till att produktionskedjan uppfyller kraven i artikel 13. I praktiken innebär det att man, efter att ha gjort en bedömning av de risker som beskrivs i artikel 13.1, har förvissat sig om att alla råvaror och produkter har producerats i länder eller delar av länder där risken klassificerats som låg. Åsidosättande av artikel 13.1 kan anses vara motiverat att inkludera i bestämmelsen om överträdelseavgift, eftersom den hänför sig till kontroll av produktens ursprung. Det är motiverat att kräva aktsamhet vid tillämpningen av artikel 13 i förordningen, eftersom man med stöd av den kan underlåta att iaktta många aspekter av aktsamhet. Det är viktigt att de förenklade kraven på tillbörlig aktsamhet enligt artikel 13 endast tillämpas när villkoren för detta är uppfyllda. Om en aktör i kedjan inte uppfyller sin egen del av kraven i EU:s avskogningsförordning, har det konsekvenser för andra aktörer i kedjan och för handlarna. För att förhindra missbruk är det motiverat att föreskriva om en sträng påföljd, dvs. en administrativ påföljdsavgift, för brott mot artikel 13.1, vilket i fråga om denna bestämmelse också kan anses ha en förebyggande betydelse.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om när Livsmedelsverket kan påföra en administrativ påföljdsavgift på en verksamhetsutövare eller handlare som agerar som ombud. Detta kan komma i fråga om en verksamhetsutövare eller handlare släpper ut på marknaden, tillhandahåller på marknaden eller exporterar sådana produkter som står i strid med kraven i artikel 6.3 i avskogningsförordningen. Enligt den punkten i förordningen kan en fysisk person eller ett mikroföretag bemyndiga den som är längre ned i leveranskedjan att för sin räkning lämna in en DD-förklaring. En sådan verksamhetsutövare eller handlare längre ned i leveranskedjan får inte släppa ut på marknaden, tillhandahålla på marknaden eller exportera produkter utan att ha lämnat in en sådan förklaring. Den som i en sådan situation bemyndigar en annan behåller ansvaret för att produkten uppfyller kraven i artikel 3. Om ett ombud handlar i strid med artikel 6.3 i förordningen, dvs. åsidosätter att lämna en sådan DD-förklaring som avses i artikel 4.2 i avskogningsförordningen, kan det anses vara särskilt klandervärt med beaktande av att det är fråga om verksamhet för en fysisk persons eller ett mikroföretags räkning som i princip inte kan förväntas ha omfattande kännedom om EU-lagstiftningen. Därför kan det anses ändamålsenligt att bestämmelserna om administrativ påföljdsavgift tillämpas också på verksamhetsutövare och handlare som agerar som ombud.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse som helt motsvarar bestämmelsen i 20 § 4 mom. om överträdelseavgift. På samma sätt som i fråga om överträdelseavgift får inte heller en administrativ påföljdsavgift påföras, om det har förflutit mer än två år sedan gärningen begicks. I momentet föreskrivs det dessutom om verkställigheten av en administrativ påföljdsavgift, och i anslutning till detta föreslås det att lagen om verkställighet av böter ska tillämpas. Såsom det konstateras ovan i samband med bestämmelsen om överträdelseavgift föreslås det att det till lagen om verkställighet av böter fogas en bestämmelse om uttag av påföljdsavgifter enligt den föreslagna lagen. Den administrativa påföljdsavgiften kan verkställas först på basis av ett lagakraftvunnet beslut.
24 §
.
Den administrativa påföljdsavgiftens belopp.
I artikel 25.2 a i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om kriterier för påföljdsavgiftens belopp. I 1 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket vid bedömningen av beloppet på den påföljdsavgift som avses i 23 § ska beakta de grunder för avgiften som anges i förordningen. Påföljdsavgiftens belopp ska i praktiken basera sig på en helhetsbedömning, vilket också är förenat med att påföljderna enligt förordningen ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt artikel 25.2 a i förordningen ska påföljdsavgiften för det första stå i proportion till miljöskadorna och produkternas värde. För det andra ska avgiften vara sådan att den säkerställer att de ansvariga faktiskt förlorar den vinst som härrör från deras överträdelser. Vidare anges det i led a att avgiften ska höjas gradvis vid upprepade överträdelser. Regleringen i fråga är således direkt tillämplig reglering i medlemsstaterna och i samband med EU:s avskogningsförordning har det inte närmare specificerats hur upprepade överträdelser i praktiken ska beaktas. I fråga om preskription av en gärning föreskrivs det i 23 § 3 mom. att en administrativ påföljdsavgift inte får påföras om det har förflutit mer än 2 år sedan gärningen begicks. Bedömningen av den gradvisa höjningen av avgiften baserar sig i princip på en helhetsbedömning och situationerna kan vara mycket olikartade. Bedömningen hänför sig särskilt till hur allvarlig eller skadlig överträdelsen av avskogningsförordningen är.
Artikel 25.2 a i avskogningsförordningen förutsätter att maximibeloppet på den avgift som det ska föreskrivas om nationellt är minst 4 procent av omsättningen för juridiska personer. I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det att avgiftens maximibelopp i fråga om en juridisk person är fyra procent så att avgiften vid behov höjs så att den överstiger en eventuell ekonomisk fördel. Likaså föreslås det att det inte föreskrivs särskilt om den nedre gränsen i lagen. I praktiken fastställer förbudet mot en ekonomisk fördel den nedre gränsen för avgiften. För fysiska personer fastställs en nedre och övre gräns i euro för storleken på den administrativa påföljdsavgiften. Även i detta sammanhang konstateras det att avgiftens storlek ska överstiga en eventuell ekonomisk fördel. För en fysisk person är den nedre gränsen för påföljdsavgiften 500 euro och den övre 5000 euro.
I 2 mom. föreskrivs det närmare om kriterierna för bedömning av påföljdsavgiftens belopp. Enligt artikel 25.2 i avskogningsförordningen ska sanktionerna vara effektiva, proportionella och avskräckande, vilket beaktas i detta moment. Avgiften kan enligt 2 mom. påföras till ett mindre belopp än minimibeloppet, om gärningen kan anses vara ringa och det med tanke på försummelsens art, hur ofta den upprepats, försummelsens planmässighet och andra omständigheter är skäligt att ingen avgift påförs eller att avgiften är lägre än minimibeloppet. Även om det inte föreskrivs särskilt om den nedre gränsen för avgiften för juridiska personer, fastställs den nedre gränsen för avgiften i praktiken av förbudet mot en ekonomisk fördel. Bestämmelserna om fråntagande av ekonomisk vinning i den föreslagna lagen kommer att ses över senare med anledning av genomförandet av miljöbrottsdirektivet. I och med genomförandet av direktivet kan varor eventuellt dömas förverkade med stöd av bestämmelserna om straffrättsliga förverkandepåföljder (10 kap. i strafflagen).
I 3 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket ska avstå från att påföra påföljdsavgift, om försummelsen är ringa eller det finns en giltig orsak till försummelsen eller om det med beaktande av omständigheterna vore oskäligt att påföra påföljdsavgift. Bestämmelsen motsvarar 22 § om att avstå från att påföra överträdelseavgift. I fråga om bestämmelserna om påföljdsavgifter har det allmänt ansetts att bestämmelserna i regel ska göra det möjligt att avstå från att påföra påföljd på grund av att förseelsen är ringa eller om förfarandet av någon annan orsak ska anses oskäligt. Likaså kan det i praktiken bli aktuellt att inte påföra en påföljd i fråga om ursäktliga förseelser samt i en situation där påförandet av en påföljdsavgift beror på orsaker som är oberoende av den betalningsskyldige. Det kan vara fråga om en sådan situation t.ex. när de dokument som enligt avskogningsförordningen ska bevaras inte finns i verksamhetsutövarens eller handlarens besittning, men orsaken till att dokumenten saknas är sådana faktorer som inte kan anses bero på verksamhetsutövaren eller handlaren i fråga. Vid bedömningen av om förhållandena för påföljdsavgiften är skäliga kan också t.ex. gärningsmannens ekonomiska ställning vara av betydelse.
25 §.Beslutsförfarande i vissa påföljdsärenden.
I paragrafen föreskrivs det om påförande av administrativ påföljdsavgift i sådana situationer där påföljdsavgiften uppgår till ett stort belopp. Avskogningsförordningen förutsätter inte uttryckligen någon motsvarande bestämmelse, men de böter som föreskrivs i EU:s avskogningsförordning (administrativa påföljdsavgifter) kan dock vara så stora att bestämmanderätten av konstitutionella skäl bör anförtros ett kollegialt organ för att säkerställa att förfarandet är behörigt, oberoende och opartiskt. I 1 mom. föreskrivs det om i vilka situationer påföljdsavgiften ska bestämmas av ett påföljdskollegium. Beslutanderätten för påföljdskollegiet ska endast gälla höga påföljdsavgifter. Gränsen går vid 100 000 euro. Paragrafen påverkar därför inte påförandet av påföljdsavgifter på 100 000 euro eller mindre. Gränsen gäller det belopp som föreslås. Eventuella dröjsmålspåföljder beaktas inte. Påföljdskollegiet kan slutligen besluta om en lägre påföljd, även under 100 000 euro, än vad som föreslagits. I enlighet med ordalydelsen i paragrafen ska gränsen på 100 000 euro fastställas per beslut. Det faktum att det totala beloppet överskrids som ett resultat av flera beslut ska inte leda till en situation som omfattas av paragrafen, förutsatt att ett enskilt beslut inte överskrider gränsen.
I 2 mom. föreskrivs det om sammansättningen för påföljdskollegiet med tre medlemmar. Kollegiet ska bestå av en ordförande och två medlemmar, som är tjänstemän vid Livsmedelsverket. Till exempel en överdirektör kan vara ordförande. Påföljdskollegiet är en del av Livsmedelsverket, och det är fråga om ett beslutsförfarande inom Livsmedelsverket. Om påföljdskollegiets beslut överklagas, är ändringssökanden och Livsmedelsverket parter. Även påföljdskollegiets rätt att få information ska bestämmas enligt Livsmedelsverkets rätt att få information. Eftersom det uttryckligen är fråga om beslutsförfarande kan Livsmedelsverket utse ett påföljdskollegium också från fall till fall.
Påföljdskollegiet fattar beslut efter föredragning. Föredragande är en tjänsteman vid Livsmedelsverket. Det kan t.ex. vara fråga om en person som ansvarar för tillsynsärendet i fråga och som också svarar för att ärendet utreds och bereds för föredragning. Utredningen av ett ärende som gäller påföljdsavgift och beredningen av beslutsförslaget ska ske i enlighet med förvaltningslagen. Påföljdskollegiet ska inte delta i den egentliga utredningen av ärendet. I praktiken innebär paragrafen att den tjänsteman som ansvarar för tillsynen föredrar ärendet för påföljdskollegiet och inte för direktören. Om den föredragande lägger fram en påföljd på mindre än 100 000 euro, men den som avgjort ärendet vill utdöma en påföljd på över 100 000 euro, kan den som avgjort ärendet föredra ärendet för kollegiet.
Påföljdskollegiet ska bestå av Livsmedelsverkets tjänstemän. Därmed omfattas de av allmänna tjänstemannarättsliga bestämmelser, inklusive bestämmelser om tjänsteansvar. Enligt 118 § 1 och 2 mom. i grundlagen svarar en tjänsteman för sådana beslut i ett kollegialt organ som tjänstemannen i egenskap av medlem av organet har biträtt. En föredragande som inte har reserverat sig mot beslutet svarar för det som har beslutats på föredragningen. Det handlar om att utöva betydande offentlig makt, vilket innebär att uppdraget inte kan läggas ut. I 2 mom. föreskrivs det också att som beslut gäller den ståndpunkt som majoriteten i sammansättningen på tre personer har omfattat.
Enligt 3 mom. ska alla som hör till kollegiet vara väl förtrogna med de bestämmelser som tillämpas i uppdraget. Häri ingår såväl förvaltningsförfarandet i allmänhet som substansregleringen. Det är också viktigt att det organ som beslutar om administrativa sanktioner även har har tillräcklig juridisk sakkunskap. Kriteriet uppfylls av en person som enligt behörighetsvillkoren för domare har någon annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt. Detta är emellertid inte det enda sättet att visa tillräcklig kompetens. Påföljdskollegiets verksamhet inriktas på administrativa bestämmelser och EU-regleringar ligger ofta till grund för påföljdsbefogenheterna. På så sätt kan t.ex. även annan högskoleexamen som omfattar juridiska studier, såsom förvaltningsvetenskaplig examen eller annan juridisk examen än den som nämns ovan, utgöra ett tillräckligt bevis på den sakkunskap som krävs.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det även att medlemmarna i påföljdskollegiet ska vara oberoende och opartiska. Momentet omfattar aspekter som rör både verkets interna och externa förbindelser. Från ett internt perspektiv kan påföljdskollegiet bestå av personer som befinner sig i olika positioner i verkets hierarki. Momentet innebär t.ex. att bestämmelserna om arbetsledning och övervakning i 14 § 1 mom. i statstjänstemannalagen inte får påverka en medlems verksamhet i påföljdskollegiet. Ordföranden i påföljdskollegiet får inte heller försöka påverka medlemmarnas verksamhet i påföljdskollegiet. Ur ett externt perspektiv ska tjänstemännen själva beakta detta krav t.ex. när de överväger en bisyssla enligt 18 § i statstjänstemannalagen. Tjänstemännen ska dessutom beakta även andra viktiga bestämmelser, såsom mottagande av ekonomisk förmån enligt 15 § i statstjänstemannalagen, jävsgrunderna enligt förvaltningslagen samt sekretessbestämmelserna i offentlighetslagen.
I 4 mom. föreskrivs det om kollegiets beslutförhet. Kollegiet är beslutfört med tre ledamöter, dvs. i en sammansättning med ordförande och två medlemmar.
26 §.Förhållande till straffrättsliga förfaranden.
Enligt förbudet mot dubbel straffbarhet får flera påföljder av straffkaraktär inte påföras för samma gärning. Bestämmelser om förbudet mot dubbel straffbarhet finns i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen och i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I 20 § 1 mom. 1 punkten samt 23 § 1 mom. 1 punkten och 3 mom. i den föreslagna lagen föreskrivs det om Livsmedelsverkets befogenhet att påföra överträdelseavgift eller påföljdsavgift för export av produkter i strid med vissa bestämmelser i avskogningsförordningen. Enligt 46 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten i strafflagen är brott mot eller försök till brott mot en regleringsföreskrift som föreskrivs i Europeiska unionens förordningar om import och export eller som meddelats med stöd av en sådan rättsakt straffbart som regleringsbrott. Straffet för regleringsbrott är böter eller fängelse i högst två år. I kapitlets 2 § föreskrivs det om grovt regleringsbrott. Både i de bestämmelser som nämns i den föreslagna lagen och i strafflagens bestämmelser om regleringsbrott är det således fråga om ett förfarande som strider mot bestämmelserna om export av produkter i EU-förordningen, och ett sådant förfarande som strider mot avskogningsförordningen verkar således kunna leda till både en administrativ och en straffrättslig påföljd. Därför föreskrivs det i paragrafen att överträdelsesavgift eller administrativ påföljdsavgift inte kan påföras den som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som är anhängigt vid domstol. Överträdelseavgift eller påföljdsavgift kan inte heller påföras den som för samma gärning har meddelats en lagakraftvunnen dom eller påförts straff.
27 §
.
Tidsbegränsad uteslutning från offentlig upphandling och från tilldelning av offentlig finansiering.
I artikel 25.2 d i EU:s avskogningsförordning förutsätts det att medlemsstaterna föreskriver om en påföljd där en verksamhetsutövare eller handlare tillfälligt utesluts från upphandlingsförfaranden och offentlig finansiering, inklusive anbudsförfaranden, bidrag och koncessioner. I 1 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket ska fatta beslutet i fråga i samband med att verket påför den administrativa påföljdsavgift som avses i 23 §. Det är ändamålsenligt att föreskriva att det är Livsmedelsverket som besluter om tidsbegränsad uteslutning från offentlig upphandling och från tilldelning av offentlig finansiering, eftersom verket påför den administrativa påföljdsavgiften och det i samband med detta är konsekvent att också fatta det beslut som avses i denna paragraf. Uteslutning från offentlig upphandling förutsätter således samtidigt en påföljdsavgift som Livsmedelsverket påför, vilket innebär att uteslutning från offentlig upphandling och finansiering inte kan användas som en självständig åtgärd, om t.ex. den upphandlande enheten misstänker verksamhet som strider mot EU:s avskogningsförordning.
I EU:s avskogningsförordning föreskrivs det att uteslutning från offentlig upphandling och från tilldelning av offentlig finansiering kan pågå högst 12 månader. I 2 mom. föreskrivs det i anslutning till detta att i samband med den administrativa påföljdsavgiften ska beslut om uteslutning från offentlig upphandling och från tilldelning av offentlig finansiering fattas för sex månader. Således utnyttjas i den nationella lagen det nationella handlingsutrymme som förordningen möjliggör i fråga om hur långvarig uteslutningen ska vara. Vid användningen av det nationella handlingsutrymmet har man också beaktat att det i artikel 25.2 i förordningen konstateras att påföljderna ska vara proportionella. I momentet föreskrivs dessutom att tidsfristen på sex månader börjar löpa när beslutet har vunnit laga kraft. Det är ändamålsenligt att binda inledandet av tidsfristen till ett lagakraftvunnet beslut, eftersom det är möjligt att beslutet ändras i och med att ändring söks.
I samband med ansökan om stöd har sökanden en allmän skyldighet att på eget initiativ och sanningsenligt redogöra för de uppgifter som stödet förutsätter för den som beviljar stödet samt att uppge de omständigheter som inverkar på avgörandet av ärendet. Sökanden är medveten om det beslut som eventuellt meddelas honom eller henne, om han eller hon utesluts från stöd, bidrag eller annan offentlig finansiering. Sökanden kan således inte åberopa god tro i ärendet. Om sökanden underlåter att meddela ett gällande beslut om uteslutning från stöd, återkrävs det stöd som beviljats sökanden, om Livsmedelsverkets beslut på något annat sätt kommer till kännedom till den som beviljat stödet.
Statsunderstödslagen (688/2001) är en allmän lag som gäller behovsprövade statsunderstöd. Lagen tillämpas på statsunderstöd, om inte något annat föreskrivs i någon annan lag. Enligt 21 § ska statsbidragsmyndigheten genom ett beslut bestämma att utbetalningen av statsunderstöd ska upphöra samt att statsunderstöd som redan betalats ut ska återkrävas, om statsunderstödstagaren enligt 1 punkten i den paragrafen har underlåtit att återbetala ett sådant statsunderstöd eller en del av det som enligt 20 § ska betalas tillbaka eller enligt 3 punkten har lämnat statsbidragsmyndigheten felaktiga eller vilseledande uppgifter om någon omständighet som har varit ägnad att väsentligt inverka på erhållandet av statsunderstödet, dess belopp eller villkor, eller hemlighållit en sådan omständighet. Enligt 20 § 1 mom. i lagen ska statsunderstödstagaren utan dröjsmål betala tillbaka ett statsunderstöd eller en del av det som denne fått på felaktiga grunder, till för stort belopp eller uppenbart utan grund. Speciallagstiftningen innehåller bestämmelser om återkrav i flera lagar. Till exempel i 24 § i lagen om statsunderstöd för utvecklande av företagsverksamhet 2021–2028 (758/2021) föreskrivs det om återkravsgrunder som motsvarar dem som nämns ovan i statsunderstödslagen. Motsvarande bestämmelser finns också i 46 § i lagen om strukturstöd till jordbruket (1476/2007). I samband med utbildningar om stöden bör betydelsen av Livsmedelsverkets beslut lyftas fram. Dessutom är det viktigt att i samband med villkoren för ansökan om stöd lyfta fram den fråga som avses här.
I anslutning till offentlig upphandling kan det inte förutsättas att de upphandlande enheterna känner till innehållet i den föreslagna lagen, eftersom det är fråga om en speciallag i förhållande till lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016, nedan
upphandlingslagen
). Därför är det viktigt att de upphandlande enheterna också får utbildning i hur de påföljder som utretts ovan ska beaktas. Rådgivningsenheten för offentlig upphandling, som finns i anslutning till Finlands Kommunförbund, ger de upphandlande enheterna rådgivning och utbildning i tillämpningen och tolkningen av upphandlingslagstiftningen. Utbildning i de föreslagna bestämmelserna kan lämpa sig väl för rådgivningsenheten i fråga. Om den upphandlande enheten anser det vara ändamålsenligt, kan som tillägg till utbildningen också användas ett förfarande enligt vilket de upphandlande enheterna efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen i anbudsförfrågan ställer ett villkor som innehåller ett krav på att anbudsgivaren ska meddela om anbudsgivaren omfattas av Livsmedelsverkets gällande beslut om uteslutning från upphandling. Detta förutsätts dock inte av den upphandlande enheten, utan den upphandlande enheten kan göra så om den önskar. På en sådan situation kan vid behov tillämpas 81 § 1 mom. 10 punkten i upphandlingslagen, enligt vilken den upphandlande enheten genom sitt beslut får utesluta en anbudssökande eller anbudsgivare ur anbudsförfarandet, om anbudssökanden eller anbudsgivaren har lämnat väsentligt oriktiga uppgifter till den upphandlande enheten.
En tidsbegränsad uteslutning från upphandlingsförfaranden gäller också koncessioner som konkurrensutsätts enligt upphandlingslagen. Med koncession avses en koncession som avses i 4 § 1 mom. 5 punkten i upphandlingslagen.
28 §
.
Handräckning
. I paragrafen föreskrivs det om lämnande av behövlig handräckning. Enligt paragrafen har Livsmedelsverket rätt att på begäran få handräckning av polisen och Tullen för att utföra sina uppgifter enligt EU:s avskogningsförordning och den föreslagna lagen. Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i polislagen (872/2011) ska polisen på begäran ge andra myndigheter handräckning, om så föreskrivs särskilt. Behov av handräckning av polisen kan uppstå vid tillsynen över efterlevnaden av EU:s avskogningsförordning, särskilt i samband med kontroller. Bestämmelser om handräckning av Tullen finns i 100 § i tullagen. Livsmedelsverket kan behöva handräckning av Tullen t.ex. i samband med kontroller eller administrativa påföljder enligt 3 kap. i den föreslagna lagen.
29 §
.
Sökande av ändring i Livsmedelsverkets beslut.
I lagen föreslås bestämmelser om sökande av ändring i Livsmedelsverkets förvaltningsbeslut. Allmänna bestämmelser om förvaltningsbesvär finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019), och dessa allmänna bestämmelser om ändringssökande tillämpas, om inte något annat föreskrivs i någon annan lag. I 1 mom. föreslås en informativ hänvisning till den ovannämnda lagen. Ändring kan sökas t.ex. i ett beslut om föreläggande om rättelse som Livsmedelsverket fattat enligt 15 §, i ett beslut om förbud som Livsmedelsverket fattat enligt 16 § och i ett beslut om överträdelseavgift enligt 20 §. Också i artikel 32 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs det om tryggande av rätten att söka ändring.
När Livsmedelsverkets beslut gäller något annat än en överträdelseavgift eller administrativ påföljdsavgift, kan det enligt 2 mom. i beslutet bestämmas att beslutet ska iakttas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat. Syftet med detta är att säkerställa att den behöriga myndigheten har effektiva metoder för att ingripa i utsläppande på marknaden, tillhandahållande på marknaden och export av produkter som strider mot EU:s avskogningsförordning. I 3 mom. konstateras det att viteslagen ska tillämpas vid sökande av ändring i beslut om föreläggande och utdömande av vite samt i beslut om hot om tvångsutförande och avbrytande.
30 §
.
Jord- och skogsbruksministeriets styrnings- och uppföljningsuppgift.
I paragrafen föreslås bestämmelser om att den allmänna styrningen och uppföljningen enligt den föreslagna lagen ankommer på jord- och skogsbruksministeriet. I bestämmelsen konstateras således till vilket ministeriums ansvarsområde bestämmelserna i EU:s avskogningsförordning hör. Utgångspunkten är att en högre myndighet på grund av de strikta funktionella behörighetsgränserna inte på ett juridiskt bindande sätt kan ingripa i den underlydande myndighetens verksamhet när den utövar sin beslutanderätt. Ministeriet kan dock allmänt styra den underlydande myndighetens verksamhet genom att meddela allmänna föreskrifter och anvisningar om utförandet av förvaltningsuppgifter.
31 §
.
Livsmedelsverketsuppgifter i fråga om lämnande av information och rapportering.
EU:s avskogningsförordning innehåller bestämmelser om rapportering, vilket är förenat med medlemsstaternas skyldighet att göra information tillgänglig för Europeiska kommissionen eller allmänheten. Enligt artikel 22.1 i EU:s avskogningsförordning ska medlemsstaterna senast den 30 april varje år tillgängliggöra för allmänheten och kommissionen information om tillämpningen av förordningen under det föregående kalenderåret. I punkt 1 (leden a–e) anges närmare vilken information som ska lämnas. Informationen ska omfatta kontrollplaner och riskkriterier, antalet kontroller och resultaten av dessa i förhållande till det totala antalet samt kvantiteten av produkter som kontrollerats i förhållande till den totala kvantiteten av produkter som släppts ut på marknaden eller exporterats och produktionsländerna. Till informationen hör också korrigerande åtgärder som vidtagits i fall av bristande efterlevnad (artikel 24) och sanktioner som utdömts (artikel 25). Till den information som ska lämnas hör procentandelen kontroller som utförts med förvarning i enlighet med artikel 16.13 i förordningen. I 1 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket i egenskap av behörig myndighet ska se till att informationen sammanställs och rapporteras. Informationen i fråga innehåller dock i regel inga personuppgifter, eftersom det är fråga om sammanställning och sammandrag på riksnivå av de kontroller som utförts under året och inte om uppgifter om enskilda kontroller. Enligt artikel 22.2 i avskogningsförordningen ska kommissionen på grundval av den information som medlemsstaterna lämnat sammanställa en unionsomfattande översikt över tillämpningen av förordningen senast den 30 oktober varje år.
Enligt artikel 16.15 i EU:s avskogningsförordning ska register över kontroller som utförs enligt förordningen och rapporter om deras resultat utgöra miljöinformation i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG, nedan
miljöinformationsdirektivet,
och göras tillgängliga på begäran. I 2 mom. föreskrivs det att denna uppgift i Finland hör till Livsmedelsverket. Det är ändamålsenligt, eftersom Livsmedelsverket är behörig myndighet och således har uppgifter om utförda kontroller. Bestämmelserna i artikel 16.15 i avskogningsförordningen hänför sig till utlämnande av miljöinformation och grundar sig på miljöinformationsdirektivet. Specialbestämmelser behövs eftersom det inte finns någon allmän lag som samordnar tillgången till miljöinformation och skyddet för personuppgifter. Inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde finns bestämmelser som hänför sig till genomförandet av miljöinformationsdirektivet i 11 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs (560/2021) och i 13 d § i lagen om Finlands skogscentrals system för skoglig information (419/2011). De uppgifter som avses i artikel 16.15 i avskogningsförordningen omfattas inte av någondera av de nämnda speciallagarna. Därför behövs särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser behövs också för att det av nämnda bestämmelse i EU:s avskogningsförordning inte framgår om det med tillgängliggörande avses publicering på den behöriga myndighetens webbplats eller att informationen ska finnas tillgänglig på begäran.
Den föreslagna nya bestämmelsen baserar sig på bestämmelserna i miljöinformationsdirektivet. Enligt artikel 3.1 i miljöinformationsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att offentliga myndigheter i enlighet med bestämmelserna i direktivet åläggs att tillhandahålla den sökande sådan miljöinformation som innehas av eller förvaras för dem utan att denne behöver ange skälen för sin begäran. Enligt skäl 16 till direktivet bör den allmänna regeln vara att miljöinformation lämnas ut. I artikel 4 i direktivet föreskrivs det om undantag som gör det möjligt att avslå en begäran om information. I punkt 2 i artikeln föreskrivs det om grunderna för avslag i fråga om både sekretess och skydd av personuppgifter. Enligt artikel 4.2 f får medlemsstaterna föreskriva att begäran om miljöinformation ska avslås, om utlämnande av informationen skulle ha negativa följder för sekretess som omfattar personuppgifter och/eller akter om en fysisk person, om denna person inte har gett sitt medgivande till att informationen utlämnas till allmänheten, om sådan sekretess föreskrivs i nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning. Led f hänför sig till sådana personuppgifter om vilkas sekretess det finns en bestämmelse i nationell lagstiftning eller unionslagstiftning. Bestämmelsen hänför sig således inte till utlämnande av offentliga personuppgifter. Enligt artikel 4.2 i direktivet ska de skäl till avslag som nämns i den punkten tolkas restriktivt, varvid det i det särskilda fallet ska tas hänsyn till allmänhetens intresse av att informationen lämnas ut. I artikel 4.2 åläggs medlemsstaterna också att se till att kraven i dataskyddsdirektivet iakttas. Dataskyddsdirektivet har upphävts. Bestämmelsen i miljöinformationsdirektivet kan anses hänvisa till EU:s dataskyddsförordning. Enligt artikel 4.4 i miljöinformationsdirektivet ska miljöinformation som innehas av eller förvaras för offentliga myndigheter och som begärs av en sökande tillhandahållas till viss del, där det är möjligt att skilja ut sådana uppgifter som omfattas av punkt 1 d och e eller punkt 2 från den övriga begärda informationen.
De föreslagna bestämmelserna avviker från 13 § 2 mom. och 16 § 3 och 4 mom. i offentlighetslagen. Av bestämmelsen framgår den centrala bestämmelsen i miljöinformationsdirektivet, enligt vilken en begäran om information om offentlig miljöinformation inte behöver motiveras, även om begäran gäller offentliga personuppgifter. I paragrafen begränsas användningen av vissa personuppgifter som grund för specificering av en begäran om information. Likaså föreskrivs det för tydlighetens skull att de nämnda personuppgifterna inte får publiceras på den behöriga myndighetens webbplats. Annars kan miljöinformation publiceras på den behöriga myndighetens webbplats. Den föreslagna bestämmelsen påminner till sina huvudprinciper om 13 d § i lagen om Finlands skogscentrals system för skoglig information. För tydlighetens skull bör det konstateras att i fråga om sekretess för uppgifter iakttas offentlighetslagen.
32 §
.
Ikraftträdande.
I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens ikraftträdande. Lagen avses träda i kraft den 30 december 2025. Denna dag motsvarar den tidpunkt då skyldigheterna enligt EU:s avskogningsförordning börjar tillämpas. Enligt 2 mom. upphävs samtidigt den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror. Detta motsvarar tidpunkten för upphävandet av EU:s timmerförordning, eftersom den enligt artikel 37.1 i avskogningsförordningen ska upphöra att gälla från och med den 30 december 2025.
I
3 mom. föreslås övergångsbestämmelser. Den gällande lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror ska i vissa situationer tillämpas ännu efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Bakgrunden till detta är övergångsbestämmelserna i EU:s avskogningsförordning, som gäller tillämpningen av EU:s timmerförordning ännu efter det att avskogningsförordningen har börjat tillämpas. Enligt 3 mom. ska lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror tillämpas till och med den 31 december 2028 på sådant timmer och sådana trävaror på vilka i enlighet med artikel 37.2 och 37.3 i avskogningsförordningen tillämpas EU:s timmerförordning.
Således ska lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror tillämpas efter ikraftträdandet av den nya lagen på motsvarande sätt som EU:s timmerförordning tillämpas efter den tidpunkt då avskogningsförordningen börjar tillämpas. Detta är ändamålsenligt med beaktande av att syftet är att genom den nationella lagen komplettera bestämmelserna i EU:s avskogningsförordning och att bestämmelserna i praktiken ska tillämpas parallellt. Övergångsbestämmelserna i EU:s avskogningsförordning hänför sig å ena sidan till den tidpunkt då produkten producerats och å andra sidan till tidpunkten för utsläppandet på marknaden. Enligt artikel 37.2 i avskogningsförordningen ska EU:s timmerförordning fortsätta att tillämpas till och med den 31 december 2028 på timmer och trävaror enligt definitionen i timmerförordningen som producerats före ikraftträdandet av avskogningsförordningen, dvs. före den 29 juni 2023, och släppts ut på marknaden från och med den 30 december 2025. Eftersom EU:s timmerförordning är i kraft till den 29 december 2025, tillämpas timmerförordningen på alla produkter som avses i timmerförordningen fram till den tidpunkten. Enligt artikel 37.3 i EU:s avskogningsförordning ska dock kraven i avskogningsförordningen tillämpas på sådana produkter som avses i timmerförordningen och som har producerats före förordningens ikraftträdande, dvs. före den 29 juni 2023 och släppts ut på marknaden från och med den 31 december 2028.
I praktiken tillämpas i fråga om trävaror fram till den 31 december 2028 EU:s timmerförordning och EU:s avskogningsförordning parallellt beroende på när produkten har producerats. Om produkten har producerats före ikraftträdandet av avskogningsförordningen, dvs. före den 29 juni 2023, tillämpas EU:s timmerförordning fram till den 31 december 2028. Om produkten har producerats efter det att EU:s avskogningsförordning trädde i kraft och släppts ut på marknaden från och med den 30 december 2025, tillämpas avskogningsförordningen. Således ska timmerförordningen och lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror tillämpas till utgången av 2028 på sådana produkter som avses i EU:s timmerförordning och som har producerats före den 29 juni 2023 (ikraftträdandet av EU:s avskogningsförordning) och släppts ut på marknaden den 30 december 2025–30 december 2028 (artikel 37.2 och 37.3). Det bör noteras att tillämpningsområdet för EU:s avskogningsförordning i fråga om trävaror (bilaga I) är något mer omfattande än tillämpningsområdet för timmerförordningen. Således betraktas trävaror som endast omfattas av EU:s avskogningsförordning i praktiken inte som trävaror enligt timmerförordningen. I artikel 38.3 i EU:s avskogningsförordning föreskrivs en särskild övergångsperiod för mikroföretag och små företag så att de skyldigheter som gäller dem blir tillämpliga först den 30 juni 2026, dvs. sex månader senare än för andra verksamhetsutövare. En motsvarande övergångsperiod behöver inte tas in i ikraftträdandebestämmelsen i den nationella lagen, eftersom det i lagen föreskrivs om omständigheter med tanke på vilka övergångsperioden i fråga inte är relevant. Den nationella lagen kan i praktiken inte tillämpas på mikroföretag och små företag som avses i förordningen, om inte avskogningsförordningen samtidigt tillämpas på dem. Således kan en verksamhetsutövare som omfattas av den förlängda övergångsperioden och på vilken EU:s avskogningsförordning inte tillämpas t.ex. inte bryta mot skyldigheterna enligt avskogningsförordningen och således kan nationella påföljdsbestämmelser inte tillämpas på verksamhetsutövaren. I artikel 38.3 i avskogningsförordningen föreskrivs det också att den särskilda övergångsperioden för mikroföretag och små företag inte gäller produkter som omfattas av tillämpningsområdet för bilagan till timmerförordningen.